R&D | Sirous Namazi Twelve Thirty

TH

IR

TY

S OU SIR

TW

E LV

E

NAMAZI

A spatial case study of my childhood home before its plundering on 15th of November 1979 as a result of the persecution of members of Bahai faith in Shiraz, Iran, shortly before the fall of the Shah.

These four photographs are the only remaining documentation of the house after the vandalisation.

En rumslig fallstudie av mitt barndomshem innan förödelsen, till följd av förföljelsen av Bahaier ​​i Shiraz, Iran 15 november 1979.

Strax före shahens fall. Dessa fyra fotografier är de enda dokument kvar som visar huset efter förstörelsen.

The Minute After The day we finally got to go home and see what had happened, we were all sad and tense. Mum and dad weren’t sure that going home wouldn’t be dangerous. So mum insisted we stop a combat vehicle with the regime military and ask them to protect and follow us the whole way home.

(I don’t know if they really would have prevented anyone attacking us.) We drove slowly up the mountain after the army car.

We could see our Baha’i friends’ houses, looted and smashed. Mum was crying softly and we were all horrified by what we saw. Stunned, we repeated over and over “Their house too!” But we realised that it wasn’t really so strange, since houses had been marked with a cross a short time in advance, probably by our neighbours. So it had been a planned mob against Baha’is not only in Shiraz but across the country.

Minuten efter Den dagen då vi äntligen skulle få åka hem och se vad som hade hänt var vi alla sorgsna och spända. Mamma och pappa var inte säkra på om det skulle vara ofarligt att komma hem. Mamma insisterade då på att vi skulle stoppa ett stridsfordon med militärer tillhörande regimen och be dem att skydda oss och följa oss ända hem.

(Jag vet inte om de verkligen skulle ha förhindrat om någon anföll oss.) Vi körde sakta efter militärbilen uppför berget.

Vi kunde se våra Bahai vänners hus plundrade och sönderslagna. Mamma grät lugnt och alla vi fasade över vad vi såg.

Häpna utropade vi gång på gång ”Deras hus också ! ” Men så kom vi på att det inte var så konstigt egentligen eftersom man kort innan hade markerat hus med kryss, troligtvis gjort av våra grannar. Så det var en planerad mob mot bahaier inte bara

When we turned into our street with the military ahead of us, we could see our belongings scattered everywhere. We were crying as we recognised everything. Our clothes – and Sirous, your new scout clothes that you loved so much – were scattered and burned in the street. Arriving at our house, which was in a cul-de-sac, we saw the door had been shattered and was now held together with rope and things. Mum cried and kept on talking and dad’s eyes were wet too but he tried to be strong. “It doesn’t matter,” he kept saying.

We went down while the military watched and, if I’m not mistaken, one of them even expressed some kind of pity and horror, but they turned around and left after a while.

Strangely enough, my only thought in the middle of all this was finding my doll which I loved so much. The door could barely be opened, and we found a devastation we’d never seen before. The first thing we saw was that the kitchen and the bathroom were totally destroyed. The refrigerator lay on the floor and everything inside was smeared everywhere. I thought someone had been injured because the refrigerator, the walls, and the doors were red. Even the ceiling was red. It turned out to be ketchup.

I dug my way through to the living room and found my mother’s fine china broken in a heap as if someone had taken out stack after stack and smashed them. Smashed them with unbelievable hatred. The chandelier was just a few wires. We heard from the same neighbours who hated us, and who had probably happily taken part in all of this, that someone had hung in and swung from the chandelier.

Blankets, cushions, and books lay torn and scattered everywhere. The Colour TV that dad had bought on instalment a few months before and all our nice Persian carpets were gone. We heard later that someone had taken the TV and, on their way home, someone had thrown a stone through the screen and smashed it. The carpets were in our neighbours homes. Stolen, but they said that they’d rescued them.

I went into my room and there was the same devastation with beds, clothes, and books, and so on. I had only one aim and that was to

i Shiraz utan över hela landet. När vi svängde in på vår gata med militären före oss kunde vi se våra saker och tillhörigheter utsprida överallt. Vi grät och kände igen allt. Våra kläder och Sirous, dina nya scoutkläder som du älskade så mycket var utspridda och uppbrända ute på gatan. Framme vid huset, som låg i en återvändsgränd, såg vi dörren sönderslagen men ändå ihopsatt med hjälp av rep och annat.

Mamma grät och pratade på och pappas ögon var också blöta men han försökte ändå visa sig stark. ”Det gör ingenting” sa han hela tiden. Vi gick ner medan militären tittade på och om jag inte har fel så uttryckte även någon av de någon form av medlidande och fasa men de vände och lämnade oss efter en stund. Konstigt nog var min enda tanke mitt i allt att hitta min docka som jag älskade så mycket. Det gick knappt att öppna dörren och vi möttes av en förödelse som vi aldrig hade sett förut. Det första vi såg var att köket och badrummet var totalt förstörda. Kylskåpet låg på golvet och allt inuti var nersmetat överallt.

Jag trodde att någon hade skadat sig eftersom kylskåpet, väggar och dörrar var röda.

Ja till och med taket var rött. Det visade sig senare vara ketchup.

Jag grävde mig fram till vardagsrummet och möttes av mammas fina porslin helt sönderslaget i en hög som om någon hade dragit ut hög för hög och smashat. Sönderslaget med ett otroligt hat. Kristallkronan bestod bara av några sladdar. Vi fick höra av samma grannar som var hatiska mot oss och som troligen och gladeligen hade deltagit i det hela att någon hängde och svängde i kristallkronan.

Filtar, kuddar och böcker var sönderrivna och utspridda överallt. Färgteven som pappa köpt på avbetalning ett par månader innan och alla våra fina persiska mattor var borta. Vi fick höra sedan att någon hade tagit teven och på väg hem var det någon som kastade en sten i rutan och förstörde den. Mattorna var hemma hos grannarna. Stulna men de sa att de hade räddat dem.

Jag kom in i mitt rum och där var det samma förödelse med sängar, kläder och böcker och så vidare. Jag hade bara ett mål och det var att rädda min docka Tina. Det var svårt att komma fram. Det var som om en tornado hade

save my doll Tina. Moving around was difficult.

It was as if a tornado had gone through our house. Finally I found my doll under an overturned chest of drawers. It had survived.

Maliheh Haghighi, sister of Sirous Namazi and fourth child of six in the family. She was one of the five siblings who came to Sweden as religious refugees in January 1986. Works today as preschool teacher in Lund, Sweden.

dragit över vårt hus. Till slut hittade jag min docka under en nervält byrå. Den hade klarat sig.

Maliheh Haghighi, syster till Sirous Namazi och fjärde barnet av sex i familjen. Hon var en av fem syskon som kom till Sverige som religösa flyktngar den 13 januari 1986. Idag arbetar hon som förskolelärare i Lund.

Drawings made by family members describing the house and furniture as we remember it.

Teckningar gjorda av familjemedlemmar som beskriver huset och mรถblerna som vi mindes det.

Drawing of the yard Ritning av g책rden

Drawing of the house Ritning av huset

Dining chair Kรถksstol

Design pattern for the chandelier MĂśnster till takkrona

Chandelier Takkrona

Dining table (Mother’s version) Middagsbord (Mammas version)

Dining table (Sister’s version) Middagsbord (Systers version)

Carpet Matta

Carpet Matta

Bathroom basin (Mother’s version) Handfat (Mammas version)

Bathroom basin (Sister’s version) Handfat (Systers version)

Front door Ytterdรถrr

The Minute Before Actual Childhood Ends When he was a child he dreamed the same dream every night: There was a hatch in the floor of the garage and a red MiniHonda down there. In a room, cold from concrete: a shining motorcycle. Don’t know when he told this to me, but I remember his eyes when he said: “Every night I dream it, every morning I go to it, past the kitchen, out through the entrance hall, to the place where I dream the hatch. The shaft and the wall-mounted ladder that disappears down in the darkness. The switch which only a few hours before [when he was dreaming] killed the darkness with a flash that will stay with me forever. The light on the red motorcycle.”

And then his disappointment, he looked up at me as he explained it: “Every morning I go down to the garage and see that what I’ve dreamt isn’t true.

Minuten före den egentliga barndomens upphörande När han var barn drömde han samma dröm varje natt: Det fanns en lucka i garagegolvet och det stod en röd MiniHonda där nere. I ett rum, kallt av betong: en glänsande motorcykel. Vet inte när han berättade det här för mig, men minns hans ögon när han sa: ”Varje natt drömmer jag det, varje morgon går jag dit, förbi köket, ut genom groventrén, till platsen för drömmens lucka. Schaktet och den murfasta stegen som försvinner neråt i mörkret. Strömbrytaren, som bara ett par timmar tidigare [han menar när han drömde] har dödat mörkret med en blixt som ska bli kvar i mig för alltid. Ljuset över den röda motorcykeln.”

Och sen, hans besvikelse, han tittade upp mot mig när han förklarade det:

How can it be so. It’s alive in me. The dream of the red motorcycle is alive in me. “But in the morning, Stefan,” he said, “nothing’s there.

Just a concrete floor. As if the passage, the shaft, the motorcycle never existed.”

There is a piece of concrete a piece of reality When I started writing, it was on small notes that I tucked behind door frames and under lining paper in the kitchen cupboards. I wanted to make contact with a future civilization. I wanted them to come in spaceships. I wanted them to land in the cul-de-sac and have plastic masks and pick out my small writings with tweezers and put them in a jar and fly away with them to their galaxy so that their kings and queens would find out that a completely ordinary boy lived down there.

He said: Go where your dream leads you.

The sisters say: This is the place of the Great Disappointment.

There is a springtime but it is within you.

We have a moral responsibility to beat our hands bloody against the closed door.

At night the space over the housing estate is filled with a silent snowfall.

Scene 5 Interior, Wednesday May 5th, 1976, church youth club They seat us in a ring and say that he has risen again. Who has? There’s nothing we find more difficult to believe in than Jesus. Now they’re using the flannelograph too. Capernaum, deserts. But they don’t succeed because we’re waiting for the over-salted popcorn. Still, we believed. Not in the rapture and angels and stuff. But in the rolled-away stone. We believed in the woman’s mouth when she said the one you are looking for is not here. Okay, we said. We believe in the stone. We believe in the woman’s mouth.

