Édouard Levé: Självmord

ÉDOUARD LEVÉ

SJÄLVMORD

s j 채 lv mord

É D O UA RD LEV É

S J Ä LV M O R D Översättning och efterord av Anders Bräck

PEQUOD PrESS

  Södra Förstadsgatan 18 11 43 Malmö

Édouard Levé: Självmord Franska originalets titel: Suicide Copyright © 2007 P.O.L éditeur, 2007 Den svenska översättningen © 2014 Pequod Press This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris Grafisk produktion: Absent AB, Malmö Tryck: SIA Livonia Print, Lettland, 2014 isbn 978-91-86617-18-9

En lördag i augusti går du och din fru hemifrån för att spela tennis. Halvvägs genom trädgården förklarar du att du glömt din racket. Du vänder tillbaka för att hämta den men istället för att gå till skåpet i hallen där den brukar stå går du ner i källaren. Din fru uppfattar inte detta, hon har stannat utanför, det är vackert väder, hon njuter av solen. Några ögonblick senare hör hon ett skott avlossas. Hon springer in i huset, hon skriker ditt namn, ser att dörren till källaren står öppen, hon tar sig nerför trappan och hittar dig. Du har skjutit dig i huvudet med ett gevär som du gjort i ordning i förväg. På bordet har du lämnat ett uppslaget seriealbum. I sitt upprörda tillstånd lutar sig din fru mot bordet, albumet stöts till och sidorna slås ihop innan hon hinner uppfatta ditt sista meddelande.

5

Jag var aldrig i det där huset. Ändå vet jag hur det såg ut i trädgården, på bottenvåningen och i källaren.

Jag har återupplevt scenen hundratals gånger, alltid med samma scenografi som jag föreställde mig den första gången jag fick höra om ditt självmord. Huset låg intill en gata, det hade ett tak och en baksida. Men inget av det finns till. Det som finns är trädgården dit du går en sista gång och där din fru väntar. Det finns en framsida som din fru springer mot då hon hör smällen. Det finns en hall där din racket står, källardörren och trappan. Och slutligen en källare som hyser din kropp. Den är intakt. Ditt kranium har inte exploderat såsom man har beskrivit det för mig. Du ser ut som en ung tennisspelare som tar igen sig på gräsmattan efter en match. Man skulle kunna tro att du sov. Du är tjugofem år. Du vet mer om döden nu än jag gör.

Din fru skriker. Det finns ingen annan där än du som skulle kunna höra henne. Ni är ensamma i huset. Hon kastar sig gråtande över dig, och dunkar dig i bröstet av kärlek och ursinne. Hon tar dig i sina armar och pratar med dig. Hon snyftar och faller ihop över dig. Hennes händer stryker över det kalla och fuktiga källargolvet. Hennes naglar skrapar mot golvbeläggningen. Hon stannar där i en kvart 6

och känner hur din kropp blir allt kallare. Telefonen väcker henne ur halvdvalan. Hon lyckas ta sig upp igen. Den som ringer är personen som ni stämt möte med på tennisbanan. ”Hallå, vad händer? Jag väntar på er.” ”Han är död. Död”, svarar hon.

Scenen slutar där. Vem tog undan kroppen? Brandkåren, polisen? En rättsläkare kanske dissekerade den eftersom ett självmord kan vara ett förklätt mord? Gjordes en utredning? Vem avgjorde att det var ett självmord och inte ett brott? Förhördes din fru? Visade man henne förståelse eller sågs hon som misstänkt? Lades obehaget av att vara misstänkt till smärtan av din bortgång?

Jag har inte återsett din fru, jag kände henne knappt. Jag träffade henne fyra, fem gånger. Vid tiden för ert bröllop umgicks vi inte vi längre. Jag ser henne framför mig. Det blir tjugo år nu som hon haft samma ansikte. Bilden jag har av henne stelnade första gången jag träffade henne. Minnet fryser ögonblick på samma sätt som ett fotografi.

Du hade bott på tre olika ställen. När din mor väntade dig bodde dina föräldrar i en liten lägenhet.

Din far ville inte att hans barn skulle ha det trångt.

Han sa ”mina barn” innan han ännu hade några.

Tillsammans med din mor besökte han ett slott som 7

delvis låg i ruiner och som ägdes av en pensionerad överste i Främlingslegionen. Han hade själv aldrig bott där eftersom han ansåg att det var nödvändigt att renovera det innan det var beboeligt. Din far, som var direktör på en kommunal byggfirma, såg inte det som något större hinder. Din mor fastnade för parken.

De flyttade in i april. Du är född på juldagen på ett privat BB . En betjänt såg till att det ständigt brann tre brasor i slottet: en i köket, en i salongen och en i dina föräldrars rum, där du sov de första två åren av ditt liv. När din bror föddes hade reparationerna inte kommit vidare. Ni levde i detta lyxiga provisorium i ytterligare tre år, tills din syster föddes. Det var i samband med att dina föräldrar börjat titta efter ett mindre obekvämt boende som din far tillkännagav att han ville lämna din mor. Hon hittade ett hus som inte var lika stort och vackert som slottet, men varmare och mer välkomnande. Där fick du ditt andra rum, där du bodde i tjugoett år tills du och din fru började dela liv. I det lilla huset fick du ditt tredje rum. Det blev det sista.

