Leif Holmstrand: Afrikaneserna

Leif Holmstrand Afrikaneserna

OMSLAG: LEIF HOLMSTRAND

afrikaneserna

leif holmstrand

Afrikaneserna (en sj채lvbiografi)

PEQUOD PrESS

Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se

Leif Holmstrand: Afrikaneserna © Pequod Press och författaren 2014 Tryck: SIA Livonia Print, Lettland 2014 ISBN 978-91-86617-26-4

FÖRORD

Några latinater blir synliggjorda för ett ögonblick, och en indirabisk samling mumlar inuti minnets öra. … Sydgermolska, rasrivna sodonaver utan klor, romanpolygiriskt vassa i sin hunger, hugger med rödmarkering. Deras världar framlevs i mitten, döden. Jag är hålets förorter. Munnen bygger ord som denna spridning har motiverat. … Detta handlar främst om personligheten. Detta handlar främst om psykosbegäret. Detta handlar främst om att utesluta.

7

… Individens körtlar med skuggad vätska (liksom oklar, nästan opak) vill bjuda våra ljusa ovilligheter klistret. Och jag vet att klistret kan smälta samman, döda, fräta, dra, gurgla ner och fånga till det njutbart vidrigas klet och rike. … Yttreskjutet folk (som vi bara anar) gav bland annat den som berättar detta svar på tal och skadade, skeva gränser.

AFRIKANESERNA

alf var en bock min syster tyckte om, och hans artfrämmande pojkvän var baggen Sigge. Vi hade roligt åt deras intimitet och pratade ofta om dem, de oskiljbara, och tyckte det var tragiskt när den ene skulle slås ihjäl (en nödvändighet), den andre blev sig aldrig riktigt lik. De var väldigt söta ihop men tyckte om att pissa varandra i munnen. När jag hälsade på min syster under tonåren hände det att jag hjälpte till med att svinga runt hönsen i fötterna: på så sätt svimmade de inför slakten och min syster sa att det var praktiskt. En liten flicka tittade fram ur sin mors innanmäte, nej, tungan först, minns den som blåaktig. En tunga ut ur mammans öppning. Sedan en del av huvudet, klövarna under hakan. Och så: plask! Snart fick den nyfödda rejäla sparkar i huvudet, och som jag minns det luktade scenen obehagligt, en osund köttlukt, men jag var mycket lycklig och bebisen fin.

alien av Ridley Scott är en av de första filmer som skadade mig – och kittlade, klargjorde, förvecklade. Teckningar, många, med antydda rymd­ monster. Kladdiga kritor och blyerts. Ingen iskall varelse lika hemsk och

11

lockande som den dolda i mitt huvud. Ord fanns också, mödosamt och fult nedtecknade i valhänt sammanfogade häften jag fortfarande minns med stolthet. Dåliga kulspetspennor. Skräck. Illustrationerna blev aldrig färdiga, kritorna gick sönder, blyerts var inte svart nog och ingen kunde höra mig skrika i rymden. Det gjorde inget. Intrycken var omöjliga att återge, och nu är försöken borta, bort med kladdiga teckningar, jag minns inte hur jag tänkte. (1979, när jag var sju år gammal, såg jag några korta sekvenser ur en film om reproduktion, våldtäkt och rymden på teve. Jag kände en stark längtan.)

alla nichlas winmalms bilder – samtidigt: Ett färgsjok driver förbi, inte som en sky, inte som ljus, utan som trög materia. Ett luftrum med juvelglitter öppnar sig plötsligt därintill. Gestalter förekommer, ibland utsparade skuggor från förgången tid, ibland överraskande porno­ grafiska varelser. Jag stirrar på killarna. Det tarmlikt slingrande och blänkande sammanfaller strax med minnesbilden av en tung, borgerlig kristallkrona. Bortvända män väntar på mig som tittar, de vet, de dröjer kvar. Är färgerna tunga eller lätta? Beror det på om ögonen väljer att se det skild­ rade (gestalterna, interiören) eller färgklickarnas, de utrunna fläckarnas och penseldragens upplösningsfrihet? Dessa ryggar i antydda skjortor, kanske en skugga vid en bardisk, en kvinna nära det lila, gula, svarta, och så det psykedeliska… Nu avslöjar sig en park i rummet, det där är inte stuckatur, det är kosmos och färg på duk.