And Jörgen stood up and said. Hey. Can you be quiet, he said. I believe in the cold metal.

”Varje morgon går jag ner till garaget och ser att det jag har drömt inte är sant.

Hur kan det vara så. Det lever i mig. Drömmen om den röda motorcykeln lever i mig. Men på morgonen, Stefan”, sa han, ”finns inget där. Bara ett betonggolv. Som om passagen, schaktet, motorcykeln aldrig existerat.”

Det finns en bit betong en bit verklighet När jag började skriva var det på små lappar som jag stoppade in bakom dörrlister och under köksskåpens skyddspapper. Jag ville sätta mig i kontakt med en framtida civilisation.

Jag ville att de skulle komma med rymdskepp.

Jag ville att de skulle landa på vändplanen och ha plastmasker och pilla loss mina små skrifter med pincett och lägga dem i en burk och flyga iväg med dem till deras galax så att deras kungar och drottningar fick reda på att det bodde en helt vanlig pojke där nere.

Han sa: gå dit drömmen leder dig.

Syrrorna säger: Det här är platsen för Den Stora Besvikelsen.

Det finns en vår men den är inom dig.

Vi har ett moraliskt ansvar att slå våra händer blodiga mot den stängda porten.

På natten fylls rymden över bostadsområdet av ett tyst snöfall.

Scen 5 Interiör, onsdag, femte maj 1976, Kyrkans barntimmar De sätter oss i ringen och säger att han har återuppstått. Vem då. Ingenting har vi svårare att tro på än jesus. Nu använder de flanellograf också. Kapernaum, öknar. Men de lyckas inte för vi väntar på de översaltade popcornen. Ändå trodde vi. Inte på hänryckningen och änglar och sånt. Men på den bortrullade stenen. Vi trodde på kvinnans mun när hon sa att den ni söker är inte här. Okej, sa vi då. Vi tror på stenen. Vi tror på den kvinnans mun.

Och Jörgen reste sig upp och sa. Hallå. Kan ni vara tysta, sa han. Jag tror på den kalla

I believe in the wall-mounted ladder’s cold metal which kind of, I don’t know, radiates in my arms and my legs and says that, christ, this is the dream’s, yes, the soul’s temperature too. We believe in the cold. We believe in the red motorcycle.

metallen. Jag tror på den väggfasta stegens kalla metall som liksom, jag vet inte, strålar ut i mina armar och mina ben och säger att det här är fan drömmens, ja själens också faktiskt, temperatur. Vi tror på kylan. Vi tror på den röda motorcykeln.

(But in fact everything’s happened.

We’ve been there, we saw it with mum and dad’s eyes.)

(Men allt har faktiskt, hänt.

Vi har varit där, vi såg det med mammas och pappas ögon.)

When I started writing seriously aged twentythree, I put all my energy into reformulating my first memory. I’m crawling around on the floor stuffing small, sour pieces of cheese into my mouth. Then the days and nights start up like clockwork. Mum singing, evening, the snow that blew in between the slats of the French balcony, the echo in the stairwell. This is from before the age of three. You could say that it doesn’t exist anymore. I don’t remember the events, everything is the memories of memories. Like something I’ve written.

När jag som tjugotreåring började skriva på allvar koncentrerade jag all kraft på att återformulera mitt första minne. Jag kryper omkring på golvet och stoppar små, sura bitar ost i min mun. Sen dras dagar och nätter igång som en klocka. Mammas sång, kvällen, snön som blåste in mellan spjälorna i den franska balkongen, ekot i trappuppgången. Det här är från före treårsåldern.

Man kan säga att det inte finns längre. Jag minns inte händelserna, allt är minnen av minnen. Som något jag skrivit.

The things rise again, one by one, from the forgotten dark.

I believe in forgetting.

I register the light streaming in over us. Over mum and dad. Over big brothers, their unborn children.

Tingen återuppstår, ett efter ett, ur det glömda mörkret.

Jag tror på glömskan.

Jag registrerar ljuset som strömmar in över oss. Över mamma och pappa. Över storebröder, deras ofödda barn.

they hold up photographs in front of our young faces you can burn them you can use acid it’s the same thing it’s the same lies and the light from my childhood street radiates from the darkness the dads’ professions pushed back in their faces the birches wait for us to see them tunnels of leaves, stickers, a quiver, pollen,

de håller upp fotografierna framför våra unga ansikten man kan bränna dem man kan använda syra det är samma sak det är samma lögner och ljuset från mitt barndomskvarter strålar ur mörkret pappornas yrken trycks tillbaka, in mot deras ansikten björkarna väntar på att vi ska se dem lövtunnlar, klistermärken, ett pilkoger, frömjöl, kopparglans, doften av flickors ljusrosa

chalcocite, the scent of girls’ pale-pink chewing gum behind their whitewhitewhite teeth, tagetes, hockey clubs singing on the cul-desac’s asphalt, I’m trapped between mum and the explosion rushing towards me from the future (this is before they moved us this is before we were on the motorway this is before a shopping centre was shining in the night and you woke up beside me and had forgotten my name) before little siblings’ games July’s lawns the murmur from the baptist pastor at the neighbour’s house sitting in his priest’s shirt in the garden he has lost God apple blossoms fall over him serene stick in his black combed hair remain so forever One day I found a yellow gem made of plastic, there were things like that then, and I hid it behind the bread bin. It looked like a cat’s eye.

I sat and ate with my siblings and my parents and with every bite I thought I have a secret treasure behind the bread bin I have a secret treasure behind the bread bin.

One day it vanished.

Gone.

However I wrote about it, it didn’t come back.

However I write about it, it will never come back.

One time when I wrote about it, it almost came back.

And then comes the evening when he’s standing where we swim elated so he’s almost agitated, says: please be quiet, because I won’t remember this

tuggummin bakom deras vitavitavita tänder, tagetes, hockeyklubbornas sång mot vändplanens asfalt, jag är fångad mellan mamma och explosionen som rusar emot mig från framtiden (det här är innan de förflyttade oss det här är innan vi åkte på motorvägen det här är innan ett köpcentrum lyste i natten och du vaknade upp vid min sida och hade glömt mitt namn) innan småsyskons lekar julis gräsmattor mumlet från baptispastorn i grannhuset som sitter i prästskjortan i trädgården han har förlorat Gud äppelblom faller över honom stilla fastnar i hans svartkammade hår blir kvar så för alltid En dag hittade jag en gul ädelsten av plast, det fanns sådana på den tiden, och gömde den bakom brödburken. Den såg ut som ett kattöga. Jag satt och åt med mina syskon och mina föräldrar och för varje tugga tänkte jag jag har en hemlig skatt bakom brödburken jag har en hemlig skatt bakom brödburken.

En dag var den försvunnen.

Borta.

Hur jag än skrev om den kom den inte tillbaka.

Hur jag än skriver om den kommer den aldrig tillbaka.

En gång när jag skrev om den kom den nästan tillbaka.

Och så kommer kvällen då han står på vår badplats upprymd på gränsen till orolig, säger: kan ni vara tysta, för jag kommer inte minnas detta för min mamma ska bli lärare i Trollhättan och där ska jag spela i ett annat

because my mum’s going to be a teacher in Trollhättan and I’ll be playing in a different football team there with a different badge over my heart and won’t remember this I mean I r.e.a.l.l.y mean it everything you see, those who better know what we feel have removed us from our bodies, they have raised us we are sculptures the entire school can see that we are naked 1.

He moves to Trollhättan where his mother enjoys the school catchment area.

2.

I am forced to carry his memories (such as): the orphanage further down the street: one of the children runs away to the trumpeter and his wife again and again every day until it becomes a problem until they adopt him 3.

One day he meets Helena at Trollhättan’s waterfall festival. Now he’s moved there and everything’s a blaze of foam and cold. She says that every night she dreams the same dream. He smiles and listens because he wants to smile, he wants to listen, he wants to become a fucking ADULT at some point, and Helena A (there are more Helenas in school) says that in her dream, there’s a hatch in the ceiling, it’s in the hall, and you can fold down a ladder there and you can climb up and up there there’s a gelding.

A what, he says, my before-this friend (who after just a few months in Trollhättan seems

fotbollslag med ett annat tecken över hjärtat och inte minnas det här alltså jag m.e.n.a.r. det verkligen allt det du ser har några som vet bättre vad vi känner förflyttat ut ur våra kroppar, de har uppfört oss vi är skulpturer hela skolan kan se att vi är nakna 1.

Han flyttar till Trollhättan och hans mamma trivs i rektorsområdet.

2.

Jag tvingas bära hans minnen (som exempelvis): hemmet för föräldralösa, längre ner på gatan: ett av barnen rymmer till trumpetaren och hans fru upprepade gånger varje dag tills det blir ett problem tills de adopterar honom 3.

En dag träffar han Helena på Fallens Dag. Nu har han flyttat till Trollhättan och allt står i lågor av skum och kyla. Hon säger att hon varje natt drömmer samma dröm. Han ler och lyssnar för han vill le, han vill lyssna, han vill för fan bli VUXEN någon gång, och Helena A (det finns flera Helenor i klassen) säger att i hennes dröm finns det en lucka i taket, det är i tamburen, och man kan fälla ner en stege där och man kan klättra upp och där står det en valack.

En vad, säger han, min före detta vän (som efter bara några månader i Trollhättan verkar ha glömt mig).

En häst, säger Helena A.

to have forgotten me).

A horse, says Helena A. And adds that every morning, when she climbs up the ladder to see that the horse is still really there, it is. It’s horse flesh and horse blood and it presses it’s wettish muzzle against her smiling cheek, and she mounts it, and she rides down the wooden ladder and out through the terrace door and away through the gardens to a lake called Vänern.

