9789144087566 by Smakprov Media AB

Brott, kärlek, främmande världar Texter om populärlitteratur

Dag Hedman & Jerry Määttä (red.)

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 37289 ISBN 978-91-44-08756-6 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: Ur Illustrierte Romane aller Nationen. Unterhaltungsblätter für Jedermann, nr 38, 1881–1882. Printed by Dimograf, Poland 2015

INNEHÅLL

Förord 7 Dag Hedman & Jerry Määttä Del I Om populärlitteraturen, dess genrer och läsare

1 Populärlitteraturen – finns den? 19 Ulf Boëthius 2 Populärfiktion – motsatsen till Litteratur? 39 Ken Gelder 3 Anteckningar angående typologiseringen av litterära formler 75 John G. Cawelti 4 Klassiker, fantasy och sanna berättelser – marknadens genrebeteckningar 93 Ann Steiner 5 Populärlitteraturens läsare 99 Nicola Humble Del II Bästsäljare

6 Bästsäljare 121 Scott McCracken 7 Bästsäljarens ursprung, problem och filosofi 151 Clive Bloom

Innehåll

Del III Historiska texter

8 Bokhandelns massläsning 181 Erland Munch-Petersen 9 Den svenska kolportageromanen – en kort presentation och probleminventering 193 Dag Hedman 10 Kiosksensationer 203 Erin A. Smith Del IV Deckare

11 Kriminalberättelsen hos Conan Doyle 227 Viktor Sjklovski 12 Kriminalromanens typologi 245 Tzvetan Todorov 13 Spänning och nyfikenhet som effekter av prosafiktionens temporalstruktur – en begreppsdiskussion 257 Johan Svedjedal 14 En opassande genre för en feminist? 269 Cora Kaplan 15 Detektivberättelsen 275 Scott McCracken Del V Romantik och chick lit

16 ”Den steniga vägen till (o)lyckan” – om kärlekens villkor i populärlitteraturen 301 Margaretha Fahlgren 17 Det ska vara en kvinnlig chef i år – tvålopera, FLN och ”the woman-in-effect” 311 Lisbeth Larsson

Innehåll

18 På jakt efter den globala boken – att översätta Harlequin till svenska 327 Eva Hemmungs Wirtén 19 Vem är det som skrattar nu? En kort historik över chick lit och perverteringen av en genre 347 Cris Mazza Del VI Fantasy

20 Fantasy som modus, genre och formel 363 Brian Attebery 21 Mot en taxonomi över fantasy 383 Farah Mendlesohn Del VII Skräck

22 Inledning till Vampyrbiten 405 Nils Petter Sundgren 23 Stephen King – mångmiljonär på sin dödsskräck 419 Ulla Lundqvist 24 Åskådare eller medspelare? Roller och positioner i vår tids skräckfiktion 429 Yvonne Leffler Del VIII Science fiction

25 Att lära sig läsa science fiction 445 Tom Shippey 26 Novum, megatext och paratext – att definiera science fiction 467 Jerry Määttä Författarpresentationer 491 Bibliografi över nyare forskning om svensk populärlitteratur i bokform 495 Personregister 499 © F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

FÖRORD Dag H e dm a n & J e r ry M ä ät tä

Trots att populärlitteraturen länge dominerat produktionen, distributionen och konsumtionen av skönlitteratur i de flesta industrialiserade länder har forskningen och undervisningen om den ofta fört en undanskymd tillvaro. När den inte lyst med sin frånvaro på kurslistor och i litteraturhistoriska översiktsverk har populärlitteraturen ofta relegerats till valbara påbyggnadskurser på högre nivå. Ändå har behovet av akademisk forskning och undervisning om populärlitteratur aldrig varit större. Varför, kanske någon undrar. Är det inte tillräckligt hemskt att folk roar sig med sånt på fritiden, när de kunde ha ägnat sig åt andlig förplägnad av betydligt högre estetisk halt? Det korta svaret är att en aktivitet som engagerar så många människor och som tar så mycket tid, pengar och tankar i anspråk bör vara av intresse för en vetenskap som påstår sig vara intresserad av människan. Bortsett från enstaka pionjärinsatser gick startskottet för den svenska forskningen om populärlitteratur i och med grundandet av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala 1965. Sedan dess har mycken svensk forskning om ämnet bedrivits av forskare som är eller varit verksamma där. Att det länge varit just litteratursociologer som intresserat sig för populärlitteraturen är knappast någon slump, då litteratursociologin oftast sysslat med samspelet mellan litteratur och samhälle, och kanske i synnerhet frågor om litteraturens materiella och institutionella villkor (med t.ex. bokmarknad, litteraturkritik, biblioteks- och utbildningsväsendet) – och är det några aspekter av populärlitteraturen som inte kan ignoreras är det att den når ut till en stor och bred läsekrets, ofta är lågt ansedd och dessutom starkt förknippad med kommersiella intressen.1 1 Om litteratursociologin, se Johan Svedjedal: ”Det litteratursociologiska perspektivet. Om en forskningstradition och dess grundantaganden” i Johan Svedjedal (red.): Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhälle (Lund, 2012) s. 73–102.