12

Allt har lagt sig ovanpå det svarta, ja, allt från streck till fläck, en liten klump, ett förtunnat, förgrenat, rinnande, svettlikt, tårlikt något. Men som idé och narrativ har färgerna kommit upp genom den svarta grunderingens evighetsrum, framträtt ur rymdmörkret, fötts som olje­ färgsnebulosor. Långsamt fyrverkeri, blodprov, skiktade vätskor i en vackert smutsad pöl, cellodling, fläckar som en gång föddes i kroppen. Möjligen agerar betraktaren ovetandes på en scen med denna bildvärld som fondvägg; akten handlar om att med blicken öppna scenografin och göra dess rumsligheter verkliga – utan att tappa greppet om faktiska färg­ knölar, eventuellt omistliga tecken för måleri som hantverk och materia. Utöver detta är det någon som blött färg, som kommit färg, färg njut­ ningsfullt framsuckad ur fingrarna; erotiken agerar genom detta måleri även när ingenting figurativt/kroppsligt skildras, och någon lever denna gest: ett konstnärsalterego svävande i glappet mellan målargärningen i sig själv och färgatmosfärernas bildrike. Energin är inte avgjort fallisk. Det polymorft perversa spelet mellan kropp och perception visar sig ge njutning i upplösning och i varande­ formen ”att sluka” på ett sätt som vidgar sexualiteten bortom det för­ ment vuxet genitalorienterade: allt kittlar och berör överallt samtidigt, det är skräck och glädje, överintryck, sönderfallsutlevelse, smet. Och kroppen övergår i sin perception; världen och betraktandet faller in i cellerna, nerverna, svällkropparna, rätt in i Hubbleteleskopets vackraste nebulosavärldar.

13

amorosa är möjligen Mai Zetterlings konstigaste film, jag vet inte än. Jag går omkring i de underhållande dårhusbordellmiljöerna, känner lukter härrörande från njutningar och våldtäkter, nakna kroppar som arbetar, lukterna är ibland riktigt… skarpa, luften full av lycklig fylla, desperat alkoholkonsumtion. Det är inte lätt för mig att hantera det jag först antar är en standardiserad romantisering av schizofrenins symp­ tompalett, men motvilligt måste jag erkänna denna som giltig. Teater­ svenskan, pretentionerna, de auktoritära filmgesterna – allt detta behövs och är nödvändigt, sig självt, på riktigt, och filmen ger mig glada, elaka och omtänksamma örfilar, den lurar mig. Det blödande iscensättandet, det välformulerade, svidande ärliga hyckleriet från huvudets mun och från världen, allt detta känner jag igen i mig själv och måste därför dämpa invändningarna, genomdränkt av min sjukdom. Men hur skall jag nu försvara mig? Det går att pausa.

artonde juni. Det är ingen kvar här, förutom jag. Ljuden utifrån (måsar och väder) berättar mer och mer, men jag vill inte veta. Känner mig trots detta obenägen att sova. Ja, jag kan sova om jag vill: här finns både Zopiklon och Zolpidem. Föreställer mig ändå att det inte är dags, eller försent. Vill inte pausa nu när jag kommit igång med fantasierna, måste göra det mesta av denna ensamhet som gör mig så illa. Det är många jag saknar och längtar efter, men ingen jag står ut med mer än den korta stund de gör mig uthärdlig för mig själv. (Människorna som cirklar runt mitt liv är fantastiska, men svåra att

14

passa in.) Jag menar inte självhat – vill helst inte dekorera mig med kritik, bara konstatera ett tillstånd: att jag när jag erfar mig själv (det där formlösa som inte alls finns för att realiseras socialt i språket) får väldigt ont, men detta kan tillfälligt lindras med sällskap. Ensamhetens lockelse är stark, värkens lockelse, det är bara i den som schizofrenin kommer riktigt nära nuförtiden, och det gäller ju, har jag hört, att passa på när man kan.

