Nyköpings högstadiums Åttologi 2019/2020

Nyköpings högstadiums Åttologi 2019/2020 Tema: (O)hållbar framtid

Förord För femte året i rad så presenterar vi stolt Nyköpings högstadiums Åttologi 2019/20!

Arbetet med Åttologin börjar när sommaren övergår i höst och den slutar med releasen i slutet av maj. Årstidernas växling är för många här i Norden ett sätt att veta när på året vi befinner oss. Flera händelser i vår omvärld förekommer i återkommande cykler vilket skapar en trygghet för oss. Igenkänningen skapar en stabilitet, såväl i vårt liv som i stora delar av samhället. Vad händer om allt detta slås i spillror?

Hur ser det ut i framtiden? Årets tema är (o)hållbar framtid. Skribenterna har haft friheten att tolka temat som de själva vill och innehållet varierar från klassiska teman såsom kärlek och vänskap till texter med ett tydligt science fiction-tema.

Arbetet med novellerna inleddes med att författaren Eva Susso besökte alla klasser.

Eva berättade om sitt författarskap, gav skrivtips och gjorde skrivövningar i varje klass.

Ett uppskattat besök av såväl elever som personal. Sedan har eleverna på olika vis fortsatt att arbeta med novellen som textform under hösten. De har under sina svensklektioner lyssnat på olika typer av noveller, pratat om hur en novell är uppbyggd, gjort skrivövningar, skrivit en egen novell, redigerat och hjälpt varandra med kamratrespons.

179 texter lämnades in strax innan sportlovet och sedan tog redigeringsarbetet vid.

Vi skolbibliotekarier går igenom alla texter och redigerar dem varsamt, skapar register och delar in texterna i kategorier. Eleverna har alltid sista ordet och får godkänna eller ha synpunkter på den slutgiltiga versionen. Även i år har en lokal konstnär formgivit omslaget och Gunilla Gottås Wallin har genom sin konst gett Åttologin en fantastisk utsmyckning.

Kanske har arbetet med Åttologin varit en av de få punkter i tillvaron som har känts precis som vanligt den här våren. Strax efter att eleverna lämnat in sina texter så lade sig ett slags dystopiskt filter över vårt samhälle i form av ett nytt virus, Coronaviruset, eller Covid-19. Massor av information har sköljt över oss och i början kändes det som om vi hade förflyttats till en alternativ verklighet, något som var mer fiktion än fakta, men det är i allra högsta grad verkligt och har drabbat oss alla på olika vis.

De lärdomar vi får av pandemin kommer förhoppningsvis att rusta oss ännu lite bättre inför liknande händelser i framtiden.

Elevernas noveller, som i många fall befinner sig i en mörk framtid, har i och med Coronaviruset fått en obehaglig aktualitet. Det är endast vi, tillsammans, som kan skapa en hållbar framtid.

Tack till alla fantastiska elever som valt att bidra med sina noveller till årets Åttologi.

Vi vill även rikta ett stort tack till er lärare som jobbat med novellerna som en omfattande del av er undervisning under hösten. Eva Susso, tack för att du i och med ditt besök kickade igång hela projektet. Gunilla Gottås Wallin, stort tack för att du låter oss få pryda omslaget med din vackra konst. Tack till kommunikationsavdelningen på Nyköpings kommun som varje år lägger tid på och ser till att slutprodukten blir en tryckt bok. Åttologin som projekt har varit möjligt att genomföra med projektmedel från Skapande skola samt Sörmlands Sparbank.

Anni Agélii och Jörgen Leidebrant Skolbibliotekarier och redaktörer

Innehållsförteckning SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

Bortom mörkret av Navid Aziz (8o) De sista timmarna av Anna Wiklund (8h) Den barnfria tiden av Kevin Lundin (8i) Den försvunna kärleken av Maymun Garad (8g) Den hemska resan av Ebba Karnehov (8b) Det snöiga kriget av Filip Michalowski (8h) Drömmarna av Jaqueline Olsen (8i) EFTER DET SOM VAR FÖRE av Thea Mikaelsson (8f) En luguber bunker av Gabriel Erlandsson Andersson (8n) En sista blick av Alice Trehn (8m) Flykting på grund av konflikten av Yashfeen Amjad (8a) FÖDD TILL ATT DÖDA av Hani Mohamed (8p) I EN VÄRLD OLIK VÅR av Olof Musslinder (8l) Inlåst av Abraham Gustavsson (8c) Mannen framför mig av Vera Hedman (8l) Mörk framtid av Mohammad Adineh (8g) Nordkorea mot USA av Marwin Cronström Berglin (8b) När ryssarna kommer av Andreas Björklund (8o) PASSET av Felicia Nygren Skålén (8o) Plantan av Melker Berggren (8f) Presidentvalet av Medea Arbinger Wargclou (8a) Problemet vi flyr från av Sofia Kendall (8b) Staden av Adam Fredriksson (8m) Uppoffrandet av Vilhelm Sauter (8m) VAKEN av Natalie Eriksson (8o) Valdagen av Milla Lindén (8b) År 2064 av Julia Lindberg (8n)

KÄRLEK OCH VÄNSKAP 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

Alla är borta av Emilia Englund (8m) Dimman av Tindra Nylander (8g) Flygkraschen av Tristan Dagander (8o) HAN LOG av Agnes Nylund (8n) Jockiboi är i knipa av Adam Pettersson (8k) Jordbävningen av Sebastian Kjellberg Buckley (8c) Katastrofen av Linus Ekholm (8c) Skogsbrand av Maja Hagberg (8a) Stormen av Robin Gailitis Åkervall (8l) TSUNAMIN av Ester Holmberg (8k) Ute på bryggan av Hedvig Becker (8o) Vi klarar det av Mariana Bassem Yosef (8i) Vågen av Albin Söderström (8j) Vågen av rädsla av Gustav Thunberg (8h) Världens sämsta vattenrening Albin Eklund Söderström (8n) År 2030 av Gustav Falkenberg (8m)

Bad Paradise av Julia Rigestål (8b) Covenant invasion av Adrian Hellkvist (8g) En kall vinternatt av Marcus Lindh (8h) Fabriken av Lisabet Hillebäck (8c) Fabriken av Kevin Sandberg (8b) Festen av Nimco Muse Abdulle (8m) Förbannelsen av Hamsa Hussein (8g) Förälskad i döden av Ellie Karlsson (8h) Halsbandet av Altina Muqolli (8a) Huset av William Pärnaste (8e) Jorden år 2150 av Morgan Snis Kallvi (8b) Kraften av ett skrik av Amelie Ossiansson (8g) Kvinnan som visste av Márton Sarpatkis (8m) Monstret i skogen av Lucas Nordin (8p) Robotanfall av Emil Suvala (8k) Robotprojektet av Kevin Pettersson Lundh (8d) Rymdfärden av Frans Granath (8b) SKATTEFLYKT I MIN TID av Viggo Karlsson (8j) Tar robotarna över? av Karlsson, Alicia (8a) Tiden suger av Caroline Sjöberg (8p) Utomjordingarna hittar jorden Filip Jädersten Sterner (8d) Vandring i skogen av Iliya Tadjik (8j) Vilsen av Maryan Diidi Mohamed (8f) Äventyr på slottet av Emma Österberg (8f)

@ av Nellie Wemmenlöv Nylund (8l) BRON av Tuva Sinisalo (8h) BRÅKET av David Johansson (8h) För sent av Tuva Astbrant (8e) Hur kunde du? av Asma Ahmed (8c) Kärlek vid sista ögonkastet av Veronica Sestan (8p) Mannen i skogen av Anfa Abdullahi (8l) Mirakel av Mira Friberg (8o) Monti på bryggan av Sindy Diljaj (8g) Pratsam av Sabiriin Abdullahi (8e) Skilda vägar av Ellen Enocksson (8f) Skolmobbning av Alva Johansson (8e) Sveket av Stella Hedberg (8i) Uteritten av Ilma Liljengren (8g)

SPÄNNING OCH BROTT 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

4

Anarki av Isak Sjödin (8g) Ansiktet av David Gibson (8e) Bankkuppen av David Arringe (8b) Bankrånet av John Abdo (8h) Bilolyckan av George Hannawi (8e) BLOMMORNA LYSER av Clara Ahlberg (8e) Bråket i skolan av Vincent Aljamal (8c) Dagen du aldrig glömmer av Hanna Thunström (8h) Den främmande mannen av Alva Udin (8c) Den mystiska mannen av Andy Engstrand Westlund (8f) Den stora hemligheten av Roaa Basaleh (8f) Det är hårt av Himla Lindström (8f) En stilla stad av Abbe Alshammary (8d) Energidrycken av Ella Mellberg (8e) Familj av Oliver Axelsson Pajala (8j) Flykten av William Österberg (8h) Förbjuden kärlek av Evelina Strandås (8b) Halloween på Liseberg av Noel Jonsson Lundmark (8i) Han av Aino Eilola (8g)

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

APOKALYPS OCH ZOMBIER

Internetparet av Elisa Malkoun (8e) JAG KOMMER DÖ av Hanna Höglund (8g) Kidnappningen av Felicia Rönn (8a) Konflikten efter fotbollsmatchen av Salman Kadir Ali (8j) Kraschen av Jennifer Rikander (8b) Liggandes i bakluckan av Elsa Gullarp (8d) Matchen på liv och död av Marcus Gustafsson (8b) Misshandeln av Mathilda Pettersson (8e) Mitt allt av Isabell Nilsson (8h) På en plats av krig av Gustaf Pettersson (8d) Rånet av Sixten Östergren Hermansson (8d) Skadan av Mansoona Mishra (8h) Sveket av Ali Mohammed Dib (8g) Terroristernas fall av Oskar Jansson (8o) Tjuvskjutningen av Hampus Landin (8a) År 2019–2029 av Kelvin Strandberg (8n)

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

EN BÄTTRE FRAMTID

FÖRLORAD FRAMTID? 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

Apokalypsen av Smilla Österholm (8n) Bombernas följder av Sebastian Degerman (8f) Botemedlet av Linus Bredberg (8p) Fantasmas Furiosas av Amanda Olsson (8o) Flykten från lägenheten av Johannes Hofslagare (8m) Hundhalsbandet av Liam Joo Jonsson (8o) John och hans mamma av Hannes Krath (8m) Jorden undergång av Adrian Falk (8f) LIVESÄNDNINGEN av Emma Lewin (8b) Ljuset av Oskar Dickson (8g) Sist kvar av Ludvig Enoksson (8l) Uppvaknandet av Emir Vladavic (8o) Zombie av Ludvig Andersson (8k) År 2027 av Sean Vikman (8o)

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

ALEENA av Alice Beidegård (8m) Bakom mörker finns bara mer mörker Enya Rüdiger (8f) Bron av Carolin Larsson (8e) Bryggan av Hanna Hagberg (8m) Casper av Ebba Bernhardsson (8m) Den känslan jag en gång hade Nasteho Abdulahi Yusuf (8j) DET SVARTA KOMPAKTA MÖRKRET av Mikaela Roos (8c) Det viktiga är att försöka av Arvid Ingvarson (8h) Döda sin far omedvetet av Emil Bodingh (8p) Döden och livet är svårt av Ikram Nuur Isse (8k) Dödlig gas av Ester Mellberg (8c) E.l.i av Elvira Pettersson (8d) Emma av Miranda Clason (8o) En mardröm som blev verklighet av Ida Cederlöf (8n) Ensam i helvetet av Maida Abdullahi (8c) Från dröm till mardröm av Ida Sidén (8b) Inlåst! av Phonnapha Sri-on (8f) Liv eller död av Felicia Österberg (8c) Min största lycka i livet blev den värsta av Alice Persson (8g) Nu var det slut av Ida Nilsson Rosenkvist (8g) Patienten av Isak Dickson (8c) På rymmen av Emma Sohlman (8o) Rosa knarkblomman av Odin Ek (8k) SAKNAR EN BIT av Faisa Ali Ibrahim (8o) STJÄRNAN I SNÖN av Annie Väppling (8d) Trettio meter och tre sekunder av Carolina Ekelöf (8g) Tändvätskan rinnande i ansiktet av Tuva Sandberg (8d) Vaken av Filippa Karlsson (8o) YOUNGSTOWN av Arvid Lundell (8a) År 2079 av Hugo Larsson (8m)

5

Adams resa av Isak Friberg Joakimsson (8p) Cansu av Nawad Kadar Jama (8o) De sista dagarna av Kassim Segerberg (8h) En tom värld av Viggo Jansson (8l) Ensam i huset av Yigit Sungur (8m) HAVETS SANNING av Arvid Lindeberg (8h) Hela vägen upp av Albin Fernberg (8e) Klimatkrisen i världen av Isac Carlsson (8i) Legobiten av trä av Oscar Sundström (8l) Lenny Wilson av Elina Heilborn (8d) Linus den hemlöse av William Kruse (8e) Livet efter flykten av Amanda Butrus (8p) Min historia av Karmen Ibrahim (8f) Missförstådd av Nawal Abdulahi Soofe (8i) PISTOLEN av Mohamed Idris (8i) Problemlivet av Jasmine Evetovics Lundgren (8i) Proven av Klas Wong-In Andersson (8e) Verklighetens drog av Anab Noor (8h) Äntligen av Kelly Sterner (8e)

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

1. BORTOM MÖRKRET

fick tag på godsen. Men det går rykten om att det finns ett fraktplan fem mil norrut som allt gods lassades på.

– Ett fraktplan? frågade jag.

– Ja, fru Zauer! Bortom Rerälven ryktas det om.

– Passa hit brödet Cal!

Jag sa sedan adjö och gick hem.

– Här!

– Cal! Detta planet existerar. Jag vet det bara! Och om vi kan hitta det så har vi en chans att ta oss ut. Starta ett nytt liv med Sam. Vi måste ge detta en chans!

– Förresten, hörde du om det som sas på radion häromdagen?

– Ja, Lisa! Detta är mycket att ta in men jag står bakom det.

Det finns ingen annan väg är jag rädd och vi måste ta denna chansen!

– Nej, vad sa de?

– Det var Sergeant. L. Han meddelade om den kommande husrannsakan som soldatpatrullen skulle göra i övermorgon.

Han beordrade också att alla som bor i ett hushåll inom stan skulle lämna låsen på sina ytterdörrar öppna så att jobbet blir enklare.

– Vi ger oss ut nu ikväll, Cal! Vi tar med oss allt vi behöver.

– Vart ska vi till, Herr Zauer?

– Vi ska hem, Sam!

– Jag vet inte om det här bli bra, Lisa!

– Cal, jag ser planet! Men det verkar stå två personer där vid ingången med lasergevär i händerna.

– Vi måste rymma, Cal!

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

– Du vet vad vi riskerar om vi gör detta. Det är inte säkert. Och hur ska vi kunna ta hand om Sam om vi är på rymmen. Han har ingen släkt. Du kommer väl ihåg vad vi svor på att göra om något som det här någonsin skulle hända.

– De vaktar nog planet! Hur ska vi göra?

– Men vi kan ju inte bara lämna honom ensam här!

– Visa er själva!

– Men om vi gör detta så kommer det inte finnas något att skydda, Lisa! Du vet hur de beter sig där ute, som rovdjur!

Det är ingen plats för en liten pojke att vistas i!

– Ni behöver inte skjuta!

– Lisa! Vi tar beslutet imorgon. Vi måste tänka igenom detta.

Det finns ingen enkel väg ut och vi måste alla samarbeta för överlevnad. Om Generalen visste om vår “hemlighet” skulle han ha beordrat soldater hit med kistor som packning. Och det är därför jag inte håller med dig.

– Nej! Vi är inte här för krig.

– Cal! Det fick mig att tänka på en sak. Du känner väl till Herr Karlsson som driver fruktmarknaden på Racknergatan!

– Vad får er att tro att ni ska ombord?

– Lisa, jag har en idé! Vi kan gå dit med händerna uppe i luften. Vi får hoppas på att vi kan förhandla med dem!

– Vad gör ni typer här? Vill ni spilla blod?

– Varför är ni här då?

– Ni har ett fraktplan som vi gärna skulle vilja komma på!

Vi måste bort!

– Hopp, hopp om en bättre värld!

– Ja, hurså?

– Ånej, Soldater!

– Det var så att jag stötte på honom häromdagen vid jobbet.

Det var något med hans gångstil. Han såg ut att dölja något.

Han gick krokryggig och när jag stannade upp honom för att säga goddag så lät han som en ostämd gitarr. Han pratade i en konstig ton. Jag frågade honom om vad som hade hänt och han sade:

– Snälla!

– Vad gör ni, kom ombord innan de skjuter på oss!

– Det var nära att vi inte kom undan. Men jag tror inte att det var allt! Jag heter förresten Julian. Vad heter ni?

– Fru Zauer, de har tagit allt!

– Det här är min fru Lisa och min son Sam. Jag heter Cal!

– Vad? frågade jag.

– Trevligt att träffas!

– Inkräktare. De stal allt, alla råvaror! Det var ett par vuxna män och kvinnor som kom och tog allt under kvällen!

– Trevligt att träffa dig med!

– Det var inkräktare från andra sidan gränsen! De gick ut på en så kallad “matresa”, enligt Generalen och deras uppdrag var att stjäla mat och livsmedel.

– Julian! Jag ser två flygplan på radarn.

– Ni borde vila, Vi har ett långt flyg framför oss!

– Vad är det du säger?

Generalen beordrade såklart soldater att hitta tjuvarna och de lyckades.

– Två bombflygplan! De förföljer oss med en kilometers avstånd. Du vet vad det betyder!

– Kallblodiga typer! De blev naturligtvis skjutna. Sedan 1939 har blodbadet naturligtvis aldrig stoppats. Själen av Hitler lever vidare. Men det som jag fann intressant var att de inte

-Missiler!

Navid Aziz 8

minuter kvar till resultatet. Spänningen är spänd, mamma hade sitt sista tal som kandidat. Nu är det typ fem minuter kvar, mamma står vid mig och kramar min hand. Jag kan känna hennes puls. Jag har inte varit med om att mamma är nervös men nu känner jag att hon är det.

Jag sitter i baksätet i bilen. Det finns polisbilar och motorcyklar som åker framför, bakom och bredvid oss.

Jag är nervös över vad som kommer att hända ifall denna dagen kommer att förändra min familj och liv. Människor står vid vägen och vinkar mot oss, vissa är har glada miner medan vissa ser sura ut och har motståndarens tryck på sina tröjor. Man har stängt av flera gator i stan. Det är många köer i staden. Vi befinner oss i New york city. Byggnaderna på sidorna var höga det var mycket kontor och affärer på gatorna. På gatorna gick människor och pratade med varandra och vissa stannar och tittar, jag tycker om New York.

Jag har växt upp här och jag vet att New York är väldigt bra fast det är en väldigt stor stad. När vi närmar oss lokalen ser jag människor stå i kö och vid vägkanten. När vi stannar hör jag många människor som skriker “Allison till president”.

Nu är det bara 10 sekunder kvar jag är nervös över vad som kommer att hända. 5,4,3,2,1 en röst säger “den nya presidenten år 2130 är James Smith med 58 procent av alla röster”. “Allison Williams fick 42 procent av alla röster”. Jag märkte att mamma blir helt slapp. Jag tittar på mamma. Alla i publiken blev helt tyst. Efter några sekunder hörde jag folk som börjat att säga “nej! Han vann. Nej!”. Sedan hörde jag flera människor som börjar skrika och sedan hörde jag till och med folk som började att gråta. Mamma kramar min hand sedan går hon till talarstolen. Hon står där ett litet tag och tar ett djupt andetag. Hon säger förlåt i mikrofonen och sedan säger hon att hon tackar alla som har stöttat henne och alla som jobbat med henne. Sen tittar hon på mig och min pappa. ‘’Jag vill även tacka hela min familj för att de stöttat mig’’. Folk i publiken börjar att applådera. Efter det går hon till mig och sen går vi av scenen.

Jag tittar på Mamma och ser att hon ler men jag märker även att hon är nervös. Jag förstår det, hon kommer kanske att vara den tredje kvinnliga presidenten i Amerikansk Historia. Det är som om hon känner att jag titta på henne för hon vänder huvudet och ler mot mig. Hon säger ‘’Jag är stolt att ha dig som min dotter Emmy’’ jag ler mot henne. ‘’Jag älskar dig mamma‘’ säger jag till henne för jag älskar verkligen henne.

Jag är glad att jag är Allison Williams dotter. Mamma är en stark och duktig business woman.

När vi kommit av scenen så kramade mamma mig och pappa och när hon hade kramats så började hon att gråta. Sedan sa hon ‘’Varför trodde jag att jag skulle kunna vinna över honom”. Då sa jag till henne att hon är stark och att hon är en bra förebild. Mamma ler mot mig och kramar mig igen. Hon torkar bort sina tårar.

Jag sitter och väntar på mamma och pappa. De diskutera något med någon som jobbade det med mamma under valet. Det har nästan gått en och en halv timme sedan vi fick reda på resultatet och mamma är helt förstörd. Då märker jag att hennes mobil blinkar väldigt mycket. Jag vet att det är fel att titta på andras mobiler men när jag tar upp mobilen möter jag en massa meddelande från sociala medier, tv-program och även vänner. Många av mammas vänner och familj har skrivit till henne och säger att det står vid hennes sida och de har en hjälpande hand ifall hon vill ha stöttning. Sedan kommer pappa in och han ser att jag har mammas mobil. Jag säger vad deras vänner har skrivit och han säger att jag ska ge tillbaka mobilen till mamma så det gör jag.

När vi ska gå ur bilen så väntar mamma på mig och min pappa som går bakom henne. Hon tar min hand och sen går vi in i lokalen där hon kommer kunna få reda på om hon blir president eller inte. Vi går in bakom kulisserna och där börjar mamma att repetera ett tal som kommer vara det sista talet innan svaret. När jag sätter mig i en fåtölj vid mammas dator ser jag att hon har fått ett mejl. Det står att det är till Familjen Williams. Jag tycker inte om att snoka i mammas saker men jag gör det ändå eftersom det är Familjen Williams. När jag öppnar mejlet så ser jag att det var från James Smith. Jag ropa på mamma. ‘’ Mamma kan du komma du har fått ett mejl från James Smith’’. Mamma kommer till mig och tar sin dator och börjar läsa högt. “Hej kära Allison det är James Smith din motståndarkandidat. Jag tycker att det har varit en ära att var din motståndarkandidat och att det har varit en tuff duell.

Men jag kommer att vinna och du kommer att förlora’’.

Mamma tittar bara på sin dator och säger “hur kan han säga det? Han vet inte hur valt har gått”.

Jag märker även att det är några som har skrivit om mig men inte så många.

Jag öppna Twitter och läser lite. Jag läste att de tycker det är synd att mamma hade förlorat att hon skulle bli en bättre president och att hon har bra åsikter. Jag blir glad att det är så många som tycker som mamma. Att kvinnor ska få det så men att det är en rätt att kvinnor ska få bättre standarder att man ska höja kvinnornas lön. Att alla kan vara vilka det vi vara bara det inte hotar någon annans liv. De tycker att hon visar att hon är en stark kvinna.

Några timmar senare hör jag hur människor kommer och ska sätta sig vid scenen som vi kommer att stå på och få reda på resultatet om ungefär två timmar. Jag hör folk säga ”Allison till president, Allison till president “. Jag blir glad och stolt att höra alla människor som har kommit för att se min mamma.

Mamma säger att vi ska gå upp om ungefär en halvtimme.

Jag har på mig min finaste klänning och den matchar även min mammas klänning. Den är mörkblå och går ner lite längre än till knäna. Mitt hår är uppsatt i en fin bulle och mitt blonda hår är helt perfekt. Mamma har en fin mörkblå kavaj och kavajbyxor. Hennes hår är ljust blont och är utsläppt.

Kvinnor det senaste åren har tagit mer makt. Vi har vågat ta för oss mer det tycker jag är väldigt bra.

Jag gick in på min mobil och kollade sociala medier. När jag började läsa andra meddelanden till min mamma fick jag som ett sug i magen, jag blev helt mållös för det som står i inläggen. Det är många röster från motståndspartiet som skrivit hat till Mamma. Många har skrivit att hon är en kvinna så att det är väl självklart att James Smith skulle vinna och det skrattar åt att hon ens försökte. Det skrev även att hon inte kan något om politik, att hon egentligen borde vara hemma och städa och inte jobba. Jag blev helt tårögd när jag har

När vi går upp på scenen står alla i publiken upp och några har skyltar där det står “Allison till president”. Jag ler till publiken och vinkar. Folk ler tillbaka och vissa vinkar till mig.

Mamma håller min hand och kramar mig. Sen går mamma till talarstolen och folk börjar applådera. Nu är det bara några 9

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

2. DE SISTA TIMMARNA

läst i 10 minuter. Mamma märkte det och frågade “vad är det gumman?”. Jag visade mamma allt jag har läst och sa “hur kan de säga så? “med en ynklig röst.

och skulle de se någon som ej ska vara vid liv så ryker den.

För fjorton dagar sedan, det var en kall och mörk dag, började min lillebror skrika helt hysteriskt. Vi visste inte vad vi skulle ta oss till och helt plötsligt hörde vi ett iskallt och hårt bankande på dörren. Vi förstod direkt att det var ledaren utanför. Vi sprang ner i källaren som i princip var ljudisolerad och gömde barnet där. När vi sedan gick upp så var ledaren redan innanför dörren. Vi frågade vad som stod på och han förklarade med en okänslig och ihålig röst som inte går att återge, att han blivit informerad om bebisskrik. Men efter mycket om och men så klarade vi oss ur situationen, vilket lättade oss alla men även satte ärr i oss.

När vi ska gå är det en från mammas team som kommer framspringande och säger att vi måste ta plats på scenen igen. Jag tittar förvirrat på pappa men vi går till scenen igen. Mamma pratar med någon och jag frågar lite oroligt “vad händer pappa?”. Mamma kommer till oss och säger att de har hittat något konstigt med valresultatet. Det finns inte tillräckligt många röster, att det saknas ganska många.

Jag följer efter mamma upp på scenen och ställer mig vid min pappas sida. Folk i publiken verkar också vara väldigt förvirrade. Det är väldigt spänt i lokalen jag känner mitt hjärta bulta hårt.

Klockan är just nu 21.44 och medan träd piskas mot fönstren är hela familjen är samlad framför Tv:n där nyheten spelas upp att de ska genomsöka allas hus. Vi kallsvettas och känner en inre oro.

Det är då det händer. En man kommer fram till talarpodiet, ställer sig vid mamma och hälsar på henne. Sedan säger han att det har hitta fusk i valet och att de har de riktiga resultat nu. Allt blir helt tyst. Alla är i chock. Mannen säger sedan “och vinnaren enligt resultatet för valet 2130 är Allison William”.

Det går några sekunder innan jag fattar vad som hände och samma sekund som jag fattar, fattar även alla andra. Publiken börja hurra och skrika, vissa gråter till och med. Jag tittar på mamma och ser att hon är i chock. Jag springer fram till henne och kramar henne och hon kramar tillbaka och säger “jag vann, jag vann”.

“De har absolut ingen nåd för sina medborgare, prata inte emot. De har vapen och är ej rädda att använda dem” säger de på nyheterna. Och i samband med det så hör vi ett bankande på dörren och en ihålig sträng röst som ropar: “ÖPPNA DÖRREN, ANNARS GÖR VI DET!”

Kevin Lundin

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

4. DEN FÖRSVUNNA KÄRLEKEN

Då kommer mannen fram igen och berättar hur det hade fuskat. Han säger att de som hade räknat rösterna hade inte lämnat in alla röster bara några från Mammas parti men alla James röster. Det hade hänt på flera ställen och det var flera tusen röster som hade saknats och att det var det som gjorde att det först såg ut som att det var James som vann.

Han kommer bli straffad och det är inte lite han har fuskat på under valet. Jag blir glad att få veta att James kommer att bli straffad för detta.

Det var på morgonen när hon stod framför ytterdörren som Nadeahs pappa satte på tv: n. Hon undrade hur valet skulle gå. Reportern pratade så snabbt att hon inte hann med att lyssna.

Anna Wiklund

“Baba, vilka tror du vinner valet?’’ frågade hon och kände hur en klump i magen.

3. DEN BARNFRIA TIDEN

Hennes pappa rynkade på pannan och såg fundersam ut innan han svarade.

“Vet inte det ser jämnt ut’’.

På väg till skolan svettades hon ovanligt mycket. Solen sken på hennes tjocka, lockiga svarta hår. I sin lilla gråa skolväska tog hon ut en flaska med vatten. Nadeah drack vattnet och kände hur det kalla vattnet gick ner från halsen till magen.

Hon kunde höra folk som pratade snabbt och kunde nästan känna lukten av oron som stank i luften. På gatorna höll folkmassa affischer på de olika partierna. Nadeah kollade runt på affischerna tills hennes ögon fastnade på ett av dem.

Klumpen i magen hade fortfarande inte försvunnit. Hur kan ett sådant parti vara så stort, tänkte hon.

För exakt 4 månader och 29 dagar sen, klockan 05.37 precis, så födde min mamma min bror. Han skulle heta Edvin. Men ända sen fem månader tillbaka har det varit strängt förbjudet att föda barn.

Det finns ett gammalt slakthus, där det förr slaktades kor. Men nu när alla kor är utrotade så använder de slakthuset till att ta kål på alla nyfödda. Ledaren kring det hela är okänd, vilket inte gör oss tryggare. Den fasansfulla masken han alltid bär gör oss alla osäkra.

Längst ner på affischen stod det: ‘Bara svenskt blod i Sverige’.

Min bror är så oskyldig det bara går att bli men får ändå ett så hårt straff som att inte få vara vid liv. Det är sjukt. Regeln infördes precis innan min mamma skulle föda honom. Hon ville inte att de skulle ta honom, vi har uppfostrat honom i hemlighet.

Allt hon kunde tänka på var hur valet skulle gå. Det kändes som att något dåligt skulle hända. Hon stod länge på samma plats tills hon kom på att hon var försenad till skolan. Snabbt vände hon sig om och började småspringa till skolan.

Vi valde att inte ge honom namnet Edvin då absolut ingen får få reda på att han existerar.

Efter skolan så såg Nadeah en liten svart skåpbil som stod utanför skolans stora entré. Märket på bilen såg hon inte eftersom den stod lite för långt bort.

Han har varit hemma varenda dag ända sedan han föddes.

Men igår gick de ut med att de skulle genomsöka hela staden

Vad gör den här? tänkte hon 10

Hon visste att svarta skåpbilar var farliga eftersom flera barn blivit kidnappade i dem. Det var vad hennes föräldrar hade sagt. Hon gick lite närmare skåpbilen tills hon till sin förvåning såg att Adam, en kille i hennes klass, stod med två stora män.

Tydligen så ägde de bilen.

Men hon kunde fortfarande inte få ut ett ljud ur sin mun. Han såg på henne med en orolig glans i de blågröna ögonen.

Till slut så märkte han att mannens hand fortfarande var runt hennes arm.

“Släpp henne!” skrek han till mannen.

Adam hade varit en av Nadeahs vänner, men inte längre.

Inte sedan Adam började hänga med de populära i skolan.

Adam var av medellängd och kraftigt byggd. Han hade mörkt svallande hår och ett ovalt ansikte, ögonen var blågröna och han hade alltid huvtröjor med olika tryck på sig. Som person var han alltid glad och hade ett bra humör, det var den Adam som Nadeah kände.

Det kom en man med en grårandig kostym ut ur det vita huset. Vid sidan om honom gick det en kvinna med en vit labbrock.

“Chefen, vi hittade en tjej här”, förklarade tjugoåringen.

Nadeah kollade på mannen en stund, han såg bekant ut.

Plötsligt slog det henne att det var mannen! Det var mannen som alltid var med på affischerna! Mannen som hatade invandrare och ville kasta ut dem!

Vad gör Adam med dem? tänkte hon och rynkade på ögonbrynen.

Nadeah spärrade upp ögonen när hon såg att han satte en cigarrett i munnen. Sen när hade han börjat röka? De gick alla in i bilen och Nadeah kunde inte låta bli att undra vad de tänkte göra. Motorn på bilen startade och den började köra försiktigt.

‘’D-det är du’’, stammade Nadeah fram med tyst röst.

Innan han hann svara avbröt Adam honom. ‘’Pappa, det här är en tjej från min klass.”

Mannen vände sig om och kvinnan följde efter.

Utanför entrén fanns det ett cykelställe och Nadeah hoppades på att det fanns en cykel utan lås. Snabbt skyndade hon sig mot cyklarna och skakade på alla, en efter en, tills hon hittade en olåst cykel. Hon visste att det var dåligt att stjäla någons ägodel men det hindrade henne inte att följa efter bilen.

Adam nickade. “Jag vet.”

Hon cyklade allt hon kunde för att komma i närheten av bilen.

Då och då stannade hon så att bilföraren inte skulle se henne.

Det kändes som att hon cyklade i flera timmar och efter ett tag av cyklande tappade hon känseln runt låren. Om inte bilen stannade snart så skulle Nadeah troligen svimma.

Det blev tyst, Nadeah visste inte vad hon skulle säga.

“Min mamma var som du’’, berättade Adam, medan han tittade på marken.

“Hennes pappa lät henne inte vara ihop med min pappa, men de brydde sig inte tills mamma blev gravid med mig. Morfar blev så arg på henne att han skickade henne tillbaka till hemlandet och pappa fick ta hand om mig själv. Sen dess har pappa letat efter henne.”

Runt omkring henne var det öde. Inga träd, inga buskar, inga andra bilar, ingenting syntes. Plötsligt stannade skåpbilen och några meter bort fanns det en stor blå container. Nadeah cyklade snabbt mot den innan de hann gå ut ur bilen. Hon lade försiktigt cykeln mot marken och hukade sig för att se vad som hände. En hand lade sig på hennes axel och hon frös till.

Han tog ett kort paus och hon kunde höra klumpen i hans hals.

Fan! Jag har blivit upptäckt, sa Nadeah inombords.

“Det därför pappa vill få bort er, så att det inte händer mot någon annan.”

Det var en man runt tjugoårsåldern som stod bakom henne.

“Vad gör du här?” frågade han med sin mörka röst.

Nadeah kollade på Adam och kunde se att de vackra ögonen vattnades. Hon önskade att hon kunde säga något tröstande till honom.

Hon kunde inte få ur sig ett endaste ljud.

“Hörni! Vi har tydligen en liten spion här!” ropade mannen och fick de andras uppmärksamhet.

Det blev mörkt och Nadeah fick skjuts av Adam. Hela resan hem var knäpptyst. Ingen av dem visste vad de skulle säga.

Den enda gången Nadeah pratade var när hon sa till Adam att han skulle försöka övertala sin pappa att inte göra något som han kanske skulle ångra. Bilen stannade vid Nadeahs hus och Nadeah sa hejdå innan hon gick ut ur bilen. När hon kom hem gick hon in i sitt rum och tänkte på allt som hade hänt. Nadeah undrade verkligen om det han sa var sant. Hon hoppade ner i sin säng och somnade direkt av utmattning.

Nadeah såg sig omkring och hennes blick fastnade på en av männen som hade kört bilen.

“Vem är du?”

Nadeah kollade ner på marken och visste inte vad hon skulle säga. Mannen tog tag i hennes arm och drog henne mot ett stort vitt hus som låg vid sidan. Det hade hon verkligen inte sett tidigare.

Knack knack Nadeah tittade på klockan och såg att hon var tre. Hon gick sömnigt ur sängen och började gå till hallen där hennes bröder stod och såg förvirrade ut.

Bor inte Adam där? undrade hon. ‘’Vem är det där?’’ hojtade Adam ur bilen.

Nadeah såg åt hans håll och deras blickar möttes. Adam hoppade snabbt ur bilen och kom springande mot henne.

“HALLÅ ÖPPNA’’, ropade någon utanför ytterdörren.

Hon gick mot dörren och kollade in i det lilla hålet och såg att det var två välbekanta män som hade något som liknade

“Nadeah, hur kom du hit?” frågade han.

11

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

“Det är din pappa som är ledare för partiet’’, viskade Nadeah och man kunde höra chocken i hennes röst.

poliskläder. Den enda skillnaden var att det stod ‘försvarare’ med liten text på sidan av jackfickan. Det var männen som hon träffat tidigare. De från Adams hus.

frågor men hon bara tittade ner i marken och fortsatte gå.

“Hur ska jag göra nu när ingen ville prata med mig?” Jag bestämde mig för att åka till huvudstaden Pyongyang där fanns betydligt fler människor än här.

‘’Shhh, gå till mamma och pappa’’, viskade hon till sina bröder och de nickade innan de gick uppför trapporna.

Jag åkte med tåget till Pyongyang. När jag klev av kryllade det av människor på perrongen. Jag gick upp för trapporna och ut på torget utanför. Framför mig såg jag nu höga skyskrapor i olika färger. Nu behövde jag bara hitta någon att ställa frågor till.

Männen fortsatte knacka och dra i handtaget. Nadeah tog ett steg tillbaka och började känna rädslan som spred sig i hennes kropp. Hon hoppade till när dörren till slut hade låst upp sig utifrån. Männen stormade in och de drog upp pistolerna som de hade vid höften. Den var riktad mot henne och hon stod fastklibbad på golvet.

Så jag gick runt på torget och försökte få några att svara på mina frågor. De flesta hade bråttom och sa att de inte hann, men några stannade för att bli intervjuade. Jag fortsatte fråga runt och efter en stund så gick jag fram till en kille som hade svart kortklippt hår och var i 30 årsåldern. Han sa att han var villig att bli intervjuad, så vi satte oss ner på en parkbänk och började prata. Han hette Kim och var inte nöjd med att Nordkorea var en diktatur och att befolkningen inte fick så mycket pengar. Förändring var något han ville ha, men det var svårt eftersom befolkningen inte hade något att säga till om. Han sa att han kunde hjälpa mig skriva en artikel om hur folket i Nordkorea hade det och att vi sedan kunde lägga ut det på nätet för att folk skulle förstå och bli mer engagerade.

Så vi gick och satte oss på en parkbänk och började skriva.

Tiden gick och texten blev längre. Kanske kunde vi påverka politiker i andra länder som sedan kunde försöka påverka männen som styr i Nordkorea?

“Ner på knä!” skrek de.

Maymun Garad

5. DEN HEMSKA RESAN SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Så rädd som jag var när jag satt där ensam, kall och sliten hade jag aldrig varit. Jag visste inte vad som skulle hända.

Skulle de döda mig? En sak var jag säker på, om jag hade vetat innan vad som skulle hända skulle jag aldrig ha åkt dit.

Jag satte mig på det lilla privatflyget. Piloten tittade mig djupt in i ögonen och sa allvarligt “och du säger inte till någon vem det var som smugglade in dig i Nordkorea” “Nej, jag lovar” svarade jag. Jag spände fast bältet och tog ett djupt andetag.

Planet började rulla och plötsligt var vi i luften. Äntligen var jag på väg. Den här resan hade jag velat göra länge för att få se hur människorna har det i Nordkorea. Jag satte på mig hörlurarna, slöt ögonen och gick in i min egen värld.

När vi kände att texten var klar så var den nästan två sidor lång. Jag andades ut, sedan sa jag hej då till Kim, satte mig på tåget igen tillbaka till vandrarhemmet jag bodde på. Den lilla staden kändes nu lugn och fridfull efter en lång dag i Pyongyang. Jag tittade igenom texten en gång till. Ett leende spreds i mitt ansikte och jag publicerade texten.

På kvällen kände jag mig nöjd med vad jag åstadkommit. Jag var glad men min kropp och hjärna totalt utmattade. I det lilla köket tog jag en kvällsmacka och ett glas vatten och sedan gick jag och lade mig.

“Hallå, vi är framme” nu hörde jag en röst säga. Det var piloten.

“Jaha, var vi redan framme?” tänkte jag, det gick ju ändå ganska fort.

Jag vaknade med ett ryck av att det var någon som bankade på min dörr. Knackningarna var hårda och bestämda. Med snabba steg gick jag fram till dörren och öppnade den.

Utanför stod det en man med poliskostym. Han såg lika hård och bestämd ut som hans knackningar var. Hans blick kall, ansiktet var sammanbitet och plötsligt tog han ett hårt tag runt min arm och började dra ut mig ur hallen. Jag började fäkta med armar och ben men det var meningslöst. Han drog in mig i en stor svart bil och när han körde iväg flög dammet runt bilen och gruset flög åt alla håll. Mitt hjärta pumpade snabba slag. “Vart var jag på väg?” jag förstod ingenting.

Jag ställde mig upp och sträckte på mig sedan började jag packa ihop mina saker. När jag klev ut ur flyget så klibbade sig tröjan fast och min hud blev fuktig. En värmebölja sköljde över mig och det tjocka lagret av fukt gick inte att komma undan. Mitt hjärta dunkade hårda slag och det pirrade till i min mage, äntligen var jag i Nordkorea.

Morgonen därpå var det svalare. Det var positivt eftersom jag skulle gå runt på gatorna hela dagen för att fråga folk om hur de egentligen hade det här i Nordkorea. Så jag tog med mig mitt anteckningsblock och tog på mig mina gympaskor och gick ut på gatan. Jag bestämde mig för att fortsätta ner för gatan, och börja fråga folk där. Grusvägen jag gick på var smal. Delar av färgen på husen jag såg hade flagnat bort och husen kändes dystra. Jag gick in på en av tomterna, knackade på dörren och stod där en stund, men det var ingen som öppnade. Så jag gick till nästa hus och knackade men det var fortfarande ingen som öppnade. När jag knackat på det åttonde huset började jag fundera.

Efter ungefär en timmes bilresa stannade bilen hastigt.

Mannen drog ut mig ut bilen och jag såg mig omkring.

Framför mig var det en stor grå byggnad. Runt den var det höga stängsel med taggtråd. Då förstod jag var jag var.

Framför mig var det ett fängelse. Jag kippade efter luft och mina ben darrade medan jag gick mot den stora byggnaden.

“Varför var jag här?” “Jag hade ju inte gjort något.” Mannen öppnade den stora porten framför mig och han sa åt mig att gå in, så jag lydde honom. Jag möttes av en kal korridor som vi fortsatte igenom. Sedan gick vi vänster och där fanns det massor av celler. De flesta var tomma men i vissa satt det sorgsna människor. Jag fick en klump i magen som bara växte. Mina ögon blev blanka och jag ville bara springa därifrån. Men jag kunde inte eftersom mannen höll i mig.

– Varför var det ingen som öppnade? Var landet verkligen så isolerat att man inte vågade öppna dörren?

På gatan mötte jag en tjej, hon hade slitna kläder och hennes själ såg dyster ut. Jag gick fram till henne för att ställa några 12

Han öppnade en av de tomma cellerna och slängde in mig.

Det enda som fanns därinne var en säng. Det var spindelnät i taket och det låg damm på golvet. Med en suck satte jag mig i sängen. Jag satt där i flera timmar. Till slut kom det in en annan man i kostym och hatt. Han berättade för mig varför jag satt här och han sa att jag hamnat här på grund av att jag skrivit artikeln om Nordkorea. Jag rynkade på näsan, “va hur kunde jag hamna i fängelse för det?” tänkte jag för mig själv.

var klara med bäddningen så gick vi och la oss ganska direkt.

Dagarna gick, min kropp var sliten och mina kläder hade blivit gråa av smuts. Inom mig kändes det som om min själ var täckt av ett stort svart moln. Jag kände hopplöshet men också ilska.

Att hamna i fängelse för en text tyckte jag inte var rätt. Men jag hade också en längtan efter att komma ut i det fria. Jag ville komma hem och träffa min familj och mina vänner igen.

När jag tänkte på dem rullade en tår nerför kinden. Tänk om jag aldrig skulle få träffa dem igen.

Dagarna i fängelset var tråkiga. Det enda jag gjorde var att sova, äta och jobba med att tvätta vakternas kläder. En dag när jag jobbade med tvätten så hände en otroligt bra sak som förändrade mitt livs framtid. När jag skulle slänga in all tvätt i tvättmaskinen hörde jag något rassla till i en av fickorna. Jag letade runt i fickorna och hittade till slut en nyckelknippa. Mitt ansikte sken upp och jag fick ett stort leende på läpparna.

Jag såg min chans att rymma. Snabbt klädde jag på mig kostymen för att andra vakter skulle tro att jag också var en vakt. Nycklarna la jag i fickan. Med raska steg gick jag ut från tvättstugan med sikte på utgången. När jag gick genom korridorerna kändes det som om den aldrig skulle ta slut.

Men till slut kom jag fram till den stora porten och jag tog upp nycklarna ur fickan, satte den i låset och vred om. Porten öppnades och jag kände friheten, lättnaden och den friska luften i lungorna. Jag fortsatte gå bort från byggnaden. Mitt hjärta pumpade snabba slag och jag var på helspänn. När byggnaden var utom synhåll så började jag springa. Vinden piskade mig i ansiktet och mina ben ville bara falla ihop men jag fortsatte springa. Jag sprang och sprang för allt jag var värd.

Klockan var 07:45 och vi bestämde att vi skulle ge oss av 08:00. Ljuset började lysa upp staden. Den första smällen kom klockan 07:54 och huset skakade så vi la oss ner. Nu visste vi att vi skulle gå så fort det kom en paus mellan smällarna. Sebbe sa att vi skulle dra och jag sa “hej då” till mamma och då kände jag en tår mot kinden. Mamma sa att vi skulle ses snart igen. Hon sa också att vi skulle ta det försiktigt och bara gå det spår jag och mamma hade planerat för att det skulle bli som mest säkert. Jag visste att det inte skulle bli lätt. Chansen var ganska liten att vi skulle kunna ta oss genom regnet av skott och alla bomber utan att vi skulle skada oss.

Sebbe öppnade dörren och vi sprang ut. Min ryggsäck vägde tungt men det var inget jag tänkte på då. Adrenalinet pumpade och vi sprang med GPS som skulle visa vägen. Så fort vi hörde krigsplan eller bomber la vi oss ner i snön. Våra kläder var vita vilket hjälpte som camouflage. Våra steg var tunga och snön var djup vilket gjorde att det blev svårare att ta sig igenom fälten. Vi kollade på GPS:en och vi var på väg in i staden vilket då skulle bli vår största utmaning för att det var där det var som säkrast. Ju närmare vi kom så hörde vi mer och mer smällar vilket gjorde båda oroliga och osäkra.

Jag hörde hur Sebbe ropade på mig bakifrån och sa att han kände att vi behövde äta för att orka ta oss hela vägen. Jag höll med men vi kunde inte bara stanna utan vi var tvungna att hitta skydd. Vi kom överens om att vi skulle försöka ta oss till några ruiner i staden som redan var bombat för då skulle chansen vara mindre att dom skulle bomba samma ställe.

Ebba Karnehov

6. DET SNÖIGA KRIGET Nyheterna var på i vardagsrummet där min mamma satt och lyssnade på vad som skulle kunna hända. Det var en massa oroligheter och det var bara en tidsfråga innan krigslarmet skulle tjuta i stan. Just denna kväll så sov min kompis hemma hos mig för att hans föräldrar jobbade sent och det var inge bra att vara hemma själv under denna tid. Man kunde knappt gå ute längre utan att se militärer gå runt på stan. Det hade varit så här i månader så alla visste att något skulle hända det var bara en tidsfråga om när.

Då var klockan 12:36 och vi började se staden. Det rök och vi kände doften av damm. Vi kom närmare och närmare.

Ett problem uppstod vi tänkte inte på alla militärer som sköt. Långa skottlossningar hördes men som tur var, var det längre bort. Vi smög bakom en gammal matbutik jag och mamma alltid handlade i. Allt var förstört och det luktade av alla matprodukter. Jag lutade mig mot en av tuggummimaskinerna i matbutiken. Jag plockade upp min macka och gav en till Sebbe. Båda satt med uppspärrade ögon och oroliga för att något skulle hända. Vi tog en sipp av vattnet som jag hade burit med mig och då när jag lutade huvudet bakåt så kände jag hur min rygg gjorde ont. Packningen hade varit tung och klumpig att bära med sig men det kunde jag inte tänka på då. Fler smällar hördes men de var mycket närmare nu och hela byggnaden skakade. Sebbe och jag packade snabbt ihop. Vi skulle springa därifrån tillbaka till fältet och fortsätta runt staden till vårt ställe. Vi stack ut

Jag hörde hur tv:n slogs av och bara några sekunder senare så ropade mamma att vi skulle gå och lägga oss och påminde ännu en gång om att dra ner dem svarta gardinerna så att inte krigsplanen såg att det var något här under natten. Under den här tiden sov jag väldigt dåligt jag visste det inte då men den här natten skulle bli en av dem värsta jag har varit med om. Sebbe tog upp sitt täcke, lakan och kudde som han hade i sin väska. Han fick ligga på golvet för vi fick inte plats i min säng. Vi hade en madrass över som han fick ha för att det inte skulle för hårt. Just den här kvällen så var vi väldigt trötta så när vi 13

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Krigslarmet började tjuta. Jag flög upp ur sängen och ramlade ner på min kompis som fortfarande sov. Sebbe vaknade, jag skrek på honom och frågade om vad vi skulle göra. Han visste inte heller men mamma kom in i rummet, hon var lugn och sa att jag skulle ta min nödväska. I den väskan fanns allt som jag skulle kunna behöva för att överleva en kortare period. Vi skulle ge oss av sa mamma. Jag och mamma hade ett ställe som låg mer inne i skogen som var ett gammalt krigsrum. Problemet var att det var en bit att gå så vi skulle vänta tills det blev lite ljusare ute. Vädret var soligt och kallt men vi hade bra kläder beredda så det var inte riktigt ett problem. Sebbe började ta på sig alla varma kläder han hade med sig och då började även jag det. Mamma skulle inte följa med hon skulle stanna kvar i huset och ta hand om allting.

Mammas knä hade hon problem med så hon skulle inte kunna gå den biten det krävdes för att komma till stället vi hade hittat några månader tidigare. I rummet fanns även mer torrfoder några liter vatten, bandage och en kniv ifall något skulle hända.

huvudet och kollade om det såg lugnt ut. Inget såg vi då vi bestämde oss för att springa ut. Sebbe sprang bakom mig.

Plötsligt hörde jag tre smällar och ett skrik från Sebbe.

saker som de egentligen inte menar. De säger det för att det låter bra.

Jag går i den kalla korridoren. Kylan smeker mig mot hyn.

Trasig belysning, obehagliga varelser inlåsta. Är det så här jag ska få hjälp? Jag är i alla fall inte sjuk, inte så som hon där inne verkar vara.

Jag tittade hastigt bakåt, Sebbe låg på marken och den vita snön började färgas röd runt om honom. Jag skrek och tittade snabbt om han levde. Han andades, då bestämde mig för att försöka bära honom sista biten till fältet och se var han blev träffad. Det var tungt men jag lämnade hans väska. Det var tungt men jag hade så mycket adrenalin i kroppen så det var inte lika tungt som det kanske skulle varit. Efter så joggade långsamt igenom ett stort dammoln och sen ner för en liten slänt förbi en stor snöhög. Mina armar orkade inte mer jag släppte honom i lössnön. Då såg jag att Sebbe, som tur var, bara var skjuten i benet. Samtidigt så kollade jag pulsen igen och han andades. Jag öppnade väskan och stack ner handen för att få tag på bandaget. Det låg under burkarna med mat.

Jag lindade benet hårt. Sen så försökte jag väcka Sebbe. Han slog upp ögonen ganska fort. Den lättande känslan rann som vatten över mig.

Jag känner att jag behöver spy, den stickiga doften irriterar näsborrarna. Jag hukar mig över den vidriga toakanten. Den starka syran fräter på tungan. Jag inser inte att det är blod som jag spyr förrän jag drar min bensköra arm mot munnen.

Paniken i mig gör mig mer illamående. Jag försöker ta ett djupt andetag. Men det går inte. Blodet börjar rinna ner för mungiporna. Jag slår på kranen och tvättar mig snabbt innan någon ser. När jag tvättat mig går jag långsamt ut mot hallen igen. Jag går fram till några stolar och sätter mig lugnt.

Väntan tar över 40 minuter. Ögonen blir allt tyngre och tyngre, till slut sluter jag mina ögon och somnar men jag väcks av att en kvinna som skriker efter “Hjälp!”. Det är hjärtskärande.

Sebbe kändes på något konstigt sätt bättre än innan han sa att det kändes som att han hade sovit. Sebbe reste sig snabbt och kände smärtan i benet. Jag sa att han fortfarande hade kulan i benet men att vi skulle ta ut den i bunkern. Där hade vi verktyg för att kunna ta ut den.

Jag står upp för att titta efter men då kommer en äldre kvinna mot mig.

“Jack?”

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Vi såg på GPS:en och vi skulle fortsätta runt snöhögen upp på en gömd stig i den vita skogen. Vi gick och Sebbe gick nästan lika fort som jag för att min packning kändes mycket tyngre nu. Vi hasade fram förbi nya träd hela tiden. När det small nya bomber så la vi oss fort ner på marken. Då fick jag hjälpa Sebbe upp, det var det enda som var så svårt. När han var uppe så var det bara att fortsätta. Jag kollade ytterligare en gång in mot de höga träden.

“Ja!” Kvinnan tittar märkligt på mig, som om vi kände varandra.

Hon säger inget så jag bestämmer mig för att följa efter henne. Men på vägen känns det inte bra. Vi hamnar i ett kalt rum.

Jag sätter mig på en rostig stol framför hennes skrivbord. Jag lutar kroppen neråt mot mina fötter för att undvika hennes mörka ögon. Men när jag tittar upp igen så tittar jag noggrant på henne, hon har ett stort ärr över ansiktet. Det känns bekant men jag kan inte sätta fingret på det. Jag stirrar mer och mer tills hon frågar mig vad som är fel. Jag ger henne ett kort, drygt svar tillbaka:

Då hörde jag ett skrik från Sebbe bakom mig. Jag blev rädd och flög ner på marken för jag trodde att det var ett bombplan men det var det inte. Skrattet ur Sebbes mun ekade genom skogen. Det var bara ett rådjur. Mitt skratt varade bara en kort stund innan det seriösa jag kom fram igen.

“Vad fan tror du? Skitdåligt, annars hade jag inte behövt få hjälp?”.

Det pep i den kalla GPS:en och jag visste att vi var nära. Jag visade Sebbe den vägen jag och mamma en gång för bara någon månad sedan gått på. Vi gick under den stora granen.

Där var det, man såg bara en liten plåtbit. Dörren var tung men vi kom till sist in i den efterlängtade bunkern.

“Få hjälp?”.

“Jo ja precis vad! Skulle jag få hjälp eller inte?”

“Jo, det ska du nog få.”

Filip Michalowski

“När då hade du tänkt?”

7. DRÖMMARNA

Jag blir bara mer frustrerad och vet inte vad jag ska ta mig till så jag bestämmer mig för att gå. Jag ställer mig bestämt upp för att gå ut men när jag precis har kommit fram till dörren så säger hon att jag inte får gå och att jag borde sätta mig ned innan jag får mer problem än vad jag redan har. Jag fattar ingenting.

Landet är kaos och ingen har kontroll, de högt uppsatta har fått sina straff. Folk gör som de vill. Inga lagar, inga regler, ingen som stoppar en från att begå samma misstag som jag. Tankar som går överstyr, tankar som blir sagda och som påverkar andra sådana som mig. Det är ett misstag som jag aldrig kan ta tillbaka. Jag är trött, jag är så trött på samhällets orättvisa och utanförskapet som plågar mig. Bara för att jag är annorlunda.

“Ska vi börja prata om dina drömmar, Jack?”

Jag känner hur kylan kryper sig under kläderna när hon frågar mig det.

“Jag förstår ingenting”

Att rankas som annorlunda påverkar min hälsa, kanske inte fysiskt men psykiskt. Folk tror att de förstår. De säger att de förstår men vi vet alla att det inte är så, det är rent bullshit för att få en att känna att man inte är ensam. När man behöver hjälp, såklart att någon kommer hjälpa dig men folk säger

“Jack, alla drömmer men dina är mer specifikt eller hur?”

“Den tjugonde september 1957. Berätta för mig vad du gjorde då.”

14

Jag vaknar klockan 12.00, jag är sen till jobbet så jag tar på mig något fort för att skynda mig till jobbet. När jag kommer dit så är chefen väldigt arg, han skriker och gormar på mig och frågar varför jag är sen. ”Jag är sen”, svarar jag. Pang! Jag får ett kraftigt slag mot mitt sköra ansikte.

något före, före vad visste jag inte riktigt. Jag bara visste att världen inte alltid hade sett ut så här. Det kunde den inte ha gjort.

Alla visste att någonting hände; vi visste inte vad, inte när, inte hur och inte varför. Allt vi visste med säkerhet var nuet.

Den tjocka kvävda luften som var obehaglig att andas in, men man vande sig någorlunda, så länge man inte tog några djupa andetag. Ett visst antal år efter ens födelse försvann man, ingen visste den exakta åldern, men alla visste att det skulle hända. Min gissning låg på runt ett tjog år, jag hade då aldrig sett någon som såg äldre ut än så. Vissa trodde att när någon försvann hamnade de på en bättre plats. Jag trodde att när man försvann var man bara borta för alltid, ensam och bortglömd.

Smärtan bränns och sprider sig över kinden. Jag känner blodsmaken.

“Din jävla idiot!”

“Förlåt det var…”

“Håll Käften!”

“Om du inte gör klart allt idag kommer jag att bryta nacken av dig”

”Ew, släpp mig jävla idiot! jag vet att du vill ha mig!”

Jag slår till honom tillräckligt hårt så att han släpper mig.

Jag går snabbt till mitt bord och börjar arbeta. Det börjar bli sent och det är dags att gå hem. Jag är inte klar men jag bestämmer mig att gå hem. Jag tar jackan och öppnar dörren.

När jag stod där och tittade upp mot himlen hade jag låtit mina tankar vandra iväg, det var dumt gjort. Utan att jag hade märkt det hade jag börjat gå igen, men jag stannade abrupt när de höga rösterna till sist trängde igenom mina tankar.

Jag stod med ena foten hängande i luften, jag hade varit på väg att gå rakt ut i en krigszon. Snabbt tryckte jag mig mot närmsta husvägg för att söka skydd. Om man inte tillhörde samma gäng var man fritt villebråd. Mina odds såg inte bra ut, av den lilla glimt jag hunnit se uppskattade jag att de var fyra mot tre. De vanskapta hade övertaget även om de inte var så många till antal. Prärievargarna skulle inte ha en chans mot dem, inte jag heller.

”Nej, Nej.” ”Va?” ”Du är väl inte klar?” ”Ne, men,” Jag vänder mig om och det är han. Jag vet att du vill. Han tar tag i mig och tar på mig. Sluta! Han fortsätter tills han tar tag i mitt ansikte och kysser mig.

“Vad har tre små lätta villebråd som ni här ute att göra, ni är nästan inne på vårt territorium. Och ni vet väl vad det skulle innebära?” hånskrattade en av killarna med ett ansikte mer vanställt än de andras.

”SLUTA JAG VILL INTE, RÖR MIG INTE.”

Jag kunde bara föreställa mig hur de unga pojkarna från Prärievargarna kände sig, öga mot öga mot ett av de värsta gängen i stan. Jag uppfattade hur en av de yngre pojkarna sneglade åt sidan ett par gånger. Tydligen gjorde en av de ärrade också det eftersom han sedan sa:

Jag tar tag i ett föremål och slår.

Jaqueline Olsen

8. EFTER DET SOM VAR FÖRE

“Försök inte att springa, eller för all del prova din lycka, vem njuter inte av en liten jakt?”

De rädda små pojkarna från Prärievargarna tryckte sig mot väggen och slog ner blickarna i ett försök att se kuvade ut.

Och det kanske hade lyckats om inte en av dem, den längsta, öppnade munnen.

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut.

Men den gråa himlen täckt av mörka moln som aldrig tycktes skingra sig var det enda jag såg. Det var den gråa synen jag alltid möttes av men ändå fortsatte jag att hoppas på ljusets återkomst. Jag hade hört berättelser om små glittrande ljus på himlavalvet under natten och på dagen ett stort runt klot som sken upp hela världen. Men det var allt det var; berättelser, påhitt. För alla utom mig. Jag trodde att det fanns

“Vi, vi skulle bara spana efter en bortsprungen flicka, ett lätt byte att ta med hem och visa upp”, stammade han fram.

Jag höll inne en djup suck, i början hade jag blivit rasande så fort jag hörde unga flickor benämnas som ett objekt, men min ilskan hade svalnat för länge sedan. Jag kunde inte vara arg längre, jag blev bara sorgsen vid tanken på att vi inte var lika mycket värda som dem. Vi såldes, byttes och stals från gäng till gäng. Bara för att vi hade förmågan att föra vårt släkte 15

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Den dagliga kampen om att hitta mat och vatten orörda av det frätande regnet. Den inre kampen vi oavbrutet utkämpade, om huruvida det verkligen var värt att leva ännu en dag? Den ständiga rivaliteten mellan gängen, sabotagen som de åsamkade varandra helt likgiltiga över hur det påverkade andra människor. Det var så det var, hjälp dig själv i första hand och trampa gärna ner någon annan i farten. Jag trodde inte på historierna om den så kallade mardrömslika platsen, helvetet. Hade jag gjort det så visste jag att jag hade levt i mitt eget personliga helvete, och det var en alltför dyster, och kanske alltför sann, tanke.

Jag säger inget mer och går till toaletten. Jag tittar mig i spegeln och ser att två tänder saknas. Hatet mot människan kryper sig under huden på mig. En dag lovar jag att jag kommer få min hämnd. Jag beger mig mot mitt bord snabbt för att undvika Edward, chefens kompanjon, ett riktigt avskum.

Men jag lyckas inte undvika honom, han hinner greppa tag i min arm och drar mig in i hans famn, samtidigt tar han tag i min midja och säger hur vacker jag är.

vidare, att förse gängen med fler medlemmar.

igenom området. Tankar på Peyton, om hur hon mådde, om hennes havandeskap hade börjat synas, om hon hade några färska blåmärken, slutade aldrig poppa upp i huvudet. Jag kände mig lite skyldig varje gång jag träffade henne, varje gång jag såg de lilablommande blåmärkena kring hennes hals, våra roller hade så lätt kunnat varit ombytta. Hon var i princip en fånge i de Vanskaptas läger, det var ett under varje gång hon lyckades smita ut. Medan jag var medlem i ett gäng bestående av endast tjejer som såg efter varandra och fick komma och gå som vi ville, dock fanns det regler men bara för vår egen säkerhets skull. Jag skulle säga att livet ibland (eller ganska ofta) var orättvis, men jag trodde inte på att det fanns någon högre makt som skipade rättvisa, delade ut tur och otur. Ingen eller inget hade då någonsin underlättat mitt liv.

Jag var på väg bort, längre in i mörkret där jag kunde bli osynlig, när jag hörde en av de vanskapta säga någonting oroväckande: “Vi letar också efter en flicka, men inte vem som helst, hon är speciell. Och hon får inte under några omständigheter skadas, hans order.”

Det sista sa han lite missnöjt som om det förstörde allt det roliga. Men hans djuriska grin kom tillbaka så fort han fick se hur vita de tre ynglingarna blev så fort han nämnde honom.

“Ni kanske har sett henne?”

Han avbröt sig genast när de började skaka frenetiskt på sina små huvuden.

Jag gick in i den dunkla gränden, inte för att det någonsin varit upplyst någonstans men ändå tycktes alltid grändernas mörker tätare och mer kompakt. Mina ögon sökte genom gränden tills de nådde Peytons. Jag släppte alla försiktighetsåtgärder och rusade fram till henne. Jag kom inte hela vägen fram, jag stannade två meter bort av chocken.

Hennes hår var rufsigt och tovigt, delvis bortryckt med rötterna. Hennes hud var blek, blekare än vanligt och täckt av lila och blåa märken. Hon gick klädd i en vit nattsärk som var nerblodad nertill. Jag släppte ut en suck, hon hade fått ännu ett missfall. När jag återigen mötte hennes blick såg jag att när hon förlorat barnet hade hon förlorat sig själv. Hennes ögon var tomma, inga känslor syntes, inget tecken på liv. Jag tog ett steg närmare, jag vet inte om det var för att krama om henne eller ruska om henne i ett försök att få tillbaka livslusten. Men då såg jag plötsligt någonting i de tomma ögonen, jag såg den oändliga sorgen efter att ha förlorat fler barn än vad man ska behöva. Men jag såg också en annan typ av sorg, en mer stillsam men djup sorg och jag kunde känna att den var riktad mot mig.

“Men ni vet inte ens vem det är jag pratar om, låt mig upplysa er. Hon har ovanligt vitt lysande hår och hon är märkt av honom bakom sitt vänstra öra”.

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Vid beskrivningen kände jag hur jag blev helt torr i munnen samtidigt som jag långsamt förde handen bakom örat, föste undan mitt lysande vita hår och kände på det svarta brännmärket jag fått för länge sedan. En känsla av fruktan spred sig i mitt hjärta och jag befarade att jag inte skulle kunna springa ifrån honom för alltid.

Istället för att börja hyperventilera och kasta upp mitt kvällsmål vid blotta tanken på att han letade efter mig gjorde jag någonting vårdslöst. Jag kikade runt husknuten. Jag vet inte vad jag hoppades på att se, kanske hur de vanställda vek sig dubbla av skratt. Istället mötte ett par ögon mina, ett par nötbruna ögon fyllda av skräck, ovisshet och ensamhet.

Jag höll kvar ynglingens blick så länge jag vågade samtidigt som jag skakade på huvudet, som för att säga att han aldrig hade sett mig. Sedan slank jag tillbaka in bakom husväggen och började springa redan innan jag hörde ynglingen gasta att jag stod bakom husknuten. När de vanskapta väl började springa hade jag ett välbehövligt försprång. Men om jag skulle hindra dem från att knappa in skulle jag behöva vara påhittig.

Plötsligt hördes en sko som skrapades mot gruset på marken, jag visste att varken Peyton eller jag hade rört oss ur fläcken.

Vi var inte längre ensamma, om vi någonsin hade varit det.

Jag tog ett djupt andetag, ignorerade min instinkt som sa åt mig att aldrig lämna ryggen blottad åt fienden och fortsatte titta in i Peytons ögon. Med ens förstod jag varför hon var ledsen för min skull. Jag böjde huvudet enligt sed och viskade sedan “Jag förlåter dig” så tyst att jag var osäker på att jag ens yttrat orden högt. Men när jag åter såg in i hennes ögon såg jag en glimt av tacksamhet innan hon åter slöt sig i sitt tomma skal. Hon sörjde inte bara sina barn, utan även för mig, för hur hon hade beseglat mitt öde genom att be mig möta henne här.

Efter att ha sprungit runt i olika kvarter, hoppat upp på taken och gömt mig på de mest obehagliga ställena hade jag till slut skakat av mig mina förföljare. Jag bannade tyst mig själv för min vårdslöshet. Men jag kunde inte släppa tanken på att han letade efter mig, att han till slut kommit för att ta mig, som han hade lovat en gång för länge sedan.

Jag skakade lätt på huvudet i ett försök att få mina tankar att klarna, få mig att sluta tänka på mina dunkla barndomsminnen. Om jag skulle undvika upptäckt måste jag vara vaksam och på min vakt mot allt och alla. Försiktigt spanade jag ut från sidogatan där jag stod för att få en uppfattning om vart jag befann mig för tillfället. Gatan var tom, inget tecken på rörelse men inte heller någon gängmarkering på de halvt raserade husväggarna, vilket var bra. Det sista jag hade behövt i den här situationen var om jag oavsiktligt hade inkräktat på någon annans territorium.