True: A house that doesn’t exist but will exist (I know someone who filmed their house before they were going to tear it down. I know someone who doesn’t remember anything before the age of five when he was brought to life by his friend winning a set of colourful screwdrivers one Midsummer’s eve. I know someone who spoke but didn’t want to. Even though he could. He spoke a few words a year, mostly to annoy. When he said that year’s milk, or hi, or mmm, pineapple we tried in vain to make the flow of words continue.)

I once thought of writing a libretto for an opera played out in mum and dad’s cellar, there beside the freezer very dramatic events would take place, it would be kind of atonal, the cold war in the atmosphere outside, but I threw it away, it wasn’t very good, above all I realised that that place made me write the rest of the world out of the story.

Scene 1, interior, cellar, night, beside the freezer Suddenly very beautiful music flows from the young boy’s body, when there’s one minute left until the music ends, or changes to something else entirely, then finally: night, the space over the housing estate lit by a snowfall.

Remember the storm but not

Och tillägger att varje morgon när hon klättrar upp för stegen för att se att hästen verkligen finns kvar så finns den det, den är hästkött och hästblod och den pressar sin fuktiga mule mot hennes leende kind, och hon sitter upp, och hon rider nerför trästegen och ut ur altandörren och bort genom trädgårdarna mot en sjö som kallas Vänern.

Sant: Ett hus som inte finns men ska finnas (Jag vet en som filmade sitt hus innan de skulle riva det. Jag vet en som inte minns någonting före fem års ålder då han väcks till liv av att hans vän vinner färgglada skruvmejslar en midsommarafton. Jag vet en som talade men inte ville. Fast han kunde. Han sa något ord om året, mest som för att jävlas.

När han sagt det årets mjölk, eller hej, eller mmm ananas försökte vi förgäves få honom att fortsätta ordströmmen.)

Jag tänkte en gång skriva ett libretto till en opera som utspelade sig i mammas och pappas källare, där vid frysboxen skulle det hända mycket dramatiska händelser, det skulle vara lite atonalt sådär, kalla kriget i atmosfären utanför, men jag slängde det, det blev inte så bra, framför allt märkte jag att den där platsen fick mig att skriva ut den övriga mänskligheten ur handlingen.

Scen 1, interiör, källare, natt, bredvid frysboxen Plötsligt strömmar mycket vacker musik ur den unge pojkens kropp, det är när det är en minut kvar tills musiken ska tystna eller övergå till något fullkomligt annat, sen äntligen: natt, rymden över bostadsområdet lyser upp av ett snöfall.

Minnas stormen men inte drömmen om stormen minnas drömmen

the dream about the storm remember the dream but not the storm in the dream let everything rise again from a storm because everything that you see those who know us better will help us to smash everything that once existed at this address those who scream their screams inward in your face will help us to wash away they will vacate these rooms they will vacate us from our selves they will wash us clean wash our feet with rain Stefan Lindberg is an author. His most recent novel is You Do Know That You Are Valuable, Albert Bonnier, 2014.

men inte stormen i den drömmen låta allt återuppstå ur en storm för allt det du ser ska några som kan oss bättre hjälpa oss att slå sönder allt det som en gång existerade på den här adressen ska några som skriker sina skrik inåt i ansiktet hjälpa oss att tvätta bort de ska utrymma de här rummen de ska utrymma oss ur oss själva de ska tvätta oss rena tvätta våra fötter med regn Stefan Lindberg är författare. Hans senaste roman är Du vet väl om att du är värdefull, Albert Bonniers förlag, 2014.

The reconstruction of various objects in the home that were destroyed in the attack.

Based on sketches from family members and my own memories.

Rekonstruktion av olika föremål i hemmet som förstördes i attacken. Återskapad med hjälp av skisser från familjemedlemmar och mina egna minnen.

Door Dรถrr

Bathroom basin Handfat

Chandelier Takkrona

Carpet Matta

Venetian blind Persienn

Mirror Spegel

Doorstep Trappa

The Child, the Idiot, and Spectral Aesthetics It’s difficult to capture ghosts on camera.

The few images that do exist, now often taken by surveillance cameras, are blurred in outline. Recordings, preferably of radio frequency 1485.0 kHz (the Jürgenson frequency), crackle. Certainly reconstructions and stagings have become more common, but the ghosts’ presence is rarely explicit. Stories about ghosts are much more common and long formed a literary genre in its own right with its own idioms and structures. At the same time, there are many more kinds of ghost stories than those included in the genre.

Once you start noticing them, they seem to be everywhere whether you’re looking for them or not. As with so much else. And that’s the thing: there is so much else.

Barnet, idioten och den spektrala estetiken Det är svårt att fånga spöken på bild. De få som finns, på senare tid ofta tagna av övervakningskameror, är suddiga i konturerna. Inspelningar, företrädesvis av radiofrekvensen 1485.0 kHz (Jürgensonfrekvensen), är knastriga. Rekonstruktioner och iscensättningar är förvisso vanligare, men spökenas närvaro är sällan uttalad. Historier om spöken är betydligt vanligare och har länge varit en skönlitterär genre i egen rätt, med sitt eget formspråk och tydliga ramar. Samtidigt finns det många andra typer av historier om spöken än de som tillhör genren.

Har man väl börjat lägga märke till dem så tycks de vara överallt, vare sig man söker efter dem eller ej. Som så mycket annat alltså. Och det är väl just det, det finns ju

Over time it’s revealed that everything else is about ghosts, even time itself. And space.

By assigning a ghost a particular space and attempting to lock it in, this space can be turned into a stable base, an eternal, unchanging home. And it will haunt from here.

In fact, perhaps it’s this particular “from here” or this “from” that haunts. And one is forced to deal with it in some way, to extrapolate from or interpolate between from and here.

In Stefan Lindberg’s novel about Malin, one of her friends – Madde – says that it’s only “idiots who move away from something, you have to move to something, because no one escapes from oneself.” Idiot is originally a Greek word for someone lacking the skills demanded in the market, someone who doesn’t participate in public affairs, a non-participant.

A refugee is someone who is fleeing from something and not striving to escape from oneself. To be classified as a refugee one must be fleeing from “the fear of persecution.”

One should not seek refuge, not actively: to flee towards something is suspect. If one tries to choose where one wants to escape to, one is no longer a genuine refugee but an illegal refugee, someone who’s looking to take something – work or welfare or whatever it might be – from the place one wants to escape to. Or one is regarded as someone who wants freedom, justice, democracy, equality; someone who wants the unattainable, someone who believes in ghosts. From is positive, legitimate. To is negative, illegitimate.

Shailja Patel writes that migritude is a political story told with the help of a private history.

Like its predecessor négritude (or blackness), it’s an attempt to re-evaluate something – a certain origin, coming from somewhere or having a certain appearance – and allows this to become a strategy where the emphasis on the past becomes a temporary solution in anticipation of a time when it’s no longer necessary. It is a communiqué, of meaning, of potentiality. We cannot, according to Patel, know ourselves or our homelands – or see

så mycket annat. Med tiden visar sig även allt det andra ha med spöken att göra, också tiden själv. Och rummet. Att tilldela ett spöke ett specifikt rum, och försöka låsa in det, kan göra detta rum till en stabil bas, ett evigt och oföränderligt hem, och att det är just därifrån det sedan kommer att hemsöka en. I själva verket är det kanske just detta ”härifrån”, eller ”från”, som hemsöker en. Och som man tvingas hantera på något sätt, extrapolera från eller interpolera mellan från och här.

I Stefan Lindbergs roman om Malin säger en av hennes vänner, Madde, att det är bara ”idioter som flyttar från, man ska flytta till, för ingen kommer undan sig själv”. Idioten – ursprungligen ett grekiskt ord för den som saknar kunskaper som efterfrågas på marknaden, den som inte deltar i de offentliga angelägenheterna, den singulära människan.

Flykting är den som flyr från någonting och som inte strävar efter att komma undan sig själv. För att klassificeras som flykting ska man fly från ”fruktan för förföljelse”.

Man ska inte söka sin tillflykt, inte aktivt: att fly till någonting är suspekt. Om man försöker välja vart man vill fly är man inte längre någon riktig flykting utan en illegal flykting, någon som är ute efter att ta något, arbeten eller välfärd eller vad det nu kan vara, som finns på den plats man vill fly till. Eller så betraktas man som någon som vill ha frihet, rättvisa, demokrati, jämlikhet, någon som vill ha det ouppnåeliga, någon som tror på spöken. Från är positivt, legitimt. Till är negativt, illegitimt. ”Migritude är en politisk historia berättad med hjälp av en privat historia”, skriver Shailja Patel. Liksom föregångaren négritude (negerhet eller svarthet) är det ett försök att omvärdera något – ett visst ursprung, detta att man kommer från någonstans eller ser ut på ett visst sätt – och att låta detta bli till en strategi där betoningen av det förflutna blir en tillfällig lösning, i väntan på ett tillstånd där det inte längre ska behövas. Det är en tillskrivelse, av betydelse, av potentialitet.

Vi kan inte, skriver Patel, ”känna oss själva eller våra hemländer – eller se våra sanna

our true selves in the present – until we investigate how we ended up here.

jag i nuet – förrän vi undersöker hur vi hamnade här.”

People live here! A thought that occurs to me every time I travel by train or bus and look out over solitary houses, settlements, and small towns. It always seems just as incomprehensible and fills me with some kind of loss. How I’ve missed the experience of living here mixes entirely with the presumption that the others who do, have also missed the experiences of my life, my places.

Folk bor här! Tanken slår mig varje gång jag åker tåg eller buss och tittar ut över enstaka hus, samhällen och mindre städer. Det förefaller mig alltid lika obegripligt och gör att jag fylls av ett slags saknad. Min egen saknad av erfarenheten att bo här blandas helt och hållet samman med de andras, de som bor här, förmodade saknad av mina erfarenheter av mitt liv, mina platser.

Why couldn’t I have come from here? A thought that occurs to me every time I spend a few days in a city larger than the one I live in, which applies to most cities I visit. Why couldn’t I have grown up here instead, in New York, Buenos Aires, Paris? Then I could really have reached an understanding of what people there talk about – an understanding that you only want to have when you don’t have it.

Varför kunde jag inte ha varit härifrån?

