mina sidor Tio mer eller mindre okända sidor av Adrian Perera.

»Jag försöker tävla med Vägen«

Hans tröstläsning är Terry Pratchett och han identifierar sig med John Yossarian i Moment 22. Här är tio mer eller mindre okända sidor av adrian perera.

1Boken jag läser just nu: – Jag är mellan böcker, jag började läsa om Små gudar av Terry Pratchett men den föll mig inte i smaken den här gången, och läste precis The Truth, även den av Pratchett. Han är bra men formelartad så jag antar att jag får återkomma om ett år eller så. Kanske jag försöker läsa klart Peter Straubs Gengångare, jag tyckte den var allt för långrandig senast men vem vet, tredje gången gillt. Jag är lite försiktig för tillfället med att läsa böcker jag inte läst tidigare då jag håller på att skriva klart ett manus. Det finns alltid en risk att jag tycker att boken jag läser är miljoner gånger bättre.

2Boken som förändrade mitt liv: – Jag vet inte, fråga mig när jag har dött. Jag menar, jag vet inte hur mitt liv skulle ha blivit. Än så länge lever jag det. Vissa händelser har varit avgörande, så mycket vet jag, men en bok? Kanske är jag för dum för den här frågan.

3Författaren som inspirerat

mitt skrivande:

– Mitt skrivande lider otroligt mycket av att jag läst Cormac McCarthy. Guds barn är inget vidare, man märker att han inte hittade riktigt rätt med berättelsen, att han inte valde rätt meningar att stryka, något som är avgörande för författare som skriver som om de lade pussel. Men jag tror att mitt skrivande är sämre på grund av böcker som Vägen och Blodets meridian. Jag försöker tävla med dem men förlorar.

4Den mest underskattade boken: – Mina böcker är rätt okända. Skämt åsido, Jack Ketchums The Girl Next Door kanske? Den romanen är åtminstone full av kräkframkallande beskrivningar. Att skriva så förutsätter en hel del fingertoppskänsla.

5Boken som fick mig att skratta: – Jag var rätt road av Agota Kristofs Den stora skrivboken. Det är otroligt deadpan-berättat. Två barn misshandlar varandra för att stå ut med omvärlden och kallas för horungar av sin häxa till mormor. Kul.

6Romanfigur som jag identifierat

mig mest med:

– John Yossarian i Moment 22 eller Humbert Humbert i Lolita. Varför? Vet inte, det är väl det magiska med litteratur.

7Boken som jag aldrig läste klart: – Gabriel García Márquez Kärlek i kolerans tid som jag tappar eller glömmer på ett hotellrum eller en spårvagn innan jag kommit igång. Det måste bli ändring på det! Jag kommer inte läsa klart Hemmet av Mats Strandberg efter att ha läst hans Konferensen. Den sistnämnda har mycket bättre flyt, må så vara att Hemmet har frasen »Äpplet föll ut igen.« Ärligt talat finns det massor, jag brukar avbryta böcker rätt ofta. Är på hälft med Okänd soldat, Varats olidliga lätthet, Americanah och Sinuhe, egyptiern.

8Boken som jag skäms för att

jag inte har läst:

– Jag umgås först och främst med min tvååriga son. Varför skulle jag skämmas för att inte ha läst en bok?

9Min tröstläsning: – Discworld-serien av Terry Pratchett.

10 Filmen som är bättre än boken: – Fight Club. Fincher plockade de bästa formuleringarna ur Palahniuks original. Dessutom saknar romanen The Dust Brothers soundtrack.

I mars utkommer tredje delen i Pereras flerspråkiga romantrilogi, Alla mänskorna ha problemen. De två tidigare romanerna heter kort och gott Mamma (2019) och Pappa (2020).

Pengar, kärlek, makt och intriger

ANU LAHTINEN Ebba Stenbock

I maktspelets skugga

Här möter vi Ebba Stenbock som dotter, syster, maka och mor. Kampen om den svenska kronan rasar för fullt när Ebba, med starka band till sin mäktiga adelssläkt, plötsligt blir änka efter den fruktade ståthållaren Klas Fleming. Under sammandrabbningen på Åbo slott 1597 väljer hon att stanna kvar och försvara sin mans ära mot sin egen kusin, hertig Karl. Hinner kung Sigismunds hjälptrupper fram i tid, eller kan Ebbas inflytelserika syster, änkedrottningen Katarina, komma till hjälp? Maktspelet får tragiska följder för många familjer, inte minst för Ebba och hennes barn.

MARIA VAINIO-KURTAKKO Ett gott parti

Scener ur Ellan de la Chapelles ochAlbert Edelfelts liv

Ellan de la Chapelle och Albert Edelfelt, en vetgirig friherrinna som strävar efter självständighet och en efterfrågad konstnär som trivs i sus och dus. Varför blir det just de två? Samhället förändras med stormsteg i slutet av 1800-talet men pengar och position – att göra ett gott parti – väger allt som oftast tyngre än kärlek och känslor. I det de båda kallar Bolaget Edelfelt är det Ellan som bär huvudansvaret för att pengarna ska räcka, och fasaden aldrig rämna. Ett gott parti är en tankeväckande inblick i en adelskvinnas vardag och hennes möjligheter att styra över sitt eget liv.

På ett synnerligen förtjänstfullt vis sätter författaren in detta pars tvister och glädjeämnen i ett större perspektiv genom att anknyta till samtida skönlitteratur och tidsandan under senare delen av 1800-talet: det moderna genombrottets brytningstid med heta diskussioner kring könsroller, samlevnad och dubbelmoral.