audition av Takashi Miike frambesvärjer en ung kvinna vid namn Asami inför en företrädesvis manlig publik försedd med hemliga kvinn­ liga och könsbefriade infiltratörer. Asami äger en man som hon matar med en slät, gul soppa hon kan stöta upp ur krävan. Han finns inuti hennes jutesäck och får komma fram ytterst sällan. Ibland är Asami en liten flicka som klappar mannen på huvudet. Hans fötter är borta, och tungan, och många fingrar. Ägare och ägodel bor tillsammans med andra ödesmärkta karaktärer inuti en droginducerad dröm och drömmen finns inuti herr Aoyama, en änkeman som Asami torterar och tänker skära fötterna av. Det är han som är filmens protagonist, och han vill väldigt gärna gifta sig med denna drömkvinna. Asami kunde en gång i tiden rena sig från något hon kallar dåliga tankar med balett. Rening är också möjlig genom att acceptera döden och ha låga förväntningar på livet, har hon lärt sig, tack vare en skada som omöjliggjort dans och skänkt henne mycket lidande. Detta är alldeles oerhört moget för att komma från någon så ung, utbrister herr Aoyama,

15

och förstår inte att reningsfantasierna är hans egna dåliga tankar för­ klädda till Asamis bakgrund. Till och med herr Aoyamas ofärdigt tonårige son har (redan) en väl­ formulerad känsla av att kvinnokategorin är En Annan Sorts Människa, lite svårare att förstå, klassiskt hotfull, klassiskt besvärande och löjlig, farlig. Denna misstanke är manlighetens specifika uttryck, dess idiotiska bräcklighet. Det är så lätt att förväxla erotisk förväntan med skräck att det ibland är samma sak.

badlands av Terrence Malick är allra mest en röst för mig: Hollys röst, en voice-over, så tydligt inskriven i en självklart definierad flick­ dagbok, den klokaste röst jag just nu kan dra mig till minnes. Saker som avhandlas: kärleken till den unge krigsveteranen Kit, skildringen av deras gemensamma, finstämda paranoiavärld, snart skild från övriga världen av etiska/praktiska skäl, deras kojor och fällor i skogen, våldet mot folk som stör eller kommer i vägen, fullkomningen, kärlekens slut. Jag önskar att mitt liv vore så milt och våldsamt och att berättelsen om mitt liv hade kunnat vara en lika mild och våldsam berättelse som denna, på samma sätt, och kanske är det så det är, så det håller på att bli.

bilden är grå och gammal, den är mjuk, den är behaglig. Så lockande att finna lugn i det disigt förgångna. Vår trygghetslängtan: det är lätt att

16

tycka om bilden i dess vänliga gåtfullhet. Den är anspråkslös och saknar ansikten som irriterar. Men kanske handlar den om ensamhet. Vad är det för ting, vad visar bilden? Staplade kulturrester: en kolspann, en tvättbräda och en badbalja avsedd för väldigt små, alltså nyligen fram­ födda människor, alltsammans på ett ljust och enkelt bord. Så ser bilden ut. Kanske är tingen staplade av magiska skäl, kanske har de bildat sin helhet genom Kloka Gummans försorg: se efter om de innesluter män­ niskovärme, läkekraft och starka ramsor som ärvts och bevarats. Ja, detta är ett altare. Men skall vi verkligen nicka förtjust och över­ seende åt forna tiders trolleri just i dag? Vågar vi oss redan på detta avfärdande? Vi måste besinna oss och återvända till det lilla: Det låter hemskt ur spädbarn när de överges, visst, nästan jämt. Ge inte efter för din ilska. Bilden visar oss ett altare där bebismakten åkallas, här finns den starkaste magin, en tilltvingad känslokyla inför överlevandet och snälla du få tyst på ungen, jag står inte ut. Ingen kan hantera det där. Jag rabblar ständigt formler (kallprat) och leder vänners energi till okända skador, vill säkert besvärja döendet, allas. Umgängesformer och vardagsnöjen. En sprödtorkad lyckotass spretar upp och det spricker konstant kring döden, kring barnet, barnen, kanske så många som sjutton stycken. Nu syns det att bilden är felkomponerad, aningen ur balans. Där finns en osund spänning som för ovana ögon är svår att upptäcka. Jag får lust att beskära, bara lite, det gäller högermarginalen som är extremt och förkastligt frånstötande. Något omöjligt sipprar in i mig, smärtsamt.