En tanke som slår mig varje gång jag tillbringar några dagar i en större stad än den där jag bor, vilket gäller de flesta städer jag besöker.

Varför kunde jag inte ha växt upp här istället, i New York, Buenos Aires, Paris? Då hade jag verkligen kunnat uppnå den där typen av förståelse för vad människorna på platsen pratar om och som man bara vill ha när man inte har den.

Is home the place where one hangs one’s hat, the place for accessories? The hat that is worn so the sky won’t fall on one’s head or so that at least one avoids seeing it when it does. Or is it the place for that chandelier that each time created one’s world anew? Or is home the place where the time of childhood is located, that can never be returned to once one has succeeded, or is forced, to leave it, even though it returns in different guises? Or maybe home is in language? But if so, in which language? Is it we who speak a language, or is it a language that speaks through us?

Roland Barthes writes about photography’s transformation as a moment in which a subject is transformed into an object: “I then live a micro-experience of death (of parenthesis), I become truly a ghost.” As it is with ghosts, according to Barthes, it is with God and the subject too: “drive them out, they return, and it is our language they ride on.”

The parasitic relationship that those that haunt have to language makes it difficult sometimes for them to change their language. There is something that remains unex-

Är hemmet den plats där man lägger sin hatt, accessoarens plats? Hatten, det man bär för att inte himlen ska falla ned över ens huvud eller för att man åtminstone ska slippa se när den gör det. Eller den där ljuskronans plats, den som varje gång på nytt skapade ens värld? Eller är hemmet den plats där barndomens tid är förlagd, som man aldrig kan återvända till, om man nu lyckats eller tvingats lämna den, men som ofta återvänder till en i olika skepnader? Eller kanske finns hemmet i språket? Men i så fall i vilket språk? Är det vi som talar ett språk eller är det ett språk som talar genom oss?

Roland Barthes skriver om fotografiets förvandling som ett ögonblick då ett subjekt förvandlas till ett objekt: här får jag en mikroupplevelse av döden (av parentesen) och jag blir verkligen ett spöke. Det är med spöken som det enligt Barthes är med gud och subjektet: Jaga bort dem och de återkommer, och det är vårt språk de rider på.

Hemsökelsernas parasitära relation till språket gör det ibland svårt för dem att byta språk.

pressed when a translation occurs. Maybe this is where home is. The Croatian philosopher Rada Iveković has suggested that it could have to do with the experience of having a body but not being able to be reduced to it. Opposing this, though actually not really, is the ghost’s experience of not having a body and not wanting to be reduced to not having one.

Det finns någonting som förblir outtalat i en översättningssituation. Kanske är det det som är hemmet. Den kroatiska filosofen Rada Iveković har föreslagit att det skulle kunna ha att göra med erfarenheten av att ha en kropp, men att inte kunna reduceras till den. Alltså tvärtemot, fast inte riktigt, spökets erfarenhet av att inte ha en kropp och inte vilja reduceras till att inte ha den.

I have never fled my home, and I grew up in the language I still live in. The Swedish language is, as Mara Lee writes, a strange language with an inherent fear of differences and exclusion, “Only in Swedish, can a person who’s never had a home (hem) say that she’s had one her entire life: barnhem (orphanage), fosterhem (foster home), daghem (day nursery), familjehem (foster home), gästhem (hostel), sjukhem (nursing home), vandrarhem (youth hostel), hotellhem (hostel), avlastningshem (respite accomodation), behandlingshem (residential treatment centre), ålderdomshem (old people’s home), etc. The misappropriation of home is covered over by a well-meaning use of language that points directly to the heart of Swedishness: folkhemmet (the Swedish welfare state). In the language of the folkhemmet we are all home, however far from it we actually are.”

Jag har aldrig flytt ett hem och jag är uppvuxen i det språk jag fortfarande lever i. Det svenska språket är, som Mara Lee skriver, ett säreget språk med en inneboende rädsla för skillnader och exkludering: ”Bara på svenska kan en person som aldrig haft ett hem säga att hon i hela sitt liv haft ett hem: barnhem, fosterhem, daghem, familjehem, gästhem, sjukhem, vandrarhem, hotellhem, avlastningshem, behandlingshem, ålderdomshem osv.

Hemmets förskingring täcks över av ett välmenande språkbruk som pekar direkt in i svenskhetens hjärta: folkhemmet. Genom det folkhemska språkbruket är vi alla hemma, hur långt bort vi än är.”

There is a story of a childhood in Berlin about a child who hides so well that they are enclosed into the material world: “Standing behind the doorway curtain, the child becomes himself something floating and white, a ghost.”

In my edition of The Guinness Book of Records from 1973, a piece headlined “Longest Living Ghost” begins with the statement: “Ghosts are not immortal.” According to Peter Underwood’s A Gazetteer of British Ghosts, “ghosts fade away after about 400 years.”

But there are exceptions. The oldest in the world is, according to The Guinness Book of Records, 1550 years old: a Roman centurion who at the time continued to haunt Mersea Island in Essex. Britain has, also according to Underwood, a higher density of ghosts per

Det finns en historia om en barndom i Berlin som handlar om ett barn som gömmer sig så väl att det innesluts i den materiella världen: ”Barnet som står bakom förhänget förvandlas själv till något vitt och svävande, till spöke.”

I min utgåva av Guinness Rekordbok från 1973 inleds det stycke som är rubricerat ”Mest långlivat spöke” med konstaterandet: ”Spöken är inte odödliga.” Enligt Peter Underwoods A Gazetteer of British Ghosts ”bleknar spöken bort efter ungefär 400 år”. Men det finns förstås undantag. Det äldsta i världen är enligt Guinness Rekordbok 1550 år: en romersk centurion som vid den tiden fortsatte att spöka på Mersea Island i Essex. Storbritannien har, också enligt Underwood, högre spöktäthet per kvadratkilometer än något annat land. Det är också, enligt andra källor, det land som har flest övervakningskameror per invånare.

Kan man sakna något man aldrig har haft?

Kan man sakna någon annans saknad? Det

square mile than any other country. It is also, according to other sources, the country with the most surveillance cameras per capita.

Can one miss something one never had? Can one miss someone else’s missing? It feels like one can. Powerfully. It must be a construction after the fact, a ghost. To say that art is a construction after the fact is possibly too general a statement, but it wouldn’t reduce its truth-producing potential.

Ghosts are not contemporary, and even if they sometimes come from the future, they usually come from the past. This is the spectral aesthetic: to break the dominance of the contemporary, to continue to shape history – as if that were possible. As if haunting and searching for a home can coincide, without any differences being dissolved. That from becomes to.

Göran Dahlberg is Glänta magazine founder and editor. Has written books Secret Cities and To Hang Out With Ghosts, and translated books by Slavoj Zizek and Trinh T Minh-ha among others to Swedish. He is also part of Eurozine Editorial Board.

känns så. Starkt. Det är förvisso en efterhandskonstruktion, ett spöke. Att säga att konsten är en efterhandskonstruktion är möjligen ett alltför generellt påstående, men det skulle inte minska dess sanningsproducerande potential.

Spöken är inte samtida, och även om de ibland kommer från framtiden kommer de vanligtvis från det förflutna. Det är detta som är den spektrala estetiken: att bryta mot samtidens herravälde, att fortsätta att gestalta historien, som om det vore möjligt. Som om att hemsökas och att söka ett hem kan sammanfalla utan att några skillnader upplöses.

Att från blir till.

Göran Dahlberg är tidskriften Gläntas grundare och chefredaktör. Har skrivit böckerna Hemliga städer och Att umgås med spöken, samt översatt böcker av bland annat Slavoj Zizek och Trinh T Minh-ha till svenska. Han ingår också i Eurozine Editorial Board.

Film stills depicting the house and rooms moments before the attack.

Stillbilder fr책n film som beskriver huset och rummen strax innan attacken.

Human Memory There is general consensus among memory researchers around the world that the human memory is organised into five distinct but interacting memory systems: procedural memory, perceptual memory, semantic memory, working memory, and episodic memory.

Procedural Memory Procedural memory is the memory system that regulates memory for motor skills and reflexive movements. It is the oldest of all memory systems, both phylogenetically and ontogenetically. It is assumed that all animal species have a procedural memory, even if it is not certain that all species’ memories have truly been investigated.

The ontogenetic development of humans shows that the newborn child already

Människans minne Det råder god konsensus bland minnesforskare runt om i världen att det mänskliga minnet är organiserat i fem olika men interagerande minnessystem: procedurminne, perceptuellt minne, semantiskt minne, arbetsminne och episodiskt minne.

Procedurminne Procedurminnet är det minnessystem som reglerar minne för motorik och välinlärda rörelser. Det är det äldsta av alla minnessystem, både fylogenetiskt och ontogenetiskt. Man räknar med att alla djurarter har ett procedurminne, även om det inte är säkert att alla djurarters minne verkligen har undersökts. Den ontogenetiska utvecklingen hos människan visar att redan det nyfödda barnet tar riktiga gångsteg om en vuxen person håller barnet

takes actual walking steps which can be demonstrated by an adult holding a child above a flat surface, and carrying it slowly over that surface so that the child’s feet barely brush it; the newborn baby does not yet have the muscle strength and balance to allow it to walk by itself. It is also often said that the procedural memory does not forget. Once you have learned to walk, ride a bike, dance, or swim, for example, these motor skills are not forgotten, despite the fact that a long time can pass between, say, two swims. Another feature that distinguishes procedural memory is that it is automated. If you happen to fall in the water, there is no need to consciously try to remember what the swimming instructor told you in order to be able to swim. Automatically, reflexively, you paddle to the beach or jetty.

över en plan yta och för det sakta över ytan så att barnets fötter enbart snuddar vid underlaget. Det nyfödda barnet har ju ännu inte kraft i muskler och inte balans, så att det kan gå själv. Man brukar även säga att det inte finns någon glömska i procedurminnet. Har man väl lärt sig att t ex gå, åka cykel, dansa, simma, så faller inte denna motorik i glömska, trots att det många gånger kan gå lång tid mellan exempelvis två simtillfällen. Ett annat särdrag som utmärker procedurminnet är att det är automatiserat. Om man råkar hamna i vattnet, så behöver man inte medvetet försöka komma ihåg hur simläraren sade att man skulle göra för att simma. På ett automatiserat och välinlärt sätt tar man sig till stranden eller en brygga.

