Page 1

Petina Gappah

Sorgesång för Easterly Översättning Helena Hansson

a l be r t bo n n i e r s f ö r l a g

Sorgesång_Gappah.indd 3

2010-01-14 10.16


Novellerna i den här boken är skönlitteratur. Anspelningar på riktiga människor, händelser, platser, företag och organisationer är påhittade. Dikten ”Optimism” av Jane Hirshfield är från hennes samling Each Happiness Ringed by Lions (2005) och publiceras med tillstånd av Bloodaxe Books Sångtexten av Oliver Mtukudzi i novellen Förlikningen är från hans sång ”Ndima Ndapedza”(1998) och publiceras med tillstånd av Tuka Music.

www.albertbonniersforlag.se is bn 978-91-0-012308-6 Originaltitel: An Elegy for Easterly © Petina Gappah 2009 All rights reserved including the rights of reproduction in whole or in any form.

Sorgesång_Gappah.indd 4

2010-01-14 10.16


Till mina älskade föräldrar Tererai och Simbiso Gappah och till Regina, Ratiel, Vimbai och Vuchirai

Sorgesång_Gappah.indd 5

2010-01-14 10.16


SorgesaĚŠng_Gappah.indd 6

2010-01-14 10.16


Innehåll

När sista taptot ljuder  11 Sorgesång för Easterly  37 Annexets hasande dans  65 Något fint från London  85 I hjärtat av den gyllene triangeln  113 Dansmästaren i Mupandawana  123 Vår man i Genève vinner en miljon euro  143 Hembiträdet från Lalapanzi  163 Moster Julianas indier  185 Rosies brudgum och hans spruckna, skära läppar  209 Min kusinsyster Rambanai  217 Förlikningen  249 Midnatt på Hotel California  267 Författarens tack  290

Sorgesång_Gappah.indd 7

2010-01-14 10.16


SorgesaĚŠng_Gappah.indd 8

2010-01-14 10.16


Mer och mer har jag kommit att beundra anpassningsbarhet. Inte den simpla återhämtningsförmågan hos en kudde, vars stoppning om och om igen återgår till samma form, utan den flexibla envisheten hos ett träd: när det finner att ljuset från ett håll just har skymts, vänder det sig åt ett annat. Blind intelligens, javisst. Men ur sådan ihärdighet uppstod havssköldpaddor, floder, mitokondrier, fikon – hela denna kådaktigt sega, orubbliga jord. Jane Hirshfield, ”Optimism” Översatt av Helena Hansson

Sorgesång_Gappah.indd 9

2010-01-14 10.16


SorgesaĚŠng_Gappah.indd 10

2010-01-14 10.16


När sista taptot ljuder

SorgesaĚŠng_Gappah.indd 11

2010-01-14 10.16


SorgesaĚŠng_Gappah.indd 12

2010-01-14 10.16


I 

ngen kan undgå att bli gripen av det välbekanta men efterhängsna vemodet i melodin. Till och med presidenten har något fuktigt i blicken bakom glasögonen. Bredvid honom, på änkans hedersplats, är jag medveten om varje rörelse han gör. Jag iakttar honom utan att röra ögonen. Det kanske inte är fukten i hans ögon jag ser, utan hinnan av mina egna oförutsedda tårar. Ordnarna som är utströdda över hans ämbetsband glimmar till och smälter sedan återigen ihop med det gröna tyget i bakgrunden. Han knäpper händerna så att senorna i båda händerna framträder i relief. Under ett flyktigt ögonblick förvandlar det honom till den mycket gamle man han är. En känsla av medömkan väller oväntat upp inom mig. Halvt bortglömda diktstrofer dyker oombedda upp i mitt medvetande: så åldras han, så åldras han; han skall vika upp sina byxuppslag. Han har en bena i håret, och de vita rötterna vid hårbotten skymtar på de ställen där färgen inte har nått ner. Räknar han åren eller kanske 13