Jag hoppades bara att Peyton inte skulle mörda mig för att jag var sen, eller ännu värre, lämna mig ensam i den här världen.

“Må din själ finna ro i den eviga vilan” andades jag med en svag röst samtidigt som jag hörde suset från dolken. Jag duckade inte, vek inte av en tum från där jag stod, den var inte ämnad för mig. Jag ryggade inte till när dolken borrade sig in i hennes bröstkorg, jag blinkade inte när hon föll till marken och en blodfläck bildades runt hennes döda kropp.

Jag fällde inte en enda tår, flämtade inte till eller reagerade känslomässigt överhuvudtaget. Jag bara vände mig sakta om med mitt ansikte fruset i en kylig mask, och jag hatade mig själv för det.

“Var det där verkligen nödvändigt?” sa jag kallt och jag förundrades över min självbehärskning när han steg ut från sitt gömställe.

När jag var ett kvarter från mötesplatsen gick jag långsammare, blev mer vaksam. Jag visste att Peyton aldrig skulle förråda mig med flit, men tänk om något följt efter henne. Det var svårt att bibehålla koncentration när jag sökte

“Det vet vi båda två att det var, hon skulle aldrig ha återhämtat sig. Dessutom, vad gör hon för nytta om hon inte kan göra 16

9. EN LUGUBER BUNKER

den enda sak hon är skapt för?”

Jag teg, jag visste att han hade rätt men hon var ändå min vän, min enda vän.

“Det var länge sedan vi sågs sist, men tro inte att jag har glömt bort dig. Jag kommer fortfarande ihåg den där dagen på marknaden som om det var igår, fast då var du ju mycket yngre och inte lika söt.”

Jag vaknar upp av ett svagt ljud. Jag ser mig runt i bunkern.

Mörkt, trångt och kallt. Det rinner en tår på min kind när jag tänker på hur länge vi har varit här. Jag kliver upp ur sängen och ser mig själv i spegeln. Skägget har växt ut igen och i reflektionen bakom mig sitter Leo och stirrar ner i marken.

Leo, den enda jag har kvar i livet.

Han skrattade ett rått skratt som fick mig att rysa och håret på armarna att resa sig.

“Vad vill du?” sa jag lite trotsigt och insåg att jag lät lika dum som ett småglin.

– Hur mycket mat har vi kvar? frågar Leo.

“Är inte det uppenbart? Jag vill ha det som är mitt”.

– Inte alls mycket, säger jag.

Jag kunde inte stoppa impulsen att sätta handen på brännmärket bakom vänster öra. Hans flin blev bredare och det fick hans ansikte att se förskräckligt ut, han hade fler och grövre ärr än killen i gränden. Men jag antar att ledaren för de Vanskapta måste vara den mest vanskapte.

– Kommer vi dö här? frågar Leo. – Ja, om vi inte skaffar mer mat, säger jag.

– Hur ska vi få tag på mer mat? frågar Leo. – Det enda sättet är där ute, säger jag.

“Från den stunden jag först såg dig har du varit min, bara min. Hur kunde du någonsin glömma det, jag lämnade ju ett märke som en påminnelse om att en dag kommer jag ta det som är mitt. Idag är den dagen”.

Leo kollar på mig förskräckt. Jag kollar på honom.

– Men hur ska vi göra det? frågar Leo. Det är ju farligt därute.

Det blev knäpptyst och även om jag inte kunde se hans mannar kunde jag känna närvaron av åtminstone sex i gränden. Jag blev lite smickrad över att han tyckte sig behöva så många män bara för att ta lilla mig.

– Vi har inte hört något på en vecka nu, säger jag.

Jag packar en väska med kniv, gasmask, mat och vatten. Och sedan ger jag mig ut i det okända krigsområdet. När jag kommer ut möts jag av ett tjockt moln av rök och det tjuter i mina öron. Det är svårt att se i den tjocka röken och det luktar torrt. Marken är bucklig och svår att gå på. Jag börjar gå framåt på den buckliga marken. Jag har bra koll på vart jag är så det är lätt att hitta i röken.

“Det finns två sätt vi kan göra det här på, valet är ditt” sa han och betraktade mig noga med sina isblå ögon som skar sig lite mot hans kolsvarta hår.

“Om du nu vet så mycket om mig som du antyder vet du redan att jag anser att det aldrig finns en lätt utväg ur någon situation”.

Jag tar mig till macken i staden i den eviga tystnaden. Macken har ingen ruta kvar från bombernas tryckvåg. Väggarna är knappt stående och taket är nästan inrasat. När jag kommit fram till macken ser jag en rörelse där inne. Jag tar mig närmare väggen. Jag sätter mig på huk i det krossade glaset och kollar in i macken. En maskerad person med en väska full med mat står precis framför mig på andra sidan glaset.

Personen i masken börjar röra sig mot dörren. Jag ställer mig upp bakom väggen.

Jag hånlog mot honom och innan jag vände mig om hann jag se hur han spände käkarna vilket fick hans dåligt läkta ärr från ögat till läppen att se ännu mer groteskt ut.

Trots att jag visste att det var hopplöst sprang jag ändå, jag sprang mot den öppna gatan. Kom jag bara dit skulle jag kanske ha en chans intalade jag mig. Jag visste att jag genom att försöka fly hade förlorat all min värdighet men jag kunde inte ha brytt mig mindre.

– Ner på marken, jag har kniv, säger jag.

Plötsligt låg jag på marken omringad av de sex svartklädda underhuggarna, jag hade inte hunnit längre än några meter innan den förste hade fällt mig. En av dem tittade frågande på honom innan de började sparka på mig där jag låg på marken. Jag visste att jag inte skulle överleva honom, ingen hade någonsin gjort det. Ingen. Och jag visste att jag inte var ett undantag när allt svartnade för ögonen.

Personen lägger sig på marken med magen neråt.

– Döda mig inte! säger mannen.

Jag håller kniven mot hans nacke. Mannen skakar av rädsla.

– Av med masken, säger jag.

Mannen drar av sig masken. Under masken är det en man med ett halvt bortbränt ansikte.

Thea Mikaelsson

– Jag vill dig inget ont, säger han.

– Vad heter du? frågar jag.

– Lucas, säger han.

– Vart har du bott, Lucas? frågar jag.

– I ett bunkerrum inte långt härifrån, säger Lucas.

17

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

– Vi måste ut och hämta mat, säger jag.

Jag hör ett högt ljud. Jag kollar på Lucas, han kollar på mig.

Vi båda vet vad det är. Bomblarmet. Vi börjar springa tillbaka till bunkern. Ljudet blir högre och högre, men Lucas snubblar på den buckliga marken. Jag stannar och ser att Lucas fot är helt sned. Den är av. Jag slänger upp Lucas på axlarna och springer så fort jag kan mot bunkern.

Till slut blev allt bara svart.

– Hallå?

Jag vaknade till, det var någon som hade pratat med mig.

Jag kunde inte avgöra, var det på riktigt eller var det så här det kändes att vara död? Rösten var märklig, väldigt mörk och raspig. Under en minut hann hundratals tankar fara genom huvudet, vem var han? Vad gjorde han här? Jag försökte öppna ögonen men det kändes som att allt som fanns i min kropp försökte stoppa mig men jag kämpade och till slut kunde jag skymta ljus.

Vi hinner fram till bunkern precis i tid. När jag stänger luckan slutar larmet. Vi väntar på att bomberna ska smälla. Lucas blir omplåstrad av Leo. Stämningen i bunkern är luguber. Ingen vet varför bomberna inte small.

– Leo, hör du? frågar jag.

– Hallå?

– Nej, vad är det? frågar Leo. – Jag hör röster på andra sidan luckan, säger jag.

Nu var det samma röst igen, skulle man säga något tillbaka?

Jag fattade ett beslut som sen skulle förändra allt.

– Sluta ljuga, säger Leo.

– Hej, sa jag.

– Jag är fullt seriös, säger jag.

Det sved till i halsen, det värkte värre än när man hade influensan och låg hemma från skolan utan röst och kände att halsen bara blev trängre och trängre av svullnaden.

Det kommer knackningar från luckan. Jag kollar på Leo. – Ska vi öppna? frågar jag.

Det min blick först mötte var en man någon meter bredvid mig, det lockiga och nästan lite guldiga håret sken som solen.

I den nästan helt gråa staden som nu stod i ruiner och hotade världen.

– Nej, hur ska vi veta att de är goda, säger Leo. – Men, de kan hjälpa Lucas, säger jag.

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Hotade världen? Ja faktiskt, ett tredje världskrig hade inträffat.

Människor runt om i världen flydde för sina liv. Barn dog som flugor och låg döda längs gatorna i det en gång rika och inflytelserika landet och det enda politikerna i länderna som inte var drabbade satt och pratade om var hur, var och när de skulle anfalla nästa gång. Ilskan inuti mig var som när ett lejon fällde en antilop och sakta åt upp den sönderslitna kroppen.

Den tog över mig. Jag kunde inte få in hur människor kunde vara så själviska, hur kunde de låta hundratals barn dö?

– Okej då, säger Leo. Jag börjar gå mot luckan. Knackningarna fortsätter.

Jag öppnar luckan. Där står tre män med vapen och militäruniform.

– Är ni här för att hjälpa oss? frågar jag.

– Ja, svarar mannen i mitten.

– Vi har en skadad person här, säger jag.

Jag kom tillbaka till verkligheten och insåg att det var en man som stod och stirrade på mig. Jag slog fast att han nog hade stått där ett ganska bra tag och observerat mig.

– Ok, låt oss hjälpa honom, säger militären.

De klättrar ner i bunkern för att hjälpa Lucas att komma upp på ytan. Lucas blir placerade i en militärbil och får hjälp direkt.

Jag och Leo hoppar också in i bilen och sedan åker vi iväg.

Iväg från bunkern som räddade våra liv.

– Hur länge var jag borta? frågade jag.

– Bara några minuter, vad tänkte du på?

Vad fan skulle jag ens svara på det? Jag kunde väl inte vara ärlig och berätta om ilskan jag hade upplevt, då hade han fan trott att jag var helt inkompetent. Jag bestämde mig för att ljuga.

Gabriel Erlandsson Andersson

10. EN SISTA BLICK

– Eh, inget särskilt, sa jag.

Det dånade, kaoset var värre än dagarna på stan mitt i den sista julshoppingen. Människor låg döda längs den långa storgatan från öster till väster. De som överlevt den första attacken gick och samlade ihop kroppar och la dem på den stora stadshustrappan, för att kunna räkna alla avlidna.

Allt kändes så underligt när jag låg där på gatan efter att en svart rök kommit och ätit upp allt i sin väg. Jag kände mig dum som inte ens försökte springa iväg från den men jag kunde inte röra mig en centimeter just där och då. Har du någon gång känt den känslan så vet du exakt vad jag pratar om. Den extrema rädslan som paralyserar dina muskler, hjärnan signalerar spring men du kan inte. Du står som förstenad tills skräcken ätit upp dig.

Bomberna flög i luften nästan som fyrverkerierna gjorde på nyårsafton. Det var ett stort svart moln på väg mot mig, molnet åt upp allt i sin väg. Det var en mycket vacker syn att se, hur allting bara slukas av det stora svarta molnet.

Jag kunde inte springa. Paniken gjorde mig förstenad och blodsmaken i munnen var nästan outhärdlig. Men det värsta var inte smärtan när molnet träffade mig. Det var väntan, väntan på döden som jag visste skulle komma.

Jag förstod att jag måste haft en fruktansvärd tur som överlevde. Jag kunde inte låta bli att tänka tanken: “varför just jag?”. Varför fick jag en chans att leva? Irritationen kom tillbaka. Varför skulle jag leva när det fanns flera tusentals BARN som inte hade fått samma chans. Jag hade i alla fall levt i femton, snart sexton år och hade redan varit nära att dö ett flertal gånger. När ska jag äntligen få dö? Det kändes fel och jävligt orättvist att jag fick leva, lilla jag som ingen brydde sig 18

om. Den fula i alla sammanhang, den som ingen ville vara i grupp med i skolan. Den jävligt “pain in the ass” personen som alla bara ignorerade.

för någon annan och det gjorde mig nästan rädd. Han släppte min hand och började gå.

Jag ville egentligen inte gå ifrån men min farmor ropade så vad skulle jag egentligen göra? Jag ansträngde mig så hårt för att inte vända om och springa tillbaka. Nicklas, vem fan kallar mig för Nicklas? Alla vet väl för i helvete att jag kallas för Nicke. Hatade att bli kallad Nicklas fy fan vilket jävla töntnamn.

Jag hade levt hela mitt liv ensam, morsan försvann efter födseln och farsan önskade att jag inte fanns. Det enda som spelade någon roll för honom var spriten. Jag var van vid att bli misshandlad hemma, det var därför jag alltid hade heltäckande kläder på mig. Det blev jag också mobbad för i skolan. Jag tror att alla tyckte det var jävligt konstigt bara.

Liksom, vem fan går fullt påklädd när det är tjugofem grader varmt? Jo, det gjorde jag, jag skämdes så. Mina armar var blåslagna och benen likaså. Till slut orkade jag inte mer. En dag efter skolan gick jag till Apoteket och köpte lugnande piller så att jag äntligen skulle få somna in. Jag kunde inte svälja piller så jag stoppade ner alla i en mortel och började krossa dom. När det var ett vitt pulver hällde jag ner dom i mitt vattenglas och sedan drack jag. Jag hade otur, pappa kom hem bara någon timme efter, nykter för första gången på länge och hittade mig liggande i soffan. Han ringde ambulansen som hann i tid och räddade mitt liv.

När vi kommit nästan hela vägen fram till stadshustrappan vände jag mig om.

Han kämpade så hårt, jag såg hur varje kliv han tog var som ett slag i ansiktet. Fan, varför lämnade jag honom där? Vilken slags människa gör ens så mot någon annan? Tusen tankar for genom huvudet, borde jag gå tillbaka och hjälpa honom eller borde jag bara fortsätta?

– Vi försöker få dig att stå upp.

Hans röst kändes mjukare nu, den var fortfarande mörk men på något sätt så var den ändå väldigt vänlig. En enkel nick räckte som svar, jag samlade mina sista krafter för ett sista tappert försök att överleva. Min kropp värkte men han räckte vänligt ut sin hand som hjälpte mig att långsamt komma upp på fötter igen. Jag ansträngde mig så hårt för att inte skrika till av all smärta som for genom min kropp. Håll tillbaka! Håll tillbaka! uppmanade jag mig själv.

Jag väcktes från mina tankar med att ett susande ljud hördes, jag kunde inte riktigt placera det i mitt huvud. Till slut insåg jag. Jag sprang, jag sprang för mitt liv. Sen kom jag på något, pojken då? Pojken som jag hade lämnat för att jag skulle gå till min farmor, var var han?

Tanken slog mig försent, en sista bomb hade släppts och den susade ner i hög fart. Jag såg rakt in i pojkens ögon, en sista gång.

Till slut kom jag upp på fötter igen, det var jävligt vingligt. En kall kår kom slingrande som en orm upp längs ryggen.

Alice Trehn

– Vi måste dra till stadshustrappan, alla överlevande ska samlas där.

11. FLYKTING PÅ GRUND AV KONFLIKTEN

Fuck var det första som kom upp i skallen på mig när han kastade ut meningen i luften. Fuck, jag dör hellre än att gå dit och mötas av en skara skärrade svenskar som pratar i käft på varandra. Nej fan, då ligger jag hellre här och dör en långsam död. Jag hann inte ens öppna munnen förrän en tredje röst hördes fast en bit därifrån. Precis vid den där smyckesbutiken, i hörnet, som fångade in den västra delen av stan innan det ganska rymliga torget itu delade öster från väster.

Amir är på väg till sitt hem, han hör ljudet av bomber och skjutningar. Han springer mot sitt hem, när han är hemma säger hans mamma:

– Nicklas?

Mannen där framför mig som jag känt i nästan fem minuter av mitt liv ryckte till och kollade direkt vart rösten kom ifrån. Jag vände mig om och fick syn på en liten tant som såg ut att vara typ hans mormor av åldern att döma.

– PACKA IHOP SNABBT! Vi måste iväg så snabbt vi kan.

De tar ut sig genom huset och försöker springa med de andra folk för att hindra sig och de hittar ett ställe och stannar där.

– Vi måste gå nu, Nicklas.

Solen stiger upp, dem glada fåglarna kvittrar och man hör alla barn. De varma bullar lyser upp Amirs dag, mammas mat är det bästa Amir vet, matens lukt går genom hela hemmet.

Hans bruna hår sticker ut genom lakanet, de bruna ögonen öppnar och han sträcker sig. Hans leende är så vackert som, hans tjocka läppar öppnar och vita tänder sinns ut och han hoppar ut från sängen. Amir är stark som ett lejon och är bestämd på sina ord som han har sagt och lurar ingen.

Jag kunde inte låta bli att lägga märke till hennes röst, den var väldigt annorlunda. Den lät nästan exakt som Siri-rösten gjorde på Iphones. Den klassiska uppläsarrösten som saknade förmågan att uttala orden på ett vanligt eller korrekt sätt.

– Gå i förväg du, jag kommer efter er.

Halsen sved fortfarande och så fort jag hade sagt det önskade jag att jag bara kunde hålla käften i styr. På något vis ville jag vara nära honom hela tiden, hans närhet var det enda jag behövde. Tanken på att ha hans hand i min gjorde mig tillfredsställd på något sätt, jag hade aldrig känt på det viset

– Amir vakna nu du kommer bli försent till skolan, säger mamman – Mamma jag kommer, säger Amir. Han kommer ner med sin väska och sätter sig på stolen.

19

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Allt kändes bara så sjukt. År 2045 bröt ett tredje världskrig ut och det handlade om en så otroligt enkel sak som vatten.

Här i Sverige har vi levt i ett överflöd av vatten, vi har kunnat duscha, dricka och bada hur mycket som helst. Antagligen blev det en för stor avundsjuka som skapades mellan vårt överflöd och de fattiga ländernas brist som gjorde att det bröt ut.

– Va gott det luktar mamma, kan jag få inte stanna hemma idag skojar han

som möjligt på vad som hade hänt innan det här.

En liten flicka med övervuxna kläder stirrade på de vuxna runt henne med tomma ögon.

Hans mamma svarar:

“Hon är redo för sin träning, sir! Hon har övermänsklig styrka, snabbhet och hennes kropp kan läka stora sår fortare än en vanlig människa. Hennes IQ-nivå är tillräckligt högt för att hon efter sex månaders träning ska kunna slåss på slagfältet”.

– Gå nu och kom hem snabbt.

Amirs mamma jobbar på en affär och tjänar ganska bra han har aldrig saknat sin pappa, men han vet allt om sin pappa.

Hans mamma har gjort det bästa för honom att Amir aldrig ska sakna sin pappa någon gång. Ibland är hans mamma ledig så de brukar åka till olika restauranger och äta där de brukar också åka långt bort när Amir och hans mamma är lediga länge. De brukar besöka olika museer och kolla på heliga platser i olika religioner. Ibland brukar de leka på natten så de har väldigt bra liv tillsammans. Kommer det vara så?

En kvinna med vit rock såg entusiastiskt på en lång man som hade en pistol i handen. Flickan visste exakt vad mannen tänkte trots att de inte hade träffats innan det här mötet. Den galna blicken i ögonen förklarade allt. Men hon gjorde inga försök att fly.

“Sa du att hon kunde läka sina sår snabbare än en vanlig människa?” frågade han intresserat och såg ner på flickan med en farlig glans i ögonen.

Han vaknar upp av sina lyxiga dagar och till sina värsta dagar.

Han kommer tillbaka hem ifrån skolan och hör skjutningar och ser röken som stiger upp som stora svartgråa moln och hans hjärta började dunka som ett trumset, hårdare och hårdare och tänker på sin mamma medan han springer mot hemmet.

Svetten blir mer och mer tårarna rinner ner och tankarna väcker upp i huvudet varannan sekund. När han kommer till hemmet så hör han mamma:

“Hur snabbt?”

“Du kan se själv med dina egna ögon.”

Pang! Pang! Pang!

Flickan föll ner på golvet men inte ett ljud kom från hennes mun. En man med väldigt gröna ögon som liknade den långa mannen, var den första som reagerade.

– Vi måste dra härifrån så packa ihop nu!

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Innan de går från hemmet minns han sitt hela liv från barndom till nu och det rinner tårar från hans ögon och de tar sig med de andra folk ut i byggnaden och försöker hänga med de andra folk och hitta en plats och stanna där. Oron väcks hos mamman och hon kramar honom hårt och gömmer honom under sin kofta. Efter ett tag ser de landets militär komma och försöker att skydda folk och tar dem till andra ställen för att skydda dem och försöker ta över några ställen där kriget är och det lyckas de med. Amir och hans mamma är flyttat till en bra plats och de har det okej men man kan aldrig glömma sina barndomstider dag kollar de på nyheter och får reda på att militär har tagit över terroristerna. De blir glada och flyttar tillbaka och startar ett nytt liv och Amir läser vidare och hans mamma hittar ett jobb. En gång är de hemma och lyssnar på nyheter och de får reda på att han som låg bakom har gripits och när hans mamma hör det så tappar hon tallriken med maten och Amir blir chockad, var det någon som hon kände igen? Efter hela händelsen blir hans mamma sjuk och dör av chocken.

“Lucius! Sluta! Hon är bara ett barn!”

“Nej, Thomas, hon är ett vapen som vi behöver för att vinna kriget”, svarade Lucius lugnt och tittade ner på flickan som drog ut kulorna från sina sår.

“Trots att hon blivit skjuten så skulle hon ställa sig upp och fortsätta slåss efter ett par minuter. Mycket användbart!”

Såren läktes och efter ett par sekunder så hade de försvunnit.

Lucius och kvinnan såg ner på henne med breda leenden. Det fick de att se ännu galnare ut.

“Varför kunde ni inte använt en vuxen?” frågade Thomas ängsligt och såg på barnet som ställt sig upp och fortfarande hade det tomma ansiktsuttrycket. Vad hade de gjort med den stackars flickan?

“Vi hade då blivit tvungna att radera alla minnen flera gånger för att få den att lyda. Barn kan man hjärntvätta och det är väldigt lätt att få dem att glömma. Sparar tid och kraft”, svarade kvinnan och justerade sina glasögon.

Amir blir ensam.

Yashfeen Amjad

Thomas öppnade munnen men stängde den igen. Men Lucius hade vänt sin uppmärksamhet mot flickan och såg väldigt fundersam ut. Efter ett par sekunder suckade han högt innan han vände sin blick mot sin bror.

12. FÖDD TILL ATT DÖDA

“Jag har inte tid att träna henne. Därför tänkte jag överlämna vården till dig, Thomas. Du är trots allt den bästa soldaten vi har, och efter att du har tränat henne så skulle hon kunna ta ner en hel armé.

Det var en flicka som vaknade i sjukhusrummet. Man antog säkert att hon var en helt vanlig flicka som hamnat i en olycka. Tyvärr så var det inte sant. De flesta av hennes skador var väldigt allvarliga. Ena armen var så förstörd att de blev tvungna att kapa av den helt. Istället för att inte längre ha en arm så hade de sett till så att den saknade armen nu var gjord av metall. Skottsåren på magen, benen och vid nyckelbenet hade läkt av sig själv. Hon visste att det berodde på serumet som hon hade fått. Men trots att hon visste det så mindes hon inte hur hon fått skadorna. Hon slöt ögonen och tänkte så hårt

“Men…”, pausade Lucius och såg hårt på Thomas.

“Jag förväntar mig att du tränar henne hårt! Jag vet att du har en svaghet för barn, men se inte henne som ett barn, för hon är inte ett. Hon är ett vapen! Och bara ett vapen! Förstår du vad jag säger?”

Thomas betraktade flickan och såg tankfull ut. Han var väldigt orolig för flickans hälsa, till skillnad från sin bror och 20

vetenskapskvinnan. Efter lite betänketid så nickade mannen.

sorg som han såg. Men Thomas sade inget utan lät henne fortsätta.

“Ja, kapten!”

“Min far... tog hand om hästar innan kriget. Min mor, minns jag, red alltid på en vit häst.” Hon tog en kort paus innan hon fortsatte.” Den här hästen påminner mig om dem.”

Den långa mannen log brett innan han och kvinnan lämnade dem ensamma i rummet. Det såg ut som att Thomas försökte låta bli att grimasera när flickan tittade upp på honom med sina tomma mörka ögon. Han suckade och böjde på knäna för att stå vid samma höjd som flickan.

Thomas såg ut att vara tom på ord. Istället tog han hästen från hennes händer och gick för att prata med butiksägaren. Han kom tillbaka och sträckte ut för att ge den tillbaka till henne.

“Har du ett namn?” frågade han vänligt.

“Jag vill att du tar den här. Varje gång du ser på den ska du tänka på din familj och hur mycket de älskade dig.”

“Flickan.”

Hennes röst var ljus, ett barns röst, men den var lika tom på känslor som hela hennes ansikte. Thomas såg på henne med sorg i blicken.

Athena såg på honom som ett frågetecken. “Älska?”

“Ja, älska. Man vet att man älskar någon när man känner sig glad och varm över att tänka på dem”, förklarade han och log.

“Från och med idag så ska du heta Athena. Efter visdomens och krigets gudinna.”

“Ja, sir!”

Minnet gjorde henne varm i hjärtat. Betydde det då att hon älskade Thomas? Var han familj om hon älskade honom?

Minnena hade inte gett henne svar utan det hade bara förvirrat henne mer. Hennes hjärta gjorde inte längre ont och klumpen i magen hade försvunnit. Kanske kunde kärlek bota människor inifrån. Athena gick försiktigt tillbaka till sin säng med silverhästen i handen. Hon mindes inte mycket av sin familj, bara att de alltid log och att de hade hästar. Athena minns i alla fall att efter att de dött i en bomb så hade hon blivit experimenterad. Hennes hjärta gjorde ont igen. Flickan började verkligen bli frustrerad över att inte veta varför det gjorde ont.

Athena. Det var hennes namn. Mannen, Thomas, hade gett henne det namnet. Av någon anledning så gjorde hennes hjärta ont och minnet hade även gett henne en klump i magen, när hon tänkte på honom. Men varför? En tanke for in i hennes huvud. Men hon skakade snabbt av den. Det var omöjligt. Athena kunde inte känna känslor, tack vare experimenten. Kanske hade hennes hjärta också skadats. Det var då sjuksystern kom in i rummet med en bricka mat.

“Ursäkta, men vet ni varför mitt hjärta gör ont?” frågade flickan artigt och det fick henne att undra varför sjuksystern såg sorgset på henne när hon lade brickan på bordet bredvid henne.

Varför? Varför gör det ont? Jag måste kunna komma ihåg det här, tänkte hon och slöt ögonen hårt som att det skulle göra det lättare för henne att få ett till minne.

“Ert hjärta är inte skadat, lilla vän.”

Det hjälpte faktiskt.

Athena frågade inte mer eftersom kvinnan skyndade sig ut ur rummet. Om hennes hjärta inte hade skadats, varför gjorde det då ont? Det måste ha något med den där mannen Thomas att göra. Kanske straffade han henne för att hon gjorde ett misstag. Det lät rimligt. Ur ögonvrån såg hon något glänsande. Athena vred sig på huvudet för att se vad det var.

Vid fönstret så stod en liten silverhäst som skimrade i solen.

Hon tänkte inte då hon ställde sig upp och började känna sig yr över att ha ställt sig upp för fort. Athena föll ner i sängen men efter ett par sekunder ställde hon sig upp och gick försiktigt mot fönstret. Flickan sträckte sin högra hand, som var gjort av metall, och tog upp den lilla hästen. Hon tappade greppet och den föll på golvet. Athena böjde sig ner och tog upp hästen med sin vänstra hand och blev förvånad över att den inte var kall. Ett minne for upp i hennes huvud.

De var tydligen vid ett slagfält. Eld, rök och mörker fanns överallt. Ljud från pistoler, gevär och bomber kunde höras tydligt och hon skulle inte bli förvånad om hon fick tinnitus av det. Athena gick åt sidan när hon såg en kula som flygande mot henne. Hon sköt snabbt mot kvinnan och såg henne falla mot marken. En man hoppade plötsligt på henne och försökte trycka kniven i henne. Hon tog tag i knivens vassa blad och ignorerade smärtan när hon drog den ifrån hans hand innan hon sköt in kniven rakt i hans hals. Mannens blod droppade på hennes kläder och ansikte men hon puttade bara bort honom innan hon ställde sig upp.

PANG! PANG! Athena tappade sin pistol, men hennes ögon var inte på sin arm eller sin pistol. Den var en annan man som hade pistolen riktad mot henne. Hon gjorde något som han troligen inte hade förväntat sig. Hon sprang rakt mot honom och innan han sköt mötte hennes vänstra näve hans ansikte. Mannen föll och ett dånande ljud kom från hans pistol. Flickan drog ut pistolen ur hans hand och sköt honom i ansiktet innan hon fortsatte att döda varenda person som hon visste var en fiende. Några meter ifrån henne såg hon Thomas som sprang till delen av fästningen som ännu inte blivit till ruiner.

Thomas kollade bak och såg en liten mörkhårig flicka gå bakom honom. Runt omkring dem så fanns det olika slags tält där folk sålde saker som mat, dryck och kläder. Det var väldigt trångt och människorna som gick förbi hade smutsiga kläder och såg hungriga ut. Thomas vände sig om igen och den här gången såg han inte Athena. Han stod där och väntade i några sekunder men han kunde fortfarande inte se henne.

Den grönögda mannen började gå tillbaka och andades ut när han såg att hon stod och stirrade på en glänsande sak i sin hand. Det var en liten silverhäst.

Hon rörde sina ben fortare och till slut så sprang hon bredvid sin mentor. Han såg från ögonvrån att hon var bredvid honom men han sa inget. De sprang upp för trapporna och när de kom fram till tornet så gick Thomas mot det öppna fönstret och höjde en pistolliknande sak mot himlen. När han tryckte

“Min familj”, viskade Athena. “Jag kommer ihåg min familj.”

Hon kollade upp för att möta sin mentors blick. Den här gången möttes han inte av en tom blick i ögonen, utan det var 21

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Han spärrade upp ögonen när han såg att hon log tillbaka.

på avtryckaren flög grön rök upp. Det var klart tecken att de som ännu inte anslutit sig till slagfältet skulle göra det nu för att övermanna deras fiender. Om de vann det här slaget så skulle det inte ta särskilt lång tid innan de vann tredje världskriget. Det betydde att hon kanske skulle bli fri. Athena kunde höra steg från trapporna och hon tittade frågande på Thomas. Var det någon från deras sida som hade något viktigt att berätta? Han höjde sitt gevär i riktningen ljudet kom ifrån och hon gjorde detsamma. Innan någon av dem sköt, kom en kula rakt in i Thomas öga. Fienden sprang tydligen ner för trapporna men hon följde inte efter. Hon skyndade sig istället till mannen som skrek av smärta.

tid det har gått, men snart ser jag skuggor röra sig ute på gatorna tack vare månskenet. En av killarna vänder sig om och månskenet lyser på hans rygg och jag ser att det är en av dem. Jag drar in andan och trycker mig tätt emot en plåtvägg.

Den är kall och jag skakar till. Snart är det vinter och i flera dagar har temperaturen legat under noll.

Jag inser att jag inte kan sitta här och gömma mig så jag klättrar upp på taket på ett skjul, kravlar mig över och hoppar ner på andra sidan. Det är bara några hundra meter hem.

Jag går med raska steg hemåt samtidigt som jag håller koll på bakgatorna. Jag kliver in genom dörren som endast är en plywoodskiva som vi har ställt för. Mamma står i köket som endast består av en gammal ugn. Hon har precis börjat koka upp vatten i en kastrull, det blir nog rotfruktssoppa ikväll med.

“Du kommer också att lämna mig? Eller hur?”

Hon märkte inte tårarna som bildades i hennes ögon. Det enda hon kunde känna var att hon hade ont i hjärtat. Hade hon också blivit skjuten?

-Hallå! säger jag medan jag går in till mitt rum med skroten jag hittat idag.

Trots att Thomas upplevde smärta så gav han henne ett leende innan han mumlade något ohörbart.

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Under dagarna brukar jag ägna mig åt att samla skrot. Mitt mål är att kunna bygga ihop ett fordon. Vet inte hur jag ska driva det men det är ett senare problem. När jag lämnat skroten går jag till “köket” och lämnar in grönsakerna jag lyckats sno. Det är de röda som håller koll på maten här men medan de lever livet i ett överflöd av mat så svälter vi andra i kvarteret. Jag är tvungen. Jag sätter mig ner och meckar med skroten. Efter ett tag ropar mamma att det är mat. Jag äter och går sedan och lägger mig på jutesäckarna vi har som sängar.

Athenas kinder var blöta av tårar. Smärtan i hjärtat som hon tidigare hade känt hade blivit värre. Hon ångrade att hon velat se varför hon hamnat här. Det hade lämnat henne både skadad och förvirrad. Thomas var alltså död och hon mådde… dåligt. Hon kunde verkligen känna känslor… som en vanlig människa. Athena visste inte hur länge hon satt där och grät men det kändes som att hon gjorde det i flera timmar.

Till slut så fanns det inga tårar kvar. Hon kände sig tom, som att någon druckit upp all styrka och kraft hon hade haft. Hon förstod inte hur människor kunde klara av att ha känslor om det var så här de kände. Nu hade hon inte längre någon familjemedlem kvar. Just precis som hon hade lärt sig vad kärlek var för något.

Vaknar upp nästa dag av att solen lyser mig i ögonen genom ett hål i taket. Solen gör mig glad. Jag går upp men märker att ingen är hemma. Varken mamma eller min lillebror brukar vara borta. Jag börjar leta och ropar, ingen svarar. Går ut och på skivan som står framför dörröppningen är ett kryss målat… det är rött. En kall kår går genom kroppen och jag blir kall men samtidigt svettas jag. De har tagit min familj för det jag gjort. Alla vet att de gör så, oftast får man aldrig se dem igen och efter ett par dagar så kommer även jag att vara borta.

Steg hördes i korridoren och Athenas blick drogs till dörren som öppnades. Personen som gick in fick henne att tappa hakan. Det ena ögat var täckt av en metallbit men det andra ögat var grönare än den någonsin varit tidigare. Mannen sken upp när han såg henne i rummet.

Jag sätter mig ner på marken, skakande av rädsla. Detta är en varning. Men jag kan inte bara låta detta hända. Jag kan inte stanna här. Jag kommer att tas tillfånga jag med. Jag måste fly, fly långt bort till en annan stad, ett annat land. Men hur ska jag kunna ta mig härifrån? Jag har inte pengar till att flyga eller köpa en bil och nere i jordkällaren finns bara mat till tvåtre dagar. Jag kommer att tänka på den halvklara mopeden jag haft som hobby. Om jag jobbar riktigt hårt kan jag bli klar inom endast någon dag. Jag slänger mig ner vid skrothögen, tar ett djupt andetag och börjar mecka.

Det kan inte vara sant!

Hani Mohamed

13. I EN VÄRLD OLIK VÅR

Efter några dagar är den klar, maten är slut. Problemet är bara att jag inte har något drivmedel. Jag vågar mig inte till macken. En gång sprang jag dit och tog en dunk med bensin, vi behövde den för att kunna laga mat på spisen. Äsch, jag har ändå inga pengar. Spisen, spisen! Vi har ju två hinkar fulla med bensin. Jag tar tanken och en av hinkarna och häller över den i metalldunken som jag tejpat fast lite snett på ena sidan av mopeden.

De plockar in på mig, mitt hjärta dunkar så att hela huvudet skakar och jag börjar bli snurrig. Jag har inte druckit eller ätit på hela dagen och den senaste timmen har jag fått spendera med att springa från de röda.

För att ta detta lite fort, året är 2047 och jag är en av de 141 219 personer som bor i en kåkstad utanför staden Prextion.

Här är husen bara små skjul, ofta byggda på varandra och kriminalitet är något helt normalt. Bland mina skjul finns det tre olika gäng: de röda, de blåa och de svarta. Här och nu kan vi bara säga att de inte är några man vill ha att göra med.

Alla olika gäng har skinnjackor och på ryggen bär de ett kryss målat i gängets färg.

Jag gör ett försök att starta den, väntar någon sekund men allt är helt tyst, ingenting händer. Jag försöker igen men jag har ingen framgång på ett bra tag. Sjunker ner på marken inne i hyddan. Allt känns så tomt och ensamt. Funderar på att bara lägga mig här och dö. Det har blivit mörkt. Jag kastar en sten mot moppen som står i dörröppningen.

Jag svänger in i en liten gränd för att gömma mig, det är mörkt och klockan är strax efter midnatt. Jag vet inte hur lång

– Om den inte startar nu slår jag sönder skrothögen! skriker jag halvhögt så det ekar mellan plåtarna ute på gatan.

22

Sätter mig i sadeln och hjärtat dunkar högt i mitt huvud.

Trampar ner gasen och vrider om. Den startar! Ett högt brak bryter ut och hyddan fylls av ett rökmoln. Tittar mig omkring och tänker på vad jag ska ta med mig men inser att jag inte har någonting kvar.

Jag går runt hörnet och ser en lång korridor med dörrar. Vi delar upp oss och när jag öppnar dörren till ett av rummen hör jag en dov duns från det andra rummet och springer dit.

Jag kom för sent, istället för Rolf möts jag av en man med en blodig kniv i handen som hoppar på mig. Jag faller bakåt och känner hur det sticker till i magen men innan han hinner få in kniven långt lyckas jag hugga honom i halsen. Jag springer till Rolf och ser att hans livlösa kropp på det gråa golvet, jag har inte tid att sörja. Jag tar hans tröja och trycker den mot såret för att stoppa blödningen.

Jag kör ut på storgatan i kåkstaden med en bra fart men hör plötsligt hur någonting börjar skramla i motorn. Bara en knapp sekund senare bryter en stor explosion ut och ett rökmoln stiger mot himlen. Så även jag.

Olof Musslinder

14. INLÅST När jag kollar ner mot klockan läser jag 9:37 och viskar: – Fan, hur kan jag komma sent första dan?

Jag känner hur den svala vårvinden kyler mina kinder när jag rundar hörnet. Jag ser kontoret och känner en lättnad. Jag känner igen huset från en bild jag fått av min chef och går fram mot entrén. Den massiva byggnaden får mig att känna mig liten. Jag går med raska steg till trappan och är på väg upp när jag blir nerdragen på marken och fasthållen. Jag hinner tänka att jag kommer bli våldtagen men jag kommer loss och lyckas sparka kidnapparen. Sen hör jag en smäll och allt blir svart.

För en sekund börjar jag undra om det är militären jag slåss mot men den tanken hinner inte vara ostörd så länge för då kommer en man med pistol in i rummet. Jag hinner inte reagera tillräckligt snabbt och ställer mig på knä med händerna bakom ryggen. När han går fram mot mig tar jag kniven ur fickan och hugger honom i magen. Han faller ner på det hårda golvet och jag ser till att han inte ställer sig upp igen med ett par hugg i ryggen. Nu förstår jag att maskerna måste vara stulna för så här agerar inte militären.

När jag vaknar till gör det ont överallt, jag måste ha brutit ett revben och slaget jag måste ha fått mot huvudet känns fortfarande. Jag blir förvånad när jag märker att jag inte är fastbunden på sängen. När jag sätter mig upp blir jag bländad av lampans ljus som reflekteras mot den vita väggen.

Jag går mot dörren, lutar huvudet mot det lilla fönstret i dörren och så glider den bara upp. I det fullpackade rummet sitter det ett tiotal andra människor. Jag hinner tänka att jag borde döda dem men faller hjälplöst framåt när jag går till attack. En man kollar ner på mig och frågar om jag vill ha hjälp. Jag skriker att han ska hålla sig borta men efter ett par försök ger jag upp. En man med blåtiror kommer och hjälper mig upp på en bänk och sätter sig bredvid mig.

Vid slutet av rummet finns det en stor skyddsrumsdörr. “Jag är fri!” skriker jag av lycka, innan jag går fram till den och trycker kortet mot läsaren men dörren går inte upp. Jag provar igen men nu försvinner lyckoruset. “Jag sitter fast” säger jag för mig själv och bankar mina händer blåa, jag ramlar ihop av ren utmattning och tänker, det är så här jag dör. Jag blir inte framgångsrik, jag blir inte mamma, jag blir ingenting. Nej, istället blir jag hon som dog i skyddsrummet efter att ha dödat alla andra.

Mitt i all sorg kommer jag på, dynamiten!

Först nu märker jag att alla i rummet är i exakt samma situation som jag, alla har blåmärken och nästan hälften har gips. När jag efter en stund, hade pratat med alla förstod jag att det bara var jag som mindes vad som hade hänt när jag blev tillfångatagen. Det var tre personer i gruppen som vill rymma därifrån, jag hade redan samma idé så vi började planera. Det händer ingenting och jag börjar tappa tidsuppfattning. Alla är rädda för vad som skulle hända med oss och vissa håller på att bli galna, jag är beredd att göra vad som helst för att ta mig ut. Jag känner att jag blir mer och mer impulsstyrd för varje dag som går, snart händer något allvarligt.

Jag hämtar raskt de två lådorna, lägger dem framför dörren och tänder på stubinerna sedan rusar jag runt hörnet. Jag hör bara smällen en kort stund och sedan bara ett pipande.

Det blir kallt och jag tittar runt hörnet. När röken har lagt sig ser jag en sönderbränd och förkolnad skog. Jag går ut mot vägen och blickar över det som brukade vara en stad full av liv. Men det jag ser är bara ruiner av den stad jag kallade mitt hem. Där det brukar vara fullt med liv är det allt helt stilla, det enda som hörs är nu vinden som viner. När tiden går inser jag att det som inte har hänt sedan 9 augusti 1945 inträffat. Jag blev inte kidnappad jag blev räddad.

Abraham Gustavsson

Jag har ingen aning om hur länge jag har varit instängd men spänningarna mellan de två grupperna blir värre för varje dag. En dag vid matbordet händer det, alla slåss och efter en lång stund blir det lugnt igen. Det är många som dör och bara jag och Rolf klarar oss. Vi börjar med att sparka in dörren till ett förråd som finns i sovsalen. I det trånga förrådet finns det en kniv och två lådor med dynamit, jag tar kniven men vi hittar ingen anledning att ta med någon dynamit. Vi går in genom en dörr och möts av kyla, jag får mer energi och ökar takten. Det här måste betyda att vi är nära utgången.

23

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

När blodet har slutat forsa från sticket i magen ställer jag mig upp och går till mannen som attackerade mig. Jag letar efter någon slags nyckel, jag hittar ett id-kort. Jag hör i högtalarna när någon säger att jag inte ska försöka smita, att allt där ute är förstört. Men han ljuger, det vet jag. Han försöker bara få mig att inte göra motstånd, men jag går inte på det. Jag måste ut fort, annars är det jag som snart dör. Vid slutet av korridoren trycker jag id-kortet mot låset, dörren går upp och jag kommer in ett stort omklädningsrum. Det hänger gasmasker på krokar när jag tittar noggrant ser jag ser att det står försvarsmakten på alla masker.

15. MANNEN FRAMFÖR MIG

Men plötsligt hörde jag hans röst igen, ännu mer rasande än förut.

– VAKTER! FÖR BORT HONOM! Innan jag ens hann blinka omringades jag av flertal män som började dra och slita i mig.

– Du min son! Imorgon kommer den stora dagen där du tar över makten! Hur känns det?

Min röst var inte den enda som hördes medan vakterna förde in mig genom balkongdörren. Jubel, chatter och protester hördes långt in i palatset.

Jag tittade inte på mannen framför mig vid det stora utsmyckade matbordet. Jag visste att om jag tittade upp skulle jag se hans gyllene hår som slokade ned över hans axlar i små och stora lockar, den röda sidenkappan som var nästan lika utsmyckad med gulddetaljer som matbordet. Ja, mannen framför mig liknade mig alldeles för mycket för att ögonkontakt skulle vara bekvämt. Det enda sätt man kunde skilja oss åt var det mäktiga skägget som täckte halva ansiktet av… min far.

Hoppet verkade borta för mig, det trodde nog folket där ute.

Men vad varken de, vakterna eller min far visste var att jag var beredd på detta. Jag hade gömt en pistol i min känga, den var inte stor men kraftfull.

Jag vet knappast hur det gick till men när de dragit mig in i det enorma tronrummet för att föra mig till fängelsehålorna lyckades jag få tag i pistolen och sköt mannen närmast mig i knät. Hans vrål av smärta ekade i hela rummet medan jag började skjuta resten av männen i antingen knät, foten eller något liknande. Jag var inte ute efter att ta liv. En efter en föll de till golvet, hela rummet började låta som en makaber sadists kör.

Oavsett om han kallar mig son eller inte anser jag honom inte vara min far, inte sen det han gjorde mot denna stad och folket i den.

– Kul, kanske lite nervöst.

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Jag ljög. Det här var inte det minsta kul. Att behöva rätta till det min far hade förstört och förbrukat i åratal var inte kul.

Mannen framför mig skrattade till och satte sin hand på min axel.

Jag antog att folk kunde höra skotten och vrålen brusa igenom palatset eftersom mer vakter kom rusande in i rummet. Ännu en gång var jag omringad från alla håll och kanter. De närmade sig inte ännu för jag höll pistolen redo att sikta och skjuta vilken sekund som helst men jag hade fortfarande något att vara bekymrad över. Jag hade bara ett skott kvar. Ett skott som redan var reserverat för en enstaka person.

– Alltid så pratsam, du min son. Men alla blir nervösa, det är inget att vara bekymrad över.

Jag nickade till men höjde inte blicken från min kallnande soppa.

Plötsligt hördes klackade steg på det blanka marmorgolvet.

Alla tystnade och vände sig mot ljudet.

Så kom dagen där jag skulle ta över tronen. Jag stod på den eleganta balkongen som låg precis över palatsets hejdundrande portar och tittade ut över staden framför mig.

Att stå på en så praktfull balkong och titta på det smutsiga folket nedanför som samlats för att betrakta den som skulle ärva tronen kändes som en riktigt hård käftsmäll. Deras förväntansfulla men livrädda blickar gjorde mig nästan nervös.

– Jag var rädd att det skulle sluta så här, du min son.

Mannen närmade sig ytterligare.

– Jag var för stolt för att låta mig själv inse att min egen son skulle bli förrädare. Jag trodde att om jag skulle kunna visa dig på något sätt att det enda jag vill är ditt eget bästa. Att du skulle styras bort från detta.

Efter att min ‘far’ hållit ett tal som kändes alldeles för långt gjorde han plats för mig och jag steg fram. Jag såg spänningen i ögonen på folket nedanför när jag började tala.

Jag hade hört honom yttra just de orden alldeles för många gånger. Fast jag visste att han ljög lyssnade jag på honom.

Jag lät mitt vapen peka ned mot marken men behöll ett stadigt grepp om det.

– Det är svårt för en som mig att sätta mig i era skor och tänka precis som ni men jag förstår att ni är rädda. Rädda att jag kommer bli precis som min far. Jag lovar er här och nu att det aldrig kommer att hända. Vad min far har gjort mot er och denna stad är oförlåtligt, alla liv som har mists och tvång att bo i smuts och lort för att alla tjänade kronor går till palatset.

Alla lögner som sagts att det här är för allas bästa medan det bakom kulisserna bara var för min fars eget nöje. Jag ska sätta stopp för det här. Min önskan är att vi kan återvinna det förtroende som min far förbrukat och bygga upp den här staden till vad den en gång var.

– Far...

– TYSTNAD! Jag vill inte höra ett enda ord ur din mun. Jag har ingen son längre. Det här tar slut nu.

Det fanns inte tid att tveka eller ta smälta hans ord när jag såg mannen framför mig börja röra handen mot sin ficka. Utan en andra tanke siktade jag och sköt. På två sekunder såg jag mannen som uppfostrat mig och stöttat mig sen den dagen jag föddes bli prydd med ett skotthål mitt i pannan.

Jag tog ett djupt andetag och steg bak igen. Det var helt tyst, alla hade blivit som stumma. Efter någon minut av tystnad kände jag till slut någon lägga en hand på min axel.

Han föll till marken. Gyllene hår stänktes rött medan en pöl i samma färg som vinet den livlöse mannen framför mig druckit vid varje middag formade runt hans huvud. Det oskadda vakterna som skulle stoppa detta från första början sprang till hans sida.

– Är du helt från vettet, pojk? Har djävulen krupit in i dig?

Det var min far. Jag hade förväntat mig att han skulle reagera på något liknande sätt så jag svarade inte.

– Det finns inget vi kan göra, han är redan bortgången 24

Hörde jag en av dem säga. Jag tog ett kliv fram så deras blickar vändes mot mig.

till gränsen mellan Iran och Afghanistan hette Abdullah.

Abdullah gav de varsin macka och vattenflaska och sa:

Utan att spilla en tår, utan en gnutta osäkerhet i rösten talade jag:

“Det är lång sträcka vi ska gå, ni kommer behöva det här”.

“Tack” sa Zulaikha och tittade glatt på barnen.

– Det är över. Från denna sekund lyder ni inte order av en man vars död var välförtjänt. För ut kroppen, jag måste ställa tillrätta det han fördärvat ända till sitt sista andetag.

Revolutionen börjar nu.

“Resan tar sju timmar” sa Abdullah och började gå.

Vera Hedman

16. MÖRK FRAMTID “Tack för att du handlar hos oss” sa den gamla gubben.

Zulaikha har nyss slutat sitt jobb och hade köpt frukt. Hon jobbade för någon rik som städare i hemmet. Det fanns inte så mycket pengar i jobbet men det var bättre än inget. Livet var tufft i Afghanistan. Det fanns inte så mycket jobb och människorna bodde väldigt fattigt i många områden.

Dagen efter så vaknade Zulaikha sent på grund av allt trötthet.

Hon lånade Fatimas telefon för att ringa sin bror. Hossein hette han och bodde i Sverige. Hossein var 25 år och var den enda brodern i Zulaikhas familj. De pratade i flera timmar om vad som har hänt och hur Zulaikha hade tagit barnen med sig för att fly ut från Afghanistan.

Zulaikha var på väg hem när hon kände att det blev kallare.

Hösten var nära och träden började tappa löven. Det var farligt ute på gatorna nu när talibanerna gick runt. Zulaikha var framme vid sitt hus nu, hon hörde någon komma springande mot henne. Det var Mustafah, en av Zulaikhas grannar.

“Allt jag vill är bättre framtid för mig och barnen” sa hon.

“Din man har skjutit en taliban när de hamnade i bråk”, sa han.

“Oroa dig inte jag ska försöka mitt bästa” sa Hossein och la på.

Det var rädsla i Zulaikhas ansikte.

Det de hade diskuterat över telefonen var att Hossein skulle få de över till Sverige. Han skulle ringa tillbaka när han hade en lösning. Dagarna gick och de fick vänta länge.

“Vart är han nu?” sa hon.

“Tagen av talibaner, han sa att jag skulle meddela dig att flytta ut från Afghanistan”, sa Mustafah.

“När får vi se pappa?” sa Zahra med oroad min.

Dörren öppnades och barnen sprang fram till dörren.

“Jag tror inte vi kommer att få se honom igen” sa Zulaikha och tårar började rinna.

“Mamma har kommit hem” sa barnen med lycka.

Masmoah som var det äldsta barnen var femton år och Zahra var tio år. Zulaikha hade inget annat val än att ta barnen och flytta till Iran och lämna sin man bakom sig. Mustafah hade kontakter med folk som kunde ta folk till gränsen mellan Iran och Afghanistan. Han ville ha pengar för att ta folk till gränsen och få de över. Zulaikha hade inte så mycket pengar och behövde spara lite för att kunna klara sig när de kom till Iran.

Mustafah som hade känt Zulaikha i tjugo år hjälpte till med att betala mannen för att få Zulaikha och barnen över gränsen.

“Gråt inte mamma, vi kommer alltid att vara med dig genom dina hårda tider” sa Masomah.

De kramades i en lång stund.

Hossein ringde äntligen. Det hade gått en månad sedan de sist pratade.

“Jag har gått runt och pratat med många och vet hur jag ska ta er till Sverige, du behöver bara köpa flygbiljetter” sa Hossein genom telefonen.

Nästa vecka var det dags att packa. Det var tidigt på morgonen och det var bäst då om man skulle röra sig ute på gatorna. Hösten var här, det hade blivit kallare och bladen hade bytt färg. De hade inte tid att vänta och det var farligt för dem att stanna kvar i Afghanistan. När som helst kunde talibanerna göra inbrott i deras hem och fånga Zulaikha och barnen. Inga människor var ute på gatorna vid den här tiden. Zulaikha hade med sig pengar som hon hade växlat till iranska rial. Hon gömde pengarna under sina chador som hon täckte ansiktet och kroppen med. De träffade Mustafah på andra sidan gatan. Han väntade med sin bil, han skulle skjutsa Zulaikha och barnen.

Det här var bästa valet för en bättre framtid, tänkte Zulaikha.

De skulle lämna allt annat bakom sig för ett bättre liv.

Nästa dag så gick Zulaikha till banken med de pengarna som hon hade kvar. Barnen lämnade hon hemma med Fatima.

De skulle också gå ut i stan och vandra runt. I banken så växlade hon alla pengar till svenska kronor. Det var inte så mycket men det var tillräckligt att klara sig när de kom över till Sverige. Dagen efter var det dags att åka iväg till Teheran.

Bussen skulle åka åtta på morgonen och det tog 15 timmar för att åka buss till Teheran. Fatima stod där framför dörren och hade Koranen i handen. Det är muslimskt sätt att ha Koranen innan någon reser någonstans för att det skulle hämta lycka på färden.

Äntligen så var de framme vid destinationen. De tackade Mustafah för allt han hade gjort för deras skull och de tog ett sista farväl av varandra. Mannen som skulle få de vidare 25

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Zulaikha tog barnen i handen och följde efter. Snart förväntade hon sig en helt ny framtid för Zulaikha och barnen.

Efter sju timmar till fots så var de framme vid gränsen. Resan var tuff för Zulaikha eftersom de gick över många berg.

På andra sidan gränsen så stod en av Zulaikhas systrar.

Fatima hette hon och den äldsta systern i Zulaikhas familj.

Fatima bjöd hem Zulaikha och barnen. De fick stanna ett tag hos Fatima. Fatima visade de senare runt på ställen i Iran. Mashhad hette området som Fatima bodde i. De hade det bättre än folket i Afghanistan hade. Här hade man bilar, telefon och det såg mycket mer modernt ut jämfört med vad de hade i Afghanistan. Det hade man knappt där Zulaikha bodde och det var väldigt fattigt med hårt arbete.

“Lycka till kära syster, kommer sakna dig” sa Zulaikha och de tog ett sista farväl.

honom i fängelset. Där satt Kim Ling Long i fyra år fast han inte hade gjort något mot honom och det var den dagen som Kim Ling Long bestämde sig för att hämnas på Kim Jong-Un. Det fanns bara ett sätt att hämnas och det var att ge makten över Nordkorea till Donald Trump det är just därför som han ville jobba som CIA-agent och spionerar på Kim Jong-Un.

Elva på kvällen var de framme vid flygplatsen Imam Khomeini.

Flyget gick klockan ett på natten. De fick vänta några timmar och så var det äntligen dags åka. Efter sex timmar skulle de vara i Sverige. Av all trötthet somnade barnen på flygplanet.

Zulaikha började läsa några tidningar men det fanns inga intressanta. Hon somnade också efter ett tag.

USA planera var raketen ska avfyras från men dom har inte så lång tid på sig för att Kim Jong-Un håller redan på och förbereder arméerna. Alla som var med i armen såg ut som gröna bowlingklot. Alla som var i armen var oftast stora för att Kim Jong-Un tyckte att de var starkare och bättre som militärer.

“Vi är framme” sa en av flygvärdinnorna och väckte upp barnen och Zulaikha.

De gick av flyget och mötte Hossein lite längre in på Arlanda flygplatsen. Tillsammans tog de taxi till Stockholms Centralstation. Där åkte de tåg till Malmö där Hossein bodde.

När de kom till Sverige var de chockade över hur bra de hade det här. Rent land och inget krig hade de inte sett förut. För dem var det som att komma till paradiset. Sådant kallt väder har de aldrig varit i. Det var minus tio grader och det var vinter. På tåget fick Amir ett telefonsamtal. Det stod okänd på numret. Amir tvekade först att svara men svarade ändå.

USA fick hjälp att sätta upp raketen men det var risk för en stor olycka för att i mellan USA och Nordkorea så var det en av de kraftigaste stormarna som har varit någonsin, men Donald Trump villa att dom skulle avfyra raketen ändå, han ville bara få slut på allt krig mellan dom men hela världen säger att han måste vänta.

Donald Trump kom ut på en presskonferens och sa att han kommer avfyra raketer i natt.

“Hej, det är Mustafa, kan jag få prata med Zulaikha?” sa Mustafa som hade ringt ända från Afghanistan.

Klockan 01:00, Donald Trump förbereder raketen för avfyrning. Alla människor i USA har samlats för att se när raketen avfyras, Kim Ling Long har sagt att Kim Jong-Un inte har en aning om att det ska komma en raket mot Nordkorea.

Amir gav telefonen till Zulaikha.

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

“Jag har dåliga nyheter till dig” sa Mustafah.

Klockan 10:00 i Sverige:

Det sista som han sa var:

– Mamma vad ska vi göra idag?

“Din man har blivit dödad men var försiktigt för talibanerna skickar någon efter dig till Sverige”.

– Jag vet inte Wille men vi kanske kan åka och prova på lite golf eller något liknande?

Zulaikha la på samtalet och på hennes ansikte fanns det rädsla. Framtiden var fortfarande mörk och otydlig.

– Ja det låter bra men ska vi vänta på pappa?

Mohammad Adineh

– Jag tänkte att vi skulle plocka upp honom vid hans jobb och sen åka och köra golf om det går bra?

17. NORDKOREA MOT USA

– Ja, det blir perfekt.

Klockan 12:00: – Mamma kolla det är något i luften som lyser starkt som solen.

Kim Jong-Un har samlat hela staden till ett möte om USA, Kim Jong-Un vill starta krig med USA och använda deras kärnvapen mot dem. USA fick reda på det då ville Donald Trump ha möte med Kim Jong-Un men Kim Jong-Un tackade nej och förbereda för att attackera USA.

– Oj vad är det där Mika, det ser ut som en raket borde vi ringa polisen?

– JA, JA JA! Fort, här har du en telefon.

“Ring Ring”

Donald Trump vill försvara USA med att skjuta en raket mot Nordkorea för att då få slut på allt bråk i världen mot Nordkorea.

– Hej, du har kommit till polisen vad är det frågan om?

– Det är en raket i luften som är på väg mot oss!

Alla länder säger emot Donald Trump och vill att han lägger ner krigandet med Nordkorea och satsa på andra saker men Donald Trump har fått reda på alla detaljer i det där mötet med staden från Kim Ling Long. Kim Ling Long är en CIAagent han har alla verktyg han behöver för att spionera i Nordkorea. Han förmedlar all information han får till Donald Trump för att hämnas på Kim Jong-Un.

– Hans, tar du en tit i luften och kollar om du ser en raket, säger polisen när han lagt på luren.

– Det fixar jag. OJ, OJ, OJ! Det är en raket på väg mot oss!!!

– Va? Skojar du eller?

– Nej, NEJ. Vi måste evakuera hela Sverige. Ringa alla Tvnyheter, tidningar och sen förbereda en trupp som kan gå ut på stan och förmedla till alla att vi måste evakuera!

För fem år sedan så var det första gången som Kim Ling Long var och träffade Kim Jong-Un han såg i hans grönsvarta ögon att han inte var snäll och att han ville att Kim Ling Long skulle gå därifrån. Kim Ling Long stannade med Kim Jong-Un hela dag han märkte hur Kim Jong-Un blev drygare och drygare till slut så ropade Kim Jong-Un på sina vakter och sa sätt

– NU! – USA, Donald Trump, säger Kim Ling Long.

26

– Raketen togs med i stormen och fördes mot Sverige, NEJ NEJ NEJ…!

marken. Han reser sig upp hastigt. Samtidigt kommer tre militärer in genom dörren och säger att han måste tjänstgöra i militären genast.

Sverige klockan 13:00, alla båtar är helt fulla och alla motorvägar är helt smockat av trafik för att alla håller på att åka till andra länder och ta skydd.

“Vad äre som hänt?” frågar Olles pappa.

Då säger militärerna att ryska bombflygplan har flugit över Sverige. Olles pappa vägrar och tittar snett ner på de två militärerna. Den ena försöker då ta fast honom men Olles pappa drar en sned höger rakt i ansiktet på militären och springer mot fönstret där han tar upp en stol och kastar på den andra. Han krossar fönstret och hoppar ut till sin bil men han har inte nycklarna med sig så han bryter sig in och tjuvkopplar bilen och åker mot Omega. Det enda han kan tänka på är sin son.

– Hans ringer du värmeteamet? ”Ring ring” – Hej du har kommit till väderteamet.

– Hej är ni på väg att evakuera?

– Ja det är vi.

– Kan du kolla vart raketen landar ändå eller måste du tillbaka till jobbet?

– Jag kan kolla men det kan ta en stund.

– Okej tack.

Klockan 14:00. Inkommande samtal:

Olles farsa åker längs Fågelbovägen och ser Olle komma cyklande på vägen samtidigt som han ser två ryska soldater på vägen med kulsprutor. Olles pappa drar då upp två Berettas 9mm, släpper ratten och styr med benen. När han åker förbi soldaterna börjar han skjuta mot dem genom rutan så det flyger kulor och glassplitter överallt. En av soldaterna faller till marken med skotthål över hela kroppen, den andra soldaten håller för axeln och drar upp sin pistol med högra handen och skjuter mot Olles pappa. Han tvärbromsar och hoppar ur bilen och tar skydd bakom den. Olles pappa reser sig upp snabbt och avlossar ett skott ur varje pistol. Tre skott avlossas och två skott träffar soldaten i halsen och en i huvudet så han faller livlöst till marken. Soldatens skott missar Olles pappa som tur är.

– Ja hallå! Hej, det ser ut som att den ska landa i vattnet men den verkar inte vara så stabil så den kan lika bra landa på land.

– Okej då vet vi.

Klockan 15:00, “BOOM”.

Klockan 16:00, en helikopter åker över Sverige och de ser inget fel mer än att det har blivit en liten översvämning. De flesta husen klarade sig.

Helikoptern gav klartecken att alla kunde återvända till Sverige.

Olle som gömmer sig bakom cykeln springer fram till sin pappa för att se hur han mår och ger honom en stor kram.

Marwin Cronström Berglin

18. NÄR RYSSARNA KOMMER

“Vi måste åka hem och gömma oss i min bunker under huset” säger Olles pappa.

“Jäklar pappa, jag visste inte att du va nån jävla James Bond!” säger Olle.

Så de sätter sig i bilen och åker hem, väl framme vid huset står tre ryska soldater utplacerade runt huset.

Olle har precis ätit sin frukost och ska gå och borsta tänderna.

När han är klar så går han alltid och kollar på nyheterna halv åtta med sin pappa. Idag säger de att USA har bombat Mexiko igen och att tyska flygplan har flugit över Grekland och släppt bomber. “Hur kommer det gå för världen 2027?” säger reportern för TV4-nyheterna.

“Pappa, vet de vem du är eller?” frågar Olle.

“Sluta fråga så mycket och ta den här istället!” säger Olles pappa och ger Olle en liten Glock 26.

Efter det så tar han bussen till skolan, som vanligt han tar ettans buss mot Bryngelstorp från Harg till Omega, där han precis börjat andra terminen i nian. Väl på bussen inser han att han glömt sin mobil hemma. Han hinner inte mer än komma till bussterminalen innan all el slås ut och bussarna stannar upp och alla går ut. Ingen kan ringa någon för nätet är också helt nedlagt. Efter några minuter går krigslarmet och alla börjar få panik av ljudet från tutan och vet inte vart de ska ta vägen.

Olle blir lite chockad men tuffar till sig och går ut ur bilen. Två vakter ser dem och skriker något på ryska, mer hinner de inte innan Olles pappa drar upp sina två Beretta 9mm och blåser skallen av de båda så hjälmarna flyger. Den tredje vakten springer runt hörnet av huset och hinner skjuta två skott innan Olle pangat hela kroppen full av skotthål på ryssen.

Men de två skotten som ryssen avlossade träffar Olles pappa i bröstet och i magen. Olle rusar fram till sin far gråtande och kastar sig ner på knä framför honom. Inget sägs för Olles pappa har redan gått bort. Det enda Olle kan göra är att sitta där och sörja sin far samtidigt som han hör alla dån av bomber.

Först kommer ljudvågorna fram och alla hör en stor smäll, sen så skakar marken till och alla får ännu mer panik.

Samtidigt sitter Olles pappa, som har en ledig dag från jobbet, hemma i soffan när all el slås ut och det dånar i

Andreas Björklund 27

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Olle som däremot lånat en cykel på gatan och cyklar förbi Fågelbo ser då ett flygplan över skolan och en liten svart prick som flyger ner och hela skolan sprängs i luften! Ryska soldater hoppar från fallskärmar ner från två stora flygplan och landar nere i Nyköping. Olle hör skott som avfyras så han sätter full fart hemåt.

19. PASSET

panik i ögonen och flåsande läppar, så förvirrad. Mannen tog upp sin telefon och började ringa.

Plötsligt knackade det. Jag hoppade till först, men sen blev jag lättad att polisen äntligen hade gått.

– Vi har två syskon här, förmodligen tvillingar i 20-årsåldern.

Kom hit fort.

– Dags för frukost nu! ropade mamma till Zoe.

Plötsligt gick det så snabbt. Zoe hade fått tag i en stekpanna, hon måste fått panik. Medan mannen pratade i telefonen sprang hon mot honom och slog mot huvudet, men hon missade. Mannen släppte mobilen, tog upp pistolen och sköt henne.

Jag var aldrig taggad på mat. Skalbaggar och insekter är det enda vi äter nuförtiden.

– Det är din tur idag, sa mamma medan hon åt.

Zoe, min syster. Det var som att hela världen stannade, allt gick i slowmotion. Jag kastade mig efter Zoe för att lyfta upp hennes tunga huvud från marken. Hennes blick var fast, stirrade upp mot taket. Även fast hon var död kunde jag se paniken i hennes ögon. En tår föll ner för hennes kind. Med skakiga händer slöt jag hennes ögon och tittade upp mot mamma.

– Ja, jag vet.

– Skynda dig å ät upp då.

Jag ställde mig upp och gick in i badrummet. Sminket var kallt på mitt ansikte och jag var så trött på att alltid se likadan ut. Att man aldrig kunde färga sitt hår blått eller ändra stil. Jag måste alltid se ut som Zoe. Jag satte på mig kläderna som mamma hade lagt fram och sa hejdå. Trapphuset luktade kiss som vanligt. Det var en stark frätande doft. Luften var så tjock och inget blev ju bättre av att det inte fanns några träd kvar längre. Men egentligen hade jag inget att jämföra med, förutom mammas gamla fotoalbum och historier.

Mamma grät. Jag har aldrig sett henne så förstörd innan.

Hon blev så arg att hon sprang fram och tog upp stekpannan.

Hon sprang fram med stadiga steg och drämde till det hårdaste hon kunde. Jag såg hur hon bet sig i läppen när hon tog i.

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Jag gjorde mig så liten som jag kunde för att komma förbi alla så snabbt som möjligt, jag var redan sen till jobbet.

Knuffar kom från höger och vänster och luften verkade tjockare än vanligt. Alla människor var som robotar, bara gjorde vad de skulle, inte vad de ville. Det var liksom ingen glädje i någonting.

