2
Skälen för en upprättelseprocess
2.1
Människor har gjort sina röster hörda
I början av 2000-talet började människor som utsattes för vanvård när de som barn var placerade i fosterhem och institutioner att göra sig hörda. De berättade om sina upplevelser i media och uppvaktade myndigheter och politiskt ansvariga med krav på erkännande, uppmärksamhet och kompensation. Man tog även initiativ till rättsliga processer med krav på skadestånd. 1 Flera föreningar startades av människor som utsatts för vanvård, i syfte att stödja varandra och att få erkännande och förändringar till stånd. Detta var något nytt för socialtjänsten. Klagomål och krav på förändringar och kompensation framfördes med kraft och envishet från många människor samtidigt. Känslor av skam ersattes av ilska. Liknande reaktioner kom i andra länder. Betydelsen av detta är mycket stor. Viktiga frågor om människosyn, mänskliga rättigheter och alla barns rätt till skydd har väckts liksom frågor om statens legitimitet och samhällets ansvar för utsatta barn. Ett viktigt stycke svensk socialpolitisk historia kom upp till ytan. Som en följd av människors mod och förmåga att föra fram sina berättelser vidtog regeringen ett antal åtgärder. I december 2005 fick Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga omfattningen av regelbundna eller systematiska kränkningar, övergrepp och vanvård vid institutioner inom den sociala barnavården under åren 1950–1980. Styrelsen beskrev i sin rapport att det hade förekommit kränkningar, övergrepp och vanvård på institutioner i Sverige, men att det inte gick att bedöma omfattningen. Socialstyrelsen föreslog att en oberoende kommitté eller myndighet skulle tillsättas för att granska övergrepp och vanvård på institutioner och i familjehem.2 1 2
F.n. pågår såvitt utredningen känner till inga sådana processer. Socialstyrelsen, 2006.
41