Sorgesång_Gappah.indd 13

2010-01-14 10.16


2   n ä r s i s t a t a pt o t l j u d e r

bara månaderna eller dagarna som återstår till dess att trumpetstötar ska ljuda till farväl även för honom och han får vila under den polerade marmorns svärta på den tomma platsen bredvid sin första hustrus grav? Kistbärarnas ansikten är till hälften dolda av deras olivgröna baskrar. Solen gnistrar i gradbeteckningarna av metall på deras epåletter. Sablarna speglar sig i deras välputsade skor. De lyfter upp kistan och lägger den till rätta på axlarna. Fanan som tjänar som bårtäcke glider på den släta ytan, så att den vita och gyllene kistan skymtar fram. Soldaterna längst fram gör samtidigt en rörelse med händerna för att hindra fanan från att glida av. De marscherar i långsam takt – ett-ihop-halt-tvåihop-halt – fram till graven, som är klädd med grön filt invändigt. Den vite mannen från begravningsbyrån ser stram ut i hög hatt och frack. Var hittar de dem, de där vita männen med sina vassa ansikten ovanför begravningskostymerna? Det finns knappt några vita i landet nu längre. Allt är svart och grönt och brunt och vitt. Svart är marmorn i de polerade gravstenarna och svarta är sorgkläderna. Grönt är presidentens ämbetsband och de olivfärgade baskrarna på soldaternas huvuden och gravens konstgjort glänsande grönska. Svart är den församlade, mörka folkmassan som lyssnar på ungdomskören, som är klädd för strid i buteljgröna uniformer och sjunger sånger från ett krig som de inte tillåts att glömma med röster som blir skrovliga i augustihettan. 14

Sorgesång_Gappah.indd 14

2010-01-14 10.16


n ä r s i s t a t a pt o t l j u d e r   3

Svarta och bruna är de omgivande kala kullarna, Warren Hills, med bara stubbar kvar där träden en gång stod, de gröna träden som nu är den bruna veden som ersätter elektriciteten som lyser med sin frånvaro i bostäderna. Trumpeten tystnar medan kistan sänks ner i graven. Den plötsliga tystnaden väcker mig ur mina tankar på presidentens dödlighet. Jag gör mig beredd att resa mig och gå fram till graven. Presidenten rör sig också, och jag iakttar honom: Han är visserligen en gammal man, men en man som är Arméns överbefälhavare, Imperialismens fiende och – som för bara ett par ögonblick sedan – Officiell talare vid döda hjältars begravningar.

3 För lite mindre än en timme sedan, efter inlednings­ bönen och före avskedssaluten, höll han sitt griftetal. ”Han var en stor man, en tapper soldat i vår befrielsekamp, en kärleksfull make och far. Vi vill uttrycka vårt deltagande med hans familj och hans änka, Esther, och ber henne att stå stark trots denna sin ofattbara förlust.” Den statliga televisionens kameror sökte sig till mitt ansikte. Jag sändes ut till teveapparaterna i hemmen runt om i landet, stark mitt i min ofattbara förlust. Kamerorna riktades åter mot presidenten när han sade: ”I dag vill jag säga till er att ni, precis som den tappre hjälte som vi i dag följer till hans sista vila, måste vara på er vakt mot självbelåtenheten. Ni måste dra lärdom av denne 15