Perceptuellt minne

Perceptual Memory The most important function of the perceptual memory is to help the individual navigate their environment safely. It is also an automated memory and this has survival value for both animals and humans. Animals must first learn to orient themselves in their most immediate environment in order to eventually learn the surroundings within a wider radius. Correspondingly, the child learns when a parent carries it in their arms and points to various objects in the room. For example, the parent points at a lamp and says “lamp.” On a later occasion, when the parent has walked many times around the room, they’ve pointed to the object in the ceiling and said “lamp.” Perhaps the parent has also walked past the light switch on the wall by the door, and the child sees the light turned on. The parent has thus sown a first seed of knowledge in the child.

Afterwards the child learns that there is a connection between the light switch and the lamp. Similarly, the child learns to understand the functions of different objects in their immediate surroundings. There is a chair in the child’s room. The child sees that the parent sits on the chair. The child also tries to sit on the chair, and the child eventually learns that chairs are for sitting on. But the child also learns that you can put a toy on the chair’s

Den viktigaste funktionen hos det perceptuella minnet är att hjälpa individen att navigera på ett säkert sätt i omgivningen. Det är också ett automatiserat minne och detta har ett överlevnadsvärde för både djur och människor. Djur måste lära sig att orientera sig först i sin allra närmaste omgivning för att så småningom lära sig omgivningen med en vidare radie. På motsvarande sätt lär sig barnet när en förälder går med det på armen och pekar på olika objekt i rummet. Exempelvis pekar föräldern på en lampa och säger ”lampa”. Vid ett senare tillfälle, när föräldern många gånger har gått runt i rummet, pekat på objektet i taket och sagt ”lampa”. Kanske föräldern också går förbi lysknappen som sitter på väggen vid dörren och barnet ser att lampan tänds. Föräldern har därmed satt ett första kunskapsfrö hos barnet. Efterhand lär sig barnet att det finns ett samband mellan lysknappen och lampan. På liknande sätt lär sig barnet förstå funktionen hos olika objekt i den närmaste omgivningen. Det står en stol i rummet där barnet vistas. Barnet ser att föräldern sätter sig på stolen. Barnet prövar också att sitta på stolen och barnet lär sig så småningom att stolar är till för att sitta på.

Men barnet lär sig också att man kan lägga en leksak på stolens sits och man kan lägga dit en bok. Därmed lär sig barnet att olika

seat and you can put a book there. Thus the child learns that different objects can have several different functions, and thus builds up a knowledge base that they will greatly benefit from in life. This knowledge base is automated and can be used in an automated way, without having to reflect more closely on how a chair or a lamp works. This is fortunate, since it allows the individual to devote concentration and cognition to other thoughts without having to wonder what all the objects in their surroundings are for.

objekt kan ha flera olika funktioner och bygger därmed upp en kunskapsbas som det har stor nytta av sedan genom livet. Denna kunskapsbas är automatiserad och kan användas på ett automatiserat sätt utan att behöva reflektera närmare vad en stol eller en lampa har för funktion. Tur är väl det, så att individen kan ägna sin koncentration och kognition åt att tänka på annat utan att behöva fundera vad alla objekt i omgivningen är till för.

Semantic Memory

Semantiskt minne är ett kunskapsminne, minne för generell kunskap. Termen semantiskt minne är ingen bra beteckning för detta minnessystem, eftersom det för tankarna enbart till ords betydelse, t ex att ordet varm är motsats till ordet kall. Detta ingår i det semantiska minnet, men man betraktar det som att det innehåller mycket mer. Till exempel rena kunskapsfrågor som att komma ihåg kunskap som man lärde sig i någon klass i skolan. Man vet från den tiden att Canberra är huvudstad i Australien, att det vid en vanlig fotbollsmatch finns två lag som innehåller 11 spelare var, att slaget vid Lützen där den svenske kungen Gustaf II Adolf dödades ägde rum 1632. Kunskap av detta slag har man tillägnat sig under lång tid och det finns i allmänhet inte någon viss, väldefinierad tidpunkt, som man kan peka ut som att det var just då jag lärde mig var och en av dessa fakta. Som konsekvens av detta är det inte en speciellt bra ledtråd att få reda på att det var i klass 5 man fick lära sig om Gustav Adolfs öde i Lützen. Med andra ord är det semantiska minnet oberoende av explicita spatiala och temporala associationer om var och när man förvärvade denna kunskap. Som vi strax skall se nedan är detta en av huvudskillnaderna till det vi inom minnesforskningen kallar episodiskt minne (se nedan). Till skillnad från det episodiska minnet är det semantiska minnet ett minne som är förvånansvärt opåverkat av minnesförsämring till följd av t ex ökad ålder. Flera undersökningar har visat, bl a från vårt eget laboratorium att minnesprestationen för det semantiska minnet ökar ända upp till 75-80 års ålder. Uttryckt på annat sätt kan man säga att vi blir visare med åren.

Semantic memory is a knowledge memory, a memory for general knowledge. The term semantic memory is not a good name for this memory system, because it makes one think exclusively about the meaning of words: for example that the word hot is the opposite of the word cold. This is a part of the semantic memory but it’s considered to cover much more. For example, pure general knowledge such as that remembered from a school class.

We know from that time that Canberra is the capital of Australia, that a normal football game has two teams which contain 11 players, that the Battle of Lützen at which Swedish king Gustavus Adolphus was killed took place in 1632. Knowledge of this kind has been added to over a long period, and there are generally no specific, well-defined points in time that can be pointed to as the instant when each of these facts was learned. As a consequence of this, it is not a very helpful to find out that it was in fifth year that you learned of Gustav Adolphus’ fate at Lützen.

In other words, the semantic memory is independent of explicit spatial and temporal associations, of where and when this knowledge was acquired. As we shall soon see, this is one of the key differences from what we in memory research call episodic memory (see below). Unlike episodic memory, semantic memory is a memory surprisingly unaffected by impairment caused by, for example, increasing age. Several studies have shown, some from our own laboratory, that memory performance for semantic memory is still

Semantiskt minne

increasing at up to 75 to 80 years of age. Put another way: one could say that we become wiser with age.

Working Memory Working memory is a complex memory system with many different functions. 40 years ago, it was called short-term memory and was generally considered to have a single function, namely to store and maintain information in the memory for short time-periods of 10 to 20 seconds. A common example given in textbooks for students over 40 years ago was that one can look up a phone number to dial, and then go to the telephone in a room upstairs – if you lived in a house. The fact that people often succeeded in retaining the information of the phone number in their memory during the journey to the next floor was taken as an indication that a short-term memory of short duration existed. It was often observed that, after about 20 seconds, the phone number was forgotten.

This function of having a short-term memory over a short period, but not over a long period, still exists in today’s modern theories of working memory. In fact, this view of short-term information storage has been developed so that there’s now considered to be modally specific storage for sight and hearing at least, and perhaps also for the other sensory modalities.

The big difference between yesterday’s picture of short-term memory and current views on working memory is something that researchers in the field now call a central executive: a structure that controls our ability to process information which each moment must be processed in many different ways. It can, for example, be for a task at work, making use of information found in the semantic or episodic memory which needs to be processed and perhaps restructured into a new form.

Lacking a specific task in a concrete situation and profession, I will illustrate what I mean with a laboratory assignment that’s used to study how the central executive functions in a test subject. It begins with material that any person could reasonably be expected know well, for example, the months of the year in

Arbetsminne Arbetsminnet är ett komplext minnessystem med många olika funktioner. För drygt 40 år sedan kallades det för korttidsminne och man ansåg då allmänt att det hade en enda funktion, nämligen att lagra och behålla information i minnet över korta tidsintervall på 10-20 sekunder. Ett vanligt exempel som gavs i läroböcker för studenter för 40 år sedan och mer, var att man kan slå upp ett telefonnummer man vill ringa för att sedan gå till telefonen som fanns i ett rum en trappa upp om man bodde i ett hus. Det faktum att folk ofta lyckades med att hålla informationen om telefonnumret i minnet under förflyttningen till rummet på våningen ovanför togs som indikator på att ett korttidsminne med kort varaktighet fanns. Det visade sig ofta att efter cirka 20 sekunder så var minnet av telefonnumret glömt.

Denna funktion av att ha ett korttidsminnet över kort tid, men inte över lång tid, finns fortfarande kvar i dagens moderna teorier om arbetsminnet. Faktum är att man har utvecklat denna syn på korttidslagringen av information, så att man nu anser att det finns modalitetsspecifika lagringssystem för åtminstone syn och hörsel, kanske även för andra sinnesmodaliteter.

Den stora skillnaden mellan gårdagens syn på korttidsminnet och dagens aktuella syn på arbetsminnet är en del som forskarna på området idag kallar för en central exekutiv, en kontrollstruktur, som styr vår förmåga att behandla information som man just nu behöver behandla på många olika sätt. Det kan t ex gälla en uppgift man kan råka ut för i arbetet, att utnyttja information man har i det semantiska eller i det episodiska minnet, som man behöver bearbeta, kanske omstrukturera till en ny form. I brist på en uppgift i en konkret arbetsuppgift i ett givet yrke, illustrerar jag vad jag menar med en laboratorieuppgift som används för att studera hur den centrala exekutiven fungerar hos en testperson. Man utgår från ett material som varje person rimligtvis borde kunna väldigt bra, t ex årets månader i kronologisk ordning: januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, okto-

chronological order: January, February, March, April, May, June, July, August, September, October, November, and December. The test subject’s assignment is to keep this information in her semantic memory, but restructure the order so that the months are reported in alphabetical order. The test subject thinks through the months of the year in chronological order and concludes that April comes first in the alphabet when the months are organised in this way. The test subject now stores this month, April, in her working memory and goes back to their semantic memory to skim through the months in chronological order, and to decide which month is second in the alphabetical order. If she’s lucky, the test subject comes to the conclusion that it’s August and stores April, August in her working memory as the first two months in alphabetical order. The next step for the test subject is to skim her semantic memory again to decide what the third month is in alphabetical order, while holding April, August in her working memory. The test subject concludes that December is the third month in alphabetical order, and stores it in her working memory, while again skimming the chronological order in her semantic memory to discover which month comes after December alphabetically.