Hon träffade mannen och han föll ned på golvet. Stekpannan gled ur hennes händer och föll mot golvet. Sen satte hon sig hos mig och Zoe. Hon klappade henne på huvudet, väldigt varsamt. Hon tittade på mig sen small det igen.

Blod kom ut ur mammas mun, som vatten i ett glas när det blir överfullt. Jag såg hennes stirrande blick, så lik Zoes.

Hennes kropp vajade innan hon sen föll fram över Zoe. Jag såg hur hon föll och allt gick så långsamt, sen tittade jag upp.

Där var mannen med en pistol i handen, nu riktad mot mig.

Han darrade.

Till slut efter buller och bök från alla människor var jag framme i kön.

– ID? Utan att svara grävde jag i fickan efter mitt pass, men det var inte där. Fan.

Polisen stormade in, det måste varit fyra. De sprang fram mot mig och satte handbojor på mina händer. De lyfte mig ut, förbi mamma och Zoe. Jag var livrädd samtidigt som jag inte brydde mig ett piss om vad som skulle hända eftersom allt jag älskade var borta. Jag kunde lika gärna dö nu.

– Vart är ditt ID? Har du inget?

– Jo jo, men jag måste ha glömt det...

De gick med mig på varsin sida. Innan vi gick ut genom dörren sneglade jag bort mot köksbordet; där låg mitt pass, mitt ID. Jag kunde inte få bort blicken från den. Den bara låg där och väntade på mig.

Han ropade efter sin kollega. Han var stor och såg inte särskilt snäll ut. Jag kände hur min puls steg.

– Jo men jag har ett ID, det ligger hemma på köksbo...

– Jag tror det är bäst om jag följer med dig hem och kollar på ditt pass. Det har gått rykten nu om två tvillingar i stan, sa mannen.

Felicia Nygren Skålén

20. PLANTAN

Jag kände hur jag blev helt röd i ansiktet och fick svårare att andas. Han frågade efter mitt namn och jag ville inte ställa till med ännu mer problem så jag sa vad jag hette och han hittade direkt min adress. Han fixade fram en karta på mobilen.

Göran slår upp ögonen och stiger upp ur sängen. Hans gamla leder knakar när han går upp och ska kolla ut genom det smutsiga fönstret. Han hör någon bakom sig men det är bara hans fru Britta. Hon har inte varit lika glad sen växterna försvann för 20 år sen. Det kan vara tabletterna som de äter för att inte svälta eller så är det att hon inte tycker att det är värt att leva eftersom det inte finns några färger.

Tänk om detta är slutet, vad kommer hända nu? Alla frågor och rädslor snurrade runt i huvudet på mig som en tornado.

Han kollade på sin telefon och sen på gatan, det var inte långt kvar hem nu...

Mannen släpade mig upp för trapporna. Han knackade på dörren men var för otålig för att vänta på att någon skulle öppna så han slet upp dörren själv.

Hon tar Görans hand och säger att de borde gå ut för att få den dagliga motionen som de behöver. Tio minuter senare är de ute på sin dagliga vandring och det är inte någon speciell dag. Det är bara samma gråa gator, deras skuggor svävar

Han såg mamma och Zoe i köket. Mamma tittade på mig med 28

21.

PRESIDENT­VALET

som spöken över de ljusgråa gatorna. När de är tillbaka i lägenheten så tar de tre av de färglösa mattabletterna var för att få tillbaka energin som de har använt när de var på promenad. Britta säger till Göran med plågad blick: “Jag tror jag glömde mina solglasögon där vid stenen”.

Rex stod vid sitt podium bredvid den andra presidentkandidaten, de båda väntade på att få höra resultaten. Vem hade fått flest röster? Var det han eller var det den andra kandidaten, vad hette han ens? Typ Openopp Snålson eller något annat konstigt. Rex var nästan säker på att han själv skulle vinna. Op-gubben hade ju lovat att starta upp flera kärnkraftverk igen som pumpade ut massa giftiga gaser.

Vi hade det ju redan dåligt här, inte några naturliga växter alls och det mesta som tillverkas är ju gjort på plast, knappast återanvänt. Men eftersom Monaco är ett väldigt litet land så syns det inte här. Tydligen så exporterar de alla sopor till Frankrike, så dumt när man kan återvinna alla soporna istället.

Det var därför han hade lovat att bygga återvinningsstationer, plantera nya träd och stänga ner alla kärnkraftverk. Miljön kanske inte blir bättre på en gång men man kan ju alltid börja någonstans.

Så de går ut igen och letar efter Brittas solglajjer. De går runt och kollar på marken och då får de syn på något grönt som de inte har sett sen 20 år tillbaka.

Britta ropar till av lycka när hon ser den lilla gröna växten.

Göran kommer dit och tappar nästan andan när han ser den.

Göran säger till Britta att de borde plocka upp lite jord att lägga i ett glas så att de kan göra den säker men de måste hålla det hemligt så att regeringen inte tar den. De kommer bara att göra så att den dör. Nu är de tvungna att göra det snabbt så att inte övervakningskamerorna ser dem. Göran vacklar upp för trapporna och hämtar ett glas. De planterar den lilla plantan i glaset för det vet Göran hur man gör. Han var trädgårdsarbetare innan växterna dog.

De går upp med växten till lägenheten och vattnar den lite och ställer sedan den lilla plantan i fönstret så att den ska få lite sol. Molnen har delat på sig så att det sipprar in lite som när det är en spricka i en hink med vatten. Den börjar redan sträcka på sig och det börjar skina grönt runt om, den växer till en halv meter i höjd och börjar likna ett träd. Göran och Britta tittar på varandra med tappade hakor och säger att det här får de inte säga till någon.

“Rösterna har räknats och nu ska vi får veta vem som är Monacos nya president.”

Hon öppnade kuvertet, sakta men säkert vek hon upp lappen.

“10 398 röster till Openopp Snålson, 14 544 röster till Rex.”

Men det de inte vet är att en av deras grannar såg dem och ringde regeringen. Nu är en insatsstyrka på väg till deras lägenhet.

Vänta lite… Det betyder att han vann, Rex vann! Han försökte se så lugn och kontrollerad som möjligt. Men inombords hoppade han runt och firade, han ville ställa sig mitt i rummet slita av sig kostymen och dansa så galet som han bara kunde.

Han gick upp mot den gamla presidentens podium där han blev utdelad en pin med ett guldigt märke på. Nu skulle alla veta att det vara han som var president. Han skakade hand med en gammal man som såg ut att vara någon slags vicepresident. “Rex, jag är din nye rådgivare Herr Vator. Jag ska visa dig till ditt kontor.” Hans mun log men det var något med hans ögon som inte stämde. När någon är glad så ler hen med hela ansiktet, men inte Herr Vator, hans ögon hade en obehaglig nästan ond blick.

Göran och Britta är och köper mer medicin till Britta. Då ser de Lasse, deras gamla klasskompis från gymnasiet. Medan de står där och pratar så är insatsstyrkan elva kilometer ifrån deras planta och nu måste Britta och Göran skynda sig utan att de vet det.

Nu är de hemma och de ser de två stora bepansrade bilarna parkera utanför deras hus och det springer ut ett dussin svartklädda militärer. De kommer genast på vad det måste gälla och de gömmer plantan och hoppas att de svartklädda männen inte ska se den. Nu är det bara att vänta på att de ska springa upp för trapporna. Nu hörs de marscherande stegen upp för trapporna och bara några sekunder efter så hör Göran och Britta bankande slag mot dörren. De dunkar så hårt att Göran får huvudvärk. De svartklädda männen rusar in i lägenheten och säger att det gamla paret ska lägga sig ner på golvet med händerna ovanför huvudet. De hittar plantan och drar iväg därifrån med den.

“Vad ska jag med en rådgivare till?” frågade Rex. “Ja du, om du behöver hjälp med något så kommer jag finnas där och försöka hjälpa dig att ta rätt beslut.” sa Vator med en slug blick.

“Men hur vet jag vad som är rätt och fel beslut?” På det svarade inte Herr Vator.

Men då tar Göran sin träkäpp och klappar till alla i bakhuvudet när de är på väg ut men en av de hinner säga i sin radio att de behöver förstärkning. Då kommer det ut ett dussin till från den andra bilen. Göran och Britta ser att männen är beväpnade.

“Kom med mig här, ditt kontor är precis här borta.”

Herr Vator öppnade en stor ekdörr med skimrande guldhandtag, väl inne på kontoret stod det ett skrivbord med väl organiserade pennor och sudd som om han hade blivit serverad fin-middag. Stolen som stod intill såg ut att var så skön, mjuk men ändå stabilt men det var en sak som bekymrade honom, det fanns varken några växter i krukor där eller några fönster. Hur skulle han kunna se ut över sitt land?

Hur skulle han veta hur det ser ut och vad som kan förbättras.

Melker Berggren

“Det finns inga fönster här inne.” Han tittade bort mot Herr Vator som såg ut som att han glömt bort att Rex existerade.

“Nej, men det gör ingenting för att jag ska hålla koll på folket 29

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

En kvinna i kostym gick fram och ställde sig mellan Rex och Openopp, hon höll i ett silvrigt kuvert och började tala.

och meddela dig om dem vill ha någon förändring.”

förlåt om jag väckte dig, men jag har mer kaffe om du vill ha.” Hon gick försiktigt in mot skrivbordet med en rykande kopp kaffe, ställde ner den på bordet och började gå tillbaka.

“Vänta lite Lina, jag måste fråga dig en sak.” Hon vände sig om, hon såg ganska förvirrad ut. “Ja, vadå för något?”

“Ok.” svarade Rex osäkert.

“Det börjar bli sent, och vi har mycket att göra imorgon” började Herr Vator. “Ditt sovrum är där borta.” Han pekade mot en lika stor ekdörr som den som ledde in till kontoret.

“Jo, alltså vad tycker du om Vator?”

“Ja det låter som en bra idé. Vi ses imorgon.” Efter att Herr Vator hade gått stod Rex där en stund, både glad över att han hade blivit president och lite förvirrad över vem Herr Vator egentligen var.

“Vet du vad? Jag tycker att han är en hemsk man, elak och manipulativ. Jag tror faktiskt inte att du ville starta kärnkraftverket igen.” Hon hade rätt, han ville egentligen inte det. “Men rapporten som jag fick av honom visar ju att folket ville starta det igen.”

När morgonen kom och Rex hade klätt på sig för alla uppgifter för hela dagen, gick han ut till sitt kontor. Där stod en tjej och hällde upp kaffe i en mugg.

Lina tittade på honom med en finurlig blick. “Jag ska visa dig en sak som jag såg när jag var på väg hit.” Hon vinkade åt honom att han skulle följa efter. De gick ut ur hans kontor och fortsatte vidare igenom en inte så upplyst korridor. I slutet av korridoren så fanns det en lika stor ekdörr som den tills hans kontor. Lina öppnade försiktigt dörren och kollade så att ingen var där inne. När hon öppnade dörren fanns det ändå inte mycket att se, ett skrivbord, en gammal stol, en dator och en skrivare. Lina gick fram till datorn och drog runt lite med musen. “Det här var anledningen till att Herr Vator inte ville att jag skulle vara med när ni diskuterade, jag kom in hit med hans kaffe när jag såg att han redigerade rapporten om kärnkraftverken. Han sa till mig att jag inte skulle berätta för någon, annars skulle han avskeda mig.” Rex kunde knappt tro sina öron. “Så han har gjort rapporten själv, för att få mig att verka dålig. Då får jag inte vara president mer och…. och…. då blir han president. Vem vet vad han kan göra om han är president?”

“Hej!” Hon såg snäll ut, hon log inte bara med munnen precis som Herr Vator, hon log med ögonen också. En sol som skimrade i hennes ögon, fulla av hopp och lycka.

“Jag hoppas att du gillar kaffe, Herr Vator sa att du gjorde det.” Egentligen gillade han inte kaffe, men han tog muggen och drack en klunk. Det smakade beskt och starkt, kaffet var inte så gott.

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

“Tack så mycket, det var snällt av dig. Vad heter du?” Innan hon hann svara kom Herr Vator in och avbröt henne. “Hon heter Lina och jobbar här. Hon kommer med ditt kaffe varje morgon och nu ska hon gå, vi har viktiga saker att göra och vi kan inte låta andra personer få reda på ofattade beslut.

Se så, gå nu.” Han log sitt elaka leende och pekade mot dörren. “Javisst, jag ska gå. Trevligt att träffas Rex.” Hon gick snabbt mot dörren, som om hon ville komma undan därifrån.

Hon tittade ner i golvet och leendet som förut var där, hade försvunnit direkt när hon fick syn på Herr Vator. “Det var trevligt att träffa dig också Lina!” ropade Rex innan hon stängde dörren efter sig.

Rex hade bestämt sig, nu skulle han konfrontera Herr Vator och få honom att säga sanningen, vare sig han ville det eller inte. När han gick in till sitt kontor stod redan Herr Vator där inne. “Hej Rex, jag har samlat in en till rapport angående sopsortering.” “Nej stopp, jag tycker att det är dags att du förklarar varför du har gjort en egen rapport och ljugit om vad folket tycker.” “Lina! Jag sa ju åt dig att inte visa honom!

Jag menar…. Va? Jag har ingen aning om vad du snackar om.” Han försökte göra sig oskyldig, men hans blick, han hade alltid den där onda blicken. “Lina visade mig rummet och datorn, det spelar ingen roll, vad du än säger. Du är avskedad.” “Men, men.” Två stora män kom in och tog tag i Herr Vator, de drog ut honom ur rummet under tiden som han skrek “Jag kommer tillbaka, och då kommer ni alla att ångra er!”

“Idag har vi en väldigt viktig uppgift.” började Herr Vator “Jag har samlat in en rapport från folket i Monaco och det visar sig att 85% av invånarna vill starta upp det gamla kärnkraftverket igen” Rex kunde knappt tro sina öron, han hade inte ens varit president i 24 timmar och folket ville att han skulle starta upp det gamla kärnkraftverket igen. “Är det verkligen en bra idé?

Jag trodde att folket röstade på mig efter det jag lovat. Ingen kärnkraft och plantering av nya växter och träd för att förbättra klimatet.” “Men nu har jag frågat folket och de har svarat, och jag tycker att kärnkraftverk är en bra idé! Så vad säger du?”

Rex tänkte, han hade ju faktiskt frågat folket vad folket tyckte.

Han var ju president av en anledning. Herr Vator tyckte ju att det var bra, så det borde vara bra. “Ja…. ja det tycker jag att vi ska göra.” Han var fortfarande osäker på sitt val men om det var det som folket ville så var det det dem skulle få. “Bra, då meddelar jag detta till pressen och ägaren av kärnkraftverket.”

Rex tittade på Lina, allt var bra nu, men han behövde förklara för invånarna i Monaco vad som hade hänt. Så att allt kunde lösa sig.

Nästa dag så stod Rex vid ett podium utanför presidenthuset.

Det var många mikrofoner och kameramän runt omkring honom. “Som ni alla vet så har det gamla kärnkraftverket öppnats igen, jag trodde att det var det som ni, som folket ville. Men senare fick jag reda på att min rådgivare hade gjort en egen rapport som sa att ni ville att jag skulle öppna upp kärnkraftverket. Den stämmer inte eftersom jag, innan jag blev president, lovade era att inte fortsätta med kärnkraft och försöka rädda miljön. Så det är det jag ska göra! Vi ska stänga ner kärnkraftverket, installera återvinningsstationer så att vi inte behöver exportera alla sopor till Frankrike. Plantera nya träd så att vi bidrar till fotosyntesen också. Allt detta kommer kanske inte att förändra allt i det stora hela, men vi kan iallafall säga att vi gör någonting för miljön, lite är bättre än ingenting. Men allt detta skulle inte varit möjligt om jag inte

När Herr Vator hade gått ut satte Rex sig ner i sin skrivbordsstol och tänkte. Varför skulle inte han meddela detta? Varför fick inte han veta vad folket tyckte själv? Kunde han verkligen lita på Vator eller ljög han för honom? En massa frågor som han inte kunde svara på, det var som att Herr Vator visste mer än vad Rex gjorde. Allt detta tänkande gjorde honom väldigt trött och han somnade.

Han vaknade av att det knackade på dörren, det var förmodligen Herr Vator som ville berätta något mer om beslutet som han tagit gällande kärnkraftverket. “Kom in.” sa Rex. Men det var inte Vator, det var Lina. Hade hon med sig mer kaffe? Han skulle faktiskt behöva en energikick nu. “Hej, 30

fått hjälp från Lina. Det var hon som visade mig dokumentet med den förfalskade rapporten.” Publiken jublade, de ropade hans namn. Det var en skön känsla att få veta att det han skulle göra vad något som alla andra också ville ha, det var därför han ställde upp i presidentvalet. Han log mot Lina, han hoppades verkligen att allt skulle bli bättre, från och med nu.

Pappa visar oss in genom en port, ovanför dörren som är gjord av trä står siffran 43. Vi går in, mamma och pappa ser mållösa ut. De kollar på varandra och lägenheten, de ser inte nöjda ut. Jag placerar min packning på golvet och springer mot det jag förstår är mitt rum. Där inne finns en enkelsäng, ett skrivbord och en trasmatta. Allt är ganska beige, färglöst och tråkigt.

Medea Arbinger Wargclou

Jag kryper ner i sängen och samtidigt som jag möter ytan sköljer ett moln av besvikelse över mig. Sängen är hård som en bänk och jag faller pladask ned på den stenhårda ytan. Hindren kommer en efter en och jag märker att vinden kommer in genom fönstrets springor. Jag är kall och mitt sänglakan och filt är inte tjockt nog att skydda mig från kylan.

Det var inte det här jag förväntade mig av vårt nya hem men jag försöker desperat omfamna mig själv med tacksamhet för att vi lever och mår bra och har ett hem.

22. PROBLEMET VI FLYR FRÅN 13 maj 1945 Hela familjen, som består av mig, min mamma och min pappa, sitter i bilen. Det råder en oigenkännlig tystnad som jag aldrig har varit med om tidigare. Jag märker att de försöker hålla sig lugna för min skull, men jag ser igenom deras fasad och bokstavligen känner deras darrande oro och nervositet i bilen.

15 maj 1945

Jag vet inte vad som har hänt mer än att det är bråttom och att vi måste härifrån, i från London som är vår hemstad. För att komma ut från staden åker vi genom stadens gator som är kantade av folk som håller i planscher med tydliga budskap.

Människor som är desperata och förtvivlade och ropar högt ut det som står på skyltarna. Det står skrivet saker som: “Landet är korrupt!” “De tar våra pengar”. Jag anar vad det hela handlar om men samtidigt också frågande över varför vi är på väg från vår hemstad. Pengar står det på planscherna, det handlar alltså om pengar. Men varför behöver just vi åka ifrån staden? Mina tankar är i kaos och jag undrar om det finns någon koppling till det som pappa arbetar med, har han snott allas pengar?!

Vi har alltid haft det gott ställt. Pappa har haft ett bra jobb som försörjt hela familjen med mer än nödvändigt. Nu bor vi som många andra bor, i en enkel lägenhet. Jag funderar och försöker värdera min situation och tänker på hur det är för människorna med det sämre ställt. Undrar hur det går för dem nu, de som har fått sina pengar konfiskerade eller stulna i krigets tid, undrar hur de bor nu och har det? Om vi bor såhär som måste ju dem bo mycket värre och ha det bistert och svårt.

Nu har det gått ungefär en och en halv timme och jag börjar bli hungrig. Jag hann inte äta innan vi var tvungna att lämna vårt hem. Mamma sa: “Packa lätt! Du behöver bara ta med dig det viktigaste.” Vi närmade oss något som liknade en färja, på en skylt läser jag att båten går till “Sverige”.

16 maj 1945 Telefonen ringer för första gången i vårt nya hem. Mamma och pappa rusar mot telefonen och mamma når den först.

Hon svarar med att säga: “Hej! du har kommit till familjen Chillingworth. Vem är det jag pratar med”.

Efter att vi fått lite mättande paj i oss så förklarar pappa att hans företag under kriget varit en del av motståndsrörelsen och hjälpt människor på flykt med pengar att ta sig till frizoner. Nu efter kriget blir det en ohållbar situation för honom att vara i så därför reser vi till Sverige där förhoppningsvis förståelse finns.

Jag hör att det är en mansröst i andra änden. Ett svar som var totalt oväntat, en röst som sa så här: “Hej, mitt namn är prins Bertil och jag ringer om...”. Sedan hörde jag inte mer av telefonsamtalet. Med spänning och iver väntade pappa och jag på att mamma skulle prata klart.

Efter samtalet berättade mamma vad det handlade om.

Mamma började med att berätta att det var en av Sveriges prinsar, son till Gustaf VI Adolf, som ringde. Prins Bertil hade själv vistats mycket i London under krigstiden och var medveten om den svåra situation som rådde för många människor. Prins Bertil hade hört talas om de välgärningar som pappa gjorde för utsatta människor under kriget vilket prinsen uttryckte sin beundran kring. För att hjälpa oss i det nya landet så ville prinsen köpa vår bil för en ansenlig summa. Med förfäran blandad med glädje tänkte jag på den rödlackade Aston Martin som vi har haft sen jag föddes. Jag mötte pappas blick och såg att hans ögon blev stora som bollar och hans haka for nästan ned till golvet när han hörde vem samtalet var ifrån.

Färjan är obekväm och vi sitter mest på rummet och spelar kort, det finns inte mycket annat att göra. Då och då går jag ut på däcket för att ta luft i det trista vädret som inte alls är lockande. Trots allt är tanken på att anlända till ett annat land tillräckligt tröstande för att inte brista ut i tårar.

14 maj 1945 Nu är det bara en dags bilfärd till Sveriges huvudstad, Stockholm, där vi ska bo. Vägen är lång genom ett långsmalt land med vackra ängar som breder ut sig under flera kilometer som ett naturligt täcke över landskapet.

Nu har vi anlänt till Stockholm, närmare bestämt vår nya gata som heter Dalagatan. Det är vackert här, lite som London fast mindre. Det är sent på kvällen när vi anländer och jag är trött.

Längtan efter att inviga min nya säng är det enda som jag nu orkar att fokusera på.

Prins Bertil var mycket bilintresserad och erbjöd sig att köpa bilen för mycket mer än vad den är värd för att på så vis ge oss en god möjlighet till att starta vårt nya liv i Stockholm.

31

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Jag vaknar av att mamma, klockan åtta, knackar på min dörr.

Hon sätter sig på sängen, jag flyttar mig för att hon ska få plats. Hon stryker sin hand längs med min kind. Handen är lika kall som jag är vilket ger oss en samhörighet i utsattheten.

Utan att säga något tröstar vi varandra med den ömsesidiga känslan av förvirring och förundran med frågan om hur allt ska bli för oss och för andra?

Vi i familjen enades om att Prins Bertils mycket generösa erbjudande inte kunde avfärdas och vi med vårt speciella band till bilen skiljdes från den med såväl sorgsenhet som tacksamhet. Det var början på en ny tid för oss i familjen Chillingworth i ett nytt land med goda förutsättningar att göra gott för fler och samtidigt sakna det vi haft...lite i smyg, ibland.

staden, som hade gjort så att nästan alla hade flyttat ifrån det här skithålet. Männen tog språng och började springa mot honom. Johan tänkte: “‘Varför alltid jag” och började springa.

Han sprang, hoppade över grindar och häckar. Han tänkte på hur många gånger han hade varit tvungen att springa på de här gatorna, gränderna, skogarna. Han kände till staden som baksidan av sin hand. Han hade sprungit på de gatorna sedan han var liten. Snattat bara för att få lite mat. Det var så jävla svårt att överleva efter att morsan hade dött, farsan stack ju bara när han var ett barn. Han dök in i en gränd. Han kollade upp och såg att de stod framför honom.

Sofia Kendall

23. STADEN De kollade på varandra. Johan såg pistolen i hans bälte. Hans huvud snurrade medan han gick ifrån den brinnande bilen.

Detta är slutet, nu dör jag. Så tänkte Johan under tiden som den maskerade mannen tog upp pistolen och tryckte av.

Fan, de måste ha delat upp sig. Han vände sig om för att springa men några stod bakom honom. En av dem gick fram.

Johan såg sin mamma framför sina ögon. Sen blev det svart.

Det sprack ett ljus. Johan såg ljuset. Han måste gå emot det.

Han gick långsamt mot ljuset. När han kom fram till ljuset så kändes det som han blev kastad som en amerikansk fotboll.

Allting snurrade, sen slutade det snurra.

Han höjde pistolen och tog bort säkringen.

– Dig känner jag igen, du kommer alltid undan.

– Några sista ord?

– Snälla nej…

PANG!

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Han stod på molnen. Han kollade sig runt förvirrat. Han stod i en kö. Han försökte prata med personen framför sig. Men det kom inte ut något, inte ett ljud. Ingenting. Kön gick bara långsamt framåt. Han blev mer nervös för varje steg. Till slut började han se en port där kön slutade. Det stod en man där.

Mannen pekade ner. Då försvann molnen under den som stod längs fram. Till nästa pekade han mot porten och porten for upp och han gick in. Johan blev mer och mer nervös. Till slut blev det hans tur.

Han flög upp. Han kollade sig omkring skräckslagen. Det var bara en dröm. Så jävla tur, tänkte han. Att han fortfarande hade sin syster. Det började mullra från längre bort.

Fan fan fan. Han ruskade till sin syster.

Vakna Vakna!

Adam Fredriksson

– Namn? frågade mannen vid porten.

24.

UPPOFFRANDET

– Johan, Johan Andersson.

– Okej, nu ska vi se.

Han bläddrade igenom en bok.

– Ja allt verkar vara bra. Det är bara att gå igenom porten.

Rökmolnet efter bomben var tätt och Marcus kunde inte längre se någonting. Han letade sig fram med händerna samtidigt som han hörde dova smällar längre bort. Han var rädd och visste inte vad han skulle ta sig till.

Han pekade mot porten. Johan gick igenom porten och allt började snurra igen.

Han hamnade på en gata. Han ramlade för han blev så yr.

Han kollade runt sig. Det var en gata han kände igen. Det var en gata i staden där han växte upp. Han började att gå runt.

Han tänkte: “Hur fan hamnade jag här”. Han hörde motorerna.

De jävla motorerna. Johan dök in bakom en vattentunna.

En bil flög förbi. Ljudet dånade över hela stan. Johan satt ihopkrupen bakom vattentanken och tänkte på hur gäng hade terroriserat staden; sprängt, mördat, tagit från oskyldiga människor. Johan reste sig långsamt upp och kollade sig runt.

De var borta. Minnena av hur de hade mördat folk försvann aldrig. Han gick vidare på vägen och såg kyrkan som en gång varit stor, vit och härlig men som nu stod i ruiner. Han gick in på kyrkogården och direkt till en grav. Den hade han stått vid många gånger. Han fällde en tår. Han kunde inte få ut ur minnen hur ett gäng hade rånat deras hus. Hur de bara sköt henne, kollade på henne och bara sköt medan han och hans syster hoppade ut genom fönstret. Det gick inte en dag utan han tänkte på sin mamma. Han väcktes upp ur sina tankar av att någon ropade.

Marcus bestämde sig för att se sig omkring och försöka ta sig till en hög punkt. Väl där, uppe i den högsta byggnaden i staden, såg han hur soldater sökte igenom området samtidigt som han hörde ett bedövande ljud i öronen från ett stridsflyg.

Marcus blickade ner på bröstet och greps av en panik. Han såg en lysande röd laserprick på sitt bröst. Han slängde sig hastigt ner på mage i panik och tog upp sin telefon som han tidigare dunkat i marken och som nu gick igång.

Marcus kollade upp de lokala nyheterna och kastade sedan mobilen ut genom fönstret. Han kunde inte tro det, Det var ett nytt krig som hade startat. Enligt lokala nyheter skulle alla från hans stad vara evakuerade. Han fällde en tår och kom att tänka på sina föräldrar. “Varför väckte de inte mig”, skrek han i ett eko. De prickskyttevapen som tidigare siktat på Marcus hade han glömt bort och reste sig och gick ner mot trappan.

Marcus satt på sin favoritrestaurang där han och hans bästa vän brukade sitta efter skolan. Han satt och grät då han plötsligt hörde hennes röst. “Marcus”, viskade hon. Det var Evelina, hans bästa vän, som satt inne i köket på restaurangen och gömde sig. Marcus fällde glädjetårar och hasade till

Han kollade mot gränden där ett helt gäng av maskerade män stod. Alla var klädda i svarta kläder och rånarluvor.

Johan kände igen dem direkt. De som terroriserade hela 32

Evelina på sina uppskrapade knän. De kramade varandra och grät.

jag kunde se av utsikten från fönstret så såg jag den igen. Det var ett svart föremål. Litet och svårt att se från min position i klassrummet...

Evelina tog Marcus i handen och sprang mot utgången.

Marcus var fundersam och undrade vad hon gjorde men valde att vara tyst. Hon hade ett skrämmande ansiktsuttryck som hon brukade ha när hon hade något dåligt på gång.

Faan, tänkte Marcus, vad ska hon hitta på?

Flög dessutom alldeles för fort för att vara en fågel och det flög aldrig några flygplan över skolan. Som hypnotiserad stirrade jag på det okända föremålet som föll hejdlöst mot marken, mot skolan.

De hade nu nått gränsen till den zon där militärerna höll vakt.

Evelina skrek så högt hon kunde och ljudvågorna nåddes snabbt till militärerna och inom några sekunder stod de i en formation runt Marcus och Evelina. Marcus var fundersam och tog tag i hennes arm och frågade med ilsken blick: “Vad håller du på med?”. Marcus fick inget svar och innan han hann vända sig om så kände han Evelinas läppar vidröra hans egna. Marcus blev generad och visste inte vad han skulle tro.

Samtidigt stod militären runt om och hotade med att skjuta ifall de inte följde med som gisslan. Evelina sa att de skulle göra det om alla militärer i området kom till den plats där de stod. De gick med på det och ringde in alla militära grupper

– Vad är det där? frågade en av mina klasskamrater. Allas blickar vändes mot fönstren och såg förbryllat på den konstiga saken som föll mot oss.

Nackhåren reste sig upp. Det fladdrade i magen, som om tusen fjärilar flög omkring där inne. Hjärtat pumpade snabbare än någonsin tidigare. Vad var det som hände?

Larmsignalerna började ljuda utifrån och panik utbröt i klassrummet. Jag, som satt närmast dörren, reste mig upp och slängde mig mot den låsta klassrumsdörren. Våldsamt vred jag om låset och kastade mig ut i korridoren.

Det var nu över tusen soldater runt om Evelina och Marcus.

Marcus kände en tung känsla i kroppen och han ville inte bli gisslan åt militären. I samma ögonblick drog Evelina upp en röd lysande “flair” i luften och i samma sekund dånade det då ett stridsflygplan flög förbi. Hon kysste Marcus.

Jag orkade inte. Min kropp kändes som den skulle vara gjord av betong. Jag öppnade mina tunga ögon och såg mig omkring. Allt var borta, sprängt i småbitar och bara ruiner av Nyköpings högstadium stod kvar. Skalet av vad som en gång varit låg nu vid mina fötter och glasskärvor låg utspridda överallt likt stjärnor som fallit från den kokande röda himlen.

Min syn blev suddig av röklukten som brände i mina lungor varje gång jag andades, rök och… järn? Varför luktade det järn?

Explosionen ekade och skapade stora tryckvågor. Alla i området var döda.

Vilhelm Sauter

25. VAKEN

Lite längre bort låg en kropp. Den saknade en arm och blodet rann ut ur hålet som armen lämnat efter sig. En vindpust kom och blåste upp mitt röda hår i mitt ansikte och jag höjde min högra arm för att dra tillbaka hårslingan. Men den försvann inte, hur mycket jag än rörde på armen stannade hårslingan.

Jag tittade mot min högra axel och såg en varm röd vätska sippra ut ur ett gapande hål i min kropp. Vad i hela…? Jag tittade mot kroppen igen och såg att det satt en ring på kroppens vänstra hand. Min ring. Min hand. Är jag…?

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet.

Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.

– Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla er vakna, för idag ska vi prata om första världskriget.

– Jag ser att du fortfarande har min ring, sa en röst.

Hennes röst försvann sakta och blev ett avlägset och melodiskt mumlande. Jag tittade mot fönstret på den motsatta väggen från bänken där jag satt medan jag snurrade på ringen. Ringen som satt på mitt vänstra långfinger.

Ringen av vitt guldprydd med små stenar som skimrade när morgonsolens strålar lyste på den. Ringen som jag fick av min mormor när jag fyllde 13 år. Min pappa brukade säg…

Den varma familjära rösten omfamnade mitt medvetande och jag vände mig om.

– Vakna, Alexandra!

– Du måste vakna Alexandra, svarade hon. Ge inte upp nu!

Jag hoppade till av den plötsliga befallningen och såg mig om. Malin var i full gång med lektionen och alla klasskamrater tog in allt hon sa likt små barn fascinerade av ett program på TV. Ingen i min närhet kunde ha sagt det, alla var helt fokuserade på lektionen. Håller jag på att bli galen? tänkte jag.

– Nej, jag vill…hem.

Distraherat vände jag mig till fönstret igen och ignorerade den växande klumpen av oro i magen. Solstrålarna målade skuggor av trädgrenar med hängande löv som dansade på väggarna och bänkarna, och den klarblå himlen var helt fri från moln. Först missade jag det, men efter att ha skannat det

Där låg jag, på marken och jag ville bara ge mig in i det mörker som kröp sig närmare mig.

– Mormor?

Ordet kämpade för att komma ut. Jag ville bara sjunka djupare och djupare och djup...

– Alexandra.

Hon tog mitt ansikte i sina händer. Det är du som ska avsluta det här. Du måste vakna nu!

Jag såg ut över folkhavet av politiker och journalister som satt framför mig. Alla lyssnade så intensivt som de bara kunde, 33

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Allt hände på en millisekund, men det var den värsta millisekunden i mitt liv. Öronen pep så starkt att det kändes som om mitt huvud skulle sprängas. Det sög i magen, varenda cell i min kropp slets itu och jag kraschade ner på marken med en hög smäll. Sedan blev allting svart.

i utbyte mot ett gisslanhållande.

precis som mina klasskamrater hade gjort den där dagen.

då hon inte var beredd på att någon helt plötsligt skulle börja gapa på dem. Stella som hade uppfattat vad som precis hade hänt var redo att börja skrika tillbaka till mannen och försöka konfrontera honom. Men just som Stella öppnade munnen så hejdade Alice henne och viskade:

– Men jag kunde inte svika mormor, fortsatte jag. Så nu står jag här, en månad efter denna tragiska attack mot min skola och ännu en hemsk början på ett tredje världskrig. Det är dags att vakna och börja strida!

– Han är inte värd det, han är inte värd din tid.

Natalie Eriksson

Stella sade ingenting utan de båda fortsatte bara att gå.

26. VALDAGEN

De gick en stund på den stora gågatan och kunde efter ett tag se stadshuset och torget utanför en bit framför sig. De såg att en massa människor stå på torget, och tänkte att det endast var på grund av att det var valdag. De traskade på en bit till och kom fram till mitten av den stora folkmassan.

Personerna som stod där var män, och Stella kunde tydligt urskilja de ord som ropades från höger och vänster. “Ta bort kvinnors rösträtt nu”. “Ingen mer rösträtt för kvinnor”.

Alice ligger ned på kullerstenarna och känner en stark smärta i höften. Hon tittar runt omkring sig för att få syn på Stella som ligger några meter bort. Mitt i den kaosartade folkmassan som bildats på torget ser Alice att det står en man med en lång rock. Hon ser att han har en speciell blick i ögonen, det märks att han har någonting på gång. Och just som Alice får en tydlig bild av honom mellan alla människor som befinner sig på torget, ser hon att han tar fram någonting under rocken...

Stella kände hur ilskan växte inom henne. Hon knöt sin näve och kunde känna hur naglarna borrade in i huden i handflatan. Hon spände hela kroppen och det blev helt svart för ögonen. Utan att tänka gick hon upp till några av männen för att konfrontera dem öga mot öga.

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Tidigare samma dag befann sig Alice och hennes flickvän Stella i sin lägenhet. De vaknade klockan 07.30 för att göra sig i ordning för att gå och rösta i stadshuset. Solen sken in genom fönstret och gjorde att fukten som bildats på glasrutorna lystes upp.

-Vad håller ni på med? Förstår ni inte hur det här påverkar det jämställda samhället som vi under flera hundra år har jobbat på att bygga upp, sade Stella med ilskan och gråten skärande i halsen.

De satt i sitt lilla kök i vindsvåningen och avnjöt en god frukost.

– Gå härifrån, vi försöker hålla en demonstration, svarade en av männen förargligt.

Alice satt och kollade på sociala medier.

– De har hållt på hela veckan, och skrivit sådan här smörja på diverse konton, sade hon.

– Ni vet om att detta dessutom strider mot lagen, att det är olagligt att försöka inskränka eller demonstrera mot kvinnors rättigheter.

– Vilka då? frågade Stella hastigt.

– Det spelar ingen roll, vi borde ha rätt att uttrycka våra åsikter.

– Det är en hel del män som på senaste tiden skrivit massor på sociala medier. Något om att de tycker att kvinnornas rösträtt ska tas bort. Med argumenten att “kvinnor naturligt är mindre smarta än män, och att det inte är ett bra sätt att upprätthålla demokratin genom att låta mindre smarta människor rösta”.

– Inte i det här fallet då era handlingar är ren och skär sexism, och hör inte hemma i detta samhälle.

Männen tröttnade på att höra det Stella hade att säga. De gav varandra en menande blick och tre av männen stormade mot Stella och försökte få ned henne på marken. Hon kände hur hon fick en av männens armbågar rakt in i sidan av hennes mage, och hon vek sig på hälften. Det gjorde det enkelt för männen att få ned henne på marken, med ryggen ned mot de hårda kullerstenarna.

– Det är ju helt förskräckligt. Vi har ju kommit så här långt i utvecklingen, kvinnor i alla världens länder får rösta och köra bil, i genomsnitt så utgör kvinnor 50% av världens parlament, och nu kommer de med dessa argument, som tar tillbaka kvinnosynen med flera hundra år, sade Stella.

Alice som hade stått en bit bort såg vad männen gjorde mot henne, så hon stormade mot Stella och en av männen som nu satt gränsle över hennes ben samtidigt som han försökte hålla ned överkroppen. En annan man som stod någon meter bort såg att Alice var på väg mot Stella. Han stormade ännu fortare fram till Alice och med en väldig fart lyckades han knuffa ned henne mot den hårda marken och hon landade med höften först.

– Aja, nu har vi inte tid att tänka på det längre, nu är det dags att gå, sade Alice bestämt.

Alice och Stella hann inte komma särskilt långt förrän det de läst om en stund innan, tog sig ut ur mobilen och blev verklighet. De gick bredvid varandra med relativt raska steg, trots att de inte hade bråttom, över asfalten i stan. Alice visste om en genväg och valde att svänga in i en lite smalare gränd.

När de nästan hade gått igenom gränden och snart var ute på en större gågata så mötte de en man. Han hade grått hår och ett relativt långt skägg, hans röda flanellskjorta var lite felknäppt och han bar ett par utnötta, mörkblå jeans. Just som Alice och Stella gick förbi mannen så höll han upp sitt pekfinger i luften och röt:

Alice ligger nu ned på kullerstenarna och känner en stark smärta i höften. Hon tittar runt omkring sig för att få syn på Stella som ligger några meter bort. Mitt i den kaosartade folkmassan som bildats på torget ser Alice att det står en man med en lång rock. Hon ser att han har en speciell blick i ögonen, det märks att han har någonting på gång.

Och just som Alice får en tydlig bild av honom mellan alla människor som befinner sig på torget, ser hon att han tar fram någonting under rocken. Det är först svårt att urskilja vad det är han håller i, men sedan ser Alice precis vad det är för något. Mannen har tagit fram en granat ur rocken, som han nu håller högt i hans högerhand. Just som Alice ska försöka

– Kvinnor som ni borde inte få rösta.

Alice som endast var någon meter ifrån honom ryckte till lite, 34

ropa så högt hon bara kan att “han har en granat!”, så hörs polissirener. Mannen blir så rädd att han fort tar ned sin hand med granaten i ett fast grepp, och kollar sig runt omkring.

Sedan ser Alice honom springa därifrån.

Jag har en exalterad röst.

“Våra pappor kanske inte behöver åka och kriga?”

Vi springer ut därifrån och på vägen hem planerar vi hur vi ska framföra vår plan och hur vi ska få den att fungera.

Milla Lindén

Inne i huset letar jag efter mamma. Hon är troligtvis och handlar för jag hittar henne inte. Pappa kommer gående nedför trappen.

27. ÅR 2064

“Pappa kom! Jag måste visa dig en sak som kan rädda oss”

Himlen är röd. Aska ringlar ned. Långt bort hör man hur bomber fälls. Jag går sakta bort till mitt hus. Lyckligt nog har vår stadsdel klarat sig. På gatan ser man hur män förbereder sig för att kriga för vårt land. I grannhuset ser jag hur Lias, pojken som jag alltid beundrat, kramar om sin pappa. Tårarna rinner ned för hans kind. Skuttande tar jag mig uppför trappan och in i köket. Mamma står vid köksbordet och packar kläder och mat. Jag förstår att pappa snart ska ge sig av. Jag smyger tyst förbi och ut till baksidan. Under staketet kommer Lias krypande. Jag kollar på honom försiktigt. Han tar min hand och vi går till skogen.

Pappa säger inget utan tar på sig jackan och skorna och går ut. Vi tar våra cyklar och jag tar täten.

Väl inne i skogen går det inte att cykla för rötterna är i vägen.

Vi hoppar av våra cyklar och ställer dem bakom en ek. Jag tar pappa i handen och leder honom till värmeverket. Jag går nedför trappan och ned i källaren. Sedan öppnar jag dörren till det stora skyddsrummet.

Dörren går trögt upp och innanför dörren kommer vi till en stor hall. Jag säger:

Vi sätter oss på varsin sten och kollar runt om oss. Ur min mun kommer det helt plötsligt:

“Här skulle vi kunna bo”.

Han kollar ned i marken och säger:

“Kära lilla barn, här i mörkret kan vi inte gömma oss. Jag har en plikt att ta hand om vårt land och det bästa är väl att ni stannar hemma, för då kan jag ju hitta er”.

“En flicka på femton år. Rosa kinder med klarblåa ögon.

Långt rött hår. Hon går med långsamma steg och med slokande rygg. Gångstilen beror ofta på vart hon är och i vilket tillstånd hon befinner sig i. Ofta blåa jeans och en vit t-shirt. Hon som alltid brydde sig om andra, hon som alltid blev påverkad av hur andra känner. Verkar väldigt obrydd om man bara ger henne en snabb blick men om man verkligen beskådar hennes uttryck ser man hur de klarblåa ögonen har en historia. Hon ler endast med munnen, men visar aldrig känslorna. En sluten person som har svårt för att öppna upp för andra.”

Jag dundrar ut från byggnaden, tårarna sprutar. Jag springer förbi cyklarna och hela vägen hem. Jag kastar mig upp för trappan och in i mitt rum. Jag kastar igen dörren och slänger mig på sängen. “Fattar han inte att jag försöker rädda oss.”

Jag viker ett pappersflygplan och skriver: “Pappa går inte med på det” Sedan går jag och öppnar fönstret och kastar planet till Lias fönster.

Jag fattar att han beskriver mig. Mina kinder blir röda. Han ser mig rakt in i ögonen och säger:

Jag går ner för trappan, utanför har solen gått ner. Himlen är röd och långt borta hör man smällar. Mamma säger:

“Följ efter mig, jag ska visa dig en sak”.

“De har kommit närmare.”

Vi stegar djupare in i skogen. Till slut kommer vi fram till det gamla värmeverket, det som var tvunget att stänga ned när kriget startade. Värmeverket ligger stilla. Man kan höra hur vattendroppar från taket ner på det hårda grå betonggolvet.

En stark lukt av aska, som man nästan kan smaka på om man tar ett djupt andetag. Stegen ekar när vi kliver in. Resterna efter möblerna som brunnit är blöta. Taket saknar större delar och det regnar in. Vi går nedför en trappa som leder oss till källaren. Vi går genom några rum och till slut kommer vi fram till en stor tung dörr. Färgen har börjat flagna och handtaget är strävt. Jag snurrar på handtaget och puttar upp dörren.

Innanför dörren träffas man av en stark lukt av diskmedel. Lias tar ett djupt andetag och säger:

Hon ser orolig ut.

“Har pappa åkt?” frågar jag.

Hon nickar. Jag berättar om värmeverket och vad jag och Lias har planerat. Mamma kollar mot skafferiet.

“Den senaste tiden har jag tänkt att vi ska leta efter ett skyddsrum, jag har redan börjat förbereda. Om jag går över och pratar med Lias mamma så får vi bestämma vad som ska hända ...”

Jag får hopp om att vår plan ska gå i verket. Mamma går ut genom dörren och över till grannen. Några minuter senare kommer hon tillbaka. Hon kollar lugnt omkring sig. Sedan går hon och tar en Ikeapåse.

“Om vi leder våra familjer hit så kanske vi kan stanna här tills kriget har passerat, för det finns plats för oss alla.”

Han visar mig runt och det han säger stämmer verkligen. Hela skyddsrummet är större än våra hus tillsammans. Man kan ha plats för två familjer till, minst.

“Kom och hjälp mig!”

Hon öppnar skafferiet och innanför dörren står en massa burkar, det är mat. Vi packar varenda burk ned i påsen, jag räknar till 127 burkar. Påsen är tung att bära men med lite

“Vi berättar för dom nu! Det kan rädda många människor.”

35

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Pappa sluter ögonen och skakar huvudet. Han tar min hand och säger:

“Vem älskar du?”

hjälp går det bra.

Jag vaknar upp mitt i natten. Utanför hör jag smällar. Bredvid mig ligger mamma. Jag väcker henne.

“Jag går upp och packar kläder.”

“Vad händer?”

Jag tar två steg i taget upp för trappan, stegen känns lätta.

Jag flyger in på mitt rum och drar fram resväskan. Fem tjocktröjor, nio t-shirts, sex byxor, tre schampoflaskor och två par skor. Resväskan är svår att stänga men jag lyckas. Jag drar ner den till hallen och stannar framför spegeln. Mina ögon glittrar.

Hon vaknar och ser orolig ut.

“De är nära nu, vi måste till skyddsrummet.”

Vi klär på oss snabbt och springer ned för trappan. Jag kastar i mig flingor. I hallen hör jag mamma öppna dörren. Utanför står Lias och hans mamma, med sina väskor. Vi sätter på oss våra skor och går bort mot skogen.

“Vänta lite, vi ska inte dit ännu!”

Mamma går mot mig.

En mörk röst hörs, vi vänder oss om och där står en man, en soldat. Han säger en mening på ett annat språk och sedan springer han mot oss. Vi fattar tag i väskorna och springer. Vi springer så benen värker, djupare och djupare in i skogen…

“Förlåt, jag är så nervös bara...”

Jag tar mig i håret och går till köket. Grytan ångar och tallrikarna står på bordet. Jag sätter mig och slevar upp maten. Jag äter snabbt och springer upp för trappan. Jag kastar mig på sängen och sedan somnar jag.

Julia Lindberg

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG 36

Kevin1 Lundin, 8i Den barnfria tiden

Mohammad Adineh, 8g Mรถrk framtid

Thea Mikaelsson, 8f Efter det som var fรถre

Jaqueline Olsen, 8i Drรถmmarna

37

SAMHร LLE, DIKTATUR OCH KRIG

Ebba Karnehov, 8e Den hemska upplevelsen

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

1. BAD PARADISE

Valetta. Vallettas medborgare hade en gång varit Maltas rikaste invånare och Valetta var den mäktigaste staden.

Idag, år 2050 har Valetta blivit den fattiga staden efter det tredje världskriget mellan Afrika och Europa och alla vill till paradiset Gozo för att bli lyckliga och få ett sofistikerat liv. När Judys mormor var i ungefär hennes ålder levde hon där men av någon anledning har hon aldrig velat prata om det. Det har alltid varit svårt att få mormor att berätta saker och hon behåller sina hemligheter för sig själv, hon bara är sådan.

Hennes smidiga ben sprang så fort dom kunde genom de trafikerade vägarna och de nedskräpade gatorna i staden Valletta. Hur snabb hon än var så hördes robotarna bakom henne. De lyckades alltid komma ifatt henne hur fort hon än sprang. Hon såg en sunkig gränd på andra sidan bilvägen och fick en idé. Hon hoppade över de rostiga bilarna som stod tätt i kö mitt på vägen tack vare en trafikolycka längre fram och hon landade med mjuka fötter på andra sidan av vägen.

Hon sprang in i gränden och fick syn på en stor plåtcontainer som stod längs en vägg, hon passade på att gömma sig i den. Robotarna åkte förbi utan att lägga märke till henne i containern. Hon väntade några sekunder innan hon lyfte på plåtlocket för att vara säker på att dom hade försvunnit och försiktigt stack hon ut en fot i taget och hoppade ur. Hon tog en genväg genom de gamla byggnaderna som hade väggar som frätts sönder av det sura regnet. Hon var på väg hem till sin mormor som bodde i en takvåning med uteplats på taket.

Judy stannade upp vid ett gammalt skyltfönster där det stod, “en hållbar framtid”. “Hum, den har snarare blivit ohållbar än hållbar” muttrade hon för sig själv. “Hur kunde vi människor låta teknologin ta över mänskligheten så här? Det kryllar av robotar överallt. De finns i skolan, på sjukhus och till med hemma i hushållen.” Judy ruskade på huvudet där hon gick.

– Judy, du vet vad jag tycker.

Judy Nickade och sökte ögonkontakt med mormor så att hon skulle kunna visa henne hur gärna hon ville till Gozo, hon ville verkligen det. Mormor överraskade plötsligt Judy, hon tog Judys hand o såg henne djupt in i ögonen och sa en sak som hon aldrig någonsin skulle glömma.

– Gozo må vara stort, rikt och inneha fina stränder men i staden är det inte bara ens synder som försvinner.

Judy förstod först inte vad mormor menade med det men när hon tänkte efter blev allting klarare.

– Ta hand om dig och din far, sa mormor innan hon släppte Judys hand och tog några steg bort från bordet.

– Måste du gå? sa Judy med blanka ögon.

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

Väl framme klättrade Judy upp för den rostiga metallstegen som ledde till mormors tak. Tegelbyggnaden var gammal och trasig men det störde inte Judy. Hon klättrade upp snabb som en gasell och skuttade ned på golvet. Det hängde linor med vita lakan längs kanterna, de fladdrade lätt i kvällsbrisen och det hade börjat skymma ute. Judy gick några steg och fann mormor sittandes i sin gungstol och titta ut över staden som lyste i alla möjliga olika färger. Hon brukade göra det, hon skulle kunna sitta där hela dagen och bara fantisera. Vad hon fantisera om sa hon aldrig till någon, det var hennes ensak upplyste hon Judy om en gång när hon var lite för nyfiken.

Sedan dess har mormor fått behålla sina tankar för sig själv och de talade inte mer om det ämnet.

– Min tid är inne nu, det finns inget jag kan göra åt det, sa hennes mormor och log lite mot henne innan hon fortsatte.

Judy satt kvar på kanten av glasbordet och tittade med tår blanka ögon ner i cementgolvet. Hon visste att hon inte fick följa efter och tvingade sig själv att sitta kvar.

Hon vågade inte titta upp och mormors steg hördes allt mindre och mindre ju närmare kanten av taket hon kom. Fast Judy visste vad som skulle hända så var hon som förstenad, hon kunde inte röra sig ur fläcken. När mormor stod precis vid kanten av taket vände hon sig om och sa: – Farväl Judy, vi kommer att ses igen.

– Du är sen, sa hennes mormor utan att vända sig om.

Plötsligt kände Judy en kraftig vind slita tag i hennes hår och hon försökte vifta håret från ögonen. Hon kunde se mormor där långt borta. Hon kunde se hur hon steg på en luftbuss.

Den här gången var det ingen vanlig buss som skulle köra mormor till affären, det visste Judy. Den här dagen skulle komma, det hade båda två väntat på, det var oundvikligt.

Denna svarta blänkande buss var inte färgglad som de vanliga luftbussarna för den här bussen skulle föra mormor till himlen. Tekniken har idag gett människan möjligheten att själv välja när livet är över och bussen ska gå. Även fast Judy visste att hennes mormor längtat efter den här dagen så gjorde det ont och hon visste att det skulle hända när hon minst anade det. Mormor skulle nu få det bättre, hon skulle få vara där hon vill vara, hon skulle äntligen få vila.

– Jag vet, jag behövde ta hand om grejer. Svarade Judy tillbaka och tittade med en sneglande blick mot henne. När mormor vände på sig och såg in i Judys bruna o djupa ögon så behövde man inte gissa vad hon tänkte säga. Det var uppenbart att hon inte gillade det Judy höll på med. Hon tog sin bruna träkäpp och reste sig upp från den gungande gungstolen och tog sig med korta steg till ett gammalt glasbord där det stod ett vattenglas, hon svepte snabbt i sig vattnet. Judy stod kvar och följde henne med blicken. Hennes mormor ställde vattenglaset på bordet kvickt men Judy hann haja till och samtidigt pusta ut när glaset stod upprätt som det ska. Ett upp och nedvänt glas betyder att någon närstående ska eller har dött.

Judy kunde inte hålla tårarna inne längre, sakta rann dom ner för hennes släta kinder och slog i det hårda cementgolvet och gav ifrån sig ett klickljud. Hur kan man bestämma när någon ska dö, det är ofattbart tänkte Judy för sig själv. Hon tog vattenglaset och ställde det långsamt upp och ner på glasbordet innan hon var tvungen att ge sig av till sin pappa i verkstaden. I morgon var det “dagen D”. Judy lyfte upp gastuben höll den i sina armar, såg ut över mormors utsikt och tänkte på Gozo. I morgon skulle pappa och Judy bygga något i verkstaden som skulle kunna bli början till något nytt. Största hotet mot mänskligheten, människans egen

– Ta mig till ön Gozo! Jag vill känna på den mjuka sanden och simma i den blåa lagunen, sa Judy hastigt och la fram en gastub hon stal från Intercom, en av de största fabrikerna i Valletta.

Hennes mormor kollade mot tuben och sedan på Judy med en menande blick. Judy låtsades inte om mormors reaktion fast hon var väl medveten om den.

Judy tyckte mycket om ön Gozo och dess skönhet. Mormor däremot hade alltid varit svag för den historiska staden 40

uppfinning robotar, skulle nu utrotas och Judy ska fortsätta där mormor slutade.

Då vaknade han upp och tittade sig omkring och såg han hur han blev dragen av två utomjordingar. Han slog till den ena så den ramlade och tappade sitt vapen och John tog det snabbt och sköt den andra i huvudet. Sen ställde han sig upp och tittade på den andra fienden som bara hade ramlat och sa:

Med gastuben under armen, mormors dagbok i fickan och nyckeln till hennes nya takvåning om halsen hasade Judy nedför stegen och gick med bestämda steg mot framtiden, inget ska stoppa henne.

“jag är en stark man, en stark soldat nu”.

Och sköt den andra utomjordingen i hjärtat.

Julia Rigestål

Nu var John inne i ett av de tre covenant cruisers som hade attackerat. Han kontaktade sin skyttegrupp och sa att de skulle komma till det här skeppet nu med en gång. Han visste att chefen var med på samma skepp.

2. COVENANT INVASION (Ratatatata Ratatatata Ratatatata) Hjärtat dunkar när han skjuter utomjordingar som har attackerat jorden. John ropar: “STANNA BILEN!”

Han såg Blue team som hade blivit tillfångatagen och John blev så arg att han attackerade. Han tittade åt vänster och såg en tunna som såg ut som att den kunde explodera så han tog den och slängde in den mot alla fiender och sköt den på den så den exploderade. Då dog alla fienderna men larmet gick också. Det kom en liten armé som attackerade dem, han slängde sig bakom skydd och gav Blue team deras vapen och sen började de skjuta och döda.

John hoppar ut ur bilen och sätter sig bakom skydd och börjar skjuta mot utomjordingarna. Han säger till sin skyttegrupp att de ska dra sig tillbaka till bilen och åka till sin bas men de vill inte. Men John säger det igen och när de är på väg så blir bilen sprängd. De flyger upp i luften och deras sköldar går sönder. John börjar hjälpa dem upp men han blir också skjuten så han kastar en sköld på marken och hjälper dem upp. Då ser deras chef att de är i fara och då säger chefen att de ska tillbaka till skeppet. John säger “nej” och springer ut i striden och då säger chefen:

Fred fick slut på ammunition och sprang tillbaka in i skeppet som de hade kommit med och sen satte han sig i förarsätet på skeppet och lyfte och började spreja med vapnet som satt i fronten på skeppet. Han dödade typ alla i den lilla armén.

Resten i Blue team slängde sig bakom skeppet och gömde sig. När han var klar så landade han igen och de hoppade ut och sprang vidare innan det skulle komma mer fiender.

“VAD GÖR DU!?”

John säger: “Avslutar kriget”

Blue team var nästan vid energikärnan i motorn och då såg de dörren som ledde in i vapenrummet. John tänkte att han skulle dra in dit och se vad som fanns där. Han hittade en stor bomb som lätt kunde spränga hela energikärnan och till och med gav tillräckligt med tid innan det sprängdes för att döda chefen. Han tog bomben och satte den på ryggen medan han gick vidare till energikärnan. På vägen såg de massor av dörrar som var öppna. Det sprang ut mycket fiender och det blev en stor fight. John såg dörren till energikärnan och han sköt en av de små fienderna och använde den till att öppna dörren. Han slängde iväg utomjordingen och hoppade in och sköt dörrens knapp så att dörren stängdes. De andra i Blue team satte ner massor av sköldar och andra saker som skydd och sköt och höll utomjordingarna borta från dörren.

John hackade sig in i bomben och satte den på kärnan på den stora covenant cruisen. Sen sprang han ut och dödade en utomjording och sprang mot hytten av skeppet. På vägen kom de till hangaren som de landade i och då sa John:

Han springer in i striden för att strida tills han dör. När han kommit halvvägs så kommer chefen och hjälper honom. Då blir han jätteglad och tittar på skeppet som kommer ner mot jorden och skjuter mot fienderna. Precis när han ska få hjälp så säger en i Blue team: “Se upp!”.

Han blir slagen av en av utomjordingarnas vapen som heter “hammer” och som ger en elektrisk puls som gör att folk runt om det blir skadade. Nu ligger han där och är utslagen.

John får tillbaka tankar från när han var liten. Det började så här. Han var en liten pojke på sju år som levde i en vanlig familj. När han låg och sov så blev han utbytt mot en kopia som gjorde samma saker som den riktiga så att föräldrarna inte skulle veta att det var en kopia.

Det som var jobbigt för familjen var att kopian dog efter tre eller fyra år och då trodde hans föräldrarna att det var deras riktiga barn som hade dött. De blev jätteledsna och begravde det barnet och sen teleporterades den kopian tillbaka till ONI.

“Blue team, åk tillbaka till vår bas och vänta där!”

Han gick sakta gick och lämnade hangaren och började springa till hytten av skeppet för att döda ledaren av alla utomjordingarna.

När John hade blivit kidnappad så tog de honom tillbaka till skeppet så blev han tränad till en supersoldat. Nu tänkte han på vad hans pappa hade sagt till honom när han var liten, hans pappa hade sagt:

Nu hade John kommit fram till hytten och stod bakom en vägg och såg två utomjordingar som vaktade dörren. Direkt när han såg dem sa han “EZ CLAPS” och började attackera dom. När han väl hade tagit livet av utomjordingarna så använder han utomjordingens hand igen och öppnade

“När du växer upp kommer du bli en stark man”.

41

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

Blue team var på väg medan han var på skeppet. Nu hade det gått en halvtimme sedan John anropade Blue team. John tittade sig omkring och såg en stor dörr som såg ut som en hangardörr. Han släpade en utomjording till dörren och använde utomjordingens hand till att skanna dörren så att den öppnas. Den öppnades och vad han såg var ett mirakel.

dörren till chefens rum i fronten av skeppet. Han sprang in och satte sig försiktigt bakom skydd för att se vart chefen var.

Precis när han tittade fram tittade chefen mot dörren och då såg han att hans kompisar var döda. Chefen gjorde sig redo och sa till de andra i rummet att titta efter vad det var som hade hänt.

vände mig om och såg en stor varelse kommandes mot mig, den var minst tre meter lång. Jag kunde inte riktigt se just vad det var för slags varelse för att den hade en stor mantel med huva på sig. Den kom närmare, lamporna slocknade en efter en för varje steg den tog. Jag vände mig om snabbt för att fly ifrån den där varelsen, men när jag vände mig om så var vägen borta, det var bara en massa tom skog. Jag hörde inget stampande ljud längre men vågade ändå inte vända mig om igen. Jag kände något tungt mot min axel, en stor dregelpöl. Den stora varelsen stod bara en meter ifrån mig nu. Jag sprang ut i skogen, snubblade och skrapade benet men fortsatte springa ändå. Jag hörde bakom mig hur träden brakade och föll när besten kom efter mig. Jag såg ett fält framför mig mellan trädens springor, det gav mig lite hopp i alla fall. Jag kom in på fältet och kände hur jag blir lite yr och mitt adrenalin blir högre. Jag kollar bakom mig och ser hur besten står och tittar på mig vid skogens kant.

Utomjordingarna gick till dörren och tittade på sina kompisar som bara låg där och inte gjorde något. Då satte sig John så fienderna kunde se honom, han tänkte att detta var hans enda chans. Han hoppade ut och sköt chefen och kastade en granat vid fören på skeppet, sen hoppade ut genom dörren och sköt där man skannade med handen så att dörren stängde sig. Han sköt de som stod utanför och sprang vidare och kom fram till hangaren som Blue team var i. Han tittade på sin arm där han hade en timer för att se när bomben de hade satt på energikällan skulle explodera. Nu hade det gått tio minuter och John var nära hangaren och då fick han höra av sina kompisar i Blue team att de behövde dra för det kom mer fiender. Då sa John:

Han ville liksom inte gå in på fältet, som att han var rädd för något.

“Dra här ifrån och åk tillbaka till Infinity”

Jag lugnade ned mig själv och insåg att jag hade tappat min högra sko. Jag kände kylan ifrån det höga gräset. Även om natten var mörk och snön sved mot min hud så kände jag ett lugn att besten var borta. Jag hörde ett ljud bakom mig, det var någon gammal musik från en liten stuga några hundra meter bort. Jag började röra mig emot huset i hopp om att få hjälp. Det kalla gräset kändes som knivar under min bara fot.

Då sa Blue team: “Uppfattat vi drar på en gång!”

Skeppet lyfte och åkte ut ur hangaren.

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

“Chief, fiender är på väg till skeppet” sa Blue team.

Jag kom fram till huset, det såg trasigt och slitet ut. Färgen hade börjat lossnat, det fanns sprickor i träplankorna och ett av fönsterna hade en stor spricka i sig. Jag gick upp för farstun och skulle precis knacka på dörren men den öppnades innan jag hann lyfta upp min hand. Dörren öppnades långsamt och där stod en kvinna med en lång svart klänning, gröna ögon och en ganska stor näsa. Jag kastade mig själv in i hennes famn och kände att jag var trygg för stunden. Jag skakade mycket, hon kände hur kall och rädd jag var. Hon ledde mig in till vardagsrummet, jag berättade att jag hade blivit jagad av en stor varelse. Det var konstigt för att under hela tiden har kvinnan inte sagt ett enda ord. Vi kom fram till vardagsrummet och där fanns det en stor soffa som var vänd mot en kamin, det fanns också något ganska stort i mitten av rummet. Jag kunde inte se vad det var för det var täckt med ett stort svart lakan. Det enda jag hörde var ett bubblande ljud ifrån saken. Hon hjälpte mig att lägga mig på soffan och gav mig någon slags saft att dricka, sedan gick hon iväg. Hon kom tillbaka med en stor konstig hatt hennes hy hade blivit grön, hon hade vårtor i ansiktet, hennes naglar blev långa och hennes tänder blev ruttna. Hon kom mot mig och sa “såja nu har jag sista ingrediensen”. Hon gick mot saken som var täckt med ett lakan och drog bort det. Det var en stor gryta men en grön soppa som stank. Jag blev rädd och ville springa därifrån men jag kunde inte röra min kropp.

Hon gick emot mig och bar upp mig, sedan gick hon till grytan och höll mig ovanför den. “Nej snälla gör det inte” sa jag med gråten i halsen. Hon skrattade och släppte taget om mig.

“Jag vet, det är del av min plan”, sa John.

Nu hade det gått en halvtimme och skeppet skulle snart explodera. John skulle inte hinna dra till den hangar han tänkte på så han tittade sig omkring och då såg han hur fienderna kom ut ur en hangardörr. Han fightade sin väg in.

När han väl hade kommit in så såg han tre små skepp som fienderna hade använt för att ta sig dit. John satte sig i ett av skeppen och åkte ut. Precis när han var på väg ut ur skeppet så sprängdes det och hans utrustning gick i försvarsläge. Det innebar att han blev stenhård och inte kunde röra sig.

Tjugo timmar senare kom Blue team tillbaka för att hitta John. De såg skeppet och hittade honom sittande i fören på skeppet så de bar in honom i sitt skepp och åkte hem igen.

Adrian Hellkvist

3. EN KALL VIN­ TERNATT Snön knastrade under mina skor, vinden piskade mot mitt ansikte. Jag var på väg hem ifrån min kompis som blivit sjuk när vi skulle sova över. De gamla husen på min vänstra sida tittade på mig i ögonvrån, vinden tjöt från skogen. Jag räknade gatlamporna när jag gick där på trottoaren “17 18 19….” Plötsligt blev jag störd i min räkning av ett konstigt ljud från skogen, det var ett pustande och frustande ljud. Jag tog upp min telefon men den var helt död, jag såg ett par gult lysande ögon från skogen, vinden började blåsa hårdare och hårdare, gatlamporna började blinka. “Vad fan händer” tänkte jag. Jag drog en snabb blick mot husen, det var helt släckt, jag kollade tillbaka mot skogen och de gult lysande ögonen men dem var borta. Jag hörde stampande ljud bakom mig, marken skakade, en stinkande lukt omringade mig. Jag

Marcus Lindh

4. FABRIKEN Jag kan inte ens minnas när det började, men jag har svaga minnen från när jag var liten. Jag minns hur gräset var grönt och himlen blå, hur svalt och svalkande vattnet var mot mina små fötter. Jag minns hur Tony gjorde fart till mig när 42

2. SF OCH ANDRA VERKLIGHETER jag gungade. Hur det kändes som att jag flög, rakt upp mot himlen, och hur det sög till i magen på vägen ner. Jag har inte träffat Tony på flera år nu, men jag vet att om vi skulle träffas igen skulle jag känna igen honom direkt. Man ser det i hans ögon, en speciell glimt som bara han har.

Jag greps av panik och kunde inte röra mig. Jag bara stod där som en idiot och tittade på vad som hände, helt synlig. En bit bort från mig stod en lång, välklädd man. Det såg ut som han skulle på nobelfest med skjorta, kavaj, slips och finskor.

Klackarna på hans skor ekade när han gick fram. Det första han såg var mig. Jag fick direkt ögonkontakt med honom och vi alla bara stod där som helt fastfrusna och rädda. När jag såg vem det var blev jag lite lättad. Jag kunde se vem det var i hans ögon, den där speciella glimten som bara han hade.