Inger Littberger Caisou-Rousseau, BTJ

Hur skulle historien om det berömda 1500-talsparet Ebba Stenbock och Klas Fleming se ut som kostymdrama på Netflix? Här finns släkttrassel, ränker och kvinnokraft som i Game

of Thrones. Pia Ingström, Hufvudstadsbladet

foto: gabriel liljevall

Underbara kvinnor vid vatten av Monika Fagerholm

Monika Fagerholms säregna författarskap är så stort och rikt. Hon är en av verkligt få prosaister som helt och hållet besitter en genuin originalitet och omisskännlig röst. Den har imiterats av många, men ingen har kommit nära originalet. Och det var med Underbara kvinnor vid vatten från 1994 som allting började. Berättelsen om de uttråkade 60-talsfruarna Rosa Ängel och Isabella innehåller allt det som utmärker Fagerholms litterära värld: glamourens mytologi som kontrasteras mot vardagens solkighet och brustna drömmar. Flickor och kvinnor, men framför allt: en mörk underström som obetvingligt drar läsaren med sig ner i djupet. & Skönhet schvung Vi känner Annina Rabe som en av Sveriges vassaste litteraturkritiker. Färre vet om hennes finlandssvenska bakgrund. Här avslöjar hon 15 blåvita verk som präglat hennes liv.

Axel av Bo Carpelan

Jag älskar Bo Carpelan som poet, men denna storslagna roman från 1986 är ändå min personliga favorit av hans böcker. Axel Carpelan var en musikaliskt begåvad man som drömde om en violinistkarriär, men livet ville annorlunda. Sjukdom, fattigdom och tvivel präglade hans väg. Axels bidrag till musiken blev i stället ett annat: som inspiratör och vän till Finlands mest kända kompositör Jean Sibelius. Bo Carpelan skriver om sin släkting på ett oförglömligt sätt i denna roman om villkorslös vänskap, musik och livets meningslöshet – eller dess meningsfullhet. När Axel dog skrev Sibelius: »För vem skall jag nu komponera?«

Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg

Som lillgammalt barn kunde jag av någon anledning recitera långa stycken ur Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner. Min fascination för detta nationalepos var stor: det kan möjligen ha hjälpt till att Hasse & Tage hade gjort en parodi på boken som var rolig. Men jag tror ännu mer att det berodde på den vackra lilla volym i fickformat som min mamma hade fått som barn. Och framför allt dikterna, som har ett schvung och ett patos som gör att jag precis förstår vad det var mitt 10-åriga jag föll för. Fortfarande ryser jag när jag läser inledningen till den oändligt sorgliga Torpflickan: »Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen.«

foto: thron ullberg

Drakarna över Helsingfors av Kjell Westö

Det är verkligen inte lätt att välja en enda favorit bland Kjell Westös romaner. Rent litterärt skulle jag kanske säga att jag håller Hägring 38 eller kanske Tritonus allra högst. Men den som är mest magisk för mig personligen kommer alltid att vara Drakarna över Helsingfors från 1996. I den finns en Helsingforskänsla som jag, trots att jag alltid bara varit besökare, känner så väl igen. Aldrig har väl staden skimrat så vemodigt som i denna storslagna berättelse om familjen Bexar som sträcker sig från tiden efter andra världskriget och fram till 1900-talets slut. Boken blev med rätta Kjell Westös stora genombrott.

f o t o : niklas sandström

Hjärtat av Malin Kivelä

Var och en som har befunnit sig nära liv eller död vet hur sinnena skärps och allting blir klarare, tydligare, ofta vackrare. Det är det tillståndet Malin Kivelä gestaltar i den här fina romanen från 2019, om en kvinna som föder ett barn med hjärtfel. Det är ovisst om sonen kommer att överleva och hon kan bara lämna över honom i läkarnas händer. Under några veckor vandrar hon bokstavligen omkring i ingenmanslandet mellan liv och död. Det gör märkliga saker med henne. Under långa promenader i ett vintrigt Helsingfors upplever hon stadens skönhet på ett sätt hon aldrig gjort tidigare. Hon gör en existentiell resa och får ett nytt förhållande till sin kropp, men också till sitt yrke som författare.

En kväll i oktober rodde jag ut på sjön av Tua

Forsström

En kär vän skickade den här boken från 2012 till mig i samband med att min pappa gått bort, just i månaden oktober dessutom. Jag har läst och älskat Tua Forsström under många år, men kanske har hennes dikter ändå kommit mig närmast just i samband med sorg. Det här är dikter som präglas av saknad, av att minnas och tala med dem som är borta. I bilden av att sitta ensam i en båt en mörk oktoberkväll hittade jag och kände igen min egen sorg. Det här temat utvecklas sedan vidare i den oerhört fina och hjärtskärande Anteckningar från 2018, om sorgen efter ett bortgånget barnbarn.

Hem från festen av Merete Mazzarella

I dag är den självbiografiska essän högsta litterära mode, inte minst bland skrivande kvinnor. Jag tänker ofta på att Merete Mazzarella är en föregångare i den genren: hon har länge gjort något alldeles eget av den självbiografiska formen. I en lång rad av böcker har hon berättat om liv och litteratur, ofta mycket personligt men alltid allmängiltigt. Hem från festen (1992), om en livskraftig mamma som drabbas av cancer men är fast besluten att leva livet fullt ut in i det sista, är en av dem jag tycker mest om. Men jag skulle lika gärna kunna nämna Mazzarellas senaste bok, Den violetta timmen, som handlar om känslorna efter en bortgången älskad bror, vars livsval hans syster aldrig riktigt kunnat förstå.