Birgitta Lillpers: Kälda, sid. 1-24

BIRGITTA LILLPERS

KÄLDA

kälda

birgitta lillpers

Kälda

PEQUOD PrESS

Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se Tidigare utgivet av Birgitta Lillpers på annat förlag: Stämnoja (dikter), 1982 Igenom: härute (dikter), 1984 Gry, och bärga (dikter), 1986 Blomvattnarna (roman), 1987 I bett om vatten (dikter), 1988 Besök på en främmande kennel (dikter), 1990 Iris, Isis och skräddaren (roman), 1991 Krigarna i den här provinsen (dikter), 1992 Medan de ännu hade hästar (roman), 1993 Propolis (dikter), 1995 Och jag grep årorna och rodde (roman), 1998 Silverskåp (dikter), 2000 Alla dessa liv och våder (roman), 2002 Glömde väl inte ljusets element när du räknade (dikter), 2004 Dikter från betet (dikter), 2006 Nu försvinner vi eller ingår (dikter), 2007 Om du fick tänka dig ett hem (roman), 2010 Industriminnen (dikter), 2012 Anteckningar om hö (dikter), 2016 En Häst Brun till färjen. Om hästkulturen i Orsa från äldsta tid till 1950 (kulturhistoria), 2018

Birgitta Lillpers: Kälda © Pequod Press och författaren 2020 Tryck: SIA Livonia Print, Lettland 2020 ISBN 978-91-86617-57-8

med tack till Eva Olander

Det är hett.

Det brinner.

En kvinna står i källan och rensar källan.

E itin, brinn.

Je kelingg stånd nidi käld’n ö resör käldo.

7

En källa här, vid foten av ett berg, mot norr och morgonväderstrecket, förfallen bakom björk och rönn och sälg och hägg och gran. En rynkad jordbruksslang för täckta diken. Rester av en dagligt brukad vattenösa. Det stod en smedja nära.

Den massa som gram för gram har hopats neri källan är mager och ytterst finkornig och därför len som mular. En mossa överst. Det luktar ingenting.

Runtom blir en vall av denna svarta tunga mängd jag skottar upp ur källan, vad för botten går att hitta?

8

Bottnen består av lera som kan skälva till av ljus, består av stenar och så sand.

Allra underst är en botten som öppnar till aningar om de större djup där grundvattnets mörker häver världen en aning och tillbaka igen, underst är även grundvattnets våta svarta båthus; ja bottnen har stenar, sand och bubblor, har lera över vilket det mörka snabbt åter lägger sig till vila och åter släcker källans ljus. Så finns också stället där vattnet kommer upp, det stället är halvslutet av ett par smärre stenar.

Flyttas så viktiga stenar 9

släpps den kraft loss som får det att kvälla så att det blir att öda.

Sällan ser du denna botten annat än genom vattnets skikt med partiklarna som vandrar och dansar med ljusstrålarna genom sig redan brutna av ytan den utskällda men här är sådant klander oförtjänt; källans yta bär löv och frön, förvandlar bilderna av botten och vatten, speglar himmel, moln och grenar, i en oändlighet av ständigt skiftande bilder.

Allt detta på denna fläck.

Och om en vind, en hink, 10

en kanna, hand eller djurnos vidrör blandas allt till ett kaos där allt räknar in sig och stillnar, kälda.

I täntjör o käldor.

11

En dag, tidigt, när jag ännu renade källan, när jag ännu tömde den gång på gång på gång och tvättade dess innanmäte, gjorde foten med stövel med sula med mönster ett avtryck.

Man kan om man vill släta ut sitt spår. Jag slätar nu ut mitt avtryck.

12

På bottnen också en bit av en stor kota.

Ko, eller häst.

Det är väl inte ett stycke av en människas kota i länden.

13

Jag kliver i.

I stånd nidi käld’n.

Jag står i källan, tömmer källan, händer blir de slevar och de skopor de kan vara.

Trevar mellan stenar, söker gripa runtom gömda blöta svärtan. Fötterna som isas.

Och vatten flödar hela tiden in.

14

För att tvätta källan För att tvätta källan ska man röra oroligt vid vattnet så att det självt rör upp sin botten och grumlar sig självt. Öser man då ur vattnet är det för att ösa ur det som vattnet självt löst i sig och en stund håller svävande i sig men bara en stund men bara en kort stund, det är alltid på sitt sätt bråttom vid en källa genast börjar det som smutsar sjunka

15

och lägga sig igen i gÜmmorna, i skrevan.

16

När för första gången inte ens dagrarna, svärmaren kunde få dig att tänka annat: jag vill faktiskt inte leva.

Bara här allenast, i svedan, levde du vidare då.

Stod i vattnet övergiven och fördriven.

Av dygn blev hett kol.

Grumligt, inne ifrån rödsvarta organ:

17

jåp mi, kälda.

Jåp mi.

Och källan hjälpte, kallt, för att källan är källa

18

Klev alltså ner och kände efter: finns det överlevnad här?

Det fanns åtminstone tröst så att det blev för en överlevnad: här var åtminstone en liten fläck av sann grund.

Och annars hade ingen överlevnad funnits, tänkte så länge vatten rinner upp här så länge stannar jag,

19

iallafall så länge stannar jag.

Målar nu med fästgrund med snödrevet utanför.

20

En oförklarlig öppning mellan himmel och underjord, förklarad, klarad.

När istället för hjärta längst in är en handelskammare vad ska en dag då komma upp här runt källan

21

Ja vad för växter kommer då.

Ska du gå här då också?

Ska du inte gå till människorna?

Det känns som jag är så full av folk.

Det är en sorts ensamhet tror jag.

22

Någon kan vara bar som vatten, någon kan vara vatten värd de blanka, dyra hinkarna jag köper för att ösa; je gåmmål kattkelingg simmör nidi käld’n; ja, på kvällen ramlar en gammal honkatt ner i källan.

Det är väl enda gången i sitt liv hon simmar.

I mörkret simmar hon till kanten 23

och griper tag i kanten.

Hon griper tag i kanten och häver sig upp.

Hon kommer in och pĂĽminner om en fĂśrsummad unge.

24

FOTO: GUNNEL JOHANSSON

Birgitta Lillpers, bosatt i Orsa på en släktgård med får, har sedan debuten 1982 givit ut ett 20-tal titlar – poesi, prosa och kulturhistoria. Hon har tilldelats bl a Samfundet De Nios Stora pris (2008) och Svenska Akademiens Bellmanpris (2011), och varit nominerad till såväl Augustpriset som Nordiska Rådets litteraturpris. 2019 mottog hon Werner Aspenströmpriset. Hon har översatts till flera språk.

Det är hett.

Det brinner.

En kvinna står i källan och rensar källan.

E itin, brinn.

Je kelingg stånd nidi käld’n ö resör käldo.

PEQUOD PrESS