Förord

Men med det sagt bör populärlitteraturen inte reduceras till sina materiella aspekter. Studiet av ett lands eller ett språkområdes produktion och inte minst konsumtion av populärlitteratur kan – i synnerhet om den relateras till populärfiktion i andra medier – säga oss en hel del om dess kultur, mentalitet, framtidssyn och utbredda föreställningar. Till detta kan också läggas att populärlitteraturen trots seglivade fördomar om dess homogenitet är ett vidsträckt område, som rymmer allt från standardiserade massmarknadsserier till högst originella och estetiskt värdefulla verk. Att forskningen om populärlitteratur så länge varit eftersatt, både i Sverige och utomlands, beror på en rad omständigheter. En inte oviktig sådan torde vara att de personer som väljer att studera litteraturvetenskap i mer än ett par terminer och som söker sig till och antas till en forskarutbildning sällan har de estetiska, ideologiska eller forskningsmässiga intressen som lämpar sig för studiet av populärlitteratur. Därtill kommer förstås bristen på lovande karriärvägar inom akademin och de omvittnade svårigheterna att få medel från forskningsfinansiärerna för forskning om populärlitteratur, men också populärlitteraturens avsaknad av symbolisk status, som medfört att även mediokra avhandlingar och uppsatser om kanoniserade författare länge åtnjutit större prestige och haft högre meriteringsvärde än de mest originella och innovativa studier om populärlitteratur. Till saken hör kanske också att litteraturvetenskapen länge präglats av monografier och uppsatser om enskilda verk eller författarskap, vilket inte alltid lämpar sig för populärlitteraturen, där kollektiva studier av författarpopulationer eller hela genrer ofta ger mer givande resultat. Det något längre svaret på varför man bör bedriva forskning och undervisning om populärlitteratur är att man ur ett större perspektiv kunde hävda att populärlitteraturen är den litteratur som faktiskt spelar störst roll ute i samhället, utanför kultursidorna och de akademiska seminariesalarna. I våra moderna västerländska konsumtionssamhällen är utgivningen av populärlitteratur oerhört omfattande, och den påverkar ett mycket stort antal människor i deras vardag när det gäller att forma och spegla personliga övertygelser, drömmar, förhoppningar och farhågor. Till skillnad från merparten av de estetiskt avancerade verk som upptar större delen av utrymmet i kurslistor och litteraturhistoriska översiktsverk utgörs populärlitteraturen till stor del av verk som faktiskt lästs i samhällets breda lager och som emellanåt också satt tydliga avtryck i sin samtid. Eftersom populärlitteraturen i högre grad – eller åtminstone på andra sätt – än övriga former av litteratur 8