Efter fabriken kom förstördes allt. Det finns inte några levande växter kvar. Dimman dödar allt växtliv. Ibland kan man se dimman som ett grått dis i luften, då går nästan ingen ut.

Lukten gör så man får ont i huvudet och när man andas in så känns det som den tjocka röken lägger sig runt hjärnan. Man kan alltid se det på himlen. Det ligger som ett tjockt lager avgaser där uppe, som en tjock grå sörja.

Jag tänkte tillbaka på när solen stekte. Han var fem år äldre än jag, men ändå så var vi tajta. Jag minns hur jag vinkade till honom när han äntligen hade fått sitt körkort. Men han kom aldrig tillbaka den dagen och jag var förkrossad, som om alla de åren vi varit vänner inte betydde någonting. Han viskade någonting till en vakt bredvid sig och de började komma emot oss. Det var ingen idé att springa, vi visste inte hur det här stället såg ut.

Det var en vanlig tisdag. Jag och min lillasyster skulle gå till skolan. Luften var tjockare än den varit på flera dagar. Himlen hade en konstig grönaktig färg, den såg aldrig ut så. En klump växte i min mage. Att jorden snart inte skulle kunna klara av alla avgaser visste alla redan, frågan var bara när.

– Tony! ropade jag, men när jag tittade in i hans ögon igen var de kalla och fientliga.

– Kom vi kommer komma försent, sa jag och puttade Lilly framåt.

– Vi tänker gå till fabriken efter skolan, sa Rakel medan hon skopade upp potatismos på sin tallrik, följer du med?

Vi blev nerdragna i en kall, betongkällare. Det var helt mörkt där nere. En av vakterna öppnade en tung dörr som ledde in i ett kolsvart rum. Vakten som dragit ner mig i källaren kastade in mig i det lilla fängelset och jag störtade med huvudet före i betongen. Allt blev svart.

Rakel, Oliver och Cornelius skulle alltid göra dumma saker, och jag följde alltid med.

– Visst, svarade jag kort och rynkade näsan när jag såg maten.

Lisabet Hillebäck

Oliver och Cornelius satt redan vid ett bord och vi satte oss mittemot. De satt och kletade det rinniga potatismoset på väggen bredvid.

5. FABRIKEN

– Vi kommer få reda på alla deras hemligheter, sa Rakel och viftade dramatiskt med händerna.

Det kändes som att tiden frös. Ett högljutt larm börjar tjuta, och ett rött ljus speglar sig över hela fabriken.

– Som om det skulle göra någon skillnad, muttrade jag.

Efter skolan gick vi ner till fabriken. Vi visste redan en väg in som gjorde så man kom in i fabrikens vägg. Där var vi ofta och försökte skruva upp en lucka som ledde in i fabriken.

Nu satt luckan nästan helt löst. Så tyst som möjligt vickade Cornelius bort luckan och vi kröp försiktigt in. Vi kom in i ett rum med brummande maskiner på sidorna, och framåt fanns en tom, lång gång. Varje steg vi tog ekade. Ju längre in i gången vi kom desto starkare luktade det, men det var inte samma lukt som utanför. Den här lukten var helt annorlunda.

Allra längst in i gången var det en stor dubbeldörr.

I en förfallen, övergiven stad där en hemsk diktatorn styr, bor det två kompisar. Dessa kompisar heter Theo och Alva. De bor i en liten lokal, som tidigare varit en matbutik. Nästan alla butiker i staden har stängts igen.

Theo och Alva kommer väldigt bra överens och tillsammans är de väldigt smarta. Theo är omtänksam och tänker på andra före sig själv, medan Alva är smart, väldigt modig och tar snabba beslut i jobbiga situationer.

Det finns ett problem. Diktatorn vill bygga en AI-armé med humanoida robotar och ta över hela världen. Dessa robotar ska göra allt diktatorn vill. De ska kriga, stjäla, döda och allt däremellan. Människorna i staden lever i djup fattigdom och många dör av svält. Detta vill de två kompisarna sätta stopp för.

– Ska vi inte bara gå tillbaka, stammade Oliver.

– Ååh du ska alltid fega ur, suckade Rakel irriterat, du tycker ju alltid det är kul efteråt.

Rakel var snäll, men hon skulle alltid bossa runt andra, vilket är väldigt jobbigt. Jag har känt henne sen vi var små och hon har alltid varit likadan. Jag puttade upp dörren utan att säga något. Nu var det ingen återvändo.

Theo och Alva går ut till den öde gatan. Alva känner rysningar krypa upp i ryggraden samtidigt som adrenalinet börjar kicka in. Nu ska de två kompisarna äntligen stoppa diktatorn och rädda världen. De fortsätter ner för gatan med nervösa steg.

Ner för gatan ser man en skymt av den stora fabriken. Stora rökpelare stiger mot himlen från de enorma skorstenarna.

Himlen är täckt av avgaser och sot. Många i staden har redan dött av lungsjukdomar på grund av alla utsläpp från AI-produktionen.

Det såg ut som jag alltid tänkt mig. Ett stort, överdrivet ljust rum som var högt i tak. I mitten fanns en gigantisk maskin som massproducerade olika produkter. Människorna runt såg konstiga ut. De rörde sig inte som riktiga människor, mer som robotar. Plötsligt hördes fotsteg, inte alls lång ifrån oss.

43

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

Jag försökte sparka mig loss men vakterna var tre gånger så stora som mig. Jag hörde hur Rakel skrek hysteriskt bakom mig. Men det spelade ingen roll. Vad skulle hända med oss?

Skulle vi bli människorobotar som jobbade för en fabrik som förstörde världen?

Skoldagen var seg. Det var de alltid. Klockan tickade fram i slowmotion och lektionerna kändes flera timmar långa. Efter halva dagen var det äntligen lunch.

Theo och Alva närmar sig ingången till fabriken. Utanför småpratar de lite om hur de ska utföra planen så snabbt och smidigt som möjligt.

lyckas inte nå det. Hon drar skrivbordsstolen till hyllan och med hjälp av den får hon tag på repet. Försiktigt öppnar hon fönstret och kastar ner repet.

“Nu står vi här. Jag kan inte fega ur nu.” tänker Theo.

Stina sitter i den långa soffan och försöker lugna ner sig, efter ett tag går hon till köket, öppnar den övre hyllan och tar ut vin. Under tiden som hon häller upp vinet tänker Stina på vad Moa gör i sitt rum och varför det är så tyst. Tankarna gör att Stina tappar fokus och hon fyller glaset så att vinet rinner ner på det mörkgråa köksbordet. Stina rycker till och slutar fort att hälla vinet i glaset.

Theo känner svetten rinna från pannan. Han hoppar upp och ner för att sprida energin jämt ut i kroppen.

Nu står de utanför dörren och är redo att gå in. Alva tar tag i handtaget men känner direkt att det är låst. Hon kollar snabbt runt omkring sig för att hitta något att bryta upp dörren med.

Där i en buske ligger en gammal skruvmejsel. Alva tar tag i skruvmejseln och slår den mellan dörren och lyckas bryta upp låset.

Efter ett tag går Stina upp till Moas rum för att bli sams med henne, hon tar upp sin vänstra hand och knackar försiktigt på den vita dörren. Hon väntar och väntar, sedan knackar hon igen fast nu lite hårdare på dörren. Inget ljud hörs, hon känner hur en kall luft drar från alla håll genom den vita dörren, “Vad fan gör du!” skriker Stina och tar hårt tag i dörrhandtaget. Hon öppnar dörren och ser hur hyllan är vidöppen; kläderna som ligger på golvet, fönstret som är helt öppet och repet som sitter fast i sänghörnet “MOA” utbrister Stina men hon får inget svar tillbaka.

Barnen kommer in i fabriken, och ljudet av robotdelar som svetsas ihop blir allt starkare. De fortsätter in medan de är fullt medvetna om att risken finns att diktatorn är inne i fabriken.

Alva och Theo smyger fram mot produktionen. Då hörs ett ljud. Det låter precis som när man tappar en skiftnyckel ner i ett stengolv. Alva kände direkt på sig att det är diktatorn.

Vattendroppar börjar bildas i pannan och pulsen höjs stegvis.

Theo vinkar in Alva, och tillsammans springer de på huk mot deras mål.

“Power off” “Vafan! Om jag skulle bara kommit ihåg att ladda den, hur fan ska jag få skjuts av Elin? Jävla mobil jävel!” säger Moa.

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

Bakom allting sitter knappen, knappen som skulle stänga av allt. “Där är den, nu är vi i mål” tänker Theo. Barnen ser en skymt av diktatorn bakom all teknik och alla robotdelar på golvet. Alva räknar tyst upp från ett till tre, samtidigt som hon visar det med sina fingrar. På tre så trycker Theo och Alva på knappen tillsammans.

Nu är hon tvungen att gå den trånga stigen i skogen för att komma till Robins fest som ligger i stan. Det är kolsvart och det enda som lyser i mörkret är hennes gula klänning som hon tog på sig innan hon flydde. För varje steg hon går in i skogen desto mer tar rädslan över henne. Hon tar djupt andetag och försöker lugna ner sig men misslyckas totalt.

Det känns som att tiden fryser. Ett högljutt larm börjar tjuta, och ett rött ljus speglar sig över hela fabriken. Diktatorn slänger sin blick mot barnen, men sjunker sedan ner maktlöst.

Hastigt ställer barnen sig upp och springer mot utgången.

Vägen känns längre än vanligt och hon går och går tills hon hör ljudet av en kvist som bryts loss. Hennes hjärta stannar upp och hon vänder sig om lika snabbt som en blixt men hon ser inget bakom sig. Hon tänker att hon bara inbillar sig och fortsätter gå. Hon hör ett ljud igen och det är ljud av fotsteg.

Hon vågar inte titta bak, ökar hastighet och försöker lugna ner sig så att personen bakom inte misstänker hennes närvaro.

Tillsammans hand i hand, som hjältar, springer de ut genom den uppbrutna dörren, nerför gatan och hem till den lilla matbutiken. Mitt i all stress så tänker de ändå “Vi klarade det”.

Theo och Alva kollar på varandra, och bara ler.

Kevin Sandberg

Hon känner personens närvaro närmare som om den precis står bakom och då har hon inget val än att börja springa.

Hon springer och springer och ju längre hon springer desto mer bleknar ljudet, till slut kan man inte höra fotsteget och då stannar hon upp helt andfådd. Hon vänder sig försiktigt, kollar runt omgivning och när hon vänder sig tillbaka lyser kristallklart ljus i nyllet på henne. Pupillerna i ögonen blir små och hon tittar bort. Hon tittar upp igen och då ser hon personen bakom ljuset, det är Elin. Moa känner sig lättad och springer fram till Elin och ger henne en stor kram som får Elin att nästan trilla.

6. FESTEN – Moa, du går inte ut, hör du mig!

– Jag får gå ut när jag vill och du bestämmer inte över mig!

– Det är jag som är din mamma, jag har ansvaret för dig och om jag säger att du inte får gå ut ska du inte heller gå ut!

– Du är inte min riktiga mamma och jag tänker inte lyssna på dig, din kärring!

När Moa kramar Elin, ryser hon av hennes onaturliga kalla hud. Fort tar Elin sig loss från Moas kram. Då märker Moa hur blek Elin är och hennes ändrade hårfärg, från brun till kolsvart.

Moa går in i sitt rum och smäller till dörren så att hela huset vibrerar. Väggarna i Moas rum är kritvita och det första hon gör när hon går in sitt rum är att springa till sin säng och lägga sig på magen. Tårarna faller och faller ner för hennes kind och sedan ner på sängen. Moa stryker bort tårarna med tjocktröjan och sedan snyftar hon till. Hon lägger sig på rygg, kollar i taket och försöker tänka ut hur hon ska kunna gå ut utan att Stina ser henne.

Moa försökte kommentera men blir snabbt avbruten av Elin: – Har du glömt att det är en maskeradfest?

– Varför blev jag inte informerad, säger Moa med rösten full av besvikelse.

– Han sa ju till dig igår på rasten, svarar Elin tillbaka.

Hon springer fort till sin klädhylla, uppe i hyllan finns det en rep. Moa försöker nå repet som ligger uppe i hyllan men hon

– Skumt, jag kommer inte ihåg det.

44

7. FÖRBANNELSEN

Elin försöker avsluta konversation genom att säga att de ska dra till festen men Moa nekar. Hon säger till Elin att hon kommer känna sig utanför om hon är den enda som inte är utklädd i festen och vill därför inte gå till festen. Elin övertygar henne genom att ge henne sin svarta lång jacka som går ända ner till knäna.

Rummet låstes och spelet var igång. Bobs första fråga var: kommer jag dö snart?

Den gula pennan rörde sig långsamt mot “Sí” men det William inte visste var att man inte fick fråga om sin död överhuvudtaget. Han trodde att Charlie vara falsk. Han började gå mot den låsta dörren. Han vred om låset och försökte öppna fast den öppnades inte. Han fick panik, han drog i handtaget för att kunna öppna den men det funkade inte.

Moa och Elin drar till festen och när de kommer fram till Robins hus står robo Rut som alltid utanför huset och säger hej. Moa och Elin tar fram kortet och visar robo Rut sedan öppnas grinden. De går in huset och innan de kommer till vardagsrummet måste de gå igenom den långa korridoren som är helt dekorerad med spindelnät och belysningsljus.

Sedan kommer de fram till vardagsrummen där den riktiga festen hålls.

Efter en stund sa Elvis:

Festen följer ett mörkt tema där alla har på sig svarta kläder, den enda ljus som lyser är discogloben som hänger i mitten av vardagsrummet. Robin kommer fram till dem med två röd koncentrerad saft som liknar blod, när hon smakar på den ville hon genast spy eftersom det är det vidrigaste hon någonsin smakat. Robin tar dem in i festen och hon börjar känna sig obekväm av all blickarna hon får från de andra i festen. Hon känner en dålig vibe från den här festen, som om något dåligt kommer att hända. Det kommer en grupp fram till dem och de tar med sig Elin och Robin och nu blir Moa ensam. Hon försöker kommunicera med de andra gästerna i festen men de ignorerar henne. Hon säger för sig själv att något är konstigt med den här festen, gästerna beter sig som blodtörstig vampyr och skrattar på ett sätt som får henne att känna sig konstig. Hon borde inte ha kommit till den här festen överhuvudtaget tänker hon.

“Kom och sätt dig, spelet är ändå igång och man kan inte avsluta det bara sådär.’’

Hon kollar på klockan och ser att det är snart midnatt, det är dags för henne att gå hem och hon försöker leta efter Elin så att hon inte behöver gå tillbaka hem själv. Moa letar och letar tills hon hittar Elin, hon går fram till Elin och säger att de måste gå nu det för det är fem minuter kvar till midnatt.

Elin börjar bete sig helt konstig och säger till Moa att hon ska vänta till midnatt. Moa vägrar och säger till Elin att de måste dra hem men då säger Elin till Moa att hon hörde att något skulle hända vid midnatt och att de skulle vänta till midnatt.

Elin lyckas övertyga Moa att stanna till midnatt.

Det var efter partyt som skolan hade ordnat innan lovet.

William sa:

Han lugnade ner sig och satte sig i ringen. Elsa frågade: “Kommer du att döda William?’’

William började gråta av skräck, han reste sig upp och däcken i hörnet rasade och alla i rummet försökte springa ut. Pennan rörde sig mot “No”. Lisa skrek ”HJÄLP” och bankade på den isolerade metalldörren. Pennan började snurra snabbt.

Mahmoud satte sig ner mot metalldörren gråtande och tänkte “kan någon snälla komma och hjälpa oss”. Lisa fortsatte skrika, dörren öppnades och alla sprang ut gråtande av skräck.

“Det skulle vara en bra idé om vi går hem till mig och spelar ett läskigt spel eftersom det är Halloween snart.’’

Alla tyckte att det var en bra idé så de gick hem till William, ordnade sakerna och började spela. Elsa var rädd i början för att hon var mörkrädd men hon blev van vid det.

När klockan slår midnatt, vänder sig alla gästerna mot Moa. De kommer nära henne med stora leenden och då får hon syn på deras tänder, de har huggtänder som vampyrer och Moa tror först att de skämtar med henne.

William kom ner med ljus och alla satte sig i det lilla rummet som fanns i källaren, det fanns en hög med sommardäck i hörnet. William gick upp för att hämta ett papper och två pennor, medan han hämtade sakerna så pratade de andra om hur roligt det skulle bli. Men de visste inte att de blandade in sig själva i en skrämmande värld. William kom ner och han sa:

– Sluta med skämtet hörni, säger hon med en nervös röst.

“Nu kör vi.”

De fortsätter gå närmare henne och hon går bakåt tills hon kommer fram till den långa korridoren. Hon ser att ytterdörren är öppet och börjar springa mot den. De springer efter henne skrattande och hon springer och springer tillbaka in i skogen.

Hon gömmer sig bakom ett träd, hon hör deras röster i skogen och då börjar hennes hjärta dunka av rädsla. De delar på sig och hon hör sniffande ljud. Hon tänker på sin mamma och ångrar att hon inte lyssnade på henne, tårarna kommer rinnande och hon försöker sitt bästa att inte släppa ut ljud.

Hon ser ljus som kommer uppifrån och tittar upp, hon ser en billiknande sak flyga. Hon försöker skrika men håller sig så att de andra inte ska hitta henne.

Alla var upphetsade och ville köra, innan de började köra så sa Mahmoud: “Ni får inte fråga om er död överhuvudtaget.”

Sen sa Elvis: “Men jag såg på Youtube en kille som frågade om sin familjs död och inget hände han.”

Mahmoud sa: “Om ni vill dö eller fastna i era drömmar eller i värsta fall fastna i en dimension som kallas för The Upside Down, så varsågod och fråga.”

Hon använder sin klocka för att skicka signaler och går upp försiktigt för att gå närmare saken, en hand tar tag i hennes arm och då...

Ingen trodde Mahmoud och de började bara skratta. William la ner spelet och de började köra.

Nimco Muse Abdulle 45

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

Pennan rörde inte på sig men rummet blev iskallt. Efter en stund så rörde den sig mot “Sí”.

Klockan slog 03:00 och de fortsatte spela. Alla satt där med tårar i ögonen förutom William som stod vid dörren och försökte öppna de gråtande. Dörren låstes upp och han öppnade dörren och ville springa ut. Lisa skrek:

svart hatt med ett rött band omkring den, han är stiligt klädd i en frack i en juveltonad röd färg med guldiga och svarta detaljer. Han går mot mig med ett vasst leende och lysande gula ögon, han sträcker fram en hand mot mig “Hallå där lille vän, jag är Mephistopheles” säger han med en väsande mörk röst. Jag kunde inte förmå mig att svara, jag tog nervöst hans hand och skakade den, även fast han hade handskar var hans händer kalla. “Du kallade på mig ser jag” säger han med ett flin “Det var inte meningen, det var ett misstag” säger jag nästan som en viskning “Omöjligt, det går inte att “råka” göra något sådant. Du förstår man måste ha sett döden framför sina egna ögon” svarade han med en säkerhet i rösten. “Jag är här för att hjälpa dig, jag kan ge dig det du önskar mer än allt” fortsatte han. Jag kunde inget annat än att stirra på honom. “Men på ett villkor, du gör mig en tjänst”. Jag tvekar, ska jag verkligen gå med på det här, det kan gå så fel. Men sen slår det mig, jag har ändå inget kvar här på jorden så varför inte ta chansen nu när jag får den, jag kunde få tillbaka Casey. “Okej, jag gör det” säger jag bestämt. Hans ansikte sken upp i ett brett leende “Låt oss börja”.

“William kom tillbaka!” Men han lyssnade inte, hon fortsatte skrika och sa: “Du kommer få otur resten av livet.”

Men det de inte visste var att de alla skulle få otur för livet och det här var bara första steget på en oändlig mardröm. Till slut sprang alla ut utan att avsluta spelet.

Dag för dag upplevde de mardröm efter mardröm.

Hamsa Hussein

8. FÖRÄLSKAD I DÖDEN

Dealen var att jag skulle ge honom två själar, jag får ge honom min egen, så då måste jag bara hitta någon mer som kan vara snäll nog att skänka sin. Det finns bara en person som jag tror skulle kunna göra det.

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

Jag kliver ut ur duschen och tittar på mig själv i den till viss del igenimmade spegeln, mitt känslolösa ansikte ser tillbaka på mig. Det känns som om jag inte har varit mig själv sen Casey dog, jag har inte kunnat njuta av livet på samma sätt som innan. Allt är bara likadant dag ut och dag in, mitt liv känns grått och dött utan henne. Det är svårt för mig att minnas vad som hände men folk har berättat för mig att jag körde och hon satt bredvid och att vi kraschade in i ett elstängsel, jag minns inget av det. Det enda jag kommer ihåg är hur jag ena sekunden tittade på hennes vackra ansikte och sen vaknade jag på sjukhuset och fick den hemska nyheten.

Varje dag önskar jag att det var jag som dött istället, för världen förtjänar att ha kvar henne.

Jag går in i Anathemas bokaffär “Hej Loralie! det var länge sen sist” säger hon så fort jag kliver in i butiken. ”Hej, jo det var det” säger jag med ett nervöst leende. “Loralie huh? så det är så du heter” säger Mephistopheles retsamt, jag tittar irriterat mot honom. Han har svävat efter mig sen han kom hit, det är bara jag som kan se honom. Snabbt vänder jag mig tillbaks till Anathema som står och målar sina naglar i en djupblå färg. “Jag hade tänkt fråga dig en sak” fumlar jag fram, hon tittar på mig med en frågande blick, “Jag undrar om du kanske skulle vilja ta en drink med mig någon gång” jag tittar ner på mina skor, när jag tittar upp på henne igen ler hon “Gärna, vad sägs om ikväll? jag slutar klockan 6” säger hon glatt. Jag suckar lättat “Det blir bra, vi möts vid Red Velvet klockan 8” säger jag och går ut därifrån. “Bra jobbat Loralie” säger Mephistopheles.

Jag klär på mig och väljer att ha en stickad tröja på mig eftersom det nu blivit kallt och går ut. När jag kommer ut på gatan sätter jag riktning mot en bokaffär jag alltid brukar gå till när jag känner mig nere. När jag öppnar dörren till den lilla affären plingar en liten klocka, kvinnan i kassan tittar upp “Hej Loralie! Här igen ser jag” säger hon med ett stort leende på hennes rödmålade läppar. “Hej Anathema” svarar jag och ler snällt mot henne, Anathema är i princip den enda människan jag inte avskyr. “Letar du efter något speciellt?” säger hon med en exalterad min, “Nej men det verkar som om du har något som du tror att jag kommer gilla” säger jag, hon vänder sig om och plockar fram en bok, omslaget är i mörklila sammet och titeln är skriven med snirkliga, silvriga bokstäver: Historien om Mephistopheles. “Vad handlar den om?” frågar jag. “Det är en uråldrig berättelse om en härskare i underjordens rike, du kommer älska den jag lovar” svarar hon och tittar förväntansfullt på mig.

Klockan är 20.45 och jag står utanför vår bestämda plats, jag har på mig ett par svarta jeans och en band t-shirt med min skinnjacka över. Jag ser Anathema komma mot mig, hon har en kort, tunn, blommig klänning på sig med en jeansjacka och svarta boots, hur hon inte kan frysa förstår jag inte. “Ska vi gå in?” säger hon och tittar på mig med ett par hårt sminkade ögon, jag nickar och vi går in. Inne på baren är det röda lampor som svagt lyser upp rummet och musik som känns i hela kroppen, vi sätter oss vid ett litet bord längre in i rummet.

“Så... vad vill du göra?” frågar jag “Jag vet inte, det var ju du som bjöd med mig hit, vad vill du göra?” svarar hon och flinar mot mig “uh jo... j-jag vet inte riktigt” stammar jag fram.

Några drinkar senare lutar sig Anathema mot mig och viskar “Ska vi gå härifrån?” jag nickar och vi reser oss upp.

Vi kommer ut i den kalla höstkvällen och börjar gå längs gatorna. “Varför bad du mig komma hit ikväll?” säger Anathema, vi tittar inte på varandra och jag svarar “För att jag gillar ditt sällskap, du är den enda jag kunnat umgås med sen..” hon nickar förstående. Vi kommer fram till en sjö som är omringad av vacker skog och växtlighet, löven på träden har börjat skifta i rött och gult. Jag sätter mig ner i det något fuktiga gräset och Anathema slår sig ner bredvid mig. Månen reflekteras i vattnet och lyser upp våra ansikten, hon vänder sig mot mig “Det du sa förut, det är inte enda anledningen eller hur?” jag skakar på huvudet “Det känns fel att be dig

Jag kommer ut ur butiken med boken under armen, så fort jag kommer hem börjar jag läsa. En bit in i boken står det någon typ av besvärjelse på latin, jag börjar läsa den högt “patris domini, princeps mortem, venerunt ad me virtus mea, et adducere exitium mortis mephistopheles”. När jag läst klart så hör jag ett knakande ljud från utanför min dörr och mina lampor börjar blinka. Någonting utanför dörren börjar väsa och jag kryper upp mot väggen, handtaget trycks ner hårt och dörren flyger upp med en smäll. Jag darrar i hela kroppen och stirrar med uppspärrade ögon, varelsen träder fram i ljuset. En lång och smal man med rött, lockigt hår ner till axlarna visar sig framför mig. På huvudet bär han en vacker 46

om det här men kan du göra mig en tjänst?” säger jag och tittar ut mot sjön. “Vad för tjänst?” “Jag har hittat ett sätt att få tillbaks Casey...” “Loralie...” säger hon och tittar sorgset på mig “Jag vet att det låter dumt men jag är seriös” svarar jag.

Jag berättar allt för henne och när jag är klar sitter vi tysta ett tag. Till slut bryter Anathema tystnaden “är du säker på att det är det här du vill?” Jag nickar. Hon tänker efter en stund, sen säger hon “Okej, jag gör det” jag tittar upp på henne och en tår av lättnad rinner nerför min kind “tack” viskar jag, hon ler mot mig och då märkte jag att Mephistopheles inte var där.

bara på att hon minns vår plats, stället vi alltid gick till när vi ville rymma från verkligheten. Nu var det bara en sak kvar, att rädda Anathema.

Smygandes tar jag mig till vardagsrummet, det såg inte ut som mitt vardagsrum längre. Väggarna är svarta av sot, alla möbler sönderrivna och på golvet finns det ett stort hål som leder ner till underjorden. I hörnet av rummet sitter Anathema och mumlar någon typ av besvärjelse som för tillfället håller Mephistopheles på avstånd, hon skakar och ser helt förstörd ut. Jag fångar hennes blick och hon ger mig klartecken.

Snabbt springer jag fram mot Mephistopheles och hoppar på honom, för att vara dödsgud är han inte så värst stark.

Jag håller honom i ett fast grepp och Anathema trycker silverkniven i magen på honom, hans kropp splittras och faller ihop till aska och portalen stängs. Anathema ramlar ihop på golvet och jag springer fram till henne “Anathema, snälla vakna” skriker jag, jag får ingen reaktion från henne. Jag sätter fingrarna mot hennes hals men känner ingen puls, jag gråter och förtvivlat bär jag hennes livlösa kropp därifrån. Jag tar mig till platsen dit jag bad Casey gå, väl framme lägger jag försiktigt ner Anathemas kropp i det mjuka gräset och stänger hennes ögon. Casey går fram och sätter handen på min axel, jag vänder mig om och drar henne till mig, så står vi så i vad som känns som evigheter.

Nästa morgon vaknar jag av att Mephistopheles står lutad över mig “Vad fan håller du på med!” skriker jag och drar mig undan “Väntar på att du ska vakna” säger han nonchalant, jag suckar och sätter mig upp “Du måste jobba snabbare, jag klarar inte av att vara på jorden för länge” “Ja ja, hon gick med på det så nu behöver vi bara utföra ritualen” säger jag och gäspar “Så bra” säger han nöjt. Jag hör ett knack på dörren, när jag öppnar står Anathema där. Jag står i mina sovkläder som består av en gammal urblekt och trasig Ramones t-shirt och ett par svarta mjukisbyxor, jag skäms lite över hur jag ser ut men släpper in henne. Hon tar av sig skorna och går in och sätter sig i på soffan i vardagsrummet “Vill du ha något att dricka?” frågar jag “Nej tack, gå och byt om så kan vi börja” Jag går in på mitt rum och byter till vanliga kläder och går tillbaka till vardagsrummet, när jag kommer in sitter Anathema på golvet och har ställt upp allt vi behöver. Tvekande står jag i dörrkarmen och tittar, hon viftar med handen att jag ska komma in. Jag går fram till henne och vi börjar. När hon lagt flera olika grejer i en silverskål så finns det bara en sak som saknas, blod. Anathema tar fram en kniv och sätter den mot handflatan “Är du helt säker på det här, för sen finns det ingen återvändo” säger hon, jag tvekar “Jag är säker” säger jag till slut, hon nickar mot mig och drar kniven i handen utan att röra en min. Sen ger hon den till mig, utan att tveka drar jag den längs handflatan och ser hur blodet rinner ut ur såret. Samtidigt droppar vi i blodet och sen var det dags, Anathema börjar med besvärjelsen “Mephistopheles cara, tibi animam meam vitam optabis hoc munus tibi” “rex mortem” säger vi samtidigt. Ur skålen kommer flammor och Mephistopheles träder fram, “vad är er önskan?” säger han med en djup röst “Jag vill ha min flickvän Casey tillbaka, hon dog i en bilkrasch förra året” säger jag “Som du önskar” säger han och gör en lätt rörelse med handen. Caseys kropp dyker upp på golvet framför oss, jag kastar mig mot henne och kramar om henne, tårarna strömmar ner för mina kinder och jag skakar. Plötsligt dras jag upp i luften och kastas bakåt mot väggen “Inte ännu, ni är fortfarande skyldig mig något” säger Mephistopheles “Jag och Anathema tittar på varandra “Vi har ju gett dig våra själar, vad mer vill du ha?” säger Anathema “Någon som kan bära med sig dem ner förstås” svara han och skrattar. “Nej! snälla, du kan inte göra så här!” skriker jag “Det är lugnt, jag kan göra det” säger Anathema lugnt “Nej, nej nej” jag vill inte förlora dig snyftar jag förtvivlat fram. Hon tittar mig djupt i ögonen, och då fattar jag “Okej” säger jag och hon tar tag i min hand, Mephistopheles ler nöjt “Så gulligt, offrar sitt eget liv för en vän” säger han sarkastiskt och sträcker fram handen mot Anathema. Hon tar den och då springer jag fram till Casey, jag lyfter upp hennes huvud och försöker desperat väcka henne, jag känner hur hon andas tungt.

Jag lyfter upp henne “Casey, snälla vakna, vi måste komma härifrån” viskar jag till henne, hon öppnar långsamt ögonen och tittar upp mot mig “Vad händer?” säger hon förvirrat och tittar runt i rummet. “Bara lita på mig, allt kommer bli bra”.

Hon kommer på fötter och då knuffar jag henne mot dörren “Spring härifrån, du vet vart du ska. Jag kommer så fort jag kan” säger jag och stänger dörren efter henne. Nu hoppas jag

9. HALSBANDET – Lilla levande själ, har du förberett dig? sa den med en ryslig röst. Där stod jag, ensam som en soldat i det kriget jag hade fastnat i. Men hur ska jag komma ut?

Just då ropade någon eller något “implantat nummer 1833–8362”. Rösten ekade i rummet samtidigt som den andra “saken” tog upp serumet i apparaten. Så klart jag tvekade, men de visste inte om vilka planer jag hade smidigt i förväg…

Allt detta kommer sig börja den där dagen då robot X5000 blev till, kommer aldrig glömma bort den dagen, alla nyheter berättade om den nya, första välfungerande riktiga artificiella intelligensen. Folk gjorde fler och fler, varje gång jag var sjuk som liten var det alltid en robot som tog hand om sjukhusbesöket oavsett vad. När jag skulle operera bort den där blindtarmen var det robotar som jag fick sömnmedel av. De var kvar även efter jag hade vaknat, så jag tror att robotarna var de som utförde operationen.

Allt mer och mer tog den moderna tekniken över, men en dag kommer jag extra mycket ihåg…

– Fatima, vart har du lagt stekpannan? sa mormor med det där fina leendet som hon alltid hade. Bara hennes leende fick mig gå upp från den där andra gråa världen jag ibland levde i.

Hon torkade alltid bort floderna med saltvatten från ögonen.

Men nu när hon inte var här, fanns det ingen som skyddade mig mot saxen som skulle klippa bitar från tårkanalen från mitt öga.

De tog henne från mig, det gick så fort. Från att ha varit på väg med stekpannan till henne försvann de där tjurskallarna med mitt allt, min mormor. Det enda jag hade kvar var ett metallhalsband format som ett hjärta, där inne fanns foton på mig och henne. Men nu var det bara jag, ensam. Jag gick ut från huset och sedan satte man ett band runt hennes midja. “Överskridelse ålder” stod det. Jag förstod aldrig vad man 47

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

Ellie Karlsson

menade med det, men kanske var det för att hon var för gammal för att ta hand om mig. Sedan, som om att hon visste, hittade jag något. Där helt plötsligt låg en lapp.

förlora? men jag orkade inte länge till. Mina ben gav upp vid en å, därifrån fick jag också vatten att släcka min brännande törst, samtidigt som att belysningen kom från små eldflugor. I takt med att jag vilade kom flera tankar upp.

Mormor hade skrivit att hon visste att detta skulle hända. Hon hade gett mig något som jag skulle behöva? Hon berättade att de skulle ta in mig också, sedan sa hon förlåt för att hon inte var en bra mormor.

Återigen tänkte jag på mormor. Åh mormor, om du bara hade sett eldflugor någon gång in ditt liv. Jag har sett dem två gånger mormor. Sedan lutade jag mig mot ett träd och sakta gled ned längst med dess stam.

– Nej mormor, sa jag för mig själv. Du var inte en bra mormor, du var den bästa av de bästa. Jag saknade redan då att vara i hennes famn, särskilt när hon hade på sig sin stickade tröja.

Ibland när vi brukade gå genom torget brukade mormor berätta om hur vissa människor blev tagna från sina hem när jag var yngre. Jag trodde hon bara sa det för att jag skulle bli rädd och inte öppna dörren för någon när hon var borta. Men nu förstod jag att det inte bara var någon gammal saga.

– Jag har sett eldflugor förut, mormor. Det var du, den som lyste upp mörkret för mig.

Altina Muqolli

10. HUSET

Snabbt torkade jag bort tårarna i ögonen när jag hörde ett knackande ljud. Nu var det väl min tur.

Elias kom fram till den stora grinden som ledde in till husets trädgård och han gick försiktigt och tyst in. Det fanns inte mycket där det var bara en konstig känsla när man var inne i trädgården och han kände sig ännu mer iakttagen än någonsin. Träden i trädgården var mindre än de i skogen men de var på något sätt udda, gräset var högt och det såg inte ut som att någon hade skött om det här stället på flera år… Eller årtionden.

Jag vaknade upp i något som liknade ett sjukhus, eller snarare ett väntrum. Mörk och kallt var det, som i sådana operationssalar. Usch, inne rös det av ett förskräckligt obehag.

Inne i rummet bredvid hörde jag personalen prata: – Har du kontrollerat att det inte finns metall i den levande själen?

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

Han gick närmare huset och kollade efter ljuset han hade sett innan men det var kolsvart. Mitt i natten var han ute i skogen, han älskade att vara i skogen men Elias vänner i skolan hade utmanat honom att vara i skogen en hel natt och han antog utmaningen. Han kollade på mobilen, han hade gått i skogen halva natten. Han ville verkligen sova men han hade blivit utlovad pengar om han stannade i skogen hela natten. Elias ställde sig på verandan till det stora öde huset och det knakade jättemycket men när han ställde sig helt stilla så slutade det inte att knaka utan det kom från insidan av huset. Han blev livrädd och började gå bort från huset och snubblade på en rot när han var utanför grinden och kollade bakåt mot huset… Han kunde urskilja en skugga som var helt stilla på trappan och sen var den bara borta. Han började gå hemåt mot sitt sina föräldrars hus.

– Skanningen börjar om 4 minuter och 52 gala-sekunder...

Varför fick man inte ha metall? Dessutom, vad är Galasekunder? Är det längre eller kortare än vanliga sekunder. Snabbt som blixten kom jag ihåg halsbandet! Först tänkte mina ben hitta sin väg att fly, men jag insåg snart att min midja var som fastklistrad i en slags stol, en sådan man har hos tandläkaren. Mormor brukade berätta att på hennes tid var stolarna ofta mörkblå och mjuka, inte som nu, färglösa i nanoplast. Fast händerna var fria. Snabbt drog jag mig av det så att den där lilla änden man sätter fast halsbandet i gick sönder. Sedan kom den in, en metallkropp med röst, tänkte jag. Fast jag var född i deras miljö, det var inte mormor.

Stackars mormor, vad kan ha hänt henne? Just då kändes det som att den där tårkanalen var slut. Så mycket jag hade gråtit.

Nästa dag hade Elias fått pengar av sina vänner för att han antog utmaningen. Han hade inte berättat om huset men han gick dit igen efter skolan. Det var lättare att hitta stigarna han tog igår till det där huset. Han kom fram till grinden men något var fel… Det såg ut som det var torkat blod på husets fasad. Det var en stor mörkröd fläck på väggen och ett papper fastsatt med en kniv på trädet. Elias tog bort kniven och kollade på pappret. Allt som var på pappret var bara ett meddelande skrivet med den mest svårlästa handstil han sett. Elias skakade till, han hörde en kvist knäckas men det kom inte från skogen. Det kom från insidan av huset… Elias började försiktigt lägga ner kniven och pappret, båda nästan helt täckta med blod. Han gick långsamt mot husets dörr och knackade på och lyssnade. Han hörde att någon eller något gick mot dörren. Han frågade försiktigt om det var någon hemma men ingen svarade. Sen hörde han plötsligt i sitt huvud en röst som sa åt honom att springa därifrån. Det ekade och gjorde ondare och till sist var det som någon skrek i hans öra och samtidigt åkte dörren upp. Han såg en lång skepnad med en yxa i ena handen och en lång handgjord machete eller något i den andra handen. Elias hade börjat löpa iväg från huset så fort han såg vad som fanns i huset. Han kom in på den stora stigen som ledde hem och hörde hur en kniv kastades mot honom men han undvek den snabbt. Han

– Lilla levande själ, har du förberett dig? sa den med en ryslig röst efter att en dörr blev igensmälld. Där stod jag, ensam som en soldat i det kriget jag hade fastnat i. Men hur ska jag komma ut?

Just då ropade någon “implantat nummer 1833–8362”.

Rösten ekade i rummet samtidigt som den andra “saken” tog upp serumet i apparaten. Så klart jag ekade, men de visste inte om vilka planer jag hade smidigt i förväg...

Mormor hade alltid sagt att jag var nyfiken och kreativ som liten. Dessa egenskaper skulle jag ha nytta av nu.

Jag satte på mig halsbandet, och just då lös en grön knapp, men inget hände, tills efter ett tag. Låsbältet gick upp! Snabbt gick jag från det som såg ut som en stol och tog tag i ett redskap från rummet. Den såg ut som en böjd metallstav, en sådan i filmer som används för att få upp dörren. Det hände…

– Spring, spring Fatima, tänkte jag för mig själv samtidigt som blodsmaken spreds i munnen. Spring innan det är försent.

Varje steg jag tog var som att fastna i marken och gå upp igen. Varje andetag var som att bli kvävt och återupplivas.

Varje tanke slutade med en mardröm. Vad hade jag nu att 48

kom fram till sitt hus och kollade in i skogen och det var ingen där. Han hade blivit av med den där snubben.

– Vad gör vi nu? frågade Michael.

– Jag vet inte ..., sa Alexis precis när skeppet hoppade igång med en smäll.

Han vaknade i sin säng i sitt rum och insåg att han hade drömt. Han gick upp ur sängen åt frukost och gick ut i skogen mot det hemsökta hus som han hade drömt om. Han kom fram till stället där huset skulle vara men det var inget där.

Det var bara en stor glänta med en sten vid kanten av skogen men sen såg han exakt samma skepnad komma fram i skogskanten. Det var ingen dröm...

Nu var de på väg igen men i en lagom takt som skeppet klarade av.

Nu var de framme vid skeppet som mer liknade Mount Everest och var lika stor som månen. Det åkte närmare skeppet och letade efter en öppning. De hittade en öppning precis till höger om hangaren. Där gick de in med hjälp av en speciell laser som skar igenom skeppet. När de kom in i skeppet möttes de av en mörk och kuslig känsla. De var som att de frös till is.

William Pärnaste

11. JORDEN ÅR 2150

Det började röra på sig med lugna men raska steg. Alexis sa att de måste hitta kontrollrummet för att kunna stänga av skeppet.

Det tjöt till i radion och en svag röst hördes. “Hjälp oss vi blir attackerade av” … sen så blev det tyst. Det gick ett sus genom skeppet.

De var ett gigantiskt skepp och de var på väg men om det var åt rätt håll visste de inte. Precis när de skulle gå runt hörnet mötte de två utomjordingar som var stora som skyskrapor och hade vapen som var dubbelt så stora som dem.

Det var den första Mars år 2150 och alla jordens och Mars resurser höll på att ta slut. Gatorna var mörka som natten och gatlamporna blinkade. Det blåste skräp på gatorna. Det enda som syntes till var städrobotarna som skramlade runt som gamla brödrostar.

Alexis sprang mellan benen på de enormt stora varelsen. Hon lyckades springa iväg men hon såg inte vart hon sprang så hon sprang rakt in en annan människa.

Idag var det en speciell dag för FN hade beslutat att skicka upp världens bästa astronaut, pilot och rymdforskare. De tre skulle hitta nya planeter och nytt material. Nu skulle FN presentera detta beslut för världen.

– Vem är du? frågade Alexis med en undrande blick.

Han som var högst upp i FN berättade om varje person.

Alexis är från USA och hon är 32 år gammal och är världens främsta rymdforskare. Hon är modig och smart. Hon är också andrepilot sade han. Michael är från Storbritannien och är 46 år gammal och han är världens främsta pilot. Han har bra reflexer och är väldigt snabbtänkt. Han har högsta poängen på alla flygtest. William är från Sverige och är 25 år gammal.

Han är modig och orädd. Han är världens främsta astronaut.

Men sen tittade hon noggrannare och såg att det var Sofia den astronauten som skulle flyga dem men som blev sjuk.

– Vad gör du här? frågade Alexis.

– Försöker stänga ner skeppet. Kontrollrummet ligger här nedanför, sa hon och pekade mot den stora dörren.

De gick in i kontrollrummet som var tomt. De tittade på varandra med undrande blickar.

Nästa dag var uppskjutningen.

Alexis klättrade upp till en av panelerna och tittade runt.

Hennes blick stannade och man såg en skräck i hennes blick.

Solen sken in genom fönsterrutan och mot spegeln som reflekterade ljuset rakt på de tre som skulle bli jordens räddning. De kisade och tog upp händerna för att skydda ögonen från solen. De gick upp och åt deras sista frukost på jorden. Det dånade och hela stationen vibrerade av det höga ljudet. Det ljudet betydde att det var dags för uppskjutning.

Det vibrerade och en storm av rök åkte mot stationen.

Raketen lyfte med ett brak.

– Vad ser du? frågade Sofia.

– De håller på att suga upp Mars och Jorden efter det.

De båda letade runt men avbröts av ett svagt mullrande ljud och skeppet började skaka mer och mer allting avslutades med ett boom och de föll ner på marken med ett duns. De hade lyckats suga upp Mars. De bara fortsatte att leta de visste att Mars var borta och de kunde inte gör något.

Det var tyst i raketen det enda som hördes var ett litet brus från radion.

– Vad gör vi nu, sa William.

– Jag tror att jag har hittat något, sa Sofia. Det ser ut som att en annan utomjording är energikällan till skeppet.

– Vi måste åka tillbaka, sa Alexis.

– Hur stänger vi av den? frågade Alexis.

Just när Alexis sa det så kopplade Michael av autopiloten och åkte så snabbt han kunde tillbaka till jorden. Han körde så snabbt att hela skeppet började skaka och ingen märkte att överhettningstermometern var på väg till max. Hela skeppet skakade och när termometern var på max så stannade allt och reservsyresystemet slog på. Nu svävade de bara runt i rymden medan de försökte få igång skeppet igen. De höll på länge och nu var nästan allt syre slut.

– Någon måste ta varelsens plats, sa Sofia.

Det var hennes sista ord innan hon tröck på knapparna som gjorde att hon bytte plats med varelsen. Hon hade redan räknat ut hur man gjorde men ville inte säga något till Alexis.

49

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

– Alexis stick du och leta vidare medan vi uppehåller dem, sade Michael snabbt.

Killarna som uppehöll utomjordingarna blev tillfångatagna.

Men när Sofia blev energikällan så styrde hon skeppet och alla utomjordingarna. Hon skickade ett meddelande genom en av varelserna till de andra tre människorna. Hon sa att de skulle ta alla människor på jorden ombord på skeppet.

– Ja, vad är fel? frågar jag med en bekymrad röst.

De gjorde de och all jordens befolkning åkte runt i rymden och letade efter ett ställe och att bosätta sig på …

– Borgmästaren skickade ut ett meddelande som lydde “Blommorna har invaderat oss stanna “, sa Oliver.

Ni ska veta att han är väldigt orädd. Den enda gången han har haft den rösten var en gång tidigare och det var den gången en raffle nästan dödade honom.

Jag stod stum och kunde inte säga någonting, jag tänkte jag måste tillbaka till laboratoriet och hindra Rafflererna innan de kommer till oss.

Morgan Snis Kallvi

12. KRAFTEN AV ETT SKRIK

Innan jag vet ordet av står jag där i labbet med Oliver på min högra sida och Jack och Sack bakom mig. Jag säger att vi ska dela på oss för Rafflererna sover på dagen och jagar på natten. Vi delar på oss i den byggnaden jag kallade hem från det jag föddes till det jag rymde när jag var nio år gammal.

Jag har gått igenom tre eller fyra korridorer och är på väg in i nästa då det är det något som stannar upp mig. Helt plötsligt i den bedövande tystnaden som studsar fram över väggarna hör jag mitt hela namn skrikas: “Elva”. Det är en röst som jag inte kan ta miste på, det är Olivers röst. Jag springer fram genom korridorerna, även fast jag hade bott där i nio år så kan jag inte hitta här. Jag har kommit fram till där vi delade på oss och går åt det hållet som Oliver gick åt. Jag springer fram och öppnar varenda dörr jag ser, efter kanske två minuter öppnar jag dörren där Oliver och en Raffle är. Jag använder mina krafter för att få bort Rafflen.

“Va fan.”

Varför ska den här saken vara efter mig? Det känns som att jag är ett litet barn igen som vill springa iväg och gömma sig men den vuxna känslan tar över och jag tänker: Allt det här bara för att psykiskt sjuka människor pressar ett barn med speciella krafter till bristningsgränsen. Vad fan trodde de skulle hända?

Det är deras fel att allt är som det är. Med den hatiska känslan som sprider sig står jag kvar för jag vet att jag inte kan möta den, inte än, har inte tillräckligt med kraft än.

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

Jag är El. Jag är i min stuga som är liten men lagom för mig.

Mitt i den djupa skogen ligger stugan, det ser helt magiskt ut, det är en grön lövskog med mycket djurliv. Om vintern när det är snö så ser det ut som en sagovärld. När jag är där så känns det som att solen skiner inom mig och att det inte finns någon fruktan. Men man kan aldrig känna sig säker nu för tiden, det kan alltid finnas en sådan varelse som folk kallar för Blommorna. Jag kallar dom för Raffle, det är en förkortning för “rafflesia keithii”, en köttätande växt. Jag kallar varelserna så för de ser nämligen ut så, men bara huvudena.

Kroppen är identisk med en människa förutom det att deras hud är gråaktig och det är klor på fingrarna istället för naglar.

Deras huvud är formade som kronblad men täckt över hela bladen är det massor av vassa tänder. Huvudet på rafflererna är färgglada; de som jag tror är hanar har grönt och gult på baksidan av “huvudet”, de som jag tror är honor har rött och blått på baksidan.

Jag står öga mot öga med Rafflen som attackerade Oliver, när jag kollar på den saken är det som att det bildas en storm med stora mörka moln och blixtar som slår ner. Tack vare den känslan inom mig behöver jag knappt knycka på huvudet innan varelsens ryggrad är av på mitten. Efter varelsen ligger döende på golvet så kollar jag så att Oliver är okej. När jag ser att han är okej så känns det som att molnen inom mig bara har försvunnit och solen lyser, sedan kan jag gå vidare. När jag kommer ut så känns det som en labyrint i korridorerna, det ser likadant överallt. Det kommer en korsning, helt plötsligt stannar jag och bara står och tänker: “vilket hål jag ska jag åt”. Jag bara känner på direkten att jag ska åt höger.

När jag går åt höger så känns det på direkten att jag inte skulle ha gått åt höger. Efter några meter så känns det som att det är svårare att ta sig framåt. Fastän det är svårt att ta sig fram så fortsätter jag framåt för jag blundar och ser att två människor som ser ut som Jack och Sack. Det gör att jag fortsätter framåt.

Men jag är inte bara i min stuga i skogen. Jag åker varje dag in till stan för att underhålla mig själv och för att träffa min vän Oliver. Jag brukar också träffa mina två andra vänner Jack och Sack men de träffar jag inte varje dag. När jag träffar mina vänner så känns det som att den tunga känslan som jag alltid har i magen bara försvinner inom mig och det känns som att jag börjar sväva. Men idag är känslan som jag känner när jag kommer in i staden annorlunda. Det känns som om något är fel; det är inga bilar som åker, det är ingen på gatorna. Det är konstigt för det är mitt på dagen på en lördag.

När jag kommer till skjutdörrarna i mitten av korridoren så blir det lättare att ta sig fram och det är då jag ser att fyrtio till femtio Rafflerer har både Jack och Sack. Jag har fått tillbaka ett mörkt moln med blixtar inom mig eftersom det var så svårt att hitta i korridorerna och att det var så svårt att ta sig fram.

Tack vare de mörka molnen och blixtarna inom mig så går det lätt att få bort de första tjugo Rafflererna. Det är så med mina krafter, jag kan använda dem men till slut så börjar de avta och det är det som händer. När mina krafter avtar så börjar jag se suddigt och mina knän viker sig och jag kan inte hålla mig på benen. Det känns inombords som om allting blir gråt, det känns som om att det inte finns någon slags lycka eller hopp. Sedan hör jag någon komma, jag börjar känna att jag bara vill fly. När personen kommer inom synhåll så ser jag att det är Oliver med våra vapen, då kan jag ta det lugnt och vila. Den tunga känslan av att det bara finns mörker och inget hopp försvinner och jag vågar slappna av.

Bara så att du fattar hur konstigt det är, den här staden är väldigt aktiv, det är alltid minst tio eller fler personer på gatorna. Eftersom jag bor mitt i skogen så får inte jag några nyheter om vad som händer. När jag kommer hem till Oliver så drar han in mig igenom dörren och frågar mig om jag inte är helt klok som om jag hade tänt på en bil. När jag tittar på honom ser jag att något är fel och det känns som att allt blir svart och jag frågar honom om vad som är fel.

– Du El, du vet rafflererna, säger Oliver med en röst som är tyst och inte lika glad och oberörd som vanligt.

Det som känns som två sekunder från när jag stänger ögonen, 50

från ingenstans skakas jag upp och ner väldigt kraftigt. Då slår jag upp ögonen och ser Oliver med ett livrädd ansiktsuttryck.

Han säger:

Den träder fram i ljuset ut ur den kolsvarta korridoren. Jag står öga mot öga med Alphan och det värsta är att jag inte vet vad som kommer att hända och om jag kommer överleva eller dö. Men eftersom jag är omsluten av folk som älskar mig så känner jag mig lite modigare än ifall dom inte hade varit där. Fastän de tre enda personerna som jag bryr mig om och älskar finns här så kan skräcken inte bara försvinna. Inom mig så känns det som att allt bara är tomt, inom mig finns min fasad som jag satt upp i över fem år, den finns med mig.

“Vi måste gå härifrån.”

“Hur länge har jag sovit?” säger jag. “‘Du har sovit i tre, nästan fyra timmar” säger Oliver.

Det är så att när jag har använt mina krafter så mycket så måste jag sätta mig ner. Jag har ingen tidsuppfattning och kan ligga på golvet och vara helt livlös i flera timmar som jag uppfattar som ett par sekunder.

Jag kollar djupt in i Alphans ögon. Utåt ser jag ut att vara säker på vad jag gör och jag ser stark och orädd ut. Även ur ögonen skjuter det ut säkerhet i min blick. På något konstigt sätt så håller det Alphan borta men som på som en millisekund så ser jag i Alphans ögon att hen kommer attackera mig. Tack vare den korta blicken så är jag beredd när Alphan kommer emot mig.

”Vad är det som händer” frågar jag.

“Alphan är på väg” säger Oliver.

Jag tror att Oliver måste tro att jag är galen efter det jag kommer säga:

Amelie Ossiansson

“Det kan du glömma du stannar inte här” säger han med en röst som säger att det inte är något tal om saken. ”Även vad du än säger eller gör så kommer jag inte gå någonstans. Om du vill att inget ska hända med mig så ska du lyssna på mig så att jag har krafter kvar till när Alphan kommer” säger jag med en bestämd röst.

Benen rör sig så snabbt att han nästan snubblar. Marcus vågar inte kolla bak. Han skulle inte göra det men han behöver pengarna. De kommer att leta efter honom. Han tänker på deras svarta hjälmar och mörka utrustning.

Eftersom han blev tyst så tror jag att han gick med på det men det ser ut som att all hans viljestyrka krävs till det. Men inom mig så känns det som att jag är en lång mörk korridor som det inte finns ett slut på. Så som du känner när du är inlåst och vet att du inte kan komma ut.

Sedan De kom hit har inget gått bra för planeten. De hade med sig diktaturen. Motståndarna kämpade allt vad de hade men allt var för ingenting. Alla som försöker stå emot får sina ljus släckta nuförtiden. Alla får kämpa för sin överlevnad. Men Marcus har inget kvar.

Efter en spänd känsla i hela kroppen i tio minuter så hör jag Alphan komma. Jag vet att jag har bara cirka två minuter på mig innan den kommer.

Solarna börjar synas vid horisonten. Han springer förbi garage 3–5 med den märkliga kvinnan, och ner bredvid grillen. Han känner stället bättre än sig själv. Det är här han har levt sen början på allt. När De hade kommit fick ingen lämna byn.

”Alphan kommer” säger jag och då ställer sig Oliver,Jack och Sack sig upp samtidigt.

Han springer genom loppisen och får syn på några av De. Han stannar till, tar på sig luvan och vänder sig. Han kollar på grusvägen och hör att det kommer en. Den märker inte att det är Marcus.

”Ni har bara en minut på er att försvinna härifrån och inga protester” säger jag och kollar på Oliver med en sträng blick. ”Tror du att vi kommer lämna dig ensam med Alphan” säger Sack.

När han kommer bort från loppisen börjar han gå hem. Han kommer hem och måste ta av sig kläderna för att han känner att de är blöta. När han tar av sig dem kollar han på dem. Det är något som är fel. Det är inte vatten på kläderna utan det är blod. Han bryr sig inte så mycket om det utan lägger kläderna i en skål varmt vatten så att blodet kommer ur.

Jag blir så förvånad så att jag blir helt tyst.

“Tror du att vi kommer springa iväg och gömma oss medan du står där och kämpar helt ensam emot Alphan. Tror du att vi bara kommer svika dig bara så där. Vi kommer stå kvar här hela tiden” säger han med en röst som Sack aldrig har använt förut.

Han får inte sova mycket innan han blir väckt av ljudet av att någon slår på hans dörr. Han går upp ur sängen och kikar vem det är. Han ser att det är tre av De. De har hittat honom.

Han öppnar fönstret på baksidan av huset och smyger ut så tyst han kan.

Den är målmedvetet och självsäker. Sack är en sådan person som aldrig vill synas, som aldrig säger emot någon. Han hänger bara med alla andra, det var det som gör att jag gick med på att de skulle stanna kvar.

Han ramlar ut från fönstret, och ser att solarna precis har börjat synas på den blå-grå himlen. Han kollar runt i den gråa gränden och checkar så att ingen av De är där. Han börjar springa. Han funderar vart han ska ta vägen för De är överallt.

Det finns bara en plats där De inte kan hitta honom. Garage 3–5.

Jag vänder mig om och stirrar in i den tomma korridoren, tack vare att de andra står bakom mig så kan jag stå kvar på benen. Jag känner i vibrationerna i golvet att Alphan kommer; om trettio sekunder, tjugo sekunder och sedan tio sekunder.

Men jag ser inte Alphan, den har saktat ner. Inom mig rusar tusentals tankar i huvudet “vad gör den, varför har den stannat, vad kommer den göra och vad planerar den”.

Han tar en omväg genom den smala gränden så att De inte ska få syn på honom. På torget. Han smyger tyst genom den 51

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

13. KVINNAN SOM VISSTE

”Oliver, jag tänker inte gå någonstans jag kommer stå kvar när han kommer” säger jag.

smutsiga gränden till garaget. Han vet fortfarande inte vad han ska göra där, men han vet att han ska dit. De kommer inte att få tag på honom där.

jag städar upp åt dem och för andra. Allt som finns bland de blöta löven och de vassa barren är två stugor. Den ena är mitt hus. Det är en liten stuga som är byggt av vanligt trä, men nu är det mossigt och mörkt. Jag byggde det med min son som för tre år sedan dog i en bilkrasch.

Han kommer fram och kollar runt så att ingen ser honom. Han rycker i handtaget men dörren öppnas inte. Han puttar till och ramlar in i det mörka rummet. Det ramlar ner en massa sand och smuts. Det märks att ingen har använt bakdörren på länge. Han stänger dörren och kollar runt. Det ligger massa gamla grejer i rummet. Det är mörkt, men han ser lite ljus komma från en dörr på andra sidan rummet. Han går fram och lägger örat mot den. Det är någon som går runt och det låter som att det är någon slags verkstad. Han lägger sig mot dörren och hör att det är något som börjar spricka.

Enligt mig är det mycket mysigare än de nya husen i stan.

Det är skönt när ingen kan se mig, och ingen kan höra mig.

Det andra huset är byggt av samma trä som mitt, men det är mycket nyare än mitt, ljusare och fräschare. Det huset är för turister och andra som kommer till skogen för att bo tyst eller för att bada i det sköna vattnet i sjön. Sjön är en symbol för staden eftersom ett barn dog där när han var liten. Han drunknade efter att hans mamma hade lämnat honom för att träffa sin älskare. Det sägs att barnet hemsöker skogen och mördar folk som kommer hit.

Nästa grej han ser är en kvinna som riktar en pistol mot honom. Kvinnan säger åt honom att ställa sig upp och visa händerna. De är i en stor verkstad. Han försöker kolla bakom kvinnan men det går inte.

Jag ligger i min säng, tänker, vilar. Det är knäpptyst och lukten av kaffe fyller huset.

– Vad gör du här, undrar hon med pistolen riktad mot honom.

– Kom Jakob, vi går till sjön och badar.

– Jag flyr från De. De letar efter mig.

En ny grupp av tonåringar som ska bo här ute, tänker jag.

Jag gillar inte folk så mycket. Hösten är värst, för då kommer massor av turister.

– Men varför kommer du in hit?

Hon tittar på honom med ett märkligt ansiktsuttryck.

Jag går upp och dricker mitt kaffe medan jag lyssnar på de stela löven som prasslar när skor pressar sönder dem. Det är fortfarande ganska skönt även fast det är människor här. Ett litet leende sprids över mitt ansikte, det är inte ofta jag är glad när det finns andra personer nära mig.

– De skulle aldrig hitta mig här!

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

– Försöker du leda dem till mig så att de ska ta mig också?

– De kommer inte att leta här. Men varför skulle de ta dig också?

Några dagar går och jag är fortfarande glad. Jag nästan hoppar av glädje varje dag. Jag vet inte varför jag är glad eftersom jag alltid blir bitter och ledsen när fler än jag är i skogen. Jag är så här eftersom när min fru var vid liv så var hennes kompisar alltid här, men nu när hon är borta så påminns jag om henne för mycket. Det blir kväll och jag går mot sjön för att ta ett bad. När jag är i mitten av den mörka lugna skogen så ser jag det nästan inbjudande vattnet. Jag tar av mig min tröja och lägger min handduk på en stor sten, sedan så går jag i det fortfarande varma, genomskinliga vattnet. Jag slappnar av och lägger mig på rygg. Jag tror till och med att jag somnar…

Kvinnan lägger ner pistolen på bordet och vänder sig. Han ser att det ligger något stort bakom henne. Lamporna är släckta där men det syns lite. Kvinnan går till bänken och tänder lamporna. Och där ligger den. Det legendariska rymdskeppet som överlevde alla attacker från De. De har letat efter den sen han föddes.

Nu kommer han på det. Kvinnan var inte konstig utan hon hade den här för att gömma den från De. Hon var med i motståndarna som kämpade mot De. – Gå in och kolla i den om du vill, hon pekar på det enorma skeppet.

Jag vaknar av plaskande och skrik, två tonåringar hoppar i vattnet. Jag blir arg och tjuter till mot dem men de bryr sig inte, de bara kollar mot skogen. Då ser jag en till tonåring gå långsamt mot oss men när han får i sitt första ben i det sköna och fina vattnet så ser jag hur det får som grenar av blod att sprida sig. Jag får panik och simmar fram till honom. Det är då jag ser att han har en yxa i ryggen. Allt fryser, ingen kan röra sig, ingen kan prata. Då hör jag ett prassel i skogen. Sedan ett skrik. Några fåglar flyger iväg över de täta trädtopparna av rädsla. Det är bara jag och två rädda tonåringar kvar. En kille och en tjej. De verkar vara ett par eftersom dom håller om varandra tajt. Jag tar tag i situationen och drar ut yxan ur den livlösa kroppen, sedan så simmar jag ut till en liten udde som finns i mitten av sjön. Vi ser en skugga bland träden.

Den börjar ta stora men långsamma steg, en rysning sprider sig i min kropp. Jag ropar åt dem att komma mot ön men det är för sent. Skuggan har tagit sig ner i vattnet och rör sig snabbare än en mänsklig kropp kan röra sig. Den kommer närmare tonåringarna. Jag hoppar i vattnet och rör mig mot land medan de bedövande skriken ekar i skogen.

Han tror inte sina ögon. Han darrar av spänning. Han trodde aldrig att han skulle se ett rymdskepp så nära. Han har bara sett några av Deras skepp. Han går närmare och trycker på dörrlåset.

Marcus tar långa steg uppför trappan. Han kommer upp och går in i skeppet. När han ska vända sig för att kolla runt i skeppet, ser han fyra av De… Hon visste om det här…

Márton Sarpatkis

14. MONSTRET I SKOGEN Året är 2262. Jag jobbar på en kyrkogård. Den är mörk, stor och tyst. Jag känner mig trygg här eftersom mina nära och kära ligger på den här platsen och det ger mig ett lugn när

När jag kommer in mot land så tittar jag mig om efter något att använda som vapen och hittar en kniv på marken. Jag tar upp den och springer mot mitt hus. När jag är där så hör jag 52

en röst viska något.

han inte så mycket tålamod och är trött på diktaturen som de får leva med. Han är även trött på alla robotar som är diktatorns soldater och som dödar alla oskyldiga människor som protesterar.

– Ta ut honom.

– Nej, det är för farligt nu!

Kurt är 18 år och har alltid varit snäll, omtänksam och tänker på andra före sig själv. Han håller med Leif om att de borde stoppa robotarna men han är inte så stark och är rädd för robotarna, för de har laservapen som diktatorn köpt istället för att rädda staden.

Jag blir förvirrad och känner hur huvudet bultar. Sedan blir jag snurrig och ser något utanför mitt fönster. Det är snabbt och börjar nu öppna den gnisslande dörren. Medan gnisslandet skär genom mitt huvud så hoppar jag mot dörren med den rostiga kniven och hör ett högt ljud och en massa gnistor.

Det kommer in en lång man som har en fiskehatt och hawaiikläder i Kurts slitna lägenhet. Mannen haltar mot Kurt och tänder en cigarett. Han har grått hår med lite skägg.

Jag kommer sedan ihåg att jag vaknar i ett vitt rum med glasväggar. Några män kommer fram till mig och säger att jag är en mördare som blev hittad i skogen. Jag förstår snabbt att det är poliser som pratar med mig. Jag förstår fortfarande inte vad de menar så jag frågar. De svarar med att jag har mördat tonåringar i skogen och sedan faller de ner på marken, döda.

Två män i kostym kommer fram till mig och bryter ut mig ur fängelset. Jag kan fortfarande inte stå efter smällen och blir släpad till en bil. Männen slänger in mig i bilen. Jag tittar mig omkring och känner lukten av blod. När jag vänder mig om ser jag en svart soppåse och börjar darra och skrika. Männen vänder sig om snabbt och slår mig medvetslös.

Det är Leif, Kurts pappa. Han smäller igen dörren hårt och tänker på hur han ska förstöra alla robotar som bryter ner staden som han bor i. Han vill ha hämnd efter att robotarna dödade hans flickvän Stina.

“Så? Hur ska vi göra upp planen då?’’ frågar Kurt.

Jag vaknar i ett rött rum. Det är små kuddar på väggarna. Jag tror att det är för att minska ljudet i rummet så att det inte hörs ut. Med mina ben svaga och min röst skakig så ställer jag mig och ropar efter någon eller något, bara något att prata med.

En man kommer fram från andra sidan glasdörren som finns i mitten av väggen.

“Ehm… okej… Finns det inte någonting som är säkrare än att göra på det där sättet? Jag vill liksom inte dö’’, förklarar Kurt med en darrig röst…

“Nej, detta är den enda lösningen vi kan göra för att rädda vår stad, Kurt’’ berättar Leif.

Mannen går fram till dörren och från högtalarna i rummets hör jag honom säga att jag är en del av ett experiment som kallas “XP”. Det var meningen att jag inte skulle komma tillbaka efter testet, men det gjorde jag och för att inte ha några lösa ändar behöver jag bli hållen i en hemlig byggnad.

Jag är borta, ingen som kan höra mig. Ingen som kan se mig.

Ingen, som kan rädda mig.

Sedan sätter sig Leif och Kurt ner och planerar mer. De bestämmer sig sen för att sova för att de har planerat i tre timmar. Klockan är 01:53. Nästa dag är det dags.

Det är dags att försöka stoppa diktatorn för att sedan döda alla robotar med ett litet knapptryck.

Lucas Nordin

Klockan är 07:32 och dagen kommer. Leif är uppe tidigt för att ta sin morgoncigarett, för att sedan försöka rädda den övergivna staden. Kurt kommer upp senare ur sängen och är rädd, men skulle göra allt för att rädda sin barndomsstad.

15. ROBOTANFALL

Det är morgon men det är fortfarande för mörkt på grund av att det är så mycket aska och rök. Det brinner i soptunnor överallt. Leif tar ett luftrör gjort av metall som vapen mot robotarna. Kurt och Leif sätter på sig mörka kläder så att de kan smälta in i staden.

Plötsligt hör de steg. Det kommer från dörren. Kurt börjar svettas och skaka.

“Ska vi inte gå ut härifrån?” frågar Kurt med darrig röst.

Skepnaden kommer närmare och närmare. Just när de ska gå ut från fabriken så blir de stoppade. Det känns som att tiden fryser. Där står Kurt och Leif helt paralyserade.

