1
W
inters drog handen över sin svettiga överläpp. Nerverna var på helspänn, uppjagade av adrenalinet och fem koppar kaffe. Tillslag brukade vara det som gjorde att han inte blev uttråkad. Han såg faktiskt fram emot dem. Men i dag kände han mer fasa än förväntan. Dags att göra det här. Han öppnade bildörren och klev ut. Han kunde känna håret resa sig i vinden, trots att det var så kortklippt. Man kunde alltid räkna med blåst i trakten kring San Fransisco. Blåst och kullar och dimma. Men i dag var det soligt. Bländande klart. Men fortfarande friskt. Det fanns alltid den där kylan i luften. Vem var det, Mark Twain, som sade att den kallaste vinter han någonsin hade upplevt var sommaren han tillbringade i San Fransisco? Winters ryckte åt sig jackan bakom sätet, drog på sig den, och började gå mot en svart SUV som stod parkerad längre upp på gatan. Bostadsområdet låg inte långt från East Bay. De flesta husen var byggda i 1920-talets lite rustika stil. Enplansvillor, även om vilken som helst av dem skulle kunna säljas för flera miljoner dollar. Allt handlade om läget. Winters händer kändes fuktiga när han gned dem mot varandra. Under sina tjugo år i Secret Service hade han deltagit i fler hemliga tillslag, fler skumma gripanden, fler hemligstämplade operationer än han kunde minnas. Men den här . . . Han såg sig omkring för att 5
se var närmaste buske fanns ifall magen skulle protestera. Passagerardörren på stadsjeepen öppnades och Taylor Donleavy steg ut med solglasögonen på plats och ett rakat huvud som inte påverkades av vinden. Han var en rättsteknisk IT-expert som tillbringade större delen av sin tid i tekniklabbet, djupt försjunken i terabytes och programkod. Det borde ha varit Donleavy som var nära att kräkas i buskaget. Men han såg ut som Winters brukade känna sig inför den här sortens operationer – på bettet som en tävlingshäst inför start, men fullt upptagen med att dölja det. ”Pekade de ut huset för dig?” frågade Winters. ”Ja.” Donleavys röst var hes. Om han inte hade varit en vän skulle Winters ha sagt att han var en nörd. Det gjorde han faktiskt ändå. ”Det är det där, väl?” Donleavy gjorde en gest mot ett lågt enplanshus som låg fyra hus bort, nästan mitt i kvarteret. ”Kom igen, Donleavy, peka inte.” Donleavy tittade förvånat på sitt pekfinger, ryckte sedan på axlarna och fortsatte. ”Ser för lugnt ut, tycker du inte?” Det var svårt att tro att inne i den där anspråkslösa boningen med två sovrum, så hade ett halvdussin ryssar infiltrerat affärskedjan Galliano’s betalsystem för internethandel och lagt beslag på miljontals kreditkortsnummer och tillhörande informationsfiler. Medan grannarna trodde att ryssarna kokade borsjt och ansade rosor, satt de i stället vid sina datorer och med hjälp av programvara som de hackat sig in i hos någon mindre investeringsfirma gjorde de flera miljoner små investeringar. Men det som grannarna inte förstod hade en pensionerad lärare från Spokane begripit – åtminstone blev han tillräckligt misstänksam för att göra en anmälan hos Secret Service. ”Det kommer inte att vara lugnt där inne”, sa Winters tätt intill Donleavys öra. ”Gör bara det du ska och ta dig ut igen. Jag förstår att du tycker det är spännande att få vara med här men – ” ”Jag vet. Bara beslagta – ” ”Håll tyst, Donleavy.” Det var av den här anledningen som Winters avskydde att ha med sig någon som inte var agent vid ett tillslag. 6
Men han var tvungen. Bara någon som Donleavy kunde garantera att de fick med sig datorerna oskadda så att inte hela utredningen gick i stöpet. En annan bildörr smällde igen på andra sidan gatan och Lonnie Smith gjorde dem sällskap. Trots att han var agent smälte han in bättre än Donleavy. Han var klädd i rutig skjorta ovanpå en grön t-shirt och på huvudet hade han en Giant-keps som höll ordning på de ostyriga, grånande lockarna. ”Vi har fått klartecken”, sa han med ett brett leende. Smith log alltid, oavsett omständigheterna. Det fick hans mustasch att nästan dras ut till en grimas. ”Du är säker på att de är där inne?” frågade Winters. ”Japp. Alla åtta.” Winters försökte låta bli att spärra upp ögonen. ”Åtta? Jag trodde att de bara var fem.” ”Krypskyttarna har varit på plats sedan igår”, sa Smith som om han pratade om gästlistan till en middagsbjudning. ”De får det till åtta.” Winters började svettas igen – den här gången var der den där nästan omärkliga kallsvetten som förlamar varenda muskel. ”De får inte vara åtta”, sa han sammanbitet. ”Jag är inte redo för åtta.” Smiths mun drogs ut till ett glädjelöst leende. ”Det är åtta stycken, grabben. Om du inte klarar det – ” ”Nej, det gör jag inte! Absolut inte! Det är inte det uppdrag jag fick!”
