Leif Holmstrand: Se mig hoppa över

Leif Holmstrand Se mig hoppa รถver

leif holmstrand

Se mig hoppa รถver

PEQUOD PrESS

Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se

Av Leif Holmstrand har tidigare utgivits (på andra förlag): Stekelgång, dikter, Albert Bonniers Förlag 2002.

Går vidare i världen, dikter, Albert Bonniers Förlag 2005.

En film om Firman och Hannas vad / Stillbilder etc., under pseudonymen Anna-Maria Ytterbom, dikter, Oei editör 2006.

Myror, dikter, Albert Bonniers Förlag 2008.

Hennes titellösa februari lägger vikt vid saker, under pseudonymen Anna-Maria Ytterbom, dikter, Oei editör 2008.

Vid mardrömmens mål, dikter, Albert Bonniers Förlag 2010.

Dödens ö / Ganymedes och Hebe, samarbete med Bo Cavefors, dramatik, förlagslös produktion 2010.

Leif Holmstrand: Se mig hoppa över © Pequod Press och författaren 2010 Tryck: Madonas poligrafists, Lettland 2010 ISBN 978-91-86617-02-8

N책got av vad O. skrev i sin anteckningsbok

Kanske kommer jag att överleva döden. Jag har utfört många magiska mikroceremonier och avstår fortsättningsvis från att röka och dricka alkohol. Och så har jag kontaktat organisationen Alcor i Kalifornien, som eventuellt kan ordna med en andra livscykel.

7

Existenser från andra världar har levt i en evighet nu, fria från dödsskräck och livsleda. De har gett sig själva uppgiften att arkivera och bevara universum. De kan spara våra minnen och personlighetsstrukturer, och gör så genom att överföra hopsamlat material till beständiga informationskapslar av annat än materia, just när vi slutar att andas. Men hjälper detta oss i vår strävan mot det eviga livets lättnad? Nej. Våra kopior lever vidare, vi dör.

8

Ă„r det sant att lĂĽngvarigt bruk av neuroleptika fĂśrkortar livet?

9

Existenser från andra världar har inte för avsikt att hjälpa oss. Vi måste själva lära oss stoppa celldöden och lösa problemet med mitokondriernas farliga slaggprodukter. Först när vi uppnått evigt liv och förvandlats av seklers erfarenhet till likar, kommer främlingarna att kontakta oss. Då kommer även vi att samla på de dödas vackra information, distanserade från den ångest som en gång varit även vårt släktes gissel (och rotverk i verkligheten).

10

Alla kulturprodukter handlar om dรถden.

11

Vårt hopp står till brytningstiden, den tid då människor lärt sig att inte dö men ännu inte glömt sin dödlighets längtan. Vi måste tömma våra kroppar på vatten, ersätta vattnet med glykol och sänka temperaturen radikalt. Kanske har brytningstidens människor förbarmande med oss och låter oss vakna till liv igen.

12

Reseber채ttelse

Jag ger upp och låter mig passivt klämmas fram av stadens peristaltik.

Tåget stannar i Daikan-yama, en lyxig liten stadsdel full av ambassader och märkliga butiker. Jag har tur: det är hit jag skall. Guidad av en brittisk röst i en kommunikationsapparat hittar jag sedan fram till Arts Initiative Tokyo, AIT, och hjälper personalen där att slicka kuvert.

Jag köper en smörgås. På plastförpackningen står det: ”This sandwich is fresh, homemade and delicious. We want you to try to eat this sandwich.”

Jag vill, men kan inte äta.

Du äter fast du inte är hungrig. Du äter i stort sett vad som helst. De cirklande sakerna tränger sig på, det är omvärlden, omtagningarna, det är platsens förvirring och bristen på centrum i jaget. Det är inte hunger, ändå infinner sig en välbekant hungeryrsel.

Det gröna hjärtat med de låga, bulliga träden omsluter mig. En bro och en eller två portar senare är jag inne i kejsarpalatsets östra trädgårdar, där karpdammen långsamt fylls med slemmiga vattenväxter och tehuset svävar inneslutet i en annan tid.

Det blir middagsdags och jag äter gott tillsammans med AIT-per-

15

sonalen och en brasiliansk videokonstnär vid namn Rachel. I hennes värld projiceras pornografiska kroppar på skyskrapor, och äggansamlingar dubbelspeglas in i en blixtrande, kalejdoskopisk technoevighet.

Vi plockar till oss små bitar rå fisk och grillat kött och pratar om att jag är tyst.

Snart blir jag faktiskt tyst. Jag tänker i min tystnad på mina icke köttätande vänner. Nästan allt som går att äta innehåller kött eller fisk. En stillsam bergsgorilla vänder sig mot oss och erbjuder suckande något enstaka vegetariskt alternativ. Är du verklighetsfrånvänd för att du försöker se möjligheter där inga finns? Eller tvärtom, det spelar ingen roll. Du försöker kanske minimera dina chanser i ett sjudande hav av öppningar, av vägskäl. Du vill vidga dig och krympa. Du vill ta dig fram till en slutpunkt och för allt i världen stanna där du är.

