TEMA

Förlåtelsens gåva är grunden för våra liv, men också en ömtålig process som måste få ta sin tid. Om den forceras fram av tvång, rädsla eller andras förväntningar, går vi miste om dess helande och befriande kraft.

Text: Noomi Lind • Illustrationer: Pingst Kommunikation

ATT BÄRA PÅ oförlåtenhet är att tyngas ner av en börda vars innehåll förmörkar hela livet. – Den håller oss bundna till precis det som vi vill komma bort från. Den isolerar oss, skapar rädsla, oro, smärta och ångest och hindrar oss från att vara hela som människor, säger Christine Viklund, verksamhetsansvarig för Pingst omsorg.

Förlåtelsen och försoningen genomsyrar hela Bibeln. Detta är Guds kärleksgåva till mänskligheten, genom Jesus, som räddar, befriar och upprättar oss. Ändå har ordet förlåt ibland fått en kravfull ton i våra församlingar, som gjort mer skada än nytta. Många bär sedan barnsben med sig känslan av att om de inte ber om, eller klarar av att ge förlåtelse, så riskerar de att gå ”evigt förlorade”. Det blir en prestation för att slippa ett straff. – Jag tror att vi ska lära våra barn att säga förlåt, men inte att de ska göra det för fort. Jag vill inte lära mina barn en mekanik utan en livsrytm av förlåtelse och försoning, säger Viklund, och menar att det är viktigt att gå tillbaka till vad som egentligen står i Guds ord. Den fångenskap som det talas om i Bibeln handlar inte om att Gud straffar oss, utan om vad det gör med oss människor att bära omkring på bördan av oförlåtenhet, betonar hon. I första Johannes 4:18 kan vi läsa att fullkomlig kärlek driver ut rädsla. Den som är rädd för straff har inte förstått kärlekens fullhet. – Jag behöver se förlåtelsen utifrån att han som är perfekt kärlek, han som håller domen i sin hand, som är fullständigt sann och rättvis och ser hela perspektivet, valde på korset att gå ner i mitt mörker och säga; ”Nu försonar jag mig själv med dig. Jag är den som betalar straffet och,

löser ut dig”. Då inser vi att liksom Kristus har förlåtit oss en skuld som vi själva inte kan betala, så får vi genom honom kraft att förlåta varandra, framhåller hon. – Gud begär inte att vi ska kunna förlåta med samma kapacitet som han gör. Det han säger är att vi ska leva i hans kärlek och försoning, nära källan till helighet, renhet, sanning och upprättelse så att vi hela tiden minns vilka vi är och vad han har gett oss. Då har vi också lättare för att själva förlåta. MALIN GUNNARGÅRD Hübsch är kurator och specialpedagog på June Folkhögskola.Hon är även med och leder och undervisar på den själavårdsutbildning som anordnas av June i samarbete med Pingst. Där ingår en särskild del kring förlåtelse och försoning som hon håller i. – Detta är ett ömtåligt område som vi behöver stanna upp vid och hantera varsamt. Ofta vill vi genast komma till vad förlåtelsen ska leda till, själva resultatet. Men det målet kan vi inte nå om vi inte har vandrat hela vägen genom förlåtelseprocessen. Vi behöver i vår förkunnelse och i mötet med människor i våra församlingar ha förståelse och respekt för den process inom människan, mellan människor och i relation till Gud, som förlåtelse innebär.

Ta det i portioner Dela upp vägen till förlåtelse i små steg.

Börja där du är genom att acceptera känslor och nämn saker vid dess rätta namn.

Urskilj vad som kan finnas av skam och/eller skuld.

Tala om det du upplever, så länge du behöver, med någon som kan lyssna.

Ställ dig frågorna: • Vilka behov har du? • Vad behöver läkas? • Vad behöver du släppa taget om? Hon berättar att det är tydligt att det även sker ett arbete inom deltagarna själva under kursen. Själavårdsutbildningen bygger på tre nivåer; den egna processen, det som sker i mindre gruppsamtal och i den gemensamma undervisningen. – Vi behöver inte ha upplevt samma sak för att kunna möta en annan människa, men vi behöver själva vandra förlåtelsens väg och känna vår egen resa för att kunna vara medvandrare, säger hon.

