9789144108063 by Smakprov Media AB

STÖDSAMTAL OCH STÖDTERAPI

INGRID LJUNGGREN

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38975 ISBN 978-91-44-10806-3 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2017 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Printed by Eurographic Danmark A/S, Denmark 2017

INNEHÅLL

Förord 5 Tack 9 1 Inledning, bakgrund och upplägg 11

Profession 15 Tillämpad vetenskap 15 Professionellt förhållningssätt 19 Tyst kunskap 24 Gemensamma faktorer 26 Summering av professionellt förhållningssätt, gemensamma faktorer och tyst kunskap 31 Bokens syfte och upplägg 31 2 Generiska professionella samtalsfärdigheter 37

Grundläggande personbunden förmåga 42 Aktivt och viljestyrt förhållningssätt 45 Metodologiska färdigheter 48 Sammanställning och diskussion 50 3 Professionella stödsamtal 59

Stödsamtal som kvalificerad metod 67 Teoretisk ram 68 Målsättning 73 Metod 77 Sammanställning och diskussion 86 © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

Innehåll

4 Stödterapi 93

Bakgrund 95 Teoretisk förankring 97 Vad är stödterapi? – definition 99 Metod 101 Forskning 106 Stödterapi som kvalificerad behandling 108 Stödterapi som kvalificerad psykoterapeutisk behandling 109 Teori 110 Relation 116 Metod 119 Process 136 Målsättning 138 Terapeutisk kompetens 140 Sammanställning och diskussion 142 5 Sammanfattning 151

Professionellt förhållningssätt 152 Gemensamma faktorer 153 Syfte och målsättning 155 Process och metod 156 Teoretisk förankring 161 Avslutning 163 Slutord 167 Referenser 169 Person- och sakregister 177

FÖRORD

Den här boken är en fristående fortsättning på min förra bok, Samtalet som psykologisk metod (2014), och är liksom den ett resultat av att jag upplevt ett behov. De senaste tio åren har jag undervisat blivande psykologer vid Stockholms universitet framför allt inom tillämpningsområden som samtal och intervju, stödsamtal, praktik och stödterapi. Innan dess hade jag varit verksam som kliniker i över 20 år och kände mig väl förankrad i dessa tillämpningsområden. Jag visste hur man gör. Under undervisningens gång upptäckte jag att språket för att beskriva hur och vad man gör, när och varför till stor del saknades, även i litteraturen. Jag gjorde som så många kollegor, jag använde min så kallade tysta kunskap i mitt praxisutövande. Men det blev svårt att undervisa och lära ut. Hur lär man ut tyst kunskap, sådant som varje praktiker och hantverkare lär sig erfarenhetsmässigt med tiden? Eftersom jag själv behövde ett stringent och konkret språk i undervisningen började jag läsa om det som kallas communication skills – samtalsfärdigheter. En del internationell forskning fanns framför allt inom läkarutbildningar, på svenska fanns en del böcker om samtal mer generellt. Det jag saknade på svenska var operationaliserade konkreta begrepp som beskriver © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

Förord

med ord de generiska färdigheter som kan anses ingå i professionella samtalsledares och hjälpares tysta kunskap. Och dessutom konkreta beskrivningar av hur man använder dessa generiska färdigheter och inte minst hur man kan träna – lära in och lära ut. Denna genomgång av framför allt vetenskapliga artiklar, men även en del böcker, ledde fram till den första boken, som innehåller just konkretiseringar av begrepp och träning av generiska samtalsfärdigheter. Sedan några terminer använder vi den boken som kurslitteratur på psykologprogrammets termin 2 och den tycks fylla den funktion som var min intention. Studenterna får konkreta beskrivningar av generiska samtalsbegrepp och det blir lättare för dem att förstå vilka förhållningssätt och interventioner som är professionellt användbara och varför. Boken har också inspirerat till en treårig ämnesdidaktisk studie av psykologstudenters lärprocess avseende generiska samtalsfärdigheter. Min intention med denna fristående fortsättning är i grunden densamma – att operationalisera och konkretisera begrepp för att beskriva vad och hur stödsamtalsledare och stödterapeu ter gör och varför grundat i deras generiska samtalsfärdigheter. Dessutom önskar jag beskriva både stödsamtal och stödterapi som kvalificerade metoder, stödsamtal som förebyggande hälsovård och stödterapi som läkande behandling. Inom framför allt hälso- och sjukvården anses både stödsamtal och stödterapi vara okvalificerat alternativt icke-behandling varför det ofta är den minst utbildade behandlingspersonalen som bedriver stödsamtal och stödterapi. Detta gäller inte bara i S verige utan tycks vara ett internationellt fenomen. Även här har jag djupdykt i vetenskapliga artiklar och böcker och kommit fram till att både professionella stödsamtal och stödterapi kan vara 6