Now the test subject should say February, but instead she says July because she’s missed February while searching her semantic memory. The test subject may now realise that she should have said February and then has to think back over how far she’s come in the alphabetical sequence in her working memory, but must also go over the chronological order in the semantic memory to clear up for herself what went wrong and think through how she will correct it. The reader of these lines can personally go through the test and try to complete it. Of course, the reader is not permitted pen and paper to take notes – then it wouldn’t be a test of working memory. The test subject is only permitted to make a note of when he started the test and when the alphabetical order is correctly concluded, and to note each time a mistake is made. The test is demanding and it’s not so easy to get everything right on the first attempt.

ber, november och december. Testpersonens uppgift är att hålla denna information i det semantiska minnet, men omstrukturera ordningen så att månaderna rapporteras i alfabetisk ordning. Testpersonen tänker genom årets månader i kronologisk ordning och kommer fram till att april ligger först i alfabetet, när månaderna organiseras på detta sätt. Denna månad – april – lagrar nu testpersonen i sitt arbetsminne och går tillbaka till sitt semantiska minne för att skumma av månaderna i den kronologiska ordningen och komma fram till vilken månad som kommer som nummer två i den alfabetiska ordningen. I bästa fall kommer testpersonen fram till att det är augusti och lagrar april, augusti i arbetsminnet som de två första månaderna i alfabetisk ordning.

Nästa uppgift för testpersonen är att skumma av det semantiska minnet igen för att kunna bestämma vilken den tredje månaden i alfabetisk ordning, samtidigt som att han eller hon håller april, augusti i arbetsminnet. Testpersonen kommer fram till att december är den tredje månaden i alfabetisk ordning och lagrar detta i arbetsminnet, samtidigt som han/hon igen skummar av den kronologiska ordningen i det semantiska minnet för att komma fram till vilken månad som kommer efter december i alfabetisk ordning. Nu skall testpersonen säga februari, men säger juli eftersom han har missat februari i sin sökning av det semantiska minnet. Testpersonen kanske nu kommer på att han/hon skulle ha sagt februari och måste då tänka tillbaka på hur långt han/ hon har kommit i den alfabetiska ordningen i arbetsminnet, men måste även tänka över den kronologiska ordningen i det semantiska minnet för att göra klart för sig själv vad det var som gick fel och tänka genom hur han/ hon skall komma rätt igen. Läsaren av dessa rader kan själv gå genom testet och försöka ta sig genom testet. Läsaren får naturligtvis inte ha papper och penna framför sig för att göra anteckningar. Då blir det ju inte ett test av arbetsminnet. Det enda testpersonen får göra en anteckning om när han/hon började testet och när den alfabetiska ordningen är korrekt, samt att göra en markering för varje fel som görs. Testet är krävande och det är inte helt lätt att få allt rätt vid en första

Another feature found in the working memory is called the episodic buffer, which is a function that can be used to get help to the working memory from episodic memory.

genomgång. Ytterligare en funktion som finns i arbetsminnet kallas episodisk buffert, vilket är en funktion som man kan använda för att hämta hjälp till arbetsminnet från det episodiska minnet.

Episodic Memory Episodiskt minne This is usually said to be the crowning achievement of human memory. It is the memory system we use to remember the events that we have experienced before. It is the newest memory system, both phylogenetically and ontogenetically. For a long time it has been said that this memory system is only found in humans and perhaps in chimpanzees; the question has not yet definitively been answered. For a long time it has been said that babies do not have access to an episodic memory until 2-3 years of age, for it is only then that children gain self-awareness. Children do not become aware of themselves as separate individuals until this age. Self-awareness has long been considered a prerequisite for episodic memory and perhaps that’s true, further research will show whether this hypothesis is sustainable.

Recent research has shown, in an interesting way, that the fact that children have no memories before 2-3 years of age is because during this period the development of the child’s brain is very active. New brain cells are formed and the storage of sensory information during, say, the first year, changes with the constant formation of new cells and new connections between cells in the synapses, meaning that the memory takes on another form afterwards, once this trend has stabilized, and only then do memories have a chance to remain over a longer period. This research is still in its infancy. It will be very interesting to see what conclusions are reached as the research continues.

Episodic memory, of all the memory systems, is the most sensitive to external influences and deterioration caused by heavy blows to the head, a stressful life, poor workplace conditions, air pollution at home or work, and so on; as well as internal influences caused by normal ageing, the beginnings of dementia, depression, and so on.

Detta brukar sägas vara kronan på verket i människans minne. Det är det minnessystem vi använder oss av för att komma ihåg händelser, som vi själva har varit med om tidigare.

Det är det nyaste minnessystemet, både fylogenetiskt och ontogenetiskt. Under lång tid har det sagts att detta minnessystem enbart finns hos människa och kanske hos schimpanser. Denna fråga är dock nog ännu inte färdigutredd. Under lång tid har det sagts att spädbarn inte får tillgång till ett episodiskt minne förrän i två- till treårsåldern, för det är först då som barn får ett självmedvetande.

Barn blir inte medvetna om sig själva som egna personer förrän vid denna ålder. Ett självmedvetande har länge ansetts vara en förutsättning för att man skall ha ett episodiskt minne. Kanske är det så. Ytterligare forskning får visa om detta är en hållbar hypotes.

Nyare forskning har på ett intressant sätt visat att det faktum att barn inte har några minnen före två- till treårsåldern är att hjärnans utveckling hos barn under dessa år är väldigt aktiv. Nya hjärnceller bildas och den lagring av sinnesintryck under, säg det första levnadsåret, förändras i och med att nya celler hela tiden bildas och nya kopplingar mellan celler i synapserna gör att minnet efterhand tar annan form till dess att denna utveckling har stabiliserats och minnena har en chans att få vara kvar över längre tid. Denna forskning är ännu i sin linda, men det skall bli mycket intressant att se vad man kommer fram till för en slutsats, när forskningen har pågått ännu en tid.

Det episodiska minnet är det känsligaste av alla minnessystem för yttre påverkan och försämring genom hårda slag mot huvudet, stressfyllt liv, dåliga villkor på arbetsplatsen, luftföroreningar där man bor eller arbetar mm, samt inre påverkan genom normalt åldrande, ett begynnande demensförlopp, depression

It must also be said, however, that episodic memory is very sensitive in showing positive change through memory training, moderate physical activity, and intellectual activity.

mm. Det skall dock också sägas att det episodiska minnet är väldigt känsligt för att visa positiva förändringar genom minnesträning, fysisk aktivitet i lagom omfattning och intellektuell aktivitet.

Application Tillämpning Connecting the scientific knowledge of these memory systems with Sirous Namazi’s stories about his life in Iran is interesting to do, but is of course speculative without closer examination of Sirous Namazi’s memory function. He relates how he and his family were subjected to harassment on religious grounds and had their home vandalised and destroyed. This is obviously a very traumatic event in their lives.

Generally, memory research has shown that the memory of such a traumatic event remains for a long time afterwards. The memory of the event doesn’t disappear; this memory will always be there colouring all other memories for the persons concerned. The research in this field has also shown, however, that the memories of peripheral details from this traumatic event are more difficult to remember. It’s therefore very interesting, from a theoretical perspective as well as an artistic one, that this is what Sirous Namazi is attempting to illustrate. It’s the very details of the family home that he has captured in this exhibition. With the examples that Sirous Namazi gives in his introductory text to the exhibition, it’s very interesting that he’s taken on this task, which from the perspective of memory theory is very difficult and perhaps somewhat precarious.

The example Sirous Namazi gives of the door handle is interesting. He’d probably looked at this door handle many times before the tragic events that his family endured.

The door handle – its form, colour, and meaning – had thus been encoded in his memory before the tragic events occurred. The image of the door handle is thus stored in the episodic memory and doesn’t disappear.

Perhaps the image is coloured and changed by the terrible experiences, but it doesn’t disappear. It would be interesting to hear more from Sirous Namazi on if and how he thinks his memories of the door handle, and

Kopplingen av den vetenskapliga kunskapen om dessa minnessystem till det Sirous Namazi berättar om sitt liv i Iran är intressant att göra, men är naturligtvis spekulativ utan närmare undersökning av Sirous Namazis minnesfunktioner. Han säger i berättelsen om sitt liv att han och hans familj utsattes för trakasserier av religiösa skäl och fick sitt hem vandaliserat och förstört. Detta är naturligtvis en väldigt traumatisk händelse i deras liv.

Generellt gäller att minnesforskningen har visat att minnet av en sådan traumatisk händelse finns kvar under lång tid efteråt. Minnet av händelsen försvinner inte. Detta minne kommer alltid att finnas kvar och färga dessa personers alla andra minnen. Den forskning som finns inom detta område har dock också visat att minnet av perifera detaljer vid denna traumatiska händelse är svårare att komma ihåg. Det är därför mycket intressant ur ett minnesteoretiskt perspektiv, förutom det konstnärliga perspektivet, att Sirous Namazi försöker åskådliggöra detta. Det är ju detaljer i familjens hem han har fångat i denna utställning. Med de exempel Sirous Namazi beskriver i sina förtexter till utställningen är det mycket intressant att han har tagit på sig denna uppgift, som ur ett minnesteoretiskt perspektiv är väldigt svår och kanske något vansklig.

Exemplet med dörrhandtaget han beskriver är intressant. Antagligen har Sirous Namazi sett på detta dörrhandtag många gånger före de tragiska händelser som familjen råkade ut för. Dörrhandtaget, dess form, färg och betydelse har således kodats in i minnet före det att de tragiska händelserna inträffade. Bilden av dörrhandtaget finns alltså lagrad i det episodiska minnet och försvinner inte. Kanske minnesbilden färgas och förändras av de hemska upplevelserna, men bilden försvinner inte. Det skulle vara intressant att höra Sirous

all the other details of his home, were affected by the atrocities that he and his family experienced.

