S J Ö M A N S K U LT U R M Å N G A M E N I N G A R O M VA R F Ö R L A P S K O J S H E T E R L A P S K O J S
Lapskojsens ursprung Någon skämtare har påstått att namnet lapskojs på en traditionell sjömansrätt betyder ”sameförnöjelse”. Men vad betyder ordet, egentligen? Frågan ventilerades bland några väl befarna ex-sjömän runt ett bord på Katarina sjöfartsklubb i Stockholm, utan att vi kom fram till ett helt trovärdigt svar. TEXT TORBJÖRN DALNÄS ILLUSTRATION AAKE NYSTEDT
S TO C K H O L M JA N UA R I 2 0 1 4
Rätten, som har gamla anor bland sjömän i nordvästra Europa, brukar för vår del bestå av köttärningar som kokas ihop med potatisbitar och kryddor till ett slags blandat potatismos. Ibland kan köttinnehållet i stället ha bestått av konserverad och saltad corned beef, men det anser en erfaren kock och stuert vara fusk. Förr kan även upplösta skeppsskorpor ha ingått. Rätten brukar serveras med rödbetor och kanske ett stekt ägg.
Norska skeppskockar brukar tillaga sin lapskaus i form av en stuvning, där även grönsaker ingår. Och till det som kallas Labskaus på nordtyska hamnkrogar hör även sillrullader på tallriken. Danskarna betonar gärna rättens maritima prägel genom att kalla den skipperlabskovs. Receptet och stavningen varierar något i de skandinaviska, tyska och brittiska fartygen, men termen är egentligen densamma. På svenska finns lapskojs eller lappskojs belagt i skrift sedan slutet av 1800-talet,
men rätten är betydligt äldre än så. I äldre svenskt språkbruk kunde termen även få en överförd, allmänt nedsättande innebörd av ”röra”, ”strunt” eller ”skräp”. Många tänkbara källor En teori är att termen lapskojs har sitt ursprung i de baltiska språken. Möjligen kan lettiska labs kauss, ”god kopp”, tolkas som ”välsmakande portion”. På den närbesläktade litauiskan lär det finnas ett liknande uttryck. Kanske det spred sig över havet via litauernas lågtysktalande grannar i Memel (dagens Klaipeda) och övriga delar av den tidens Ostpreussen. Ett väl så troligt ursprung brukar hänföras till engelskan, delvis med påverkan från den platt- eller lågtyska som fortfarande talas i stora delar av Nordtyskland. Engelska lob, lub eller lubber för en tölp eller klumpig person lär vara inlånat från lågtyska lubbe, som har samma betydelse. Därav de brittiska sjömännens beteckning på landkrabbor, landlubbers. Efterleden scouse skulle kunna vara en dialektal förvrängning av course, ”(mat)rätt”. Den kan också vara påverkad av lågtyskans kaus, ”skål”. På den dialekt som talas i Liverpool och längs Merseyside har scouse förekommit sedan början av 1700-talet, vanligen med betydelsen ”(kött)matrester”. Själva dialekten har kommit att kallas scouse och de liverpoolbor som talar den scousers. Lika vanlig som fish-and-chips Sjömansrätten var populär inom industristadens arbetarklass, eftersom den var mättande och lätt att laga. Dessutom var ingredienserna jämförelsevis billiga. Lokalt lär den ha varit väl så vanlig på pubarna som paradrätten fish-and-chips. Gissningsvis har vi fått maträtten och dess namn via de myriader skandinaviska sjömän som under 1800-talet seglade på fartyg under brittisk flagg, ofta med Liverpool som hemmahamn. För norrmännen kom lapskaus att bli husmanskost, även på landbacken. Längs 8th Avenue i New York bosatte sig förr tiotusentals norska invandrare, däribland många sjömän. Gatan fick därför smeknamnet ”Lapskaus Avenue”. T D
26
S J Ö B E F Ä L E N N R 4 2 0 14