Förord

kvalificerade förebyggande och behandlande metoder. Det jag tycker mig ana vara den tydligaste skillnaden mellan stödsamtal och mer specifika former av samtal liksom mellan stödterapi och övrig psykoterapi är att både stödsamtal och stödterapi kräver en större närvaro och lyhördhet av samtalsledare och terapeut, eftersom man hela tiden måste göra kontinuerliga bedömningar och fatta beslut om interventioner här och nu utifrån ögonblicksbedömningar. Här finns ingen manual att luta sig emot, stödsamtalsledare och stödterapeut har bara sig själv och relationen till klienten liksom sina generiska samtalsfärdigheter. Jag hoppas därmed att du som läser boken ska se möjligheterna med både stödsamtal och stödterapi och efter att ha prövat metoderna också se att det är ett kvalificerat arbete, kanske för de mest kompetenta och erfarna praxisutövarna. Stockholm, december 2016 Ingrid Ljunggren

TACK

till min omgivning, både privat och på arbetsplatsen, för stöd och tålamod med mig under min skrivprocess. Särskilt vill jag tacka mina kollegor Gunnar Bohman och Thomas Lindgren som intresserat och engagerat har läst och kritiskt kommenterat min text på ett konstruktivt sätt liksom Jonas Ramnerö (som är den som jag genomför pågående ämnesdidaktiska samtalsstudie tillsammans med) som med sin optimism stöttat under hela processen. Ett speciellt tack vill jag rikta till min förläggare Susanna Magnusson, som enträget under hela processen kritiskt granskat och inte gett sig förrän jag omarbetat texten till det bättre, vilket gång på gång gjort mig frustrerad men varje gång lett till insikten att hon ju haft rätt.

1 Inledning, bakgrund och upplägg

Jag besöker min husläkare akut med ett rejält ryggskott. Det första han säger är: ”du kan stå upp, det brukar vara besvärligt att sitta, när man har ryggskott” och så höjer han sitt skrivbord till ståhöjd utan att egentligen behöva skrivbordet. Han står själv upp hela tiden. Och jag känner omedelbart att denne man vill mig väl. Inom några dagar blir jag av med ryggskottet.

Varför denna inledning till en bok som handlar om stödsamtal och stödterapi? Svaret är empati. Empatisk förmåga har i många studier visat sig vara den viktigaste faktorn för att ett samtal ska vara läkande. Det husläkaren gör är att han förmedlar sin inkännande medkänsla, sin empati, han säger indirekt till mig att han vet och förstår hur jag känner. Han använder sin empatiska förmåga i ett professionellt syfte. Han etablerar en omedelbar allians och jag får förtroende för honom och hans professionella kompetens. Han behöver inte höja sitt skrivbord, men han gör det för att kommunicera sin empati till mig. Han känner med mig och vill förmedla det. Empatin, och förmågan att förmedla den till klienten, är grunden för ett framgångsrikt professionellt stödjande samtal. Och en hel del modern forskning pekar på att inte bara stödjande samtal utan även

