Leif Holmstrand: Domningskanten

Leif Holmstrand Domningskanten

Omslag: Leif Holmstrand

domningskanten

leif holmstrand

Domningskanten Centrallyrik och biografisk prosa

Till Susanna Sรถderling

PEQUOD PrESS

Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se

Leif Holmstrand: Domningskanten © Pequod Press och författaren 2012 Tryck: Ulma Press, Lettland 2012 ISBN 978-91-86617-15-8

Eller drรถja (1)

Jag kan inte lita på mina reaktioner. Den känsla som kanske uppstår inför ett intryck, en händelse, kan numer bara med största möda motiveras, knytas till detta intryck, denna händelse. Det är därför inte längre rimligt att söka mening i känslorna. Också omvärlden töms på mening i och med denna upplösning av band eller relation. Andra reaktioner, som fysisk handling, tal (svar) eller plötslig slöhet förstår jag mig heller inte på.

Alltså är det sällan jag träffar mina vänner, de är aldrig här eftersom jag bär mitt boende med mig på en inre resa (ja!) av möjligen destruktivt slag. Ändå glider jag mellan dem och genom dem, de genomglider mig och agerar mig mot min vilja. Istället för vilja finns ett regelsystem för produktion av sociala hullingar och min lägenhet är nu tom och överfull, inga samtal (som jag kan förstå) men mängder av skräp och disk och övergivna lappar med försök att lossgöra värkande små dumheter från hjärnbarken.

Alltså, det jag försöker säga: mina vänner kan inte lita på att jag är den de vill att jag skall vara, trots att de agerar mig via sina tvivel till just den jag är. Det är säkerligen klokt att förutsätta mina reaktioners irrationalitet som en skräckliknande avskiljare även hos dem. Men hur går det till?

7

Det är ju inte mina (märkbara) reaktioner som talar deras språk ur min kropps alla munnar.

Och hur skall man reda ut det här?

Skall man börja från början?

Det kan tyckas onödigt att söka sig bakåt i den personliga tiden eftersom Bekännelsen, Självbiografin och Psykoanalysen alla är döda inuti detta hatande lilla huvud, deras muterande rester hålls under säkra former upp mot kranieinnehållets fräschaste ansikten som varnande exempel eller hanterbara, skojiga ekon av smuts från förr.

Nej, det är inte sant, jag har aldrig haft någon tydlig uppfattning om dessa möjligen fiktiva dödar och vill ingenting veta. Det som formulerar sig, vars röst jag ofta försöker låna, vet nog mycket lite om de tre perspektiven. Man tar det man behöver. Jag tar det ur min dagbok, ur minnen, skenminnen, alla minnen är skenminnen och varianter. Trasseldockan som minns mitt liv och som är jag sträcker sig bakåt och skriver framåt (på många sätt). Säg inte åt mig att istället slappna av och bara vara, HÄROCHNU är en tom och ond och fruktansvärd plats, varför skulle jag söka mig dit? …

Privat: ”Du satt ungefär där jag sitter nu, i min kontorsstol, vänd mot mig. Jag satt ungefär där sängen brukar vara, men inte i sängen. Avståndet var för stort mellan oss. Jag tänkte mig bilder på förläggare, porträttbilder, många. Det var som om jag förevisade dem på ett humoristiskt säljande

8

sätt för dig, nu när du debuterat som författare och allt. Särskilt en ville jag komma fram till och säga något om, ville hitta samförstånd och näring för min misstanke att vi båda skulle tycka att han var söt. Men bilden, bilderna laddade inte riktigt, de framträdde inte, det var något fel på mjukvaran, hårdvaran, tanken, rummet. Du log hela tiden mot mig och dina ögon var tydliga, du tittade på mig. Det hela blev obekvämt, jag försökte få bekräftelse genom att säga något om den man, den förläggare jag tyckte var vacker, som jag inte riktigt kunde minnas; hur såg han ut, hade han gått förlorad, jag vet inte, kanske var det viktigt vem han var, vem var han, jag vet inte, jag vet inte. Poängen är att du inte sa något, att du log och tittade på mig, nej, genom, orörlig, icke kontaktbar, det var som om jag på riktigt saknade kropp och röst och inte var verklig för dig. (…) Jag försökte igen, med anklagelser, jag babblade, kanske självhatande, helt klart vädjande – eller så ville jag i själva verket smita från en omöjlig konfrontation: det var du, men det var inte du. Du var också någon jag inte kunde placera men som stått mig nära och som jag förlorat. (…) Det blir tydligt att det är du men att det också är någon annan, du är så absolut någon annan att det känns hemskt, och det är mycket möjligt att jag inte alls vill veta vem, jag vill absolut inte veta vem. (…) Jag blir rädd och ledsen och en röst talar om att här sker en olycka, något fruktansvärt, ett dödsfall som kommer att separera dig eller den du i drömmen representerar från mig i bortåt tjugo år och att vi aldrig kommer att kunna prata med varandra utan förbehåll igen och att ingen av oss någonsin kommer att vara lycklig. Det blir viktigt att protestera, jag är så ledsen att det knappt går att andas, det är all snorgråt, hackar tänder, men vill också argt visa att rösten har fel, försöker vakna och