Lars-Göran Nilsson, PhD at Uppsala University in 1973, Professor of Psychology at Umeå University, professor of psychology at Stockholm University and professor at Karolinska Institutet, Stockholm, 2013. Member of the Royal Swedish Academy of Sciences in 1989, and at four other foreign academies.

Namazi utveckla om och hur han själv tror att hans minnen av dörrhandtaget och alla andra detaljer i hemmet påverkats av de hemskheter som han och hans familj upplevde.

Lars-Göran Nilsson, filosofie doktor vid Uppsala universitet 1973, professor i psykologi vid Umeå universitet, professor i psykologi vid Stockholms universitet och professor vid Karolinska Institutet, Stockholm, 2013. Ledamot av Kungl Svenska Vetenskapsakademien 1989, samt vid fyra andra utländska vetenskapsakademier.

Reconstruction On the night of June 4th someone smashed the window of my workroom and stole my computer while I slept in the next room.

On the computer, among other things, was my piece on Sirous Namazi. This is a reconstruction.

A room where all the walls are covered with bookshelves. Heavy curtains in front of large windows. The fire crackles in the hearth. Deep armchairs, a large table in the centre. Music. Somewhere red velvet.

The sound of wind in the trees. Night, darkness. Here, nothing can happen to me.

The funny thing is that I remember my daydream from when I was 10 or 11 years old more clearly than the flat my family lived in at the time.

Sirous Namazi’s art takes place after the catastrophe, in a context that is only partly his own. In the first work I saw by

Rekonstruktion Natten till den fjärde juni slog någon sönder fönstret till mitt arbetsrum och stal min dator, medan jag sov i rummet intill.

I datorn fanns bland annat min text om Sirous Namazi. Detta är en rekonstruktion.

Ett rum, där alla väggar täcks av bokhyllor. Tunga draperier framför stora fönster.

Brasan sprakar i en öppen spis. Djupa fåtöljer, ett stort bord i mitten. Musik.

Någonstans röd sammet. Ljudet av susande träd. Natt, mörker. Här kan inget hända mig.

Det lustiga är att jag minns min dagdröm från 10-11-årsåldern tydligare än den lägenhet familjen då bodde i.

Sirous Namazis konstnärskap utspelas efter katastrofen, i ett sammanhang som bara delvis är hans eget. I det första verk jag såg av honom, videon Sirous Telling Jokes (1997), ser vi konstnären i bara

him, the video Sirous Telling Jokes (1997), we see the artist in just his shirt-sleeves, gesturing animatedly, speaking Persian. He’s telling the jokes that he’s heard from his uncles. I can see that he’s telling them, but don’t understand what he’s saying. Those who understand Persian say that he speaks it with a strong foreign accent. Even here, he places his artistry between cultures, on the margin rather than in the margin.

The Franco-Bulgarian psychoanalyst and philosopher Julia Kristeva puts the abject right on the border, yes the abject is the border between the maternal, physical intimacy with its smells, softness and fluids; and the clear, distanced ego, objectified in society. The fear of a catastrophe derives from this place – and the catastrophe has already occurred. The refugee finds themselves on this border, but so does the xenophobe. In the abject, the ego is invaded. Billowing waves, disgusting as the skin on warm milk, are metaphors, transports, for the abject.

Namazi paints the watercolour series The Bedwetter in 1997. The light-blue watercolour floods over the paper, over the boy excitedly dreaming dreams of mighty waves and a woman in a boat.

Namazi constructed his first sculptures in the series Patterns of Failure in 2000. Regardless of scale, the rickety towers of broken porcelain (or in the larger monumental works, in fibreglass) are glued together, an image of a life that must be reconstructed, and where the cracks, the joins, will always be visible.

The neurologist Jonah Lehrer describes, in Proust Was a Neuroscientist, how memory works. Every time we recall a memory image, we recreate the memory; to the point that we eventually remember what we remembered.

Remembering is a creative process. Metaphors such as memory archive lead us astray – the memories are not passively stored, and we can’t just fetch up a memory as if ordering an inaccessible book from the library’s vaults.

We create our memories rather than reconstructing them.

An exception is the smell and taste memory.

Smell and taste have a direct connection to the part of the brain called the hippocampus,

skjortärmarna, livligt gestikulerande, tala persiska. Han drar samma vitsar som han har hört av sina onklar. Jag ser att han berättar, men förstår inte vad han säger. De som förstår persiska säger att han bryter kraftigt.

Redan här placerar han sitt konstnärskap mellan kulturer, på marginalen snarare än i marginalen.

Den fransk-bulgariska psykoanalytikern och filosofen Julia Kristeva placerar abjektet just på gränsen, ja abjektet är gränsen mellan den moderliga, kroppsliga intimiteten med dess lukter, mjukhet och vätskor och det klara distanserade jaget, objektifierat i samhället.

Skräcken för en katastrof härleds från denna plats – och katastrofen har redan skett. Flyktingen befinner sig på denna gräns, men också de främlingsfientliga. I abjektet invaderas jaget.

Vältrande vågor, liksom äcklet inför skinn på den varma mjölken, är metaforer, transporter, för abjektet.

Namazi gör akvarellserien The Bedwetter 1997. Den ljusblå akvarellfärgen flödar över pappret, över pojken som drömmer upphetsade drömmar om väldiga vågor och en kvinna på en båt.

Namazi konstruerade sina första skulpturer i serien Patterns of Failure 2000. Oavsett skalan är de rangliga tornen av krossat porslin (eller i de större monumentala verken i glasfiber) som limmats samman, en bild av ett liv som måste rekonstrueras, och där sprickorna, fogarna alltid kommer att synas.

Neurologen Jonah Lehrer beskriver i Proust Was a Neuroscientist hur minnet fungerar.

Varje gång vi erinrar oss en minnesbild återskapar vi minnet, till den grad att vi så småningom minns att vi mindes. Att minnas är en kreativ process. Metaforer som minnesarkiv leder vilse – minnena ligger inte passivt lagrade, och man kan inte bara hämta upp ett minne som om vi beställde en svåråtkomlig bok i bibliotekets magasin. Vi skapar våra minnen snarare än rekonstruerar dem.

Ett undantag är lukt- och smakminnen. Lukt och smak har en direkt förbindelse till den del av hjärnan som kallas hippocampus, som är i centrum för vårt långtidsminne. Alla våra andra minnen måste först gå via thalamus, språkets källa.

Sirous Telling Jokes 1996 Video

Patterns of Failure 2000 Porsline, epoxy

which is the centre of our long term memory.

All our other memories must first go through the thalamus, the source of language.

And then there are those odd memories that seem indestructible and unchangeable, and which are stored as prions. Whether they are activated or not is left to chance. Which memories end up there is also left to chance.

But they don’t need to be recovered, they strike one, just as they struck Proust when he dipped his madeleine in lime blossom tea.

Namazi finds pictures for exile, for exclusion. Periphery (2003), a 1:1 model of a typical suburban balcony with the satellite dish pointing east, is perhaps the best known. Another is a model of a cardboard box made out of glass (Box, 2008). A cardboard box of glass is a paradox, perhaps an image of certain aspects of life that remain impossible, absurd, unresolved.

Surprisingly many artists and writers have a background that includes exile, exclusion, marginalization. Or can it be that they have the capacity to depict, to express, that which in most people remains mute?

Interior (2007) is a series of photographs which at first sight appear to be black monochromes. Slowly our eyes get used to the darkness, and we see that they are photographs with a very long exposure, taken in a pitch-black flat. Room after room emerges, the kitchen, the bathroom. Proust describes the artistic process as darkroom work, where scene after scene is slowly revealed rather than recreated.

Baha’i is a religion originating in Iran. In Tehran, Bahá’u’lláh had the insight that all religions – Islam, Christianity, Buddhism, Hinduism, Judaism – express aspects of knowledge of the same God. All people are equal, and strive together for greater peace, justice, unity.

This tolerant and enlightened religion was persecuted mercilessly by Iran’s ruler, and its supporters saw themselves constantly discriminated against, imprisoned, and sometimes killed. Their property was destroyed.

Sirous Namazi’s family was and is Baha’i.

In 1978 just before the Shah’s fall, the whole of their home in Kerman was destroyed. Four

Och så finns dessa egendomliga minnen som verkar vara oförstörbara och oföränderliga, och som lagras som prioner. Om de aktiveras eller inte beror på en slump. Vilka minnen som hamnar där är också en slump. Men de behöver inte återskapas, de drabbar en, just som Proust drabbades när han doppade sin madeleinekaka i lindblomsthé.

Namazi finner bilder för exil, för utanförskap. Periphery (2003), en 1:1 modell av en typisk förortsbalkong med parabolantennen riktad mot öster är kanske den mest kända.

En annan är en modell av en flyttkartong, utförd i glas (Box, 2008). En flyttkartong av glas är en paradox, kanske en bild för vissa aspekter av livet som förblir omöjliga, absurda, olösta.

Förbluffande många konstnärer och författare har en bakgrund som innefattar exil, utanförskap, marginalisering. Eller är det så att dessa har förmåga att gestalta, uttrycka, det som för de flesta människor förblir stumt?

Interior (2007) är en serie fotografier, som vid första påseendet verkar vara svarta monokromer. Långsamt vänjer sig ögonen vid svärtan, och vi ser att de är fotografier med mycket lång exponeringstid, tagna i en kolmörk lägenhet. Rum efter rum träder fram, köket, badrummet. Proust beskriver den konstnärliga processen som ett mörkrumsarbete, där scen efter scen långsamt uppenbaras, snarare än återskapas.

Bahai är en religion med ursprung i Iran.

Bahá’u’lláh fick i Teheran en insikt om hur alla religioner – Islam, Kristendom, Buddhism, Hinduism, Judendom – uttrycker aspekter av kunskap om samma Gud. Alla människor är likvärdiga, och strävar tillsammans efter större fred, rättvisa, enhet.

Denna toleranta och upplysta religion förföljdes skoningslöst av Irans härskare, och dess anhängare fick se sig bli konstant diskriminerade, fängslade, ibland dödade. Deras egendom förstördes.

