Åke Hedström: Öster om Malmö, Väster om Boston

Öster om Malmö, väster om Boston en reseber ättelse av

Åke Hedström

PEQUOD PrESS

PEQUOD PrESS

ÖSTER OM M ALMÖ, VÄSTER OM BOSTON en reseberättelse av

ÅKE HEDSTRÖM

PEQUOD PrESS

TÖRINGELUND

Längst ner på den Skandinaviska halvön ligger det svenska landskapet Skåne omflutet av vatten på tre sidor, i öster och söder av Östersjön och i väster av Öresund och Kattegatt. Landskapet har en yta på 11 027 kvadratkilometer. I norr växer mest barrskog och i söder lövskog. Diagonalt löper flera åsar, däremellan slättlandskap. En tredjedel av landskapet ligger lägre än tre meter över havet. Åsarna, varav en del var aktiva vulkaner under jura och kritaperioderna, är lite över 200 meter som högst. Vid istidens slut när isen drog sig norrut befolkades landskapet av jägarstammar söderifrån. Man har hittat en lägerplats efter renjägare som är 13 000 år gammal. Under mesolitikum och neolitikumperioderna fortsatte invandringen, det visar spår av bosättningar och gravar. Under vikingatiden som varade från slutet av järnåldern till 1100-talet e.Kr. bestod befolkningen på den Skandinaviska halvön mest av nordmän, daner, svear som levde i småriken.

De talade samma språk, men med dialektala avvikelser. Så småningom bildades de nordiska länderna. Skånes historia är till största delen Danmarks historia eftersom Skåne tillhörde Danmark fram till 1658, då vi blev svenskar. En dryg mil öster om Malmö ligger Törringelund, som är det närmaste större skogspartiet, beläget på en kulle på gränsen mellan backlandskapet i nordost och det skånska slättlandskapet i väster och söder. Där finns lövskog, hundraåriga ekar, en liten sjö, och ett rikt fågelliv. Skabersjö sätesgård nämns första gången vid 1200-talets slut, då Ove Passow står som ägare. Greve Tage Ottesen Thott förvärvade egendomen 1609. Godset och dess ägor har tillhört familjen Thott under både danskt och svenskt styre sedan dess, undantaget ett kort avbrott i slutet av 1600-talet då godset i samband med reduktionen drogs in av svenska kronan och förlänades till familjen von Fersen. I Törringelund finns sedan början av 1900-talet en festplats med dansbana och sedan 1925 finns här även en restaurang.

5

6

7

8

9

10

11

12

13

Under min hustru Kims och mina många besök i Törringelund utanför Malmö funderade vi ibland på om inte landskapet här kunde ha vissa likheter med Henry David Thoreaus beskrivning av landskapet i boken Skogsliv vid Walden. Långsamt började tanken gro på att åter åka till USA och att besöka Concord i vars närhet Walden Pond ligger. Eftersom vi inte hade en aning om hur det såg ut vid Walden Pond vare sig nu eller i mitten av 1880-talet, beslöt vi att åka ut till Törringelund en tidig morgon i maj med kamera, svartvit film och stativ och ta bilder för att senare kunna jämföra våra tankar om Walden med verkligheten.

14

15

16

17

18

19

20

21

Prolog

Första gången jag besökte Massachusetts var i november 1975. Tillsammans med min förra fru och min femårige son hade vi besökt släktingar i Bristol, Rohde Island och skulle åka till Hans Krondahl, textilkonstnär och vän som undervisade vid Hoosac Community Resources Corp., ”The Mills”, i en nerlagd skofabrik. Det var en skola som utbildade konsthantverkare i North Adams på gränsen till Vermont och delstaten New York. Vi hyrde bil i Providence, en AMC Gremlin, en ovanligt ful bil som tillverkades mellan 1970 och 1978. Lite ironiskt kallades den för ”the only American built import”, bilen tog oss upp till Leominster och Route 2 västerut till Orange där tvåan byter namn till The Mohawks Trail och så småningom till North Adams. En liten före detta industristad i ett avfolkningshotat område. Här stannade vi i tre dagar, sedan for vi till Boston och Logan Airport för att ta oss vidare till Washington. På vägen till Boston passerade vi utanför Concord. Under denna vistelse i USA gick det inte att undgå att man firade tvåhundraårsminnet av Amerikas Förenta Staters tillblivelse – The Bicentennial Year.