Inledning, bakgrund och upplägg

en framgångsrik behandling generellt är avhängig läkarens/ sjuksköterskans/psykologens förmåga att använda sin empati professionellt. Många professionella använder empati som ett ”verktyg” i sitt professionsutövande. Läkaren samtalar med sin patient och lyssnar engagerat för att få en tillräckligt utförlig beskrivning av symptombilden och utifrån den kunna ställa diagnos som underlag för behandling. Patienten behöver känna förtroende för läkaren för att lita på att behandlingen hjälper. Socialsekreteraren använder samtalet som kommunikationsmetod när ett biståndsbehov ska utredas och bedömas. Skolsköterskan peppar och tröstar barnet inför att det ska få en vaccinationsspruta. Och psykologen använder ofta samtalet som exklusiv bedömnings- och behandlingsmetod. I alla dessa fall måste samtalen vara stödjande. Klienten lämnar ut sig själv och lite av sin värdighet när han söker hjälp och den professionella hjälparen måste vara medveten om det. Att vara professionellt stödjande är inte detsamma som att vara allmänt vänlig och hjälpsam, det handlar om att behärska stödjande förhållningssätt och metoder och att veta när och hur och varför dessa ska användas och med rätt timing. Det finns många fler yrkesgrupper som använder stödjande samtal i professionellt syfte, men dem jag med denna bok riktar mig till i första hand är personer verksamma inom hälso- och sjukvårdssektorn liksom inom omsorgssektorn. Det är framför allt dessa yrkesgrupper som använder det vi kallar stödsamtal, men även stödterapi i den mån det förekommer. Stödsamtal används traditionellt inom till exempel barn- och vuxenpsykiatri i de fall när man av olika skäl inte kan erbjuda en mer kvalificerad behandling eller om det är lång väntetid till psykoterapi. 12

Inledning, bakgrund och upplägg

Även i samband med medicinering brukar stödsamtal erbjudas som komplement och består då ofta av vänliga och engagerade frågor om klientens aktuella tillstånd och vardagsliv, ofta i syfte att upptäcka problem eller svårigheter som klienten inte berättar om på eget initiativ. Ofta är det sjuksköterskor och kuratorer som bedriver stödsamtal i dessa sammanhang, och även inom skolhälsovården och primärvården. Stödterapi är i dag en ganska ovanlig psykoterapeutisk behandlingsmetod, i alla fall i Sverige, delvis kanske beroende på att det sedan halvtannat decennium bedrivs en intensiv forsknings- och utvecklingsverksamhet gällande mer specifikt definierade psykoterapimetoder för specifika diagnoser, bland annat mot bakgrund av Socialstyrelsens och många sjukvårdsförvaltningars krav på att psykoterapeutiska behandlingar ska vara så kallat evidensbaserade. Stora patient- och klientgrupper, som antingen inte kvalificerar sig för att få någon diagnos alternativt har en för komplex diagnosbild, det vill säga kanske har fått flera olika diagnoser, kan inte erbjudas någon evidensbaserad behandling, eftersom det ofta saknas sådana för svårigheter och problem som saknar diagnoskriterier liksom för svårigheter som har sin grund i så kallad samsjuklighet. Kvalificerade stödsamtal och stödterapi som ges av kompetenta och erfarna professionella personer skulle kunna hjälpa dessa grupper, men på grund av att det saknas evidens för dessa metoder brukar man inte erbjuda detta som en alternativ behandling. Stödsamtal kan dock erbjudas i väntan på en ”riktig” behandling. Med den här boken om stödsamtal och stödterapi riktar jag mig alltså i första hand till dem som kan kallas för professionella hjälpare, det vill säga yrkesverksamma och professionella inom omsorg och skola liksom inom hälso- och sjukvård. Stöd© F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

Inledning, bakgrund och upplägg

terapi är per definition en psykoterapeutisk behandling och kan alltså bedrivas av de professionsutövare som har någon form av psykoterapeutisk utbildning och kompetens. Stödsamtal har sin givna plats i det vi kallar förebyggande hälso- och sjukvård. Problemet med förbyggande vård i detta sammanhang är att vi inte kan veta vilka symptom eller sjukdomar vi förebygger och att det därför är svårt att beforska. Inom hälso- och sjukvården vill vi gärna att den hjälp vi tillhandahåller ska vara evidensbaserad, vilket alltså inte är möjligt när vi ägnar oss åt förebyggande hälsovård, i det här fallet stödsamtal. Stödterapi, däremot, är möjligt att beforska, och det görs också men i mycket liten skala. Läkaren, skolsköterskan, socialsekreteraren och psykologen har helt olika perspektiv utifrån sina olika uppdrag, men det som de har gemensamt är att de är verksamma inom ett professionsområde och att de tillämpar en professionell, men ofta så kallad tyst, praktisk kunskap. Innan vi går vidare ska vi därför reda ut vad som kännetecknar en profession liksom det som brukar kallas tyst kunskap, dit empatin ofta räknas. Professionens och den tysta kunskapens kännetecken är i någon mening varandras motsatser, eftersom professionen vilar på vetenskap, medan den tysta kunskapen brukar kännetecknas av att den inte är möjlig att beskriva med ord. Dessutom ska vi snudda vid det som kallas gemensamma faktorer, vilket är de faktorer som brukar anses som gemensamma för alla psykoterapeutiska behandlingar, dit stödterapi men även professionella stödsamtal hör.