9

märker att jag håller på att vakna, skräck, jag talar om för mig själv att det inte är du, att det verkligen inte är du, vilket känns skönt, men också hemskt att veta att jag inte kan tillåta mig att förstå vem du i drömmen egentligen är, för jag skulle inte överleva det, och nu är jag plötsligt helt vaken 05.09 och har skrivit det här. (…) Jag saknar dig alldeles oerhört mycket och hoppas innerligt att du har det bra. Jag sitter vid datorn och andas, försöker varva ner, och undrar om det här är viktigt, det känns angeläget gränsande till akut men kanske är det bara någon sorts rester av vinterns idiotiska sjukdomsfantasier. Jag är i alla fall så glad, så glad att du finns och jag vill att du skall veta det, hoppas vi ses igen snart, våren kommer tillbaka, det ligger i luften.” …

Och så söker jag mig tillbaka mot trevligare trakter, det luktar inte dumt, minns jag, jag dröjer vid vinglandet på gränsen (sjuttiotal/åttiotal) och läser om glada dagar, det luktar nyklippt gräs, jag läser en vettig dokumentär skämtsamhet, det liknar text till en läsare, hurra, det liknar poesi, hurra, och luktar som höstluft och sönderfallande löv, nej, vad gäller fraserna, det skrivna: det liknar egenheter och Det Alldeles Egna. De var dock inte egna, orden, ens då, men utan tvekan rör det sig om de värdefullaste ord jag äger.

10

Eller drรถja (2)

1979-12-22

Mormor visade gall-stenar för mig. Sen bäddade mamma och jag.

Vi låg på sängar på golvet!

13

1979-12-23

Mormor satt och drack nypon-te med honung.

Jag fick ocks책 te.

Morfar och jag talade om tomtar.

Sen 책t vi.

Vi gick ut!

14

1979-12-24

Det var julafton 1979, vi var hos XXXX och XXXX.

Vi hade fest fรถr att det var jul. Vi fick se massor av film.

Vi รฅt grรถt med mandel.

Vi fick massor av godis!

15

1979-12-25

H채nde ingenting.

16

1980-11-21

XXXX har

fått en baby!

Den fastnade i axlarna, men kom loss.

Den vägde 3710 gram, den var 51 cm lång, den föddes kl 17.31, jag var lycklig.

Jag sa det till mina vänner.

31

Jag ville komma upp men det gick inte, URUSLA MÄTMETOD jag ramlade varje gång men jag hade krattan! Så mamma såg mig sedan.

Jag gillar kokostoppar Cut you up: och nyponsoppa, DJUPT UNDERSKATTADE kakorna var jättegoda, tant XXXX

är jättesnäll!

Farbror XXXX är också jättesnäll.

Vi skulle åka tillbaka till Mariannelund igen.

Vi var i Skärblacka efter det men jag visste inte vad det hette, farmor och farfar var där och vi skulle bo där lite, jag kräktes på TILLFÄLLIG SVACKA en tröskel i huset. Cut me up: Det var XXXX och jag och farmor och farfar som skulle vara där men inte mamma och pappa. Jag var ledsen för det, PÅ REKORDTID SÄNKA ETT STORT OCH TIDIGARE FRAMGÅNGSRIKT

sedan lekte jag och XXXX i trädgården.

Det var inte en klätterställning! Det var för att piska mattor, sa farmor eller farfar. Det kom en flicka dit, MEN SÄKERT

32

ÖVERDRIVEN

hon var snäll och rolig, men jag var lite rädd, hon var jätterolig.

Mamma berättade hur det var i Sundsvall när hon var liten.

Pappa är jättebra på att hitta NERTONAD och köra bil i Tyskland!

Jag hade lunginflammation igen och de tog sänka på mig KAN KNAPPAST INTEGRERAS massor av gånger. Det var inte roligt.

Jag var sjuk så mamma tog in en snöboll och lite snö, jag fick ha min snö i TRENDEN ÄR POSITIV en ugnsform i sängen.

Jag läste högt om vad vi gjorde förra sommaren!

Vi var på ett vandrarhem i Vanda i Finland för mamma skulle springa, och vi såg ryska konstskridskoåkare och badade i simhallen. DESSA TVÄRSÄKRA TYCKARE Det var spännande när mamma tävlade, vi ropade och hejade!

Så var vi i Tyskland och det var sent på natten, för det var mörkt och vägen var krokig, men pappa är duktig på att köra bil.

FAST I MER REN OCH ÄDEL FORM

En uggla kom! Den for nästan in i bilen, det var jättenära!

Pappa gjorde det jättebra, fast jag blev rädd när han bromsade och han svängde samtidigt.