Men att det var just här vid North Bridge i Concord någon kilometer norr om staden som slaget mot de brittiska trupperna utspelades 200 år tidigare hade jag ingen aning om. Nu 37 år senare vet jag lite mer. Här såg jag också en skylt som visade vägen till Walden. Jag vet att jag tänkte på Thoreau och Skogsliv vid Walden som jag då nyligen läst. Men det fanns inte tidsutrymme att stanna.

Första resan, 2011 Henry David Thoreau: amerikansk författare, poet, filosof, biolog, transcendentalist och mångsysslare. Han föddes den 12 juli 1817 och dog den 6 maj 1862 i Concord, Massachusetts, USA. Han skrev över tjugo böcker, artiklar, essäer, dagböcker och poesi. Mest känd är boken Walden or Life in the Woods som gavs ut 1854, och publicerades på svenska 1924 av Wahlström & Widstrands förlag. Första gången jag hörde talas om Henry David Thoreau var när boken 1964 kom ut som pocket i W&W-serien i översättning av Frans G. Bengtsson. När jag läste boken om Thoreaus två år, två månader och två dagar i huset han byggde vid Walden Pond, såg jag bilder av det landskap han beskrev, fåglarna, den snåriga vegetationen, hans hus och den lilla sjö han badade i.

22

23

När jag i början av tjugohundratalet läste om böcker jag tyckte var värda att läsa en gång till och tog fram Henry Thoreaus bok, slogs jag av tanken att hans beskrivning av Walden och naturen där stämde väl överens med Törringelund någon mil öster om Malmö dit min hustru Kim och jag brukar åka för att promenera om hösten, ha picknick någon solig sommardag eller besöka tidiga vårmorgnar för att lyssna på fågelsången och grodornas kväkande. Båda platserna ligger utanför en större stad, de ligger i ett skogsområde, de har en liten sjö, skogen är vildvuxen och områdena är kuperade. Vi beslöt oss för att åka till Walden och se om våra iakttagelser stämde.

Torsdag den 15 september 2011 Min hustru Kim och jag sitter ombord på flight KL 6067 till Boston. Lämnade Schiphol, Amsterdam för en halvtimma sedan och det är sen eftermiddag. Skylten med ”fasten your seatbelts” har just släckts. Det är trångt och varmt, många sitter och skruvar på ”kameleontögat” som reglerar luftintaget, men luftkonditioneringen är inte på. Planet är fullsatt. Det finns tio parallella rader, tre säten på babord sida, en gång och sedan fyra säten, en gång och så tre säten på styrbord sida. En liten skärm på baksidan av sätet framför mig visar ett animerat flygplan som sakta, sakta rör sig på en karta över engelska kanalen, det följer en grön linje och lämnar en gul linje bakom sig. Bilden zoomar in och ut med jämna intervaller. Ibland kommer information på spanska och engelska om planets höjd, hastighet, yttertemperatur och tidsangivelser i Boston och i Amsterdam, tiden som är kvar tills vi landar och distansen vi tillryggalägger. Jag följer intresserat det som händer på skärmen; utanför planet syns det endast moln. Distansen ökar samtidigt som tiden tills vi landar minskar. Vi flyger medsols och ska vara framme två timmar – lokal tid – efter att vi startade.

Min mormor Emma Augusta var 17 år gammal när hon emigrerade till Amerika.

Hon lämnade föräldrahemmet i Påarp mellan Askeröd och Västerstad i Skåne den 18 juli 1888 för att via Köpenhamn ta sig till England och där­ifrån vidare till New York där emigranterna togs emot på en station i Battery Park – Ellis Island kom i bruk

24

först 1892. Emigrationen kulminerade mellan 1879 och 1893 då sammanlagt 485 000 svenskar emigrerade till Nordamerika, så min mormor var inte ensam. Hon fortsatte till Pittsburg, Kansas, över 200 mil västerut, dit hennes tre år äldre syster Anna Maria flyttat i oktober 1887. Jag väcks ur mina funderingar om min mormor av flygvärdinnan som serverar typisk flygplansmat, som jag lika gärna kunnat vara utan. Till denna iskallt rödvin.

Planet på skärmen rör sig sakta västerut över Atlanten. Utanför kabinfönstret syns nu en mörkblå himmel runt om och under oss ett massivt molntäcke. På skärmen närmar vi oss Newfoundland. Det är lugnt i planet, förutom den ständiga strömmen till och från toaletterna. Runt omkring halvligger sovande eller läsande passagerare. Jag tänker igen på min mormor som för dryga 120 år sedan reste samma väg, förmodligen i lastutrymmet på någon gammal skorv under mycket primitiva betingelser. Hur var de hygieniska förhållandena, vad åt de och var, hade de egna sängkläder med på resan?