ò ò ò Winters sträckte hastigt ut handen och famlade efter något, han visste inte vad. Hjärtat rusade och han kände paniken komma vid tanken på att gå in i huset, men han fick inte tag i något annat än luft och det svaga ljuset som strilade in mellan persiennerna i sovrummet. Efter någon sekund gnuggade han sig i ögonen med handloven, försökte 7
komma ihåg var han befann sig, och sedan föll han ihop i sängen igen och drog upp de pyjamasklädda knäna mot bröstkorgen. Hur många var det nu – femton mardrömmar sedan tillslaget? Han skulle inte ha räknat dem om det inte hade varit för att Archer hade sagt åt honom att göra det. Hon hade också sagt åt honom att rapportera in eventuella . . . vad kallade hon dem? Episoder? Det här var en dröm, inte en psykotisk episod. Och han tänkte inte ringa henne. Winters kastade en blick på väckarklockan på nattduksbordet. Han var förvånad över att den fortfarande fungerade, med tanke på att den hade väckt honom varenda morgon när han gick i high school, och nu var han fyrtiofem år. Mamma ändrade aldrig på någonting. Klockan var bara tjugo i sju, vilket betydde att den var tjugo i fyra i San Fransisco. Dr. Archer skulle inte uppskatta ett telefonsamtal från Winters så här tidigt på morgonen, såvida han inte var självmordsbenägen. Inte för att hon inte hade pressat honom i fråga om den saken efter varje session de senaste två månaderna. Hur som helst handlade den här dagen inte om att han möjligen skulle dö. Den handlade om att hans mor faktiskt hade dött två dagar tidigare, utan att ge honom, Ben eller Maria minsta förvarning. För tre dagar sedan hade hon ringt och påmint honom om att han inte skulle glömma bort morbror Davids åttioårsdag. Nu låg han alltså här i sitt gamla pojkrum och det var i dag hon skulle begravas. ”Hallå, Johnny”, hördes ett dämpat rop. ”Är du vaken?” Frågan följdes av ett högt bultande på dörren. ”Nu är jag det”, svarade Winters. Dörren baxades upp; huset hade satt sig så mycket under femtiofem års tid att den var svår att öppna. Hans bror Ben, femton år yngre än han själv, gled in i sin vanliga självsäkra stil. Grabben rörde sig fortfarande som om han var lagkapten för fotbollslaget på Bowie High – med framskjuten haka, armar som han höll ut i halvcirklar från bålen eftersom överarmarna var för välpumpade för att hänga rakt ner, och blå ögon som såg till att alla tittade just på honom. ”Du var helt borta när jag kom tillbaka igår kväll”, sa Ben. 8
”Jag var inte ’helt borta.’ Jag sov, som normala människor gör.” Winters drog undan de sista flikarna av täcket som låg kvar på honom efter mardrömmen och satte fötterna på golvet. Ben kom närmare och slog lekfullt till Winters huvud. ”Nej, du”, retades han. ”Du tillhör inte kategorin normala människor. Du är den Stora Hemliga Agenten. S. H. . . .” Winters slutade lyssna och höll tillbaka ett stön. Ben hade varit tio år när han började arbeta för säkerhetstjänsten och på den tiden hade det varit gulligt när hans lillebror skröt om hans yrke och pratade nonstop om det när de var tillsammans. Nu var det på gränsen till motbjudande. Nej, det hade faktiskt passerat det stadiet, särskilt sedan Ben hade bestämt sig för att följa i hans fotspår. Winters reste sig och gav Ben en halvhjärtad kram. ”Har du hört något?” frågade Ben. ”Om vad?” ”Om min överklagan efter