Förslag till ekonomisk ersättning åt tidigare vanvårdade
SOU 2011:9
Till försummelse bör föras också olika former av otillräcklig tillsyn, där de som ansvarat för barnet inte haft tillräcklig uppsikt över barnet och barnet av den anledningen utsatts för oacceptabla risker eller farliga miljöer. Försummelse kan vidare i vissa fall utgöras av att barnet förvägrats normal skolgång eller att barnet inte fått stöd och hjälp med skolarbetet. Slutligen kan nämnas att barnet kan ha blivit utsatt för försummelse av mer psykiskt eller socialt slag om det exempelvis genomgående utsatts för en mycket känslokall uppfostran eller helt förvägrats kontakt med kamrater. Allvarlig art Som utredningen utvecklat i kapitel 6 finns starka skäl som talar för att det bör införas en möjlighet till ersättning för vanvård i vissa fall. Samtidigt är det viktigt att framhålla att ett system med ekonomisk ersättning innebär en extraordinär möjlighet för de berörda att söka ersättning som inte andra skadedrabbade grupper i samhället har. I förarbetena till steriliseringsersättningslagen har betonats att förslaget till ersättning åt dem som steriliserats innebär ett betydande avsteg från gällande skadeståndsrättsliga principer när det gäller det allmännas ansvar och att förslaget därför inte i framtiden ska kunna åberopas av andra grupper som kan komma att kräva skadestånd av staten. Det finns således anledning att vara försiktig med att låta möjligheten till ersättning på grund av vanvård omfatta alltför många situationer. De skäl som ligger till grund för utredningens förslag om ersättning gör sig dessutom starkast gällande beträffande dem som utsatts för de mest allvarliga formerna av övergrepp eller försummelse. Det måste därför noga övervägas vilken sorts vanvård som bör kunna ge rätt till sådan ersättning. Man bör således göra en tydlig skillnad mellan frågan om vad som kan betecknas som ”vanvård” och vad som bör utgöra ”ersättningsberättigande vanvård”. Utredningen har i avsnitt 7.3 ovan redovisat sin inställning att den ekonomiska ersättningen bör lämnas med ett enhetligt belopp till alla ersättningsberättigade. Det belopp som lämnas måste därför rimligen kunna fungera som en form av gottgörelse för alla de fall av vanvård som omfattas av möjligheten till ersättning. Det är utredningens uppfattning att behovet av upprättelse generellt sett är störst bland dem som råkat mest illa ut. Strävan att genom ekonomisk ersättning erbjuda upprättelse bör därför avse främst denna grupp. Om ersättning då lämnas för även förhållandevis lindriga fall
142