Roland Barthes: Sorgedagbok, s. 5–28

ROLAND BARTHES SORGEDAGBOK

PEQUOD PrESS

Omslag: Rene Magritte: La reproduction interdite (1937).

ROLAND BARTHES

S ORGEDAGBO K 26 oktober 1977 – 15 september 1979

Översättning och efterord av Kristoffer Leandoer

PEQUOD PrESS

  Södra Förstadsgatan 18 11 43 Malmö

Roland Barthes: Sorgedagbok Franska originalets titel: Journal de deuil Copyright © Seuil/Imac, 2009 Den svenska översättningen © Pequod Press, 2018 Grafisk produktion: Absent AB , Malmö Tryck: SIA Livona Print, Lettland, 2018 isbn 978-91-86617-46-2

Sorgedagbok 26 oktober 1977 – 21 juni 1978

26 oktober 1977 Brรถllopsnatten: fรถrsta natten som gift.

Men fรถrsta natten som sรถrjande?

9

27 oktober – Ni har inte upplevt Kvinnans kropp!

– Jag har upplevt min mors sjuka och därpå döende kropp.

10

27 oktober Skramlet från soptunnorna där utanför i natten, varje morgon vid halvsjutiden.

Hon sade med lättnad: äntligen är natten över (hon genomled natten, ensam, något vedervärdigt).

11

Så fort någon har dött vidtar en brådstörtad framtidskonstruktion (ommöblering osv.): futuromani.

12

27 oktober Vem vet? Kanske finns det lite guld i dessa anteckningar?

13

27 oktober SS : jag ska ta dig i handen och få dig att genomgå en lugnande behandling.

RH : du har varit deprimerad sedan ett halvår eftersom du

visste om det. Sörjande, depression, arbete osv. – men detta sagt diskret, som han har för vana.

Irritation. Nej, sörjande (depression) är något helt annat än en sjukdom. Vad vill man att jag ska tillfriskna från? Och vilket slags tillstånd, vilket slags liv är det tänkt att jag ska uppnå med det? Om det rör sig om ett värkarbete så är den som ska framfödas ingen varelse i banal utan i moralisk mening, någon att sätta värde på – och inte någon som ska anpassas.

14

27 oktober Odödlighet. Jag har aldrig hört följande bisarra, pyrrhoniska inställning: jag vet inte.

15

27 oktober Alla försöker beräkna – det märker jag – sörjandets grad av intensitet. Men det är omöjligt att avgöra (tecknen är futtiga, motsägelsefulla) till vilken grad någon är drabbad.

16

27 oktober ”Aldrig mer, aldrig mer!” Ändå är det motsägelsefullt: detta ”aldrig mer” är inte för evigt eftersom man själv en dag ska dö. ”Aldrig mer” är ett uttryck för odödliga.

17

27 oktober För mycket folk på mottagningen. En oundviklig, alltmer påtaglig meningslöshet. Jag tänker på henne, som finns bredvid.

Allt brister.

Det här är den högtidliga början på det stora, långvariga sörjandet.

För första gången på två dagar är tanken på min egen död acceptabel.

18

28 oktober Kör mammas kropp från Paris till Urt (med JL och liktransportören): lunchpaus på en enkel pytteliten sylta i Sorigny (efter Tours). Där träffar liktransportören på en ”kollega” (som transporterar ett lik till Haute-Vienne) och lunchar med denne.

Jag går en sväng med Jean-Louis längs ena sidan av torget (med det gräsliga monumentet över de döda), upptrampad mark, lukten av regn, den eländiga landsorten. Och ändå som en spirande livsande (på grund av den ljuva lukten av regn), en allra första befrielse, som en ytterst kortvarig sprittning.

19

29 oktober En underlig sak, hennes röst som jag kände så väl, som sägs vara minnets själva frö (”det kära tonfallet …”), kan jag inte längre höra. Som en begränsad dövhet …

20

29 oktober På vad eller vem syftar ”hon” i formuleringen ”Hon lider inte längre”? Vad betyder denna presensform?

21

29 oktober Den idén – förbluffande men inte nedslående – att hon inte var ”allt” för mig. Annars hade jag inte kunnat skriva något verk. Under den tid jag skötte om henne, under sex månader för att vara noggrann, var hon ”allt” för mig, och jag glömde fullständigt bort att jag hade skrivit. Jag fanns helt och hållet till för henne. Innan dess gjorde hon sig genomskinlig för att jag skulle kunna skriva.

22

29 oktober Genom att fĂśra dessa anteckningar anfĂśrtror jag mig ĂĽt min inneboende banalitet.

23

29 oktober Begären som jag hade innan hon dog (medan hon var sjuk) kan inte tillfredsställas längre, eftersom det skulle innebära att det är hennes död som möjliggör för mig att tillfredsställa dem – att hennes död i ett avseende skulle kunna innebära en befrielse med avseende på mina begär. Men hennes död har förändrat mig, jag begär inte längre det jag begärde förut. Man får vänta – ifall det nu blir så – på att ett nytt begär uppstår, ett begär som hör till efter hennes död.

24

29 oktober Sorgens mĂĽtt.

(Larousse, Memento): ett och ett halvt ĂĽrs sorg efter en far eller mor.

25

30 oktober I Urt: sorgset, milt, djupt (utan spänningar).

26

30 oktober … att denna död inte förgör mig fullständigt innebär att jag helt uppenbart vill leva något så vansinnigt, så förtvivlat, och att följaktligen skräcken för min egen död fortfarande finns kvar, utan att ha förflyttat sig en tumsbredd.

27

30 oktober Det finns många kvar som älskar mig, men från och med nu kommer min död inte att ta livet av någon.

– och det är det som är det nya.

(Men Michel?)

28

© ULF ANDERSEN

Roland Barthes, född 12 november 1915 i Cherbourg, död 26 mars 1980 i Paris. Fransk författare, semiotiker och professor på Collège de France. Hans texter har haft stort inflytande inom en rad fält, speciellt inom semiotik, litteraturvetenskap och textteori. Bland hans mest betydande filosofiska verk räknas Litteraturens nollpunkt (1953) och Kärlekens samtal (1977).

D

agen efter moderns död den 26 oktober 1977 påbörjade Roland Barthes Sorgedagbok. Han kommer där att följa processen att sörja en älskad människas bortgång lika nära som han i Kärlekens samtal följt förälskelsens process, genom att studera relationen till det som blir kvar efter en människa och det som går förlorat i och med hennes död. På 330 vita kort registrerade han varje reaktion, varje förnimmelse under sorgearbetet. Boken kom att bli Barthes mest personliga verk. Med filosofins och litteraturens hjälp blottläggs det mest intima och utlämnade hos en människa. Genom sin kompromisslöst utforskande ärlighet ger Sorgedagbok ett viktigt bidrag till vår kunskap om oss själva. Sällan har litteraturen tjänat ett så tydligt syfte: att vara till tröst.

PEQUOD PrESS