Nästa dag. Jag lyckas ta mig till en liten trädgård och anstränger mig att njuta av de främmande blommorna. Där finns kolibrier! Nej, stora svärmare med långa sugsnablar. Dagen blir alltmer ohygglig. Jag försöker låta panikattackerna skölja över och genom mig utan att bli skadad. Men jag misslyckas och kroppen rusar ut ur tunnelbanevagnen, blir nästan sönderklämd av de snedställda läpparna. En stor kackerlacka springer över lägenhetens golv. Jag lyckas till slut slå ihjäl den och skrattar gott åt att jag plötsligt mår bra. ”Our specially made sweets will make you very happy, and present delightful time to your life.”

16

Robert och Ingvar landar för att ta långa promenader med mig. Tokyo Tower är en rödvit kopia av Eiffeltornet. Vi tar oss upp, tittar ut och något minnesvärt händer i vår vackra konversation. Det pågår ända till Shibuya och Harajuku. En bärbar helgedom vaggar fram på männens skuldror. En yngling har på sig tyllkjol över byxorna. Flickor med svarta krinoliner. Vad var det vi pratade om?

Du vaggar fram på männens skuldror, ett naket kultobjekt att bränna och karva hjärtat ur. Det är återigen tid att äta. Man äter dig. Man talar om dig, mycket länge, mycket ingående.

Stadens ändlösa tarmsystem släpper ut oss i Asakusa, där jättetemplet Senso-ji ligger. Där man kan vifta rök över sig för hälsans skull. Där kan man dessutom köpa allt från peruker och godis till svärd och vinkande porslinskatter. Det hela är trevligt och festivalartat.

På vägen därifrån störs vi av en märklig ljudmatta och starka färger.

Kulor i mängd rinner genom vertikala labyrinter. Vansinnespachinko, vimmelpachinko, rasselkakafonipachinko, ett spel man gör bäst i att undvika om man vill behålla hörsel och förstånd. Å andra sidan kan man vinna fina små priser.

17

Du vaggar fram på männens skuldror och kulorna rinner genom din kropps skrymslen. Du är passiv i en värld av händer. Så många människor rör sig i din närhet att något måste suddas ut. Att stå stilla i vimlet är omöjligt för alla utom dig. Du tänker att ditt jags essens är relationen till din nästa och hoppas förgäves att denna hypotes skall luckra upp ensamheten. Det här går aldrig väl. Man tar ingen hänsyn. Du luckras upp i kanterna.

Han står helt still och ser inte vimlet som genomrister Shibuya Station, en uteliggare med korvigt hår, tjocka lager oljigt smutsiga textilier. Han har svarta, farliga klor där tånaglarna borde sitta.

Jag står helt still och tar in Takashi Murakamis skulpturgrupp i Roppongi Hills. Mittenfigurens enda, långa spröt på huvudet fångar upp kosmiska signaler. Men det är jag som tittar – med solkiga gamla gulnade ögon. Jag ser: leendet är både ömsint och ironiskt, färgerna starka och serietidningsaktiga. Nu känner jag hur naglarna växer, hur smutsen kryper in i kroppen. Skulpturen ser men dömer inte.

Jag skärper mig och följer med Robert och Ingvar till Mori Art Museum på aniaraskeppet Mori Towers femtiotredje våning. Där pågår utställningen End of Time, en fin retrospektiv över Hiroshi Sugimotos arbeten.

På ett trappsteg i Roppongi Hills står det skrivet: ”Please get off a bicycle.”

Du skrattar elakt och förvånas över detta elaka skratt.

Robert får plötsligt migrän och kräks försiktigt i en pappersmugg intill ett mindre däggdjur. Djurparken är inte så spektakulär som jag hoppats,

18

men på menyn står i alla fall komodovaran och tröglori. Tokyo National Museum strax intill är däremot ett ymnighetshorn. Där finns förutom svärd och textilier söta terrakottafigurer (terrakottahästar, terrakottafåglar och dansande, sjungande, humoristiskt stiliserade terrakottacylindergestalter), lackarbeten med pärlemordetaljer, obegriplig kalligrafi och mångarmade figurer i brons som valt bort nirvana för att kunna hjälpa andra dit. Robert åker hem till hotellet. Jag och Ingvar promenerar och doppar strimlad biff i äggula.

Nu äter du igen. Man kräver något storslaget av dig i din heroiska ensamhet, men du kräks inte. Du vränger dig inte. Du kvarstår som alltid i en känsla av att ständigt gå förlorad. Var är du? Inte i din kropp, inte i Japan, inte i orden som tjatar och insisterar. Du hälsar inte på folk som försöker tvinga dig till saker. Händerna för öronen.

Hej då Robert och Ingvar. Hej Yokohama, och hej konstevenemang vid vattnet: Pyuupirus färgstarka, randiga stickade varelser försätter mig i extas.

Jag befinner mig i Pyuupirus höga tält av guldfärgade origamifåglar i tusental. En spegel under mina fötter utsätter balanssinnet för svåra prov när kosmos plötsligt öppnar sig. Mannen som projiceras på golvet där utanför är kanske ingen man. Till slut löses han/hon/hen upp i ett vackert glitter, en stjärnhimmel.

19

Annars brukar det roa mig att vara honom undergiven och till lags, eftersom den försåtliga, moderliga omsorgens hämnd då får en obönhörlig och njutbar skärpa.

PEQUOD PrESS