låg, men som i själv verket återspeglar det lilla antal judar som kom till Skandinavien med Röda korsets räddningsaktion. För de flesta judar hade krigsslutet och de Vita bussarna kommit alldeles för sent. De som överlevt kunde däremot vittna om en verklighet som sedan länge förlorat varje drag av mänsklighet. Bland de som intervjudes fanns exempelvis sjuksköterskan Anna Jachnina, som arresterats för sina kontakter med motståndståndsrörelsen. Tjugoåtta år gammal hade hon förts till Auschwitz, där natthimlen ständigt glödde röd av röken från krematorierna och där hon delade i en barack med drygt tusen andra fångar – ”det var som att leva i en tryckkokare”, sa hon under intervjun. Under dagarna arbetade hon i lägrets sjukstuga, där hon tog hand om kvinnorna som nyss fött barn medan barnmorskan tog spädbarnen avsides och dränkte dem i en spann vatten. På kvällarna kunde Anna se råttor kila omkring bland kropparna som staplats utanför hennes barack och som på natten hämtades upp av judarna som bemannade krematoriet: ”De fick arbeta i sex veckor, sedan brändes de och ersattes med andra. Ofta tvingades de bränna sina egna mödrar, hustrur och döttrar.” För Anna, som för så många andra överlevare, var lägertillvaron något hon ständigt skulle bära med sig, även efter befrielsen. Förvånat utbrast hon under intervjun: ”Jag överlevde faktiskt Auschwitz. Jag bär det i mitt blod, i min hjärna, och fortfarande har jag inte lyckats skaka av mig mardrömmen.” Vad Lakocinski och hans arbetsgrupp försökte åstadkomma var på många sätt något unikt: en systematisk, djupgående dokumentation av lägrens alla vidrigheter, gjord redan under månaderna efter befrielsen, innan vi alla – överlevare såväl som åskådare – föll för lockelsen att glömma, att inte vilja veta, att inte fråga oss hur vi kunde låta det ske. Och resultatet av deras ansträngningar är lika enastående som skrämmande: 512 unika ögonvittnesskildringar – totalt mer än 5500 noggrant nedtecknade sidor – som ger röst åt Förintelsens miljontals offer.
39