17

Det är svårt även för den hårdaste att rätta till denna gamla bild. Men föremålen står för långt till vänster! När en bebis dör är det som att världen går baklänges, stapplande genom de möjligheter alla vuxna berövats, nu slår vi ihop en viktig bok och slarvar bort den. Det är lätt att bli en annan då. Blenda Henricsson vill trots skam och fattigdom träffa sitt barn på nytt. Kanske skulle hon aldrig ha lämnat det ifrån sig, tänker hon. Men döden kommer emellan, bebisdöden. Det står klart att barnet är dött och mördat och borta och utan lön för sitt liv: pengarna har gått till avbetalningar och vuxen överlevnad, till domning, man måste ju ha pengar till precis allt. Du och jag, vi plåstrar och värnar troligen oss själva och de ömtåliga i närheten. Kanske bildar vi familj. Någon där inuti vill blidka och återkalla sig själv som bebis, nedsänkt i vatten som nu inte finns. Vi pratar bebis­ språk och älskar varandra, men går det när död och fattigdomsförtvivlan redan samverkat i katastrof efter katastrof? Blenda Henricsson öppnar livet för den här historien med sitt vittnes­ mål, fruktansvärt, domnat. Alla bilder utplånas. Hilda, det usla kvinnoliket, plockas ner och någon som lever stoppas in i fängelsemaskinen: här gör man snabbmat utan näring till den som vill äta oss utan risk. Produktionen är helt befriad från mänskliga svagheter. Men spöken finns kvar, de återkopplar sin smärta, och någon låter sig skrämmas, oanständig i djupaste fara, panikberedskap. (Vakthundar gnäller, märkliga ljud drar ner de nattaktiva djuren, män­ niskorna, i helvetes helvete.) Hilda Nilsson föds 1876 och dör 1917. Hon lever sitt liv i Helsing­

18

borg, ett liv som erbjuder änglamakerskans sotiga status, hon accepterar, det är så det går till. Rättegången börjar den andra juni 1917 och slutar tolv dagar senare med dödsdom (Sveriges sista), sju bebismord och ett bebisdråp. Hon tar livet av sig, hon hänger sig i en snara av linneduk fastknuten vid cellfönstret i Landskrona citadell. Det är en bra lösning för alla. Hon tvingas själv sätta oäktingar till världen, och sedan för att und­ komma särskilda ögon, manliga svek, illojala arbetsgivare och outhärdlig fabriksförnedring öppnar hon prostitutionens dörr mot en särskild sorts frihet. Och där, i hjärnans landsflykt, börjar hatet formulera hämnden. Kanske mördar hon sjutton barn, det är vad man tror. Uppgiften liknar allmän kunskap. Hon och hennes man har stora skulder. Hon lägger bebisar hon säger sig fostra mot pengar i en vattenfylld badbalja, ansiktet ner, en tvättbräda över och en kolspann ovanpå. Senare när lugnet i själen nästan återvänt kan hon plocka upp små kroppar och bränna dem i tvättstugans ugn, ja, det finns en sådan, eller gräva ner, och (lilla vännen!) vi skall alla den vägen vandra, kretslopp, gödsel, evig plåga, gräv och bränn, gräv och bränn.

blir ombedd att skriva en personlig tidslinje för Dygnet Runts läsare, Sydsvenskans läsare, gällande en framtida marslördag våren 2012. Jag skriver som om det hela pågår, eller som om det redan skett. På så vis är det möjligt att ljuga även från hederlighetens sida av stängslet.

19

09:30 Vaknar, ser Lucky McKees feministiskt användbara skräckis the

woman i ful soffa, för anteckningar. 11:30 Ringer ilsket runt för att ragga kaffesällskap. En sorts lunch upp­ står, säkert på chez madame. 13:00 galleri rostrum. Vill se magiskt underliga gabriella

ioannides utställning som snart är över. 13:30 Mot malmö centralstation med stereomikrofon. Skall banda förseningsbesked (konstverk på gång). 14:30 Ser tigrar & tatueringar på spegeln. En film om udda familjebildning, verkar fint tecknad. 16:00 Letar klänning i kantigaste xxl på mission motherhood. Den skall vara vacker och passa mig. 18:00 Vill sluka gelatin, socker och konserveringsmedel, besinnar mig och äter gott på aras restaurang. 20:00 I sorg efter tahongas (ja!) tar jag en ”snabb drink” på bro­

gatan, klumpigt flörtande med kollegor. 22:00 Bubblaren: slm på ystadgatan. Lagom ljusskygga aktiviteter. Läder, jeans, kamouflage. Bara för män. 24:00 Köper keso och knäckebröd på midolivs och går hem med detta bränsle till två timmars skrivande.