“Är du redo för att rädda staden?’’ frågar Leif bestämt.

“Ja, det är jag’’ svarar Kurt med en nervös ton.

Leif och Kurt är i sin slitna lägenhet. De bor i staden och alla lägenheter är gamla och slitna för att robotarna börjar ta över världen. I staden som de bor i är det en diktator som styr och inte satsar något på människorna eller staden. Staden är helt övergiven.

Leif tittar ut genom lägenhetsfönstret för att säkra att de inte stöter på någon robot direkt. Det är inga robotar i närheten.

Leif går ut och Kurt följer efter med snabba nervösa steg.

Staden är stor och de måste gå långt för att komma fram till labbet där diktatorn och många robotar är. De går i tio minuter tills de ser en familj bli påkomna av robotar som kollar av staden. Leif och Kurt gömmer sig men kollar samtidigt på robotarna och familjen. Familjen är mycket rädda så pappan i familjen försöker slå sönder robotarna.

Men robotarna har var sitt laservapen och pappan blir skjuten i magen. Alla andra i familjen skriker och börjar springa iväg.

Det brinner i soptunnor och vägarna är trasiga. Diktatorn har tagit alla pengar från staden och satsat på sina robotar.

Diktatorn har ett stort labb där han gör alla robotar och utvecklar robotarna för att bli störst i hela världen. Han har skydd runt labbet med robotar.

Leif är 62 år och under sina 62 år har han alltid levt bra, alltid haft bra tålamod och har varit glad och positiv. Men nu har 53

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

“Jag tänker såhär… Vi måste få tag på ett slags vapen så vi kan försvara oss mot robotarna. Sen måste vi hitta en bakväg in så vi senare går till huvudkontoret och tar SIM-kortet så att alla robotar förstörs. Sen måste vi få bort diktatorn från denna planet”, säger Leif.

Robotarna börjar skjuta mot familjen och mamman blir skjuten men klarar sig med bara ett skott i sig. De två barnen som är med klarar sig lindrigt men är förkrossade över att förlora sin pappa. Barnen och mamman tappar varandra och Leif tappar sikten på dem.

De går och går tills de ser ett rum med otroligt många knappar. Leif börjar direkt tänka på om de kanske har kommit till rummet de letar efter. Plötsligt hör de steg. De kommer från dörren. Kurt börjar svettas och skaka.

“Ska vi inte gå ut härifrån?” frågar Kurt med darrig röst.

Tjugo minuter senare är de nära. Plötsligt ser de mamman de tidigare sett med familjen som blivit attackerade av robotarna.

Leif och Kurt springer snabbt fram till mamman och frågar:

Skepnaden kommer närmare och närmare. Just när de ska gå ut från fabriken så blir de stoppade. Det känns som att tiden fryser. Där står Kurt och Leif helt paralyserade.

“Mår du bra?’’

Öga mot öga står Kurt och Leif och diktatorn och tittar på varandra. Diktatorn börjar skrika och klickar på en knapp så att larmet går på.

Mamman ligger vid en sten och svarar: “Jo, det är bra men jag måste hitta mina barn.

Dom kan vara i fara!’’

Snabbt tar Leif upp laservapnet och siktar mot diktatorn.

Boom! Diktatorn faller ner på marken och nu är det bara en tidsfråga innan fler robotar ska komma och skjuta Leif och Kurt. Snabbt börjar de springa till alla knappar för att leta efter SIM-kortknappen. De letar och letar tills de hör många steg som kommer från dörren. Där står de och lyssnar på stegen.

Leif svarar: “Nej du måste rädda staden! Följ med oss.’’

Leif förklarar planen och mamman vill göra det för att fixa en bättre framtid åt sina barn.

Precis innan dörren öppnas ser de knappen. Leif trycker ner den och det blir helt tyst. De väntar i fem minuter och de har fortfarande inte hört något. “Vi måste öppna och kolla’’ säger Leif med en bestämd ton. Leif öppnar och det ligger minst tjugo robotar på marken livlösa. Leif och Kurt tänker samma sak. De har räddat staden. Alla robotar är döda och nu är alla människor fria.

De vandrar ytterligare fem minuter och Leif, Kurt och mamman ser nu labbet. Kurt säger: “Jävlar, vad stort laboratorium!’’

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

Leif håller nästan på att tappa hakan när han ser diktatorns laboratorium.

Nu börjar staden om på nytt.

“Okej, följ efter mig. Håll er nära. Ni vet planen så gör inga misstag nu.’’

Emil Suvala

Kurt, Leif och mamman går runt laboratoriet tills de ser ett öppet garage vid labbet. Men det står en robot och vaktar.

16. ROBOT­ PROJEKTET

Leif får en idé. Han förklarar för mamman och Kurt att de ska gå normalt så att roboten ska se dem så att roboten sen tar kontakt med dem. Då skulle Leif kunna slå roboten från sidan.

Som sagt. De gör det Leif säger och det funkar. Roboten ligger sönderslagen på marken. Kurt och mamman springer till garageporten där Leif står och Leif ger luftröret som är gjort av metall till Kurt. Leif tar upp laservapnet som roboten hade och nu är de inne. De är inne i labbet och det finns bara en väg in från garageporten. De går i en korridor och kommer till ett slut där det finns två vägar.

Abdi 16 år och Biggie 14 år ligger i sin tunnel. Biggie frågar Abdi “ska vi hitta på något?”. Där de bor är det övergivet och det ser ut som att ingen bor i staden men i dem djupaste hörnen så finns det små ställen där människorna bor.

De ska nog försöka gå och sno mat och dricka från affären så de kan överleva i sin stad där det inte finns några pengar nästan. Alla går runt som benrangel och vissa har till och med dött av svält och törst. När de väl kommer till affären ser de en lapp utanför där det är en man på ungefär 35 år som ska ta alla pengar från alla i samhället för att göra sitt robotprojekt.

“Fan, vilken väg ska vi ta Leif’’ frågar Kurt med en darrig röst.

“Ni går höger, så går jag själv vänster. Ser ni någon robot eller diktatorn måste ni gömma er. Ser ni rummet där SIMkortet är måste ni ta er dit och klicka på knappen. Klickar ni på knappen är det bara diktatorn kvar.’’

De går in i affären och försöker sno sin mat och dricka när de hör ett ljud bakom sig det var ett högt ljud Biggie fråga Abdi med nervös röst om de inte ska gå ut? Abdi säger “men vafan det är nog inget”. Sen när de ska gå ut så ser de en skugga komma närmre och närmre bakom sig. när vi är typ vid utgången blir de stoppade av en bestämd röst och både Abdi och Biggie står där nervösa och rädda. Dem vet inte om de ska springa eller om de ska kolla bakom sig och svara den bestämda rösten.

Som sagt. Leif går vänster medan mamman och Kurt går höger. Leif smyger igenom en korridor tills han hör ett skott.

Leif börjar svettas och skaka. Han börjar tänka på att det där skottet kanske tog livet av hans son Kurt eller mamman.

Han stannar och är tyst. Sedan hör Leif steg som gör så att han siktar laservapnet mot vägen som stegen kommer ifrån.

Närmare, närmare och närmare. Leif är redo att skjuta tills han ser att stegen som han hört är Kurts. Kurt skriker tyst: “Mamman blev skjuten av en robot’’.

Abdi och Biggie springer därifrån och gömmer sig på ett speciellt ställe där de har gömt sig förut för massa andra människor. De väntade ungefär 10 min och sen så sprang dem till sitt hem alltså till sin tunnel.

Leif börjar kallsvettas. Nu är det bara Leif och Kurt kvar.

“Okej, vi måste fortsätta, följ med!’’

54

En Månad Senare

att Abdi och Biggie avslutade projektet.

Abdi och Biggie gick runt i staden sen efter ett tag såg de ett hus som liknar ett lager och det hör en massa ljud som kom ifrån lagret. Abdi säger: “Biggie vi går in i lagret”. Biggie säger med lite darrig röst: “Absolut min broder “.

Abdi och Biggie svarar samtidigt ”okej, inga problem”. Sen gav de en bit av sin baguette som de tagit från affären.

Kashmir tar en liten bit av baguetten sen svarar han “tack, har varit utan mat i ungefär i fyra dagar. Jag har inte vågat sno som ni gör i affärer och sådant. Jag har aldrig riktigt vetat vad jag ska göra när jag väl tagit allt jag behöver för tänk om någon ser mig och då är det ju liksom kört”

När de har kommit in i lagret så ser de att det är Kashmir som står där och håller på med sitt robotprojekt. Abdi viskar till Biggie: “du går höger jag går vänster, okej? Så kan vi hoppa på honom från sidan.”

Sen så gick Abdi, Biggie och Kashmir åt varsitt håll och då sa Biggie “hejdå”.

Biggie svarar inte. Abdi säger: “jag lovar att vi klarar detta Biggie, tro på mig.”

Kashmir svarar “hejdå grabbar”. Abdi o Biggie gick tillbaka till sin tunnel och fixar till och lägger fram lite mat. Dagen efter var grabbarna ute och gick och då ser de på en poster vid affären att det står att det var en man runt 35 årsåldern som blivit skjuten under natten och polisen har fått reda på vem som blivit skjuten. Abdi och Biggie tänker direkt att det är Kashmir som blivit skjuten och då så får de båda skuldkänslor för att det är de som gjort så han dött på grund av att de avslutade projektet.

Sen kommer dom närmre Kashmir och ser vad han verkligen håller på med.

Abdi ger Biggie ett tecken att vi springer fram och hoppar på honom. Biggie svara med en tumme upp. Nu springer båda fram, Abdi kommer lite snabbare fram så han knuffar ner Kashmir och frågar vad han håller på med samhällets pengar och tar strypgrepp runt Kashmirs hals. Biggie kommer sekunden efter och rycker ut alla sladdar, sen ser han att det ligger en sax på bordet bredvid honom så han klipper alla sladdar framför Kashmirs ansikte.

Kevin Pettersson Lundh

Rymdskeppet vibrerade som strängarna på en gitarr, Aron och Sam kunde knappt hålla sig kvar i rymdskeppet när motorn protesterade för att den inte fick bränsle.

Abdi tar Kashmirs hand där han har kniven sen vrider runt armen så den bryts. Sen ger han ett slag mot Kashmirs huvud så han svimmar. Sen så tar de kniven som Kashmir hade och kastar den längst bort i lagret. Precis när de gjort det så springer de ut från lagret och därifrån springer de till ett annat hus som ligger på andra sidan gatan från lagret för att kunna ser när Kashmir kommer ut från lagret. När de suttit där en stund berättar Biggie: “det du precis gjorde Abdi, var precis som i en actionfilm. Visste inte att du kunde göra något sådant”. Ungefär fem minuter senare så ser de att Kashmir kommer ut och han är helt kritvit i ansiktet och är väldigt chockad över vad som precis hänt.

Innan de skulle åka hade de glömt att titta om de hade något bränsle för att de var stressade och skärrade över situationen på jorden. I nuläget var de på väg till mars på grund av att resurserna på jorden var väldigt nära slut och de var tvungna att hitta ett nytt hem på en ny planet. Rymdskeppet de åkte i var stort och gammalt, lukten från olja som kom från motorn var stark och kom som en piskning mot näsan.

Sam är kaptenen på det gamla rymdskeppet och han har ett hjärta av guld. Han är kort och har blont hår, Sam är alltid snäll och delar alltid med sig av sina saker. Han har lärt sig att flyga rymdskepp eftersom han hade en pappa som körde rymdskepp så han åkte med honom mycket innan han dog eftersom det var hans bästa vän. Aron hade en tuff uppväxt och det har gjort honom modig och orädd. Han är lång och havsblåa ögon. Arons föräldrar dog när han var sju år och sen dess har han behövt livnära sig själv. Han är även stark som en björn eftersom han började jobba i ung ålder med att skövla skog för att få fram pengar till mat och tak över huvudet.

Dagen Efter Abdi och Biggie vaknar i sin tunnel och sitter och tänker på vad som hände igår. Sen kom de på att de behövs mer mat och dricka så gick de mot affären. när de var där inne så tog de det som behövdes. När de kom ut så mötte de på Kashmir och han skrek på grabbarna med en bestämd röst “stanna grabbar, jag behöver berätta en grej.”

För många år sedan innan Aron och Sam levde fanns det en ledare över jorden och han var kall som en istapp och ond som en giftspindel och om man tittade rakt in i hans ögon såg man inget annat än mörker och villigheten över att förstöra världen. Han lyckades till viss del eftersom halva jordklotet är som en kall öken utav bara aska, men det fanns en grupp av våghalsiga människor som lyckades att stoppa honom innan det var försent. Det har gjort att människorna på jorden har levt av endast halva jordens resurser och det är därför resurserna har gått åt snabbt och är nu nästan helt slut.

De stannar, kollar bak och ser att det är Kashmir med gips runt sin arm och säger vi går och snackar med honom. Abdi säger med en bestämd röst “Okej vi kommer” de gick till hörnet av affären och Kashmir säger med ett stort tack “Tack för att ni avbröt mitt robotprojekt ” Abdi och Biggie står där väldigt chockad och Biggie säger “Ah det var inget problem antar jag”.

Kashmir berättar om varför han gjorde sitt robotprojekt han berättar att han har blivit tvingad av sin pappa att ta över staden. Hans pappa ville ha alla stadens pengar och har en människa i sin närhet som är känd för att förstöra för alla andra. Biggie svarar “varför sket du inte bara i att inte göra ditt robotprojekt?” Kashmir berättar att om han inte hade börjat med robotprojektet så skulle han blivit mördad av antingen sin pappa eller sin farbror och därför är han väldigt glad över

Aron och Sam bestämde sig därför att åka till Mars för att hitta en ny plats till alla människor att bo på.

När Aron och Sam hade åkt ett tag tittade de ut i rymden och då började de att se små prickar i skyn framför dem och 55

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

17. RYMDFÄRDEN

Kashmir ligger där kan knappast andas sen klappar han på Abdis arm och säger med en liten tyst röst: “släpp”. Abdi släpper och sen så ser Biggie att Kashmir tar upp en kniv från bakfickan och skriker: “Abdi akta. “

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

skeppet. De tittade länge på det och undrade vad det var men fick aldrig en uppfattning om vad de små prickarna var.

När de hade åkt ett tag till så började de förstå och se vad som gömde sig framför de. Det var en flock meteoriter som kom mot dem i hög fart, det var så hög fart på meteoriterna att det var som en eldhinna runt kloten, när Sam såg meteoriterna så förstod han att det inte var någon idé att göra någonting för flocken var väldigt nära. När Sam förstod det växte gråten sig större i halsen på honom och han drog sig bort från ratten med sin sista energi och satte sig i ett enskilt rum på skeppet. I rummet satt Sam och spekulerade om allt han skulle missa när han skulle dö, alla roliga saker och alla hans vänner på jorden, vad skulle de tro när han inte kommer tillbaka?

överallt, precis som mitt hopp splittrat i en egen armé av tusen delar.

Aron satt kvar där ute och förstod inte vad som hade hänt förrän han såg de stora stenarna som var på väg mot skeppet.

Han fattade att någonting behövde hända snabbt och eftersom han aldrig ger upp och är modig så gick han fram till ratten med snabba steg. Han tog tag i ratten och svängde med all kraft han hade. Rymdskeppet lyssnade på Aron och svängde precis så mycket som behövdes för att komma förbi de stora meteoriterna. Aron kände lättnad och bad Sam att komma upp och styra skeppet igen. När Sam gick upp och precis skulle börja styra vände han blicken långsamt mot bränslemätaren. Det enda som hördes ute i rymden efter det var en stor explosion. Skeppet förvandlades till metallskrot under några sekunder och man såg ben och armar från Aron och Sam som virvlade runt i den mörka och svala rymden.

Aldrig skulle jag komma förbi de gråa dalarna, aldrig skulle jag hitta en väg ut. Men det var ingen tid att var sorgsen, om jag inte skulle slå tillbaka nu skulle jag dö där inne ändå.

De var färgblinda men inte helt blinda. De rev och slet i gräset tills jag till slut blev hittad av vakterna som drog och släpade mig mot det massiva djuret av sten och järn.

Mina armar var fast, mitt skinn kritvitt under deras mörka ögon som var fastspända i mig. Jag skulle inte komma undan den här gången.

“Han ska låsas in”, sa en av dem som hade någon gnutta av auktoritet.

Precis som de hade förföljt mig, följde de honom utan tvekan.

Bestämt sparkade jag till foten på mannen som hade blivit beordrad att hålla fast i mig. När han vrålade som ett barn och gjorde misstaget att släppa mig, sprang jag med all kraft jag fortfarande hade. Jag bara fortsatte springa tills de inte kunde se mig utan bara gråa fält av gräs.

Men mina ögon var inte i det askiga gräset utan de såg mot horisonten.

Jag var fri, ingen skulle kunna hålla ner mig längre.

Jag var herren på täppan.

Efter den makalösa explosionen blev det helt tyst och det enda som hördes var stora stenar som skapade gnistor när de slogs mot varandra.

Viggo Karlsson

19. TAR ROBOT­ARNA ÖVER?

Frans Granath

18. SKATTEFLYKT I MIN TID

Skolan är en dyster plats kollar man ut är det bara träd som inte har några löv. Det finns bara grusgångar och själva skolan är röd. Det är alltid dåligt väder i staden där skolan ligger, det regnar eller så är det alltid mulet. I ett av klassrummen står Sofie, Axel och Valter och bara gapar och skriker på varandra.

Alla är helt röda i ansiktet och ingen lyssnar på någon.

Det hördes ett högt ‘PANG!’ från det kolossala komplexet på ben bakom mig. Jag sprang så fort jag kunde i panik. Snabbt som vinden rusade adrenalinet och tvingade mig att inte stanna eller titta bakåt av rädsla att bli skjuten av de grymma vakterna.

Alla andra elever står bara och kollar på och undrar varför i hela friden de står och skriker på varandra. Axel orkar till slut inte argumentera med de andra så han går bara och sätter sig vid sin plats igen.

De förföljde mig och det enda som kunde skydda mig var det höga, gråa gräset som luktade aska. Jag var på flykt, skatteflykt. Deras herre ville ha alla mina tillgångar och jag hade besvarat honom med ett klart nej, det blev inga slantar. Åren som jag hade slitit i fabrikerna för att få ihop min egendom skulle inte vara förgäves. De outhärdliga dygnen som jag hade varit inlåst i deras burar, som ett djur, var ingenting jämfört med det här. Jag var rasande nu och skenade som en vilde.

En av alla andra elever orkar inte heller höra Sofie och Valter stå och skrika så på varandra så han trycker på en röd stor knapp som det står “stopp” på, den innebär att tre robotar kommer in och särar på eleverna som bråkar och Axel, Sofie och Valter får gå ut och prata med robotarna. Det visar sig att Axel och Sofie har storbråkat om en robot och dess hjälp. Det där bråket som Sofie och Axel har haft har varit i typ en vecka nu och Valter har ingen aning hur han ska lösa det. Nästa dag så kommer robotarna in i klassrummet och bara tar Axel och Valter från klassen.

Deras färgblinda ögon kunde inte se skillnaden mellan min blåa overall och gräset runt om den gående stan. Känslan av att äntligen bli fri fyllde min kropp.

Men den tanken krossades bara minuter efter av de ekande stegen som närmade sig från dimman, det var staden. Det marscherade flera män av stål ut ur maskinen. Orden “Ett, två!” hördes hotande genom den gråa dalen. Precis som en burk inlåst i ett skåp fanns det ingen väg ut. Männen var

Sofie blir helt ensam och hon har ingen aning om vad hon ska göra eller vad som kommer att hända med killarna.

56

Det enda Sofie vet är att om robotarna tar elever så kommer det att sluta dåligt. Sofie blir helt tyst ingen kan nå henne och hon sitter bara på sin stol och tittar på dörren där hon hade hört att Axel och Valter skrikit.

När Kim får tillbaka synen och ringandet i öronen avtar inser han att något är fel. Han är inte längre på Manhattan utan han är omringad av förstörelse, och i den här förödelsen bor människor. Han verkar stå på en grustäckt väg och det luktar svagt av svavel (som ruttna ägg) och handsprit. Som om någon försöker täcka över den fruktansvärda doften. Först blir han förskräckt, hur kan någon bo i det här kaoset? Sen ser han himlen. Den är röd, och inte som under skymning utan eldröd som när solen står som högst på himlen. Solen är nästan neonrosa. Mellan spillrorna på marken ligger skynken i alla färger och det verkar som det är för att skydda sig mot solen. Han känner redan hur den bränner huden.

Hon går ut ur klassrummet och tänker på hur hon ska få tillbaka Valter och Axel innan robotarna dödar dem. Efter att Sofie har tänkt kommer hon på hur hon ska rädda Axel och Valter. Hon tänker sig att om hon på något sätt kan bryta sig in i robotarnas kontor för att få ut killarna men för att göra det så behöver hon lura rektorn så att han samlar in alla robotar.

Sen behöver Sofie kunna smita ifrån en lektion och klä ut sig.

Direkt efter att Sofie har slutat skoldagen så springer hon hem och börjar med kostymen. Hon tar gamla plåtar och målar de svartvita hon hämtar en hockeyhjälm och målar den vit hon sätter på stora röda ögon, vita skinnhandskar och svarta klumpiga kängor.

Hon insåg att hon måste låta som en robot också. Med hjälp av hennes brorsa så fixar de en röstförvrängare. Nu såg hon ut som en robot och lät som en robot. Nästa dag när hon kom till skolan så kände hon att hela hennes kropp darrade, svetten rann ner för pannan, ögonen vart stora och hon blev till sten. Hon darrar i rösten och hela hon bara skakar. Hon samlar sig efter ett tag och går ner för backen in till skolan. Så fort hon går in känner hon hur alla stannar upp och kollar på henne. En av robotarna säger: “Nej men va, är Jocke tillbaka?”

“Vad gör du här?” frågar hon och hennes röst är lugn och stadig.

Hon tänker snabbt, men vem är Jocke?

Solens brännande känsla sitter fortfarande kvar i Kims hud och han känner sig svag.

Sen kommer hon på att det är roboten som blev sjukskriven.

Hon kom också ihåg hur han alltid brukade dansa så hon härmade honom och sa; “Yes, jag är tillbaka, skönt att vara här.”

“Du vet att solen bränner nu och du… hallå!” Det är det sista Kim hör innan han faller medvetslös till golvet.

Sofie fortsätter sedan att gå längst in i korridoren till rektorns kontor och knackar på dörren. Det är ingen som öppnar men sen tidigare så har Sofie sett när robotarna slår in koden.

“Idiot…hej... vakna!”

Kim vaknar med ett ryck. Han ligger på en hård madrass i samma hus men det tar ett tag innan han inser var han är. Han grimaserar.

3982 trycker hon in och det blir grönt och dörren öppnas.

Hon kliver in långsamt och kollar sig runt, det enda hon ser är svarta väggar prydda med chefen. Snacka om ego tänker Sofie för sig själv. Hon tittar upp mot taket och får plötsligt syn på något som liknar en bur med galler. Hon viskar “Hallå, Axel, Valter är ni där?”

“Japp, det gör jäkligt ont, varför gick du ut?” säger tjejen.

“Va?” säger Kim lika trögt som förut.

“Så han kan prata” utropar tjejen ironiskt. “Bra, då kan du svara på min fråga, du vet den jag har ställt några gånger.

Varför gick du ut på mitt på dagen?”

Buren börjar röra sig och Axel kolla ner. “Sofie?”, säger han och puttar till Valter.

“Varför skulle jag inte gå ut på dagen? Vänta varför är solen rosa? Vi är i Afrika eller hur, inte en annan planet!”

“Ja, jag kommer för att rädda er.”

Killarna ställer sig i buren och hoppar tills buren går sönder.

Båda killarna faller ner på golvet och sedan ställer de sig upp och kramar Sofie. Just i den lyckliga sekunden där alla trodde att den var bra så hör de hur dörren sakta öppnar sig. De tittar panikslagna upp och ser chefen i dörröppningen.

Då ser hon för första gången road ut.

“Afrika?” skrattade hon. “Vi är på Manhattan! Vad är det med dig?”

Nu blir det Kims tur att bli road.

Alicia Karlsson

“Nej, jag bor på Manhattan och jag vet att…” Hans röst tynar bort. “Vänta, vilket år är det?”

20. TIDEN SUGER

Nu blir hon förvånad men inser vart han vill komma.

“2082…”

Kim jobbar på ett projekt till vetenskapsmässan när det händer. Den blå blixten som skär genom den mörka källaren och sedan det öronbedövande ljudet. Det skär som glas i öronen som måste anpassa sig till den nya tiden. Och sen den totala tystnaden igen.

Vad hon mer säger försvinner för Kim. Han börjar tänka.

Ungefär 60 år framåt i tiden. Han har skapat ett maskhål och transporterat sig i tiden istället för platsen. Han måste ju tillbaka. Hur? Att komma hit var ett misstag, han tänkte inte på partikelnivå. Varför skulle han? Det är onödigt vid en 57

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

Jag måste in, tänker han, samtidigt som han börjar springa mot närmsta hus som hålls upp hyfsat av skrot. Det är cementgrått och han hör låga ljud inifrån. När ögonen sedan vant sig vid mörkret inomhus märker han att det är helt annorlunda i huset (det var definitivt inget hem). Det är varmare och luktar lite rök. Framför allt står en tjej lutad mot en rasad pelare. Hon har uppsatt ljust hår och slitna kläder.

Hennes hållning säger mycket om henne. Hon är avslappnad men ändå vaksam på något sätt. Det verkar som hur mycket tid han än skulle kunna spendera med henne så skulle hon alltid överraska honom. I händerna har hon en grön mugg med något varmt i och en sked.

teleporter. Den skulle bryta ner atomer, inte partiklar.

Hur skulle han återskapa det?

honom i sticket.

“Nej varför skulle jag? Vad får jag om jag hjälper dig?

Förutom ett förminskat bankkonto?”

Han märker att tjejen också har förstått.

“Vad hände?”

Det har Kim inget svar på. Precis då kommer försäljaren ut i månskenet och räddar honom. Den gamla damen borde nästan ha blivit rånad men hade på något sätt hållit sig på fötter.

“En kille som hette Trump Donald, avfyrade ett kärnvapen mot ett land som också hade samma vapen. De slutade inte förrän alla i kriget var döda” svarar hon snabbt.

“Daisy, får jag prata med dig?” frågar hon allvarligt.

“När?”

“Inte nu, Armstrong” svarar Daisy otåligt.

“Någon gång runt 2020”

“Jo, nu” svarar Armstrong envist. Medan de går in i den lilla stugan sätter sig Kim på en halvtrasig bänk. Svaveldoften är svagare nu på natten och himlen är bara svart. Nu är det även mer liv på gatan när det inte finns någon sol att bränna den.

Om det inte vore för skrotet som täckte hela gatan hade det nog varit vackert.

Kim stannar upp ett tag för att tänka.

“Vad heter du?” frågar han.

Då höjer hon ögonbrynet.

“Daisy” Det blir återigen en paus i samtalet.

När Daisy och Armstrong kommer ut från stugan igen har Daisy några dunkar i händerna. Kim ser frågande på henne.

“Du förstår?” undrar han.

“Jag hjälper dig att komma hem.”

“Ja, vad använde du?”

Kim försöker flera gånger få Daisy att säga vad Armstrong säger till henne men hon berättar aldrig. De går tillbaka till henne flera gånger medan de utvecklar tekniken som ska ta Kim hem. Varje gång blir det spänt, med de får åtminstone rabatt.

Då blir Kim återigen förvirrad.

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

“Vadå använde?”

“Kvantmekanik eller ljusets hastighet, men det var väl bara en teori?”

Det har gått tre veckor sen Kim besökte Armstrong för första gången och Daisy har gått med på att hjälpa honom. Under den tiden har de gått djupare och djupare ner i kaninhålet.

De har inte duschat och knappt ätit. De har prövat extremt många teorier och misslyckats med alla. Nu ska de testa en teori om rumtid. De sätter snabbt på sig skyddsdräkter för att skydda sig från möjliga explosioner från dimytlern (de är vanligare än du tror). När de för in bränslet i behållaren ser de samma ljus som Kim såg när han först upplevde smällen i källaren.

“Inget, det var ett misstag att komma hi…Vad vet du om tidsvetenskap?” säger han förundrad.

“Jag forskade lite om det ett tag sedan och med Dimetyleter är det förmodligen möjligt” säger hon oberört, som om alla forskade om kvantfysik och bränslen.

“Dimytler? Ok. Var finns Dimytler, för du pratar om bränslet va?” undrar han.

“Jag tror det funkar” skriker han för att överrösta oljudet.

“En handlare i staden har det men det är otroligt dyrt, du vet för att det är så mycket energi i det” svarar hon.

Hon höjer ögonbrynet, en gest han lärt sig väl under veckorna.

Kim rynkar pannan och man ser hur hjulen snurrar i hans huvud.

“No shit” sedan ler hon brett ”Gå nu!”

“Kan du visa mig det?”

“Tack för …”

“Va?” säger Daisy argt.

“Gå!”

Så argt att Kim undrar om han skulle börja backa undan.

När hans sinnen fungerar igen ser han sig omkring. Han förväntar sig fågelkvitter och solljus. Men istället får han ett öronbedövande muller och en doft av jord och sten. Efter så lång tid av svaveldoft i bakgrunden kan han känna igen den var som helst. Den är kvar där, långt under jorden. Precis när synen hinner ifatt de andra sinnena ser han molnet. Det där molnet som alla som ser det kommer ihåg. Det molnet följt av en intensiv tystnad. Svampmolnet. Sen kommer ytterligare ett moln. Inte ett svampmoln men inte heller något normalt. Allt detta händer inom loppet av några sekunder. Sen kommer de till honom. Explosioner är inte som i filmerna. De är mer som blixtar slår ner nära en person, om den personen var du.

Det är så Kim känner sig nu. Som om världen försvinner och allt som finns är de där blixtarna. Kim springer för allt han kan medan kaoset pågår omkring honom. Han ser nästan inget förutom två meter framåt. Dammet virvlar omkring honom och han får sand i ögonen.

“Hur kan det kosta 50 för honom och 5500 för alla andra?” utropade hon medan Kim undrade vilken valuta de använde. “Är 50 mycket?” viskade han.

Hon svarade honom irriterat: “Ganska, men ett par veckors jobb och du klarar det.”

Då slår insikten Kim. “Ska du inte hjälpa mig?”

Det är som ett slag i ansiktet att den enda personen han pratat med skulle lämna honom. I detta vedervärdiga stället skulle den enda som ens ägnat honom en tanke lämna 58

Utomjordingarna flyger runt i olika galaxer för att hitta ett nytt hem. Där de bodde i en annan galax, där var det ett gift som spreds, så utomjordingarna dog men 30% av alla de som klarade sig. Utomjordingarna hade en plan de skulle först hitta ett hem och efter de skulle dem ta över hela planeten och det var jorden som var den planeten. Farkosten hittade jorden för den såg ett stjärnfall och när de åkte efter det så såg dem en planet som var i samma storlek som deras förra så utomjordingarna sa till varandra. “VI HAR HITTAT ETT NYTT HEM”.

Plötsligt dyker en liten tjej upp i hans synfält. Om Kim tänker lite till så kommer han märka att hon är lite bekant, men det gör han inte. Han hade märkt att de blåa intelligenta ögonen var ett par han hade sett förut, men det gör han inte heller.

Det han märker är bomberna, smällarna och blixtarna. Han märker att flickan han nästan sprungit på var runt åtta år och att hon gråter men vet inte om det är av rädsla eller sanden i hennes ögon. Det verkar som om hon inte har några föräldrar i närheten. Under en sekund står de där men precis då rasar en byggnad över dem. Det går snabbare än Kim hade trott.

En bomb hade landat på botten av byggnaden och grunden hade rasat. Ljudet är öronbedövande och han känner smaken av metall när han öppnar munnen för att skrika.

Man känner marken skaka lite då vet Spider Man att de är på väg att landa. Han gömmer sig uppe på ett tak så han ser vad som händer. Farkosten försöker flyga upp igen men det går inte, då vet Spider Man att han har lyckats hittills med planen.

De har tur och hamnar i ett hål som förmodligen var ett fönster för tio minuter sen. Kim kan inte röra sitt ben som ligger fastklämt mellan marken och betongen i byggnaden men flickan verkar vara oskadd trots allt som hänt. När han försöker röra sig mot henne grymtar han. Det var ett litet hål men inte tillräckligt litet för att luta sig mot väggen på andra sidan. Den lilla flickan fortsätter gråta men Kim försöker trösta henne. Han berättar om sina upplevelser och om framtiden.

Han säger att allt kommer bli bra snart även om han inte själv är säker.

“Jag lovar jag kommer göra mitt bästa för att hjälpa dig.”

Utomjordingarna springer “hej vilt” och letar. Spider Man skjuter nät på en soldat så han flyger upp till Spider Man och så tar Spider Man honom och man hör ett skrik från den. Det är en mindre i deras armé nu och nu är det bara att fortsätta så. Spider Man skjuter nät på den största. Spider Man tror att det är ledaren för utomjordingarna.

När hon blir lugn igen så frågar han: “Vad heter du?”

Hon svarar skakande och rädd. Men svarar ändå, vilket gör henne modigare än de flesta.

Kungen reagerar snabbt och tar i nätet och drar hårt. Spider Man flyger ner från hustaket. Spider Man får ett laserskott i benet. Då hörde Spider Man ett rytande av deras ledare och då sa han: “Jag fixar det här på egen hand kolla bara på honom.” Spider Man skjuter sitt nät på kungens ansikte så han inte ser något men det tar kungen bort snabbt. Spider Man springer snabbt mot honom och slår kungen i ansiktet och skjuter sen nät på honom så han får läge att slå honom med ett till slag men då reser sig kungen snabbt och slår Spider Man i magen så han flyger in i ett hus. Spider Man försöker resa sig men det går långsamt. Kungen springer och tar tag i honom och slänger honom mot armén. Kungen kommer närmare och närmare men då gör Spider Man sig själv osynlig. Spider Man reser sig upp och glider under hans ben och fäller kungen. Kungen trillar ner på marken och Spider Man matar hårda slag. Spider Man slår så mycket att han inte har någon ork kvar. Han märker att osynligheten försvinner.

Soldaterna börja peka att Spider Man är bakom kungen och han vänder sig. Han ser ännu ett slag komma mot ansiktet.

Kungen faller ner på marken och blöder om munnen. En soldat skriker och frågar om de ska döda Spider Man men kungen skriker “NEJ VÄNTA BARA!”.

“Armstrong” Hon tvekar.

“Lilly Armstrong.”

Caroline Sjöberg

21. UTOM­ JORDINGARNA HITTAR JORDEN Spider Man vaknade av ett ljus som var lika starkt som solen.

Han reser sig upp det snabbaste han gjort. Han springer ut och kollar på vad som pågår och han ser ett jetplan sprängas i tusen bitar. Spider Man försöker ringa Avengers men de svarar inte. Han ser en stor flygfarkost, han har inte sett något så stort i hela sitt liv. Spider Man tar en kikare som han har i huset och kollar upp på den stora flygfarkosten och han tänker hur ska jag kunna rädda världen helt själv men då måste Spider Man komma på en plan. FLYGFARKOSTEN LANDAR! Han måste komma på en plan snabbt innan den landar. Först måste han se var det landar så han gör en fälla där. Han springer mot farkosten. När han är nära tar han en av sina superkrafter så han blir osynlig. “Okej farkosten landar på area 51”, sa han. Det är många hus där så han kanske kan göra någon fälla med husen. Farkosten har snart landat och han ser att den vecklas ihop så den blir mycket mindre och då har han satt nät mellan alla hus så när de landar sitter farkosten fast.

Han reser sig igen och han tar fram ett stort svärd som han sakta drar mot Spider Man. Spider man sprutar nät mot honom men han klyver nätet på mitten med svärdet i luften.

Han sprutar ännu en gången men kungen gör samma sak.

Spider man får panik och han ser kungen komma närmare och närmare. Kungen svingar svärdet och skär Spider Man i magen. Han springer runt kungen men han får ett till sving mot sig och blir skuren på ryggen. Spider Man håller på att ge upp. Hanan försöker ta sina sista krafter men han är så skadad så han har ingen ork kvar. Kungen ställer sig på Spider Man och han höjer svärdet rakt upp och ska förgöra honom. Då hör han ett laserskott och kungen blir prickad av en soldat.

59

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

Han tar upp kikaren och kollar, då ser han en stor dörr på farkosten öppnas och det kommer rök och det kommer en stor varelse och massor av soldater ut. Då tänker han det är ju utomjordingar. Nu ser han utomjordingar från höger till vänster och han hör en smäll av en granat och då tänkte han “yes!” planen funka. Utomjordingarna springer till smällen och ser två utomjordingssoldater ligga döda av granaten. En soldat ser Spider Man och börja skjuta mot honom så han svingar sig till ett annat hus.

23. VILSEN

Han vänder sig om och går till soldaten och tar upp honom och tar strypgreppet på honom. Spider Man har chansen att döda kungen. Han reser sig upp och haltar sakta mot kungen.

Spider Man skjuter så mycket nät på kungen så han släpper soldaten. Spider Man skjuter så mycket nät på kungens hals så han inte får någon luft. Kungen faller sakta på marken och efter en stund märker soldaterna att han förlorar fighten.

Soldaterna höjer sina vapen men då kommer Avengers och landar snabbt. Iron Man och Tor använder sina superkrafter så alla utomjordingar dör. Spider Man lägger sig på marken och Avengers springer och tar hand om honom. Det enda Spider Man säger när de är på väg tillbaka till deras ställe var.

Jag var mitt i affären med min lillebror och vi skulle börja betala, det var lång kö. Sen kollade jag runt och jag tänkte: “Var är min lillebror?” Jag fick en stor chock men jag tänkte: “Ta det lugnt, du kanske hittar honom om du letar”. Jag kollade runt och frågade människorna i butiken om de hade sett en pojke som var fyra år. Jag blev rädd, svettig om händerna och tårarna rann. Jag tänkte: “Hur jag ska hitta lillebrorsan och hur ska jag förklara det för familjen att jag har tappat bort min lillebror?”

– Kunde ni inte komma lite tidigare.

Jag gick med tunga steg och skulle hem utan min bror. Jag undrade hur min bror mådde och vad som hade hänt honom.

Jag var framme vid villan, det var mörkt och grindarna var stängda. Jag tog långsamma steg och öppnade grinden och jag kände hur oron hängde i luften. Jag öppnade dörren och såg hur mamma och pappa kollade på mig där de satt i vardagsrummet. De reste sig från soffan och jag såg hur de gick fram till mig med snabba och oroliga steg och de började prata med mig.

Filip Jädersten Sterner

22. VANDRING I SKOGEN

“Hej älskling, jag och pappa har varit oroliga för dig. Du har varit borta jättelänge och handlat och var är min son?”.

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

Jag sitter vid köksbordet och äter frukost själv, det är så tyst att jag hör pappas snarkningar. Om precis en vecka fyller jag 19 år och då vi ska ha en fett dope kalas. Jag har vaknat tidigt idag för att ta en promenad med min hund i skogen.

Hela staden är fullt av metalliska hus och industrier. Det finns bara en skog och den är vår och det är därför den inte är nedhuggen.

Jag tänkte: “Vad många frågor som min mamma ställer som jag inte har svar på?”.

Jag andades in och tänkte berätta. Jag sa: “Mamma, min lillebror är borta”.

Nu är jag klar med frukosten och är på väg till garderoben för att ta på mig kläder. Jag tar på mig en blå tröja och ett par svarta jeans, efter det tar jag på mig en tjocktröja. Jag går ut huset och sekunden efter känner jag avgaslukten. Jag går till skogen med Jack, skogen ligger ganska nära huset.

Mamma började gråta och bad pappa hitta vår lillebror.

Dagen därefter gick jag tillbaka till affären där jag hade tappat bort honom. Jag kollade runt en gång till, då såg jag en liten halsduk som var precis vid kassan. Den såg precis ut som den min lillebror hade haft innan jag tappade bort honom, den var brun med lila ränder. Jag kände hur tårarna rann på min kind av att ens tänka tanken på att jag hade tappat bort honom. Det enda jag tänkte på var att hitta min lillebror. Jag tog tag i halsduken och kände hur mjuk och fuktig den var. Jag kände på den en gång till innan jag gick till kassörskan och frågade samma fråga som jag hade gjort igår:

När jag är i skogen så börjar jag jogga lugnt för att värma upp. Doften av blommor och skog gör mig piggare och fräschare. Efter en stund släpper jag loss kopplet och börjar springa efter Jack för första gången. Jag är väldigt nervös, tänk om jag tappar bort Jack. Jack börjar springa snabbt så att jag inte hinner med honom. Men det är lugnt för att jag hade köpt en “M4A1-gpskoppel”. Det betyder att jag kan se Jacks position i min mobil. Jack är så fruktansvärt snabb. Jag ser hans position röra sig som blixten. Oj, det verkar som om han är trött och sitter någonstans för hans position står stilla.

Jack sitter långt bort så jag måste skynda mig.

“Har du sett en fyraårig liten kille som är brunhårig och brunögd.”

Hon såg rädd ut och kollade ner när jag frågade men efter en stund så sa hon:

Nu är jag ganska nära Jack, ungefär femton meter ifrån men jag kan ändå inte se honom. Jag tittar på min mobil för att se om han verkligen är här. Leker han kurragömma eller? Jag börjar leta och leta men jag kan inte hitta Jack. Jag börjar även vissla efter honom men han gör inget ljud, mitt hjärta slår hårdare än någonsin. Vad ska jag säga till mamma och pappa?!

“Vill du veta var din bror är?”

Hon sa det med en tyst, läskig röst och det första jag tänkte i mitt huvud var: “Ja, äntligen kan jag träffa min bror igen”. Jag sa till henne att hon skulle föra mig till min lillebror nu. Hon sa:

Sen så ser jag ett rött blinkande ljus. Det är Jacks koppel, han har slitit sig loss från det. Jag börjar leta efter spår och jag hittar hundpäls som har blod på sig. Det är ingen annan djurs päls för denna skog har inget pälsdjur, förutom den muterade vargen. Forskarna har sagt att vargen inte är i skogen.

“Följ efter mig” Jag tog snabba steg efter henne och andades långsamt. Hon öppnade en svart dörr som var skum. Hon puttade in mig.

Jag började känna att jag inte längre var kvar med henne, att jag fördes till ett annat ställe. Jag kände hur jag började darra och jag kände hur mitt hår fladdrade i luften, och jag började blunda och tänka “vad händer”.

Jack måste ha hittat något intressant för att glömma bort mig.

FAN, varför är tekniken så dålig? Varför släppte jag loss Jack?

Jag sitter på knäna och håller händerna för ögonen och gråter.

Jag hörde hur vattnet forsade i havet och jag öppnade mina ögon. Då plötsligt så satt jag på en strand. Jag kände hur mina ögon gjorde ont efter att jag öppnade dem, jag tänkte:

Djupt från skogen hör jag ett “VOF” och det låter precis som Jacks röst.

Iliya Tadjik 60

hennes händer så att hon inte kom loss och samma sak hände på fötterna. Hon ropade ”aj”. Sen så hörde hon steg i trappen som kom närmare, när den kom ut i ljuset såg hon att det var en varelse och hon såg att det var en människa som hade ett huvud och svans från en krokodil. “Pof” det blev mörkt och hon kände hur hon blev släpad upp för en trappa och när ljuset tändes så var hon i en fängelsehåla. Hon var inte fastbunden längre och hon såg hur det låg skelett från andra som hade varit här nere och dött.

Jag visste inte hur jag skulle få tag på min familj eller hur jag ens kunde sitta här på stranden. Jag kände hur någon började närma sig, jag klev upp snabbt och kollade. Det var någon bakom träden, jag sprang det snabbaste jag kunde för att få tag på personen. Plötsligt såg jag en stuga. Jag bestämde mig för att gå in. Det var rent och städat, någon hade redan lagat mat och det fanns på bordet. Min mage började kurra för jag visste att jag inte hade ätit på länge men när jag skulle sätta mig så kände jag att någon stod bakom mig.

Abigail undrade vad som skulle hända nu, skulle hon få sitta här i evigheter tills hon också dog. Hon kände sig väldigt skakig, hon orkade knappt stå upp. Abigail satte sig ner på en stol som stod bredvid henne. Abigail hade ont i huvudet efter att ha slagits ner i trapporna flera gånger. Hon frös, det var väldigt kallt där nere. Hon såg en filt som låg på golvet, hon lyfte upp filten och såg ett skelett under. Hon hoppade till och stolen gick sönder. Hon vände sig om och såg en bräda som hängde på väggen med hjälp av kedjor. Hon såg formen av en kropp, Abigail gick fram och lyfte av filten och tog den. Hon luktade på den och kände doften av ett dött djur.

Det luktade lite som om någon hade försökt att sprejat bort doften men det gick liksom inte. Men hon satte ändå på sig filten för hon frös fortfarande. När hon tittade under delarna från stolen fanns det en nyckel. Hon tog den och kollade om den passade i nyckelhålet. Och det gjorde den. Abigail hörde steg i trappan och gömde nyckeln i sin ficka. Mannen kom ner och sa:

Jag andades djupt och kollade försiktigt bak. Där var min lillebror.

Maryan Diidi Mohamed

24. ÄVENTYR PÅ SLOTTET Abigail gick in i på gården och undrade ”var är jag?”. Hon närmade sig slottet. Det var den 18 juli 1802. Abigail var ute i skogen och promenerade med familjens hund Max. Det var grönt och fint i skogen, det var många granar och blåbärsrisen hade börjat få blommor så snart skulle det komma blåbär. Abigail hade brunt hår, med ett par vita skor och med svarta jeans och en röd tröja. Hon kastade iväg en pinne och Max jagade den. Men han kom inte tillbaka så Abigail började att leta efter Max. Hon ropade: ”Max, var är du?”. Hon fick inget svar, inte ens ett skall från hunden.

”Här har du mat, ät eller tig!” ”Okej” sa hon.

Abigail började äta av maten. Han tog maten innan hon hade hunnit att äta upp allt. Han gick iväg, hon tog upp nyckeln och sprang fram till dörren och låste upp. Abigail sprang upp till övervåningen och såg en massa andra flickor och pojkar i sin ålder och hon sa:

När Abigail kom ut ur skogen såg hon ett jättestort slott där det var mörkt och dystert. Det fanns inget som växte runt tomten och det fanns inga växter på innergården. Abigail undrade om Max hade sprungit in där. Helt plötsligt hörde hon ett skall från en hund. Hon började småspringa mot där ljudet kom ifrån.

”Jag kommer att släppa ut er när jag har sett till att han inte kommer komma tillbaka hit igen.”

Abigail började springa uppför alla trapporna.

Abigail gick in i på gården och undrade vart hon var, hon närmade sig slottet. När hon kom närmare såg hon att huset var svart och hade statyer på pelarnas slut, högt upp. När hon kom närmare såg hon en skugga som försvann in i mörkret och hon kände hur något rann ner på hennes rygg. Abigail började känna hur hon skakade, hon ville bara lägga sig ner på marken. Abigail kände en vindpust som blåste förbi, hon började rysa av kylan som kom. Hon vände sig om för att se om hon kunde springa därifrån men när hon började gå närmare så stängdes porten och hon var fångad. Abigail började att gå närmare slottet för att undersöka hur det såg ut där inne. När hon öppnade porten såg hon hur grindarna öppnades.

Hon böjde sig fram och såg att han stod och tittade i fönstret. ”Fint tal du hade där, det var på tiden att du kom”.

Abigail gick mot honom med kniven som hon hade lagt i sin ficka för att hon skulle plocka lite svamp när hon var i skogen med Max. Abigail gick mot honom och sa: ”Kan du släppa ut alla andra fångar och så drar vi.” ”Nej det kommer inte att hända” sa han. ”Varför?” ”För att det är min middag.”

Abigail tänkte “ska jag springa och se om jag kommer ut?” men hon var som förstenad så hon kom ingenstans. Abigail gick in genom porten och såg en stol som stod på marken hon ropade:

Hon gick närmare och kastade kniven i hans hjärta. Han tappade balansen och trillade ihop i en liten hög på golvet.

Abigail tog hans nyckel och sprang ner till källaren och där hängde alla. Hon låste upp en bur och gav hälften av nycklarna till mannen och så låste de upp resten av burarna och så sprang de.

“‘Hallå är det någon här”.

Hon hörde hur något kom ner för trapporna.

Abigail hörde en röst som sa:

När de var ute hörde hon hur Max skällde och Abigail sprang till honom och de gick hem tillsammans.

”Om du sätter dig på stolen så kommer jag fram i ljuset.”

Emma Österberg

Så Abigail satte sig på stolen och så kom det handbojor på 61

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

“Hur hamnade jag på den här stranden”. Jag försökte få tag i min mobil, jag förde min hand ner i fickan för att kolla om min mobil var kvar. Den var kvar men jag hade ingen täckning.

SF OCH ANDRA VERKLIGHETER

Adrian Hellkvist, 8g Covenant invasion

Hamsa Hussein Hassan, 8g Förbannelsen

Ellie Karlsson, 8h Förälskad i döden

Emma Österberg, 8f Äventyr på slottet

Amelie Ossiansson, 8g Kraften av ett skrik

Tadjik Iliya, 8j Vandring i skogen

62

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD

1. ALLA ÄR BORTA

De satte sig ner och tog det lugnt, efter en stund gick de ut i hallen för att klä på sig.

De gick ut i snön och det var helt knäpptyst, ingen människa syntes till och ingenting rörde sig där ute. De kunde inte hitta någon förutom… runt hörnet såg Ida en skugga som gick förbi. De sprang så snabbt de kunde, där runt hörnet stod det en kille, ungefär i deras ålder.

Ida och Neliah hade bestämt sig för att sova över på helgen.

De hade varit i skolan hela dagen och längtade till att dagen skulle ta slut så att de skulle kunna gå hem till Ida och äta godis och kolla Netflix.

Dagen slutade och det första de gjorde var att gå till Ica som låg fem minuter från skolan, de gick in i affären och skulle köpa godis när Neliah kom på den briljanta iden.

– Hej, sa Neliah med en lättnad i kroppen.

– Hej, vilka är ni? sa killen.

– Hallå, viskade Neliah tyst, varför ska vi lägga pengar på det här om vi bara kan lägga det i jackan och gå ut härifrån.

– Vi heter Ida och Neliah, och du?

– Theo.

– Men sluta, det kan vi ju inte göra eller? sa Ida.

De hälsade på varandra och bestämde sig för att börja samarbeta. De tre femtonåringarna gick där på den tysta snötäckta gatan, och bestämde sig för att gå in i en affär och värma sig lite, det var då Theo såg det.

– Jo, kom igen nu det blir kul, sa Neliah och kollade sig runt omkring och när ingen såg SÅ stoppade hon in en godispåse i sin stora vinterjacka. Ida gjorde samma sak och de två tjejerna gick ut ur butiken. Den där pirriga känslan av att inte veta om någon skulle se och komma på dem kröp i deras kroppar.

– En knapp hörni, kom snabbt, skrek han.

Det var en röd stor knapp som såg gömd ut bakom en gardin.

De tänkte först låta knappen vara men Ida kunde inte låta bli, hon tryckte hårt på den stora röda knappen. Alla var chockade och stod helt stilla.

De var ute ur affären och gick i lugn takt därifrån, de hade klarat det.

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD

– Två stora godispåsar helt gratis, bra va, sa Neliah.

En stor dörr sköts upp och alla tre stod och stirrade rakt ner, det var en trapp som gick rakt ner i ett enda stort mörker.

– Ehmmm, jag antar det.

De gick och nu var de hemma, hela kvällen åt de godis och kollade film. De sa godnatt till Maja och Lisa. Lisa var Idas mamma och Maja var Idas lillasyster, sedan gick de och la sig.

– Jag kommer aldrig i hela mitt liv gå ner där, sa Ida förskräckt.

Ida vaknade cirka åtta på morgonen och gick upp för att göra frukost. Det var ovanligt tyst i lägenheten, vid den här tiden brukade Maja springa runt i hela lägenheten och göra kaos, men den här morgonen var annorlunda. Ingen Maja, ingen mamma och inga människor på gatorna utanför syntes till. Ida väckte Neliah helt förskräckt och bara skrek:

Neliah kom precis efter.

– Synd, för då blir du kvar här själv, sa Theo och började gå ner.

– Åh, okej då, sa Ida och gick efter.

De gick ned för trappan, rakt ner i mörkret. Alla fyra hade en rädsla i kroppen men de var ändå nyfikna på vad som fanns där nere. Där nere i mörkret såg de som en grotta. Den stentäckta grottan var svår att gå i, det var så mörkt att man nästan inte såg någonting.

– Alla är borta, något är fel!!

– Va, vadå alla är borta, vad är det som är fel? svarade Neliah helt nyvaken.

Emilia Englund

– Ingen är hemma, ingen är på gatorna. Allt är tomt, vad ska vi göra?

2. DIMMAN

Neliah gick upp för att kolla ut genom fönstret

När jag tittade ut genom fönstret såg jag hur allt och alla bara dog, det var dimmigt och kaos i hela staden. Jag kände mig helt tom... Inget hade jag, Tyra, en trettonårig helt vanlig tjej som alltid var väldigt glad och positiv, kvar.

– Shit, det är verkligen ingen här, vad ska vi göra nu? sa hon med skräck i rösten.

– Jag vet inte, pröva att ringa din mamma.

Jag hade sett på nyheterna några dagar innan att en giftig dimma tagit över hela Afrika. Folk dog så fort de andades in dimman, ingen hade överlevt. Jag lyssnade inte särskilt noggrant eftersom allt då var helt som vanligt här. Men det jag inte visste, var att bara fyra dagar senare så hade den giftiga dimman kommit ända hit, till Sverige.

Neliah ringde sin mamma men fick inget svar.

– Fan fan fan, okej vi måste lugna ner oss och sedan gå ut och leta efter någon som kan hjälpa oss.

– Det verkar som att det bara är människorna i Stenbäcken som är försvunna för Elin och Jolina är i skolan.

Jag bestämde mig för att inte kunna stanna kvar här, i mitt hus. Det fanns nästan ingen mat kvar här hemma eftersom vi egentligen skulle handlat idag, men jag tog med lite frukt.

Sen tog jag babypuder som jag pudrade över en halsduk och sedan knöt runt munnen. Det hade jag sett någon göra i en film för att inte få in giftiga gaser i lungorna. Jag tog ett cyklop för att skydda ögonen och näsan och filtar för att värma mig.

Elin och Jolina var gemensamma kompisar till Ida och Neliah och de bodde ungefär fem timmar bort från Stenbäcken.

– Prova att ring dom då och fråga vad som händer, sa Neliah.

– Det går inte, det finns ingen täckning.

66

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD Jag hade varma, regntäta kläder på mig.

Och rätt hade jag, dörren var helt böjd och när vi tog i så fick vi upp den. Det var helt tomt därinne.

Om jag skulle överleva eller inte hade jag ingen aning om, men stå kvar vid mitt fönster och bara titta på dimman och se allt dö, det vägrade jag göra. Halsduken knöt jag åt, hårt, sedan öppnade jag dörren... Jag höll andan först, allt såg så mycket värre ut än från mitt fönster, men nu kunde jag inte ångra mig. Jag tog några steg fram, men det var så dimmigt att man knappt såg.

Väl inne i rymdskeppet luktade det bränt och det kom rök från kontrollerna där man hade styrt skeppet. Vi gick långsamt framåt, det låg krossade glasflaskor med olika slags vätskor i över hela golvet.

“Jag vet!”, sa Altea.

“Shit!”, skrek jag när jag föll omkull.

“Vadå?”, undrade jag.

Jag hade snubblat över en död människokropp. När jag tittade mer noggrant så såg jag döda människokroppar överallt. Jag rös, aldrig hade jag varit så här rädd.

Men Altea svarade inte, hon hade redan börjat med att ta en pinne, som hon sedan tog bomull runt. Hon doppade det i vätskorna och gick ut ur skeppet, jag följde efter och det jag såg gjorde mig helt chockad. Dimman, var som en bubbla runt Altea. Vart hon än gick så försvann dimman runt henne.

Jag fortsatte framåt, i hopp om att komma till ett ställe där dimman inte fanns och hitta levande människor. Det började bli mörkt och jag var helt slut efter att ha gått i säkert flera timmar, mjölksyran krampade och huvudvärken gjorde så ont att jag trodde mitt huvud skulle sprängas.

“Du gjorde det!” skrek jag lyckligt och sprang fram till henne.

Jag tog försiktig av mig halsduken jag hade haft runt munnen och… jag kunde andas! Altea gav pinnen till mig och tillsammans gick vi och la ner vätskor i en stor glasburk som inte hade skadats.

Jag hittade en liten grotta som jag tänkte övernatta i. Jag tog även av mig halsduken runt min mun, höll andan, och fyllde på med nytt babypuder. Medan jag knöt fast den så hörde jag fotsteg i grottan.

“Det är säkert bara vattendroppar”, tänkte jag.

“Hur gör du det där?!”, hörde jag en röst säga.

“Ha-hallå?”, hörde jag någon ropa.

“Ge hit den där!”, sa en annan röst.

Jag stelnade till och kände mig helt frusen. Fotstegen var inga vattendroppar, det var en människa.

Helt plötsligt, var det röster överallt.

“Människor”, sa Altea och vi båda stannade till.

“Hallå...?”, ropade jag försiktigt tillbaka.

“H-hej, jag heter Altea”, sa hon osäkert.

Vi hade hamnat i en stad. Det gick bara några sekunder innan alla människor kom springande mot mig och Altea.

Då förstod jag, de ville ha min pinne med vätskorna på som gjorde att jag kunde andas.

“Du har inget för ansiktet, du kommer dö av dimman!” sa jag.

“Akta dig!”, skrek Altea.

“Jag har inte dött än, även fast jag varit utomhus hela tiden”, sa Altea.

Jag hann inte ens reagera innan någon hoppade på mig.

Jag vägrade släppa pinnen. Det kom fler och fler människor som började slåss om pinnen. Altea försökte hjälpa till, men det var svårt när hon höll i den stora burken med alla vätskor i. Jag lyckades ta mig loss från alla människor och sprang allt jag hade, men den stora burken var tung och Altea snubblade över en sten och ramlade. Människorna kom som en flock galna djur efter och jag vände för att hjälpa Altea upp igen.

Sen såg jag det, en levande människa kom fram, men... hon hade inget för ansiktet...

“Men, är du typ immun mot dimman?”, sa jag.

“Antar det...”, svarade Altea.

Resten av kvällen gick åt att lära känna varandra och prata om dimman. Jag började verkligen gilla Altea, hon var väldigt snäll.

“Vi kommer inte klara det här!”, sa hon.

Dagen efter gick vi vidare för att försöka hitta fler människor.

Vi pratade om hur jag bodde innan dimman kom. Altea berättade aldrig hur hon hade bott innan, eller var hon kom ifrån, även om jag frågade så gick hon bara tyst bredvid. Men jag bestämde mig att inte göra en stor grej av det.

Altea blödde från armen, men varför blödde hon? Och varför låg det en glasbit bredvid?

“Nej!”, skrek jag.

Glasburken med vätskorna i hade gått sönder, det var vätskor överallt på marken.

Jag var helt blöt, kall och trött. Det kändes som att jag skulle ramla ihop vilken sekund som helst, jag dagdrömde om att allt skulle bli som vanligt igen...

“Kom!” sa jag och drog med mig Altea och började springa.

“Vänta!”, sa hon.

“Vad är det där?!”, skrek Altea så att jag hoppade till och vaknade mitt i dagdrömmen.

“Nej vi måste springa nu!”, svarade jag.

Precis framför oss, bara några meter framför, låg ett litet slags rymdskepp som kraschat rakt ner i marken. Inga människor syntes till. Vi gick försiktigt fram mot skeppet.

“Men stanna!”, skrek Altea och stannade så jag också var tvungen att stanna.

“Kolla!”, sa Altea.

“Den kan ju inte fungera efter den här kraschen”, sa jag.

67

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD

Vi fortsatte framåt, det var så skönt att slippa ha halsduken runt munnen.

Dimman försvann, långsamt... Det såg ut som en stor bubbla som bara växte och växte, dimman gick nästan inte att se längre. Alla människor som nyss hade slagits som vilda djur stod helt stilla och bara tittade.

sett mig. Jag skrek av glädje medan den sakta dök ned för att landa på stranden...

När jag satt i helikoptern fick jag nya kläder och lite mat att äta. De frågade vad som hade hänt och varför jag var mitt ute i havet. Jag förklarade att jag var i mitt flygplan på väg hem när hela planets slogs ut från ingenstans och störtade.

Så berättade de att det hade varit en oupptäckt destruktiv solvind som hade slagit ut all elektricitet på hela Jorden. Allt var i kaos, städerna hade slocknat.

‘“Wow!” sa jag och tittade dit Altea stod.

Men, hon var inte där. Jag blev orolig och började titta överallt runt om mig, men hon var helt borta, hon försvann på bara någon sekund. Sedan hörde jag ett svagt “hejdå” som kom från Altea, men hon syntes inte till någonstans.

Tristan Dagander

Altea försvann med dimman.

4. HAN LOG

Tindra Nylander

3. FLYGKRASCHEN

Noah vaknar upp i ruinen av det som en gång varit hans hem.

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD

Men den här gången känner han inte igen sig.

Vardagsrumssoffan är täckt med damm och en stor balk har ramlat ned från taket. Fast taket finns inte längre. Solen skiner in i huset utan att taket kan hindra den. I stället för den välbekanta doften av nybakat bröd känner Noah stanken av utedass. Det är tyst, för tyst. Han vet inte om han har blivit döv från slaget i huvudet eller om det bara inte fanns någonting kvar att lyssna på.

Det var sommar 2045. Jag höll ett glas champagne i handen och tittade ut genom flygplanets fönster, det var hav så långt ögat kunde nå med tusentals småöar utspridda över ytan.

Jag var på väg hem till USA i mitt privatflygplan. Det var mitt i natten, jag var trött och ville bara gå och lägga mig i min sköna säng. Jag satt själv här bak medan piloterna satt i cockpiten, de frågade om jag ville ha mer dricka och det ville jag.

Noah försöker ta sig upp utan att lyckas. Han upptäcker vad som orsakar den obehagliga känslan i magen. Det sticker upp en stor träflisa strax under navel. Han inser att han någon gång måste försöka att ta ut den. Han sätter sig upp och kollar runt efter något som kan användas som ett bandage.

Han drar försiktigt ut träflisan och lindar en vit bordsduk runt magen, samma duk som han och Svea hade ätit frukost på dagen innan. Noah börjar ta sig fram i huset mot dörren. Han tar beslutet att han måste försöka ta sig till sjukhuset. Tanken slår honom att det kanske inte ens finns kvar, att det kanske rasat ihop som alla andra hus har gjort. Men det hade klarat av de tre senaste jordbävningarna så han håller hoppet uppe.

Från ingenstans blev det tyst på planet. Planet började luta och vi for neråt i hög hastighet. Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt var planet mitt i Stilla havet, och vattnet forsade in. Jag ropade på piloterna men de svarade inte.

Planet sjönk sakta ned i vattnet när mer vatten forsade in. Jag tänkte snabbt och tog fram en uppblåsbar flotte som låg över mitt huvud. Planet lutade nu runt sjuttio grader nedåt och jag var tvungen att simma ner i vattnet, ut genom dörren och sen simma upp till ytan. Sen drog jag av spärren på flotten och den blåstes upp. Jag klättrade in, jag var så lättad att jag överlevt men samtidigt i chock, vad nu? Helt plötsligt, exploderade motorn på skeppet…

Vägen är inte som den hade varit dagen innan. Den är inte full med bilar och cyklar. Barnen är inte på väg till skolan, och viktigaste av allt så går inte Svea där bredvid honom. Hon går inte där och ler mot honom medan han berättar det senaste skvallret från gymnasiet eller det senaste bråket Noahs föräldrar hade haft. Hon har alltid varit en bra person att prata med, han har alltid mått bättre när han har fått prata med henne. Nu ligger det i stället stora träd över vägen och inte en människa så långt ögat kan nå.

Jag öppnade ögonen, solen lyste starkt och jag låg på en strand på en ö. Jag hade spolats upp på land, jag tittade ut över havet. Flygplanet sågs inte i sikte, det hade förmodligen sjunkit till botten. Jag gick omkring, det var en liten ö, säkert bara 40 meter över till andra sidan. Där låg flotten, den hade också kommit i land och den var hel. Jag drog upp den en bit till på land så ingen våg skulle svepa ut den till havs. Det var lite gräs, buskar och palmer i mitten av ön men runt den var det bara sand. Jag gick och samlade stenar och pinnar, tog delar av buskarna och fick ihop en yxa. Jag högg träd och satte upp en lägereld. Dagen gick fort och det var inte långt innan mörkret föll.

Noah försöker att inte tänka på det men risken är stor att hon inte lever. Risken är stor att han aldrig kommer att få se henne igen. Han skulle varit där. Noah skulle varit där med henne, om han bara inte hade gått på den där träningen skulle han kunna varit där med henne. Han har varit kompis med Svea så länge han kan komma ihåg. Det har alltid varit en rutin att gå där bredvid henne varje dag till skolan.

Dagarna gick och gick. Jag hade lyckats bygga en hydda och en duglig säng. De senaste dagarna hade jag levt på kokosnötter och lite fisk. Jag tyckte att jag hörde något ljud.

Jag sprang ut ur hyddan och tittade upp mot himlen, det var en helikopter som kom flygande, men troligen alldeles för högt upp för att kunna se mig. Den flög bara förbi, jag skrek och kastade stenar. Frustrationen efter att ha varit strandsatt i flera dagar och sen kom det en helikopter för att sedan bara flyga förbi.

Hans blonda hår trillar ner i ansiktet och han drar det bakom öronen. Han märker att hans hand skakar, han tar snabbt tag i den med sin andra hand och fortsätter att gå. När han kommer till vägkorsningen tar han vänster även fast han vet att sjukhuset är åt andra hållet. Han har alltid tagit höger, på väg hem till Svea. Noah vet att han behöver gå till henne, han vet att han inte kommer kunna vila förrän han hittar henne.

Det gick veckor, jag hade rest ö till ö med min flotte och hoppats på att hitta andra människor. Jag hade gett upp allt hopp. Men då, helt plötsligt kom en till helikopter, den hade

Det hade varit en riktigt fin dag under andra omständigheter.

Solen skiner fortfarande och det är inte ett enda moln på 68

himlen. Hela staden hade förberett sig för detta. Alla visste att det bara var en fråga om när nästa jordbävning skulle komma men ändå så var ingen förberedd. Fast ingen kan nog någonsin vara förberedd. Noah försöker tänka men pipet i öronen växer starkare och starkare och det blir svårare att koncentrera sig. Ingen jordbävning har någonsin varit så här illa förut. Han har aldrig ens tänkt tanken på att det skulle kunnat bli så här illa.

bröstet.

– Jag älskar dig också Noah, säger hon tillbaka till honom.

Han känner hur Svea börjar suddas ut igen och hur det blir svårt att andas. Men han ler medan hans ögon stängs och han domnar bort.

Agnes Nylund

Noah stapplar fram på gatan, för varje steg han tar känner han ett nytt sting i magen. Han tittar ner på bordsduken som han gjort till ett bandage, den är inte vit längre. Hans blod har förvandlat den till en mörkröd färg. Han känner hur han bara ville lägga sig ner och vila en stund men han vet att han inte kommer kunna ta sig upp om han gör det. Han ser den stora granen som han och Svea brukade klättra upp i som barn. De brukade tävla om vem som vågade klättra högst upp. Han kommer fortfarande ihåg utsikten över staden och hur Svea brukade ta hans hand när han blev rädd. Eftersom han visste redan då, redan när de var åtta år gamla att han inte skulle kunna leva utan henne. Tanken ger honom styrka att fortsätta.