Sorgesång_Gappah.indd 15

2010-01-14 10.16


2   n ä r s i s t a t a pt o t l j u d e r

vår fallne kamrat som vilar här. Vi måste gå vidare i dag och sträva framåt i samhörighet, i samförstånd, i endräkt och i solidaritet för att befästa framstegen från vår frihetskamp.” Runt omkring mig såg jag hur människors blickar blev glasartade vid detta det sjunde högtidstalet vid den sjunde hjältebegravningen på fyra månader. De håller på att gallras ut, allesammans – hög ålder och aids kommer att ta ut sin rätt till och med bland de tappraste av hjältar. Vicepresidenten med sina halvslutna ögon ser ut att stå härnäst på tur. Det måste vara en enkel match att vara presidentens talskrivare – det enda han tycks göra när han skriver ett nytt tal är att stryka över namnet på den föregående stupade kamraten och byta ut det mot den nyss avlidnes namn. Presidenten fortsatte sitt tal. Högsta domstolens överdomare nickade till. Polischefen vaknade med ett ryck när applåderna bröt ut. Det var bara centralbankschefen som verkade lyssna med ett uttryck av spänd, ivrig uppmärksamhet. Vid begravningen av årets tredje bortgångna kamrat, bara en vecka efter det att kabinettet äntligen hade beslutat om den mest patriotiska kursen för växling av den inhemska valutan mot pundet och euron och dollarn och randen, hade presidenten tillkännagett en annan, ännu mer patriotisk växelkurs. Jag lyssnade på rytmen i hans tal. När han väl hade klarat av tema nummer ett, frihetskampen, var det dags för det andra temat. Innan jag hade hunnit räkna bak16

Sorgesång_Gappah.indd 16

2010-01-14 10.16


n ä r s i s t a t a pt o t l j u d e r   3

länges från tio, skulle han ha börjat gå till angrepp mot oppositionen. När jag kom till sex ekade hans röst ut över kullarna. ”Var på er vakt mot marionetterna i den så kallade oppositionen, som styrs från Downing Street. Syftet med deras tal om demokrati är endast att föra er bakom ljuset.” Det brusade lite i mikrofonen just när han sa marionetterna, så det lät som manschetterna. Downing Street var signalen för att han skulle gå vidare till nästa tema – en sådan liten bagatell som landets suveränitet: ”Jag säger till Blair och till Bush att det här landet aldrig, triljoners triljoner gånger aldrig, kommer att bli en koloni igen.” Mikrofonen gav ifrån sig ett genomträngande protesttjut när han sade triljoners triljoner, så att frasen framträdde starkare än resten av orden. Där fanns ett litet korn av nymodighet – han använde triljoner och inte miljoner som mått på hur otänkbart det vore med en ny kolonisering. Det har gått tre månader sedan inflationen uppgick till tre miljoner trehundratjugofem procent per år, vilket har gjort alla till miljardärer, till och med hembiträden och trädgårdsmästare.

3 Kistan har sänkts ner i graven. Rwauya, min makes äldste son, ledsagar mig dit så att jag kan kasta jord i graven. 17

Sorgesång_Gappah.indd 17

2010-01-14 10.16


2   n ä r s i s t a t a pt o t l j u d e r

Han har övergett sin vanliga klädsel med byxor i någon odefinierbar färg och tröjor som oftast lyckas skylta med både nationsflaggans skrikiga färger och presidentens ansikte. Den sura lukten av en otvättad Rwauya tränger ändå genom hans skrynkliga kostym. Jag försöker låta bli att rygga tillbaka när han tar tag i min armbåge, och vi följer efter presidenten förbi gravarna som tillhör de män och två kvinnor som ligger begravda här. Min näve med mull blir ett brunt stänk på kistans vita ovansida. Familjen följer efter bakom oss. Min makes syster Edna brister ut i högljudd klagosång. ”Min bror”, jämrar hon sig när hon faller på knä vid graven. ”Min bror, kom tillbaka. Kom tillbaka. Du har inte slutfört ditt värv, min bror. Se hur landet längtar efter att du ska återvända.” Hon låtsas försöka hoppa ner i graven och hindras av sina döttrar. Hon stapplar rakt på presidentens hustru, Rikets andra första dam, som tröstar henne genom att lägga en parfymerad hand på hennes axel. Medan Edna snyftar torrt mot det svarta sidentyget i Rikets andra första dams dräkt, vandrar min blick ner mot Ednas skor. Hon borde verkligen satsa mer pengar på sina skor. Hennes oformliga bondfötter kräver något rejälare än billiga zhing-zhong-skor i konstläder för att hållas på plats. Att Edna gör sig själv till åtlöje är inte förvånande. Hon har en viss läggning för känsloutbrott som är tillrättalagda för offentligt beskådande. Hon är alltid redo att låta sig bli förfördelad å andras vägnar. När jag för 18