20

brood, the av David Cronenberg handlar om min barndom, som den sedermera blev inuti den fiktion min kropp utgör. Jag älskar den här filmen! Nola låter bölder eller blod- och köttfyllda frukter uppstå på krop­ pen, en psykosomatisk hudåkomma, en unik och avundsvärd förmåga: i bölderna finns hennes aggressioner, avsnörda till barn. Med munnen biter hon upp öppningar för framtiden att dras fram genom. Barnen gör mammas önskedrömmar till verklighet, de lever hennes längtan, hennes hatiska ilska. Frank hotas till livet av Nolas förkroppsligade känslor, troligen för att han vägrar henne makt över deras enda gemensamma barn, en liten misshandlad dotter. Skräck och avsky inför reproduktion som inte bryr sig om män tvingar denna film att strypa Nola med Franks patriarkhänder. Dottern Candice börjar därefter få små knölar på sin kropp.

bubblorna som kom fram ur näsan, nosen, såg roliga ut. Det är klart att jag insåg att vi betedde oss helvetiskt mot det lilla mjuka djuret, men det var viktigt – på riktigt! – att förändra sig själv och världen med oåterkal­ leliga, amoraliska handlingar. Ingen av oss hade i och för sig formulerat förväntningarna på det viset, vi hade inte orden, som det heter; vi vidriga, oförlåtliga och så vidare.

21

buddha föll av skam av Hana Makhmalbaf handlar om barn i Afghanistan som återskapar och agerar ut den krigiska, internationella vuxenhetens alla vidrigheter, vissa av dem frivilligt, lustfyllt och gärna, andra ofrivilligt och skrämt, till slut eftergivet självförringande, för att äntligen slippa, för att därigenom tro sig kunna gå vidare; det är att skära av och binda upp och beröva potentialitet, det är att skäras av och bindas upp och berövas potentialitet. De urgamla, nu av galna människor bortsprängda Buddhaskulpturerna ramar in filmen med det gemensamma dödsögonblicket, sprängnings­ dödens stumma dumhet i början och slut; att leka amerikaner, talibaner eller vilken annan vuxenkategori som helst ser däremellan ut som en nödvändig överlevnadsdrillning som drar ner människorna redan efter en handfull levnadsår i samma ständiga, motbjudande och ovärdiga sörja som alltid, bara under extra utsiktslösa omständigheter.

böcker: Alfabet (Inger Christensen). Analfabeten (Ivar Lo-Johansson). Apor, cyborger och kvinnor (Donna Haraway). Barndom i Berlin (Walter Benjamin). Bestigningen av berget Karmel (Johannes av Korset). Bära mistel (Sara Lidman). Crash (J.G. Ballard). Den banala ondskan (Hannah Arendt). Den nakna lunchen (William Burroughs). Det andra könet (Simone de Beauvoir). Det är allt (Marguerite Duras). Döda honom! (Kristina Lugn). En världsomsegling under havet (Jules Verne). Fågel badar snart i vattnen (Gunnar Björling). Genus ogjort (Judith Butler). Gripa (Henri Michaux). Homosexual Desire (Guy Hocquenghem).

22

Hur det är (Samuel Beckett). Hästens öga (Sonja Åkesson). Innan männen (Nina Bouraoui). Jeg æder mig selv som lyng (Olga Ravn). Joner (Katarina Frostenson). Juliette (Markis de Sade). Kom (Mara Lee). Lust (Elfriede Jelinek). Lämna mig inte (Stig Sæterbakken). Malina (Ingeborg Bachman). Migrationer (Gloria Gervitz). Min sista suck (Luis Buñuel). Natten (Willy Granqvist). Nekrofilen (Gabrielle Wittkop). Nymånen (Rabindranath Tagore). Närmare (Dennis Cooper). Och jag ruskade en älskling (Friederike Mayröcker). Orlando (Virginia Woolf). Passionen enligt G.H. (Clarice Lispector). Pianolärarinnan (Elfriede Jelinek). Sarah (J.T. Leroy). Sjömannen som föll i onåd hos havet (Yukio Mishima). Skogshuggning (Thomas Bernhard). Snart går jag i sommaren ut (Ann Jäderlund). Testo Junkie (Beatriz Preciado). Tyngden och nåden (Simone Weil). Undergångaren (Thomas Bernhard). Vinterminne (Bengt Emil Johnson). Världens världslighet (Martin Tistedt). Århundradets kärlekssaga (Märta Tikkanen). Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (Nikanor Teratologen). Ögats historia (Georges Bataille).