I UTBILDNINGEN används bland annat Desmond Tutus bok Förlåtelse – den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. Där skriver han att förlåtelse inte förutsätter tro: ”Förmågan att skilja på synden och syndaren har inget med tro och religion att göra, och det har inte förlåtelsen heller. Förlåtelsens cirkel är en allmänmänsklig process som inte tillhör någon särskild grupp eller trosriktning.” Malin Gunnargård Hübsch menar att det kanske kan vara en utmanande tanke, men ett betydelsefullt perspektiv. – Den gudomliga förlåtelsen, som vi får leva i och bära med oss, den är ju given oss som gåva genom det Jesus gjorde på korset. Den är Guds tanke med alla människor och hela skapelsen. Men vi äger inte förlåtelsens innebörd. Det finns många perspektiv på förlåtelse som hänger samman med de erfarenheter som vi bär med oss som människor. Ofta skuldbelägger vi oss själva om vi inte klarar av att förlåta andra men främst är detta något som vi behöver göra för vår egen skull, menar hon. Därför brukar hon inleda kursdelen med Ordspråksboken 4:23. ”Framför allt som ska bevaras, må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet.” MEN KANSKE ÄR det svårast av allt att förlåta sig själv. Varför är det så? – Den enda människa som du aldrig någonsin kan komma ifrån är dig själv. Du ställer alltid högre krav på dig själv än på andra, eftersom du känner varje liten svaghet som finns hos dig. När du gör ett misstag så skadar det din tillit till dig själv och den relation inom dig som behöver vara trygg för att andra relationer också ska kunna vara det, säger Christine Viklund. Tillit är något grundläggande och väldigt vackert som har så mycket med våra relationer att göra. Den påverkar vår förmåga till försoning och gränsdragning med oss själva och med andra. – Vi människor är väldigt komplext och vackert ihopsatta och det är absolut nödvändigt att förlåtelsens process också får vara det, fortsätter hon. När Gud i sitt budord säger att vi ska älska våra nästa som oss själva, så är det för att kärleken till oss själva är en grundförutsättning för att kunna älska andra, förklarar Viklund. – Jag kan som individ tänka att han hängde på korset för den kollektiva mänskligheten, men det är svårare att inse att även om jag varit den enda människan på jorden så hade Jesus sett det som värt att betala detta pris för mig. NÄR PETRUS i Matteus 18:21-22 frågar Jesus hur många gånger han ska förlåta så får han svaret ”Inte sju, utan sjuttio gånger sju gånger.” – Förmågan, gåvan att förlåta, handlar om att leva med en barmhärtig hållning, både till sig själv och till andra, säger Malin Gunnargård Hübsch. Förlåtelse handlar inte om kvantitet, eller att det blir bättre ju fler gånger. Det handlar om en helandeprocess för den som vandrar vägen. I undervisningen använder hon även boken Förlåta och bevara sitt hjärta av Margareta Melin, där det bland annat står: ”Det går att leva lycklig med sin egen ofullkomlighet – och även andras. Men det förutsätter att man inte fortsätter att anklaga och skuldbelägga än sig själv än någon annan.”

Det gudomliga perspektivet på förlåtelsen innebär dock inte på något sätt att den ska förenklas, menar Christine Viklund. – Jesus begär inte av oss att vi blint ska förlåta och försonas med människor som gjort oss väldigt ont. Förlåtelsens process är att göra beräkningen över vad som blev stulet från oss, och sedan fråga oss om det som Jesus gjorde för oss på korset räcker för att betala denna skuld. Om vi kommer fram till att det är så, får vi lämna över allt

till honom så att skulden avskrivs. Vi får inte automatiskt ett förnyat förtroende för den som sårat oss, betonar hon, men vi behöver inte längre släpa på bördan av oförlåtenhet. Förlåtelse och försoning är inte samma sak. Det är viktigt att komma ihåg detta. Även i de fall då miraklet försoning har kunnat ske, så är ofta tilliten skadad och det kan ta lång tid att bygga upp den igen TIDEN I SIG LÄKER inte våra sår, men kan vara en viktig faktor i processen. – Det goda som vi menar finns i att förlåta varandra, kan ibland bidra till att vi är lite snabba. Jag tror att vi istället kan behöva hjälpa varandra att bromsa, säger Malin Gunnargård Hübsch. Annars finns risk för att det blir något som inte är trovärdigt och helt, där vi inte hinner läkas. Kanske landar vi i insikten att vi ännu inte är redo att förlåta och den platsen är helt ok att få vara på. Om förlåtelsen tvingas fram så går dess befriande inverkan förlorad, menar hon. – Vi behöver förstå att i Gud, genom Jesus, finns förlåtelsen en gång för alla. Men samtidigt är förlåtelsen inget statiskt förhållande utan en levande och pågående process i mötet med livet och varandra.

