”Sydsudan drabbade oss”

De lever i ständig vaksamhet i världens mest korrupta land, där våldet hör till vardagen. Ändå är de inte rädda.

Möt Magdalena Waern och Filip Lidström, missionärer i Sydsudan sedan två år tillbaka.

SYDSUDAN TOPPAR listan över världens mest korrupta länder och befolkningen är hårt märkt av ett inbördeskrig som pågått i flera decennier. Vad får ett ungt par att lämna sin trygga tillvaro i Värnamo för en vardag i Sydsudans huvudstad Juba?

Mitt under samtalet med Magdalena Waern och Filip Lidström för att ta reda på detta, så tjuter överfallslarmet utanför det lilla hus som de hyr av Wycliffe. De ser vakten gå förbi fönstret på området som är bibelöversättarnas bas.

– Det är spännande att bo i Sydsydan säger Filip med ett litet leende, innan de får veta att läget är lugnt.

Magdalena är psykolog, specialiserad inom trauma och jobbade fram till utresan inom vuxenpsykiatrin i Värnamo. Hon är också själv missionärsbarn och tänkte sig tidigt en liknande framtid.

– När jag var i 15-årsåldern så började livsvalen spela större roll och jag behövde brottas med den tanke som varit självklar. Vad skulle krävas av mig för att bli missionär och vad måste jag välja bort?

Samtidigt växte sig längtan allt starkare och bekräftades på olika sätt genom andra människor och egna upplevelser.

Filip växte upp i en entreprenörsfamilj och startade själv företag när han var 21 år gammal, inom bilbranschen. Han drev det i över tio år och hade fem anställda. Dessutom ansvarade han för ekonomin i hemförsamlingen Arken i Värnamo.

– Jag visste knappt vad en missionär var. Men på ett ungdomsmöte när jag var 14-15 år, var det en man som profeterade att jag skulle bli det. Då tyckte jag att det lät väldigt konstigt.

SÅ TRÄFFADES Filip och Magdalena när de var i 20-årsåldern och tankarna på mission tog på allvar form.

– Men Gud satte inte en nål på en karta eller visade i en dröm vart vi skulle åka, säger Magdalena.

– Det är ju inte heller så att man söker en tjänst som missionär på arbetsförmedlingen, inte inom pingströrelsen i alla fall, inflikar Filip med ett skratt.

Istället började de besöka olika länder, Etiopien, Kenya och Tanzania. Filip läste också PROMIS - Programmet för mission och interkulturella studier, vid ALT.

Sommaren 2019 blev de medbjudna på en resa till Sydsudan, ett land som de tänkte var för tufft att jobba i som nya missionärer. Ändå upplevde de något nytt.

– Man kan väl säga att Sydsudan drabbade oss. Vi kände kärlek till människorna

och till kyrkan och när vi sökte Guds ledning så växte den, berättar Magdalena.

På hösten besökte de ledningen inom Sudan Pentecostal Church, SPC, och de behov som beskrevs matchade precis deras gåvor och kompetens.

– Jag tvivlade länge på vad jag skulle kunna göra som företagare, men då blev jag 100 procent säker. Jag förstod att det inte bara är att predika som är evangelium, utan även att verka för fred. Att skapa hopp hos folket och att dela med sig till sin broder, säger Filip.

Efter olika samtal mellan deras hemförsamling och SPC, fick de en officiell inbjudan. Firman och huset såldes och de förberedde sig för utresan.

sina egna arbetsuppgifter. Det fick ju ta sin tid, säger Magdalena.

– Vi visste inte ens att det fanns en bankomat här och hur vi skulle få ut pengar, fortsätter Filip.

DEN STÖRSTA utmaningen för landets befolkning är oroligheterna som bottnar i kampen om de knappa tillgångarna.

– Att skapa något annat att göra än att strida är fredsarbete, säger den förre ledaren för samfundet, Isaiah Dau. Att bygga skolor och ge arbetstillfällen för sargade människor så att de kan gå vidare i livet.

– Att se hur två unga människor upplever en kallelse och inrättar hela sitt gemensamma liv efter detta är oerhört spännande. Mer än tio år senare kan man se hur Gud fört dem till ett sammanhang där de passar perfekt. Jag är så tacksam att få ha Magdalena och Filip som vänner och inspiration i mitt liv.

ÅTTA FÖRSAMLINGAR står bakom dem ekonomiskt och de känner ett stort stöd såväl andligt som praktiskt. När det till exempel utbröt strider i Khartoum regnade det in meddelanden hemifrån Sverige.

– Vi fick skriva i ett nyhetsbrev att vi inte bor i Sudan utan Sydsudan, ler Filip.

Ändå är oron inte obefogad i ett land där överfall, skottlossning och mord hör till vardagen.

– Det finns liksom ingen säkerhet från polis och militär, så om man blir rånad eller något annat händer så är det svårt att få hjälp, berättar Filip. De är inte rädda men ständigt vaksamma.