ceremonin, Claude Chabrols film om min längtan efter hämnd mot de förståndiga, goda och besuttna, lämnar mig aldrig ensam. Trots att jag bara sett den ett fåtal gånger för länge sedan håller den mig sällskap även i mitt hat mot en liberalt leende heterovärld; i den världen (den enda lagliga) finns en särskild sorts trygghet på bland annat min bekost­ nad som jag inte unnar någon, er, dig. Men jag har varken hagelbössa eller förmåga, ingenting kommer att ske. Vantrivseln och underläget

23

är konstanta – för mig och kanske de flesta. Tyvärr går inte Jeanne och Sophie mina ärenden, det måste erkännas, när de skjuter ihjäl de goda plågoandarna: en överklassfamilj hårt präglad av besinning, medvetenhet, bildning, god smak och omedvetet översitteri, halvmedvetet förtryck, fräckt utnyttjande. Men jag erkänner mig lojal mot de båda kvinnor som gör slag i saken. Och en smula rädd för dem.

charlotte walentins arbeten hanterar idén om gräns på ett subversivt sätt. Det är ofta en genomskinlig yta som agerar skiljelinje, men ytans auktoritet undergrävs och perverteras. Ingrepp och angrepp med färg, trådar och annat utförs för att gro igenom och spräcka en liten glasskiva som täcker det cellkosmos mikroskopet vill spana sig in i. Glasskivan kan möjligen förstås som själva perceptionen. Det är även som att kroppen revolterar och slaskar sig rätt genom glaskläder och glashud. Eller kanske är det snabbväxande kristaller som bekymmerslöst tränger undan de organiska, de tänkande, de reflekterande, de levande. Men egentligen kan man lägga både mineraliska och biologiska jämfö­ relsematerial åt sidan. De trådar som når längst i denna värld av aningar, slipprigheter, myllrande hot och förtjusning härrör från andra världar än materiens. I de världarna skapas och undergrävs begär i människor – av ordlös tanke och opåverkbar instinkt, vars bevekelsegrunder är ytterst kännbara men omöjliga att förstå. Det sker på avstånd, men upplevelsen är intim tack vare verkens långa, sökande tentakler och bränntrådar, nässel­ celler, tack vare plaskiga sugkoppar av färg, kladdstänk förbundna med

24

kladdstänk via utomvärldslig elektricitet. Mycket talar för att det hela har sitt ursprung i en gengångartillvaro: närvarande förlust, spökmateria, döden, efterbilder i livlig, farlig trådaktivitet.

cool är vad du är och cool är vad du väljer att vara. Säkert lämpligt i de flesta kretsar, och även jag kan tolerera kylan. Om jag så önskar. Kanske bör du intensifiera, och jag applådera? Eller också slutar du bete dig arrogant och sarkastiskt inför vår kollegas försök att trots stor egen arbetsbörda underlätta både dina och mina åtaganden. Som ju ändå gäller hans gärning som textmakare och världsfrånvänd: varför stör det dig att han är kompetent nog i sin hjärtegärning att ge oss vägledning? Testa att faktiskt läsa vad det står i det där brevet du blivit förhandskränkt av, gärna utan istapp uppkörd i röven, och så kan du väl åtminstone försöka att arbeta lite, du också. Eller vill du hellre fortsätta med det ingenting du tycks ha fascinerats av så länge? Gör det i så fall någon annanstans, du är inte längre välkommen, jag vill inte ha dig här.

crash är ett avsnitt ur romanen The Atrocity Exhibition av J.G. Bal­ lard, nej, det är en roman av J.G. Ballard, nej, det är en filmatisering som David Cronenberg gjort av denna soppa… nej… det är som vanligt mig det gäller, Crash är jag. Crash handlar om världen som pornografi och om pornografi som rörelsen genom världen, om nu världen vore en

