Antikvarisk rapport med inventering, arkitekturanalys och värdebeskrivning
S:t Davidsgården
formen har skapats. 1960-talets byggnadsteknik har i S:t Davidsgården gjort det möjligt att låta en separat stålstomme bära en fasad helt i glas. Det enda som här skiljer innergårdens rum från interiörens tre rum är en tunn glasvägg. Detta glasskikt gör att gränsen suddas ut och de båda sidorna kan upplevas som en och samma helhet. S:t Davidsgårdens slutna form gör att dess trädgård framstår som ännu ett rum i byggnaden. Trädgården utgör i ett avseende ett yttre rum i relation till interiörens omgivande rum. Samtidigt bildar de omgärdande rummen en yttre sfär i förhållande till den inre trädgården. Genom att det inre och det yttre smälter samman och byter plats, förlorar konstruerade etiketter och begrepp som dessa sin innebörd. Liksom hos systerfenomenet Kina slott, avspeglas i S:t Davidsgårdens arkitektur det inre rummet i det yttre och vice versa. På samma sätt som på man 300 år tidigare lät ett ickefysiskt innehåll styra den fysiska formen, uttrycks en ickefysisk, andlig dimension i S:t Davidsgårdens fysiska kropp. Symboliken, vilken görs synlig genom människans strävan efter en harmonisk enhet, förekommer följaktligen som en röd tråd genom arkitekturhistoriens många sekler. På så vis sker, inom ramen för århundradenas skiftande formspråk, kontinuerligt en pånyttfödelse av ett evigt innehåll. Den förgängliga formen skapas utifrån tidens kunnande och smak, men enhetens eviga värde består. Byggnadens hjärta Rolf Ström betecknar i sin uppsats Retreatens miljö – S:t Davidsgårdens arkitektur och konst kapellet som byggnadens hjärta. Här emottager husfolk och gäster det andliga brödet och vinet, som ger näring och en puls åt tillvaron. Kapellets bänkinredning ger, i förhållande till originalinredningen i byggnadens övriga delar, ett rustikt intryck med sin enkla plankkonstruktion med furans ådring synlig. Laseringen har dock en dämpande effekt och ger dem en värdighet som harmonierar väl med det enkla och samtidigt värdiga kyrkorummet i övrigt. Bänkbåsen är placerade så att en mittgång bildas. Denna mittgång används dagligen i tidebönen, när växelläsningen av psaltarsamerna delas upp i den traditionellt manliga respektive kvinnliga sidan av gudstjänstrummet. I kyrkorna satt fortfarande in på 1900-talet kvinnorna till vänster i kyrkan, utmed byggnadens norra mur, medan männen satt till höger, utmed den södra muren. Symboliken hör samman med den som redogörs för nedan i stycket om sakramentskåpet. Tidebönens växelläsning är till sin natur ett samspel mellan dessa två parter, mellan vilka en tydlig åtskillnad görs, men som tillsammans utgör en församling. Var för sig mister de sitt sammanhang, men i kombination bildar de en helhet som för dem båda framåt och kan låta Ordet ljuda. När det gäller koret, är dess mellersta vägg klädd med ohyvlade brädor av varierande tjocklek och har väl synliga kvisthål och spikhuvuden. Den är asymmetrisk i sin utformning och dess högra del bildar, med hjälp av vertikala och horisontella brädlådor, ett antal kraftiga, högresta kors. Väggen symboliserar, med sin grova ytbehandling, sina ojämnheter och sin brist på perfektion, vår tillvaro i världen. Den påminner oss om att vi är individer, alla med våra egna fel och brister. Ingen är den andre lik och tillsammans utgör vi en skiftande och vital enhet. Varje bräda bär även sina spikhål och väggen talar på så vis om det mänskliga lidandets kors, som vi alla bär genom vårt strävsamma liv på jorden. Mitt i lidandet finns emellertid också Kristi lidande i vår värld. Framför oss sänker sig Kristus ned i form av ett glaskrucifix. Förhållandet mellan inte bara krucifix och församling, utan även krucifix och vägg, visar således hur han går före oss och visar vägen. Väggen är därmed också en påminnelse om uppståndelsens hopp.
61