5. JOCKIBOI ÄR I KNIPA När Jockiboi var på väg hemåt så stod mamma och pappa i dörren och väntade på honom. De ville att han skulle gå och sätta sig i soffan. De såg allvarliga ut. De berättade att de skulle flytta till en annan planet. De hade hört på tv:n att alla skulle utrymma jorden för det skulle komma en stor komet och hela jorden skulle explodera.

Noah kan se hennes hus nu, det stora gula huset som han så väl känner till är bara några hundra meter bort. Men det ser inte ut som det gjort alla andra gånger han varit där. Glaset från alla kraschade fönster ligger utspridda på gräsmattan och den vänstra delen av huset har mestadels rasat ihop.

Noah känner hur det bli svårare att andas men han börjar ändå gå snabbare med blicken fäst på huset. Det är ett stort misstag. Överansträngningen får hans ben att vika sig och innan han vet ordet av ligger han på marken. Den grusiga asfalten skrapar upp sår på hans händer och knän. Han skakar mer än någonsin och det är då han inser att det är hopplöst att försöka ta sig upp. Han rullar över på rygg och kollar upp på himlen. Ett ensamt moln seglar över himlen medan tårar rinner ner för kinden. Huvudet dunkar och pipet i öronen har blivit outhärdligt. Det går upp för honom att han kommer dö nu.

Jockiboi blev jättenervös för han ville inte flytta men om han inte flyttade så skulle han dö. De skulle åka till Stockholm på söndagen men nu var det fredag så de hade några dagar kvar att packa.

De sa också på radion att man inte fick ha med sig andra grejer än kläder och vatten. Han var rädd, han visste inte vad som skulle hända om sju dagar.

Då var dagen här när de skulle flytta och Jockiboi ville inte men måste. Nu var det tio minuter kvar tills de skulle till Stockholm. De hade packat klart, nu skulle de åka. Det var fem timmar kvar, de hade åkt en och en halv timme på grusväg till motorvägen. Nu var det motorvägen kvar och de insåg att de inte hade någon diesel. Det stod i bilen att de bara skulle komma en mil på det som fanns kvar. De började leta efter mackar på vägen men de hittade ingen inom en mil. Det tog stopp, de såg att det fanns en mack två kilometer ifrån där de stod så de började putta bilen. Det tog en timme att komma en kilometer för det var proppat på motorvägen.

De var framme vid macken nu och hade tankat.

Han vrider på huvudet och kollar på Sveas hus.

Dörrhandtaget på dörren vrids om och en gestalt ställer sig på trappan upp till huset. Noah försöker se vem det är men allt har blivit suddigt. Han har förlorat väldigt mycket blod och han hade tur att slaget i huvudet inte hade dödat honom.

Gestalten börjar springa mot honom och Noah kisar med ögonen för att försöka se någonting. Den är inte långt bort nu, men han vet att han inte har lång tid kvar. Den är bara tio meter bort när Noah äntligen ser vem det är. Han blir alldeles varm i kroppen även fast asfalten är kall, ett stort leende sprider sig på hans läppar även fast han vet vad som snart kommer att hända.

De hade kommit en timme på motorvägen, sen tog det stopp. De hade två och en halv timme kvar, nu var det verkligen proppat för alla skulle ju åt samma håll. Men de sa på radion att de hade öppnat körfältet på andra sidan så det fanns sex körfält att köra i. Nu rullade det hela tiden, det var bra för annars skulle de inte hinna. Nu hade de en timme kvar, det hade rullat fint hela vägen.

Där är hon, med sitt bruna hår uppsatt i en slarvig bulle mitt på huvudet. Hon har ett par svarta jeans och en vit t-shirt som är alldeles för stor för henne. Hon skriker något men Noah hör inte vad det är. Hon kommer fram till honom och Noah gör en ansträngning att ta sig upp, men hon skriker någonting som han tolkar som ett “Nej”. Hon sätter sig på knä och säger någonting men han bryr sig inte, han är bara glad att hon lever och att hon är här med honom. Svea tar Noahs huvud och lägger det i sitt knä. Han kollar upp på hennes stora bruna ögon och säger det som han önskar han hade sagt för längesen.

Nu var det bara det sista kvar, nu var de framme om fem minuter och de kunde se flygplanet från bilen. Det stod tjugo flygplan där och väntade på att de skulle komma. När de skulle parkera så fanns det inga platser för alla hade parkerat huller om buller och de måste ställa sig en bit bort. De ställde sig på en åker. Det stod inte så många bilar där, bara sju på rad. Och en stor skördetröska som var grön.

– Jag älskar dig Svea, säger han och ler mot henne medan han tar hennes hand.

De gick på flygplatsen, det var kö från ingången så de måste vänta på att komma fram. Jockiboi var glad för de inte skulle dö så det var bara att vänta. Jockiboi gick och köpte vatten ur en liten kiosk och drack. Nu hade de fått reda på vart de

Huvudet är helt klart nu och pipet är borta. Han kan äntligen tänka klart och det känns som en stor tyngd har lyft från 69

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD

De skulle flytta inom tre dagar för kometen skulle komma om en vecka. De skulle åka upp mot Arlanda. Det var en bit att åka för de bodde i Umeå.

skulle åka, de skulle åka till en planet som de hade hittat och forskat mycket om. De som hade forskat sa att den var som Jorden, att man inte behövde ha syrgas eller något. Det fanns syre på planeten, den kallades Tomtemor för det var ganska kallt på den.

att bli upptäckta. I rummet såg jag massa små knappar och spakar, men i mitten av alla små knappar så var det två stora knappar, på en av knapparna stod det “elektricitet” på och på den andra stod det “jordbävning”.

Nu skulle Jockiboi åka, nu åkte han…

Jag tog av min ryggsäck och tog ut några vattenflaskor som vi hade tagit från macken. Jag tröck på elektricitet knappen och sen hällde jag ut allt vatten på alla knappar så att maskinen som slog ut elen och orsakade jordbävningen skulle gå sönder. Vi sprang ut därifrån och såg massa gnistor komma ur maskinerna. Vi såg de andra springa mot utgången också, men vi kom dit först så vi låste in dem där och sen sprang till våra cyklar som var parkerade utanför och cyklade till andra sidan av arenan och när vi kom in i arenan hörde vi explosionen från maskinerna och såg att elen var tillbaka. Vi sov i arenan i några dagar tills alla som hade evakuerat kom tillbaka. När alla var tillbaka så spelade vi klart matchen med tre andra från deras lag. Vi vann matchen.

10 år senare Jockiboi har precis vaknat, det är snö ute. De bor vid ett berg där de brukar åka snowboard. Det är det Jockiboi gör om dagarna nu.

Adam Pettersson

6. JORDBÄVNINGEN

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD

Det var finalen i Overwatch league, laget som vinner, vinner 15 miljoner kronor. Jag spelade med mitt lag Enchant Gaming, vi spelade mot det högst rankade laget i ligan, Rouge. Det stod 2–2, det var bäst av 5. Vi hade pointen (ett litet område som ett lag ska ta över och sen skydda i några minuter) och just när vi var på väg att vinna så kände jag hur marken började skaka och allting blev alldeles mörkt. Allting var helt tyst i några sekunder. Sen hörde jag någon från det andra laget skrika “Jordbävning!”.

Sebastian Kjellberg Buckley

7. KATASTROFEN De har precis kommit hem från en lång promenad och ska precis gå in i huset när de plötsligt hör ett stort muller, samtidigt känner de också att marken börjar skaka. De ramlar ner på marken och hamnar utanför huset medan de ser genom fönstret på framsidan att flera saker faller ner från hyllor. Plötsligt hör de ett högt skrik men det tar inte lång tid innan det slutar. Det fortsätter skaka i marken och det fortsätter komma ljud inifrån huset och Magnus kan knappt tänka på grund av allt oväsen.

Jag hörde hur alla skrek av panik. Jag tog ut min mobil och satte på ficklampa och såg att det var en spricka i marken precis där jag stod, då märkte jag att jag hade separerats från alla i mitt lag förutom min bästa kompis Vakez. Jag sa till honom att följa med mig för att jag visste vart det fanns en bunker under arenan. När vi kom fram till bunkern så kunde jag inte se en enda person, det var som att vi var de enda kvar i hela arenan. Det fanns nog med resurser för att överleva där i några år men vi tänkte bara vänta ut jordbävningen. Efter ungefär en timma så slutade marken skaka. Vakez öppnade bunkerdörren först för att se om kusten var klar. Han vinkade dit mig och sa att kusten var klar.

– Vad händer? skriker Alfred mitt i allt oväsen.

Magnus sitter på sitt rum och tittar på tv. Han har precis duschat efter sin handbollsträning och ska snart plugga till sitt matteprov han har nästa vecka.

Vi gick ut ur arenan och såg att jordbävningen hade förstört nästan hela staden. Alla som bodde i staden hade evakuerat.

När vi hade gått 150 meter så såg jag en bensinmack, vi sprang in i den och försökte hitta någonting att äta och dricka.

– Maten är klar! ropar hans mamma högt från nedervåningen.

– Kommer! ropar han tillbaka.

Han springer ner för trappan och in i köket samtidigt som det börjar skaka i marken, det har varit små jordbävningar varenda dag i flera månader och ingen vet varför men det har däremot aldrig varit en stor jordbävning än. När det precis håller på att sluta skaka slås också dörren upp och Alfred, Magnus bror, kommer in. Hans ben skakar av ren rädsla och orolighet. Magnus ser på honom att han är väldigt rädd. Han säger att han var på väg hem från träningen i mörkret när det började skaka och mullra så han började springa för att komma hem så snabbt som möjligt. Det är också den kallaste tiden på året så det är iskallt att vara utomhus och hans öron är röda som tomater på grund av kylan. Fort kommer Magnus mamma springande ut från köket.

Plötsligt hörde vi ljudet av en bil, så vi gömde oss bakom några buskar bredvid macken. Det satt fyra personer i bilen, jag kände igen tre av dem, de var från det andra laget, Rouge.

Vi hittade några cyklar vid ett hus i närheten. Vi tog cyklarna och försökte följa efter bilen utan att bli upptäckta. De gick in i ett jättestort hus precis bredvid esports-arenan som vi var vid tidigare. Jag tänkte att det kanske var de som slog ut strömmen och var orsaken till jordbävningen. Vi kollade på dem genom ett fönster. En av dem klickade in en kod på en maskin på väggen. Då öppnades väggen upp till ett hemligt rum. Vi såg hur väggen stängdes långsamt, då sprang vi så fort vi kunde för att komma in i rummet innan det stängdes helt. Vi gömde oss bakom en låda i rummet och såg två stora maskiner. En av maskinerna hade tjocka sladdar som gick ner i marken. Jag viskade till Vakez att det måste vara maskinen som orsakade jordbävningen och att den andra slog ut strömmen.

– Är ni oskadda? frågar hon med en darrande röst av orolighet.

Ingen av dem hann svara innan det började skaka i marken igen, fast den här gången rejält. De hör ett skrik från köket och direkt hör dem på rösten att det var Magnus pappa, Karl, som skriker. Magnus försöker ta sig in i köket men så fort han kommer upp på benen och ska försöka gå mot köket ramlar han ner igen. Det fortsätter skaka och det tar lite mer än en

Han jag inte kände igen pratade med någon i mobilen så han gick in i ett annat rum. Jag såg ett rum som såg ut som kontrollrummet, där maskinerna kontrolleras. Vi smög dit utan 70

halvtimme innan det slutar skaka. När Magnus, Alfred och deras mamma, Karin, sedan går in i köket för att kolla om Karl är oskadd ser de honom ligga på golvet med huvudet intryckt mellan bordsbenet och väggen. Han ligger där medvetslös och medan Karin hämtar sin telefon för att ringa ambulansen, står Alfred och Magnus där och bara tittar. Magnus tittar över mot Alfred och ser en tår falla ner för hans kind. Efter ungefär tio minuter kommer ambulansen och tar hand om Karl.

Klockan är tio och det är fredag, Karin säger åt Magnus och Alfred att gå och lägga sig. De går uppför trappan och in på toaletten för att borsta tänderna. Det enda Magnus kan tänka på är vad som kommer hända hans pappa. Båda två går in på sina rum och lägger sig i sina sängar men för Magnus tar det lång tid innan han kan somna. Det känns som det är ett stort tomrum som finns men han vet inte vad det är som ska fyllas.

Han vet inte vad han ska göra om hans pappa inte kommer tillbaka.

magen. Han hjälper henne upp och de båda går ut till Alfred.

Han säger att han inte kan stödja på sitt vänstra ben men annars är allting bra. De kramar om varandra och sedan ser de också en taxi åka upp på uppfarten. Ut ur baksätet kliver Karl fram. Det första han frågar när han ställer sig vid dem är om de är oskadda. Alla svarar att överlag så är de det. Han kramar om dem alla hårt.

– Det kanske är över nu, säger Karl.

– Vad för något? frågar Alfred undrande.

– Jordbävningarna, svarar han glatt.

De ler mot varandra och just nu tänker ingen på vad som har hänt med huset, utan de tänker bara på att alla är okej. Efter ett tag så kollar de mot huset och Karin frågar om de ska gå in i huset för att kolla vad som är skadat och vad som inte är det. De andra går med på det och de går in för att titta.

När de håller på att titta vad som är skadat i huset börjar det knaka lite i taket. Ingen förstår riktigt vad det är men ingen vill ta någon risk så alla rusar ut från huset allt vad de har men Alfred hamnar lite efter eftersom han har ont i benet men ingen annan märker det så de fortsätter springa för livet ut ur huset. Precis innan han kommit ut ur huset ser Magnus att Alfred inte kommer hinna ut innan huset rasar så han vänder sig om och springer tillbaka för att hämta honom. Han lyfter upp Alfred i famnen och springer ut men när de är på väg ut hör de bakom sig en hög smäll och de förstår direkt att allt mer och mer av huset börjar rasa ner bakom dem.

Morgonen därefter går Magnus och Alfred tillsammans på en promenad för att försöka tänka på något annat och det hjälper faktiskt ganska mycket, i alla fall för Magnus. De brukar gå en promenad varje helg men den har aldrig varit så lång som den är idag. De går ungefär två mil men de säger inte ett ord till varandra på hela promenaden.

De har precis kommit hem från den långa promenaden och ska precis gå in i huset när de plötsligt hör ett stort muller, samtidigt känner de också att marken börjar skaka. De ramlar ner på marken och hamnar utanför huset medan de ser genom fönstret på framsidan att flera saker faller ner från hyllor. Plötsligt hör de ett högt skrik men det tar inte lång tid innan det blir helt tyst igen. Det fortsätter skaka i marken och det fortsätter komma ljud inifrån huset och Magnus kan knappt tänka på grund av allt oväsen.

Linus Ekholm

8. SKOGSBRAND Edwin känner att det blir varmare och varmare, han kollar upp, det enda han ser är eld, överallt. Men ingen mamma och ingen pappa. Han är helt själv, i mitten av en skogsbrand.

– Vad händer?! skriker Alfred mitt i allt oväsen.

– Jag vet inte, det har aldrig varit så här grovt! skriker Magnus tillbaka.

Mamma och pappa stannar för att lägga ett gäng gyllengula svampar i korgen. Edwin fortsätter framåt en bit och spanar efter kantareller i mossan som nästan tappat sin gröna färg och dess mjukhet helt. Men han blir hela tiden lurad av gula löv som ligger på backen. Han märker inte att han kommer ifrån mamma och pappa i jakten på kantarellerna.

En ny jordbävning håller på men den här gången är det inte som alla andra gånger, utan den här gången skakar det så mycket att man inte kan höra sin egen röst. Magnus fortsätter kolla in i huset när han plötsligt ser en stol som flyger mot fönstret, den krossar rutan och flyger ut genom fönstret och ut mot Alfred. Den landar på hans ben och Magnus kan se på honom att han skriker av ren smärta. Han hör däremot inte någonting av hans skrik eftersom mullret och allting inne i huset tar över allt ljud. Det tar ungefär fyrtio minuter innan det slutar skaka och mullra. Direkt när det slutar skaka springer Magnus mot Alfred för att kolla hur han mår.

Han ser sig om, över höger axel och vänster axel, men det är ingen där. Pulsen stiger och hjärtat börjar klappa fortare. Han ropar efter dem flera gånger men får inget svar tillbaka och han blir bara mer och mer orolig.

Efter en stund ger han upp, sätter sig ner vid ett träd för att hämta andan och vila lite.

– Är du okej? frågar han oroligt.

Edwin känner att det blir varmare och varmare, han kollar upp och inser att han måste ha somnat, det enda han ser är eld, överallt. Men ingen mamma och ingen pappa. Han är helt själv, i mitten av en skogsbrand.

– Mitt ben gör jätteont, svarar han med darrande röst.

Alfred ber Magnus att gå in i huset och kolla om Karin är där.

Han går in i huset och ser böcker och porslintallrikar som har krossats i tusen bitar ligga på golvet. Han tittar in i köket och ser Karin sitta med ryggen mot spisen och med blod i pannan. Magnus frågar henne om hon är okej och hon säger att hon är okej och frågar om de är oskadda. Magnus nickar och går fram till Karin. Han ser på henne att hon är rädd och vågar inte lita på det hon säger så han frågar igen och hon fortsätter svara ja. Då släpper oroligheten som han kände i

Han ser sig om efter ett sätt att ta sig ut, en utväg. När han tror att han ser en utväg, börjar det falla brinnande träd mitt framför näsan på honom så han måste backa och inte kan ta sig ut längre. Han sätter sig ner med sin svampkorg på den fnasiga backen för att undvika röken, lägger sig ned på rygg för att undvika så mycket som möjligt att andas in röken i lungorna. På himlen ser han hur stora flockar av alla möjliga 71

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD

– Jag hoppas det, säger Magnus lite tveksamt.

olika fåglar flyger därifrån i panik.

På morgonen blev de väckta av ett skärande ljud som lät som en siren. Det var orkanlarmet, det kom norrifrån.

Edwin tänker att hans föräldrar kanske är utanför eldringen nu och letar efter honom, så han skriker, allt vad han orkar, rätt ut, tills hans röst spricker och han måste hämta andan.

– Kom, nu vi måste dra, sa Patrik.

Pierre och Kristina packade sina grejer och gick ut till bilen.

De satte sig och åkte söderut tillbaka till Pierres hus.

Fortfarande inget svar, fortfarande helt ensam.

Edwin tycker att han hör ett svagt helikoptersurr. När han ligger på rygg och stirrar upp i himlen ser han hur de sista fåglarna försvinner och ersätts av en helikopter. Han ställer sig hastigt upp, hoppar upp och ner, viftar med armarna som en galning.

När de väl kom fram till Pierres hus så var det mörkt men det lyste från insidan. Patrik och Pierre klev ut.

– Shh, sa Patrik.

De gick till dörren och Pierre tog fram sin Glock 9 som han hade i fickan. Patrik öppnade dörren och en man steg fram med en kniv. Han började springa mot Patrik. Pierre sköt honom rakt i huvudet. De gick in och kollade efter fler människor. Det var ingen där så de gick ut och hämtade Kristina. När hon kom in så blev hon chockad över att se den livlösa kroppen på golvet. Hon var helt stum, hon gick och la sig och det gjorde de andra också.

BRYT! Hör han hur en man ropar genom megafonen.

Maja Hagberg

9. STORMEN NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD

Pierré tog bilnycklarna och satte sig i bilen och startade den, han tryckte på kopplingen och la i backen och körde iväg.

Han tog motorvägen eftersom det var minst chans att det fanns välta träd där.

Nästa dag blev de väckta av en stormsignal västerifrån.

När Pierré hade åkt i fem minuter så såg han en stor grå skugga i backspegeln. Han kollade bakåt genom bakrutan, det var ett stort mörkt moln som susade genom himlen. Det började mullra i marken. Vad kan detta vara? undrade Pierré.

Han kollade ännu en gång i backspegeln. Det var en skyhög tornado. Pierré tryckte ner gasen och körde raka vägen till sin farbrors hus.

– Jag vet, sa Kristina.

Han kom fram till sin farbrors hus och knackade på. Det tog ett tag tills någon öppnade men till slut så hörde Pierre att han kom. Han öppnade dörren.

– Det finns el, sa Kristina.

– Det har jag aldrig varit med om, stormsignalen har aldrig kommit västerifrån, sa Patrik.

De tog bilen och körde österut till kusten, när de hade kommit halvvägs så fick bilen en radiosignal där en man pratade. Han sa att orkanen inte skulle ut mot kusten.

De kom till ett övergivet sommarhus, de gick in i huset och kollade så det fanns el.

– Då får det här bli vårt hem, sa Pierre.

– Kom in, sa han.

Robin Gailitis Åkervall

– Tack, sa Pierre.

10. TSUNAMIN

De gick in till vardagsrummet där farbrorn hade lagat mat.

Pierre tog ett fat med mat och satte sig i soffan.

Det börjar som vilken annan dag som helst. Eller, det kanske inte riktigt är sant. Det är sista dagen av mitt näst sista år i skolan vilket betyder att det endast är en vecka kvar tills jag fyller 18 och slipper fosterhemmen för alltid. I skolaulan sitter mina klasskamrater motvilligt bredvid sina föräldrar och ser förväntansfullt upp på scenen där alla studenter står. Själv sitter jag ensam och bara önskar att jag hade en vuxen i mitt liv som brydde sig nog om mig för att vara med på min skolavslutning. Klockan är väl runt två när ceremonin avslutas.

Som en ström fiskar öser barnen ut och jag får vara kvick ut för att inte fastna i strömmen. När jag tar mina första steg ut ur skolan kan jag redan se cafét stå och vänta på mig, tvärs över gatan.

– Jag visste att du skulle vara här, sa Pierre.

– Jaha, hur så? sa farbror.

– Ditt hus är det enda hus som inte är gjort av trä och du har en källare.

– Vem är det, Patrik? hördes en röst från källaren.

– Det är Pierre, sa Patrik med glad röst.

– Vem är det? frågade Pierre.

– Det är Kristina, sa Patrik.

Kristina kom upp från källaren och kramade om Pierre, nästan så att han inte fick någon luft.

Jag vet precis vad jag ska beställa. Inte är det något annorlunda från förra året, eller året innan det, och det vet även de anställda. En snabb titt på mig och de har en chokladmilkshake klar fortare än vad jag trodde var möjligt.

Jag räcker fram tre dollarsedlar men kassörskan bara ler och skakar på huvudet. Jag tar emot drickan och börjar gå mot bordet vid fönstret längst borta i hörnet, vårt bord.

– Vilken tur att min brorson är oskadd.

Pierre log med ett stort leende medan han åt upp maten som han hade i munnen. Han tyckte att det var lite barnsligt att hon behövde säga så. Det var mörkt, sent och dags för att sova. Pierre gick och la sig i soffan i vardagsrummet.

Till min förvåning upptäcker jag att bordet är upptaget av en ung kille, ungefär i min ålder skulle jag gissa. Han har blont lockigt hår, och sitter koncentrerat med en bok i ena handen 72

och en kaffekopp i den andra. Han har även bruna ögon som förvandlas till pölar av honung när solljuset studsar förbi.

Plötsligt hör jag en röst avbryta mina tankar, det är ingen mindre än han, killen jag har stått och stirrat på i evigheter.

“Vi måste härifrån NU!” skriker Sebastian samtidigt som han tar ett hårdare grepp om min hand och börjar springa.

“Vart är vi på väg? Det finns ingenstans att gå!” svarar jag i två korta andetag.

“Hej!” säger han med ett lätt leende.

Jag svarar inte.

Staden är helt platt, varken några höghus eller kullar finns i närheten.

“Kan jag hjälpa dig med något?” fortsätter killen.

“Vår familj, vi äger en privatjet”, säger Sebbe.

Jag ser på honom, förvånad över att han ens lagt märke till mig.

“Ni har VADÅ?!”

Jag menar, hur ofta stöter man på en 18-åring med en egen privatjet.

“Eh hej”, börjar jag. “Jag behöver det här bordet.”

Hans ansiktsuttryck får mig inse hur snobbigt det jag just sagt lät.

“Min familj, vi är rika. Men skit i det, poängen är att vi måste upp, högt upp. Och fort innan vågen når hit. Kusten ligger bara några knappa kilometer härifrån.”

“Jag hade inte suttit här om det inte vore så att jag också behövde bordet”, ler han.

Vi är framme vid planet efter bara några minuter. Det är först då jag inser hur rik han verkligen är. Hans familj måste äga halva stan, tänker jag när han berättar att landningsbanan ligger på deras bakgård. Nyckeln till planet ligger tydligen i kassaskåpet inne i huset, och nyckeln till huset ligger...

Utan att säga ett ord vänder jag mig om för att fly situationen, men innan jag hinner lyfta foten känner jag en varm hand ta tag i min handled.

“Det finns en ledig stol, om du skulle kunna tänka dig att dela bord med en främling såklart”, ler han.

Han stoppar ner handen i fickan.

“Visst” svarar jag till slut efter att ha stått där som en idiot i fem minuter.

“Den ligger här, vänta.”

Sedan sätter jag mig ner på stolen han dragit fram åt mig.

“Jag heter Sebastian” säger Sebastian. Vi sitter kvar på cafét i nästan en hel timme och pratar om allt mellan himmel och jord. Jag kollar på klockan och inser att jag är sen till middagen hos mina fosterföräldrar. “Shit, de kommer att mörda mig!”

Han fortsätter att rota ivrigt i båda byxfickorna.

“Så?” avbryter jag ivrigt.

“Vänta, vänta” svarar han samtidigt som han går över till att leta i jackfickan.

“Fuck!” utbrister han till slut.

Jag springer ut ur cafét men hinner inte gå mer än fem meter innan asfalten plötsligt börjar skaka. Jag känner hur min puls höjs samtidigt som jag ser hur små sprickor börjar att bildas i asfalten. En stor spricka i marken, minst fem meter bred, börjar växa sig över stan. Människor springer för sina liv, jag tar ett språng för att hoppa över ett litet hål i marken men precis som jag landar på marken igen bryts en stor bit av marken av och jag faller med den. Min instinkt säger åt mig att ta tag i något så jag börjar desperat att svänga omkring med armarna tills jag får tag på en del av ett metallrör. Flera människor hänger sig för sina liv fast i föremål som sticker fram ur asfalten. Vissa får inte tag på annat än trådar av asfalten och faller till sin död efter bara några ögonblick.

Hålet är så djupt att det inte går att se vart det tar slut. Ramlar jag ner är det slutet för mig. Utan att tänka på det börjar jag skrika på det första namn som kommer till mig:

Jag stirrar skräckslaget på Sebbe medan hans förut lugna blick övergår i en panikslagen sådan.

“Vadå?!” vrålar jag.

“Nyckeln! Jag har tappat den!” skriker han tillbaka och tittar bort från mig, ut i den tysta, fridfulla skogen.

Träden blommar och fåglarna kvittrar. Det är omöjligt att tänka på vad som är på väg att hända. Helt absurt. Jag blir knäpptyst. Försöker jag prata nu skulle jag brista ut i gråt, det vet jag. Jag sänker blicken i ett försök att gömma mina vattniga ögon och vänder inte upp blicken igen förrän jag hör en krasch.

“Vad håller du på med?!” utbrister jag när jag ser de söndersplittrade glasbitarna utspridda över hela terrassen, samtidigt som jag hör inbrottslarmet tjuta.

”Sebastian!”

Jag skriker och gråter och skriker ännu mer. Jag är precis på väg att tappa taget när jag ser en siluett närma sig, och en hand sträcks ner.

Jag är säker på att det hörs över hela stan, men ingen har tid att lägga märke till det. Innan jag hinner reagera är Sebastian på väg in i huset medan jag står kvar. Det är då jag ser den. En mörkblå, nästan svart skepnad tar sig mot oss. Ett öronbedövande, hjärtskärande illskrik är det enda som hörs.

Det är mitt eget.

“Är du skadad?!” skriker Sebastian samtidigt som han drar upp mig.

“Jag är okej” säger jag utan att släppa hans hand.

Jag vet inte vad jag ska lägga blicken på, Sebbe eller den 20 meter höga vågen som tar sig allt närmare oss. Fastfrusen står jag bara och väntar, för vad finns det jag kan göra mer än att vänta? Vänta på att Sebbe ska komma tillbaka med nyckeln i tid, eller vänta på att vågen ska slunga med mig i sina starka

Vi avbryts sedan av ett larm. Det är evakueringslarmet. Ingen av oss har någonsin hör det, men vi alla har läst om det i skolan och varenda en av oss vet precis vad larmet innebär.

En tsunami är på väg mot oss.

73

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD

“Sebastian vart är nyckeln?”

strömmar och föra mig till min död. Fåglarna har slutat kvittra, löven på träden far åt alla möjliga håll och de små buskarna på marken ser ut att kunna blåsa iväg vilken sekund som helst.

– Ja, säger jag och sväljer.

“Jag har den!” skriker Sebastian samtidigt som han springer förbi mig och upp till planet.

Jag går ut till kanten igen och bakom mig hör jag Mark skratta till. Jag himlar med ögonen och hoppar ner i den orangea smeten av vatten. Jag hoppas att färgen på vattnet reflekteras från himlen…

“Kommer du då?”

– Aj!!!! Jag skriker till.

Planet lyfter från landningsbanan och vi är i säkerhet. Under oss ser vi marken falla samman när vågen och de kraftiga jordbävningarna erövrar vår lilla stad. Jag vet inte om jag borde känna lättnad eller ångest över att just vi klarat oss.

Vattnet känns som tusen nålar över hela min kropp. Allt blir svart. Jag känner att mina ögonlock sluter sig som en snigel runt ett plommon. Där ligger jag på botten av sjön som jag förut brukade bada i utan att bry mig om sjukdomar och gifter. Men allt är annorlunda nu. Först sprängdes reaktorn i Ringhals, sen så släpptes all radioaktivitet ut i luften och ner i vattnet.

Han ler och tar min hand och vi blir tysta, ända fram tills ett tickande ljud hörs från den rödblinkande lampan bland de andra kontrollerna. Jag tänker inte mycket på den saken men Sebastians grimas ändrar på det.

Jag känner hur kylan nästan tar tag i mina ben och liksom bedövar dem. Men jag känner ändå smärtan i benen, det gör fruktansvärt ont. Då känner jag hur min kropp lyfter från botten, jag flyter upp mot ytan i långsam fart. När mitt huvud slår igenom ytan tjuter det i mina öron så som det låter när man drar en gaffel mot en porslinstallrik. Jag är fem meter från bryggan, ser jag när min syn återvänder. Jag försöker i panik simma men mina armar lyder mig inte. Hela min kropp skakar som om jag håller på att få ett kraftigt epilepsianfall.

Jag skriker på hjälp så att mina lungor gör ont. Mina så kallade kompisar vänder sig om i chock och bara tittar på mig. Jag kan se rädslan i deras ögon men i Marks ögon finns det bara hat. Efter en minut av bara stirrande på varandra skriker Mark till:

“Vadå?” frågar jag nervöst.

Han vänder huvudet och tittar på mig: “Jag är så ledsen”.

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD

Jag ser undrande på honom, och på lampan. På honom igen, och sedan på lampan. Det är då jag ser det. Den rödblinkande, pipande lampan står för bensintanken. Vi hinner inte säga något annat innan planet plötsligt börjar tippa framåt. Jag skriker på Sebbe att landa planet men vet mycket väl själv att det inte finns någonstans att landa. Planet börjar luta mer och mer tills vi sitter framåtlutad i 90 grader.

Hade det inte varit för säkerhetsbältena hade vi båda flugit fram och tryckts mot glasrutan.

– Du, jag trodde du var död för länge sedan, säger han med hån i rösten.

Allt går så fort, vi säger ingenting. Vi håller varandras händer i tystnad, innan mörkret tar över.

Han äcklar mig.

Jag visste att Mark var farlig. Jag visste att han kunde manipulera folk. Han hade fått hela min kompisgrupp mot mig. Bara för att han var kär min flickvän. Han ville aldrig tävla.

Han ville bara ha ur mig ur bilden.

Ester Holmberg

11. UTE PÅ BRYGGAN

Jag känner hur allt stannar i mig. Hur mitt sinne vandrar iväg till någon lyckligare plats. Kanske Hawaii, vem vet.

Hedvig Becker

Jag går vingligt ut på den gamla träbryggan, plankorna under min fot känns som sandpapper. Det känns inte rätt.

12. VI KLARAR DET

Jag och Mark bestämde oss i skolan för att tävla i vem som vågade dyka i skogssjön. Jag som alltid ville vara tuff inför Mark antog utmaningen. Mitt största misstag.

Allt började med att vi var på ett museum: “Framtidens museum”.

Mark är stor och stark.

Där kunde man se teorier om vad folk trodde skulle hända med utvecklingen. Det fanns bland annat flygande bilar, flygande stolar, mobiler som fungerade med tankekraft, olika slags robotar, och så vidare. Vi brukade gå dit då och då för att det var kul att vara där. Mina föräldrar var också ägarna av museet vilket gjorde saken mycket bättre.

Jag går längst ut på bryggan och tittar ner i den tjocka sörjan av vatten. Jag ryser. Vattnet ser inte ut som vatten när det slår upp mot bryggan, det ser giftigt ut. Jag backar och vänder mig om. Mina kompisar tittar på mig med stirriga blickar.

– Vem vill börja, säger jag försiktigt.

Men nere i källaren fanns det en mystisk klocka. Jag och mina bästa vän Johannes brukade se den när vi lekte kurragömma där när vi var små. Från klockan brukade det komma konstiga ljud ibland, därför gick vi aldrig nära den. Mamma brukade säga till mig och Johannes att den var 100 år gammal och att vi fick den av min morfar.

Alla tittar förbryllat på mig som om jag var en kanin med rabies. Till slut så reser sig Mark upp. Han är så stor att trädet bredvid honom ser ut som miniatyr när han står rakryggad.

Yes, tänker jag, då slipper jag börja. Jag är rädd, jag vill bara inte visa det.

Jag minns att vi en dag hade en “sleepover” i museet och vi bestämde oss för att utforska den där konstiga klockan.

– Du, säger Mark med ett muller.

74

13. VÅGEN

Vi var ganska stora när vi bestämde oss för att utforska den.

Johannes tog ner den från väggen och satte på ljuset som fanns i klockan men då kom det ett slags högt ljud. Klockan ramlade på golvet med framsidan uppåt och två konstiga “dörrar” öppnades från den.

Jag vaknade upp. Jag svettades och hade svårt att andas.

Jag tror att jag hade en mardröm. Jag blev lättad att det bara var en dröm. Jag gick ner och åt frukost och hälsade på mina familjemedlemmar. Mamma och pappa var vakna men mina syskon låg och sov.

Vi sögs in i klockan och kom till en hemsk plats. Medan vi stod där och inte visste vad vi skulle göra fick vi ett brev från ingenstans. Det stod “FRAMTIDEN” mitt på kuvertet.

Jag gick ut på balkongen och kollade ut på gatan. Då såg jag en gigantisk våg röra sig mot staden. Jag trodde fortfarande att det bara var en dröm fast när jag såg den stora vågen närma sig så testade jag att nypa mig men jag vaknade aldrig upp och jag fortsatte att nypa mig men inget hände.

“Ni måste återvända och varna allihop för framtiden. Litar de inte på er så ta med det här brevet. För att åka tillbaka hoppar ni i sjön. Från din käresta morfar.”

Hans signatur fanns längst ner på det bruna gamla skrynkliga pappret.

Jag hörde ett stort buller så jag bestämde mig att gå ut och kolla vid kanten och jag blev helt kall. Jag såg att en av byggnaderna bredvid ramlade ihop. Vattnet hade gått upp en fjärdedel av lägenheten och sen kom det ett stort muller och sen ramlade lägenheten ihop. Jag såg hur vattnet höjdes och höjdes.

Viljan att komma fram till sjön kändes meningslös, hoppet vi hade var som bortblåst. Vi hade nämligen gått och gått men inte sett till någon sjö. Trädens trötta grenar vilade tyst över oss, det hade inte blåst en enda vindpust på hela kvällen.

Vi fortsatte gå, fortfarande under fullständig tystnad. Han sneglade åt mitt håll men ångrade sig när han anade sjön i månljuset mellan träd och buskarnas grenar. Jag såg det också, vi började gå fortare och fortare och till slut sprang vi.

Vi båda kutade hela vägen till sjön där vi ställde oss bredvid varandra och tittade ut över vattnet.

Vattnet började närma sig taket och jag blev mer och mer nervös och såg hur bilar och koner flöt i vattnet. Jag kände att byggnaden började skaka lätt men den började skaka mer och mer och byggnaden höll på att ramla ihop så vi bestämde oss att hoppa i vattnet. Vi kunde se hur en massa byggnader föll ihop och jag började bli jätteorolig för mina kompisar. Vilka som hade överlevt eller inte, det var det som var läskigast.

Jag bestämde mig för att dyka ner och leta efter nån typ av paddel så att man kanske kunde paddla runt till nedfallna byggnader och kanske se om det fanns några skadade som man kunde rädda och hjälpa. Vi paddlade och paddlade runt och visste inte vad vi skulle göra. Vi bestämde oss för att bara paddla runt och leta efter land så man kunde fortsätta leva. Vi letade efter byggnader eller nån typ av affär som låg högt så man kunde ta mat och överleva på det.

Att man inte ens orkade tänka. Även om vi bara hade varit där i några timmar kändes det som dagar. Men jag vågade verkligen inte, trodde att vi skulle dö om vi hoppade eftersom vi var så frusna och inte kunde simma. Det var dock vårt enda hopp. Vi stod mot bryggan, jag var rädd och jag kände hur han också var det. Men jag insåg snabbt att det inte var lönt att bry sig. Snart skulle jag inte behöva bekymra mig över något, jag skulle vara befriad från alla tankar och allt som fanns i min närhet. Johannes tvekade för en sekund. Ville vända om, men han kunde inte, hur mycket han än försökte vända om så fortsatte vi båda framåt. Det gick inte även om man ville det. Jag tog tag i hans hand och vi båda kollade på varandra, nickade och hoppade.

Vi tog oss in i byggnaden och började leta efter mat som vi kunde förvara länge. Vi hittade lite burkar med ravioli i och en massa andra burkar. Vi drog ut efter att vi hade hittat mat och dricka och nu var det bara att överleva så vi tog våra åror och paddlade iväg och letade efter äventyr.

Vem kunde ana att framtiden skulle se ut sådär? Jag hade tänkt mig mer som en helt annan värld; solen som skulle lysa, det gröna gräset och till och med glada och friska människor.

Men där ute fanns det varken glada människor eller sol. Jag ville tillbaka, vi ville tillbaka för att varna alla människor. Om vi inte slutar med att förorena vår jord kommer det att bli tomt.

Det kommer inte finnas liv på jorden. Vi måste stoppa det här, jag och Johannes.

Albin Söderström

14. VÅGEN AV RÄDSLA Medan jag sprang för mitt liv så tänkte jag inte på något, jag bara sprang som jag aldrig hade gjort innan. Men hur skulle komma jag dit.

Mariana Bassem Yosef

Jag och min familj hade alla lov så vi ville åka någonstans och 75

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD

Vågen närmade sig min lägenhet så jag bestämde mig för att springa in i lägenheten och klättra upp högst upp på byggnaden. När jag sprang upp till taket så sa jag till min familj att det var en stor våg på väg mot vår lägenhet. Den stora vågen var på väg och när vågen kom i kontakt med lägenheten så började hela lägenheten skaka och jag fick svårt att behålla balansen och min lillebror ramlade ner på golvet vid taket.

Vi stirrade båda rakt ut i det kolsvarta mörkret, vi kände inte längre hur kylan tryckte sig in vid jackärmarna. Glädjen vi känt innan var inte på riktigt och energin existerade inte längre.

Den kärlek som varit så underbar hade vi glömt. Minns att jag tänkte högt på hur dum jag var som glömde mina vantar och Johannes svarade inte. Han lyssnade inte och han tänkte inte heller för den delen, han kände. Han kände hur all den smärta han känt var tämjd och hur ilskan försvunnit långt bort. Jag hade ingen känsel kvar och fick mörkt blålila fingrar, händer och tår. Det var så kallt dimmigt och solen syntes inte till. Visst är det så att vintern ska vara kall och jäklig, men hade det verkligen varit så här året innan?

15. VÄRLDENS SÄMSTA VATTENRENING

eftersom det var kallt som is ville vi åka till en varm plats.

Det var då vi gjorde det sämsta valet vi någonsin har gjort. Vi bestämde att vi skulle åka till Thailand. Vi köpte biljetter tre dagar innan vi åkte så vi skulle hinna packa. När vi skulle åka till flygplatsen var det sent på kvällen eftersom flyget kommer fram på morgonen. När vi satt på flyget såg vi de fina mjuka molnen försvinna bakom planet som att de visste vad som skulle hända.

– Vafan har jag fått i mig? skrev Knut i ett sms.

När vi kom fram till Thailand åkte vi direkt till huset vi hyrde vi havet. Vi packade upp. När vi hade packat upp gick vi till stranden där vi snorklade, dök och tittade på korallrev. Första dagen var perfekt jag och min brorsa Hampus hade det bra och när vi var klara vid stranden gick vi ut och åt på någon jättebra restaurang. Jag var jättetrött, dygnet hade blivit lite konstigt när vi ändrade tidszon. Så när vi kom till huset somnade jag direkt.

Det var en tisdag och Jonas vaknade upp av ett surrande i telefonen. “Vafan har jag fått i mig.” En vanlig dag för Jonas, 27 år. Han var på väg till jobbet och det var 20 grader varmt.

Han tog på sig sin varmaste jacka för 20 000 kronor.

– Fan i helvete!

Han tog sin nya elcykel till jobbet. Han bar en skjorta, slips och hårt åtsittande chinos med ett par bruna läderskor. Ett skärp som han fick från sin son i julklapp förra året för hela 10 000 kronor. Han gick med en speciell gångstil, folk beskrev den som att han gick på moln. Stel i kroppen och såg allmänt obekvämt ut, som att han var konstant rädd för att något läskigt skulle ske. Därför tog han sin elcykel. Även fast han hade köpt en ny sportbil som han sparat till ett tag.

När jag vaknade skulle jag och min familj till en närliggande restaurang och äta frukost det var då när vi hade fått in frukosten det hände.

Vi hörde folk skrika som inget jag hade hört innan. Sen såg vi den.

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD

Vi såg tsunamin och så klart blev vi rädda, vi gick ut ur restaurangen, vi tappade bort varandra men som alla andra människor sprang jag bort mot land sprang jag bort mot land.

Jonas mötte upp Knut som han hade känt när han var runt 15 år.

Jag såg ett hus lite längre upp på berget ovanför staden vi var i och som såg bättre ut att vara i än ingenstans alls. Så jag började att springa. När jag sprang började jag tänka på hur farligt det faktiskt kunde vara. Jag började tänka på om tsunamin kunde vara värre en den 2004? Kunde den döda lika många eller kunde den ta med lika mycket kaos?

– Tjena, Knut! Vad du har växt!

När jag väl var framme sprang jag bara in i huset. Vågen kom efter mig som att det var mig den ville nå. Jag hörde vågen slå sönder hus och folk som skrek. Medan jag väntade på vågen att lugna ner sig tänkte jag på min familj och vad som hade hänt med dem. Överlevde dem? Jag visste inget. Efter ett tag hörde jag ett högt ljud det var en helikopter.

– Jag ska till jobbet, som du vet jobbar jag på vattenreningen här borta, men vad var det som du hade fått i dig imorse?

Eftersom det hade lugnat ner sig kunde jag gå ut och se om helikoptern kunde hämta mig. De såg mig inte så jag försökte ta mig till någon annan eller något överhuvudtaget. Efter ett tag såg jag lite personer på ett tak men jag kunde inte ta mig dit så jag stannade utanför huset på ett berg och skulle se och dem kunde komma tillbaka med helikoptern.

Knut berättade för Jonas att han hade börjat gilla golf och att han ville börja spela på riktigt. Han var bara rädd att hans pappa inte skulle tillåta det. Jonas mindes Knuts pappa nästan aldrig lät Knut gå ut och göra saker. Det var bara pluggande som förväntades av Knut. Han var inte så trevlig mot Jonas heller när han kom hem till deras familj. Det skreks och bråkades mycket. Han bodde fortfarande hemma, berättade Knut och att han kanske inte skulle få börja på golf. Knut och Jonas hade efter ett tag pratat klart och Jonas traskade vidare till jobbet.

Knut kollade på Jonas och förstod inte vem det var.

– JONAS! ropade Knut.

– Vart ska du? frågade Knut.

– Jag tog ett vanligt glas med vatten från kranen och det smakade hemskt. Jag var tvungen att spotta ut det hastigt och borsta tänderna igen direkt efter.

Medan jag väntade tänkte jag bara på vad som skulle hända efter att allt var över. Jag visste inte ens om min familj levde.

Till slut kom de tillbaka och denna gången såg jag till att de såg mig. De körde mig till ett sjukhus som låg en bit från där vi bodde i Thailand. Det var absolut kaos, flera hundra skadade var där, vissa var döda utanför sjukhuset. Det tog en dag innan jag fick information om något överhuvudtaget. När jag äntligen fick veta något så var det inget bra de hade letat efter folk som kanske hade gömt sig och överlevt men de hittade inga. Jag var fortfarande orolig och rädd för att min familj hade dött.

När han kommit fram till jobbet kände han en ovanlig lukt som inte brukade förekomma på vattenreningen, det brukade lukta mycket men inte på det sättet. Det luktade oerhört starkt och det gick verkligen in i halsen. Hela kroppen svettades och kokade. Jonas gick fram till personalen som redan börjat och frågade vad det var som luktade. I samma sekund började hela byggnaden att tjuta och personalen berättade vad som hade inträffat. Jonas fick panik och stoppade snabbt upp en snus i överläppen. Det var en olja som hade åkt ut i vattenreningen vilket ledde till att det var förgiftat vatten som människor skulle få i sig.

Gustav Thunberg

Knut ringde i samma sekund till Jonas.

– Vafan fick jag nyss i mig, det smakar värre än förra gången! sa Knut.

76

16. ÅR 2030

Jonas ville inte berätta vad han egentligen hade fått i sig, men han skulle ändå få reda på svaret så småningom.

– Drick inte vattnet! sa Jonas.

En meteorit kommer att träffa jorden klockan 13:08 i morgon.

Vi vet inte vart den kommer att landa så vi återkommer när vi har fått mer information.

– Jag har redan slukat i mig ett glas!

Där blev Jonas rädd och berättade sanningen, konsekvenserna kunde leda till att man blev döv. Det märkte Jonas snabbt eftersom Knut inte hörde något i telefonen. Det enda Knut sa var fraser som till exempel: “Hallå hör du mig” eller “Jag hör ingenting, Jonas!”

Så sa en tant på tv: n.

– Vad ska vi göra? sa Gustav.

– Kommer vi att dö? sa hans syster.

Jonas fick in massor av samtal från både jobbet och den privata mobilen. Det ringde hela tiden eftersom folk märkte att de hade druckit något konstigt vatten och blivit döva i samma minut. Vad skulle hända om alla i hela staden blev förgiftade och döva? En katastrof för hela staden och för vattenverket.

Men inte visste de att det bara var en övning som staten hade gjort i ordning.

Jonas skrev ett sms till Knut där det stod: “Vi möts upp hemma hos mig så kommer vi på något som gör att vi blir av med giftet och att man blir döv av det”.

– Det finns plats för 2 000 personer i hans bunker och det kostar inget att komma in.

– Jag vet inte, men vi får nog veta det klockan 13:08 om vi inte hittar något säkert ställe. Vänta, höj volymen på tv:n, presidenten har gjort ett tillkännagivande.

– Då måste vi skynda om vi ska få en plats!

De möttes upp utanför Jonas och gick in till hans eget laboratorium, för Jonas och Knut gällde det bara att lösa problemet. Jonas hade dagen innan stått och försökt göra ett botemedel mot HIV. Han tog det för att försöka bilda ett botemedel mot dövheten istället.

– Jag vet, sa Gustav.

– Men vi måste försöka ta oss dit innan det är för sent.

Han började blanda massor av olika glas med syror medan Knut sprang runt och hämtade handdukar så han kunde torka upp allt som spred sig på golvet. Under processen så började Jonas snurra och vingla runt lite.

Du kanske undrar varför staten skulle göra så här. Det vet nog inte ens staten själva.

– Vad händer? frågade Knut.

– Jag tror det, ska jag kolla om jag har missat något?

Jonas kollade snabbt på Knut och fortsatte med botemedlet.

Under tiden han blandade alla syror och la i en massa pulver så ändrades färgen på syran. Det slutade aldrig att bubbla och låta över hela laboratoriet.

– Nej, vi har inte tid. Vi måste komma fram i tid.

– Har du allt nu, sa Gustav.

– Ok, sa Luna då och hoppade in i bilen. Den har inte så mycket bensin men vi kan fylla på vid en bensinmack.

Men det var bara ett problem och det var att ingen var vid bensinmacken och det hade inte kommit någon bensinleverans. Alla hade fått panik när de sa att meteoriten skulle komma.

Till slut så började Jonas ropa på Knut och bad honom komma in igen, då hade Jonas fixat ihop en syra som han ville att Knut skulle ta en tesked av. Han försökte förklara för Knut att han skulle ta syran genom händerna med ansiktsuttrycket.

– Vart är vi, sa Luna och kollade på Gustav med orolig blick.

Knut tvekade och stod och stirrade på den bruna syran som stod och bubblade. Han tog den och väntade i fyra långsamma sekunder och sa:

– Jag vet inte. Men jag vet en sak och det är att bensinen snart är slut så om du ser en mack så säg till…

– Vad fan är det som låter?

– Prova åka ut på motorvägen.

Knut hörde massor av bubblande ljud och maskiner som lät högt och intensivt, sedan ett högt skratt från Jonas.

Men det de inte hade räknat med var att det skulle stå massa tomma bilar på vägen och de var tvungna att gå. De lämnade lite av sina grejer som de tagit med och tog bara med det nödvändigaste. Till exempel rep, kniv, vatten och lite mackor.

– Jonas, fan vad ful du är! sa Knut.

– Det är inte jag som inte kan knyta mina skor och heter Knut.

Nu valde de att ta en annan väg som gick genom en skog för att få lite skugga. Det var bara ett problem. Skogen var borta.

Albin Eklund Söderström

När de gick där i “skogen” så hörde de ett ljud.

– Va! Kan det vara meteoriten. Men de sa att den skulle komma 13:08 imorgon!

Men det var ju bara en övning. Kunde det ha varit ett sammanträffande att en riktig meteorit skulle komma när de hade den här övningen? Eller hade jag… fel.

Gustav Falkenberg 77

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD

– Men det är typ fem mil till staden där bunkern ligger.

Albin Söderström, 8j Vågen mot staden

Tindra Nylander, 8g Dimman

NATURKATASTROFER OCH ÖVERLEVNAD 78

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

81

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

1. @

– Jag ringer dig senare, mumlade Meja och la på innan jag hann säga hejdå.

Jag tyckte synd om Meja, även om hon skulle vara över honom om några dagar så var hon sårad och jag kunde inte göra något åt det.

Regnet öser ner på den grustäckta marken. Himlen är grå och lukten av våt asfalt fyller luften. Jag drar på mig luvan och springer ut i skyfallet. Min sadel är blöt och lämnar troligtvis en stor fläck på de ljusa jeansen, men inget sådant spelar någon roll längre. Jag måste hinna fram i tid. Allt hänger på mig nu.

Jag ringde Meja senare på kvällen men nu lät hon inte lika skärrad, nästan glad.

– Jag har träffat någon, sa hon och jag blev förvånad.

Tidigare på morgonen samma dag ringde skolklockan och eleverna strömmade mot klassrummen. Meja kom inspringande i korridoren med rosiga kinder och rufsigt hår.

Sen som vanligt, tänkte jag, och gav min bästa vän en hastig kram innan hon tryckte in den proppfulla väskan i sitt skåp.

Hade hon träffat någon under den två timmar långa perioden sedan jag pratade med henne senast?

– Ja, han är jätteschysst och snäll och han säger att jag är den snyggaste tjejen han någonsin sett! sa hon drömmande och jag anade att något inte var som det skulle.

Jag och Meja var motsatserna till varandra. Hon var kaos, alltid sen, stökigt rum och halvdåliga betyg. Hon bodde tre minuter från mig i ett gult radhus med sin mamma och storebror. Hennes pappa hade en ny familj i Nynäshamn där han bodde utan kontakt med sina tidigare barn. Meja saknade sin pappa med dolde sorgen bra. Det är sådan hon är, känslor djupare än skratt och skämt är ovanliga.

– Meja, hur träffade du honom? sa jag och hon anade misstänksamheten i min röst.

– Freja, oroa dig inte, han är inte farlig. Han har skickar selfies och allt.

– Jag skulle ändå inte lita på honom om jag var du. Det finns sjuka snuskgubbar överallt, du vet aldrig säkert. Men hur träffade du honom?

Jag däremot var ordningsam. De flesta kallade mig för perfektionist men jag skulle säga att jag bara gillade när saker var i ordning och reda. Mina betyg ska vara på topp, mitt rum vara städat och galgarna i min garderob ska hänga med exakt samma avstånd mellan varandra. Det var bara så det skulle vara.

– Han skrev till mig på insta, han tyckte att jag var så vacker att han inte kunde låta bli att skriva till mig.

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

Jag och Meja kom in i klassrummet precis i tid. Alla satt på sina stolar och vi slog oss ner längst bak på våra platser. Eller om man nu kunde kalla det för platser, det var bara att Meja skrivit “MEJA OCH FREJAS PLATS!” stort över träbänken vilket höll alla andra borta.

Vad var det hon sa? Det var självklart att den här “killen” inte gick att lita på. Han kunde lika gärna vara en gammal pedofilgubbe som var ute efter dumma tonåringar.

– Meja, lova mig att du inte ger honom din adress och absolut inte träffar honom, sa jag med sansad ton så att hon inte skulle bli upprörd. De hade dock motsatt effekt.

Snett framför oss satt Linus, Mejas crush. Han var den coola killen i klassen. Meja var inte den enda som gillade honom men det brydde hon sig inte om. Hon var fast besluten om att han gillade henne tillbaka men jag var inte lika säker. Jag trodde att han gillade Anna, det såg ut som att hans huvud var riktat hot hennes bänk lite för ofta.

– Freja, du kan inte alltid bestämma över allt jag gör. Du behandlar mig som ett oansvarigt barn!

– Jag vill inte vara jobbig, men jag bryr mig om dig och vill inte att du råkar illa ut.

Skoldagen gick snabbt, jag och Meja tog samma buss och sa hejdå vid busshållplatsen hundra meter från mitt hus. När jag kom hem tog jag en macka och ett glas oboy och satte mig framför min dator för att kolla på Youtube. Men precis när jag klickat igång videon jag valt lyste min telefon upp och jag hörde den bekanta låten som alltid spelas när Meja ringer.

– Om du bryr dig om mig så borde du respektera mina val.

Jag kommer att träffa honom ikväll och det finns inget som du kan gör åt det!

Sen hörde jag bara bruset efter att Meja lagt på samtalet.

– Fan! sa jag högt för mig själv i rummet.

– Linus och Anna är ihop! snyftade hon direkt när jag svarade.

Så klart att Meja inte lyssnade. Hon hade nog inte ens tänkt efter hur farligt det kunde bli.

– Nämen gumman, hur vet du det? sade jag medlidande och försökte spela förvånad.

Jag skyndade mig ut till min cykel och trampade iväg mot Mejas gula radhus. Hennes mamma Pernilla öppnade och såg förvånat på mig. Jag kunde bara på hennes min räkna ut att Meja ljugit om att hon var med mig men i själva verket skulle träffa den där instagramsnubben.

– Han la upp det på sin Instagram, mumlade hon och jag önskade att jag kunde krama henne genom telefonen.

– Vänta, jag tryckte på högtalarfunktion och gick in på min Instagram. Det stämde, högst upp i flödet fanns en bild på Linus som höll Anna i famnen. “Min älskling” stod det undertill följt av ett tiotal hjärtan och pussemojis.

– Hej Freja, vad gör du här? undrade hon och jag tänkte snabbt innan jag svarade.

– Men Meja, skit i honom, han är ändå inget att ha, dom kommer ha gjort slut om en vecka.

Jag visste att Meja skulle hamna i trubbel om jag inte ljög.

– Jag och Meja bakar och vi har inget socker, kastade jag ur mig och såg oskyldigt på Pernilla som fortfarande såg lite misstänksam ut.

– Han kanske inte är något att ha i dina ögon men han är den jag vill ha, snyftade hon och jag visste inte vad jag skulle svara.

82

– Okej, vi har socker... Men varför är inte Meja med dig?

Utan att tänka efter sprang jag in i cirkeln av män och puttade bort honom som tryckte Meja mot väggen.

– Vi slog vad om vem som skulle cykla hit och jag förlorade, sa jag och pustade ut när Pernilla gick in för att hämta socker.

– Låt henne vara! skrek jag och kände hur ögonen började vattnas.

– Tack så mycket! mumlade jag och märkte att det börjat spöregna ute nu. Bara några sekunder efter att Pernilla stängt dörren ringde min telefon med Mejas välbekanta signal.

– Nämen hej, vill du också vara med stumpan? sluddrade en av de äldsta männen och jag kände deras hungriga blickar riktas mot mig.

– Å herregud! Var är du? utbrast jag och väntade på ett svar, men det tog ett tag innan en dämpad gråtfärdig röst hördes i andra änden.

De närmade sig långsamt och precis när jag kände en hand runt min midja hörde jag sirenerna från polisbilarna som körde in på parkeringen följda av Pernillas gråa Volvo.

Poliserna sprang ut ur bilen och satte handbojor på de sju överrumplade männen.

– Freja, något är fel, viskade hon och sen blev det tyst igen.

– Meja vad är fel? Har du träffat honom ännu?

Pernilla kramade om oss och mina föräldrar var snart på plats.

Jag och Meja grät i timmar den kvällen, inte för att vi var ledsna eller rädda utan lättade.

– Nej, inte direkt. Det står en grupp med typ 25-åringar en bit bort som tar massa bilder på mig och skickar dem till mig via Instagramkontot. Och så skriver de massa saker om hur sexig jag är och att jag borde komma fram till dem.

Inget hade hunnit hända. Vi mådde bra och männen var arresterade.

Jag kände hur jag greps av mer panik än vad jag redan hade.

En grupp med vuxna män som lurat en fjortonårig tjej att komma och träffa dem, det skulle inte leda till något bra.

Nellie Wemmenlöv Nylund

– På parkeringen vid biblioteket, svarade hon och hennes röst darrade som ett asplöv.

“Hur hade jag låtit det gå så långt, hon var ju min bästa vän.

Jag måste stoppa henne innan hon gör något som vi båda ångrar. Hon får inte hoppa, hon får bara inte, men tänk om hon gör det ändå? Då är allt mitt fel”, tänkte jag. ”Allt på grund av det här fåniga bråket, som kanske inte var så fånigt, när jag tänker efter”, tankarna bara snurrade runt i huvudet.

– Försök att ta dig därifrån utan att de kommer efter dig. Okej, viskade hon och det blev tyst en kort stund.

– Var tror du att du är på väg, stumpan, hördes en mörk röst i bakgrunden.

“Bleep”. “Var det mobilen igen?”, tänkte jag och kollade på den upplysta skärmen. Jag satte mig upp i sängen och kollade på mobilens skärm. “Kom hit, nu!!” stod det i ett av meddelandena som Madison hade skickat den morgonen.

“Undrar vad hon vill?”, tänkte jag och försökte att hålla mig lugn, “hon har aldrig velat träffa mig innan skolan börjar”. Jag kände hur jag plötsligt blev stressad och slet mig upp från sängen. Jag tog på mig ett par av mina nya jeans och tog en gammal skjorta på mig, sprang ner, tog på mig mina skor och gick sedan ut. “Tänk om det har hänt något?”, var det enda som snurrade runt i mitt huvud.

Ytterligare några sekunder gick och mina försök med att få kontakt med Meja på andra sidan var lönlösa. Samtalet lades på. Jag sprang tillbaka uppför trappen och slet upp dörren.

– Pernilla, Meja är i fara, åk till biblioteksparkeringen så snabbt du kan!

Regnet öste ner mot den grustäckta marken. Himlen var grå och lukten av våt asfalt fyllde luften. Jag drog på mig luvan och sprang ut i skyfallet. Min sadel var blöt och lämnade troligtvis en stor fläck på de ljusa jeansen, men inget sådant spelade någon roll längre. Jag måste hinna fram i tid. Allt hängde på mig nu.

När jag hade gått ut ifrån den stora dörren till min villa tog jag min blå cykel och cyklade iväg. Det kändes som om jag cyklade med hastigheten av vinden och jag såg hur solen lös upp. Jag visste precis vart jag skulle någonstans, till “vårt” ställe där vi brukade hänga. “Vårt” lilla ställe låg några kilometer ifrån där jag bodde, vägen dit var stenig och krokade sig likt en slingrande orm. Efter nästan 20 minuter av guppande på den steniga vägen, kom jag fram.

Det fanns en genväg bakom skolan genom ett litet buskage som tar mycket mindre tid än bilvägen och det var därför jag tog cykeln istället för att åka med Pernilla. På några minuter kom jag ut ur buskaget och ut på parkeringen. Jag såg gänget med män genom det gula ljuset från gatlyktorna i höstmörkret. De stod intill ett grått elhus i utkanten av parkeringen och det var svårt att se om Meja var med dem. Ändå skyndade jag och när jag kom fram såg jag att en av männen stå med Meja upptryckt mot betongväggen. Tårar rann ner från de panikfyllda ögonen och gav ifrån sig små kvävda skrik varje gång mannen smekte hennes kind medan han och hans anhängare skrattade och hojtade om vad de tänkte göra mot henne.

Där, i vår egenbyggda lilla trädkoja satt Madison med hängande huvud och tittade ner i marken. Jag försökte närma mig henne och se vad det var som var fel. Så fort hon hörde mina gnisslande knän, såg jag hur hon torkade en tår från ena kinden och hur hennes ansiktsuttryck förändrades. Det gick från avslappnat till hel spänt och jag kände hur hennes blick borrade sig djupt in i mig när hon stirrade på mig.

– Du har ju så himla många lager kläder på dig! ropar en av de längre männen.

“Hej”, sa jag försiktigt. Det enda jag fick till svar var en lite suck och en ögonrullning.

– Ja, du kan väl visa oss lite hud! ropar en annan och en av dem drog ner dragkedjan på hennes jacka.

“Har det hänt något?”, var det enda jag fick fram. Först bara stirrade hon på mig sedan sa hon: ”Ja, det har det”, hon tog 83

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

2. BRON

– Var är du? frågade jag och lyckades nätt och jämt att dölja min egen skräck.

en liten paus och sedan fortsatte hon: “Ibland önskade jag att jag kunde slå dig utan att jag gjorde mig illa”. “Vad menade hon med det?”, tänkte jag utan att säga något. Det blev tyst en stund. Ingen vågade säga något. Det enda som hördes var vinden som susade förbi mjukt och försiktigt. Jag bara kollade henne i ögonen och försökte se vad som var fel, men hon gömde sina känslor så djupt inom sig så jag kunde inte genomskåda henne. “Du vet precis varför jag är sur, så sluta låtsas att du inte vet” sa Madison och såg mig rakt in i ögonen. “den tröjan du tog betydde faktiskt någonting för mig men du verkar inte förstå sådant”. Hennes ögon smalnade och hon hade en iskall blick. “Men...men, det var inte meningen...”, sa jag men hon avbröt mig. “Nebo, snälla sluta försöka att ge en bortförklaring”, sa hon och hon såg riktigt besviken ut, “jag vill inte att du prata med mig mer, så snälla lämna mig ifred”. Hon vände sig om och gick med bestämda steg därifrån och jag bara stod kvar där och tittade efter henne när hon gick. Jag fick inte fram ett ord, allt stod stilla. Alla mina tankar bara flög runt i mitt huvud, jag kände en stor besvikelse över mig själv. Det kändes som om en stor sten med skuld lades på mina axlar. Ett mörker som svepte över mitt inre.

Klockan ringde och alla var på väg ut. “15.00” stod det på klockan som nu tjöt och lyste i blått och rött. ”Snälla Madison” sa jag innan hon hann gå ut från klassrummet, “kan jag snälla få förklara”. Hon bara svarade med en iskall blick och fortsatte att gå. “Snälla Madison” sa jag en gång till och tittade henne rakt i ögonen. “Nebo..”, hon tog en paus, och suckade högljutt“sa inte jag att du skulle lämna mig ifred”, hennes röst hade en otrevlig ton. Alla hade gått ut i korridoren nu, det var bara jag och hon kvar i klassrummet. Nu stod hon riktad mot mig med armarna i kors och hennes ansikte var helt spänt.

Jag försökte att förklara mig, men hon vägrade att lyssna och helt plötsligt sa hon: “Du är ju ändå bara en android som inte har några känslor. Så varför ska jag ens försöka att prata med dig?”. Jag kände hur det började koka inombords, det kändes som om jag skulle sprängas. Ilskan spred sig i hela kroppen och jag hade lust att slå till något. “Jag behöver ändå inte dig, du är bara ett bortskämt barn”, sa jag utan att tänka mig för “det var säkert ditt fel att din mamma tog självmord”.

Madison sprang ut ur rummet med darrande händer och tårar rinnande ner från kinderna. “Vad har jag gjort?” tänkte jag. Jag stod kvar, helt förstelnad, och kom i chock för det jag hade sagt. Jag fick lite småpanik eftersom det inte var meningen att göra henne ledsen. “Jag sade det bara för att jag blev arg och sårad av det hon sa, det bara flög ur mig” sa jag tyst för mig själv. Just i det ögonblicket kände jag mig som världens elakaste varelse.

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

Efter att jag stått där, ensam, vid vår trädkoja, ett tag, beslöt jag att jag åtminstone måste ta mig till skolan. Så jag satte mig på cykeln och cyklade i ensamhet till skolan. Vägen dit kändes lång och tröttsam, alla mina tankar och känslor bara snurrade runt i mitt huvud. Det kändes som om det var jag, ensam, mot världen. “Madison har ju varit min kompis ända sen jag flyttade hit. Hon är den enda som förstår mig, den enda som bryr sig om mig. Alla andra tycker ju bara att jag är en dum robot.” tänkte jag och fortsatte att cykla mot skolan. ”Hur ska jag klara mig utan henne?”

Jag gick ut från klassrummet och såg hur alla stirrade på mig i korridoren. Det hördes viskningar överallt. Jag gick med snabba steg mot mitt skåp, jag slog in koden, tog mina grejer och gick, så fort jag kunde, ut. “Jag måste hitta Madison” tänkte jag medan jag knäppte på mig hjälmen och satte mig på cykeln, “men vart kan hon vara någonstans?”. Jag cyklade ett tag utan att veta vart jag skulle någonstans, sedan bestämde jag mig för att åka till hennes pappas hus.

När jag väl kom till skolan hörde jag massor av skåp som stängdes och skor som sprang i korridoren. “Vad är klockan egentligen?” tänkte jag och tog upp mobilen ur min ficka.

“8.58” stod det på skärmen. Snabbt gick jag till mitt gråa skåp och slog in “1047” på kodlåset. Jag tog ut matteboken, lade in min slitna väska och gick mot klassrummet längst ner i korridoren.