Sorgesång_Gappah.indd 18

2010-01-14 10.16


n ä r s i s t a t a pt o t l j u d e r   3

tjugoett år sedan berättade för familjen att jag tänkte lämna hennes bror vände hon sig till sin syster med en ljudlig teaterviskning, så att den säkert skulle nå mina öron. ”Ngazviende”, sa hon, ”skönt att bli av med henne. Riktiga kvinnor blev lämnade för att göra plats för en mhanje som den där.” På så sätt stiftade jag bekantskap med ordet mhanje, deras ord för den lägsta formen av det att vara kvinna: att vara kvinna utan kvinnlighet. En mhanje är en ofruktsam kvinna, en kvinna utan avkomma, förtorkad, en fröskida utan frön. Det var aldrig tal om att det skulle kunna vara hennes bror som var steril. Han hade bevisat sin mandom genom de tre barn som han hade med en kvinna som han fortfarande hade varit gift med när han vigdes vid mig i London, på ett kommunalkontor utan centralvärme inför en tjänsteman med snuvan drippdroppande ner i näsduken. Jag trodde jag älskade honom, men det var i ett annat land. Jag jublade när jag hörde honom säga: ”Jag vill ha en hustru som delar mina drömmar, en jämlike, inte en underlydande.” Jag hjälpte honom att skriva ursinniga brev fulla med rättmätig harm, brev som fördömde den vita kolonialregimen och situationen i hans land. Jag glömde bort kampen mot apartheid i mitt eget land, eftersom hans strid verkade mer angelägen. Vi skrev brev och lät landsflyktingar bo hos oss, och under långa nät19

Sorgesång_Gappah.indd 19

2010-01-14 10.16


2   n ä r s i s t a t a pt o t l j u d e r

ter diskuterade vi Fanon och Biko och Marx och Engels. Det var innan vi kom till landet efter självständigheten. Innan jag upptäckte att min make redan hade en hustru och tre barn, med namn som inte kändes behagliga på tungan.

3 Ednas försök till gravdykning är det enda avbrottet i begravningsföljets välkoreograferade ordning. Efter den närmaste familjen kommer alla betydelsefulla personer för att strö mull över kistan, politbyråmedlemmarna defilerar förbi, därefter befälhavarna för armén och luftvapnet, därefter polischefen och fängelsedirektören, därefter parlamentsledamöterna och domarna, allt efter rang och ämbetsställning.

3 När allt kom omkring blev mina ord till Edna och min makes familj inget annat än tomma hot. Jag blev övertalad att stanna, men jag kan inte längre minnas vilka tomma löften det var jag trodde på. Jag kom att lära mig de hårfina distinktionerna i intonationen i deras språk, att chimbuzi med ett tonfall som sänktes på mittersta och sista stavelsen var en toalett, men att chimbudzi med ett extra d och ett tonfall som höjdes på mittersta och sista stavelsen var en ung get. Jag lärde mig att uttala hans 20