Inledning, bakgrund och upplägg

Profession Tillämpad vetenskap I dag sätter vi ofta likhetstecken mellan begreppen profession och yrke, åtminstone i vardagliga sammanhang. I grunden har dock begreppen olika innebörd, vilket är viktigt att känna till när man talar om till exempel professionella stödsamtal, när man som jag menar att professionella stödsamtal är något specifikt och inte ett samtal som vilket socialt samtal som helst. Fransson (2012) skriver: ”Professionellt arbete är att förmedla och omsätta kunskap på ett sådant sätt att enskilda individer kommer att fungera så att samhällets funktion optimeras” (ibid. s. 13). De ursprungliga professionerna var präster, advokater och läkare (Agevall & Jonnergård 2010). Dessa värderades som exklusiva redan på medeltiden, dels på grund av deras anknytning till de tidiga universiteten, dels på grund av deras makt att styra över liv och död (Egidius 2011). Professionsbegreppet i modern skepnad har växt fram under de senaste hundra åren. Sociologen Talcott Parsons (1939) anses vara den som först definierade och utvecklade den moderna professionsteorin. Enligt Parsons funktionalistiska syn ägnar sig professionella åt tillämpad vetenskap liksom tjänande av samhällets bästa, vilket konkretiseras av citatet ovan. Ett centralt kriterium på en profession är den vetenskapliga förankringen. Ämnen i en professionsutbildning ska ”kunna uppvisa en självständig teoretisk utveckling” (Fransson & Jonnergård 2009, s. 8), vilket i praktiken innebär att ämnet ska kunna beforskas. Studier av professioner och professionalism kan uppfattas som motstridiga, där konflikterna handlar om hur man ska se på professioner – ska professionella anses vara

Inledning, bakgrund och upplägg

opartiska och verksamma för samhällets bästa eller ska de uppfattas som strävande efter att bevaka sin monopolställning i eget intresse? Det vill säga – ska professionsföreträdare vara altruistiska eller egoistiska? Det senare, menar man, leder till att professionen strävar efter att utöka sitt monopolrevir samtidigt som man utestänger andra, vilket i viss mån kan illustreras av de gränsöverskridanden som regelbundet görs mellan professionerna psykologer – socionomer (till exempel stödsamtal och psykoterapi), psykologer – läkare (till exempel utredning och diagnosticering), psykologer – filosofer (till exempel reflekterande samtal) och psykologer – ekonomer (till exempel organisationsutveckling och coaching). Dessa gränsöverskridanden kan oroa den professionella grupp som anser sig besitta den största kompetensen inom respektive kunskapsområde och som menar att den konkurrerande gruppen tar för sig på den egna gruppens bekostnad. Agevall och Jonnergård (2010) menar dock att definitionen inte måste vara antingen altruism eller egoism, utan både och eller kanske varken eller, det vill säga ett slags icke-intresse. ”De verkliga bevekelsegrunderna för deras agerande är underordnade, det viktiga är att klienten eller kunden kan lita på och känna förtroende för den han eller hon möter” (Fransson & Jonnergård 2009, s. 11). För det professionella praxisutövandet ska det alltså inte ha någon betydelse av vilka skäl eller på vilka grunder de professionella utövar sin profession. Vilket är i linje med Aristoteles tanke redan för drygt 2 000 år sedan om att den väl utförda handlingen har ett egenvärde – praxis (Nilsson 2009, s. 46–47). Oavsett varför jag utövar min profession, ska jag utföra mitt uppdrag så väl jag kan. Øvreeide (2003) menar att professionella besitter så kallad 16

