Premiärdatum var satt åtta månader efter första manusgruppmötet. De första tre månaderna var intensiva. Vår audition blev succé. Massvis av talangfulla ungdomar kom för att provspela och Skånes största dagstidning Sydsvenskan gjorde ett reportage om musikalen där vi beskrevs som lovande och driftiga ungdomstalanger. Projektgruppen bestod av sex personer och efter vår storslagna audition utgjordes musikalensemblen av sexton unga talanger. Vi hade en egen hemsida och fick pengar från Lunds Ungdomstings Kulturutskott för att finansiera musikalen. Det var en dröm som skulle uppfyllas. Det första ensemblemötet hölls innan jul – hej, välkomna, detta kommer bli grymt! Därefter blev det tyst. Utan någon vettig tidsplan för våren och lite slitna efter en intensiv höst hade vi tagit juluppehåll och uppmärksamheten riktades åt vardagens småprojekt samtidigt som vi försökte hålla takten i studier och extraknäck. Var och en på sitt håll, nytt år, nya visioner. En bit in i februari tog sig manusgruppen i kragen och skickade ut det första mejlet. ”Kära Ensemble, hoppas att ni har haft en fantastisk jul! Nu har vi lite att göra. Om fyra månader är det premiär, vi ses på tisdag för första repetitionen! By the way, för er som har hunnit glömma, jag heter Matilda och det är Kulturutskottets musikal jag pratar om...” Men var fanns engagemanget? Halva gänget hade bytt mejladress, någon hade börjat ta gitarrlektioner på tisdagskvällarna och killen som skulle spela huvudrollen verkade ha uppslukats av jorden. Fler uppmuntrande mejl. Telefonsamtal. Avhopp. Ytterligare försök till pepp, utan framgång. Stigande panik. Skratt byttes mot suckar på våra manusgruppmöten, och plötsligt var det inte alls lika lockade att ringa rekvisitasamtal eller ta tag i det där med lokalbokningen. Det blev glesare mellan mötena och mindre mejlkontakt. Ingen i projektgruppen orkade ta några initiativ längre. Undermedvetet trängde vi undan vår kära musikal, glömde bort våra uppgifter och prioriterade andra superviktiga saker i livet, som att springa en mil eller lära sig spela munspel. Musikalen kommer gå bra. Det kommer lösa sig. Jag har inte tid just nu bara, vi gör det på nästa möte i stället …
Två månader före premiären ringde projektledaren Linda till mig och sa: ”Du, Matilda... jag tror inte att det blir någon musikal i juni”. Besvikelsen var total. Jag hade pratat med släkt och vänner om projektet under flera månader, visat upp ett smakprov på stadens årliga litteraturfestival och haft min bild i tidningen. Jag förstod förstås att det var en ren omöjlighet att sätta upp en musikal utan varken lokal eller ensemble, men jag tänkte knappast basunera ut i min facebookstatus ”att vi misslyckades – projektet är nedlagt och jag har lagt alla dessa timmar på manusskrivande och planering helt i onödan.” I stället slog jag saken ifrån mig, tänkte för mig själv att jag inte alls behövde vara besviken eftersom vi ju bara lagt projektet på is ett tag och skrev på musikalens hemsida att vi skjutit upp uppsättningen på obestämd tid. Nu gick det månader mellan mejlutväxlingarna. När mina vänner då och då frågade vad som egentligen hände med den där musikalen, slätade jag över det med att huvudpersonen hoppat av och vi fick se om vi kunde sätta upp den längre fram. Trots att det är flera år sedan nu känner jag fortfarande hur en gnutta hopp tänds inom mig vid tanken på att musikaluppsättningen kanske kommer bli verklighet en dag i framtiden i stället. Fast jag vet ju innerst inne att det inte är tanken på själva musikalen som lockar, utan längtan efter att få lägga projektet på hyllan för gott. Som känslan att bocka av uppgifter på en att-göra-lista. Det suger att misslyckas med ett projekt, men vad som suger ännu mer är att aldrig få avsluta projektet. För min del hade det räckt med ett manusgruppmöte där vi ordentligt pratat igenom vad som egentligen gick snett och vad vi lärt oss av processen, och sedan avsluta med tårta och ”wow vad bra vi är ändå, nu går vi vidare i livet”, för att jag skulle få ro och inte flera år senare bli frustrerad när jag tänker på musikalen. Jag tror inte på spöken, men jag tror att bästa sättet att undvika att förvandlas till en bitter gengångare – levande eller död – är att vänligt men bestämt lägga saker och ting på hyllan för gott när man inte tror på dem längre. Som en känd skidåkare sa: ”Det är bara att bryta ihop och gå vidare”*. Det ska jag göra nu. Gå vidare alltså. Och jag kommer aldrig mer låta någonting rinna ut i sanden. Matilda Axelson * Skidåkaren Per Elofsson myntade uttrycket efter ett misslyckat lopp.
190