Sorgesång_Gappah.indd 20

2010-01-14 10.16


n ä r s i s t a t a pt o t l j u d e r   3

barns namn, och på slutet behövde jag inte be honom förklara ord för mig, som han hade gjort i början. ”Jag gav det första barnet namnet Rwauya, som betyder ’döden har kommit’, och det andra Muchagura, med innebörden ’ni skall göra bot’, och det sista Muchakundwa, ’ni skall bli besegrade’. Det är budskap till de vita förtryckarna, varningar till den vite mannen.” På så sätt hade han stämplat sin patriotism på sina barn genom att låta dem få namn som inte hade någon som helst innebörd för budskapets avsedda mottagare, för den vite mannen som hade valt att leva i okunnighet om de inhemska tungomålen. Den vite mannen har besegrats nu, två gånger om, först i fråga om landets regeringsmakt, och nu i fråga om jorden som har återlämnats, men barnen står där med sina olycksbådande namn. Jag lärde känna dem väl, eftersom jag trädde i deras mors ställe när deras far hade skilt sig från henne. ”Det behövs inga formaliteter”, sa min make. ”Vi är gifta på traditionellt vis, utan några officiella papper. Jag ska ge henne gupuro, så kan hon ta med sig det till sin familj.” Han valde ut en kruka med en röd och gul blomma på och gav henne den som ett tecken på att han hade skilt sig från henne. Hon dog tre år senare, men med sin blommiga kruka och sin tidiga död drog hon ändå det längsta strået. Precis som hans usla hundar till landsmän ansåg min make att det var slöseri med hans penis om han var en enda kvinna trogen. Han körde in den i varenda löpsk 21

Sorgesång_Gappah.indd 21

2010-01-14 10.16


2   n ä r s i s t a t a pt o t l j u d e r

hynda, till och med den där slampan till nyhetsuppläsare, regeringspartiets Förstahora, hon som lånar sina tjänster och sin själlösa skönhet till deras nattliga illusioner. Hon har vandrat runt från den ene mannen till den andre, först som älskarinna till en affärsman som dog med de röda läppar som skvallrade om hans sjukdom, och sedan som älskarinna till direktören för Centralbanken och efter det som älskarinna till en minister utan departement. Så typiskt min make, att dregla över sådant som andra män har lämnat efter sig.

3 Muchakundwa och Muchagura ser högtidliga ut i sina mörka kostymer. De bor i Kalifornien nu och har regeringsstipendier för sina studier. De har valt att söka sin lycka långt bort från det här självständiga landet, som aldrig, triljoners triljoner gånger aldrig, kommer att bli en koloni igen. De åkte och Rwauya stannade kvar. Han kunde ha ansetts som misslyckad, Rwauya, med sina medelmåttiga betyg, men han är helt enkelt den typen av människa som frodas i det här nya systemet, där man håller sig framme genom att gå på alla massmöten och skandera alla slagord. Trots allt stöd och beskydd som skulle smörja hans väg till framgång har han kört två slakterier och en spritbutik i botten, och av sex passagerarbussar återstår bara en. Han är full av planer och 22

Sorgesång_Gappah.indd 22

2010-01-14 10.16


n ä r s i s t a t a pt o t l j u d e r   3

idéer som det aldrig blir någonting av. ”Ndafunga magonyeti”, sa han till sin far och mig, och på så sätt förstod vi att han funderade på att investera i lastbilar. ”Om jag bara köper två magonyeti, kommer jag att klara mig fint.” När hans projekt med magonyeti rann ut i sanden, precis som alla de andra projekten, övergick han först till att importera bensin och socker för att därefter börja flyga till Demokratiska republiken Kongo och plundra det landet på kulturföremål. Och när Kongo var länsat på masker med utsnidade ögon och gamla träskålar och fruktbarhetsfiguriner med långa fallosar, vände han blicken mot landets egna stenskulpturer. ”Ndafunga zvematombo”, sa han och började exportera utmejslade täljstensbitar av sekunda kvalitet med namn som Örn eller Ande eller Medium eller Tomhet. ”Om jag bara fixar två leveranser, så kommer jag att klara mig fint.” Nu vill han lägga vantarna på farmen som min make lämnade efter sig. Han kom till huset för fyra kvällar sedan. Han såg ut som döden i sitt namn med ögon som var röda av dryckenskap, med de luggslitna rastaflätorna som numera är en afrikansk äkthetsförklaring, om man nu tror att det äkta Afrika är en plats utan kammar eller vatten att tvätta håret i. Han gav mig en kram som varade en bråkdels sekund längre än den borde ha gjort, och hans hand nuddade vid min bakdel, långt ifrån axeln där den borde ha varit. 23

Sorgesång_Gappah.indd 23

2010-01-14 10.16

9789100123086  

Petina Gappah albert bonniers förlag Översättning Helena Hansson

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you