25

uppochnervänd vattenyta att genompassera […] för att kunna sjunka i den svarta, rofyllda luften där nere, som omvandlar allt och tillåter mig att andas – i ett ögonblick av närvaro, av sammanknölande, monster­ blommande bilar som gör sig till skrot mot varandra; de mänskliga skadorna skjuter ut rostiga kronblad ur sina munnar, ståndare, pistiller, jag står inte ut med våldet, längtar efter att utsättas, jag vill förstöra min kropp i metallstorm, söndring, en banal frontalkrock (ja, sådana finns) inuti denna idiotiska skalle. […] Några vänner som slog runt i en bil tillbringade sommaren på sjukhus. Jag visste ingenting, fick inte veta något, det var för mitt eget bästa. Tjugofem år senare skrek bilden av deras sammanlagda skador i mitt huvud i en vakendröm som gjorde oerhört ont. Men jag har egna återkast i minneskroppen – också: Jag minns hur nacken knyckte till av den lilla, försiktiga smällen (en annan smäll), ljudet av metallskador och knäckt glas och min dåtida sex- eller sjuåringslängtan efter… att detta skulle vara – riktigt, att det här gjorde ofrånkomlig och oåterkallelig skada, att min nacke var knäckt och att jag inte skulle klara mig. Denna fantasibild har jag repeterat genom alla år i olika varianter, och den passar i alla lås, tröstar mig i alla kriser och gör mig efter en första kylig hjärntömning en smula lugnare.

cyniskt eller förtvivlat kan kvitta. Båda sätten är lika ute, lika pådyvlade, osanna. (I dag.) The Limitations of Style. Nu river jag upp kontraktet, röstar på De Smaklösa, stänger in mig med mig själv och… är ihärdig. Så gott jag nu kan. (Ännu en har dött i aids. 2012. Inte för att

26

det alldeles självklart har med saken att göra, men ändå. Mina vänner är ledsna. Några av dem.)

dags att käfta tillbaka tillåts jag att hävda i Aftonbladet, mindre gärna i Expressen. I Expressen (7 april 2009) får jag veta att det är ett problem för oss alla att konstnärer och författare ägnar sig åt svartsyn och provokationer, men vilka är vi som läser detta och får veta och lära oss – och som upprörs och kommenterar, vad ger egentligen näring åt indignationen; det så kallade problemet är ju bara ett mindre exempel på den missriktade välviljans utbyggda symptom… Artikeln jag läste, som jag nu läser, ”En tid av hån”, handlar om att sådana som jag bygger ett elakt mobbningssamhälle. Kulturarbete kan vara så destruktivt och elakt. Riksdagsledamoten Solveig Ternström formulerar därför en framtidsvision där kulturlivet äntligen får lov att vara en charmig golden retriever, som gör människor trygga och nöjda. Trevligheter är även bra för hälsan, låter hon mig veta. Det är tydligen detta som är samhällsnytta, utbrister jag gubbilsket fräsande och klagar över högt blodtryck. Gud förbjude att någon uttrycker missnöje – viljan att förändra är stötande. Denna fula, återkommande sarkasm tycker jag nu, långt efter mitt försök att debattera, handlar mer om mig själv än om Solveig Ternström, och sakfrågan är bara antydd: protesten och rivningsarbetet, eller kvarhållandet, bevarandet, vårdandet? I detta ögonblick vill jag ingetdera. Dum, förenklande frågeställning, som inte ens tar min egen deprimerade ilska på allvar.

27

Hon är inte ensam. Ständigt möts kulturarbetare av uppmaningen att göra något konstruktivt som får folk att må bra. Gärna då i glada projekt som skall slå broar mellan den egna verksamheten och andra intressen. Kulturen hindras att vara viktig i egen rätt, den måste kunna skrivas in i sammanhang som trivsel på arbetsplatsen, eller rekreation. Det skall överlag vara mer mys, mindre kritik. Framför allt: ingen skadegörelse. Dessa idéer är till stor del redan verklighet. De ständigt hånade och förlöjligade kulturarbetarna har börjat anpassa sig: de är hunsade, efter­ givna och måna om att motivera sin existens med ojämlika samarbeten (sic!), ofta i kommunala eller näringslivsinriktade projekt, som urholkar integritet och angelägenhet. Jag skulle kunna ha utvidgat, förtydligat, det är fortfarande möjligt att göra det: kulturarbetare förhåller sig underdånigt till människor som inte noterar deras egentliga verksamhet. Varifrån kommer alla allmänna föreställningar om kulturproduktion? Hur kommer det sig att rutinmässigt mediaframtvingade konstskandaler inte leder till ökad subversivitet? Det är dags att börja käfta tillbaka, innan kulturen blivit sövande lyx utan både kamplust och innehåll. Vi behöver nämligen inte fler harmlösa helgnöjen som talar om för oss att det är dumt med kritiskt tänkande.