Sov de direkt på durken eller i hängkojer, alla i ett enda stort utrymme med skalkade luckor och utan dagsljus? Jag tänker på luften, eller rättare sagt bristen på luft, och på trängseln. Mormors resa var i juli månad, förhoppningsvis med bra väder på Nordatlanten så att de kunde komma upp på däck, få frisk luft och se hav och himmel. Resan från England till USA kunde ta tio till tjugo dygn beroende på väder och andra destinationer på vägen, till exempel Irland. Undrar hur mormor kände sig, på väg långt bort mot det okända. Det var säkert första gången hon lämnade hemmet och inte visste hon när hon skulle få återse de sina där hemma. Hur klarade hon språket? Hjälpte andra svenskar henne ombord och senare i New York när hon skulle vidare till Pittsburg i staten Kansas? Väl framme i Pittsburg möttes hon av sin syster Anna Maria. Senare träffade hon Nils Gustaf Andersson som hon gifte sig med. De fick två barn. Sonen, som föddes den 12 oktober 1891, var den förste som döptes i Svenska kyrkan i Pittsburg.

Han fick namnet Arthur Walfrid. Min mamma Olga Elvira föddes den 23 juli 1894. Min morfar försvann spårlöst, ingen vet vart. Systern Anna Maria hade avlidit i barnsäng 1890, 21 år gammal. Min mormor, ensamstående med två små barn, lämnade Amerika efter drygt sex år och återkom till Sverige den 27 november 1894. Hur gick den resan, ensam med en treåring och en fyra månaders baby, över Nordatlanten i november månad när höststormar och lågtryck avlöser varandra, ombord på ett fartyg med återvändare, som kanske misslyckats i det förlovade landet? Hur kändes det för henne att komma hem igen med två små barn, utan make? Hur blev hon mottagen? Min mormor gifte aldrig om sig, hon utbildade sig till sjuksköterska och uppfostrade sina barn själv.

Jag har inget minne av att min mormor berättade om resan eller om vistelsen i Amerika, kanske för att jag aldrig frågade om det. Däremot frågade jag om hon hade mött indianer eller cowboys. Min bild av Amerika var präglad av matinéfilmernas hjältar, som den store hjälten Ken Maynard i sin vita hatt. Jag trodde – 10 år gammal – att dessa filmer visade det sanna Amerika. Nej, min mormor hade inget att berätta om

25

cowboys och indianer. Men jag lyssnade andäktigt när hon beskrev de tornados som drog ner över mellanvästern från Kanada. De ryckte med sig allt som kom i deras väg, hus, träd, människor, ja allt.

Planet har dragit ner hastigheten och sakta närmar vi oss jorden igen. Utanför fönstret skymtar jag Massachusetts kustlinje mellan regnmolnen, långt där nere. Min första flygresa över Atlanten till USA var i november 1969, då med ett av de sista fyrmotoriga propellerplanen i reguljär trafik över Atlanten. En resa på över tio timmar så planet fick mellanlanda i Reykjavik för att tanka. Detta var före EU och Schengenavtalet.

Terroristerna hade ännu inte tagit kontrollen över flygtrafiken, säkerhetskontrollen var nästan obefintlig, men visum måste man ha. Inga överfulla plan, inga köer vid passkontroll och incheckning. Det var en speciell resa för jag tror inte att jag vid någon flygresa tidigare eller senare studerat molnen och himlen så noga. Jag letade efter tecken från min yngsta dotter som dött tio månader tidigare. Då, för tio månader sedan, såg jag ner i en grav med en liten vit kista. Nu letade jag efter en liten svävande ande i rymden, men såg ingen.

