”Jak mogłaś?” Hur kunde du? säger jag när jag stormar in i köket med gråt i rösten. Ända sedan vi var små har jag och Rafał pratat polska med Beata och svenska med vår pappa Frank. Beatas pedagogiska språkinlärningsmetod var att låtsas vara döv när vi sa någonting på svenska, för att tvinga oss att bara prata polska med henne. Beata avbryter sitt malande av något odefinierbart kött i en gammaldags kvarn av metall. Hon är precis i en hennafas, så hennes hår är rostrött och axellångt. Hennes naglar är målade metallicblå och en massa silverarmband klirrar runt hennes handleder. Hon ser ut som en vacker, exotisk, köttmalande spåkvinna. ”Vad?” ”Hur kunde du säga till Jadwiga att jag har finnar?” Beata fortsätter mala. ”Men du har finnar”, säger Beata. ”Jag behövde inte säga nåt. Hon såg det på fotona jag skickade.” Jag står kvar med bultande hjärta, oviss om vad jag borde säga härnäst. Varför kan hon inte förstå att det finns saker som är för känsliga att tala om? Att saker som a) min hy, b) mina rätt så små bröst, c) mina stora fötter och d) tusen miljoner andra privata saker inte borde diskuteras med alla! ”Hon sa att jag skulle tvätta ansiktet med urin!” Flera dussin rosavita ormar slingrar sig ur köttkvarnen. ”Mamma, du måste inte diskutera allt med dina systrar”, fortsätter jag. 8
Abrahamson - kopia.indd 8
2011-02-01 11.18