Förord

styrs av kommersiella intressen, och riktar sig till en stor läsekrets, kan studiet av den säga oss mycket inte bara om hur ett visst lands bokmarknad och kulturliv fungerar, utan ofta en hel del om de rådande ideologierna i ett visst land vid en viss tidpunkt.2 På senare tid har populärlitteraturen i allt större utsträckning också kommit att användas i undervisningen inom grundskolan och gymnasiet, måhända i takt med att eleverna fått svårare att relatera till den kanoniserade eller mer kvalificerade litteraturen. Även om den av många lärare och bibliotekarier ofta används i hopp om att fungera som inkörsport till mer avancerad läsning (av såväl klassiker som samtida s.k. kvalitetslitteratur) finns det anledning att också ta den på allvar i egen rätt, såväl för de särskilda estetiska och andra kvaliteter som endast återfinns i de populärlitterära genrerna, som för att tillhandahålla och utveckla redskap med vilka elever, studenter och andra kritiskt ska förmå granska de berättelser som i alla möjliga former och medier finns i omlopp i vårt moderna samhälle, och där traditionella litteraturvetenskapliga teorier och begrepp ibland visat sig vara både trubbiga och illa lämpade för att komma åt dessa berättelsers särart, ofta för att de utvecklats och förfinats för att förstå helt andra genrer (exempelvis göra reda för mångtydigheten i viss modernistisk lyrik). Ovan påpekades att populärlitteraturen utmärks av låg status och att den är starkt förknippad med kommersiella intressen, men faktum är att dess låga status förmodligen hänger samman med dess produktionsvillkor. Populärlitteraturen har ofta definierats som den litteratur som når många läsare, men som oftast saknar den estetiska och bildningsmässiga prestige som samtidens omhuldade former av litteratur förknippas med, och som bland annat kommer till uttryck på kultursidorna, i utbildningsväsendet, i systemet med litterära prisbelöningar och de olika statliga stödsystemen för litteratur och kultur. Den franske kultursociologen Pierre Bourdieu kallade denna form av prestige kulturellt kapital, och i hans studier av det franska litterära fältet stod det oftast i motsatsförhållande till vad han kallade ekonomiskt kapital, det vill säga pengar och kommersiella intressen.3 Relevansen för studiet av populärlitteraturen torde vara uppenbart, då bland annat deckare, romantikböcker och fantasy 2 Jfr John Sutherland: Bestsellers. Popular Fiction of the 1970s (London, Boston & Henley, 1981) s. 5. 3 Se exempelvis Pierre Bourdieu: Konstens regler. Det litterära fältets uppkomst och struktur, övers. Johan Stierna (Symposion Bibliotek, Moderna franska tänkare, 31. Stockholm/Stehag, 2000 [orig. Les règles de l’art. Genèse et structure du champ littéraire, 1992]).

Förord

ofta avfärdats som alltför förknippade med rent kommersiella intressen, vilket fått många att tro att de alltid måste vara av föga estetiskt värde. En utbredd om än något missvisande modell för hur populärlitteraturen skiljer sig från annan litteratur är den franske litteratursociologen Robert Escarpits ofta anförda, men ibland också missförstådda och förenklade, modell över de två litterära kretsloppen, det så kallade bildade kretsloppet och de populära kretsloppen. Med det förra avsåg han det kretslopp som utgörs av respektabla författare som skriver litterära verk som utges av ansedda förlag, som distribueras främst genom bokhandeln, som ofta köps in av bibliotek, som har goda möjligheter att recenseras i dagstidningar och som därmed kan kanoniseras, och som köps, lånas och läses främst av en högutbildad läsekrets. Med de populära kretsloppen syftade Escarpit på system bestående av lågt ansedda författare som skriver för föga aktade massmarknadsförlag, där böckerna främst säljs utanför den reguljära bokhandeln (t.ex. i kiosker, per postorder, av dörrknackare m.m.), sällan köps in av biblioteken eller recenseras på kultursidorna och främst läses av en lågutbildad läsekrets. Denna litteratur kallade han populärlitteratur, medan litteraturen i det bildade kretsloppet ofta kommit att kallas kvalitetslitteratur.4 Även om Escarpits modell är bestickande, och med framgång användes i exempelvis 1968 års litteraturutredning (SOU 1972:80), ter den sig något förlegad när det gäller dagens svenska bokmarknad, där gränserna mellan kretsloppen har suddats ut avsevärt – det är exempelvis de stora och ansedda förlagen som dominerar deckarutgivningen, och man kan numera ofta hitta litteratur av bägge slag i kiosken, på snabbköpet och i bokhandeln.5 Man kan också fråga sig i vilken mån modellen ens var fullt tillämpbar på 1950-talets Frankrike; den var det åtminstone inte på 1950-talets svenska bokmarknad, där exempelvis nästan all science fiction som utgavs i svensk översättning med färgglada omslag såldes i vanliga boklådor och inte sällan recenserades i dagstidningarna.6 Likväl kan modellen fungera som en fingervisning om 4 Se Robert Escarpit: Litteratursociologi, övers. Nils Peter Tollnert (W&W-serien, 255. Stockholm, 1970 [orig. Sociologie de la littérature, 1958/1968]) s. 86–110. 5 Om de stora förlagens deckarutgivning, se Karl Berglund: Deckarboomen under lupp. Statistiska perspektiv på svensk kriminallitteratur 1977–2010 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 64. Uppsala, 2012) s. 30 ff., 63 ff., 89 ff. 6 Se Jerry Määttä: Raketsommar. Science fiction i Sverige 1950–1968 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 51. Lund, 2006).

