Barndomsåren 1942-1945

BARNDOMSÅREN 1942-1945 29 Barndomsåren 1942-1945

Krigsåren i Sverige

Den första tiden i Sverige bodde vi hos min faster och farbror i Buafors. Byn låg i en bondebygd i Västerbotten. Genom byn gick en å och i anslutning till den fanns åkrarna. På öster och väster sida av byn gick landsvägarna. Gårdarna låg i anslutning till dem. Östra sidan av byn var kuperad. Min faster och farbrors gård hade rinnande vatten eftersom en kallkälla i skogen låg högt upp på berget och gav bra med vatten. Bostadshuset var i två våningar och vi fick disponera övervåningen. I ladugården hade de kor, en häst, en gris och höns. Ladugårdskatt fanns förstås också. Handmjölkningen skedde mycket tidigt på morgnarna. Mjölken hälldes i stora mjölkkrukor som forslades till mjölkbryggan. En lastbil stannade varje morgon och en hjälplastare lyfte krukorna på lastbilsflaket. Bilen tog krukorna till mejeriet i Robertsfors. Nästa morgon kom de tomma krukorna tillbaka och dessutom de beställda varorna som smör och ost.

För en treåring var det en härlig tid att vara hos kusinerna på landet tillsammans med alla djuren. En av mina kusiner, Klara, beklagade sig en dag för faster Alma. Hon sa ”Jag gruvar mig för morgondagen för n´Allan ger se farli.” Det var mycket spring i benen på en treåring. En kanin hade jag också att leka med. På somrarna flyttade mina kusiner ut till ett sommarhus, som fanns på tomten. I närheten fanns en loge och en lada.

Somrarna var förstås bäst. När snön smält och grönskan kommit släpptes får, kor och kalvar ut på grönbete. De hoppade och skuttade och var liksom vi barn bara uppåt. Allt skulle undersökas. Jag tyckte att en myrstack såg så inbjudande mjuk ut. Om jag skulle sätta mig mitt på den, tänkte jag och gjorde det. Det tog inte många sekunder förrän jag ropade på hjälp. Myror i massor hade invaderade mina byxor och de bet! Inte ens i ladugården gick man fri från faror. Faster Alma satt och mjölkade och jag var in och tittade. Rätt vad det var så halkade jag och föll, med ansiktet före, i gödselrännan.

Midsommar kom och med den höskörden. Hästen Snälla fick dra slåttermaskinen som farbror Linus eller mina äldre kusiner körde. Efter några dagar ute på åkern var höet ganska torrt och det var dags för Snällla att dra släpräfsan eller hjulräfsan med ibland någon av oss barn på ryggen. Upp med höet på hässjor, där det låg många dagar tills det torkat helt. Sedan följde arbetet för de vuxna att med högafflar slänga upp höet i höskrindan, som hästen drog till närmaste lada.

I ladugården och i ladorna kunde sedan vi barn tumla omkring. En dag kom jag och Klara på att vi skulle låtsas att vi var hönor som låg på ägg. Vi letade reda på de ägg som hönorna lagt under morgonen. Sedan gick vi till höskrindan och la äggen där, med oss ovanpå. När vi lekt fär-

