Artur Lundkvist: Tankar för vilsekomna

Artur lundkvist Tankar fĂ–r vilsekomna Afolyrismer

Artur lundkvist

Ta nk a r f ö r v i l se ko m n a A f o l y r i s me r

i urval och med förord av rené v á z q u e z d ía z

PEQUOD PrESS

Pequod Press Box 7523 200 42 Malmö info@pequod.se

Afolyrismerna i denna bok är hämtade ur: Malinga (1952) Mörkskogen (1967) Brottställen (1968) Besvärjelser till tröst (1969) Lustgårdens demoni (1973) Skrivet mot kvällen (1980) De darrande löven (1988)

Artur Lundkvist: Tankar för vilsekomna © Pequod Press, Artur Lundkvists stiftelse och René Vázquez Díaz 2010 Grafisk form: www.absent.se Tryck: Madonas poligrafi, Lettland 2010 ISBN 978-91-86617-05-9

Varför är Artur Lundkvist så brinnande aktuell?

för artur lundkvist var språket något man bygger upp och vårdar likt en vänskap eller en kärleksrelation, och språkets hälsa förknippade han med människans och samhällets.

Fördärvas språket försvagas också människan, brukade han säga, och för att skriva afolyrismer måste språkets möjligheter utnyttjas maximalt. Tidens undflyende tecken tvingas stanna ett ögonblick och de noga utvalda orden avslöjar något av förbistringens hemliga ordning. Därför är afolyrismerna särskilt lämpade för vilsekomna själar i en skeptisk tid, präglad av frenetisk fragmentering och undertryckt maktlöshet: ”Bekämpa ingenting så intensivt att du blir lik det”. ”Ord är mera smittosamma än några baciller”. ”Varför är mitt liv och jag så sällan på samma ställe?”

I en tid där korthuggna emailfraser har blivit ett vanligt kommunikationsmedel framstår afolyrismerna som en källa till kunskap, inspiration och språklig skolning. Med sin fåordighet och sina mångbottnade antydningar vänder afo5

lyrismerna vedertagna frågeställningar upp och ned och får språket att blixtra till. I Lundkvists poetiska sentenser framstår det svenska språket som en häpnadsväckande outsinlig uttryckskälla. Afolyrismerna är motsatsen till fenomen han varnade för och bekämpade med sitt verk, nämligen ”språklig bekvämlighet, vanemässighet, passivt konsumerande, stagnerat önskedrömmande och falsk folklighet”.

Lundkvists afolyrismer är snabba urladdningar som liknar twitter. Men de äger en språklig fulländning som är få förunnade. Hemlighetsfulla erfarenheter, bitande iakttagelser och gäcksamma uppmaningar blandas med subtila upptäckter och avslöjande händelseförlopp. Det kan vara papegojor som tränats att tiga, rök som formas till ord eller en ros som förvandlas till en knytnäve. Lundkvists mål var inte annorlunda än dagens kommunicerande själar på nätet: ”att återgestalta intryck och upplevelser, att fullfölja och precisera känslor och tankar”. Långt ifrån alla lyckas med det.

Om Artur Lundkvist brukar man säga att han skrev för mycket. Han föddes 1906 och avled 1991 och hann skriva flera böcker än år han levde. Men få författare kan mäta sig med honom när det gäller att med några få ord uppdaga livets paradoxer, härlighet och kramper. Hans afolyrismer är av 6

brinnande betydelse för dagen därför att de genomskådar samhällets, teknikens och politikens avarter, men också individens motsättningar: ” Säg något landsförrädiskt, så inte hemliga polisen lyssnar förgäves”. ”En liten gris kan bli ett stort svin utan att märka övergången”. ”Mycket obetydliga personer har lätt att föreställa sig att de ska leva i evighet”.

Med lekfullhet och sarkastiskt sinne återspeglar Lundkvists ”infall” människornas eviga dubbelhet. Afolyrismerna kan tala om passioner, svek och ömsinthet, eller om naturens skenbart oviktiga egenskaper. Men vi får en stark känsla av att det ytterst handlar om oss, om vårt liv här och nu med våra tillkortakommanden och möjligheter på jorden. Bilderna bygger på noggranna iakttagelser och har alltid en fast verklighetsbakgrund. De skapar ”en genväg till tanken”. Genvägen kan verka bedrägligt kort. Men under vandringen till ”tanken” kan man finna nya vägar. En ny verklighetsuppfattning uppstår. Man berikas språkligt och känslomässigt.

Lundkvist började skriva den här sortens egensinniga sentenser 1952 i en bok som heter Malinga. Två av hans sista böcker blev just afolyrismer, Allvaret i leken och De darrande löven, som jag sammanställde i samråd med honom och som utkom 1987 och 1988 på bokförlaget 7

Trevi. De sålde slut på bara några månader! Han inspirerades av Elmer Diktonius aforismer samt av den spanske författaren Ramón Gómez de la Sernas greguerías. Både Diktonius och de la Serna var författare som ville skänka en känsla av friskhet och livlighet åt livet. De skrev om de små tingens förhållande till varandra som ett sätt att vidga människornas språkkänsla.

