20 patrick rothfuss ”Säg inte fe”, sade Bast nedlåtande. ”Då låter du som en barnunge. Det kommer från Älvalandet. Eller från Faen, om det nu är tvunget.” Krönikören tvekade ett ögonblick innan han fortsatte. ”Om den här varelsen gled in i kroppen på någon som bär järn, så skulle väl det göra den illa? Skulle den inte bara hoppa ut igen?” ”De kan få en att bita. Av sig. Sin egen tunga”, upprepade Bast, som om han talade till ett osedvanligt dumt barn. ”När de väl har kommit in i en kan de använda ens egen hand till att sticka ur sig sina egna ögon, lika obekymrat som du skulle plocka en blomma. Varför tror du att de inte skulle ta tid på sig att ta av ett armband eller en ring?” Han skakade på huvudet och tittade ned på sina fingrar medan han skickligt flätade in ytterligare en blänkande grön järnekskvist i ringen som han höll i. ”Och fördöme mig att jag har på mig järn, för den delen.” ”Om de kan hoppa ut ur kroppar”, sade Krönikören, ”varför gav den sig inte helt enkelt iväg från den där mannens kropp i går kväll? Varför hoppade den inte in i någon av oss?” Det blev tyst en lång stund innan Bast förstod att de två andra tittade på honom. ”Frågar du mig?” Han skrattade klentroget. ”Jag har ingen aning. Anpauen. Den sista av dansarna spårades upp för flera hundra år sedan. Långt innan jag föddes. Jag har bara hört historierna.” ”Men hur vet vi i så fall att den inte hoppade ut?” sade Krönikören långsamt, som om han helst inte ville fråga. ”Hur vet vi att den inte är kvar här?” Han satt mycket stel i sin stol. ”Hur vet vi att den inte finns i någon av oss just nu?” ”Det verkar som om den dog när legosoldatens kropp gjorde det”, sade Kote. ”Vi borde ha sett när den gav sig iväg.” Han kastade en blick på Bast. ”De ska väl se ut som en mörk skugga eller som rök när de lämnar en kropp, inte sant?” Bast nickade. ”Och om den hade hoppat ut, så skulle den bara ha börjat använda sin nya kropp till att döda folk. Det är så de brukar göra. De byter och byter kroppar tills alla är döda.” Värdshusvärden gav Krönikören ett lugnande leende. ”Ja, hör där. Det kanske inte ens var en dansare. Det kanske bara var någonting liknande.” Krönikören såg lite vildögd ut. ”Men hur kan vi veta det? Den kan vara inne i vem som helst här i staden just nu …” ”Den kan vara inne i mig”, sade Bast nonchalant. ”Jag kanske bara väntar på att du ska sluta vara på din vakt och sedan biter jag dig i bröstet, precis vid hjärtat, och dricker upp allt ditt blod. Som när man suger saften ur ett plommon.”
Rothfus En vis mans fruktan 1 inl.indd 20
11-09-02 13.26.33