och hade redan skrivit en rad böcker, de flesta om skärgården, som han fått möjlighet att upptäcka redan som barn. De första somrarna hade familjen visserligen tillbringat vid Mälaren, ”en vik med grus och gyttja och inget bra badställe”, men sedan blev det skärgården, Utö, Nämdö, Runmarö, Blidö. Tre somrar i rad hade föräldrarna hyrt sommarställe i Norrhova på Värmdö intill Sandöfjärden. Där passerar de fartyg som går den stora Sandhamnsleden. Ute i fjärden ligger ett smalt sandrev, som knappt vore synligt om det inte hade en liten fyr, Sandö Sugga. Ön var större på Sven Barthels tid, mer bevuxen. Det var där Barthels äventyr började. I flera böcker återkom han till ön och skriver i boken Ö: ”Det var där vi blev upptäcktsresande. Det är jag fortfarande. Det är jag ännu […] Sandö Sugga var vårt äventyrsland […] Sandö Sugga – det var Jacksons ö. Jag var Huckleberry Finn naturligtvis och min bror fick vara Jim naturligtvis, för han var yngst.” Kanske skärptes hans minnesbild av dessa sommarlekar av att hans bror, som såg ut att bli en lovande botaniker, så tidigt gick bort. I sina prosastycken återkommer Sven Barthel flera gånger till Mark Twains Huckleberry Finns äventyr, som han också nyöversatte, liksom Tom Sawyer och en annan ungdomsklassiker, Robert Louis Stevensons Skattkammarön. Barthel var också en uppskattad översättare av dramatik och skönlitteratur. Han gifte sig 1936 med författarinnan Viveka Starfelt och tillsammans översatte de bland andra Karen Blixen. Sven Barthel var även en framstående teaterkritiker, omtyckt kulturredaktör på Dagens Nyheter och förlagsredaktör på Bonniers. Men det han framförallt gått till eftervärlden för är de prosalyriska skildringarna med skärgården i centrum, ofta först publicerade i dagstidningar under signaturen Vindfält – och de böcker han sedan skulle göra tillsammans med Roland Svensson. I bokform hade han debuterat 1928 med novellsamlingen Ramsöpojkar, och året därpå kom kortromanen Strandhugg. Den senare påminner om ”En sommararabesk” som ingår i Ramsöpojkar – i båda fallen står kärlekssökande unga män i centrum, den ene en ung fiskare och den andre en student. Svartsjuka och åtrå kulminerar i sommarnatten, den manliga vänskapen blir en lugnande tillflykt. Barthel bodde tidvis under 1930-talet i byn Berg på Möja, i ett mindre hus på höjden innanför Kyrkviken, om han inte vistades i den av honom så omtyckta boden på Sillö vid Bockösundet i Möjaarkipelagen – eller seglade. Han var en upptäcktsresande i skärgården. Mötet mellan Sven Barthel och Roland Svensson var nog viktigt för båda – men det dröjde drygt fem år innan de började arbeta tillsammans. Mor Lovisa och John Andersson
Mor Lovisa med katt, oljemålning från 1939. Lovisa Lindberg var mor till Kalle, Helmer och Adolf och ”en av de karskaste kvinnor” i skärgården.
20
Sin första ”hemmahamn” i skärgården fick Roland Svensson sommaren 1934 hos bröderna Lindbergs mamma, ”mor Lovisa” som han kallade henne och ”en av de karskaste kvinnor” han sade sig ha mött i sitt liv. Hon introducerade honom i skärgårdslivet och han målade tre stora oljemålningar av henne. Hennes betydelse antyds av att han på ålderns dagar hade ett av porträtten av henne över sin säng när han bodde på Danvikens ålderdomshem. Mor Lovisa bodde på Holmen i Ramsmora, en halvö omedelbart söder om Ramsmora by. Halvön bidrar till att skapa Ramsmoras skyddade hamn med bodar och båthus av ursprunglig karaktär. Huset har utblick mot viken i söder som kantas av bodar och enkla stugor. Några av dem tillhörde hennes barn och under de första åren bodde Roland Svensson tidvis tillsammans med Helmer Lindberg. Det hände också att han nöjde sig med någon bod där han kunde sova på en näthög. Mor Lovisas man Ville hade vid den här tiden rymt hemmet för ett mer eremitartat liv längre ut i havsbandet, närmare bestämt till Björkskärs skärgård där han var uppsyningsman upp i 70-årsåldern. Ännu finns de som kan berätta om hur elak han var mot sina barn och hur han misstrodde staden och dess invånare. Han lär vid ett av sina besök på
21