Inledning, bakgrund och upplägg

privilegierad kunskap, vilket innebär ett stort ansvar som kräver autonomi och självständigt tänkande. De professionella som innehar denna privilegierade kunskap är personer med ”högt specialiserade yrken, [och som] genom särskilda studier och specialiserat utövande har tillägnat sig kunskap och färdigheter på en nivå som man inte kan förvänta sig att andra än de professionella själva behärskar. Andra har inte motsvarande insikt och kan därför inte förstå räckvidden av denna kunskap eller de möjligheter som den genererar. Det innebär i sin tur att det blir svårt för andra att bedöma den” (Øvreeide 2003, s. 13). Ansvaret att förvalta kunskapen på ett omdömesgillt sätt gäller även utanför arbetstid; kunskapsanvändningen är alltså inte begränsad till arbetstid, den är generell. Dessutom är det den professionella eller sammanslutningen av professionella, som själva bedömer och avgör det egna kompetensområdet liksom villkor och regler för detta – professionell autonomi (Fransson 2009, 2012; Øvreeide 2003). Redan Aristoteles menade att detta var karakteristiskt för en bildad person: ”var och en avgör riktigt de saker som han känner till, och i sådana frågor är han en god domare” (Ringboms översättning 1967, s. 26). Den professionella autonomin har tidigare varit, och är delvis fortfarande, intimt förknippad med de klassiska universitetens autonomi. ”Professionerna har givit universiteten en samhällelig betydelse och universiteten har givit professionerna en åtråvärd exklusivitet” (Fransson 2009, s. 24). Universitetens betydelse för professionernas status ser vi än i dag, eftersom många praktiska yrken har akademiserats under de senaste decennierna. Det gäller till exempel sjuksköterskor och poliser, vars utbildningar har flyttats in i högskolor och universitet. Ofta är det respektive facklig organisation som drivit på © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

Inledning, bakgrund och upplägg

den utvecklingen i syfte att uppnå högre samhällelig status för medlemmarna. Enligt Kasher (2005) kännetecknas varje profession bland annat av systematisk kunskap och kompetens, kontinuerlig och systematisk kompetensutveckling liksom kompetens att använda relevant kunskap och metod i varje enskilt uppdrag. Med hjälp av Egidius (2011, s. 148) kan det uttryckas som: ”En skicklig praktiker är inte en person som tillämpar givna metoder rutinmässigt utan en person som kan bedöma vilka metoder som kan vara mest relevanta i den enskilda situationen.” Sammanfattningsvis kännetecknas alltså en profession av tillämpad vetenskap i samhällets tjänst och en professionsföreträdare besitter en priviligierad kunskap, professionell autonomi liksom kompetens att bedöma och använda relevant metod utifrån varje enskild frågeställning. Detta gäller alltså i hög grad de professionsutövare som bedriver stödsamtal och stödterapi i syfte att förebygga och/eller behandla inom till exempel omsorg, skola och hälso- och sjukvård. Dessa praxis utövare är av samhället auktoriserade och bör därför vara medvetna om sin priviligierade kunskap liksom ha förmåga att autonomt tillämpa sina vetenskapligt grundade kunskaper och relevanta metoder. Och som en följd därav även vara medvetna om att de innehar en maktposition, framför allt i emotionell bemärkelse. Den hjälpsökande klienten försätter sig i en beroendeposition och lämnar ut sig själv, varför han måste lita på och ha förtroende för den professionella hjälparen. Klienten måste kunna lita på att den professionella hjälparen utifrån sin position i samhällets tjänst har ett professionellt förhållningssätt.

Inledning, bakgrund och upplägg

Professionellt förhållningssätt Ett professionellt förhållningssätt bör alltså genomsyra allt den professionella gör i sin professionsutövning, men faktiskt även utanför. Varje professionsutövare som innehar samhällets förtroende genom någon form av auktorisation eller legitimation representerar professionen. Det innebär att förvalta en privilegierad kunskap och att utöva tillämpad vetenskap så kompetent som möjligt liksom på ett omdömesgillt sätt – det har ett egenvärde. Det professionella förhållningssättet berör kompetensen som sådan, vad jag använder den till och hur, liksom hur väl jag gör det. Alla professionella utövar alltså per definition tillämpad vetenskap, och det professionella förhållningssättet är grunden för den professionellas praxiskunskap. Det finns många beskrivningar av ett professionellt förhållningssätt, och beskrivningarna är ofta intimt sammankopplade med respektive professions etiska koder. Här gör jag ett försök att formulera ett professionellt förhållningssätt utifrån det som ovan redovisats gällande professionernas gemensamma kännetecken (Aristoteles, Ringboms översättning 1967; Egidius 2011; Fransson 2009, 2012; Fransson & Jonnergård 2009; Kasher 2005; Nilsson 2009; Parsons 1939; Øvreeide 2003). I likhet med det som kallas etiska koder eller etiska principer, ska det professionella förhållningssättet inte uppfattas som lagar eller regler utan snarare som just principer att sträva efter och att vid behov kunna hämta stöd i. • Professionell autonomi och självständigt tänkande.