Det var i Tyskland för mamma skulle tävla där och den som körde bilen bakom blev arg och tutade KOLERISKA TEXTER KNAPPAST VÄRDA VÅR UPPMÄRKSAMHET för att vi hade bromsat,

den som körde den bilen hade inte sett ugglan och en i den bilen skrek genom fönstret när de körde om oss

33

MAN ÄR RÄDD ATT DET SKALL LÄCKA UT

för han var arg. Vi körde ofta på nätterna fast vi sov också i bilen, det var spännande, SJÄLVKLART ATT FOLK MOBILISERAR och det var blött på fönstren på insidan när vi vaknade.

Jag fattade inte var krypen kom in!

GROVA PÅHOPP Det var en konstig spindel, den var svår att ha ihjäl

och det var äckligt, den satt fast som en sugpropp. Det var jättevarmt sedan! Mamma FALSKSPEL OCH FLÖRTANDE MED SNUSKET satt framför mig

och var dålig, pappa var arg och jag och XXXX var trötta, mamma var jättetrött och sov framme i bilen.

Jag tyckte synd om mamma, vi var ledsna. SOM PÅ EGEN HAND SKULLE UTPLÅNA

Vi fick smurfer! Vi fick fyra var, jag hade aldrig sett de smurferna förr, mamma satt i gluggen i Schloß Vianden, det var farligt, det såg fint ut!

OCH SKRATTAR GOTT ÅT OSS OCH VÅR NAIVITET

Pappa tog ett foto på mamma när hon satt i gluggen.

DEN MORALISKA RYGGRADEN

Det var ett stup där, det var därför det var farligt men mamma var inte rädd, hon var glad, det var Schloß Vianden som var greve Draculas slott!

Vi sa en massa fula ord och var dumma fast det var på låtsas, DU det var roligt DU ÄR LURAD men jag var elak, XXXX och jag visste inte att han var där, men pappa var utanför tältet,

34

det var inte roligt och jag skämdes ETT VILLIGT OFFER jättemycket.

Och när vi var hemma sa mamma och pappa att vi skulle hälsa på tant XXXX och farbror XXXX, jag blev glad.

Vi såg den stora stenen igen, det var på vägen till Mariannelund och vi åkte i bilen jättelänge, jag sov ibland men ville inte det.

SÅ SÄGER ALLA

När vi bodde i Kungsbacka var det några som en gång var jobbiga.

Jag satt i ett träd för jag ville inte att barnen skulle slå mig, de var elaka och sa att de inte trodde på VILKET HAR FRAMHÅLLITS AV FLERTALET Gud när jag sa att han skulle ta dem,

jag sa att Gud skulle döda dem om de inte gick. HÄRLIGA TREVLIGA HÅRT ARBETANDE EN JORDSKREDSSEGER

Jag fick hälsa på i min gamla skola i Kungsbacka, den heter Tingbergsskolan. Vi klippte mönster och fick sy mjuka fjärilar, det var roligt MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN men lite konstigt.

Min gamla fröken XXXX var inte där, det tyckte jag var bra.

Hon sa saker och bara låtsades MELLAN TVÅ MINDRE BRA ALTERNATIV att hon var snäll,

för hon var elak mot mamma och pappa förut SAMMA EXTREMISTER SOM ALLTID när de jobbade på samma skola.

Farbror XXXX hade en stor gummiflotte som vi åkte i, den hade

35

en motor, han är pappas bror och vi åkte jättefort! Jag minns inte vilken sjö det var, för det var inte Holmsjön. DET ÄR DÄRFÖR MAN DEMONISERAR EN NY KONKURRENT Jag vågade inte ens tänka att jag inte ville

vara pojke MED FRÄMMANDE VÄRDERINGAR för det var dumt,

det var hemskt men ibland var allting bra! SOM AV DÅTIDA MAKTELIT BESKREVS SOM KRIMINELLT SLÖDDER

Jag tänkte på han som tog tag i armen på mig och drog när vi hade kört till München och jag hade gått vilse och jag var ensam, det gjorde ont, han hade konstigt hår och det var farligt tänkte jag.

SJUNKER SNABBARE ÄN EN GRÅSTEN I VATTEN

Det var tur att pappa och mamma och XXXX hittade mig då!

Jag hade ett blåmärke på armen.

Vi tittade på skivor sedan och det var roligt. Jag gillar att titta på NORMALISERA skivor och böcker, KAN LÄTT UPPFATTAS SOM ETT HOT OCH ÄVEN UTGÖRA ETT BROTT MOT SVENSK LAGSTIFTNING

jag gillar att läsa och skriva SOM INTE HÖR HEMMA HÄR och lyssna på musik och att rita.

36

Leif Holmstrand är författare, konstnär och musiker, född 1972. Resultaten av hans verksamheter bör nå ögonen genom ilsket halvtransvestitiska, gyllene kontaktlinser, och öronen genom en filtrerande människa som är ledsen.

ISBN 978-91-86617-15-8

I autentiska dagboksanteckningar från författarens barndom drivs successivt ett främmande material in. Monologer, prosa­lyrik, förvrängda skillingtryck vrider sönder barnets röst och öppnar berättelsen mot ett sårigt inre. Barndom och vuxet liv blandas samman, kroppen förändras och går sönder, växer ihop.

PEQUOD PrESS