Första gången jag träffade dig var i ditt rum. Du var sjutton år. Du bodde i din mors hus, på övervåningen, mellan din brors och din systers rum. Du gick inte ut mycket. Din dörr var låst även när du 8

var där. Dina syskon kan inte minnas att de någonsin gick in där. Om de ville säga dig något gjorde de det genom dörren. Ingen kom in för att städa, det skötte du själv. Jag vet inte varför du släppte in mig när jag knackade på. Du frågade inte vem det var. Hur kunde du gissa att det var jag? På mitt sätt att närma mig dörren, på knakningarna i golvet? Dina fönsterluckor var stängda. Ett rött sken lyste upp rummet med ett mjukt ljus. Du lyssnade på I Talk to the Wind med King Crimson och du rökte. Det fick mig att tänka på en nattklubb. Det var mitt på dagen.

I efterhand mindes din fru att seriealbumet som du hade placerat på bordet låg uppslaget innan det ramlade ner. Din far köpte dussintals av det och gav det till alla han kände. Han lärde sig texten och bilderna utantill i denna bok, som inte angår honom det minsta, men som han ändå kommit att identifiera sig med. Han letar efter sidan, och på sidan efter orden som du hade valt. Han antecknar sina reflexioner i en pärm som alltid ligger på hans skrivbord och på vilken han skrivit ”Självmordshypoteser”. Om du öppnar skåpet till vänster i hans skrivbord hittar du ett tiotal lika stora pärmar fyllda med samma skrivblad och med samma etikett. Han citerar pratbubblorna i seriealbumet som om de vore profetior.

9

Du hade sällan fel eftersom du sa så lite. Du sa lite eftersom du gick ut så lite. Om du gick ut så lyssnade och betraktade du. Du är alltid säker eftersom du inte kommer att säga något mer. Egentligen talar du fortfarande med dem som liksom jag återuppväcker dig och frågar ut dig. Vi hör dina svar, vars vishet vi beundrar. Men om fakta visar att dina råd är felaktiga anklagar vi oss själva för att ha feltolkat dem. Sanningarna är dina, felaktigheterna våra.

Du lever så länge som de som kände dig finns kvar.

Du dör med den sista av oss. Om nu inte somliga fått dig att leva vidare i form av ord i sina barns minnen.

Hur många generationer kan du leva på det viset, som en traderad person?

Du gick på en konsert i Paris. I slutet av första delen skar sångaren upp handlederna och skvätte blod över hela första raden när han viftade med armarna i en vid båge. Din bruna skinnjacka fick fläckar av blodet som försvann i jackans färg när de torkade. Efter konserten gick du och vännerna i sällskapet till en bar vars namn du sedan glömde. Du pratade med okända i flera timmar. Senare gick ni omkring och letade efter andra kaféer, men alla var stängda. Ni la er ner på bänkarna i en liten park vid Gare Saint-Lazare och pratade om vad molnen såg 10

ut som. Klockan sex köpte ni frukost. Klockan sju tog ni första tåget hem igen. När dina vänner dagen därpå upprepade vad du hade sagt till de okända på baren kom du inte längre ihåg någonting av det. Det var som om någon annan talat genom dig. Du kände inte igen vare sig orden eller tankegångarna, men du tyckte mer om vad som hade sagts än du skulle gjort om du hade kommit ihåg att det var du som sa det.

Det räckte ofta med att någon annan återgav dina ord för att du skulle tycka om dem. Du antecknade det man återgav av dig. Texten du skrev ner var författad av dig två gånger.

Ditt liv var en hypotes. De som dör gamla är ett stycke. Man tänker på dem och erinrar sig vad de har varit. Du var och du förblir ett stycke möjligheter.

Ditt självmord var ditt livs viktigaste yttrande, men du skulle aldrig skörda frukterna av det. Är du död nu när jag talar till dig?

Om du fortfarande levde, skulle vi vara vänner då?

Det fanns andra vänner som jag stod närmare. Men tiden har avlägsnat mig från dem utan att jag har märkt det. Det skulle räcka med ett telefonsamtal för att återknyta bekantskapen. Ingen av oss vill riskera återföreningens besvikelser. Din tystnad har blivit till vältalighet. Men de som fortfarande kan tala 11

förblir tysta. Jag tänker aldrig på dem som jag varit så nära. Men du, som tidigare var så långt borta, så distanserad och dunkel, du strålar intill mig. När jag tvivlar ber jag om din åsikt. Dina svar tillfredsställer mig mer än dem som de andra skulle kunnat ge. Du följer mig troget, vart jag än går. Det är de som har försvunnit. Du är den stora närvaron.

