Filmrecension - Babylon

På alla hjärtans dag gick jag och mina två kompisar och tittade på Babylon på bio. Filmen har redan tre Oscarsnomineringar och alla verkar älska den! Men var den verkligen så bra som kritikerna har sagt att den är?

OBS! Recensionen innehåller spoilers!

Enligt mig är det bäst att gå in väldigt blint när man ser den här filmen. Jag visste ingenting om den här filmen förutom det faktum att Brad Pitt och Margot Robbie var med i den Detta gjorde det väldigt spännande.

Men för att sammanfatta, får man följa tre karaktärer och deras karriär inom film under sent 20-tal, tidigt 30-tal.

Nellie Laroy, spelad av Margot Robbie, är en ung och energisk kvinna med ett hett temperament som av slump på en fest får en roll som kickar igång hennes karriär. Hon kom in på den här festen med hjälp av Manny Torres, spelad av Diego Kalva, som är assistent. Han tvingas däremot att hjälpa den bakfulle och kände skådespelaren Jack Konrad, spelad av Brad Pitt, och får nu istället assistera på film set

I filmen får vi främst följa övergången från stumfilm till ljudfilm och hur detta påverkade filmbranschen.

Till en början är filmen väldigt skum och när det inte ens hade gått 10 minuter och man redan fick se en scen med piss kink så ifrågasatte jag vad jag hade gett mig in på. Filmen är trots allt tre timmar lång. Men efter en stund när karaktärerna etableras kände jag mig mer säker och taggad på filmen.

Lita på mig, det blir bättre

Karaktärerna utvecklas väldigt lite i filmen. Nellie har samma aggressionsproblem och impulsiva beteende och Jack lägger fortfarande stor del av sitt värde i sitt arbete, speciellt när det går nedför. Av alla karaktärer i filmen utvecklas Manny mest, men inte för det bättre. Ju kändare han blir och ju större maktposition han befinner sig i, desto värre av en person blir han. I början av filmen är han en gullig kille medan han mot slutet av filmen är väldigt enkel att störa sig på. Bristen på karaktärsutveckling är en viktig del av filmen och vart den leder

I filmen spelar även ljud, musik och tystnad en stor roll. Filmen är proppad med olika verk och ljud men det jag tänker fokusera på är skildringen i ljud och tystnad. Babylon följer utvecklingen från stumfilm till ljudfilm och därför är detta väldigt viktigt.

När filmerna fortfarande spelades in utan ljud var filmen full av liv. Festerna var extravaganta, arbetsdagarna fartfyllda och det var generellt mycket ljud. Filmerna var tysta men livet var fyllt av ljud

När filmerna går över till att spelas in i ljud är inte festerna lika spännande, arbetsdagarna är stela och man märker en drastisk förändring i hela produktionen.

I en scen där Nellie ska spela in sin första scen med ljud känner man av stressen och pressen i stunden i hur de använde sig av den totala tystnaden till skillnad från allt möjligt ljud som pågick när de spelade in stumfilm.

Jag tänker inte gå för mycket in på djupet kring den sista scenen. Den var alldeles magnifik och kan enligt mig inte funka lika bra utanför en biosalong. Slutscenen fick en att tänka extremt mycket på film, bio och hur man är en del av något mycket större än vad man tror.

Avslutningsvis vill jag bara säga, gå och se filmen Babylon för fan.

Av: Sewa Hame Fattah HU21A