Förord

ytterligheterna på den moderna bokmarknaden, och i kombination med Bourdieus idéer om kulturellt och ekonomiskt kapital kan den utgöra grunden för fruktbara diskussioner om exempelvis bokmarknadens utveckling, eller en viss genres eller ett visst författarskaps föränderliga status. Många av de olika förslagen på hur man bör definiera begreppet populärlitteratur diskuteras utförligt i Ulf Boëthius bidrag i denna antologi, ”Populärlitteraturen – finns den?”. Under de senaste åren har man dock allt oftare kunnat stöta på den olyckliga och utan tvekan anglosaxiskt influerade beteckningen genrelitteratur när det talats om just populärlitteratur. Bakom begreppet döljer sig tanken att stora och viktiga verk är så originella att de inte går att kategorisera enligt genre. Förutom att detta är något missvisande, då spännvidden både mellan och inom de populärlitterära genrerna kan vara betydligt större än många anar, missar man med begreppet det faktum att det inte finns någon litteratur som inte tillhör en eller flera genrer, oavsett om man med genre menar de klassiska genrerna prosa, lyrik och dramatik, eller mer specifika och moderna genrer som modernistisk lyrik, vittneslitteratur, nostalgiska barndomsskildringar eller romaner om unga män som blir författare (som ofta uppvisar större formella och tematiska likheter än exempelvis två slumpmässigt utvalda science fiction-romaner). Med den ökade kommersialiseringen av bokmarknaden är det dessutom påfallande hur det som ibland kallas literary fiction (eller lit fic) – med vilket man oftast menar den typ av romaner som vanligen utges på ansedda förlag, recenseras inom litteraturkritiken och har chanser att vinna litterära priser – också på flera sätt utgör en egen genre, inte minst då den förpackas och marknadsförs på ett mycket specifikt sätt, med paratexter som bokomslag, författarporträtt, typsnitt och färger som tydligt signalerar att det handlar om just literary fiction (någon exakt svensk motsvarighet till begreppet finns dessvärre inte, även om kvalitetslitteratur ligger någorlunda nära till hands), allt för att skapa köp- och läslust hos ett visst segment av den litteraturintresserade allmänheten.7 I slutändan leder ofta studiet av populärlitteratur till att man får upp ögonen för hur all konst och litteratur präglas av sina materiella och institu7 Om paratexter, se Gérard Genette: Paratexts. Thresholds of Interpretation, engelsk översättning Jane E. Lewin (Cambridge, 1997 [orig. 1987]). Begreppet diskuteras även i Jerry Määttäs bidrag i denna antologi.

Förord

tionella förutsättningar, oavsett hur dessa sett ut. Men snarare än att reducera studieobjekten till resultatet av en rad omständigheter tenderar liknande kontextualiseringar att leda till en fördjupad syn på vad som faktiskt är originellt och banalt inom litteraturens domäner, och insikten att det kan dölja sig kvaliteter där man minst av allt anar det. • Trots populärlitteraturens långvariga marginalisering har på senare år alltfler kurser på svenska universitet och högskolor kommit att kretsa kring populärlitteraturen och dess genrer. Det har dock funnits en påtaglig brist på svenska läromedel som kunnat användas i undervisningen, inte minst för att de få som förelegat haft många år på nacken och dessutom sällan funnits i tryck. Denna antologi är tänkt att avhjälpa dessa problem genom att tillhandahålla en rad historiska och samtida perspektiv på svensk och internationell populärlitteratur. På många sätt är den en uppföljare till en antologi som utkom för exakt tjugo år sedan, Dag Hedmans (red.) Brott, kärlek, äventyr. Texter om populärlitteratur (1995). Till skillnad från de flesta uppföljare är denna antologi emellertid – hoppas vi – avsevärt bättre än originalet, då den bygger på ytterligare många års erfarenhet av forskning och undervisning om populärlitteratur. Förutom att de bästa texterna från den gamla antologin återfinns i denna har urvalet också breddats genom ett stort antal nyöversatta texter, inte minst om de så kallade fantastiska genrerna – science fiction, fantasy och skräck – som sedan 1990-talet gjort kraftiga framryckningar i såväl Sverige som utlandet, inom både litteraturen och medier som film, tv-serier och datorspel. Detta återspeglas redan i den nya titeln, som understryker det faktum att världsbyggande (eng. world building), det vill säga att skapa och utforska noggrant utformade alternativa och exotiska världar, utgör en viktig del av dessa genrers lockelse. Därtill har urvalet uppdaterats med flera av de bästa och viktigaste texterna om populärlitteratur som utkommit sedan mitten av 1990-talet. Antologins 26 texter har delats upp i åtta avdelningar, som i drygt hälften av fallen sammanfaller med populärlitteraturens vanligaste genrer eller teman. Den första avdelningen rymmer dock texter om populärlitteratur i allmänhet, och om dess genrer och läsare. Ulf Boëthius försöker i den redan nämnda översiktsartikeln ”Populärlitteraturen – finns den?” att ringa in vad som egentligen avses med ”populärlitteratur” och hur den kan tänkas fungera 12