Sirous Namazis familj var, och är, Bahaier.

1978, precis före shahens fall, förstördes hela deras hem i Kerman. Kvar finns fyra blekta fotografier som visar ödeläggelsen.

Pojken Sirous var då åtta år. Han minns själva katastrofen mycket starkt, men har

Periphery 2003 Aluminium, metal, parabol Moderna Museet Stockholm

Box 2008 Glass Galerie Nordenhake Stockholm

faded photographs remain showing the devastation.

Sirous was an eight-year-old boy. He remembers the catastrophe itself very clearly but has vague memories of what his home looked like before 12.30 that day.

Now he has reconstructed his home, from his own memories and from the family’s, in a film made with a 3D animation program. He has recreated certain objects that were in the house on a 1:1 scale. The chandelier, the toilet, the door.

As the film begins we are sucked in through a black window. Inside the clock strikes half past twelve. As if in a daydream, we’re led from room to room out to the yard, where the football will always roll over the stone slabs, into the kitchen with the dripping tap and the dining table reflected in the fridge. The wardrobe door is slowly opened. The thin curtain flutters slightly in front of the window.

Some shoes lie where thrown on the hall floor.

Sometimes the perspective is from the ceiling as if the dreamer were a fly – or rather allseeing. This is the moment before the catastrophe, and that moment is art’s moment.

In their final book What Is Philosophy, Gilles Deleuze and Felix Guattari write of art’s ability to stop time, to preserve the moment. In the painting “the young man is going to smile for as long as the canvas remains. Blood simmers under the skin of the young girl’s face, the wind shakes a branch, a group of men make ready to travel.”

If art preserves, it doesn’t do so as industry does by adding a substance, write the philosophers; but by remaining independent of both time, audience, and even creator. What’s left is the artwork, an intensity, a cluster of experiences, of sight and feeling.

When Namazi transforms his reconstructed memory into art – his daydreamed moment of everyday calm before the catastrophe – he turns the fragile and fleeting into something that will continue to exist independently of him until these objects break or are destroyed. He has saved them from time and death.

Perhaps art can be seen as a rescue mission? Another refugee, Walter Benjamin,

vaga minnen av hur hemmet såg ut före klockan 12.30 den dagen.

Nu har han rekonstruerat hemmet, från sina egna minnen och från familjens, i en film gjord med 3D-animationsprogram. Vissa objekt som var i huset har han återskapat i skala 1:1.

Ljuskronan, toalettstolen, dörren.

Filmen inleds med att vi sugs in genom en svart fönsteröppning. Där inne slår klockan just halv ett. Som i en dagdröm leds vi från rum till rum ut på gården, där fotbollen för alltid kommer att rulla över stenläggningen, in i köket med den droppande kranen och matbordet återspeglat i kylskåpet. Garderobsdörren öppnas sakta. Den tunna gardinen vajar lätt framför fönstret. Några skor ligger slängda på hallgolvet. Ibland är perspektivet från taket, som om drömmaren vore en fluga – eller snarare allseende. Detta är ögonblicket före katastrofen, och det ögonblicket är konstens ögonblick.

Gilles Deleuze och Felix Guattari skriver i sin sista bok What Is Philosophy om konstens förmåga att hejda tiden, att bevara ögonblicket.

I målningen ”kommer den unge mannen att le så länge canvasen finns kvar. Blodet sjuder under huden i den unga flickans ansikte, vinden skakar en gren, en grupp män är i färd med att resa”.

Om konst bevarar, gör den inte det som industrin, genom att tillsätta en substans, skriver filosoferna, utan genom att förbli oberoende av både tid, publik och även skapare. Vad som finns kvar är konstverket, en intensitet, ett kluster av upplevelser, av syn och känsla.

När Namazi förvandlar sitt återskapade minne, sin dagdröm om ögonblicket av vardagligt lugn före katastrofen, till konst, för han det fragila och flyktiga in i något som kommer att finnas kvar oberoende av honom intill dess att dessa objekt slås sönder eller förstörs.

Han har räddat dem undan tiden och döden.

Kanske man kan se konst som en räddningsoperation? En annan flykting, Walter Benjamin, samlade på citat från sin förvunna värld av lugn, insiktsfull litteraturkritik. Han inte bara släpade med sig det han kunde av sitt bibliotek, bestående av unika förstahandsutgåvor av böcker han aldrig läste, men

Interior 2007 Lambda print Lunds konsthall Lund

collected quotes from his vanished world of calm, insightful literary criticism. He not only dragged what he could of his library – consisting of unique first-editions of books he never read, but loved – from rented room to rented room around the European continent (as a shield? A devotion?), He saved especially important quotes in his own memory. Hannah Arendt compared Benjamin with a pearl fisher, diving deep to find invaluable treasures.

Benjamin himself writes about history: My wing is ready for flight I would like to turn back If I stayed everliving time, I’d still have little luck.

Gerhard Scholem, Greeting from the Angelus

There is a picture by Klee called Angelus Novus. It shows an angel who seems about to move away from something he stares at.

His eyes are wide, his mouth open, his wings are spread. This is how the angel of history must look. His face is turned toward the past.

Where a chain of events appears before us, he sees one single catastrophe, which keeps piling wreckage upon wreckage and hurls it at his feet. The angel would like to stay, awaken the dead, and make whole what has been smashed. But a storm is blowing from Paradise and has got caught in his wings; it is so strong that the angel can no longer close them. This storm drives him irresistibly into the future, to which his back is turned, while the pile of debris before him grows toward the sky. What we call progress is this storm.

On the Concept of History, nr. IX, 1940

Unlike the Angel of History, Sirous Namazi has taken the time to stop, to collect the wreckage, to sift through the junk of memory to reconstruct and restore the childhood disturbed by the violence that that drove him and his family to Sweden. One of the artist’s gifts is to be able to use fragments to build something new, to share a dream of security that may never have existed.

Perhaps art is this shared dream.

And my daydream? Looking around my room, covered with bookshelves from floor to

älskade, till hyresrum efter hyresrum på den europeiska kontinenten (som ett skydd? En kärlek?), han räddade över särskilt viktiga citat i sitt eget minnesrum. Hannah Arendt jämförde Benjamin med en pärlfiskare, som dyker djupt ner för att finna de ovärderliga skatterna.

Benjamin själv skriver om Historien: My wing is ready for flight I would like to turn back If I stayed everliving time, I’d still have little luck.

Gerhard Scholem, Greeting from the Angelus

There is a picture by Klee called Angelus Novus. It shows an angel who seems about to move away from something he stares at.

His eyes are wide, his mouth open, his wings are spread. This is how the angel of history must look. His face is turned toward the past.

Where a chain of events appears before us, he sees one single catastrophe, which keeps piling wreckage upon wreckage and hurls it at his feet. The angel would like to stay, awaken the dead, and make whole what has been smashed. But a storm is blowing from Paradise and has got caught in his wings; it is so strong that the angel can no longer close them. This storm drives him irresistibly into the future, to which his back is turned, while the pile of debris before him grows toward the sky. What we call progress is this storm.

On the Concept of History, nr. IX, 1940

Till skillnad från Historiens Ängel, har Sirous Namazi tagit sig tid att stanna, att plocka upp de söndrade delarna, att leta i minnets bråte för att rekonstruera och restaurera den barndom som stördes av våldet och som drev honom och hans familj till Sverige. Det tillhör konstnärens gåva och magi att kunna använda skärvorna till att bygga något nytt, till att dela en dröm om trygghet som kanske aldrig har funnits.

Kanske konst är denna delade dröm.

Och min dagdröm? Jag ser mig om i mitt rum, täckt av bokhyllor från golv till tak, med stora fönster och en öppen spis. Jag hör musik, men inte ljudet av vajande träd.

ceiling, with large windows and a fireplace, I hear music. But not the sound of wind in the trees.

Gertrud Sandqvist is professor in the theory and history of ideas of visual art at Malmö Art Academy, Lund University, Sweden.

Between 1995-2007 and since 2011 she is also the Rector of Malmö Art Academy.

Professor Sandqvist has been writing extensively on mainly European contemporary art since the early 90s. 2010 she was the co-curator of the Modernautställningen at Moderna Museet, Stockholm. She co-curated, together with Sarat Maharaj, Dorothee Albrecht and Stina Edblom The Gothenburg International biennial of Contemporary Art 2011.

She curated Channeled, a show with contemporary artists and Hilma af Klint at Lunds Konsthall, Sweden, 2013, and Against Method for Generali Foundation, Vienna, 2013. Currently she is researching the occult diaries of Hilma af Klint.

Gertrud Sandqvist är professor i teori och idéhistoria i bildkonst vid Konsthögskolan i Malmö, Lunds universitet. Mellan 19952007 och sedan 2011 är hon också rektor för Konsthögskolan i Malmö.

Hon har skrivit utförligt om i huvudsak europeisk samtidskonst sedan början av 90-talet. 2010 var hon co-curator för Modernautställningen på Moderna Museet, Stockholm. Hon var cocurator, tillsammans med Sarat Maharaj, Dorothee Albrecht och Stina Edblom, för Göteborgs internationella biennal för samtida konst 2011.

2013 var hon curator för Channeled, en utställning med samtida konstnärer och Hilma af Klint i Lunds konsthall, och Against Method för Generali Foundation, Wien, 2013. För närvarande forskar hon kring ockulta dagböcker av Hilma af Klint.

Editing Sirous Namazi Research and Development Authors Gertrud Sandqvist Göran Dahlberg Lars-Göran Nilsson Maliheh Haghighi Stefan Lindberg Design Research and Development Translation Jack Richold Print TMG Sthlm Acknowledgements Ganneviksstiftelsen Gertrud Sandqvist Göran Dahlberg Lars Göran Nilsson Maliheh Haghighi Massod Namazi Mohsen Namazi Mozhgan Gouniai Mikaela Périer Mitra Khademi Araki Parviz Namazi Stefan Lindberg Vahideh Salimi ISBN 978-91-637-6371-7

Published on the occasion of the Sirous Namazi exhibition at Galerie Nordenhake in Stockholm, August 2014.