För Diktonius var hans aforismer ”knappast konst – men konstfrön; knappast färdigbyggda skyskrapor – men kanske byggnadsmaterial som föll från min börda då jag gick uppför ställningarna”. Det är just denna vilja att förvandla livets alla aspekter och detaljer till språkligt arbetsmaterial som gör Lundkvists aforistik så angelägen. Det är egentligen inte konstigt att just han, 1900-talets måhända mest expansiva och produktiva författare ägnade sig åt aforismkonsten. ”Det finns känslor och tankar så komplicerade”, skriver Diktonius, ”att man måste tillgripa ett enkelt konstverk för att kunna uttrycka dem”. I likhet med Diktonius var Lundkvist anhängare av en ordkonst som vill förändra och överblicka. En konst som genom att kritiskt förhålla sig till sin samtid riktar sig till framtiden. Artur Lundkvist hade en tidspräglad medvetenhet som faktiskt kastar sitt ljus rakt in i var samtid. Han var gåtfullt förutseende när han 1968 8

skrev denna bistra aforism, i en tid då varken hemdatorer eller internet existerade: Genom att elektroniskt sammankoppla miljoner idioter, tror man sig kunna avvinna dem genialitet.

Både han och Diktonius var kompromisslösa försvarare av konstens värdighet. ”En publikframgång beror ofta på en konstnärlig tillbakagång”, skriver Diktonius. ”Men ännu finns det drömmar som inte kan köpas för pengar!”, utropar Lundkvist elakt.

Gómez de la Serna (1888–1963) ville inte kalla sina korta sentenser för aforismer eller tänkespråk. Istället uppfann han begreppet greguería, ett ord som då inte fanns i det spanska språket. De la Serna ansåg att de traditionella aforismerna var alltför mästrande och högtidliga, alltför låsta i sin orubblighet och sitt uppbyggliga tydlighetskrav. Därför sökte han, i likhet med Lundkvist, en friare och vanvördigare uttrycksform för det som är förgängligt, dolt, förstelnat, förbisett eller förkastat. Det är inte en tillfällighet att Lundkvist redan 1934 introducerade Gómez de la Sernas greguerías i Sverige i tidskriften Karavan. Det är också intressant att både Lundkvist och de la Serna fascinerades av Francisco de Goyas verk och skrev personligt färgade biografier om 9

honom. Även Goya skrev skarpa och tvetydiga sentenser till sina Caprichos och till Desastres de las guerra!

Gómez de la Serna var en mästare på att koncentrerat skildra omöjliga händelser: De fick syn på varandra genom fönstret i två tåg som åkte åt var sitt håll. Men kärlekens kraft var så stark att tågen tvärstannade och började åka åt samma hål.

Han kunde också ge uttryck för motsättningen mellan det önskvärda och det verkliga i en spetsfundig kommentar: Hon såg på mig som om jag vore en ledig taxi.

Det friska och befriande sinnet var också de la Sernas styrka: ”Buddha är guden som aldrig kom på att banta”. Eller: ”Vegetarianer accepterar bara transfusioner av rödbetsaft”.

Men Lundkvists afolyrismkonst når en poetisk höjd som de la Serna var oförmögen att uppnå: bådas avsikt var att fånga det flyktiga i det eviga livsflödet, men tack vare sin lyriska halt har afolyrismerna en frammaningseffekt som vida överträffar både Diktonius och de la Serna. Alla vet att tillvaron är full av gåtor. Men endast genom att skänka språket en kreativ frihet kan orden upphöra att vara konsumismens, rutinens, 10

reklamens, politikens och rationalitetens slavar. Lundkvists bilder inger hopp om att världen skulle kunna vara grönare, klokare, rättvisare, kärleksfullare och framförallt roligare, och han observerar med ett hånleende: Den omtänksamme villaägaren vattnar också flaggstången.

Det är kanske denna barnsliga och fantasieggande attityd inför livets små impulser och mysterier – att allt kan vara ett mirakel och att den mest triviala händelse kan innehålla en lärorik överraskning – som gör denna lilla samling angelägen.

I sin associativa åskådlighet är Lundkvists afolyrismer mer aktuella än någonsin. Den kan också vara ett utmärkt sätt att närma sig en människa vars liv bestod av en oavbruten kamp för det svenska språkets dignitet. Särskilt i en tid då humanismens kapitulation kräver ständiga och oförutsedda ”genvägar till tanken”.

René Vázquez Díaz, Malmö i juli 2010

11

1.

Genom att elektroniskt sammankoppla miljoner idioter tror man sig kunna avvinna dem genialitet.

2.

Glöm inte att allt vad du säger kommer att användas emot dig, i dag, i morgon eller efter din död.

3.

En liten gris kan bli ett stort svin utan att märka övergången.

4.

Den som följer efter dig bestämmer vart du ska gå.

5.

Det effektivaste ordet träffar alltid en aning vid sidan om.

6.

De underbara kvinnorna förlorar ofta något när man får se deras män.

7.

Vad vi vunnit förblindar oss så att vi inte ser vad vi förlorat.

8.

Lasterna samlas i de fördjupningar som dygderna efterlämnar.

9.

Säg något landsförrädiskt, så inte hemliga polisen lyssnar förgäves.

10.

Varför är mitt liv och jag så sällan på samma ställe?

11.

När mellanakten är slut avbryts teaterbesöket bryskt av skådespelet.

12.

I Indien finns helgon med hopsydda munnar. Och ändå lyckas de ljuga.

Frågan kan inte sticka upp huvudet förrän svaren kommer rusande från alla håll och trampar ner den.

PEQUOD PrESS