Du är en bok som talar till mig när jag vill. Din död har skrivit ditt liv.

Du gör mig inte sorgsen utan allvarlig. Du hindrar min obotliga lätthet. När jag är alltför impulsiv och ditt ansikte visar sig för mig utan att jag riktigt vet varför, ger jag människorna som omger mig deras betydelse tillbaka. Saker får kontur på ett sätt som jag sällan lyckas ge dem. I ditt ställe drar jag nytta av saker som du inte längre erfar. Du gör mig mer levande som död.

När du var fem år visste du inte hur man tog på sig en tröja. Fastän han var två år yngre visade din bror dig hur du skulle göra. Din far förödmjukade dig genom att hånfullt föreslå att du skulle ta honom som förebild, och avslutade med att förklara att du inte skulle klara det. Din bror, som beundrade dig lika mycket som sin far, blev stående mellan två auktoriteter. Han ville inte såra någon av er, han tog 12

inte åt sig någon ära av din fars påpekande. Hans blygsamhet fullbordade din förödmjukelse.

Du vilar ensam i en grav av svart sten på vilken ditt fullständiga namn är graverat i guldbokstäver.

Därunder kan man läsa ditt födelsedatum och datumet för din död, vilka är åtskilda med tjugofem år.

När jag hör talas om ett självmord tänker jag på dig.

Men när jag hör talas om att någon har dött i cancer tänker jag inte på min farmor och min morfar som dog av det. De delar det ödet med miljoner andra.

Det är du som äger självmordet.

En ruin är ett estetiskt objekt som bygger på tillfälligheter. Vägen till dess försköning är inte uttänkt.

Man framställer inte ruiner och man underhåller dem inte. Ruinen strävar mot marken, mot att bli en hög. Den vackraste ruinen är den som håller sig uppe trots att den bågnar. Minnet av dig är detta upprättstående och din döda kropp är marken. Din ande står upprätt i mitt minne medan ditt skelett multnar i graven.

Det roade dig att vara född 25 december: ”Folk firar och fattar inte att det är för min skull. Genom att glömma mig besparar man mig det pinsamma i att glänsa.”

En man sa till dig en gång att han älskade dig.

13

Det var inte jag. Medan du levde tänkte jag inte så, men idag kan jag säga dig samma sak, även om det inte rör sig om samma slags kärlek som den andre deklarerade. Mina ord kommer alltför sent. De hade inte ändrat ditt beslut men de hade förändrat mitt minne. Att älska någon i och med dennes död, är det vänskap?

Jag känner bara till ett fotografi av dig. Jag tog det på din födelsedag. Du var hemma hos oss. Min mor hade gjort en tårta. Jag hade ställt in kameran i förväg för att du inte skulle behöva spela upp scenen flera gånger när jag skulle ta bilden. Jag tog bilden utan blixt när du blåste ut ljusen. Bilden är suddig.

Den är svartvit. Dina kinder är urgröpta eftersom du blåser, du trutar med munnen för att rikta luften.

Skärpan är inställd på dig, man ser inte vilka som sitter runt omkring. Du har en tjock ylletröja. Livet lämnar dina lungor för att släcka lågorna. Du verkar vara lycklig.

Död som ung, du kommer aldrig bli gammal.

Din morfar pratade ännu mindre än du. Han log stilla då man såg honom komma förbi med sitt metspö. Han gick utmed träden för att ta vägen som ledde ner till stranden av den å som markerade parkens gräns. Där skulle han tillbringa eftermiddagen.

14

Édouard Levé, författare, fotograf, konstnär född i Neuilly-sur-Seine utan­ för Paris 1965 och död 2007. Självmord, som han lämnade till förlaget bara några dagar innan han själv tog sitt liv, kan mycket väl läsas som en fortsättning, eller replik till Självporträtt från 2005 (utgiven på svenska 2010 på Pequod Press). Genom att i Självmord rikta sig till ett ”du”, vänder Levé synbarligen blicken mot en närstående, men den obönhörliga skärpan är fortfarande densamma. Liksom läsarens otroligt intima möte med personen som skildras.

ISBN 978-91-86617-18-9

”En lördag i augusti går du och din fru hemifrån för att spela tennis. Halvvägs genom trädgården förklarar du att du glömt din racket. Du vänder tillbaka för att hämta den men istället för att gå till skåpet i hallen där den brukar stå går du ner i källaren. Din fru uppfattar inte detta, hon har stannat utanför, det är vackert väder, hon njuter av solen. Några ögonblick senare hör hon ett skott avlossas. Hon springer in i huset, hon skriker ditt namn, ser att dörren till källaren står öppen, hon tar sig nerför trappan och hittar dig. Du har skjutit dig i huvudet med ett gevär som du gjort i ordning i förväg.”

Så inleder Édouard Levé sin sista bok, en förbehållslös gestaltning och ett plågsamt bearbetande av en nära väns död.

PEQUOD PrESS