30 BARNDOMSÅREN 1942-1945 digt gick vi vår väg. Klaras äldste bror kom strax efteråt och skulle ta ett fång hö ur skrindan. Han blev måttligt glad när han helt oväntat blev nersmetad med äggröra. Nästa dag lekte jag med ett ägg igen. Jag tappade det, och det gick förstås sönder. Frampå hösten var det dags för skörden. Det odlades råg och korn. Det gjordes kärvar av dem som sedan sattes upp på skylstörar, eller som man sa ´snesen´, på åkrarna. Störarna var vassa i båda ändarna. Ena änden stacks ner i marken. Kärvarna travades sedan på uppifrån. Skörderesultatet noterades i antal spett. Det såg ut som det stod en hel arme av soldater ute på åkrarna. När säden torkat var det dags för tröskning i logen. Tröskverket drogs av en råoljemotor. Oj, vad det var roligt att hjälpa till att bära kärvarna till tröskmaskinen. En dag fick jag följa med farbror Linus när han och Snälla i sakta mak for med flakvagnen lastad med en säck råg till en kvarn längre bort i en annan by vid en å. Snälla fick gå i sin egen takt och jag förmodar att farbror Linus uppskattade en stunds lugn och ro. Efter skörden av säden var det slutligen dags att ta upp potatisen och rovorna. Potatislandet låg mellan sommarstugan och landsvägen. Men före potatis togs upp gick vi barn dit sedan blomningen var över och tog reda på potatisbären, som vi använde som ammunition på videkäppar. Det gick bra att snärta iväg bären en bra bit. Blev det tid över skulle vi till skogen och plocka bär, mest lingon men också blåbär. Nere vid ån kokades kläder i en stor tvättgryta. Sedan sköljdes tvätten i ån. En bit ifrån fanns också byns bagarstuga. När det bakades var vi barn där för att förhoppningsvis få oss mjukkaka med mycket smör på. Till mjölk smakade brödet sagolikt gott. Bara doften av färskt bröd fick det att vattnas i munnen. En sommardag skulle vi flytta till farfarsgården, som stod tom. Den låg på västra sidan av byn. Det var Snälla, även kallad ”damcykeln” på grund av att hon var så svankryggig, som med flakvagnen skulle transportera det lilla bohag vi hade. Jag kände mig väldigt stor när farbror Linus lät mig hålla i tömmarna, fast inte under hela färden. Vi skulle över ån på en smal bro och då ville farbror Linus sköta ´tömmandet´. Vi använde oss av köket och sovrummet i farfarsgården. I köket kunde vi få det varmt och gott, särskilt på kvällarna. Morgnarna kunde vara bitande kalla inomhus under vintern. Det fanns vedspis i köket, men i sovrummet hade vi kakelugn. Eftersom farfar också varit bonde fanns det en stor, visserligen tom, ladugård men också skog som försåg oss med ved. Bakom ladugårdslängan fanns utedasset. Det var stort med plats för fyra gäster samtidigt på långbänken. Sittplatserna var av olika storlek. Jag var ofta i den tomma ladugården och högg vedpinnar med en liten yxa. En dag gick det inte så bra. Jag siktade lite fel och högg bort en del av tummnageln på vänster hand. Jag grät och rusade in till mamma, som inte tyckte det var så farligt. Hon band om tummen och sedan fick

BARNDOMSÅREN 1942-1945 31 jag fortsätta min lek. Något förbud att använda yxa och kniv fick jag aldrig.

Ibland gick jag ner till ån för att fiska mört och abborre. Jag hade en käpp som metspö och förstås en rev med en kork och metkrok. På metkroken satte jag en mask. Sedan var det bara att vänta på att korken skulle sjunka under vattenytan. De äldre barnen brukade stoppa tummen i munnen på sin fångst och knäcka nacken på fisken. Jag vågade inte göra det så jag tog med mig en hammare och slog sönder huvudet på dem i stället, för visst fick jag napp.

Jag skulle tro att mamma ibland hade det nästan långsamt. Pappa var ofta inkallad på Gotland. Då var det ju bara hon och jag hemma. Att ta hand om oss kunde ju inte vara alltför tidskrävande. Det var städning, ved- och vattenbärning, tvätt och matlagning. Ofta åt vi stekt strömming till middag. Något som vi också åt var förstås korv och på smörgåsarna fick jag leverpastej, som jag älskade. Tomater var också jättegott. Mjölk hämtade jag i granngården. När jag fått mjölkhämtaren påfylld gick jag genast hem till mamma. Det var svårt att inte svänga runt med hämtaren och visst hände det att jag tappade den och mjölken rann ut på marken.

Mamma hade en väninna i byn och till henne gick vi ofta. På söndagarna gick vi dit för där hade man söndagsskola. Mamma klädde sig söndagsfin. Hon hade ofta klänning men ibland kjol och blus. Håret var noga kammat och i nacken hade hon knut. Hon hade aldrig håret utslaget. Skulle hon på möten var hatten alltid ett måste. Kortklippt hår och långbyxor var inte passande för kvinnor likaså att vara barhuvad under en gudstjänst. Ibland var vi till andra bekanta som bodde lite längre bort och då var det cykeln som gällde med mig som passagerare. Ibland tog mamma med mig till sin hembygd i Åsele. Bussresan dit var lång och trist. I Åsele bodde morfar. Han var torpare och stugan låg nära Ångermanälven. Vi var inte så ofta hos honom utan mest hos en av mammas väninnor som hade sybehörsaffär.