Förord

för dess läsekretsar. I Ken Gelders ”Populärfiktion – motsatsen till Litteratur?” står de olika produktions- och värderingsvillkoren för populärlitteraturen och kvalitetslitteraturen i fokus. I antologins första avdelning återfinns också ett utdrag ur John G. Caweltis klassiker inom populärlitteraturforskningen Adventure, Mystery, and Romance (1976), som är mycket användbar i diskussioner av de olika läsarintressen som ligger bakom läsningen av verk inom en enskild genre, men också för att klargöra hur många av det senaste dryga decenniets bestsellers bygger på att två eller fler av moralfantasierna kombineras i ett och samma verk. Ann Steiners ”Klassiker, fantasy och sanna berättelser – marknadens genrebeteckningar” behandlar genresystemet i förlagens marknadsföring av litteratur, och i Nicola Humbles ”Populärlitteraturens läsare” nyanseras bilden av konsumenterna. Den andra avdelningen är inriktad på det genreöverskridande fenomenet bästsäljare, och rymmer två relativt sentida texter. I Clive Blooms ”Bästsäljarens ursprung, problem och filosofi” står brittiska förhållanden i centrum. Här sätts bästsäljarbegreppet in i ett historiskt sammanhang, och genrens formvärld beskrivs, såväl innehållsligt som språkligt. Även Scott McCrackens ”Bästsäljare” rör främst brittiska förhållanden och är historiserande, men perspektivet är främst idéhistoriskt och ideologiskt. I den tredje avdelningen finns tre texter som fokuserar på äldre populärlitteratur, Dag Hedmans ”Den svenska kolportageromanen – en kort presentation och probleminventering”, Erland Munch-Petersens ”Bokhandelns massläsning” och Erin A. Smiths ”Kiosksensationer”. Hedman presenterar en vit fläck på den svenska litteraturens karta: kolportageromanen var den numerärt dominerande litteraturformen i perioden mellan skillingtryckens och billigbokens storhetstider, det vill säga decennierna omkring år 1900, men har hittills inte väckt något intresse inom svensk forskning. MunchPetersen diskuterar med utgångspunkt i ett exempel från ”Goethetidens” litteratur bland annat det problematiska kvalitetsbegreppet och vilka urvalskriterier som gör att vissa ursprungligen mycket spridda verk faller i glömska. I fokus för Smiths uppsats står det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets häftesromaner, kioskmagasin och kioskpocketböcker. Särskilt fokus ligger på kiosklitteratur med lesbiska motiv. Därpå följer fem avdelningar som i de flesta fall är inriktade på varsin genre. Först av dessa är vår tids utan jämförelse största och mest uppmärksammade populärlitterära genre, nämligen kriminallitteraturen eller deckaren. Detta © F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

