Vittnesbörd
Broder Emmanuel OCD, medlem i den ekumeniska kommuniteten Den Heliga Treenigheten pÄ Berget
V
i brukar sÀga att tron Àr en gÄva. Precis nÀr jag fick den gÄvan vet jag inte. Kanske har jag alltid haft den, kanske Àr det sÄ för alla mÀnniskor: att frön till tron fÄr vi vid födseln. Som barn döptes jag i Svenska kyrkan, jag har ett vagt minne av att mamma lÀrde min syster och mig att be Fader vÄr, men ingen av vÄra förÀldrar var troende och vi gick dÀrför heller aldrig i kyrkan. Det fanns pÄ inget sÀtt nÄgon religionsfientlighet hemma, men Gud talades det aldrig om, precis som det, mig veterligen, var för alla andra i vÄr bekantskapskrets. Gud fanns inte, sÄ
varför tala om det som inte finns?
ĂndĂ„ kan jag inte minns en tid dĂ„ jag inte trott pĂ„ Gud. Som barn tĂ€nkte jag ofta pĂ„ Honom. Familjen hade bĂ„t och sĂ„ fort vi lade till vid nĂ„gon ö brukade jag gĂ„ i vĂ€g för mig sjĂ€lv, sĂ€tta mig pĂ„ klipporna och stirra ut mot horisonten. För mig Ă€r och förblir horisonten det i skapelsen som bĂ€st Ă„terspeglar nĂ„got av Guds vĂ€sen: mötespunkten mellan himmel och jord, alltid lĂ€ngre, djupare och vidare Ă€n vad ögat och vĂ„r sinnesförmĂ„ga kan gripa. Storslagen och vacker, och inför vilken tystnad och bĂ€van Ă€r det enda vi kan uppbĂ„da.
Unum 22
