E N FA R O F YL L D Ö V E R FA RT
än gärna berätta för honom om var de kommer ifrån och vilka förhoppningar de har inför framtiden. De flesta kommer snart att ta tjänst i något av de större hushållen i eller utanför Sydney, många av dem brittiska, och arbeta som husor eller kokerskor för trettiofem shilling i veckan med en ledig dag. Den ljusnande framtiden kommer snart att förlora sin strålglans när den tuffa verkligheten gör sig gällande. Han undrar om den här kvinnan är en av dem som också tänkt sig att jobba i ett hushåll. Det är möjligt. Enligt hans erfarenhet väljer de flesta att klä sig i söndagsstassen när de kommer till den nya världen. Han vet att han borde ställa frågor om henne till polismännen vid hennes sida. ryktena fick fart redan när fartyget lade till. nu har han chansen att visa framfötterna, att få in något på förstasidan i stället för en notis på sidan femton. Men det är något hos den här kvinnan som hejdar honom, ansiktet under det gröna floret som så djärvt ser mot horisonten, även om händerna darrar i sina tunna vita handskar. Han går om dem och vänder sig sedan om så att de inte kan undgå att se honom. ”Kan ni säga vad ni heter?” frågar han kvinnan. Han har blocket framme och handen håller hårt om pennan, redo att anteckna, men hon visar inget tecken på att hon hör. Han försöker med att ställa en fråga till polismannen bredvid henne. ”Vem är offret?” frågar han medan han går baklänges. och så, ”Var är kroppen?” Polismännen verkar varma och oroliga i sina tunga uniformer. En av dem är ung. Till och med yngre än reportern, fingrarna på kvinnans sammetsärm är långa och spensliga som en «9»