Förord

genomslag avspeglas också i att avdelningen rymmer inte färre än fem bidrag, varav de första två är av renommerade internationella namn: Viktor Sjklovski och Tzvetan Todorov. I ”Kriminalberättelsen hos Conan Doyle” diskuterar Sjklovski i typisk formalistisk anda de hantverksmässiga byggstenar, ”knep”, en författare använder sig av i sina verk för att nå en viss effekt hos läsaren. Han gör också en stilbildande strukturanalys av novellerna om Sherlock Holmes. Todorov försöker i ”Kriminalromanens typologi” med utgångspunkt i resonemang om genrekonstitutiva element bestämma dels vad som skiljer denna romankategori från annan litteratur, dels vad som skiljer den klassiska pusseldeckaren från den hårdkokta detektivberättelsen. En besläktad uppsats är Johan Svedjedals ”Spänning och nyfikenhet som effekter av prosafiktionens temporalstruktur – en begreppsdiskussion”, som presenterar teoribildning kring narratologiska (ung. berättartekniska) frågor beträffande hur en författare går till väga för att fängsla sin publik, för att göra sin berättelse ”spännande”. I Cora Kaplans ”En opassande genre för en feminist?” diskuteras kriminalromanen ur genus- och klassperspektiv – från Agatha Christie och Dorothy L. Sayers till P.D. James och Ruth Rendell, med flera – och i Scott McCrackens ”Detektivberättelsen” står formfrågor i centrum. Nästa avdelning berör romantik och chick lit. Margaretha Fahlgrens ”’Den steniga vägen till (o)lyckan’ – om kärlekens villkor i populärlitteraturen” är en feministisk studie som centreras kring läsarfunktioner. Lisbeth Larssons ”Det ska vara en kvinnlig chef i år – tvålopera, FLN och ’the woman-in-effect’” diskuterar kvinnliga framgångar inom näringslivet, tvåloperor och FLN-romaner (där FLN står för Flärd, Lidelse, Njutning). Oroligt frågar hon sig om det rör sig om verkliga framgångar eller om det i själva verket är en bedräglig skenbild. Eva Hemmungs Wirténs ”På jakt efter den globala boken – att översätta Harlequin till svenska” undersöker hur det går till i praktiken – och vilka innehållsliga ändringar som genomförs – när en global populärlitterär produkt översätts och anpassas till en lokal marknad, och Cris Mazzas ”Vem är det som skrattar nu? En kort historik över chick lit och perverteringen av en genre” består av en stundtals indignerad vittnesskildring av hur en radikal (post)feministisk genre kidnappades av romantikindustrin. I avdelningen om fantasy finns två av de viktigaste och mest diskuterade texterna inom den anglosaxiska fantasyforskningen, dels det första kapitlet ur Brian Atteberys Strategies of Fantasy (1992), som presenterar tre distinkta sätt att betrakta fantasygenren och fantastiken överlag, dels den uppsats av 14

Förord

Farah Mendlesohn som utgjorde stommen för det senaste decenniets förmodligen mest innovativa bidrag till fantasyforskningen, hennes monografi Rhetorics of Fantasy (2008). Där diskuteras fyra olika typer av världsbyggande och vilka följder dessa får för berättartekniken i fantasyromaner. I den näst sista avdelningen behandlas en annan av fantastikens genrer, nämligen skräck. De tre bidragen här är alla svenska, även om de huvudsakligen behandlar anglosaxiskt material. Nils Petter Sundgrens inledning till den sedan länge bortglömda antologin Vampyrbiten (1973) ger en fyllig och välbehövlig bakgrund till en genre som i vår tid avsatt en rad oerhört populära inter- och transmediala berättelser, inte minst Stephenie Meyers Twilight-serie (2005–2008, filmatiserad 2008–2012) och tv-serien True Blood (2008–2014). En ännu tänkvärd text om Stephen King, Ulla Lundqvists ”Stephen King – mångmiljonär på sin dödsskräck”, skrevs innan författarskapet började uppfattas som relativt rumsrent. (I dag är King närmast kanoniserad i USA.) Avdelningen avslutas med en nyskriven text av Sveriges kanske främsta skräckforskare, Yvonne Leffler, ”Åskådare eller medspelare? Roller och positioner i vår tids skräckfiktion”, där mottagarfunktioner inom litteraturen och filmmediet analyseras. Antologins sista avdelning behandlar en av populärlitteraturens kanske mer svårfångade genrer, science fiction. Medan Tom Shippeys uppsats ”Att lära sig läsa science fiction” diskuterar flera av de svårigheter som många läsare stöter på när de försöker läsa science fiction – och inte minst vad de kan tänkas bero på – redogör den andra, ”Novum, megatext och paratext – att definiera science fiction” av Jerry Määttä, för många av de olika sätt forskningen försökt definiera genren på, för att slutligen landa i några pragmatiska förslag som kombinerar textinterna och textexterna faktorer. Antologin avslutas sedan med en bibliografi över nyare svensk populärlitteraturforskning som utkommit i bokform, tänkt att vara till hjälp för dem som vill fördjupa sina kunskaper inom något av populärlitteraturens områden eller genrer. Förutom att användas på kurser om populärlitteratur i allmänhet eller någon av dess genrer är det tänkt att antologin också ska kunna läsas av andra intresserade av området. Påpekas bör dock att texterna i antologin inte nödvändigtvis alltid utgör den bästa forskningen om de olika genrerna, utan att de valts utifrån en avvägning mellan flera kriterier. Här finns vid sidan av exempel på ny forskning flera texter som varit viktiga för populär© F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

