”För två år sedan hade jag aldrig trott detta”

Under pandemin blev distansundervisningen vardag för många ungdomar. Även sommarjobbet på SLS introducerades till en del via skärm i maj 2021. Foto: Yrsa Lindqvist

Hösten 2021 såg coronasituationen rätt ljus ut. Vaccinationerna hade kommit igång, och sommaren hade förlöpt lugnt. Det var dags för SLS arkiv att följa upp insamlingen ”Finland stänger” med en ny frågelista. Nu var fokus på hur drygt 18 månader med pandemin hade påverkat oss. Text: Yrsa Lindqvist

Frågelistan hette till en början ”Finland öppnar”, men i december stod samhället återigen inför en nedstängning. Julfester, konserter och alla slags sammankomster inhiberades. I ett slag kändes frågelistan inaktuell, rubriken och frågorna formulerades till vissa delar om och insamlingen höll låg profil. Den nya nedstängningen kändes som ett stort bakslag – skulle restriktionerna och rekommendationerna verkligen fortsätta i all oändlighet?

Under våren 2020 samlade museer och arkiv runt om i världen in oerhört många berättelser och annan dokumentation som beskrev världsläget ur individens perspektiv. Erfarenheterna av att göra en uppföljning var emellertid inte speciellt goda. Alla var trötta på att berätta om corona. Dessutom hade den akuta hypen gått över, det var inte längre en ny situation att förhålla sig till. Trots det gav insamlingen SLS gjorde ett fint material. Resultatet blev drygt 30 svar, varav flera långa och reflekterande berättelser som ger inblick i olika livssituationer. Också inledningsfasen av pandemin beskrivs, men den här gången mer analytiskt och begrundande, med facit på hand. Lugnare perioder har fungerat som andrum. Hösten 2021 är jag glad för att jag hann med två konserter, två museibesök, två teaterbesök, en biograf och en lunchrestaurang i fyra vänners lag. Det lever jag på den här våren, och hoppas på mer snart.

Vanor i vardagen

I frågelistmaterialet beskrivs många fenomen som känns igen som typiska för pandemitiden: frivillig och ofrivillig isolering, distansarbete, distansskola med mera. Trots att distansmöten upplevs som tunga tror man att de kommit för att stanna, men som ett komplement. En annan vana som rotat sig för vissa är att beställa hem mat. Och munskydd kanske tas fram på nytt i förkylningstider, som vi sett asiatiska turister göra.

Det som alla är överens om är att livet plötsligt förändrades till någonting oigenkännligt.

Den känslan när mina annars helt fullbokade kalendrar, både jobbets, och den egna, blev tomma på en dag, den glömmer jag aldrig.

I många svar är det känslorna som beskrivs ingående. Framför allt längtan efter människor man saknat, men också känslor av avstånd och polarisering.

Min kärlek till Sverige har fått sig en rejäl törn som handlar om förvåning och misstro. Jag har också märkt att jag reagerar mycket starkt på folk som propagerar för antivaccinering – det är nästan så jag har lust att radera dem från min vänlista på facebook. Så långt har jag inte gått, men lusten att göra det kom lite som en chock för mig själv.

Från kris till kris

När insamlingen avslutades den 31 mars var en ny kris redan ett faktum. För de flesta kom anfallskriget mot Ukraina lika oväntat som pandemin, och det normaltillstånd som skymtade i horisonten och som alla längtat efter, gled undan. Återigen följer vi med ett skeende som skapar oro.

Jag vet inte vad som skrämmer mig mera, Putin eller Corona. Vill bara att allt ska bli lugnt igen. Att folk ska få resa, umgås, dansa, ställa till med fester. Vill göra festfrisyrer åt glada människor. Vill njuta av livet, utan rädslor. Vill slänga bort ansiktsmasken och kramas. Så trött på pandemin och världsläget.

En sak har vi troligen lärt oss – att inte ta något för givet och att vad som helst kan hända. ●

Yrsa Lindqvist är förste arkivarie vid SLS arkiv i Helsingfors.