På vintern avverkade karlarna i Buafors timmer som sedan forslades till byns såg. Plank och bräder behövdes det en hel del av om inte annat så till att bygga nya hölador.

Under de kalla vinterdagarna var det liv och rörelse på kvällarna i det stora köket hos mina kusiner. Kvinnorna kardade ull och spinnrocken snurrade. Strumpor och kläder lagades. Vävstolen, som stod i ett annat rum, dunkade.

Visserligen var vintrarna väldigt kalla men somrarna tycktes alltid vara varma och soliga. Det var så fantastiskt att gå barfota och se på allt vackert. Insekterna surrade, grodorna hoppade och till och med någon huggorm träffade vi på. Fåglar både hördes och sågs. Längst ner i dalen låg ån och där badade vi. Åkrar och ängar var fulla av alla möjliga växter. Nära ladugården fanns några stora granar och där lekte vi att vi bodde. Vi plockade kottar som fick ben av pinnar. Till dessa ”kossor” ritade vi en ladugård i marken. Det var en sorgfri barndom och det hemska kriget

32 BARNDOMSÅREN 1942-1945 fanns inte i vår del av världen. Men vi blev påminda om det i vart fall när det var nyhetsdags på radion och farbror Linus krävde att alla skulle vara tysta i köket så han kunde höra det senaste. Att kriget fortfarande var verklighet fick vi klart för oss när vi gick till byns föreningslokal för att hälsa på finska flyktingar som en tid bodde där. De hade problem med löss, som var besvärliga att bli av med. En del löss emigrerade till svenska familjer. Den första julen som jag minns firade vi hos kusinerna. Det var stoj och stim och massor av förväntningar. Så kom tomten med säcken. Men var var mamma? Jag sprang och letade men kunde till min förtvivlan inte hitta henne. Efter julklappsutdelningen gick tomten och mamma kom tillbaka. Jag hade mycket att berätta för henne. Hon fick mig att tro på tomten men hon lurade mig med en annan sak också. Jag ville inte tvätta öronen och då fick jag veta att skatorna skulle bygga bo i dem om jag inte var ren. Det tog några månader innan jag förstod att hon drev med mig. Vattnet var ett problem i farfarsgården. Där fick mamma och pappa hämta allt vatten från brunnen ute på gården. I Afrika var det aldrig problem med is, men här var det besvärligt. Många gånger på vintern när vatten skulle hämtas var de tvungna att med en stång slå hål på isen som bildades snabbt ovanpå vattenytan långt ner i brunnen. När vaken blivit tillräckligt vid gick det till sist att få ner hinken under ytan och sedan veva upp den med vatten. Varmvatten värmdes på spisen. En badbalja fick bäras in när det var dags att bada, nästan som i Afrika, fast där hade vi en plåtkoffert. Det hände ofta att mamma tog mig med till bekanta och släktingar i byn. Ibland kom de till oss och någon gång kunde mamma bjuda på riktigt kaffe, som hon fått i paket från USA. Jag minns att tanterna blev mycket glada över att slippa cikoriakaffesurrogat. Till gamla tant Hulda, som bodde i en stuga vid ån, var vi rätt ofta. Det värsta var att mamma sa till mig att pussa tant Hulda när vi skulle gå. Hon var rätt skäggig, men till sist gick det riktigt bra att pussa henne på kinden. Jag förklarade för mamma min hemlighet ”Jag låtsas att hon är en häst!” Visst upplevde jag barndomsåren som mycket ljusa och glada, men visst hade jag gjort mig förtjänt av smisk ibland – och det fick jag också av mamma. En dag när vi bodde i farfarsgården fick jag lov att gå till kusinerna om jag lovade att komma hem på eftermiddagen. Lova gick ju bra. Hos kusinerna hade jag det hur roligt som helst. Dagen liksom bara rann iväg och plötsligt var det sen kväll. Här hos Nymans åt man kvällsgröt och jag skulle ju också få mat. Vem dök då upp om inte en irriterad mamma? Hon var riktigt förargad för hon hade först lagt sig, men sen stigit hon upp och cyklat till Nymans för att hämta hem mig. ”När vi kommer hem ska du få stryk!” hotade hon. Min saktmodiga, fromma faster tröstade mig då med ”Jag, skall be för Dig!”