Nu har vi Boston under oss. Efter några svängar går vi in för landning på Logan International Airport och taxar in till terminalen strax efter klockan 17 lokal tid. Nu börjar det tidsödande köandet för olika kontroller. Först en säkerhetskontroll, sedan passkontroll med fotografering av ögon och pupiller, så lämnande av fingeravtryck på båda händernas alla fingrar och väntan på bagaget. Efter detta får vi komma in i United States of America. Det är nu mörkt ute och lätt duggregn. Vi väntar på bussen som ska ta oss till Hertz biluthyrning. Där är det nya köer. När pappersexercisen är klar ska vi leta upp vår bil, en automatväxlad Ford, som vi så småningom får igång. Vi lastar in vårt bagage och glider sakta iväg mot en karusell som för oss ut på Route 90, Massachusetts Turnpike, in i en betaltunnel för att fortsätta till Route 95, en avtagsväg norrut mot Waltham och så vidare västerut på Cambridge Turnpike som möter Concord Turnpike, vilken skulle leda oss direkt till Concord. Nu blir det inte så, istället blir det uselt väder, vägarbeten, kraftig trafik, rusningstid och trötthet. Klockan närmar sig halv tre, svensk tid. Vi irrar runt i Bostons förorter, ingen finns att fråga om vägen. Så småningom hittar vi till Concord, där vi på en bensinmack på Sudbury Road frågar en vänlig man om vårt motell på Elm Street. Han vet inte, men försöker hjälpa oss tillrätta med sin nya smartphone med GPS – som han gärna vill demonstrera – utan att lyckas.

Vi kommer in på Main Street och är i centrum. Concord är en liten stad, 17669 invånare 2010, med ett litet centrum. Vi kör runt på jakt efter vårt motell. Det är mörkt, det regnar och en massa träd skymmer husen som ligger långt in på tomterna. Inga synliga gatuskyltar. Det finns ingen gatubelysning att tala om, det är som att köra runt i en park. Till sist kommer vi ut på Concord Turnpike igen, vi åker västerut. Snart ser vi ljusen från vårt motell, svänger av, parkerar och pustar ut. Checkar in och bär upp

26

vårt bagage på rummet, sköljder av oss resdammet och tar en rask promenad över en stor parkering till Papa Razzi, en restaurang mitt emot vårt motell, där vi sätter oss i baren. På teven visas en hockeymatch och vi beställer var sin stor Samuel Adams. Jag frågar bartendern efter en scotch whisky med betoning på scotch för jag gillar inte den amerikanska cornwhiskeyn. Han ger mig ett glas irländsk Jameson som han plockar ner från en glashylla med en belysningsramp under, den varmaste whisky jag druckit.

Trötta men lyckliga över att äntligen ha kommit fram, sitter vi och njuter av våra drycker. Det har varit en lång dag. I morgon besöker vi målet för vår resa, Walden Pond.

Fredag den 16 september 2011 Vaknar tidigt. Jetlagen ligger som en lätt dimma i kropp och själ. Vi har en stor balkong som sträcker sig längs hela rummets bredd. Vårt rum, som är på andra våningen, har utsikt åt väster över en ödslig parkeringsplats. Bakom några träddungar flyter Assabet River, men den syns inte. Längre bort går motorvägen, en typisk motellutsikt. Skönt med sol efter nattens regn; vi njuter av att se Amerika i dagsljus.

Vi hade läst att någon entréavgift till Walden Pond inte existerade, utan platserna på parkeringsplatsen reglerade antalet besökare. Var parkeringen full kom man inte in.

Vissa dagar kunde det vara över tjugotusen besökare. Vi ville vara säkra på att komma in till Walden Pond, målet för vår resa. Innan vi startade vår resa tog vi därför kontakt

27

med Massachusetts Department of Conservation and Recreation som hänvisade till Jennifer Ingram vid Walden Pond State Reservation. Hon svarade att vi var välkomna och att de ville göra sitt yttersta för att vår vistelse skulle bli till belåtenhet och att vi inte skulle oroa oss. Vi fick även ett telefonnummer till Peter Davenport, den ranger som ska vara i tjänst vår ankomstdag.

Motellets frukostrum finns tvärs över korridoren från vårt rum. Frukostmenyn för de följande dagarna bestämmer jag redan den första dagen: två koppar te, små gråvita, kryddiga, kokta korvar med äggröra, bröd, typ fralla, ost och skinkpålägg.

Ett bra beslut, det visar sig att varianterna är obefintliga, så jag slipper leta omkring bland faten. Efter frukost ringer vi Peter och bestämmer tidpunkt för ett första möte på eftermiddagen.