Hur får vi då förlåtelsen att verkligen landa på djupet? Till nycklarna hör att tala sant om livet och viljan att vilja förlåta eller ta emot förlåtelse, menar Gunnargård Hübsch. – Det handlar om att jag vågar säga som det är. Att kännas vid och acceptera de tankar och känslor som jag har och nämna saker vid deras rätta namn. Kanske väjer människor för detta, men inte Gud. Även om hon tror på förlåtelsens kraft också i det som kan verka oförlåtligt, så ser hon många exempel på hur oerhört svårt det kan vara. – Därför tänker jag att när vi talar om vad förlåtelse är, så är det också viktigt

Orka vara närvarande och lyssna.

Skapa varma, ömma rum för känslor, tankar och längtan som behöver uttryckas och urskiljas.

Var inte för ivrig att ställa allt till rätta. Ibland behöver du till och med hjälpa till att bromsa för att ge förutsättningar för förlåtelseprocessen. att synliggöra vad förlåtelse inte är. Det är inte att förminska eller ursäkta skuld, att tillåta fortsatta kränkningar eller att ge upp sitt behov av gränser och integritet. Förlåtelse ska heller inte vara ett maktmedel eller ett sätt att slippa konsekvenser. Det innebär inte att vi behöver sluta prata om det smärtsamma. Och förlåtelse slutar inte alltid med återupprättade relationer, med försoning. I UTBILDNINGEN lyfts tre möjliga vägar till försoning; förlåtelse, förståelse och kärlek. – Försoningen kräver också tid och en lång bearbetningsprocess för att vara äkta och ärlig. Det kan ibland vara så att vi försonas med det som har hänt, men inte med personen som det handlade om. Att försonas med livet i sig, sådant det blev och är, kan vara en omfattande och djup process i sig.

Vad är det slutligen som händer med oss människor när vi väljer att förlåta? Desmond Tutu beskriver det så här: ”Det innebär inte att det som hände aldrig mer kommer att göra ont. Det innebär inte att vi aldrig kommer att sakna det som har gått förlorat för oss eller det som tagits ifrån oss. Det betyder däremot att vår värdighet är återupprättad och att vi kan gå vidare i livet.”

I grunden handlar det om att vi blir fria, säger Malin Gunnargård Hübsch och påtalar att själva ordet förlåta i sin grundform betyder att släppa taget, att lämna. – När denna process blir hel så gör den något ofattbart med oss. Det sker ett under när den sanna förlåtelsen möter människan.

Text: Noomi Lind • Foto: Josef Maxson

STEFAN BEIMARK ser lugn, trygg och glad ut där han sitter i soffan hemma i Örnsköldsvik och klappar sin hund. Samtidigt berättar den 49-årige pingstpastorn att det var långt ifrån självklart att han ens skulle födas. För att förstå hans erfarenhet av förlåtelse, behöver vi gå tillbaka till Kristinehamn i början av 1970-talet.

En 16-årig flicka och hennes 18-årige pojkvän har precis gjort slut när de får reda på att hon är gravid. Istället väljer de nu att försöka lappa ihop sitt förhållande. Men när Stefan är 5–6 år gammal och även fått en lillasyster, så håller det inte längre. Hans föräldrar går skilda vägar. Först bor han hos pappa, men i mellanstadiet flyttar han över till mamma och är hos sin pappa varannan helg. – Min pappa hamnade tidigt i missbruk, men lyckades hålla ihop livet och sköta sitt jobb ganska länge, men vi hade det inte så gott ställt där hemma. När Stefan är runt 14 år får dock pappan utmattningssymtom. Han kombinerar antidepressiva mediciner med alkohol och kan till sist inte längre sköta sitt arbete. Han hamnar i ett grovt missbruk som leder till kriminalitet, drogförsäljning, fängelse, hemlöshet och psykisk sjukdom. – Under barn- och ungdomstiden förstod jag nog inte riktigt hur hans situation påverkade mitt liv. Han var såklart inte bara missbrukare, han var min pappa och gjorde så gott han kunde, men när det gick brant nerför så försvann han nästan helt ur mitt liv.

Stefan får när han är 20 år gammal kontakt med kristna och bestämmer sig för att ge Gud en chans. – Ska jag leva mitt liv med Gud, då vill jag göra det ordentligt, tänkte jag. Ska jag inte göra det då vill jag ha provat på allvar så att jag är säker på att han inte finns. INTE ENS NÄR Stefan gifter sig så finns hans pappa med för att dela den lyckliga stunden. Först en dag flera år senare kommer han på motorcykel till ett av sina barnbarns kalas, men sedan är han borta i många år. – Det var smärtsamt att inse att inte heller mina barn skulle få ha farfar i sina liv. Det var en dröm som dog och en sorg att bearbeta. Den där pappan som var så noga när jag var liten och bar ut tidningar. Jag fick inte ens ta med mig ett överblivet ex hem för tidningen var ju inte min. Sedan åkte han runt och stal bilar, gjorde

inbrott och langade narkotika och jag förstod inte hur det kunnat bli så.