Förord

litteraturforskningen i Sverige eller internationellt, texter som vi av en rad skäl funnit informativa, intressanta och läsvärda, och inte minst flera texter som vi många gånger använt oss av i undervisningen och som visat sig leda till mycket stimulerande seminarier, i synnerhet när de lästs i samband med exempel på verk inom de olika genrer texterna behandlar. Denna antologi kan med fördel kompletteras också med andra läromedel. Två verk av intresse i sammanhanget har exempelvis utkommit på Studentlitteratur under de senaste åren, Kerstin Bergmans och Sara Kärrholms Kriminallitteratur. Utveckling, genrer, perspektiv (2011) och Magnus Röhls (red.) Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver (2014). Flera viktiga texter med relevans för studiet av populärlitteraturen finns också i Johan Svedjedals (red.) antologi Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhälle (1997, rev. 2012). Detta gäller kanske särskilt Hans Hertels ”Boken i mediesymbiosens tid”, Janice Radways ”Kvinnor läser romantik – om samspelet mellan text och kontext” och Gunnar Hanssons ”Läsarnas litteraturhistoria – när, hur och varför”. Den observanta och med ämnet bekanta läsaren har måhända redan upptäckt att föreliggande antologi saknar en av den svenska litteraturvetenskapens mest omhuldade texter om populärlitteratur, nämligen Umberto Ecos ”Berättarstrukturerna hos Ian Fleming”. Anledningen till att vi inte tagit med den är inte endast att den redan publicerats två gånger på svenska – först i antologin Form och struktur. Litteraturvetenskapliga texter i urval av Kurt Aspelin och Bengt A. Lundberg (1971) och sedan i tidskriften Atlas Litterära Tillägg (2008:2) – utan också att vi efter att ha läst och undervisat på den åtskilliga gånger funnit den rymma så stora brister att den inte är värd att publiceras en tredje gång på svenska, i synnerhet inte som den är relativt omfångsrik. En sista kommentar rör de översatta bidragen, där genomskinlighet ofta satts före trohet till originalen, i syfte att göra texterna så tillgängliga som möjligt för studenter. Vi vill avslutningsvis också rikta ett varmt tack till vänner, kollegor och bekanta som kommit med goda förslag vad gäller urvalet av texter, som provläst översättningar eller hjälpt till på annat sätt: Johan Anglemark, Stefan Ekman, Mattias Fyhr, Per Israelson, Hanna Lundquist, Stefan Mählqvist, Lars Wendelius. Västra Frölunda & Bagarmossen, sommaren 2015 16

Dag Hedman och Jerry Määttä (red.), som har gjort urvalet och översatt en rad av texterna i denna antologi, är verksamma vid Göteborgs respektive Uppsala universitet och har populärlitteratur som sitt specialområde.

Brott, kärlek, främmande Världar Texter om populärlitteratur På senare tid har populärlitteraturen i allt större utsträckning kommit att behandlas i undervisningen på universitet och högskolor. Det har dock rått en påtaglig brist på svenska läromedel inom området och de få som funnits har haft många år på nacken. Denna antologi är tänkt att avhjälpa dessa problem genom att tillhandahålla en rad historiska och samtida perspektiv på svensk och internationell populärlitteratur. Här finns texter om allt från populärlitteraturens definitioner, egenart, estetik och läsare till uppsatser om bästsäljare och genrer som deckaren, romantikberättelsen, chick lit, fantasy, skräck och science fiction. Bland de medverkande författarna finns Viktor Sjklovski, Tzvetan Todorov, Johan Svedjedal, Lisbeth Larsson och en rad andra framstående forskare. Antologin har också en fyllig bibliografi över nyare svensk forskning om populärlitteratur, som gör det lätt att finna mer material för vidare studier. Boken vänder sig i första hand till universitets- och högskolestudenter, men är läsvärd för alla med litteraturvetenskapligt intresse.

Art.nr 37289