Vi tar bilen och gör en första tur ner till stan som vi irrat runt i under mörkret och regnet kvällen innan. Vi kör Elm Street österut, över Sudbury River – här finns gott om floder och vattendrag. Assabet och Sudbury flyter samman till Concord River strax norr om Concord city – Elm Street gör skäl för sitt namn: här växer både almar och andra träd. Bakom grönskan skymtar villor i olika storlekar. Vi kommer in på Main Street, fortfarande parklandskap. Ett par hundra meter fram tätnar bebyggelsen till sammanhängande låga huskroppar ut mot gatan; vi är i centrum. Besöker Concord Visitor Center, får information och förser oss med kartor och broschyrer. Vi tar en sandwich och en öl på ett café medan vi studerar broschyrerna vi skaffat och konstaterar att Concord är mycket mer än Walden Pond. Nu har vi en karta över staden – om det nu är en stad, Thoreau kallade Concord för ”byn” – och tar en promenad för att utforska city. Det är snabbt avklarat. Några kvarter bara, kyrkor för olika samfund, några officiella byggnader, banker och ett postkontor.

På eftermiddagen åker vi ner till Walden Pond. På parkeringen är det gott om platser. Vi betalar fem dollar i parkeringsavgift och söker upp Peter på ”the Park Headquarter”. Peter är en sympatisk man runt trettio år, atletiskt byggd och ser ut som en riktig friluftsmänniska. Han frågar vad vi väntar oss av vårt besök. Jag berättar om Törringelund och vad vi tror om likheterna med Thoreaus Walden på 1840-talet.

Peter verkar först en aning förvånad och sedan intresserad av vårt annorlunda motiv för besöket. Vi bestämmer att träffas nästa dag vid kopian av Thoreaus hus där det ska vara en föreläsning om Thoreau av historikern Richard Smith. Därefter visar Peter oss runt i parken.

Efter att Peter lämnat oss tar vi oss över Walden Street ner till målet för vår resa, Walden Pond, som ligger nedanför en sluttning. Det vi ser stämmer inte alls överens med våra förväntningar. Efter att ha sett bilder på nätet från Walden Pond hade vi befarat en hårt exploaterad nöjespark. Inte alls, detta är en välskött parkanläggning för fritidsaktiviteter. Hit kommer cirka 220 000 besökare varje sommar, många för att bada. Här finns markerade vandringsslingor av olika svårighetsgrader. För fritids­

28

fiskare är det gott om inplanterad fisk i sjön. En särskild parkering och ramp för kanoter och båtar som drivs av handkraft eller elmotor finns också. Bensinmotorer och segel är inte tillåtna. Här finns varken restaurang eller kiosker, som tur är. Det går bra att ha picknick med sig, men här finns inga bord eller bänkar. Förbud mot alkoholhaltiga drycker, grillning, sällskapsdjur, gasolkök, camping och att jaga. Inga vapen är tillåtna.

Men var finns Henry David Thoreau och hans skog? Vi går ner till sandstranden. Jag sätter mig på huk, kupar handen och smakar på vattnet. Vet inte om det är förbjudet.

Det smakar inget särskilt, lite unket vanligt vatten bara. Vi utforskar inte Walden Pond vidare. Det sparar vi till i morgon och åker istället till motellet och sover middag. På kvällen besöker vi en sushirestaurang i närheten.

29

30

Åke Hedström: Öster om Malmö, väster om Boston © Pequod Press och författaren 2015, typsnitt MVB Sirenne papper Lessebo Design Smooth, 115 g/m ², naturvit tryck Livonia Print, Riga, Latvia, 2015 ISBN 978-91-86617-33-2 www.pequod.se

fotografen åke hedström promenerar med sin fru Kim i Törringelund strax utanför Malmö och kommer att tänka på Henry David Thoreaus berömda bok Skogsliv vid Walden. Hur kan omgivningarna sett ut där, i Concord, utanför Boston? Kanske påminde de om dessa? I denna enkla men vackra tanke startar resan. Med kameran och en genuin nyfikenhet som främsta och förnämsta redskap åstadkommer Åke Hedström en sorts ögonblickets närhet och tar med läsaren på en gemensam bildningsresa. Vi träder lika obehindrat in i den allra tidigaste Nordamerikanska litteraturen som ut på stigarna kring Walden Pond.

Förutom Thoreau möter vi en lång rad av hans samtida vänner: Ralph Waldo Emerson, Margaret Fuller, Amos Bronson & Louisa May Alcott, Nathaniel Hawthorne, transcendentalisterna och många fler. Vi deltar i Nordamerikanska frihetskriget och får veta vad de serverar på The 99 Bar i Concord – och Fredrika Bremer kommenterar skarpt nästan alltihop.

PEQUOD PrESS