Den professionella har ett ansvar att förvalta kunskapen på ett omdömesgillt sätt, bedömer själv och avgör det

Inledning, bakgrund och upplägg

egna kompetensområdet samt värnar om sin professionella integritet, sin trovärdighet och opartiskhet. Det betyder att jag gör mina egna professionella bedömningar utifrån min egen undersökning och analys liksom att jag tar det fulla personliga ansvaret för mina bedömningar och de åtgärder jag vidtagit utifrån bedömningarna. Även om jag rådfrågar kollegor och andra yrkesverksamma i min närhet, är det jag själv som har det yttersta ansvaret för mitt praxisutövande. • Medvetenhet om den egna kompetensen liksom dess begränsningar. Den professionella tillgodoser sitt behov av kontinuerlig och systematisk kompetensutveckling. Det innebär att jag är väl medveten om vad jag kan men även vad jag inte kan. Jag åtar mig endast uppdrag som ligger inom mitt eget kompetensområde, och om jag åtar mig något utanför, ansvarar jag för att jag tillgodogör mig för uppdraget nödvändig kompetens, antingen genom att vidareutbilda mig själv eller genom att konsultera en inom kunskapsområdet mer kompetent kollega. • Funktionalitet. Den professionella använder sin privilegierade kunskap i samhällets tjänst. Ansvaret att förvalta kunskapen på ett omdömesgillt sätt gäller även utanför arbetstid, kunskapsanvändningen är alltså inte begränsad till arbetstid eller -plats, den är generell. Som professionell är jag utbildad och certifierad av samhället eftersom samhället för sitt optimala fungerande är i behov av min kompetens. Samhället har officiellt gett mig sitt förtroende. Därför är jag i samhällets tjänst, även om jag är privatanställd eller bedriver egen 20

Inledning, bakgrund och upplägg

verksamhet liksom även om inte samhället finansierar min verksamhet. Jag är i omvärldens ögon en representant för min profession även utanför mitt professionella praxisutövande. Hur många nyblivna psykologstudenter har inte blivit tillfrågade på någon privat fest om goda råd i någon psykologisk frågeställning? • Insikt, omdöme och kompetens. Den väl utförda professionella handlingen har ett egenvärde. Den professionella har en beredskap att värdera olika bedömningsoch åtgärdsalternativ och använder i varje enskilt fall relevant kunskap och metod. Som professionell anstränger jag mig alltid att göra mitt bästa. Jag tänker på att använda min kompetens fullt ut och är noga med att anpassa mina metoder till klientens behov och frågeställning. • Rationalitet i betydelsen icke-intresse. Den professionella utför uppdraget utifrån ett neutralt perspektiv och drivs av en strävan att i praxisutövandet styras av det som gagnar klientens legitima behov liksom främjande av klientens autonomi – inte av de egna behoven, känslorna och impulserna. Även om jag har valt att utbilda mig till psykolog utifrån ett behov av att förstå mig själv bättre, måste jag bortse från dessa mina egna behov i mötet med klienten och enbart fokusera på dennes behov. Om så klienten gjort något i mina ögon moraliskt förkastligt, får jag inte låta min egen avsky för denna moraliska styggelse stå i vägen för mitt fokus på klientens bästa. Klientens legitima behov betyder att jag inte okritiskt ska tillfredsställa dennes egenformulerade behov, utan bara de behov som utifrån min © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