BARNDOMSÅREN 1942-1945 33

Mamma brukade inte visa sina känslor utan var reserverad till sin läggning. Det innebar inte att hon inte kunde leka med mig eller spela fia. Ur barnbibel läste hon för mig på kvällen och sen skulle vi be barnabönen. Ordet ´lycka´, vad var det? ”Lyckan kommer, lyckan går” blev för mig något helt annat. Jag hade en leksaksbil som hade en fjäder som man kunde dra upp med en nyckel. När bilen gick snurrade nyckeln. Alltså tänkte jag ”Nyckeln kommer, nyckeln går”.

Vissa dagar, när jag kanske varit ovanligt snäll, sa´ mamma till mig att kolla om tuppen i ABC-boken värpt. Sista sidan hade en bild av en tupp som stod på en låda. Texten under lydde: ”Ett barn, som fruktar Gud och lyder mor och far det allra bästa hopp om all sin framtid har.” Jag rusade då iväg och kollade om det fanns något godis vid boken. Det var ofta som tuppen värpt en sockerkaksskiva.

Pappa var ofta bortrest på predikoresor då han berättade om missionen. En dag kunde jag inte låta bli att fråga mamma ”Varför är inte pappa hemma hos dig när ni är gifta?” Det hände att mamma reste till Gotland och hälsade på honom när han var inkallad. Då fick jag bo hos mina kusiner. Mamma skulle vara bortrest en tid igen och jag visste att hon också skulle till pappa. En dag var jag och ett par av mina kusiner inne och lyssnade på radion. Jag hade hunnit bli sju år och förstod mycket väl att det var något hemskt som hade hänt. Hansa, som trafikerade rutten mellan Nynäshamn och Gotland, hade försvunnit. Det var den 24 november 1944. Tänk om mamma hade drunknat! Jag tyckte väldigt mycket om mamma och jag visste att hon tyckte om mig också. Ögonblicket Hansa strax före torpederingen. Foto: Arkiv Tomas där jag stod framför ra- Johannesson dion finns för alltid kvar i mitt minne. Det skulle ta tid innan jag fick veta att allt var väl med mamma. Det var den 11 november mamma rest till Visby med Hansa. Den 17e reste hon tillbaka till fastlandet med samma båt. Tänk så märkligt att mamma för tredje gången kommit undan fartygstorpederingar och bombningar.

Döden var inget obekant för mig. När farfar Jakob dog fick jag och kusinerna gå in till hans rum i faster och farbrors hem, där han bott de sista åren. Han låg så stilla i sin bädd med knäppta händer och slutna ögon. Det såg så fridfullt ut. Eftersom pappa var på Gotland igen fick

34 BARNDOMSÅREN 1942-1945 han komma hem till begravningen, som jag också var med på fast jag somnade under minnesstunden. Jag tyckte förstås att det var mycket roligt att pappa var hos oss några dagar. Dessutom brukade han ha med sig presenter till mig när han kom från Gotland, nämligen små kort med bibliska motiv som han köpt i Stockholm. En gång hade han också med sig en bandyklubba med boll som present, men det fanns ingen i byn som hade det förstås utom jag. En av mina kusiner hette Doris. Hon var något yngre än jag. En morgon när jag kom för att leka med henne fick jag veta att också hon dött. Även min lilla kusin fick jag se innan begravningen då hon låg i en liten vit kista. Tänk vad min faster måste ha haft det svårt med minnet av att hennes älskade lilla barn omkommit genom en olycka, som hon nog kände sig delvis skyldig till. Det var en panna med skållhett vatten som Doris råkade springa omkull ute på gården när faster skulle diska en mjölkkruka. I Robertsfors gick jag mitt första skolår. I Buafors fanns inte längre någon skola, men det ordnades bra med skolskjuts. Jag minns inte säkert om skolbilen drevs med gengas, men bensin var det ju ont om under kriget. När kriget tog slut hade vi auktion på en del av våra saker från farfargården. Vi åkte söderut.