9789197888615

Text: Ulrika & Mats Slottner Bild: Lilian Johansson

Rosa-Emma

LÅT ALLA VARA MED Utgiven av: ZimZalabim www.zimzalabim.se ©Text: Ulrika & Mats Slottner ©Bild: Lilian Johansson Formgivning: Ulrika Slottner Första upplagan. Första tryckningen Tryckt i Lettland 2010 ISBN:978-91-978886-1-5 www.rosaemma.se

Med k채rlek till Sofia, Filip, *Josefine*, William & Isabella

Rosa-Emma är 6 år och bor i Vänköping. Hennes lillebror heter Linus och går på förskolan.

Rosa-Emmas mamma heter Lisa och jobbar med internet. Hennes pappa heter Kurt och jobbar med att bygga höghus.

Rosa-Emma har precis börjat i skolan. Nästan alla hennes kompisar från förskolan går i samma klass.

Fröken heter Anna och är jättesnäll.

Magnus är 6 år och bor i Smulvik. Han har en lillebror som heter Felix.

Hans mamma Gunilla och pappa Nils har precis berättat att de ska flytta till Vänköping. Magnus blir ledsen och arg. Han vill inte flytta från sina kompisar.

Nu har han bara två veckor på sig att säga hej då till alla.

Jag kommer aldrig att få kompisar igen, tänker han.

Magnus går långsammare och långsammare ju närmare skolan han kommer.

Mamma går bredvid och vill gärna hålla honom i handen, men det vill inte Magnus, han vill vara stor. Han ser en massa barn på skolgården. Alla leker och verkar ha jättekul.

Mamma och Magnus går till lärarrummet för att träffa fröken Anna.

Anna verkar snäll. Hon ler mot Magnus och lägger armen om honom. Mamma säger hej då och går till jobbet. Magnus och fröken Anna går mot klassrummet.

Magnus hör skolklockan ringa och korridoren fylls med barn. Han känner hur alla tittar på honom. Har de aldrig sett någon från Smulvik förut, tänker han.

Anna låser upp klassrummet och de går in. Strax fylls klassrummet med barn som skrattande springer till sina platser. Magnus står kvar bredvid fröken Anna.

Efter en stund tystnar alla.

– Det här är Magnus er nya klasskamrat, säger Anna. Jag vill att ni alla hjälps åt och tar hand om honom så han känner sig riktigt välkommen.

Magnus känner att han blir röd i ansiktet. Vad pinsamt att stå här framför alla, och vaddå ta hand om, han är väl inget småglin heller.

Klockan ringer och det är dags för rast.

Alla springer mot dörren utom Magnus som inte vet vart han ska ta vägen.

Han ser att klasskompisarna går bort mot dungen bakom skolan. Han går sakta efter dem och ser att alla stannar vid ett stort träd. När han kommer fram ser han en koja uppe i trädet. Åh, vad rolig den ser ut, tänker han.

Flera barn är redan uppe i kojan. Magnus står tyst och tittar på.

Han tar mod till sig och frågar en av killarna: – Får jag vara med?

– Aldrig i livet, svarar killen som heter Jens. Bara vi som byggt på den får vara med.

Magnus känner hur tårarna bränner i ögonen.

Det var det jag visste, tänker han. Jag kommer aldrig få nya kompisar, jag kommer aldrig ha någon att leka med igen.

Han går sakta längre in i dungen och får syn på ett annat träd. Där finns en gammal koja. Den är inte lika stor och inte lika fin, men ändå en koja att vara i.

Här kan jag i alla fall få vara ifred, tänker han.

Magnus tittar upp mot kojan. Han ställer sig på tå och sträcker sig så högt han kan, men han når inte upp. Typiskt, tänker han.

I samma ögonblick får han se en liten gren en bit upp. Den kan jag ställa ena foten på, tänker han, så når jag nog precis. Han sätter upp foten på grenen och sträcker sig uppåt. Han hade rätt, han når precis.

Han trycker ifrån med foten för att dra sig upp och det hörs ett KNAK, grenen går av. Magnus lyckas dra sig upp. Han river sig på armen och kinden, men han klarade det.

Magnus sätter sig tillrätta i kojan och tittar bort över skolgården. Han kan se hur de andra leker. Alla har någon att leka med, alla utom han.

Plötsligt ringer klockan, rasten är slut.

Magnus tittar sig omkring. Hur ska han komma ner, grenen gick ju av. Det är så högt, han vågar inte hoppa. Tänk om han får sitta här för alltid, tänk om han aldrig mer får träffa mamma, pappa och Linus, eller fröken Anna. Tänk om…

Magnus börjar gråta.

Skolgården är nu helt tom, alla har gått till sina klassrum.

Alla utom Magnus.

Inne i klassrummet ropar fröken Anna att alla ska sätta sig och vara tysta. Nu ska de jobba med veckans bokstav.

Fröken Anna frågar om någon vet något ord på K. Rosa-Emma räcker upp handen och säger KOMPIS. I samma ögonblick tittar hon sig omkring och säger: – Är det någon som sett Magnus?

Det blir alldeles tyst.

– Kan alla som var med Magnus på rasten räcka upp en hand, säger fröken.

Ingen räcker upp handen.

– Ja men HALLÅ, då får vi gå ut och leta, säger Rosa-Emma.

Hela klassen går ut på skolgården för att leta.

Vi får sprida ut oss, säger Erik. Det har jag sett på TV att man gör när man letar.

– Superbra, säger Rosa-Emma, kan några följa med mig bort till dungen?

Rosa-Emma, Lukas, Alice och Samuel går bort till dungen.

– Jag och Alice går till kojan, säger Lukas.

– Jag går runt dungen och kollar, säger Samuel.

– Vad bra, säger Rosa-Emma. Då går jag till den gamla kojan.

Magnus kryper ihop uppe i kojan.

– Tänk vad pinsamt om klasskompisarna får se mig här, mumlar Magnus. Jag som inte vågar klättra ner. Då får jag aldrig några kompisar och blir klassens fegis för alltid.

Tårarna kommer igen.

Rosa-Emma stannar upp. Visst var det något som lät. Hon tittar sig omkring men ser ingenting. Hon står alldeles stilla och väntar. Plötsligt hör hon det igen, det kommer uppifrån. Det måste komma från den gamla kojan. Hon går fram till kojan och tittar upp, först ser hon ingenting, men plötsligt ser hon en vit sko inne bland grenarna.

– Magnus, ropar hon.

Jag vill inte sitta här längre tänker Magnus, och svarar snyftande: – Jaaaa.

– Varför kommer du inte ner? frågar Rosa-Emma.

– Jag kan inte, snyftar Magnus, grenen gick av.

Rosa-Emma tittar sig omkring. Det finns ingenting som Magnus kan stå på, inget som gör att han når ner till marken.

– Jag hämtar de andra, säger Rosa-Emma. Jag kan inte hjälpa dig ensam, vi måste hjälpas åt.