Inledning, bakgrund och upplägg

professionella bedömning är legitima. Om klienten gjort sig skyldig till ett grovt brott och uttrycker ett behov av att jag ska hemlighålla detta, kan jag inte tillfredsställa det behovet, eftersom jag har anmälningsplikt. Däremot bedömer jag att klientens legitima behov är att bli respekterad som person utifrån sitt okränkbara människovärde och att i den meningen få stöd av mig, trots brottet. • Universalitet, opartiskhet, likabehandling. Den professionella behandlar alla lika. Alla, oavsett vem man är eller vad man gjort, har rätt till ett respektfullt och artigt bemötande. Även den grova brottslingen eller politikern med extrema åsikter. Om jag som professionell i denna mening i något ärende inte kan eller vill förhålla mig opartiskt till en viss klient, bör jag avstå från att åta mig uppdraget. • Sträng sekretess liksom en absolut begränsning av samspelet till det som man som professionell blivit anlitad för. Sekretess råder alltid, utom för legalt reglerade undantag, till exempel anmälningsplikten om man misstänker att ett barn far illa. Det klienten berättar i förtroende måste förvaltas med omdöme. I samband med uppdraget får den professionella heller inte ta initiativ till någon annan typ av kontakt än den som man blivit anlitad för. Om den professionella till exempel vid sidan om sin professionella praxis ägnar sig åt något hantverk i försäljningssyfte, får det professionella uppdraget inte användas för att marknadsföra hantverket.

Inledning, bakgrund och upplägg

• Respekt för klientens integritet, autonomi och självbe-

stämmande. Klienten lämnar ut sig själv, ger avkall på integritet och autonomi och lite av sin värdighet, och i den meningen råder emotionell maktobalans. Därför krävs att den professionella erbjuder förutsättningar för absolut tillit. Klienten söker den professionellas hjälp i någon fråga eftersom denne inte kan lösa frågan eller problemet själv. Relationen bygger på tillit, det vill säga att klienten litar på den professionella och dennas priviligierade kunskap, bland annat eftersom samhället uttalat sitt förtroende för den professionella genom sin auktorisation. Därför måste man som professionell alltid påminna sig om sitt ansvar. Många, kanske de flesta, professioner har formulerat etiska principer anpassade till den specifika professionen. Ofta överlappar dessa med beskrivningen av ett professionellt förhållningssätt, det vill säga principer om respekt och sekretess gällande klienter respektive professionell autonomi och integritet och så vidare. Etiska principer är inte detsamma som juridiska regler utan ska fungera som hjälp och stöd till professionsutövare. Lagar reglerar vad den professionella måste göra respektive inte får göra. Etiska principer ger den professionella vägledning i reflekterandet kring sitt praxisutövande. Ett professionellt förhållningssätt med stöd av den egna professionens etiska principer är en grundläggande förutsättning för att bedriva kvalificerade professionella stödsamtal och stödterapi.

Ingrid Ljunggren har över 30 års erfarenhet som klinisk psykolog och psykoterapeut. Sedan 2006 undervisar hon på psykologprogrammet vid Stockholms universitet, framför allt med professionsspecifika tilllämpade inslag. Fokus i undervisningen ligger på hur man som psykolog möter och samtalar med sina klienter.

STÖDSAMTAL OCH STÖDTERAPI Många olika yrkesgrupper använder stödjande samtal professionellt. Stödsamtal och stödterapi används inom till exempel sjukvård, social tjänst, skola och psykiatri när man av olika skäl inte kan erbjuda traditionell och evidensbaserad psykoterapi. Trots att dessa stödformer är så vanliga har de inte särskilt hög status och är inte heller väl utfors kade. De bygger därmed till stor del på samtalsledarens egna erfaren heter och tysta kunskap om vad som är viktigt i stödjande samtal. Denna bok operationaliserar och konkretiserar begrepp som hjälper oss att förstå vad skickliga stödsamtalsledare och stödterapeuter gör, hur de gör det och varför. Därmed synliggörs professionella stöd samtal och stödterapi som det kvalificerade arbete det faktiskt är. I boken beskrivs den professionella samtalsledarens generiska samtals färdigheter. Både stödsamtalet och stödterapin ges en teoretisk ram men presenteras också med konkreta exempel. Såväl det gemen samma som skillnaderna mellan de båda stödformerna tydliggörs. Stödsamtal och stödterapi riktar sig främst till professionella hjälpare inom psykiatri, vård, skola och omsorg samt till studenter inom dessa utbildningsområden. Den är en fristående fortsättning till Samtalet som psykologisk metod (2014).

Läs även Samtalet som psykologisk metod Art.nr 38260

Art.nr 38975 ISBN 978-91-44-10806-3

studentlitteratur.se

9 789144 108063