– I början blev vi utmattade av detta men nu har vi vant oss vid att ha ögon i nacken och se vad som inte stämmer. Man ska ju lita på Gud, men om de lokala kollegerna säger att en väg är farlig, då åker man inte på den, betonar han.

De återkommande inbördeskrigen har tvingat SPC att starta om från noll gång på gång. Till Filips uppdrag hör därför att bygga upp kompetens inom ekonomi och administration så att det finns en grund för effektiva insatser. Målet är att samfundet ska bli självförsörjande.

Bland annat planeras för ett projekt där befolkningen lär sig att odla men även tränas i lärjungaskap, exempelvis välsignelsen i givandet och tjänandet.

– Att stärka upp kapaciteten i Guds församling är det som ytterst kommer att bringa fred. När evangeliet når fram och Guds rike utbreder sig, framhåller Magdalena.

TILL HENNES uppdrag hör att undervisa vid en missionsskola. Hon förbereder också ett arbete för att utbilda själavårdare. – Jag hoppas kunna hjälpa pastorer, söndagsskollärare, diakoner och äldste att möta de egna församlingsmedlemmar som är trasiga inombords.

– Genom stor beslutsamhet och förtröstan på Herren, så öppnade Han en dörr. Med sina unika talanger tillför de kunskap till vår systerkyrka SPC samtidigt som de får skapa en bas i ett svåråtkomligt område för att nå onådda folkgrupper med evangelium.

AV SYDSUDANS 12 miljoner invånare vet 80 procent inte om de kommer att ha något att äta nästa dag och mödradödligheten är oerhört hög.

– Det var väldigt många känslor i början. Jag tyckte att korruptionen var svårast och att se allt lidande, fattigdomen. Det är så väldigt orättvist, säger Filip.

Juba är samtidigt en av Afrikas dyraste städer, med höga hyror trots att det ofta inte ens finns varmvatten.

– Utmaningen blev stor. Hur letar man bostad och hittar det man behöver för att kunna starta ett liv, och hur utformar man

Magdalena utbildar även personal och volontärer i själavård inom en ny organisation riktad till kvinnor i prostitution. De hjälper också till med att bygga upp en bas i Kapoeta, 30 mil från Juba, varifrån SPC kan förmedla evangelium till onådda folkgrupper i östra Sydsudan. Lokala ledare kommer att få utbildning både teologiskt och i olika yrken så att de kan missionera och försörja sig samtidigt.

– Där tar jag på mig mina arbetskläder för att borra brunn och bygga vattentorn samt bygga en kyrka och nu också en dopgrav, berättar Filip.

Vardagen är slitsam, men resultaten i smått och stort ger kraft att fortsätta. Att sitta i ett samtal med en kvinna om hennes utmaningar och höra henne säga: ”Jag känner att mitt sinne expandrar.” Att för första gången vrida på kranen när det nya vattensystemet är på plats och se människors förtjusning över att det rinner vatten.

– Vi gläds över varje framsteg. Att se människor utvecklas och tänka på nya sätt och veta att det är för att Gud sände oss hit, säger Magdalena.

MEN NÄR DE får frågan hur de ser till att orka i längden, är det tydligt att det inte är helt enkelt.

– Det finns ingen regelbundenhet här och människor hör ju av sig alla tider på dygnet veckans alla dagar, säger Magdalena med ett skratt och Filip fortsätter:

– Jag har nog ännu svårare än Magdalena för att stänga av och vila, eftersom jag drivit eget företag. Då jobbar man ju jämt.

• Magdalena Waern och Filip Lidström är medlemmar i Arken, Värnamo, som sänt ut dem.

• Även dessa församlingar står bakom dem ekonomiskt: Pingst Jönköping, Pingst Mullsjö, Pingstförsamlingen i Karlskrona, Pingst Vetlanda, Pingst Lidköping, Pingstkyrkan i Lund och Brokyrkan i Hok.

Enligt deras avtal ska de lämna landet ett par gånger om året för att återhämta sig.

– Vår kontaktperson i missionsrådet tar väldigt fint personalansvar och påminner om ledighet och vila, berättar Magdalena.

MÅLET ÄR ATT de själva inte längre ska behövas, men ett arbete som detta tar tid.

– Vi har gett våra liv till Herren och vill vara i tjänst för honom så länge han behöver oss, säger Magdalena.

Deras främsta råd till andra som bär på en missionskallelse, är att inte stressa.

– Livet är inte en transportsträcka fram tills du kan komma ut i mission. När vi tittar i backspegeln på alla de år då vi väntade så kan vi se att det var en tid som Gud använde intensivt för att förbereda oss för precis det vi nu möter. När Herren kallar så utrustar han också och det är detta som gör att man sedan orkar.

Johanna Bode, tidigare verksamhetsledare för Pingst Ung och numera pastor och föreståndare i Pingstkyrkan Västra Frölunda.