“Knack, knack”. Dörren öppnades framför mig och där stod Madisons pappa. “Hej är Madison hemma?” frågade jag och försökte avläsa hans ansiktsuttryck. “Ja, jag tror hon är upp på sitt rum, du kan gå upp och kolla” svarade hennes pappa lätt och gjorde en välkomnande gest. Han visade mig in i hallen, där jag tog av mig mina skor för att sedan gå upp för trappen till Madisons rum. Trappan var gammal och trappstegen var långt ifrån varandra, allt i huset såg väldigt gammaldags ut.

“Det här huset byggdes någon gång under 1900-talet så det är nästan 500 år sedan”, tänkte jag och blev lite imponerad, “Det här huset är perfekt för Madison och hennes pappa, eftersom båda älskar gamla saker så mycket. Dom har ju inte renoverat någonting sedan dom flyttade in. ”När jag väl kom upp, knackade jag på Madisons dörr men det var ingen som öppnade. Jag tog tag i handtaget och öppnade dörren. Inne i Madisons lilla rum, var det ingen. Jag lade märket till att det låg ett handskrivet brev på Madisons stora, gråa säng. I brevet stod det: “Kära pappa, förlåt mig. Förlåt för att jag var så svår att uppfostra, förlåt för allt jag gjort mot dig och mot mamma, förlåt för att jag är så värdelös och förlåt för att mamma tog självmord. Jag klara inte av att leva med skuldkänslorna längre. Jag har bestämt mig att jag ska återförenas med mamma nu. Jag kommer att sakna dig, förlåt mig ännu en gång. – Madison”

Inne i klassrummet satt cirka 20 väldigt fokuserade elever och jobbade i sina matteböcker. Jag tog en snabb titt på den stora klockan längst fram i klassrummet och såg att det stod “9.04”. “Förlåt att jag är sen”, sa jag med kvav röst och vågade inte titta min lärare i ögonen. “Du får fyra minuters frånvaro” sa min lärare Gabriel och pekade sedan på en av de lediga platserna längst bak i klassrummet. Jag satte mig ner och försökte att koncentrera mig på matten. Det var väldigt svårt eftersom jag kom underfund med att jag skulle vara runt Madison hela dagen utan att kunna prata med henne, hon var ju också min enda vän så jag var väldigt ensam utan henne.

Jag såg att hon satt på andra sidan av klassrummet och jag kunde se att hon skissade olika ansikten i matteboken. Jag kunde även urskilja hennes fina handstil men jag kunde inte se vad hon skrivit. “Så typiskt Madison” tänkte jag och kände mig extremt ensam. Jag saknade henne mer än vad jag trodde att jag någonsin skulle kunna göra.

Resten av dagen var typ som vanligt men ändå helt annorlunda. Jag hade samma ämnen, med samma personer, på samma ställen som vanligt men skillnaden var att jag inte kände mig som vanligt. Utan Madison kändes det som om det saknades något inom mig. Under hela dagen hade jag försökt att skriva till henne men jag fick aldrig något svar. Till slut beslöt jag mig för att försöka prata med henne på riktigt.

Efter engelskan, som var vårt sista ämne.

Jag kommer knappt ihåg vad som hände när jag hade läst brevet. Jag stod som förstenad och mina tankar for runt i huvudet. Mina känslor gick upp och ner hela tiden. Ena sekunden var jag ledsen, sen fick jag panik, skuldkänslor och sedan blev jag till och med arg. “Hur kan hon göra något sånt 84

här?” tänkte jag och gick runt i cirklar med bestämda steg, “att hon utsätter sin pappa så här”. Jag bestämde mig att jag måste göra något, men vad, visste jag inte än.

okej” sa Madison förvånat, “men, är vi fortfarande vänner?” frågade hon försiktigt. “Ja, såklart” svarade jag och började le, “du kommer alltid att vara min bästa vän.”

Rätt som det var så satt jag på cykeln och cyklade fortare än jag någonsin cyklat förr. Jag kände några få regndroppar på min robotarm och hur det genast kom fler och fler. Molnen på himlen drog ihop sig och jag kunde även höra blixtar på några mils avstånd. Jag visste precis vart Madison var någonstans. Hon var, i mitten av staden, på en bro. Samma bro som hennes mamma hade hoppat ifrån. “Hur hade jag låtit det gå så långt, hon var ju min bästa vän. Jag måste stoppa henne innan hon gör något som vi båda ångrar. Hon får inte hoppa, hon får bara inte, men tänk om hon gör det då? Då är allt mitt fel”, tänkte jag. ”Allt på grund av det här fåniga bråket, som kanske inte var så fånigt, när jag tänker efter”, tankarna bara snurrade runt i huvudet. Jag fortsatte att cykla och såg hur det hade börjat bildas vattenpölar på vägen.

Tuva Sinisalo

3. BRÅKET

Klockan var halv åtta på kvällen. I vanliga fall brukar jag spela tv-spel, fotboll eller något annat kul. Men idag låg jag gråtande i min säng. Det kändes som om hela världen skulle gå under och klumpen i magen snart skulle bli så stor att den inte skulle få plats. Jag och Rasmus hade bråkat igen. Idag handlade det om vem som var bäst på fotboll. Vi hade bråkat i flera månader och vi har aldrig kommit nära att lösa det.

Vi var som en tickande bomb när vi var tillsammans. Så fort det kom en möjlighet till tjafs så exploderade det. Det enda jag ville var att allt skulle återgå till hur det var förut. Rasmus och jag hade nästan varit som en person. Vi hade känt varandra sen dagis och vi hade alltid gjort allt tillsammans och stöttat varandra vad som än hände. När jag var åtta år dog min mamma när hon födde min lillasyster Clara. Det var såklart extremt jobbigt och jag tror inte jag hade klarat det utan Rasmus. Han stöttade och hjälpte mig alltid när jag satt gråtande under ett träd på rasten. När jag inte klarade att gå på lektioner skolkade han med mig i en trädkoja i skogen trots att hans föräldrar blev skogstokiga. Men det var länge sen och nu prata vi inte med varandra förutom när vi skrek svordomar och annat elakt till varandra. Jag kände hur trött jag var och ögonlocken kändes som de vägde flera kilo. I flera veckor hade jag inte kunnat sova på grund av bråken.

Någonstans i bakhuvudet fanns en tanke på NO-provet imorgon men det kändes så oviktigt och jag somnade.

När jag väl kom fram såg jag hur Madison stod på den stora stenbron. Jag blev väldigt lättad, för jag var väldigt rädd för vad jag skulle få se när jag kom fram. Jag såg smärtan i hennes ansikte. Jag såg att hon gärna ville hoppa, för sin egen skull, men hon hade ett stort tvivel inom sig. Hon ville inte lämna sin pappa ensam, det visste jag, men jag visste också att hon var kapabel till att hoppa. “Jag måste stoppa henne”, tänkte jag. Jag parkerade cykeln och började, långsamt, gå mot henne. Mina steg hördes lätt, när skorna kom emot gruset. Det syntes att hon hörde mig komma. Hon stod vaksamt och lyssnade, fortfarande med ryggen emot mig. “Nebo, vad gör du här egentligen?”, sa hon försiktigt, “inget av det här är ditt fel, jag visste redan innan att mamma tog självmord på grund av mig”. Hon såg riktigt besviken ut. Hennes hår hade gått från ljust till mörkt och det var dyngblött. Hennes kläder såg väldigt tunga ut och hängde på kroppen. Hon vände sig om och såg rätt in i mina ögon.

Hennes ögon var blanka, ansiktet var avslappnat och jag kunde inte se om det var en tår, eller en regndroppe på hennes kind. Jag såg på henne med stort medlidande och sa: “Du behöver inte göra det här Madison”, min röst blev svag och den sprack nästan, “tänk på din pappa, han behöver dig och tänk på mig”. Jag stannade upp och tittade ner i marken.

“Varför skulle hon bry sig om mig?”, tänkte jag och slog mig lite lätt i ansiktet. “Du behöver inte göra det här” upprepade jag och tittade henne djupt i ögonen. “Varför skulle jag inte göra det? Jag är bara en börda för både dig och pappa” sa hon med smärta i rösten. “Du har så mycket kvar att leva för” sa jag med en lugn röst, “snälla Madison”. Hon klev ner från bron och gav mig ett litet leende.

Jag stannade utanför dörren och såg hennes pappa i ett av fönstren till köket. “Jag

“Det är dags att vakna frukosten är klara” hörde jag pappas skrovliga röst ropa ner från köket. Kroppen kändes tung och det enda jag ville var att ligga kvar i den varma sköna sängen, men jag visste att det inte skulle gå så jag tog mig upp och började ta på mig kläder. I vanliga fall brukade jag ta en dusch och fixa håret innan skolan. Men sen bråken med Rasmus börjat har jag inte orkat bry mig. Jag drog på mig den sista strumpan och stapplade nedför trappan.

Det luktade stekt bacon från köket. Det är egentligen min favoritfrukost, men idag ville jag helst inte äta någonting. Jag låtsades tycka det var jättegott för att inte göra pappa ledsen.

Hela frukosten fick både jag och pappa oavbrutet höra på hur nervös och rädd Clara var för sitt första prov. Egentligen var det bara några få engelska glosor men Clara tyckte det var ett helt avgörande prov. Därför hade hon pluggat i flera veckor och var nu osäker på om hon verkligen skulle kunna stava till defeat. Min pappa försökte lugna henne med att hon inte hade stavat fel på ett enda ord hela den här veckan, och även om hon gjorde det så spelade det ingen roll. Till slut fick jag i mig all frukost. Jag gav både Clara och pappa en hejdå-kram och började gå mot skolan.

kanske skulle ha berättat för hennes pappa, om vart Madison var någonstans?” tänkte jag och skämdes lite grann. ”Jag ska nog gå hem nu” sa jag och kollade blygt ner i marken. “Aha...

Det tog en kvart att gå till skolan men det kändes som en evighet. Precis när jag hade börjat gå började de ösregna.

Mina fingrar var helt stelfrusna av det kalla regnet och den

I några minuter stod vi bara och tittade på varandra, och sedan helt plötsligt sade hon: “Varför tog du tröjan?” hon hade en lugn röst “jag lät dig aldrig förklara förut, så vill du göra det nu?”. Jag förklarade för henne att jag bara tog tröjan, för att jag ville sy en likadan så att vi kunde matcha. Vi båda bad om ursäkt för vad vi hade sagt, sedan pratade vi i flera timmar om allt mellan himmel och jord. “Vi kanske borde gå hem till dig? Din pappa måste vara jätteorolig” sa jag och tittade ut mot horisonten och såg hur solen var på väg ner. Nu hade det även slutat regna och vi var på väg hem till henne.

85

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

Ilskan bubblade upp inom mig, jag hade aldrig känt något liknande. Jag knöt min hand så hårt att det till och med sipprade fram några bloddroppar. Adrenalinet pumpade i mig och det enda jag ville göra var att skada Rasmus så mycket som möjligt. Utan att tänka rusade jag mot honom med mina knytnävar i högsta hugg.

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

piskande vinden hade fått mig att förlora känseln i öronen.

Jag rusade genom den stora skolporten. Det vanliga sorlet och slamret av hundratals personer som pratar och klär av sig hördes i den stora entrén. Jag slängde in min blöta jacka i skåpet trots att jag visste att den inte skulle torka. Men jag orkade inte bry mig. Några skåprader bort så jag Rasmus blonda hår sticka upp. Det ringde in i den stora klockan och jag började gå mot klassrummet. Vi hade NO-provet direkt på morgonen. Jag visste knappt att vad det handla om. NO var ett ämne jag hade ganska lätt för. Bara det inte var ett kemiprov skulle jag nog klara det. Vår NO-lärare stod i dörren och önskade oss lycka till. Det var en av mina favoritlärare, hon hette Marie. Hon var i fyrtio års ålder ungefär, 165 cm lång och ganska knubbig. Hennes hår var långt och rött och hon hade det alltid uppsatt i en knut. Marie hade varit NOlärare sen jag var åtta år. Hon hade alltid varit väldigt omtyckt och populär bland eleverna trots att hon var hård och sträng.

Jag tog emot provet och satte mig i bänken. Marie berättade att man får max 60 minuter på sig att skriva provet och får tidigast gå efter 30 min. Precis när vi skulle börja, öppnades dörren och Rasmus kom instörtande genom klassrummet.

Han öppnade munnen för att säga något men blev tystad av Marie “Du behöver inte komma på någon ursäkt, gå bara och sätt dig”. Rasmus stannade till en sekund med chockad min sen gick han och satte sig. Provet handlade om biologi och hur kroppen var uppbyggd. Det hade jag ganska bra koll på så jag kunde lätt svara på frågorna som behövdes för E. När jag efter 40 minuter hade svarat på allt jag kunde lämnade jag in och tog rast innan nästa lektion som var idrott.

det var helt lika. 30 meter kvar, jag ville vinna till varje pris men jag spände mig och Rasmus fick en liten ledning. 10 meter kvar, jag skulle förlora men det fick inte hända, utan att tänka satte jag ut foten och fällde Rasmus. Han ramlade och jag sprang in i mål som vinnare. Allt stod stilla, ingen kunde fatta vad som hänt. Till och med Göran verkade chockade.

Rasmus ställde sig långsamt upp och till allas förvåning log han. “Grattis Jonte” sa han samtidigt som han gick fram och skakade min hand. Jag snubblade och du vann. “Bra så då gratulerar vi Jonathan och ses nästa vecka” ropade Göran lite tveksamt.

Rasmus försvann direkt iväg efter lektionen. Jag stod länge kvar i duschen jag kunde inte fatta vad som hänt. Rasmus hade för första gång på flera månader varit trevlig och anledningen var att jag hade fällt honom. Jag gick långsamt mot engelskalektionen fortfarande funderande, då jag helt plötsligt hörde ett gråtande skrik som jag kände igen allt för väl. Det var Clara och jag kunde gissa vem som var anledningen till det. Jag rusade iväg mot det upprepade skriken. När jag kom närmare såg jag att min gissning var helt rätt, Clara försökte hopplöst få tag i någon slags bok men Rasmus stod bara skrattade och höll den utom räckhåll. Det låg förstörda papper och böcker över allt, jag gissade att det var olika skolgrejer. Ilskan bubblade upp inom mig, jag hade aldrig känt något liknande. Jag knöt min hand så hårt att det till och med sipprade fram några bloddroppar. Adrenalinet pumpade i mig, det enda jag ville göra var att skada Rasmus så mycket som möjligt. Utan att tänka rusade jag mot honom med mina knytnävar i högsta hugg. Rasmus vände sig chockat om när han såg mig komma. Han försökte ta sig undan men var för långsam. Jag slungade iväg ett högerslag med sådan kraft att det kändes som axeln skulle går ur led.

Slaget träffade mitt i pannan “NEJ RASMUS” hörde jag Clara skrika. Rasmus föll ihop och det hördes en rejäl knock när han huvud slog i den hårda asfalten. Det kändes som hela världen stannade, en massa känslor spred sig som ett gift i kroppen.

Avsky mot mig själv, ilskan mot Rasmus men framförallt paniken för vad som skulle hända nu. Clara stod helt tyst bredvid mig och vid mina fötter låg Rasmus helt avsvimmad eller ännu värre död. Jag klarade inte att vara kvar och se det.

Utan någon tanke på var utan bara bort rusade jag iväg mot skogen som låg bredvid skolan. Jag sprang tills jag kom till en liten trädkoja. Senaste gången jag hade varit här var för sex år sen när jag varit ledsen för mamma. Då brukade Rasmus alltid komma och trösta mig men nu fanns det ingen som kunde hjälpa mig trots att jag aldrig behövt det mer.

Idrotten började med samling i mitten. Vi var i den stora multiarenan för vi skulle ha friidrott. Vår idrottslärare berättade att det var kortdistanslöpning på schemat. Det skulle vara en slags turnering där en vinnare skulle utses. Alla i hela klassen visste att det skulle var jag och Rasmus i final, för vi var helt överlägsna fysiskt. Men alla var spända på vem som skulle vinna speciellt med tanke på allt som hänt. Man skulle själv ansvara för uppvärmningen. Jag tog några lugna varv längs löparbanan för att komma i gång. Sen satte jag mig och stretcha lite och tog några snabba ruscher för att komma igång. Det blev dags för den första kvartsfinalen. Jag ställde mig på startlinjen helt avslappnad för jag visste att jag skulle vinna enkelt. Göran ställde sig på domarplatsen, höjde handen och skrek ut “klara färdiga gå”. Jag accelererade iväg, kände hur jag drog ifrån de andra sänkte farten och var i mål. Rasmus vann sin kvartsfinal på precis samma sätt.

Semin lottades och jag och Rasmus hamnade i samma semifinal. Jag kom fram till att låta honom vinna och inte ta ut mig före finalen. Den första semifinalen vann Thomas som med all säkerhet skulle komma trea. Jag gick och ställde mig på startlinjen. Till vänster kunde jag urskilja Rasmus. Göran ställde sig på domarplatsen och skrek ut “klara färdiga gå”.

Jag accelerera iväg allt jag kunde. Rasmus och jag låg helt jämsides men långt före alla andra, så jag sänkte farten och lät Rasmus vinna. Till min glädje såg jag Rasmus chockade ansiktsuttryck när han gick i mål och fattade vad jag hade gjort. Vi tog en snabb vattenpaus innan finalen. Aldrig förr hade jag velat vinna en idrottstävling så mycket. Det brukade vara på skoj men nu kändes det som det var på liv och död.

“Det är dags för final” ropade Göran. Långsamt gick jag och ställde mig på startplatsen. Rasmus stod på samma ställe som i semin. Jag blickade till vänster och fick ögonkontakt med honom. I hans mörkbruna ögon så jag samma starka vilja att vinna. Göran ställde sig på domarplatsen och höjde armen.

“Klara” jag kände hur pulsen ökade, “färdiga” alla var helt knäpptysta “gå”. Jag accelerera iväg snabbare än någonsin.

Rasmus hade tjuvstartat men jag kom upp jämsides ändå och

Jag satt i kojan i flera timmar med tårarna strömmande nerför ansiktet. Jag kände mig som den ensammaste personen i världen. Till slut när tårarna tagit slut och det inte gick att känna mer känslor, reste jag mig upp. Jag var tvungen att ta reda på om Rasmus var okej, det var det enda som spelade roll. Vad som hände med mig spelade ingen roll längre. Det tog mig tjugo minuter att ta mig till sjukhuset. Jag tog reda på att han var i rum 24. Jag förstod att vi aldrig skulle kunna bli vänner igen trots att jag inte ville något mer i hela världen.

Jag kom fram till rummet och öppnade dörren. Rasmus låg i en säng och tittade ut genom fönstret. Han hade ett stort vitt bandage runt huvudet. Han svängde mödosamt runt huvudet och våra ögon möttes.

David Johansson

86

4. FÖR SENT

5. HUR KUNDE DU?

– Din jävla subba!

Jag kände den hårda marken mot min mage när jag ramlade.

Plötsligt kom det en hård spark i ryggen, smärtan ekade i min kropp. Jag försökte resa mig upp men blev nertryckt.

Jag sitter tillsammans med Rasmus på hans rum. Klockan är 17:52. Jag läser för honom. Jag hör skriken. Han hör skriken.

Jag försöker distrahera honom med att läsa ur boken istället.

Dagen innan

– Du lyssnar aldrig!

Kim är min bästa vän. Jag har känt honom sen jag var 12. Jag vet att det inte är så länge när man bara har känt varandra i två år. Jag började i sexan när han redan gick där. Även om vår vänskap inte var så lång så var det en hård vänskap. Det kändes som om han var min bror eller faktiskt lite mer som en tvilling. Jag tyckte verkligen om Kim för vi hade det mesta gemensamt och han var alltid generös och snäll mot mig men det enda som jag aldrig kunde torka bort från min hjärna eller känslan jag hade när vi träffades. Jag kände att han var den person som skulle förstöra mitt liv helt och hållet men jag kände också att han var den rätta och att han var den person som skulle förstå mig på ett sätt som ingen kunde göra och jag kunde också förstå honom bra. Utan honom så skulle hela mitt liv rasa ihop.

Jag fortsätter läsa, han måste få sjunka in i en annan värld. Vi läser ofta tillsammans, jag och Rasmus. Han har sin trygghet hos mig. Han ser upp till mig. Jag tror att det är ett sätt för honom att uttrycka sina känslor. Jag läser ur boken, Viggo kan själv. Viggo står upp mot sina föräldrar, han vill fatta egna beslut. Han säger nej. Jag brukar alltid överdriva när ett nej kommer. Jag överdriver till ett tydligt nej, ett långt nej, “nnnnnnnnää!”. Jag drar alltid ut på det extra länge. Rasmus skrattar alltid när jag säger det på de sättet. Han har ett gulligt skratt. Jag blir alldeles varm i kroppen när jag hör det. Men den här gången skrattar han inte och jag märker direkt att någonting är fel. Det biter inte den här gången. Han brukar alltid kura upp sig i min famn, vilket han gör nu också, men jag känner av att han inte är lika avslappnad som vanligt.

– Du tänker bara på dig själv!

“Liam, hallå” sa Kim.

Bråk och skrik, dag ut och dag in. Så länge jag kan minnas.

Jag tänker på Rasmus. Han har alltid haft det så här. Han har aldrig fått någon riktig kärlek från en vuxen. Jag hämtar och lämnar honom på förskolan, vi åker pulka tillsammans och han vill alltid ha hjälp med att tvätta ur schampot som han älskar ur hans ganska långa guldlockiga hår så att han inte får vatten i hans kristallklara, ljusblåa ögon.

“Oj förlåt jag bara tänkte” sa jag.

“Ok, förresten så har jag en present till dig. Jag vet att du fyller år imorgon men du får den nu” sa han. “Å tack så mycket” sa jag.

Det var ett litet fyrkantigt paket med ett omslagspapper med små fåglar på som han drog fram ur byxfickan. Jag fantiserade om att det skulle kunna vara något som ett armbandsur eller något sådant.

– Du är en sån idiot!

Det är aldrig någon som ber om ursäkt. Det är alltid någon annans fel. Det är aldrig någon som förlåter. Det blir aldrig bra. Man lämnar och går därifrån. Sedan kommer nästa dag. Man pratar knappt med varandra. Man lämnar och går därifrån.

“Öppna det” sa han.

“Ok” sa jag. klockan ringde och alla sprang in på skolan, jag och kim blev ensam kvar. Jag öppnade det fyrkantiga paketet och till min förvåning så var det en låda med små godisar. Jag kollade på presenten med en förvånad blick men innan jag hann säga något så sa han:

– Jag önskar att jag aldrig skulle ha träffat dig!

Rasmus reser sig. Han är kvick i sina steg och jag ser att han springer ifrån mig. Det har inte hänt tidigare och nu, för första gången, inser jag att han är riktigt, riktigt snabb. Jag rusar efter honom och ser att han springer ut genom dörren.

Hans tårar rinner och hans långa lugg ligger för ögonen. Min puls stiger. Mitt hjärta slår hårdare än någonsin. Jag ser det som han inte ser. Bilen som närmar sig. Bilen som kommer i full fart. Bilen som inte ser Rasmus. Rasmus som inte ser bilen. Han är för kort. Jag ropar hans namn men han hör mig inte. Han har stängt av. Han är inte kontaktbar. Jag springer snabbare än någonsin. Det är som i en film. Och i samma stund som jag ser att bilen träffar Rasmus ekar orden från huset bakom mig.

“Jag har slösat min veckopeng på ett par nya gympaskor”.

“Ok” sa jag men jag var fortfarande lite förvånad.

Jag visste att Kim och hans familj hade lite svårt med försörjningen och mamma och pappa försökte hjälpa till så mycket som möjligt.

Sen kom jag på att igår hade Kim pratat om sina nya gympaskor som han hade köpt. Godisarna var lite ovala med hälften röd och hälften vit, jag hade aldrig sett sådana godisar förut men jag frågade om de var veganska och han sa att de var de. Jag tog upp en, stoppar in den i munnen och känner att det fräter på tungan. Jag trodde att den skulle fräta hål på min tunga och jag tänkte nästan spotta ut den men innan jag hann spotta så försvinner frätandet och jag hoppar till. Jag märker att det är något som händer med min kropp det känns som om tankarna bara hoppar ut ur vägen och låter glädjen hoppa in i dansgolvet. Jag blev så glad att jag hoppade upp och ner.

– Din jävla subba!

Tuva Astbrant

87

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

Vi hade rast, jag och Kim gick en promenad rund skolan.

“Jag visste väl att du skulle tycka om det” sa Kim.

Han vände sig om och jag nästan ramlade bak av chock.

Han hade blåmärken och sår över hela ansiktet och man såg hur ledsen han var. Med ens så byttes ansiktsuttrycket till en fasansfull min. Jag kunde se att killen som han stod med pekade på mig och sa:

Sen gick vi in i skolan.

Hela dagen var jag glad och sprallig men när jag kom hem så kändes det som om jag hade fått hjärnskakning och jag håller nästan på att falla omkull men mamma kom springande eftersom hon såg mig vingla när jag var i korridoren. Mamma frågade och jag sa till henne om vad som hade hänt men mamma blev inte så glad, hon blev rättare sagt rädd och orolig. Jag såg när hon sprang och hämtade pappa. Mamma pekade på mig och sen mina ögon. Pappa blev genast rädd och det ledde till att jag också blev rädd såklart. Istället för att fråga så sprang jag till spegeln medan jag försökte hålla balansen och tittade mig själv i spegeln och jag märkte att mina pupiller i ögonen var så små och mina ögon var nästan helt röda och jag såg trött och väldigt läskig ut.

“Där e han, gör det nu” Kim kom fram några steg och skrek lite högt så att jag kunde höra.

“Du måste betala för mina tabletter annars så ska du få” sa han med ilskan i halsen.

“Du är inte dig själv längre, vad är det som har hänt” sa jag och kände hur ilskan växte inom mig.

“Betala sa jag innan du får stryk” sa han.

“Det här är inte bra, Liam hur många åt?” sa mamma.

“Jag tänker inte betala för en present som jag har fått och förresten så var det den dummaste present jag någonsin har fått i hela mitt liv” sa jag.

“Jag åt bara en men vad är det med dem som är farliga egentligen” sa jag med känslan av ilska som bubblade inom mig. Varför säger dom inget, tänkte jag.

“Så du föredrar att få stryk, okej då ska du få det” sa han.

Jag tror att mamma fattade för att hon sa plötsligt med hackig och nästan gråtande röst:

Kim tog upp något som såg vasst ut. Jag förstod att det var en kniv och till min

“Det är en slags drog” sa hon.

förvåning så springer han mot mig och skriker: “Du ska dö, allt detta är ditt fel”.

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

Plötsligt brändes det i mina ögon. Mamma hade redan börjat gråta och pappa försökte trösta henne. Jag sprang ut till balkongen så att pappa och mamma inte såg mig och jag satt mig ner och började gråta. Tankarna snurrade runt och runt, dom flög inne i mitt huvud och studsade med varandra. Hur kunde han, tänkte jag. Jag kände hur ögonlocken bara sjönk och så blev allt svart.

Jag började springa det snabbaste jag kunde. Jag kände något hårt mot foten och snubblade framåt och jag kände hur rädslan verkligen tog tag i mig och jag stelnade till och kunde knappt röra på mig.

Asma Ahmed

Nästa dag så vaknade jag av ett ljud som kommer närmare och närmare mitt rum. Rösterna är lite suddiga men ju närmre rösterna kommer desto tydligare blev de. Det var mamma och pappa dom sjöng födelsedagslåten. Jag fattade att de hade letat efter mig i natt och hittat mig på balkongen och burit mig till min säng. Det var inte en rolig stund, rättare sagt var det den sämsta födelsedagen. Mamma bar på en bricka med en muffins med ett ljus på toppen och ett glas saft. Pappa hade ett paket i varsin hand. Pappa gav mig presenterna och jag började öppna dem med en deppig min. Den ena var en PS4 pro och det andra paketet var en handkontroll.

6. KÄRLEK VID SISTA ÖGON­KASTET Och BOKA. “En orderbekräftelse har nu skickats till din mail” stod det på dataskärmen.

“Upp med hakan, det var bara en gång och det kommer inte hända igen.” sa pappa och han såg väldigt bestämd ut att.

Jag visste att han verkligen menade det. Sorgen som flödade inom mig gjorde mig svagare. är det över? Kommer vi inte vara vänner längre?

Glädjen i Ronjas kropp rusade in i hennes ådror, muskler och ben. Hon kramade om sin pappa och sprang upp för trappan in till sitt rum. Sedan slängde hon sig i sängen och ringde till sin bästa kompis Saga. De snackade i flera timmar om resan till Kanada hon nyss hade bokat och om det nya gymnasiet hon skulle börja på efter helgen. Ronja var både ledsen, glad, nervös och rädd för hur allt skulle gå. Ledsen för att hon var tvungen att lämna sitt gymnasium och alla sina vänner hon hade där. Glad för att det ju också skulle bli ett nytt äventyr.

Nervös och rädd för att…ja...vem är inte nervös när man ska börja på en helt ny främmande skola?

På väg till skolan så tog jag bussen. Det är en väldigt tidig buss så det är inte så många som var i skolan då. Det var inte så roligt att komma till skolan så tidigt för att då var det inte någon man kunde hänga med men jag visste att denna dag inte skulle bli vanlig.

När jag kom till skolan så kände jag hur glädjen sjönk. Jag visste att det skulle dröja innan jag hittade en kompis jag kunde vara med. Jag hade bestämt att jag skulle skaffa nya kompisar och att jag skulle ta ett rejält snack med Kim och sen skulle jag bryta vänskapen. Min stora chock var att jag såg honom stå ungefär 15 meter från mig. Jag tänkte att jag skulle kunna ta det allvarliga snacket nu på en gång och jag skrek: “Kim varför gjorde du så? Kim hallå!!”

Hon packade med sig lite grejer och gjorde sig redo för att ge sig iväg till ishallen där kvällens match skulle spelas. Final.

Rögle mot Frölunda. Den matchen hade hon inte en tanke på att missa.

Hon mötte sin kompis Lucas utanför ishallen. Sedan gick 88

de båda in tillsammans in i omklädningsrummet där de båda möttes av en sur och unken lukt från hockeyskydd som aldrig hade tvättats. Snart var alla i laget uppvärmda, ombytta och redo för att ge allt de hade på matchen. Det enda fokuset Ronja nu hade var på att vinna. Inte skolan. Inte resan. Bara fullt fokus på matchen. När hon gick ut på isen och människorna i sekretariatet ropade upp hennes namn kände hon det. Hon kände ren glädje, så som man bara kan känna när man gör någonting man älskar och har längtat och kämpat länge för att göra.

– Onsdag? frågade han

Efter första perioden stod det 1–1 mellan de båda lagen.

Efter andra perioden 3–3. I tredje perioden åkte Ronja in i en kille så hon trillade bakåt och slog i huvudet. Tränaren sa att det var för farligt att ha kvar henne på isen, hon kunde fått en hjärnskakning. Så Ronja gick mumlande och irriterad av isen.

Hon satte sig i omklädningsrummet och kastade av sig hjälm och handskar.

– Toppen! skrev hon och avslutade konversationen.

– Aah, visst. Var nånstans? undrade hon.

– Hos dig ;), fick hon till svar.

– Jo men de ska väl funka. Hon visste att hennes pappa skulle ta det kvällspasset hos polisen.

– Men så bra. Vi ses utanför ishallen på onsdag och går hem till dig.

-Fick du rött kort eller? Ronja hörde en röst från andra sidan rummet.

På onsdagen träffades dem och allt kändes bara perfekt. På kvällen följde hon med honom till bussen som han skulle ta hem. Det duggade. De våta dropparna gjorde så att hennes mascara började rinna lite men det var ändå inget man la märke till i mörkret.

Hon hoppade till av rädsla innan hon svarade:

– Kan jag komma till dig imorgon? frågade hon.

– Nae, skada.

– Ja det ska funka, sa han.

– Aha, var då? Har du ont? frågade killen.

– Men så b… fick hon ur sig innan han avbröt henne med en kyss.

– Åkte in i Larsson och slog i bakhuvudet. Men det är ingen fara, svarade Ronja och kollade upp på killen.

– Förlåt, sa han och backade, Jag fattar om du tycker jag går fram för tidigt.

Pulsen ökade. Hennes ögon spärrades upp och hon började svettas mer än vad hon redan gjort på isen. Han var den finaste killen hon någonsin sett.

Det blev tyst en stund, tills hon kysste tillbaka ända tills bussen kom.

– Vi ses, sa han och gav henne en kram innan han gick på bussen.

– Själv då? Vad gör du här inne då? fortsatte hon.

– Fick höra att en av domarna var sjuk så de kallade in mig, men det var han tydligen inte.

När hon kom hem var hennes pappa hemma. Hon tvekade lite men berättade sen om Rasmus.

– Ah okej, svarade hon.

– Du får inte träffa honom mer, sa han med bestämd röst.

Hon började ta av sig skydden som var helt blöta av svett och tog sedan upp sin telefon. Han kollade på henne och började gå mot henne utan att säga något. Tog sedan hennes telefon ur handen och flinade mot henne.

– Varför inte?!

– Det bara är så, ingenting att diskutera.

– DRIVER DU? När jag äntligen har hittat en kille jag gillar så kommer du in och förstör allt!

– Så, hör av dig, sa han och gav tillbaka telefonen till henne och gick sen. Hon kollade ner på telefonen där det var inskrivet en ny kontakt. “Rasmus” och ett hjärta.

– Nej, jag skiter ärligt talat om vad du säger! skrek hon. Jag träffar vem fan jag vill!.

Hon bytte sedan om till vanliga kläder och gick in i ishallen igen med rodnande kinder. Och det enda hon kunde tänka på var honom. Hans leende, hans doft och hans händer som rörde hennes.

– Om du träffar honom en gång till kan du glömma resan till Kanada, sa han med hopbitna käkar.

– Fyfan, vad jag hatar dig. Hur fan kan du va så elak, sa hon med gråten i halsen innan hon gick iväg och smällde igen dörren till sitt rum.

Den matchen slutade med förlust men i detta ögonblick brydde hon sig inte. Hon brydde sig bara om vad hon skulle säga till Rasmus i telefon.

Vad skulle hon göra nu? Varför fick hon inte träffa honom?

Skulle hon snacka med nån?

– Tjaa! skrev hon och väntade en liten stund innan hon skickade. Och fick nästan genast tillbaka ett svar.

Alla tankar exploderade i hennes huvud. Den natten fick hon ingen sömn alls.

– Tjena, såå när ses vi nästa gång? Nästa match du får gå av isen?

– Haha gud vad rolig du e. Komiker nästa? Skrev hon med ett leende på läpparna.

Men hon gick ändå hem till Rasmus dagen efter trots gårdagens bråk. Det fanns ingenstans på jorden hon hellre skulle vilja vara än hos honom. I hans famn nu och för evigt.

När hon kom hem den kvällen gick hon direkt till sitt rum.

– Faktiskt! Nae, men seriöst. När ses vi? svarade han.

– Ingen aning. När vill du?

89

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

Nu gick det inte en dag utan att hon längtade eller planerade in deras andra möte i huvudet för att allt skulle bli perfekt.

Ignorerade helt att hennes pappa skrek på henne bakom hennes rygg.

sa jag och nickade mot hålet.

Vi gick in i hålet. Jag gick först eftersom Greece var för rädd för att göra det. Så fort vi gick in kände jag lukten av jord, det luktade unket och tätt.

– HAR DU VARIT HOS HONOM? Ronja? RONJA! skrek han.

– Det kan du skita i, skrek hon tillbaka.

– Det är ditt fel att vi är här, viskade Greece till mig när vi hade gått in.

– HAN HAR BLIVIT DÖMD FÖR MISSHANDEL, RONJA! Han tog sedan ett djupt andetag och gick in i hennes rum och satte sig på hennes säng.

Jag vände mig bara om utan att ägna särskild uppmärksamhet på hennes anklagelser. Jag stack ut mitt huvud från hålan vi hittat i skogsmarken och tittade ut i den mörka skogen.

– Och jag fick inte säga nåt för jag har tystnadsplikt, fortsatte han sedan.

Jag kunde känna hur hennes gröna ögon stirrade sönder min rygg och jag kände till blicken hon gav mig. Det var en sådan blick som hon gav när hon inte fick den uppmärksamhet som hon ville ha. Det hade alltid varit så, ända sen vi har varit små hade Greece varit den som fått mest uppmärksamhet.

Hon var populärast i skolan, den som alla killar ville ha och egentligen helt olik mig. Jag var den som satt och läste böcker på rasterna och hade bra betyg, folk trodde inte sina öron när de hörde att vi var bästa kompisar.

Ronja blev tyst. Kollade ner i golvet. Och sen på sin pappa med en iskall blick och tårar i ögonen.

– Du ljuger. Han skulle aldrig göra nåt sånt, sa hon med darrande röst.

– Nej. Jag var med och grep honom. Killen han slog hamnade på sjukhus med grova skador.

– Kan du gå ut? mumlade hon.

– Kan du ta bort dina långa ben ifrån mig eller? väste hon åt mig.

Va skulle hon göra nu? Var det sant? Skulle hon prata med honom? Om det var sant det hennes pappa sa ville hon aldrig mer se honom igen. Och varför skulle han ljuga? Med tårar som rann över hennes kinder skrev hon ett sms till honom.

– Nej, det kan jag inte, jag får inte ens plats här inne, småskrek jag tillbaka till henne.

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

– Jävla långben!

Tror det blir bäst såhär.

– Ursäkta, det är inte jag som är så kort att jag inte ens kan nå upp till skåpen, sa jag tillbaka.

Hon tryckte sedan på block, slängde sig i sängen och grät.

Hennes smink rann ut i hennes ansikte, men hon brydde sig inte. Han gjorde henne så lycklig. Och nu var han inte en del av hennes liv längre.

– Eeh, jag orkar inte vara här, kan vi gå ut nu? sa hon tyst.

– Nej det kan vi inte, tänk om han är där ute, viskade jag argt tillbaka.

Veronica Sestan

– Jag tänker inte stanna i den här hålan, viskade hon tillbaka i en kaxig ton.

7. MANNEN I SKOGEN

– Visst, gå ut, men kom inte och klaga på mig om du bryter en nagel när du springer från mannen. Även om jag inte kunde se i mörkret visste jag att Greece blev skrämd, jag fnissade lite och sa:

Jag väste åt Greece att vara tyst annars skulle allt gå åt skogen och vi skulle bli upptäckta. Hennes andetag var tunga efter att vi hade sprungit från mannen i svart kostym som jagade oss.

Hennes blonda hår klistrade fast i hennes ovala ansikte.

– Du och din fåfänga, skärp dig, vi har andra saker att oro oss för än att din nagel går sönder.

– Du, jag bry mig om hur jag ser ut till skillnad från dig som har på sig träningsbyxor varje dag, aldrig borstar sitt eget hår och inte har råd att köpa ett par byxor, muttrade hon.

– Vart ska vi gömma oss, andades hon förvirrat.

Jag kollade runt omkring mig i den stora skogen och allt såg så mycket värre ut än förut, de gröna trevliga träden hade nu ändrats till stora läskiga och mörka grenar. Den fulla månen lyste högt uppe på den mörka himlen. Istället för att det skulle se trevligt ut, såg det bara skrämmande ut.

Men ångrade sig genast efter att ha hört vad som hade kommit ut ur hennes mun. Det där gjorde faktiskt ont, jag hade berättat för henne om problemen vi hade hemma, om allt som hade hänt mamma och pappa. Jag trodde aldrig att hon skulle använda det emot mig.

– Där, vi kan gå ner dit, sa jag glad.

Vi satt tysta i cirka trettio minuter när vi hörde ett par fotsteg utanför hålan, det var stora steg som kom så nära hålet så att vi trodde att det var kört. Jag vände mig om och kollade på Greece, jag såg att hon skakade.

Undrande av vad jag pekade på så följde Greece på mitt finger och såg ett litet hål under ett av de stora och höga träden.

– Aldrig att jag går in där under, det kan finnas ormar, spindlar och läskiga djur, sa hon skräckslagen och skakade på huvudet.

– Hush, viskade jag till henne.

Jag vände tillbaka och det jag såg skrämde livet ur mig. Jag skrek, det hade mamma lärt mig, om du är i fara så skrik allt du kan. Ögonen från personen mitt framför mitt ansikte

– Tja, det är antagligen det här eller att bli tagen av mannen, 90

stirrade på mig. Det var över tänkte jag, det här var våra sista andetag, jag visste vad som skulle hända härnäst.

– Aj, varför gjorde du så, skrek jag på henne.

– För att du zoomade ut, berättade hon.

– Ahh, mina öron, kom det från en röst vi inte kände igen.

Jag la ifrån mig jackan på en av hans träbyråer i hallen och följde efter honom till köket som var rakt framför hallen.

Vi blev båda rädda och tittade på varandra och skrek ännu mer.

– Ni kan sätta er vid bordet, skulle ni vilja ha te? sa mannen i en trevlig ton.

-Snälla sluta, jag vill inte göra er illa, skrek den okända rösten tillbaka.

Bordet låg vid fönstret och den hade tre stolar vilket var konstigt, eftersom han verkade bo här helt ensam.

Vi kollade på varandra och sen kollade vi tillbaka på mannen i hålans öppning. Han tog fram sin ficklampa och lyste den i våra ansikten. Jag kunde se hans grå hår och skägg, hans stövlar som han hade på sig för att springa efter oss, de var smutsiga av den blöta jorden.

– Eh, nej tack, stammade Greece.

– Då kan ni berätta varför ni är här? sa mannen och satte sig på trästolen mitt emot våra.

Vi satt och tittade på varandra utan att veta vad vi skulle säga, men till slut öppnade han sin mun.

– Vi hörde några rykten om dig och vi ville veta om de var sanna. Snälla, döda oss inte, avslutade Greece sin mening.

– Vill ni komma ut eller, det bor ett par ormar där nere, påpekade han.

– Vadå för rykte? sa mannen i en road ton.

– Att du förvandlades till ett troll, prick klockan 7, men det är fel av oss, snälla vi ber om ursäkt, fortsatte Greece.

Greece som var bakom mig skyndade sig ut jag och gick ut efter henne försiktigt. Mannen började att gå och vi ville vända oss om och gå hem, men sen sa han:

– Av vilka har ni hört de där dumheterna? sa han i en frustrerad ton.

– Följ med, sa han och visade det med sina händer.

– Ok, kolla på klockan, den är 6:59, om en minut är den 7, påpekade han.

– Vi kan väl ge honom en chans, eller? Jag tittade undrande på henne.

Vi kollade på klockan på träväggen och det var sant. Vi höll andan och det var verkligen ingen som pratade och man kunde känna spänningen i rummet.

– Kommer ni eller, ni vet mina ben börjar tröttna, de är inte lika starka som de en gång var, skrattade den gamla mannen.

– Och klockan är 7, är jag ett troll eller? frågade han.

Greece tittade på mig och suckade.

Vi skämdes båda och blev väldigt röda.

– Visst, vi följer honom, så att kan han döda oss och ingen kommer någonsin veta vart vi är och ingen kommer veta vart de ska leta eftersom vi inte har berättat något om det, citerade hon från en av våra favoritskräckfilmer.

– Vi ber om ursäkt, sa vi båda samtidigt.

-Ingen fara, sa mannen och började skratta. Jag, ett troll, det var det dummaste, skrattade han.

Jag tittade på henne och sen gick jag till där mannen stod och väntade på oss. Vi började gå och direkt efter oss sprang Greece.

Vi skrattade med honom och han började berätta om att han bodde här med sin fru, som nu var borta på en resa i Finland för att hälsa på sin sjuka mamma.

Den tysta promenaden till hans hus gick väldigt fort, ingen av oss visste vad vi skulle säga.

– Det var trevligt att vara här och vi hoppas verkligen att du kan förlåta oss, erkände vi.

– Kom in, var inte blyga, sa mannen och tog av sig sin blöta, svart kofta.

– Bara trevligt och kom tillbaka igen, vi brukar aldrig få besök här, sa mannen och log med hela sitt ansikte.

Hans hus var litet men väldigt vackert. Det var byggt av trä och det fanns en liten stig som var av stora stenar som ledde in och ut ur skogen.

Hans blåa ögon glittrade verkligen av lycka och hans stora breda leende visade hans silvertand, vilket var coolt enligt mig.

På vägen ut tittade jag mig själv i en spegel i hallen och såg hur mitt svarta, krulliga, hår hade fallit ner från tofsen jag hade fixat och mina bruna ögon som nästan var svarta hade svarta ringar under.

Greece tog också av sig sin vita jacka som jag hade gett henne i födelsedagspresent, hon hade önskat sig en sådan så länge. Den kostade mycket, men vad gör man inte för sin bästa vän, även om hon kan vara den mest irriterande personen på den här jorden.

– Ellen, påminn mig igen vem av oss som är fåfäng, skrattade Greece.

Jag tittade mig omkring i hans hall, den var liten och man kände verkligen lukten av skog inne i huset, vilket jag älskade eftersom jag älskade att springa i skogen. Det hade jag gjort med pappa ända sen jag hade varit liten.

Jag skrattade med henne och vi gick ut i skogen glada och hand i hand. Mannen som vi hade fått veta hette Erik stod i fönster och log mot oss. Vi log tillbaka, vinkade hej då och gick ut på den steniga stigen.

Båda stirrade på mig och det märkte jag inte tills Greece gav mig en knuff på axeln.

Anfa Abdullahi 91

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

– Niorna, de som är en klass över oss, rodnade jag av skam.

– Vi ska inte följa efter honom, vi ska hem nu, sa Greece och drog i min hand.

8. MIRAKEL

Vi kom äntligen till Uppsalas hästklinik och Mirakel levde. När vi lastade ut Mirakel så kom Maria, mammas kusin. Hon kom som ett stöd och var med mig, mamma, pappa och Mirakel.

– Mira. vakna! Men vakna då!

Sen kom veterinären och visade oss vart Mirakel skulle stå.

Hon tog lite prover på henne, och satte en kanyl i henne och kopplade in en en slang som var uppe i taket med en påse full med dropp i. Det såg ganska otäckt ut men det var inte så farligt som det såg ut.

– Men vad är det?

Hästarna hade rymt. Det var grannen som ringde tidigt på morgonen och sa att en av våra hästar var utanför hagen. Jag kunde inte följa med för jag behövde passa min lillasyster Lola. Så medan mamma och pappa körde till hästarna så fick jag gå upp och lägga mig hos Lola.

Efter några timmar så kom mamma och pappa hem. De var riktigt stressade.

Jag satte mig i Mirakels box i det rivna tidningspappret. Då kom Mirakel till mig och buffade lite vänligt på mig. Hon kände att jag var med henne och jag kände att hon var med mig. Jag gick upp och kramade Mirakel så att hon kände det och jag kunde inte släppa henne.

-Mirakel har kommit åt mattunnan.

Sedan så kom det en veterinär som gav oss varm choklad.

Då måste hon ha kommit åt den och ätit upp hela 20 kilo kraftfoder. Det kan leda till kolik, och det är en sjukdom som kan vara dödlig.

– Jag skulle vilja känna i Mirakels ändtarm och kolla om vi skulle behöva göra en bukoperation, sa veterinären.

Då fick vi ställa in Mirakel i ett bås som hon inte kunde rymma ifrån. Jag stod hos Mirakel och lugnade henne och då accepterade hon att de kände i henne. Men det var obehagligt.

Hon är en “thinker” och de brukar inte visa att de har ont eller mår dåligt när de har det. Men vi fick känna hennes puls, den var ganska hög, och hon flåsade mycket och hennes mage lät väldigt mycket. Så vi fick ringa veterinären.

Sedan så fick vi åka hem till Maria och vi lämnade Mirakel i hästkliniken under natten. När vi kom hem till Maria så fick vi fika och vi umgicks. Sen var det dags att lägga sig. Nästa dag så skulle vi åka till hästkliniken för att hälsa på Mirakel.

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

När veterinären kom till oss så såg hon direkt att Mirakel var dödssjuk. Jag fann inga ord. Det svartnade för mina ögon och jag blev helt förstörd för att min allra bästa vän skulle försvinna för mig. Veterinären sa att vi fort skulle åka till Uppsala till en hästklinik som låg där. Men veterinären fick ge henne dropp och lugnande så länge.

När vi kom dit så var det inte besökstid. Då gick vi lite på stan så länge tills vi fick hälsa på henne. De sa att vi kunde lasta henne och åka hem. Det var så skönt att höra de orden.

Vi lastade henne och åkte fort till Uppsala. Vi hade ingen bil med dragkrok så vi fick låna grannens bil för den hade dragkrok. När vi var på väg till Uppsala, på motorvägen, så märkte vi att det var något som var konstigt med bilen. Gasen svarade inte helt.

Men Mirakel är svårlastad, så det tog oss fyra timmar. Men till slut så gick hon in. När vi kom hem så fick Mirakel stå i stallet under natten. Sedan kom hennes kompis Krösa. Då blev allt bra igen.

Mira Friberg

Vi åkte 70 km/h och vi hade gasen i botten. Kylarvätskan var slut, och bilen gick långsammare och långsammare för varje minut och vi hade en döende häst där bak. Adrenalinet rusade fram i magen. Jag blev superstressad och hade grov ångest.

9. MONTI PÅ BRYGGAN

Vi hade ingen tid att förlora. Vi fick köra till närmsta mack och köpa kylarvätska, men frågan var om bilen skulle klara sig hela vägen dit. Vi hade egentligen ingen tid att göra det, men vi hade inget val. Medan mamma och pappa sprang in i affären så kollade jag om Mirakel levde eller inte. Hon levde men hon var helt kallsvettig.

Monti satt på bryggan och han såg ner i vattnet. Det var lite mörkt men solen hade inte gått ner än. Man kunde se solnedgången och han såg en örn som kom flygande och spanade efter mat. Monti hörde något som prasslade, han misstänkte att det var någon som kom emot honom. Monti tänkte att han skulle titta bakom sig och när Monti gjorde det så såg han bara buskar och stora träd som rörde sig när det blåste.

– Lugn Mirakel, du kommer att fixa det här, sa jag.

Det kändes som om Mirakel förstod och hon lutade sitt stora tunga huvud på min axel. Jag blev så himla ledsen för det fanns stor sannolikhet att jag skulle förlora bandet med henne.

Sen prasslade det igen så då tänkte han: “nej, nu är det något bakom mig”. Han vände sig om igen men han såg dock ingenting för det hade blivit mörkare. Nu var han säker på att det var någon bakom honom. En tjej dök upp och hon hade långt, svart, vågigt hår och hon hade smink på sig. Hon kom smygande och sa med ljus röst:

Så många härliga ridturer och så mycket mys och så mycket lek. Allt det där skulle jag kanske inte få uppleva med henne någon mer. Mamma och pappa kom springande till bilen och hällde i kylarvätskan. Vi satte oss fort in i bilen och började köra mot Uppsala.

“Är du här?”

Vi märkte ingen skillnad med bilen. Den gick fortfarande lika segt. Men sakta men säkert så började bilen åka fortare. Då fick jag lite hopp om att hon kunde överleva det här.

Monte svarar med mörk röst: “Aa, vad gör du här?”.

92

“Nice” sa Monti.

Hon slog sig ner på den hårda plastbryggan och de började lära känna varandra.

De pratade med varandra, sen reste de sig och gick till en stuga och sov. Nästa dag så vaknade de och satte sig på bron och Monti sa: “Jag gillar dig.”

Han ställde sig nära henne för att kyssa henne. Hon svarade: “Jag gillar dig med.”

Sen kysstes de. När de hade kysst varandra så ringde hennes mobil och hon fick veta att hon skulle åka tillbaka till Sverige.

Då rann tårarna och hon ville inte åka tillbaka utan Monti. Då hade de bara en dag kvar innan hon skulle åka hem. Då föll en tår från Monti men de umgicks en dag till. Nästa dag så åkte hon men Monti hade en överraskning. Han skulle följa med henne hem och då började hon gråta glädjetårar och de blev tillsammans.

Några veckor senare så var Noah på väg hem från slottet.

Sedan såg han en stor flyttbil och en massa flyttlådor framför sin lilla ljusblåa villa. Han gav ut ett litet ‘’Hmm?’’ och rynkade på pannan. Han såg sin pappa gå ut ur huset med en brun flyttlåda i famnen och gav den till flyttgubbe, sedan stod de och pratade en stund. Med ett litet leende så beger sig Noah dit. ‘’Pappa!’’, vinkade Noah och sprang dit med ett språng. Pappan tittar åt hans håll och stirrar på honom med en gnutta avsky i blicken. När Noah var framme öppnade han munnen och sa ‘’Pappa… vart är du på väg?’’. Pappan tittade på flyttmannen och sedan på sin son. Flyttgubben gav honom en förstående blick ‘’Uh, jag går in i bilen men säg till om du behöver hjälp med något!’’ och gick snabbt in i bilen. ‘’Ja, tack så mycket’’ och vände sig sedan mot sin son och tittade på honom länge. ‘’Pappa… om du har bråkat med mamma så kan jag hjälpa till att fixa det! Så pappa, du kan stanna här som alltid-’’ ‘’Noah.’’ suckade han irriterat och tittade åt sidan mot den tomma gatan ‘’Du är verkligen en mycket pratsam pojke’’. Noah rynkade på pannan av förundran. Pappan mötte hans blick åter igen ‘’Allt detta är ditt fel, ser du väl’’ och vände sig om till flyttbilen ‘’tack för att du väntade’’ sa pappan med samma artiga ton. Noah stod bara där med uppspärrade ögon. Aldrig skulle han trott att han skulle göra något sådant.

Han som trodde att sina föräldrar älskade varandra! Axlarna sjönk liksom ihop, han tittade ner mot marken, och i hans ögon växte tårarna fram. Han ville skrika, vråla, ta sönder allting, han som förstörde sina föräldrars relation genom att bara öppna sin lilla mun och prata. ‘’Det är bättre om jag inte pratar överhuvudtaget’’ sa han genom sina snyftningar och torkade bort tårarna med sina små händer.

Sindy Diljaj

10. PRATSAM Det var en gång i ett visst land där det bodde en ung pojke som var mycket pratsam med en livlig fantasi.

Noah är en person utan talets gåva, det har han blivit känd för, att aldrig prata. Alltid har han velat skrika ut sina riktiga känslor från sitt hjärta utan att såra andra person. Nu när han är 17 år så vet han inte vad han ska göra. Allt hände för 12 år sedan...

Noah lekte vid det slottsliknande kärlekshotellet. Det var en solig varm sommardag. Träden svajade som om de dansade, fåglarnas små kvitter här och där och lät som musik i Noahs öron. Himlen var lika blå som hans glittrande ögon, den svala vinden blåste och lekte med hans fluffiga korta svarta hår.

Han har alltid dagdrömt om hur det skulle vara där med sin prinsessa eller prins. Allt var perfekt.

Små fnitter åkte ur Noahs lilla mun när han jagade efter de färgglada fjärilarna med ett stort leende som sträcktes från öra till öra och som gjorde så att han knappt kunde se. Han fick syn på en lila skimrande fjäril och bestämde sig att följa efter den men plötsligt så såg han en bil åka ur hotellet. Han gömde sig snabbt bakom ett träd och såg sin pappa?! Med en annan kvinna som inte var hans mamma...? Noah tittade förbryllat på sin pappa och kvinnan. Hon hade en liten spetsig näsa och kinder naturligt rosiga, silkeslent långt ljusbrunt hår. Rosa fylliga läppar som bad om att bli kyssta med ett leende som lyste starkare än solen. ‘’Wow, hon är vacker’’ tänkte han med ett litet leende på läpparna. Snabbt så gick han ur gömstället och tittade med nyfikna ögon åt det hållet bilen åkte. Han log åt bilen men det byttes snabbt till en mer fundersam. ‘’Borde jag berätta detta till mamma’’ sa han tyst för sig själv med blicken på sina vita smutsiga Sneakers. Han struntade helt i sina tankar och bestämde sig för att berätta allt han såg, allt. Han log och sprang hela vägen hem.

Det var början av december. Med tunga hasande steg var Noah på väg till skolan med blicken ner mot den blöta slaskiga marken och lyssnade på en låt som hette Japanese denim som han åh tyckte om så mycket. Plask! Plask! kändes det när han gick på de små slaskiga pölarna. Varför han tittade ner på marken...det var för att han är rädd, rädd för att se allas dömande ögon, rädd för att bli kallad för saker, rädd för att höra de fåniga ryktena om honom. Noah skakade bort tankarna från sitt och fortsatte med det han höll på med. Det han dock inte såg var hans pappa som han inte hade sett på 12 hela år. ‘’Honom var det inte så svår att känna igen, han såg nästan likadan ut som för 12 års sedan’’ tänkte pappan med ett litet leende på läppar men det byttes snabbt till ett mer ledsen, han rynkade på pannan. Han bestämde sig att följa efter honom, hur creepy är inte det.

Noah var nu halvvägs till skolan och skulle gå över en trottoar.

Det han inte märkte var att en stod lite för nära vägen men det märkte han inte eftersom han var så inne i låten han lyssnade på just nu. Pappan stod några kilometer framför

Han öppnar dörren och det första som hände var att han kände lukten av mat. Han följde efter doften in till köket och 93

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

såg sin mamma laga mat. ‘Mamma, Mamma! Jag är hemma!

Gissa vad, gissa vad?’’ sa Noah med en exalterad röst och sedan gav han henne en stor kram. ‘’Just nu, så vet jag en stor hemlighet’’ sa Noah och försökte låta mystiskt. Mamman stoppade in en bit morot i hans mun och sa ‘’Du är verkligen en pratsam pojke du’’ och skrattade hjärtligt. Noah tuggade färdigt och bestämde sig att nu var läget att berätta ‘’Mamma, jag såg pappa gå ut ur slottet!’’ med ett stort leende på läpparna. Hon gav honom en blick av förundran ‘’Slottet?’’. ‘’Ja! Den uppe på bergen! Och så hade han med sig en vacker prinsessa också!’’. ‘’Du var inte där dock...vänta du kanske är en häxa?’’ fortsatte han. ‘’Det finns bra häxor också, dåliga häxor är mer-’’, ‘’Noah’’ avbröt mamman med en skakig röst, ‘’Du är verkligen en pratsam pojke’’ sa hon igen med ett leende, fast leendet nådde inte ögonen.

“Jag letar efter killar” svarade hon.

honom. Det kom en stor bil i full fart men Noah märkte den inte utan fortsatte bara att titta ner på marken. Han pappa försökte springa dit ‘’Noah! Akta dig!’. Noah tittade upp och såg sin pappa springa mot honom. Hans ögon blev lika stora som fotbollar ‘’P-pappa?’’ fast sedan byttes de till en blick av förvirring. Han tittar åt sidan igen och ser ljus som bländade honom. Han försökte få bort det starka ljuset med hjälp av sin hand. Men plötsligt så hördes det en smäll, Noah faller ner i mörkret och hela världen tystnade...

Det var tredje lektionen för dagen, matte, precis innan lunch då det var som mest stökigt. Killarna sprang runt och slog varandra och man hörde skrik från alla håll. Jag satt vid ett bord längst bak, bredvid Julia som var den mest populära i klassen. Hon som fick alla killar om hon ville. Läraren kom in, en kort dam med prydliga kläder och grått tunt hår uppsatt med en klämma i nacken. När hon kom in tystnade alla direkt.

Vi skulle jobba med grupparbeten idag så hon delade in oss i grupper. Vi var fyra, jag hade knappt pratat med någon i min grupp innan. Vi satte oss inne i ett grupprum, vi skulle lösa fyra tal som vi sedan skulle redovisa för klassen. Vi kom bra överens, fast det fanns en tjej i gruppen som inte sa så mycket. Hon verkade ganska otrevlig och det kändes som att hon inte ens ville försöka vara lite trevlig mot mig.

Sabiriin Abdullahi

11. SKILDA VÄGAR

Det var matte, jag hatade matte och speciellt vår tråkiga lärare Kristin. Vi skulle ha grupparbete idag, min grupp sög. I och för sig kände jag bara två av dem och den tredje vill jag inte lära känna. Det var en ny tjej som börjat i klassen, man såg på henne att hon bara var ute efter status och vänner med mycket pengar. Och dessutom så hade tydligen den nya tjejen Nicole och Julia blivit “bästa vänner”. Jag var absolut inte avundsjuk, men man såg på långa vägar att Julia bara vill smöra på Nicole. Så hade hon gjort på alla nya som börjat i klassen.

Nicole och de andra i min grupp försökte få med mig men jag kände inte något intresse i att delta.

“Nicole vakna nu, du kan inte bli sen tredje dagen till nya skolan!”

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

Det var pappa som skrek från bottenvåningen av vårt stora vita hus. Han ville alltid att jag skulle vara perfekt och lyckad, aldrig att jag ens hade kommit fem minuter sent till en lektion och ifall jag inte fick A eller B på något prov så var det ett misslyckande för familjen. Min lillebror Vincent brydde sig de inte lika mycket om, han fick lalla runt mer och leva sitt liv medan jag skulle ha toppbetyg i alla ämnen. Jag kände mig ofta stressad inför skolan men det fanns stunder då jag verkligen kunde slappna av. I danssalen, där kunde jag var mig själv. Dansen hade varit med mig genom hela livet, det var en av få saker som följt med mig under alla flyttar vi gjort under åren. Med anledning av mina föräldrars egna bolag så har vi flyttat en hel del.

Mobilen plingade till, alla kollade bak mot vårt bord, jag hade glömt stänga av den och tydligen får man inte ha med sig mobilerna på lektionen på den här skolan. Min NO-lärare tog min mobil och la den längst fram i klassrummet. När lektionen var slut så fick jag tillbaka min mobil, jag hade fått ett sms från mamma. Det stod “Hej gumman, tänkte påminna om att det är dans efter skolan och att du måste ta dig hem själv med buss för jag och pappa ska bort. Ha det så kul, puss mamma”.

Jag lockade mitt långa blonda hår och bäddade sängen, gick ner för trappan och satte mig i bilen där pappa redan väntade. Vi åkte till skolan, det tog ungefär en kvart. Jag gick in i genom stora entrén, till höger i korridoren och där var mitt skåp: 737. Min skola var en gammal byggnad med stora fönster som släppte in solljuset på ett väldigt vackert sätt.

Jag hade inte lärt mig att hitta allt än, men följde efter alla i klassen. Första lektionen var musik.

När dagen var slut började jag gå mot sporthallen. Den låg inte så långt bort ifrån skolan. Jag gick in, tog av mig skorna och gick ner en våning och bytte om. Det fanns som tur var skyltar som visade vart jag skulle gå. Jag kom in i danssalen, det var runt 25 tjejer. Vi satte oss i en ring och läraren ropade upp oss och presenterade de som var nya, jag kände mig lite nervös. Jag kände igen en tjej med stort, lockigt och svart hår. Det var Sophia ifrån min klass, hon som jag var i samma grupp som på matten.

Jag vaknade upp av klockan som ringde vid halv åtta, tog en kall dusch utan att blöta mitt svarta, tjocka, lockiga hår. Jag tog på mig ett par svarta jeans och en grå collegetröja och gick ut till vardagsrummet. Där låg mamma däckad med en okänd man i soffan som vanligt. Utan att väcka dem ställde jag bort alla flaskor och hällde ut slattarna som fanns kvar. Jag tog ett äpple i handen och tog på mig mina skor. När jag gick ut genom dörren hörde jag en mumlande röst:

Äntligen började dansen igen efter ett långt uppehåll över sommaren. Jag älskade verkligen att dansa, jag kunde verkligen släppa loss och sluta tänka på allt jobbigt som hände i mitt liv just nu, som allt med min mamma. Jag kände att jag alltid måste ha koll på henne så att hon inte drack för mycket, som hon ändå gjorde, fast egentligen borde det vara tvärt om.

“Vart ska du gumman?”.

“Men mamma, jag ska ju till skolan” svarade jag snabbt innan jag slängde igen dörren bakom mig.

Jag började på dans när jag, mamma och pappa flyttade till Sverige 2008.

Jag sprang till bussen som vanligt, men jag hann. Jag satte mig på bussen och andades ut, satte in mina hörlurar i öronen och började lyssna på min pappas gamla favoritlåtar. De fick mig alltid på bra humör och det kunde jag behöva eftersom jag inte direkt älskade skolan.

Danssalen kändes som ett andra hem för mig, och det var här jag hade mina riktiga vänner. Det kändes kul att träffa alla igen, det var många som varit med länge men som vanligt även några nya. Jag fick syn på Nicole, hon såg ganska ensam och nervös ut, men jag förstod det eftersom vi som gick på dansen hade som ett speciellt band emellan oss. Det tog nog ett tag innan man kom in i gruppen helt.

Klassen var väldigt grupperad men ändå ganska vanlig. Det fanns de coola som sket i skolan, plugghästarna, sport-töntarna och de allmänt konstiga. Jag kände mig inte riktigt hemma i någon av grupperna men jag var absolut inte mobbad. Vi hade gått tillsammans sen fyran, alltså snart i fem år. Från fyran till sexan hade jag en bästa vän som hette Julia, vi hängde varje dag, vi var som systrar och visste allt om varandra. Men nu på senare år hade vi glidit ifrån varandra, vi var egentligen väldigt olika.

Vi dansade till en The Weeknd-låt. Det var kul och det kändes skönt att koreografin var ny för alla. Efter danslektionen så tog jag upp min mobil ur tygkassen som stod lutad mot väggen.

94

själv. Hon drack nästan varje dag för att dämpa sorgen och ångesten. Vi pratade nästan aldrig om pappas död, vi har nästan aldrig gjort det. Vi bar sorgen inom oss. Det var jag som tog allt ansvar över mamma och jag var så rädd att det skulle sluta på samma sätt för henne som för pappa. Jag vet inte om jag skulle klara det.

Jag såg att bussen skulle gå om fem minuter, jag struntade i att byta om, tog bara på mig mina skor och en tjocktröja.

När jag kom ut genom dörren märkte jag att regnet öste ner, regndropparna slingrade sig från panna ner till halsen. Det var som att hela himlen hade öppnat sig. Men det var ändå inte så kallt, det var ju fortfarande sensommar. Jag sprang ungefär 50 meter innan jag kände en flåsande andedräkt närma sig, jag vände på huvudet och såg att det var Sophia som sprang bakom mig. Hennes stora lockar tyngdes ner av det kraftiga regnfallet. Vi sprang bredvid varandra i tystnad, till vi såg bussen som åkte förbi oss. Vi båda blev irriterade, jag hörde Sophias ljusa vackra röst:

När jag hade berättat allt det kände jag att jag inte kunde hålla tårarna inom mig, jag lät dem falla ner för kinderna, nästan som regnet på busskurerna väggar. Det var länge sedan jag lät det ske. Vi satt kvar på bänken helt tysta ända tills bussen svängde in. Tiden gick så fort, den har bara rusade förbi. Och jag har under den tiden fått en bästavän för livet. Jag kände starkt att vi var menade för varandra.

“Men nej jag orkar inte, den skulle ju komma senare”.

Vi gick den sista biten och satte oss i busskuren, ljudet av dropparna mot taket förstärktes tydligt. Det lät mysigt.

När Sophia berättar sin otroligt känsliga berättelse känner jag mig som en hemsk person som klagade över så pass små saker. Det fanns så mycket i livet man kunde vara tacksam för i stället. Jag var så hemskt glad att ödet gjorde så att vi träffades den där kvällen i för att bussen var försenad.