Redan tidigt i livet som kristen är förlåtelse ett ämne som det undervisas mycket om i Stefans kyrka. Han tar särskilt till sig att han inte behöver vänta på att den andra personen ska be om förlåtelse för att han själv ska förlåta. Stefan gör ett medvetet val. Han vill inte underlätta sin pappas missbruk, han vill inte lägga locket på utan vara ärlig och transparent. Det här är hans liv och hans pappa och han måste själv få äga sin berättelse. – Jag ville inte heller vänta på att allt skulle bli bra och förlåta då, utan ville tro att med Guds hjälp så kunde jag släppa bördan och få hjälp att läka. Jag bestämde mig för att lämna det till Gud. TOLV ÅR SENARE jobbar Stefan som pastor och pappan hör av sig. Han har blivit gripen med ett halvt kilo narkotika, sitter åter i fängelse och nu ges möjlighet till ett anhörigsamtal. Om detta ska bli på riktigt så måste Stefan få berätta vad han själv känner. Han förstår att missbruk kan ta över och bryta ner en människas liv, men behöver få tala om vilka konsekvenser det lett till för familjen. Hur han upplevt att pappan övergett dem. – När jag utgjutit mitt hjärta och förklarat hur ont det gjort, så tittade pappa mig in i ögonen och sa; ”Stefan, det ska du veta, att jag har ingenting att be dig om förlåtelse för.” Och då var jag oerhört tacksam över att mitt val att förlåta inte hängde på hans bön om förlåtelse, utan jag hade fått hjälp att ta det beslutet tidigare. Jag insåg att han behövde gå sin egen väg till insikt. Trots pappans reaktion så upplevde Stefan en frid i förlåtelsen. Att han varit öppen och ärlig och pratat med andra som också haft det svårt är viktigt, säger han. – När sår läggs till sår så uppstår helande, sa predikanten Frank Mangs en gång i tiden, och jag tror att det är sant.

Pappan dog i cancer för snart tio år sedan, men berättelsen blev ljusare mot slutet. – Detta blev hans sista fängelsestraff och han kom tillbaka till ett hederligt liv igen. Även om vår relation aldrig blev fullständigt upprättad, så är detta ändå något av det starkaste och största som jag varit med om. Den pappa som varit förlorad bortom all kontakt, hade nu jobb och körkort igen och satt där nykter med oss på julafton och skrattade och skämtade med barnbarnen. FÖR STEFAN ledde förlåtelsen till att han inte längre behövde identifiera sig med det som präglat hans uppväxt. – Jag kommer alltid att vara pappas son, ett alkoholistbarn, men jag är så mycket mer.

Samtidigt betonar han vikten av att förlåtelse aldrig tvingas fram. – Förlåtelse är inte en piska som man blir slagen med för att prestera ett beslut eller några ord. Förlåtelse är en dörr som man kan få gå in i för sin egen frihets och läkedoms skull. Det som han själv gått igenom har idag blivit en styrka i pastorsrollen. – När jag delar med mig av mina egna upplevelser så märker jag hur andra också vågar berätta om sina liv. Vi tror ofta att vi ska bli förkastade när vi delar något mörkt, men min erfarenhet är att då växer omsorgen och kärleken sig ännu större hos den som lyssnar. HANS TRO HAR mynnat ut i insikten att Gud alltid är på den utsattas sida, men det är inte lätt att vara människa och samma person kan vara både förövare och offer. – Det är en frihet att förlåta, att inte förminska det som hänt men att ge det till Gud. Men det finns också stor frihet i att få komma till Gud och säga; jag är den som har sårat, som lagt bördor på andra. Hjälp mig att ta ansvar och inte synda mer och även att inte gå under av min skam och skuld. Förlåtelsen är något av det mest centrala som finns i den kristna tron, för den befriar både förövare och offer.

För Stefan är det en livshållning att förlåta på förhand. Han har insett att detta inte alltid leder till förnyat förtroende eller till försoning. – Knyts försoning till begreppet förlåtelse så finns risk för att man aldrig klarar att ge förlåtelse. Men om man ser förlåtelse som ett första steg, då tror jag att man mår bra av det oavsett hur det går sedan.