daisies av Věra Chytilová blinkade igång framför mig och morsan på biograf Spegeln i Malmö. Jag trodde hon skulle tycka illa om den, det framgick ju omedelbart att det var något ouppfostrat som pågick, men hon verkade snarare fascinerad, kluckade ibland av skratt. Jag glömde

28

nästan att titta på filmen. Nu står den i dvd-hyllan mellan Das Cabinet Des Dr Caligari och De besatta och jag tänker mig, nervöst, att den spri­ der psykedelisk uppkäftighet som en sorts färgglad sabotageverksamhet till andra titlar, men även genom väggen, att den ställer till det för mina grannar, förändrar mina grannar och gör dem orimliga, oregerliga. Jag måste skaka babblet ur huvudet. De båda unga kvinnorna (brudarna, tjejerna) byter förvirrande ofta namn och beter sig illa med framför allt mat på ett plumpt och groteskt och mycket exakt sätt som får mig att älska dem, och jag kommer aldrig någonsin mer att gå på restaurang, för jag kommer också att bete mig illa, jag kommer helt säkert att bete mig illa. Bilderna byter färg, äpplen flyter upp till flodytan, flickorna klipper sönder varandra, fnissar, bitarna hoppar hit och dit, lossklippta lemmar (kanske är den ena ännu bara huvudlös vid detta tillfälle) söker sax och ytterligare kropp att klippa, handen letar i en liten dans, finner; det är en alldeles magisk lek. Kvinnorna har friheten i sitt galna hem, utanför råder i regel tristess. De lyssnar på män som ringer dem, förstrött lyssnar de, vadå? Julieee… de vet inte riktigt vilka männen är, struntar i dem, men tycker att orden är roliga, kanske. De äter blandade frukter från ett klotrunt tuktat kunskapsträd. De äter inlagd gurka, dricker öl, vin, sprit. De trampar i maten, använder en framdukad buffé som catwalk, den ena svept i tunn gardin, den andra hyllande sina underkläder.

dalslands spelmansförbunds ungdomssektion utgjordes i praktiken av mig, ensam. När en av gubbarna lät mig veta att jag såg ut

29

som en flicka blev jag glad och generad. Han märkte därmed hur det var fatt och fick en ny sorts undrande respekt för mig; han och de andra fiolgubbarna förvandlades, blev milt omhändertagande. Det kunde ju inte vara lätt att vara jag. Den som samlat på sig flest dalsländska låtar var Einar Hansander, och det var därför han som tog mest ansvar, både för det sociala och för det musikaliska. Vår kärlek, hans och min, gällde låtar från Nössemark, vinglande mellan svenskt och norskt, mellan moll och dur. Hallingarna var underligast och för många svårälskade. Därför var de våra.

de som föreslår kollektivitet menar inte sällan att jag borde göra deras jobb, så de får tid att prata av sig på krogen och även rent fysiskt agera ut starka, konstnärliga känslor där. Jag träffar dem aldrig. Men läser pliktskyldigt e-post så ofta jag hinner, lyder de elektroniska befallningarna när jag kan, eller: nästan jämt. Jag sitter hemma bland egna och andras deadlines och sörjer mina vänner, de har blivit distanserade kollegor, nej, inte ens det: jag träffar dem aldrig, de verkar inte finnas. Någon illvillig konspiratör skickar oupphörligt antingen krävande eller avfärdande e-post och försöker med olika signaturer inbilla mig att mina vänner lever, men mina vänner: de måste vara döda. Allt annat vore orimligt och kränkande.

30

Leif Holmstrand är författare, konstnär och musiker, född 1972. Resultaten av hans verksamheter bör nå ögonen genom ilsket halvtransvestitiska, gyllene kontaktlinser, och öronen genom en filtrerande människa som är ledsen.

ISBN 978-91-86617-26-4

Ett självporträtt byggs gradvis upp av minnesanteckningar och korta essäer, allt i bokstavsordning. Det motsägelsefulla och det upprörda varvas med kärlek och sorg. Författaren har valt att främst spegla sig i sin omvärld, och tycker inte alltid om den gestalt som uppträder. Men gesten är vänskapligt menad.

PEQUOD PrESS