de senaste anställningsintervjuerna.” Winters låtsades gäspa och trängde sig förbi honom. Rummet hade krympt jämfört med när de var barn. ”Nej, det har jag inte, och ingen skulle i vilket fall som helst berätta något för mig.” ”Jag hoppades att du skulle veta något.” Winters stannade med handen på dörrvredet och vände sig mot honom. ”Ben. Brorsan. Vi kom hit för att begrava vår mor och det enda du kan tänka på är dina intervjuer?” ”Nej då, jag tänker på mamma, men – ” ”Släpp det”, sa Winters. Han lirkade upp dörren och gick sedan längre ner i korridoren till badrummet. Det var meningslöst att til�lägga att medan Ben hade bott hur länge som helst hos honom i San Fransisco, så hade han gjort bort sig fullständigt under de inledande intervjuerna genom att agera som om han redan var en fullfjädrad agent. Det var redan helt klart att han inte skulle bli antagen men det var omöjligt att få Ben att förstå det. När Winters kom tillbaka till sovrummet satt Ben på sängkanten och studerade ett familjefoto som var taget samma dag som Winters 9
gick ut high school – när Ben var två år. Nu såg han mer ut som en kille som precis hade förlorat sin mor. ”Det var som om jag aldrig kände henne lika bra som du gjorde”, sa han. Och nu var rösten grötig och låg, det måste Winters erkänna. Winters lutade sig mot byrån. ”Jag tror att vi kände två olika mammor. Hon förändrades väldigt mycket efter pappas död. Och hur gammal var du när det hände? Fem?” Ben nickade dystert. ”Hon ägnade sig bara åt det förflutna. De sista åren jag bodde här tillbringade hon mer tid uppe på vinden än här nere.” Winters ryste till ofrivilligt. Ben fick det att låta som om den färgstarka kvinna som alltid trugade på honom mer mat hade förvandlats till någon som hörde hemma i en av Brian de Palmas psykologiska thrillers. ”Vad säger du om att minnas henne sådan hon var i sina bästa dagar?” sade han. Ben torkade sig om näsan med sidan av handen och nickade. Han såg redan retsam ut igen. ”Du, har du fått fler gråa hår sedan jag var och hälsade på dig?” Winters drog en hand genom håret som han visste blev mer och mer gråsprängt för var dag som gick, och kastade en blick tillbaka på brodern. ”Har du tappat mer av ditt hår, eller?” Ben hade samma höga hårfäste som deras far och det blev allt högre, även om han var långt ifrån flintskallig. Han sträckte fram ena handen mot Winters bål. ”Är det inte lite mjukt där? Vad har hänt med ditt sexpack?” Winters ansikte var uttryckslöst men kommentaren träffade mitt i prick. Om de inte lät honom gå tillbaka i tjänst snart skulle han tappa skärpan fullständigt. ”Jag hoppas att du tog med dig en kostym”, sa han och bytte samtalsämne. ”Ja då. Hugo Boss, brorsan. Mamma skulle ha varit stolt.” Nej, tänkte Winters, hon skulle ha talat om för honom att han var en idiot som gjorde av med pengar som han inte hade. ”Sätt på dig den”, sa han i stället. ”Vi behöver komma dit i god tid.” 10
”Du, är Maria här?” Varför tryckte han inte bara på alla ömma punkter samtidigt? Var de så uppenbara? ”Hon möter oss vid kyrkan”, sa Winters. ”Och hon kommer att vara där före oss om du inte sätter fart nu.” Winters ljög förstås, men det verkade inte Ben märka. Han visste att Maria skulle vänta till sista sekunden med att dyka upp. Och det berodde inte på att hon inte älskade sin farmor.
11