Jag klev ut genom stora entrén på sporthallen, det var ungefär 300 meter till busshållplatsen. Regnet forsade ner mot mina bara armar, jag sprang eftersom bussen skulle komma när som helst. Framför mig såg jag Nicole, jag visste inte om jag skulle säga något eller inte. Bussen åkte förbi oss, jag hatade när det händer. Vi gick och satte oss i busskuren. Efter en tystnad på ungefär två minuter så gick Nicole fram och kollade när nästa buss skulle komma.

Jag älskar Sophia, hon är en sådan vän jag alltid önskat mig men aldrig fått förrän nu.

12. SKOL­ MOBBNING

“Vart ska du åka” frågade hon mig.

Jag berättade vart jag bodde och vi kom på att vi faktiskt bodde ganska nära varandra. Vi åkte i alla fall samma buss men jag gick av tidigare vid lägenheterna. Hon sa att nästa buss skulle komma om en halvtimme. Hon satte sig bredvid mig igen, vi började prata lite med varandra. Till en början var det ett kallt och ytligt småprat. Men på något sätt så började vi komma in på mer djupa saker som hade hänt oss. Det kom bara naturligt. Tydligen hade Nicole varit med om mer jobbiga saker än vad jag hade trott. Jag trodde verkligen att hennes liv var perfekt. Hon berättade bland annat om vilken stor press hon hade hemifrån och att det kändes som att hennes föräldrar inte brydde sig om henne. Det kändes tufft men ändå skönt på något sätt att höra att allt inte var så perfekt hela tiden, även fast det såg ut som det på utsidan.

Jag kände att min kind blev röd efter att Harin gav mig en kraftig örfil. Jag höll min kind med min vänstra hand. Harin skrattade och vände på klacken, och började gå till Eunbi och Jiwoo som stod och tittade på. Jag tittade på dem med glansiga ögon, jag visste att tårarna kunde komma när som helst. Jag tittade bort och gick till matsalen.

Matsalen var halvfull och matkön var kort eftersom många brukar köpa mat och fika i cafeterian. Jag tog lite soppa och satte mig ner vid ett tomt bord. Jag började äta och helt plötsligt kände jag att jag var blöt, jag vända mig om och såg Eunbi med ett tomt glas över mitt huvud. Jag gick upp ur stolen snabbt och sprang till toaletten för att torka kläderna och håret, medan Eunbi skrattade åt mig. Folk stod och tittade på mig och skrattade lite medan jag sprang förbi dem för att komma till toaletten. En tjej gick ut från skoltoaletten och jag sprang mot den medan dörren var öppen.

Vi pratade länge om både roliga och djupa saker, vi hade väldigt kul tillsammans och på något sätt var vi ganska lika varandra bakom allt yttre. Sophia var verkligen en fin tjej från utsidan hela vägen in. Efter ett tag berättade jag om min familjesituation, det kändes jobbigt att prata om det. Jag hade hållit det inom mig så länge nu, det var skönt att bara få ventilera sig lite. Hemma skulle allt vara så himla perfekt, man fick inte visa sina svaga sidor. Det rann ner en ensam tår över min sminkade kind. Jag vände bort huvudet, ville inte visa att jag grät.

Jag tittade mig i spegeln och såg att mascaran var utsmetad runt ögonen och läppstiftet var nästan borta, min grå tröja var genomblöt och byxorna hade några mörkblå fläckar.

Jag ställde mig under en hårtork och stod där tills håret blev torkat, sen tog jag bort sminket och gick ut från skoltoaletten.

“Nicole det är lugnt släpp ut det, det är okej att gråta” sa Sophia samtidigt som hon flyttade sig närmre och kramade om mig.

Håret stod åt alla håll men jag brydde mig inte. Jag gick mot ett öppet fönster och kände hur det var kallt och blåsigt ute. En liten suck hördes från min mun. Skolklockan ringde och det betydde att nästa klass börjar om fem minuter, jag stängde fönstret snabbt och gick till mitt skåp. Jag öppnade skåpet och såg att massa skräp låg i skåpet. Det var blandat med matrester, festiskartonger och tuggummi.

“Jag får nog gå till klassen utan mina pennor och skoldatorn...” suckade jag lite irriterat. Jag stängde skåpet och skyndade mig till mitt hemklassrum.

När jag kramade om Nicole kände jag att vi hade ett speciellt band mellan oss, vi var på nåt sätt menade för varandra. Vi satt där tysta en stund och lyssnade på regnet som smattrade mot glastaket. Efter ett tag så började jag berätta om mitt liv. Jag berättade saker som jag nästan aldrig hade pratat om med någon. Jag berättade allt från när jag, mamma och pappa bodde i Chile och tvingades flytta för att staten vräkte oss från lägenheten. Vi tog oss till Sverige, flyttade in i en liten billig lägenhet. Då var jag ungefär fem år. Fem år senare tog min pappa livet av sig. Sen dess har mamma aldrig varit sig

Jag öppnade den gröna dörren till klassrummet och satte 95

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

Ellen Enocksson

mig längst bak. Det tog ungefär två minuter innan alla elever var på sina platser. Jag märkte att någon satte sig bredvid mig och jag tittade på den, det visade sig att det var Jiwoo som satte sig där. ‘’Hej uhm… Förlåt att jag har... typ mobbat dig...

Jag ville inte förlora mina kompisar, jag har känt Harin ända sen tvåan...’’ sa hon med ett olyckligt leende. ‘’Nej...’’ sa hon och skakade på huvudet. ‘’Jag borde inte ljuga nu… Dagen du började här så hotade Eunbi och Harin mig. De sa att om jag inte gick med i deras grupp och mobbar dig så skulle de börja mobba mig och förstöra mina saker...’’ Suckade hon.

Jag tittade på henne chockat. ‘’ allvarligt?’’ sa jag medan jag stirrade på henne... Hon nickade. ‘’Jag orkar inte med dem längre. Därför satte jag mig här och vill bli din kompis, och att vi ska prata med rektorn om vad Harin och Eunbi har gjort.’’

han borde säga något men allt stod stilla i hans huvud.

Hon stirrade ner i golvet i väntan på att något skulle hända.

Efter en stund sa han: – Förlåt för det blev såhär, jag tänker inte alltid till, snälla förlåt mig.

– Jag kan bara inte fatta att du gjorde det igen.

Hon snyftade.

– Emilia, snälla lyssna, allt blev bara fel, snälla ge mig en till chans.

Hon funderade på vad hon skulle säga, hon tänkte för sig själv att hon redan hade gett honom en chans innan, hon tänkte på hur hon kände då. Hon tänkte en lång stund på allt möjligt. Det var en stel tystnad.

‘’Ok… Men lova att du inte kommer att backstabba mig och fortsätta mobba mig...’’ suckade jag. Hon nickade. ‘’Vi väntar tills lektionen är slut sen så kan vi gå till rektorn.’’ föreslog hon.

Jag nickade lite. Vi pratade hela lektionen och märkte inte att klassrummet var tomt eftersom klassen var slut. ‘’ Kom nu!’’ sa jag. Vi skyndade oss till rektorns rum och knackade på dörren, den smala dörren öppnades långsamt.

– Jag vet inte hur jag ska kunna lita på dig mer efter det här.

Hon sa det lågt.

Han kollade på Emilia och drog hennes långa, blonda hår bakom hennes öron och gav henne en lång kram medan han viskade:

‘’Hmm? Vad kan ni behöva prata om?’’ sa rektorn. Vi klev in i rummet och berättade allt vad Eunbi och Harin hade gjort mot oss. Rektorn tittade på oss. ‘’Hmm… Det där låter ganska seriöst... Jag måste nog prata med deras föräldrar’’ suckade han. ‘’Ni kan gå nu.’’ Vi gick ut ur rektorns kontor och gick hem eftersom skoldagen var slut.

– Lita på mig, det kommer aldrig att hända igen, jag lovar.

Hon slet sig loss och svarade:

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

‘’Nu är det bara att vänta’’ tänkte jag glatt.

– Det var precis vad du sa sist när det hände.

Morgonen kom snabbt och jag skyndade mig till skolan. Jag kom precis i tid och skyndade till den första lektionen. Jag öppnade den gröna dörren och satte mig längst bak bredvid Jiwoo. Läraren kom in och ställde sig framför alla. ‘’Idag har Eunbi och Harin blivit relegerade eftersom de mobbade några från den hära skolan. Jag vill att om någon ser någon som blir mobbad att de ska prata med rektorn. Mobbning är väldigt allvarligt och räknas som misshandel’’ suckade hon.

Jag tittade på Jiwoo glatt och kramade om henne.

Sedan sa hon: – Det här kommer aldrig att fungera, Felix.

Det kom tårar och han snyftade. Hon kollade upp på honom och kände skam.

– Snälla, förlåt mig, jag har grov ångest över det. Jag älskar dig mest och vet inte hur jag ska bevisa för dig att det är sant.

Han snyftade.

– Bara för att andra är dumma behöver man inte vara dum själv.

De fick ögonkontakt och hon pussade honom på kinden.

Dom stod och kramades en lång stund utan att någon sa något.

Alva Johansson

13. SVEKET

– Felix, jag skulle aldrig klara mig utan dig, jag kan förlora dig.

Om du lovar mig att höra av dig nästa gång så att det inte blir så mycket strul.

Han tittade rakt in i hennes rödsprängda, havsblå ögon. Han sa ingenting. Efter en lång tystnad, förutom hennes snyftande som ekade i hans öron, så sa han:

Hon lät försiktig. Felix svarade.

– Jag lovar.

– Det är ditt fel att det hände. Du visar mig aldrig någonting.

Felix log för sig själv. Han kände värme och glädje inom sig, en skön lättnad.

Hon kollade bara på honom, hon kände ilska inom sig fast var ändå helt tom och hon förstod inte att han hade gjort det igen.

Stella Hedberg

– Du ska alltid börja skylla allt på mig när det är du som har gjort fel!

Hennes röst lät irriterad och hon darrade när hon pratade.

Hon fick nästan inte fram orden ordentligt. Dom kollade på varandra, allt var stilla runt om, man hörde inte ett enda ljud förutom bilarna som körde utanför hennes lägenhet.

Det var en lång stilla tystnad i flera minuter. Han kollade på henne och såg hur sårad hon var, han tänkte för sig själv att 96

14. UTERITTEN

och de själva för den delen. Men Maja hade en konstig känsla i kroppen och hon tyckte nästan att Sally också kändes konstig, men hon tänkte att det kanske var för att de aldrig hade varit i den skogen innan. Så Maja och Sofia red vidare och kom till slut ut på den lilla skogsvägen som Sofia tidigare hade pratat om. Den var ganska så bred och skogen var glesare där än vad den var inne vid den lilla och smala stigen.

Solen sken fortfarande och det var ändå ganska så varmt och skönt.

Där låg nu Maja och Sofia i den blöta och leriga skogen mitt på stigen bredvid varandra. Båda med hjärtat i halsgropen, vad skulle de göra nu, helt ensamma?

Det var en solig, fin höstmorgon när Maja och Sofia hoppade ut ur Majas mammas röda lilla bil. Maja hade på sig ett par klarblåa ridbyxor, ett par svarta ridskor och en marinblå varm jacka medan Sofia hade ett par röda ridbyxor, likadana skor som Maja och en svart jacka. De gick ut på den lilla gårdsplanen, tog sina saker från bakluckan och gick in i det mysiga lilla stallet. Där luktade det halm, hö, häst och lite hästbajs. Det var den bästa lukten som fanns tyckte båda två.

I stallet fanns det bara fem boxar och alla var upptagna. En av en stor svart häst, en annan av en liten vit shettis och en tredje av en brun ponny. I de två sista boxarna stod Majas och Sofias hästar, de såg nästan exakt likadana ut, båda var fläckiga och ganska stora. Det enda som skilde dem åt var pannluggarna.

Majas häst Sally hade en lång och fin lugg som täckte ögonen, medan Sofias knappt hade någon, den hette Dolly.

Helt plötsligt hoppade det ut något ur skogen och som de nästan hade föreställt sig var det ingen ko utan en stor älgtjur.

Den hade stora horn som liknade två träd som grenade sig.

Tjejerna och hästarna blev rädda och hästarna stack, det gick så fort så ingen hann tänka förrän Maja och Sofia låg nästan bredvid varandra på den ganska så mjuka skogsvägen.

Paniken och tankarna slog dem, vad skulle de två femtonåriga tjejerna göra nu, mitt ute i skogen, ensamma med flera kilometer från närmaste hus? Deras hästar var borta, alltså deras bästa kompisar och finaste ägodelar. Maja och Sofia låg där i några sekunder innan de båda brast i gråt och panik.

De sa inget till varandra utan reste sig bara upp och började springa, de sprang så snabbt det bara gick och så fort de bara kunde. De sprang och sprang och sprang på skogsvägen tills den delade sig till två små stigar. Maja och Sofia valde den högra stigen och fortsatte, vid det här laget började benen kännas tunga och tårarna började ta slut. Det var nästan tur det eftersom man nästan inte såg någonting när de forsade ner på de rödrosa kinderna.

Maja och Sofia gjorde iordning sina hästar; de borstade, kratsade hovarna, satte på benskydd, sadel och träns. Medan de gjorde det pratade de om allt mellan himmel och jord.

Sedan gick de ut ur det röda stallet och hoppade upp. De hade tidigare planerat att de skulle ta en riktigt lång tur på cirka en och en halv timme eftersom det var helg men något de inte visste var att den skulle ta mycket längre tid än så.

Men Maja och Sofia red iallafall iväg på grusvägen som var så bred så att en vanlig bil fick plats på den. Vägen var ganska lång men till slut kom de ut på ett stort, ganska så grönt, fält för att vara oktober. Träden runt om fältet var röda, orangea och gula och det var en blå fin himmel utan moln.

På fältet tog de en galopp så snabb så att Majas och Sofias långa blonda hästsvansar fladdrade i vinden. Maja och Sofia var precis som hästarna väldigt lika varandra; båda hade långt blont hår, var ungefär 170 centimeter långa och såklart väldigt snälla båda två. De hade känt varandra så länge de båda kunde minnas och hade gått i samma klass hela tiden.

De bodde också grannar. Så folk tyckte nästan att de var som samma person. Ibland sa vänner och familj även att de var som tvillingar.

Till slut såg de två tjejerna något vitt mitt inne i skogen bland träd, buskar och stenar. Kunde det vara Sally eller Dolly, om de hade tur kanske båda två.

Maja och Sofia började ropa:

De bröt av till skritt igen, då sa plötsligt Maja:

“SALLY!!! DOLLY! DET ÄR BARA VI, KOM NU!”

“Jag har aldrig ridit här.”

De fick ett gnägg tillbaka och det var då de visste att de hade hittat sina fina hästar igen. Men det fanns ett problem kvar och det var att få tag på dem, de två tjejerna gick med långsamma men ändå bestämda steg rätt in i skogen och bort från stigen. Efter cirka hundra meter kom de fram till dem, Sally och Dolly stod bredvid varandra och åt på en björk. Det märktes inte alls att de för ungefär tjugo minuter sen hade blivit vettskrämda för en älg och sprungit för livet. Maja tog tag i Sally och smekte henne lugnande över den sammetslena mulen medan Sofia gick fram till Dolly och gav henne en stor bamsekram runt halsen.

“Det har jag, jag hittar”, svarade då Sofia.

“Okej då litar jag på dig då.”

Maja och Sofia red in i skogen som var bredvid det stora fältet, det var en tät skog med mestadels gran och tall, så man såg inte så mycket. Det enda man såg var den lilla stigen som slingrade sig fram mellan träden, men också solen som kikade fram mellan de höga trädtopparna. Sofia hade tidigare sagt att de skulle rida igenom hela den stora skogen tills de kom ut på en liten skogsväg. Men helt plötsligt, från en gran, hoppade det ut en liten hjort med gigantiska horn på den lilla stigen. Hornen såg ut som stora trädgrenar och hjorten kollade med snälla och lite rädda ögon på de två tjejerna som satt på de två svart– och vitfläckiga hästarna, innan den vände och hoppade tillbaka in i den täta skogen igen.

Maja och Sofia kände en lättnad, som att en stor sten hade släppts från bröstet och de kunde nu vända om och rida hem igen.

Ilma Liljengren

Maja och Sofia red vidare och höll då på att skrika och ropa så att inget annat djur skulle komma fram och skrämma hästarna 97

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

De två tjejerna red på sina fina hästar i det fina höstvädret och det kändes ganska bra och drömmigt just i denna sekund, solen sken och bländade både Maja och Sofia, som båda hade en bra känsla i kroppen. Men den känslan skulle inte vara så länge eftersom det helt plötsligt började att låta inifrån skogen. Det var ett konstigt ljud som ingen tidigare hade hört; det lät nästan som en ko, en ko som var arg och sur, men på vad? Jo på Maja, Sofia, Sally och Dolly kanske.

Men varför var den sur på dem och vad kunde det vara, en ko går ju inte lös i skogen.

Tuva Astbrant, 8e För sent

Ilma Liljengren, 8g Uteritten

Tuva Sinisalo, 8h Bron

KÄRLEK OCH VÄNSKAP

David Johansson, 8h Bråket

Ellen Enocksson, 8f Skilda vägar

98

SPÄNNING OCH BROTT

1. ANARKI

stannade vid vägkanten och ut kom en polis i uniform och höll upp handen i ett stopptecken. Såklart saktade jag inte ned. Hon kastade sig in i bilen och kom efter mig. Blåljusen och sirenerna var avstängda. Det fanns ändå ingen annan där som behövde akta sig.

Jag vred om startnyckeln. Startmotorn stånkade trött i några sekunder innan den startade.

Efter en liten stund kom ännu en polisbil, nu hade jag två hotande V90:or bakom mig.

Den mörka RAV4:an svängde ut från uppfarten på bråkdelen av en sekund. Jag satte på bilradion och under knastret hördes en nyhetsrapport. En kvinna pratade om vad som hänt i veckan, all FN:s mark hade blivit anarki. Problemet med anarki är att det strider mot den mänskliga instinkten.

Grundregeln för en människa lyder: ta så mycket du kan innan det försvinner.

De höll mig inom synhåll men på ett säkert avstånd. Det gick någon minut innan en polismotorcykel kom, till skillnad från bilarna kom den i hög hastighet mot mig. Jag ökade hjälplöst takten i hopp om att den inte skulle komma ikapp men motorcykeln bara brände förbi. Den försvann på bråkdelen av en sekund och kvar var bara de avvaktande polisbilarna.

Klockan var fyra på morgonen och jag skulle fly, över polcirkeln och vidare. Det gick rykten om att Kiruna hade blivit en fristad norr om polcirkeln. Klockan tolv idag skulle alla medborgare i FN:s länder rösta om anarkiidén. Varenda opinionsmätning sa att förslaget skulle gå igenom utan tvekan. Det vore det mest logiska, tänk vad mycket man skulle tjäna på det. Om du ville ha en ny TV kunde du bara gå in i en affär och ta en. Ingen tänkte på vad som hände med det vi ser som självklart; vem odlar mat, vem hjälper de sjuka och vem utbildar nästa generation?

Jag hade nu kommit halvvägs till Polcirkeln från det att jag åkt på E10. Vägen kantades av en oändlig barrskog som bara väntade på att huggas ned. Det var ganska vackert med vägen som bröt havet av barr, jag hade säkert beundrat den om jag inte hade haft annat att tänka på.

Tallarna blev lägre och lägre ju längre jag kom och plötsligt försvann dem, det började med en blå vägskylt med texten Svartbyvägen. Civilisationen återuppstod och vägarna kantades av restauranger och bensinstationer. Jag hann inte se så mycket eftersom jag åkte i 180 km/h.

SPÄNNING OCH BROTT

Göteborg passerade utanför och klockan tolv skulle jag vara 400 mil bort. Det betydde att jag aldrig fick åka långsammare än 200 km/h. Jag styrde ut på den trefiliga motorvägen.

Inte en själ syntes till. Än skulle det ta minst en timme innan solen skulle visa sig och resten av Sveriges befolkning skulle börja köa på väg till röstningen. De första två kilometrarna höll jag 250 km/h, fram till första kröken. Däcken skrek och bilen förflyttade sig från vänstra omkörningsfilen till högra vägrenen. Jag bestämde mig för att endast hålla 160 i kurvorna.

Förra veckan var säkerligen vägarna fulla av lastbilar, nu var vägrenen helt tom och poliserna bakom mig närmade sig.

“Var det här de tänkte stanna mig?”, tänkte jag panikslaget.

Här låg avfarten till väg 98 som går mellan E10:an och E8:an.

Om jag råkade ta av fel skulle jag åka söder om polcirkeln till Finland, det var ingen bra idé.

Rätt som det var så stod motorcykeln som kört förbi innan bakom en kurva tillsammans med en polisbuss. Jag ställde mig på tvärniten i en millisekund innan jag kom på att man stannar då. Jag girade vänster istället och gled strax framför lysena på polisbussen. Avfarten mellan väg 98 och E10 låg precis bakom vagnen och jag var på väg bort på 98:an.

Poliserna var snabba och ställde sig i vägen för avfarten. Jag åkte iväg några hundra meter på vägen innan jag vände runt på den smala vägen.

Klockan tio stannade jag för att tanka. Jag tog pumpen som vanligt och tankade men när jag kom in i macken blev jag helt chockad. Allt var bara en röra på marken och hela stället såg ut att drabbats av en zombie apocalypse. Statoil-gubben bakom disken såg min minst sagt förbryllade min och förklarade att när det blev anarki hade kunder stormat in och tagit det de kunde få med sig. Jag kunde inte hjälpa honom, det de gjort var fullständigt lagligt i en anarki.

Mitt i vägen stod en blå skylt som delade vägen på mitten.

På varje sida om den stod en V90 polisbil. Jag skulle aldrig komma emellan dem. Jag körde mot dem i hopp om att de skulle flytta på sig vilket jag i sista stund förstod inte skulle hända. Jag styrde istället höger rakt genom ett buskage och ut på ett gärde. Även om polisbilar är specialutrustade är de i grund och botten V90:or vilka inte kan mätas med en av Toyotas SUV:ar. Åkern var plöjd nyligen och bilen slirade konstant efter fäste. Poliserna hade gått ur bilarna och sprang ut på gärdet till vänster om mig, de ropade att jag skulle stanna och hotade med att skjuta mot mig. Vägen var 200 meter bort på andra sidan gärdet, kunde jag bara komma dit var världens problem lösta.

“Det är väl inte anarki än?” frågade jag undrande.

Han svarade att det fortfarande var olagligt men att det ändå inte skulle hinna bli rättegång innan övergången. Jag kom att tänka på att jag för tio minuter sedan stått på gasen i 180 km/h. Jag skulle iallafall inte heller hinna bli dömd.

Jag åkte vidare och mötte jag en timmerlastbil. Om det funnits lagar så var maxgränsen för tunga lastbilar 90 km/h.

Jag körde 150 och lastbilen var på väg förbi mig. Lastbilen var stor och rosa och en typisk Harley Davidson-förare satt bakom ratten. Jag pekade finger åt honom och ökade takten innan jag blev mosad. Hastighetsmätaren steg mot 180 samtidigt som lastbilens dova tuta hotade att spräcka mina trumhinnor.

Mellan vägen och mig låg ett lerigt dike, det var ganska djupt och väldigt brant. Just som bilen fick lite fäste hördes en väldig knall, ett skott genomborrade bakrutorna. Den gick bara rakt igenom cupén och ut på andra sidan. Flera av poliserna gjorde samma sak och skotten smattrade mot plåten. En smäll som var mycket högre än pistolskotten ekade över åkern. En av poliserna hade skjutit sönder ett av hjulen. Nu vrålade rav4:an för fullt och trots punkteringen accelererade jag snabbt mot diket. Sekunden framhjulen lättade från marken tror jag den toppade 130. Det är ganska

Klockan var fem i tolv, jag var i Umeå och hade kommit halvvägs från Stockholm.

Om mindre än en minut så började röstningen. Jag visste inte hur lång tid det tog innan det var min tur, förmodligen inte fyra timmar.

När jag passerat Luleå kom en polisbil rännande precis när jag skulle ta av och börja köra inåt landet på E10:an. Den 102

bra acceleration på mindre än 100 meter. Jag tror alla accelerationstest skulle bli positivare ifall de görs medan föraren blir beskjuten av en korrupt poliskår.

“Krrallk”, lät det när hon öppnade flaskan och hennes arm började föras mot munnen men innan hon hann sätta läpparna mot flasköppningen kände hon en kall hand på axeln. I panik vände sig Garce om och såg till sin förfäran en man med en likluktande mörk kappa och likvit Fedora.

Glasflaskan med den exklusiva whiskyn flög i en obehaglig fart och träffade den mörka skepnaden mitt i huvudet.

Grace hade för ett ögonblick trott att det bara var en vanlig inbrottstjuv som hade brutit sig in men nu förstod hon sakta men säkert att det inte var fallet. Handen tog ett stadigt tag om nacken på Grace och slängde henne i väggen med en duns. Nu, när Grace satt på golvet under bokhyllan med en avslagen whiskyflaska i handen, kände hon en känsla hon inte hade känt på många år; rädsla, rädsla för sitt liv. Men det som skrämde henne var inte den nyvässade dolk som satt i ett stadigt grepp i mannens hand eller den flod av blod som långsamt färdades ner för Grace tinning. Det var ansiktet.

Bilens ett komma ett ton fullkomligt mosade kofångaren när den slog i dikets andra sida. Bilen stegrade sig på fronten och jag hölls fast i säkerhetsbältet. Det smärtade till i låret, mina husnycklar trycktes in i det av bältet. Motorn hostade till och stannade samtidigt som den drog med resten av bilen ned i diket.

Det smattrande ljudet upphörde och jag tittade på poliserna som stod med höjda tjänstevapen.

Det hördes en smäll till och glasrutan krossades i mitt ansikte.

Isak Sjödin

2. ANSIKTET

Oxford klockan 01:43

Gatan var mörk och öde, någon enstaka bil rullade förbi några kvarter bort. Det var nog ingen slump att de hade stämt möte här. Några soptunnor trillade och en svart skepnad kom fram ur mörkret.

– Grace Evans? sa den cigarrluktande skepnaden, med en mörk basröst.

Men hur kom det då sig att en så intelligent och ansvarstagande, studerande ung man som Chandler valde att ta till sådana medel? Jo, innan han kom in på skolan så hade han aldrig ens rört så mycket som en cigarett men han hade fått turen att dela kurs med ett gäng som rökte så det hade fått ögonbrynen bortbrända. Först hade Chandler tackat nej milt sagt men efter att han hade fått känna på den lugnande effekten, när han av misstag andats in röken, så kunde han inte säga nej. Fem månader senare var han här. Men det var inte hans nuvarande beroende som var på hans hjärna.

– Ja, svarade Grace kort.

– Tack vare din insats har vi tjänat in både en fiende i kurran och gånger två deg, sa rösten.

– Här har du. Du har förtjänat det, sa rösten och räckte fram en tjock sedelbunt.

– Tack, sa Grace lika kort igen.

Vad var det då som rösten, som för i övrigt var gangstern och casinoägaren Sammi Bandera, pratade om. Jo, för mindre än två timmar sedan hade Grace befunnit sig på Banderas ärkefiende Tagliatales Casino. På given order från Bandera hade hon med fejkade markers satt både Tagliatale och hans gäng bakom lås och bom.

Nej, det han tänkte på medan han släckte sin joint och långsamt lät röken sippra ut ur munnen var att han nu hade närmare ett kilo marijuana i sin lägenhet. Det som verkligen etsat sig fast i huvudet på honom var hur han hade fått tag på gräset. Han och hans gäng hade höga som hus, högre än the Empire State Building, åkt för att hämta ut en större leverans.

På något sätt hade polisen fått reda på deras leverans och de behövde fly. På grund av att de inte riktigt hade fullt medvetande så hade de behövt avbryta jakten. När dom dumpade bilden i diket så hann Chandler sticka därifrån, in i skogen över ett fält och sen tillbaka till universitetet.

Men varför gjorde då Grace Evans detta? Hur kom det sig att en kvinna med både fast anställning, bil och bostad tog till kriminella hjälpmedel för att tjäna ihop tre månaders avlöning?

Två månader tidigare hade familjen Evans splittrats när Grace och hennes man skildes och han tog barnen med sig. Det hade lett till att Grace kom in i en tung depression och tog till alkohol för att klara av vardagen. Efter lite mer än en månad hade pengarna tagit slut och hon kom i kontakt med Bandera.

Han fick smyga in för att inte störa eller bli upptäckt. Han hade till och med i sin hast fått med det mesta av deras byte och det befann sig i detta nu i hans lägenhet. Under fåtöljen, den stora på sidan, i ett hål under dynan. Där var det. Det var deras standardgömställe för deras varor. Plötsligt började det dunka våldsamt på dörren. Nu var det kört tänkte Chandler.

De har tjalla till polisen och nu åker jag in. Han suckade ljudligt medan han började sin sista fria färd till dörren. För en sekund tänkte han om han kunde hitta en sista väg ut. Kvickt sprang han och öppnade balkongdörren i en naiv tanke om att det gick att smita.

Direkt efter Grace och Bandera skilts åt skyndade hon hem och stannade inte för något, inte ens bilarna vid övergångs­ stället, rädd för att polisen skulle ha spårat upp henne.

“PANG, klick.” sa dörren när hon slängde igen och låste.

Lägenheten på fjärde våningen på East End Boulevard var mörk och kall. Lampan som stod bredvid den bruna tygsoffan framför teven såg nästan ut som en egen person. Köksdörren stod på glänt, Grace gick igenom dörren och till kylskåpen för att hämta en flaska Laphroaig och satte sig sen i soffan. När hon satt sig tänkte hon igenom sin handling timmen innan.

När han till slut öppnade ytterdörren försökte han ta på sitt oskyldigaste leende. Han hade knappt öppnat dörren förrän en han fick ett kraftigt slag i huvudet och flög in i 103

SPÄNNING OCH BROTT

Vinden var svag och nästan lite sval, en sådan kväll i september fick man leta efter. Man kunde höra hur några studenter kom gåendes i mörkret. Chandler Adams stod på åttonde våningen, korridor 3, rum 342. I University of Oxfords studentlägenhet tvärs över gräsplanen såg man universitetet. En stor byggnad som nästan såg ut som en herrgård. Fast kvällen var lugn hade Chandler huvudet fullt med tankar. Medan han tog ännu ett bloss av sin nyrullade joint innehållande ganja från den jamaicanska ön.

Toronto klockan 23:36

lägenheten med en hisklig fart. Det var en man. En man med en likluktande mörk kappa och likvit Fedora. Innan han hann resa sig fick han ett slag till. För en sekund tänkte hans väluppfostrade hjärna om inte det här störde grannarna.

Innan han visste ordet av hängde han med fötterna ut från balkongen. Det enda som stoppade honom från att falla sexton meter ner var den hand som i ett järngrepp höll honom i kragen. När Chandler hängde där sexton meter upp i luften, med den stenhårda asfaltsvägen under sig som skulle göra att han bröt vartenda ben i kroppen om han föll ner, fick han en känsla. En känsla som han inte hade känt på flera år, eller i hela sitt liv. Rädsla. Rädsla för sitt liv. Men det var inte rädsla för den hand som höll honom i kragen och när som helst kunde strypa honom, eller rädsla för den väg långt där nere som han i en rörelse från handen kunde skickas ner i.

Det var ansiktet.

funderade på om han skulle hoppa. Knarklangarna hade redan sett hans ansikte och om de hittade honom skulle de ändå skjuta honom. När han stod på brokanten, redo för att hoppa, kom plötsligt en kula farande i luften. Red kollade sig rädd omkring och där borta på andra sidan stod en man. Red greps av panik och började springa för sitt liv, mot trafiken med kulorna vinande kring öronen. Vad han kunde se var det en man med mörk kappa och en likvit Fedora. När Red sprang där på bron fick han en känsla, en känsla som han inte hade känt på många år. Rädsla. Rädsla för sitt liv men det som skrämde honom var inte kulorna som flög runt hans huvud eller att han när som helst kunde bli påkörd av bilarna på den stora motorvägen. Det var ansiktet.

David Gibson

3. BANKKUPPEN

New England 16:24

SPÄNNING OCH BROTT

Gränden var blöt och kall och presenningen som Red hade som tak var ännu blötare efter nattens regn. I slutet av gränden såg man hamnen och de mörka molnen som tornade upp sig bakom bron. Red tog en klunk av whiskyn som han höll i handen. Innan han reste sig upp för att gå och försöka hitta något att äta körde han ner fingret i jackfickan för att få upp lite pulver. Under alla de åren som Red hade behövt leva på gatan hade han gjort mycket för att överleva och till råga på allt hade han för tre år sedan blivit beroende av kokain och för att finansiera detta hade han behövt ta till olagliga tendenser, men inget som den här.

Kashmir och Abou stod vid farmen uppe vid Paleto och planerade ett stort bankrån på Västbanken, deras vän Nino satt inne på kåken men skulle bli släppt om några dagar efter 2,5 års fängelse.

Dagen var kommen då Nino skulle bli fri, Abou och Kashmir var på väg att hämta Nino från fängelset och berätta om bankrånet det skulle göra, men det behövde Ninos hjälp för alla i staden hade stor respekt för honom. Nino var en av stadens mest kriminella han hade spenderat mer är 16 år i fängelset för bland annat, rån på butik, grovt vapenbrott och narkotikabrott. Nino hade mycket kontakter som Abou och Kashmir behövde för att utföra bankrånet på Västbanken.

Jo det var nämligen så att när Red skulle gå till sin vanliga knarklangare Brandon Stebbins för att köpa lite nytt pulver så var det slut i lager. Men dock sa Brandon att det fanns ett sätt de kunde skaffa fram nytt, och han sa även att om Red hjälpte till skulle han kunna få hälften gratis. I den situationen som Red befann sig i kunde han ju inte tacka nej. Sagt och gjort.

De hoppade in i Brandons bil och bar sig av. En halvtimme senare satt de utanför en stor övergiven mörk fabrik.

I bilen på väg till farmen så pratade vi om rånet och Nino kom på en idé att vi skulle utföra ett helikopterrån. Vi alla var med på hans plan med helikoptern “Men hur ska vi fixa en helikopter?” frågade Kashmir. “Det är mitt problem att skaffa fram” sa Nino.

Vi ringde först till Theo och frågade om han skulle få någon leverans ganska snart. Theo är stadens största vapenhandlare men vi behövde offra mycket pengar för vapnen för han hade slutit avtal med MC gänget som är det mäktigaste gänget i staden, det är inga man vill komma på kant med. Vi bestämde med Theo att vi skulle mötas kl. 03.00 vid hamnen.

– Här är det, sa Brandon och pekade med sin cigarr mot byggnaden.

– Här? frågade Red. – Innanför dom här väggarna görs det flera kilo i månaden och om vi kan ta oss in och få tag i lite så är vi klara. Det tar max en kvart, sa Brandon och hånlog.

Vi var där vid 02.00 på natten för att checka så att han inte skulle lura oss där.

– Då går vi väl, sa Red kort.

Theo rullade upp med sin BMW i8 som var mattsvart med röda stripes på och vi hade våran dubstep med tonade rutor och mattsvart färg.

Inne i fabriken var det kallt och mörkt. Det kom ljud och ljus från övervåningen. Red började gå mot trappan. Innan de gick in hade Brandon gett Red en pistol som han nu höll i ett stadigt grepp. Red tänkte att om man skjuter alla där uppe så var det ju inget motstånd att ta kokainet sen. Men när han stod i dörrkarmen på övervåningen så såg han att det var för många för att han skulle kunna skjuta alla. Trots de var han nervös och råkade därför trycka av pistolen av misstag.

När han sedan sprang ner för trappan med kulorna vinande runt öronen hade Brandon redan startat bilen och var på väg därifrån, men Red hann hoppa på och bäst han kunde skjuta mot sina förföljare. “PANG”. Kulan hade gått igenom rutan och träffat Brandon mitt i bakhuvudet. Medan bilen rullade nerför en backe hade Red lyckats hoppa ut och sprang det fortaste han kunde in mot stan.

Vi åkte till baksidan av hamnen där vi skulle möta Theo.

Theo kom vid halv 3 på natten till hamnen, han hade med sig tre fallskärmar och tre Kalasjnikovs. När vi mötte Theo så var han lite rädd för någonting, men vi tänkte inte så mycket på det vi tänkte väl att det var för att han delade vapen till oss istället för MC gänget.

När vi hade lastat alla vapen från hans bil och fallskärmarna till vår dubstep. Så rullar det upp tre olika Volvobilar två mattsvarta och en silver med blåljus. Vi sprang och hoppade in i bilen och körde, men det hade blockerat vägen ut men vi hade vår dubster så vi rammade in i två Volvobilar och kom igenom. Det var inte bra att vi redan hade snuten efter oss innan vi hade genomfört västra bankrånet. Vi kom undan

Nu stod han på bron vid hamnen. Under honom var det tio meter ner till den iskalla och stenhårda vattenytan. Red 104

från polisen och la allt uppe i vår farm i Paleto. (Veckan efter) Dagen var kommen då vi skulle utföra rånet och vi hade planerat det i års tid. Vi var tre som skulle utföra rånet och hade en flyktbil två kilometer från platsen och en pilot som skulle komma och hämta upp oss med helikopter.

var den snabbaste bilen att välja på. De körde när klockan var 02.00 på natten och de skulle från Stockholm till Göteborg.

De låg över 200 km, Robin såg polisen och saktade ner.

När polisen passerat ökade han igen. Efter två timmar var de framme. De skulle betala 60 tusen för allt. De tog det på krita och sa att de skulle betala senare. På vägen hem var de hungriga så de svängde in till “Donken”. De käkade klart och gick till bilen. De åkte till en skog för att kolla om pistolerna funkade. De provade Glocken den funkade galant. Sedan provade de två automatvapen, en Ak 47 och en Ak 45. De funkade också bra. De gick hem till Jennis där tände både Fadi och Robin en varsin cigg. Jennis tände en joint istället.

Efter det somnade alla.

Vi åkte till Västra banken med en gammal BMW som var svartfärgad. Vi ställde bilen precis utanför dörrarna och hoppade ut ur bilen. Vi gick in i banken maskerade med automatvapen. Abou gick ner till kassavalvet och började såga upp låset medan vi tog alla folk som gisslan. Efter cirka tio minuter hade Abou fått upp låset. Vi tog alla i gisslan ner till kassavalvet och började packa ner pengar i stora hockeyväskor. Vi fyllde alla väskorna med pengar och gick upp igen med gisslan. Polisen stod vid ingången med vapen, vi hotade med “om ni inte släpper ut oss så kommer alla gisslan dö”. Polisen hade inget annat val än att släppa ut oss. Vi gick ut till flyktbilen och åkte uppåt mot den andra flyktbilen. Vi hade två polisbilar efter oss och Kashmir körde bilen. Abou tog fram sitt automatvapen och sköt punka på polisbilarna bakom. Vi fortsatte köra mot vår andra flyktbil, när vi kom fram så plockade vi ut allt i våran BMW och lastade in det i en splitter ny Audi sedan så sprängde vi upp vår BMW med en granat.

De vaknade upp och hade en dag på sig att planerna och de behövde pengar. De åkte till en affär utanför stan där tog de två mopeder. Fadi körde en av mopederna och de andra två körde den andra mopeden.

Vår pilot hämtade oss en stund efter med sin helikopter och så skulle vi åka till vår destination som vi hade bestämt var Mexico. Där kunde vi inte bli tagna. Piloten hade tydligen glömt sin andra väska med knark som han skulle leverera till sin kompis Escobar i Mexico. Han hade glömt väskan på sin egen flygbana. Vi åkte din men när vi kom fram möttes vi av tio polisbilar som stod vid hans flygbana.

Fadi och Jennis tände en cigg. Fadi tog upp påsen med pengar, cigg och snus. Robin tog en snusdosa, öppnade den och tog en snus. De hade en maskin som räknade pengar, det var 160 tusen. Jennis la 60 tusen åt sidan, för dem skulle de betala vapnen med. De hade 100 tusen kronor. De skulle köpa helt vita dräkter. Robin tog sin BMW m5 och åkte för att köpa kläderna. Jennis meckade upp en joint och Fadi la 60 tusen i sin väska. Jennis hade meckat klart och gav jointen till Fadi sedan gick de ner till Fadis bil. De satte sig i bilen för de skulle träffa grabbarna som de köpte vapen av. Fadi tände jointen och körde iväg. När de var framme gav Fadi jointen till Jennis och de gick ut ur bilen.

Den enda piloten sa innan han landade var “förlåt boys, var tvungen”. Han landade helikoptern och ut kliver vi framför 40 poliser med riktade vapen mot oss. Nino kollade på vår pilot och drog fram sin pistol och sköt honom tre gånger, ett skott i huvudet och två i kroppen. Polisen sköt Nino i benet och grep oss tre med handbojor och förde oss direkt till fängelset. Vi alla hade torskat på rånet. Vi fick alla livstid 27. Det dom inte visste var att vi hade ställt pengarna i bilen och ingen visste var den var förutom vi. Vi räknade vad som fanns i banken och vi fick med oss nästan allt, vi hade nästan 30 miljoner i vår Audi som vi skulle hämta när vi kom ut…

Alla hälsade på varandra, Fadi tog fram cashen, en av dem tog pengarna och räknade dem innan de försvann. Fadi och Jennis åkte tillbaka. Klockan var 00.00 nu så de gick hem till Jennis och sov.

David Arringe

4. BANKRÅNET

När de vaknade hade de fyra timmar på sig. Robin kom precis 12.00, han hade hämtat dräkterna. Det hade kostat 10 tusen med de vita maskerna. De klädde på sig allt, tog med de pengar som var kvar och åkte för att köpa en Audi sportbil som toppade 320. De åkte iväg med alla tre bilarna men lämnade Robins och Fadis bilar på en plats där de senare skulle byta bilar. Sen åkte de med Audin de köpt, Robin körde. De skulle åka efter bilen som skulle lämna pengar. De åkte efter och den svängde av till en bensinmack, då fick de chansen. De hade gått ur bilen med varsitt vapen i handen.

Fadi sköt på bilen för att de skulle öppna dörren. Han tog nyckeln från förarna och öppnade, polisen kom. Fadi ropade på Robin och Jennis. Jennis börja skjuta mot polisen. Robin tog alla väskor och kastade in dem i bilen. Alla började skjuta och de träffade två poliser i magen. Det kom två polisbilar till.

Robin skulle hoppa in i Audin men blev skjuten i benet. Fadi tog sin Ak 47 och började skjuta, Jennis bar Robin och lade honom i baksätet. Fadi hoppade in bredvid Robin och Jennis hoppade in i förarsätet. Jennis backade ut med bilen men det var ett problem, Robin blev skjuten. Jennis svängde ut mot

Jennis var hemma en torsdagskväll han hade inte så mycket pengar kvar. Han tänkte på vad han skulle göra så att han kunde tjäna pengar. Han ringde till Robin. Men han svarade inte så istället ringde han till Fadi som svarade. De pratade och Fadi ville också ha pengar. Robin ringde till Jennis. Jennis kopplade in Robin i samtalet och de fortsatte prata men de kom inte fram till något. Sen hörde Fadi på radion om ett bankrån som rånarna hade flytt med två miljoner kronor.

Då började de snacka om det. De bestämde att alla skulle ses hos Jennis och när de träffades hos honom berättade Robin att han hade hört talas om en lastbil som skulle lasta av pengar till banken. Fadi frågade när, “om två dagar, klockan 16.00” sa Robin.

Jennis ringde några samtal och fixade två automatvapen och en Glock 19. Men de var tvungna att åka långt. Så de gick ner, hade tre bilar att välja på och tog Robins BMW m5. För den 105

SPÄNNING OCH BROTT

Alla var helt svartklädda. Robin gick in först med mask för att kolla om någon var där ingen var där. Så Jennis tog en en svart påse och Fadi tog Glocken, de sprang in och Robin låste dörren när de kom in. Fadi tog upp Glocken och hotade kvinnan i kassan. Hon öppnade kassan, Jennis tog pengarna och kastade in dem i påsen, han tog även cigaretter och snus.

Fadi såg att det fanns ett kassaskåp men det öppnades med fingeravtryck, han föste fram kvinnan hon öppnade den. De tog alla pengar och stack därifrån med sina mopeder. De kom fram till Jennis hus och gick in.

SPÄNNING OCH BROTT

motorvägen. Det fanns en tröja i bilen, Fadi tog den och lade den runt Robins ben. De åkte och polisen kom bakom dem.

Jennis körde 240 nu men han ökade hastigheten ännu mer så polisen hann inte med. Jennis ringde sin syster som var utbildad doktor med hennes hjälp löste han problemet med Robin. Han träffade henne vid en källare hon var där med sitt barn. Hon frågade vad som hade hänt men de sa inget.

Jennis sa “vi har inte tid, kan du skynda”. Han tog hennes barn en bit därifrån. Hon tog ut kulan med sina verktyg. Sen knöt hon tröjan runt hans ben. Jennis kom, han sprang till bilen och tog ut pengar i den ena väskan, det var 100 tusen i varje bunt, så han tog ut en bunt och gav till henne sen stack de. De var tillbaka på till stället där de hade ställt sina bilar.

De åkte iväg och en polisbil kom upp bakom dem. Jennis visste inte vad han skulle göra. Han körde in mot en butik och polisen svängde efter. Jennis gick ut ur bilen och gick in i butiken, polisen gjorde det också. Jennis gick mot kassan, han bad om cigg och bensin så att han kunde tanka, polisen var bakom honom. Jennis betalade och gick mot utgången och polisen ropade på honom. Jennis stannade och kollade bakåt polisen kom mot honom. Fadi såg att polisen gick mot förarsätet men polisen sa bara att Jennis hade tappat sina nycklar och gav dem till honom. Jennis sa tack och gick ut.

Fadi gick ut ur bilen och Jennis sa åt honom att tanka. Fadi gjorde det och sen hoppade han in i bilen. De åkte dom kom fram. Dom hade två bilar Fadis och Robins. De lastade av pengarna och vapen i Robins bil. Fadi frågade vad de skulle göra efter att de hade delat ut pengarna. Fadi sa “vi köper en lägenhet i Marbella”. De andra sa ja. Så de åkte dit med sina bilar det skulle ta 30 timmar. I Marbella köpte de en lägenhet och levde där. Alla skaffade familjer och jobb. De köpte en stor villa där de bodde tillsammans.

utländsk regnummer. Den körde för fort och det fanns risk att den skulle krocka in i bilen framför. Efter fem minuter så började bilen köra snabbare och den bilen som var framför bromsade och då åkte alla in i varandra. Efter alla bilar stannade så gick alla ut ur sina bilar förutom personen som körde den svarta bilen. Pappan och mamman gick fram för att se ifall det gick bra för den personen och då blev de rädda för att när de öppnade dörren så var det ingen i bilen och det fanns ingen nyckel i bilen heller. De ringde polisen och när polisen var framme så vaknade pappan och insåg sen att allt som hände bara var en dröm.

George Hannawi

6. BLOMMORNA LYSER Andas in, och ut, in och ut. Telefonen ringde och bröt hans samtal med sig själv. Han drog en snabb blick på den och gick sedan mot den skakandes för att svara. Skärmen lyste upp hans ansikte och på den stod det “Syster”. Utan att känna någonting tröck han på den gröna knappen och satte sedan på högtalaren så att han skulle kunna överrösta pipet från hans hjärna. “Hej…” sa det från telefonen. Han ville svara, men inga ord kunde komma ut. Systern fortsatte att prata, “jag ringde bara för att berätta att jag ska få ett barn, en flicka”.

Hans hjärta stannade i några sekunder. Ett stort leende spreds på hans ansikte, och det kändes som allting i hela hans liv hade lett till det ögonblicket. “Wow... n-” han hann inte säga mera innan hans syster fortsatte “du kan komma imorgon och hälsa på om du vill, någon annan dag går också”. “Imorgon blir perfekt” svarade han. Det blev en kort tystnad mellan dem innan dem båda sa hej då och lade på.

John Abdo

5. BILOLYCKAN

Det blev värre på natten, rösterna i hans huvud höll honom vaken. De höll på att viska om bebisen. Den skulle göra något hemskt. Världen skulle vara en bättre plats utan den. Han måste rädda den. Till slut kunde han somna.

En gång i tiden fanns det en familj som bodde i ett ställe långt bort från dem andra. De bodde ute på landet. De bodde i ett gammalt rött hus där de är inringade av massa träd.

Men på natten drömde han en dröm. Den var om bebisen, men hon var runt 16 års åldern. Han stod på en stor, underbart doftande äng. Ungefär 30 meter ifrån honom stod hon. Hon var så vacker, hennes mörkbruna hår låg perfekt mot hennes axlar och hennes ansikte såg ut som det var skulpterat av gud han själv. Men det var någonting obehagligt med henne, hon hade som en mörk aura, man kunde nästan se dem nyss så färgrika blommorna som satt på små buskar förlora sin färg och förvandlas till en mycket gråare nyans än den före detta färgen när hon stod vid dem.

Plötsligt kom massa människor gåendes mot flickan och en känsla av att någonting dåligt skulle hända slog honom. “Nej! Backa undan, sluta! skrek han men ingen kunde höra honom.

Gå kunde han inte heller göra så hur mycket han än kämpade fick han bara stå och kolla på allting. Människorna var framme vid flickan och de startade en konversation med henne och varandra. Plötsligt stirrade flickan på honom igen, blicken skar rakt in i hans själ, och han visste att det som rösterna hade tjatat om, skulle hända precis här och nu. Hans öron började pipa, och flickan viskade något som inte gick att tyda, men hennes hemska röst fick benen att börja skaka. Pipet höjdes mer och mer för varje sekund som gick förbi. Det blev ännu högre och hennes blick vart ännu mer fruktansvärd. Ännu högre. Ännu högre. Tills han flög upp ur sängen.

En dag var det jättevarmt ute och då ville de inte stanna hemma och svettas och ha tråkigt. Då tänkte de åka någonstans där de till exempel kunde bada eller svalka sig.

De bestämde sig för att åka till stranden och sola. Men ett av barnen ville inte åka dit. Istället ville han åka till badhuset för att han är rädd för djupt vatten och för fiskar som kunde nudda hans fötter. Pappan blir sur och säger att lillebror måste följa med dit där de ska vara hela familjen tillsammans.

Lillebror säger att han inte vill hänga med även om ni ska ha kul och stanna där länge.

När de kommit fram så kastar dem av sig sina kläder och tar på sig sina badkläder och längtar efter att hoppa i det blåa svalkande havet. När de hoppade i vattnet så kände de något som de aldrig har känt förut. Det var så kallt och skönt att få vattnet på sig. Det var som att dricka iskallt vatten när man inte har druckit vatten på en hel dag. Efter två timmar så blev barnen hungriga och bad mamma och pappa om mat. Pappa var också hungrig och ville också äta. Pappa gick upp från vattnet och började torka sig med sin gulgröna handduk. Han torkade sig och tog fram grillen och insåg att han hade glömt att ta med kol. Istället fick de åka hem för att äta.

När de var på motorvägen så var det en svart bil som var framför dem. Det var en svart BMW med tonade rutor och 106

Panikattackkänslan hade han kvar hela morgonen, men han visste att han måste kunna låtsas vara okej, även om han inte var lika exalterad att träffa sin syster som han var igår, såg han fortfarande fram emot det, eller såg fram emot det var nog att ta i lite, han kände mer att han måste. Han måste lista ut något bra sätt att kunna stoppa det som skulle hända kunna göra flickan god på något sätt, så han äntligen skulle kunna få sitt efterlängtade barn. Han var helt säker på att det var något fel med flickan.

Hjälten alla vara och ser upp till. “Jag kommer till sjukhuset direkt” svarade han till mannen i telefonen, som han trodde var pappan till barnet.

Innan han kom till sjukhuset var han förbi blomsteraffären och köpte femton rosor. Han visste att det var något fel med rosorna, de var gråa precis som i drömmen, den lilla bebisens energi var redan så stark. Du ser under de senaste veckorna hade han gjort en plan med hjälp av rösterna. Vinden skulle skaka och skrämma ut det onda ur bebisen, och rosorna skulle då kunna hjälpa bebisen tillbaka. De skulle kunna lysa.

När klockan slog tolv stod han utanför dörren, och var på väg mot busstationen. Kylan i luften bet i hans kinder, men han märkte det knappt. Han skyndade sig bara mot bussen. Man skulle inte kunna tro det efter allt han hade varit med om det senaste dygnet, men hans huvud var tomt på tankar. Det var nästan som att kylan hade frusit bort dem ur huvudet. Han stod vid busshållplatsen och väntade, efter några minuter kom den fram och han gick på den nästan helt tomma bussen. Han hade aldrig gillat bussar, och den här stank något fruktansvärt, nästan som en lukt av döda möss. Hans huvud stod fortfarande lika stilla som det hade gjort förut, men när bussen for förbi en blomsteraffär klickade hjärnan igång igen. De var ju sådana blommor från drömmen, han hann inte läsa vad de hette men han fick en stark känsla av obehag när han såg på dem. Snart skulle han av bussen, så han gav det inte så mycket mer tanke nu.

Äntligen hade hans syster somnat. Bebisen låg bredvid sängen i en liten bädd, också sovandes. Perfekt. Försiktigt tog han upp den dyrbara bebisen. Han kände det hemska i henne, han kunde svära på att det nästan brände i händerna, men det skulle snart bli bra. Rösterna viskade, “det kommer snart bli bra, snart är allt över, det kommer snart bli bra, snart är allt över” om och om igen, tills han hade tagit sig upp på taket på sjukhuset. Den kalla cementen på taket gjorde hans fötter alldeles frusna och vinden ylade i öronen, han ville därifrån, men han behövde göra det, för universums skull.

Han tog fram den gråa tråkiga kransen av rosor, han skulle få dem att lysa, hela världen skulle äntligen få lysa. Han förde kransen till bebisens huvud och satte på den. Taggarna borrades in i den, i verkliga världen, så oskyldiga bebis, och några bloddroppar började formas. Hon började skrika av smärtan och kylan hon utsatts för där uppe. “Shhh… det är okej, kolla stjärnorna, dem lyser så svagt och ynkligt nu, snart kommer de lysa upp hela världen, shhh vänta och se”, han gick fram till kanten tog fram den sista rosen som han inte hade vävt in i kransen, höll ut flickan över kanten. Han räknade ner, tre, två, ett. Flickan flög genom luften skrikandes, med samma hemska röst han varje vecka hört i drömmen, tills hon nådde marken. Hennes svaga kropp splittrades mot asfalten, han hade inte ens märkt att mannen, pappan till barnet hade sett allting. Han log mot mannen som stod som förstenad av skräck, hans lilla ängel hade blivit mördad, av en man som trodde att han var en hjälte.

Tio minuter senare knackade han på sin systers dörr. Man kunde höra svaga fotsteg komma närmare och närmare dörren, tills handtaget vreds om och dörren öppnades. “Hej” sa hon leendes, “kom in”. Värmen i huset chockade honom men han klagade inte eftersom han nyss hade insett hur kallt det var ute.

De två syskonens samtal var varken intressanta eller personliga, utan mest småprat om hur de båda mådde och mest om bebisen. Det enda värt att minnas var när han skulle få känna på magen precis innan de skulle gå. Bebisen sparkade hårt där han satt dit handen. “Han verkar inte gilla mig” sa han då. Systern svarade bara med ett litet framkallat skratt, men på hennes ansiktsuttryck verkade hon nästan rädd för sin bror. Hans röst lät så arg och allvarlig, nästan fundersam till och med. Utan att ens ge henne en blick öppnade han dörren och steg ut.

Ett par månader passerade. Och så ett par flera. Allt i hans liv strävade mot bebisen. Han skulle fixa henne. Hon skulle bli hans lilla tjej. Drömmen han hade kom tillbaka ungefär varje vecka, men varje gång avslöjade den någon ny hemlighet, om hur han kunde hjälpa henne. Blommorna var en av huvuddetaljerna, det visste han. Några dagar efter besöket hos hans syster hade han också gått tillbaka till blomsteraffären där han hade sett dem och fått reda på att de var rosor. Han hade skrattade för sig själv, hur kunde han vara så dum att han inte kunde känn igen rosor? Rösterna fortsatte hjälpa honom också, de berättade om att han behövde få ut det onda ur henne på något sätt, kunna skaka, eller skrämma ut det ur henne.

“Kolla” sa han till fadern med det mest hoppfulla och psykopatiska leendet. “Blommorna lyser”

Clara Ahlberg

7. BRÅKET I SKOLAN

Så kom dagen då han fick ett samtal från hans systers mobil.

Det hann gå tre signaler innan han svarade, men det var inte systern som pratade, utan det var någon han aldrig hade pratat med. “Hallå?” sa en mansröst lite panikslaget. “Hej” svarade han lite tveksamt. “Uhm, du – din syster ska eh, föda, hon sa att du skulle vilja träffa barnet” sa mannen då. Världen stannade upp i några sekunder, det var nu det skulle fixas, världen skulle vara perfekt, han skulle göra den perfekt nu.

Han är hjälten alla kommer prata om i alla historieböcker.

En dag var jag i skolan och pratade med mina kompisar.

Klockan var ungefär 11:40 och jag var hungrig och inte den piggaste heller. Jag pratade och hade kul med mina kompisar och det inte händer ofta. Jag pratade med mina kompisar 107

SPÄNNING OCH BROTT

Timmarna i väntrummet på BB var för långa och för att fördriva tiden tog vävde han en krans av fjorton rosor, som han skulle rädda bebisen med. Det hade blivit mörkt innan sjuksköterskan kom och sa att barnet var fött. Han gick in i rummet han längtat så mycket efter. Enligt en vanlig människa skulle det vara ett lyckligt rum, men det enda han kunde känna var samma känsla han hade fått i den så hemska drömmen. Han kunde inte avslöja något, han visste att folk skulle bli misstänksamma om vad han skulle göra, de skulle försöka stoppa honom. Han låtsades vara glad för sin syster, så att han snart kunde hjälpa henne och den lilla flickan.

8. DAGEN DU ALDRIG GLÖMMER

och så hör jag någon komma där på sidan och sedan mot mig, men precis när det ser ut som han tänker prata med mig eller nåt så går han sedan iväg. Sedan så går jag och mina kompisar och äter det blev stuvade makaroner så jag tog riktigt mycket, nästan så mycket att jag inte orkar äta upp allting.

Olivia sitter framför mig vid köksbordet klockan 23.17 en mörk onsdagskväll. Spelet gick inte så bra, hon låg långt framför mig. Jag är usel på Kalaha, jag förstå verkligen inte problemet, det är inte ens svårt. Till slut vinner Olivia, stort.

Jag ger upp och hon går och hämtar en till kaka och fyller på sin kopp te. “Är du nervös?” frågar jag henne med en svag röst. “Ja, väldigt”. Jag förstår exakt vad hon menar. Jag är också väldigt nervös. Tänk om allt bara blir skit, allt går fel och vi blir påkomna av någon. Vi kanske åker in i fängelse i flera år. Men vi behöver verkligen pengar. Annars kommer vi aldrig att ha tak över huvudet och mat på bordet. Jag sätter mig i soffan bredvid henne och tittar på tv: n.

Jag ser många andra ta mycket av maten jag visste ju att stuvade makaroner är bland det godaste i skolan, dessutom var det fullt med folk som vanligt i matsalen. Jag och mina kompisar gick till ett bord och där satt vi åt och pratade och sådant som man gör varje dag i skolan vid lunchtiden. Efter lunchen var vi på väg till arbetslaget igen och där satt jag och mina kompisar som vanligt vi hade lunchrast och det var knappt någon i arbetslaget, inte heller så många utanför. De flesta var på lektion, och det berodde på att vår dag var lite speciell och ändrad så det var riktigt skönt att nästan ingen var där ute på rast.

Jag och mina kompisar gick ut ur arbetslaget och gick runt och pratade och gick förbi skåpen och sedan till de andra arbets­ lagen där våra andra vänner var. Vi alla pratade med varandra hela vägen och sedan gick vi upp till pingisbordet. Några av mina kompisar spelade pingis medan resten av oss bara pratade med varandra hela lunchrasten, det var en riktig bra stund.

SPÄNNING OCH BROTT

Jag vaknar upp alldeles kallsvettig och hyperventilerar. Det var en hemsk dröm, en dröm som faktisk skulle kunna hända om detta inte blir bra. Nu var det bara en dag kvar, det enda jag går runt och tänker på är att det ska gå fel. Det är en kall morgon och jag går ut på balkongen för att ta lite frisk luft och försöka tänka på annat. Vinden piskar min kind och träden glänser av snön. Idag skulle vi träffa Mike. Vi skulle repetera planen och vi skulle få vår utrustning. Jag drog på mig en svart hoodie och ett par ljusblå jeans. Olivia sov fortfarande.

Men jag bestämde mig för att ta en promenad bara för att få rensa tankarna. Jag satte på mig en tjock beige jacka och ett par kolsvarta vantar och gick. När jag kom hem igen hade Olivia vaknat. Hon satt vid köksbordet och drack kaffe. ”Ska vi åka?” frågade jag henne. ”Mm, jag ska bara dricka upp kaffet”.

När hon var klar satte hon på sig ytterkläderna och vi gick ner till garaget som luktade starkt bensin. Vi satte oss i vår gamla röda Skoda och åkte mot Mikes hus.

Jag och mina kompisar gick tillbaka till arbetslaget och hängde där, ungefär 25 minuter innan sista lektionen skulle börja var vi framme, där satt vi och pratade som vi i princip gjort hela dagen. Där sitter vi och har det skönt och så HELT PLÖTSLIGT KOMMER NÅGON FRAM OCH SLÅR MIG… Jag tänkte “VAD FAN HÄNDER, vad har jag gjort, vem är du, vad gör du?” och massa tankar bara flög i mig på samma gång, som att min hjärna bara bombades. Det var också samma kille som kom mot mig men gick i väg innan lunch. JAG SLOG snabbt tillbaka och jag träffade honom i bröstet. Nu börjar folk inse att det är bråk och mina vänner försöker skydda mig och stoppa honom men han är starkare. Det blev kaos, alla i arbetslaget blev rätt så rädda och förvånade. Vi fortsatte att slåss och så här gick det till. Jag slog honom på bröstet och i ansiktet innan han börjar sparka mig riktigt hårt men jag klarade mig ändå även om han är mycket starkare, för att jag och mina kompisar är kanske mindre men vi är flera.

Hans hus var full med julbelysning. Färgade och “vanliga” slingor, renar lite här och var, en tomte på taket och en massa andra blinkande saker. Huset hade en gråaktig ton med en massa fönster, men han hade dragit för blommiga gardiner vid alla fönster. Jag hinner knappt ta ett steg bakåt efter att jag knackat på dörren, Mike kommer i all världens fart mot dörren och slår upp den så att snön ramlar ner från räcket på sidan. “Hej” säger han väldigt glatt med ett stort leende på läpparna. “Kom in kom in”. Huset var fullt med en massa uppstoppade djur på väggarna. Vi hängde av oss kläderna på något som såg ut som ben från ett djur och han ledde oss in till vardagsrummet. Han hade minst fyra koskinnsmattor på golvet bara i det rummet. Vi sätter oss ner i den smutsiga gamla ljusbruna soffan och han bjuder på hallonsaft och kanelbulle. “Okej ni vet allt, hur det ska gå till och vilka tider eller hur?”. “Jadå de vet vi” säger Olivia med en bestämd och självsäker röst. Om jag ska är helt ärlig så vet jag inte om jag tycker att det är den mest fantastisk idéen. Det är mest Olivia som vill göra detta, jag själv tycker att vi kan skaffa oss ett riktigt och bra jobb. Vilket inte är mördare. “Nej asså jag vetefan om jag vill detta. Det känns så dumt” säger jag med en lite rädd röst. Jag ser att Olivia tittar på mig med en blick som säger är du helt dum i huvudet eller. “Jodå det blir finfint ska du se ”säger Mike som om vi ska vara med i en baktävling utan bakkunskaper. Vi sitter kvar och Mike snackar på om sina andra mord i ungefär två timmar.

Jag fick ont och han fick riktigt ont. Vi fortsatte att slåss och fällde ner varandra och våra vänner försökte stoppa oss men det gick inte, inte tills en av mina kompisar kom och gav honom en stor jäkla smäll i ansiktet så att han ramlade. Och då kom vår mentor och stoppade oss och killen var riktigt arg och reste sig upp men han hann inte göra någonting för då ryckte mentorn tag i honom. Och sedan såg han att jag också var inblandad.

Vi fick gå in i ett litet rum och lösa konflikten. Jag berättade allt som hände och killen var bara tyst för den här killen verkade väldigt osocial. Men han var också bråkig och problemmakare. Det visade sig att han hade någon väldigt underlig och sällsyn typ av diagnos som heter “Ferajin” och det sägs att man gör saker (ofta dumma) utan anledning. Ja, vi löste det och han bytte dessutom till en annan skola efter mötet. Vi sågs aldrig någon mer gång igen, och det var bra tyckte jag. Jag tänkte efteråt att av alla elever som går där blev det just jag och så satt jag och tänkte i minst två timmar.

Det blev väl samtal hem osv. som vanligt liksom och det gick bra. Senare i efterhand när jag satt hemma och googlade hittade jag ett till namn till den där diagnosen och det var ett smeknamn, nämligen “Ztupid”.

Till slut lämnar vi och har med oss kläder som vi ska ha på oss imorgon natt. ”Fan du tittade på mig mycket, hela jävla tiden”. Jag tror jag lät lite för arg när jag sa det där. ”Men vad menar du med att du inte vill, vi måste ju”. Jag säger inte ett

Vincent Aljamal 108

ord. Jag orkar bara inte snacka om detta mer, det snackas om det hela tiden nu. Vi åker hem i en stel tystnad, man hör bara radioreporterns spräckliga röst. Vi säger inte ord på nästan hela kvällen.

den och sätter på stolsvärmen på högsta temperatur. För att de inte ska se mig åker jag en annan väg hem. Fast jag bestämmer mig inte för att åka hem till lägenheten, jag åker till polisstationen. Jag tänker anmäla Olivia och dem andra för mord, eller i alla fall mordförsök. Jag åker genom stan i den mörka natten, det enda som lyser upp är dom trista gatlamporna. Stationen är upplyst och jag går mot ingången med bestämda steg.

Denna morgon har nog varit den mest underliga morgonen någonsin. Jag har gått runt, glömt vad jag skulle göra och bara suttit och tittat ut. Om man skulle få pris genom att tänka på något länge, skulle jag nog fått det för länge sedan. Mitt ansikte är blekt och jag känner mig skakig på grund av det är jäkla mordet. Vi bestämde oss senare för att ta en titt i området bara för att få se det.

Det är ingen i receptionen så jag plingar i den glänsande silvriga klockan. Det kommer ut en ung kvinna med mörk svajande brunt hår och ljusgröna ögon. ”Hej” säger hon väldigt glatt. “Hej, min flickvän ska mörda en person med ett annat gäng och det är väldigt snart.” Min röst är alldeles svag och darrig. Hon tittar väldigt förvånat på mig och säger “Oj ehh okej jag ska be en patrull åka ut, jag behöver en adress.”

Jag berättar allting som hon frågar efter. “Tack för allt, de är snart framme, men för din del är det bara att åka hem.” Hon låter alldeles för glad tycker jag, hon är väl van vid detta.

“Tack.” Säger jag och går tillbaka till bilen. Väl inne i bilen får jag ett sms, från Olivia. Hon skriver med stora bokstäver: ”VART ÄR DU? VI SKULLE GÖRA DETTA TILLSAMMANS!! ” Jag skiter i att svara, jag bryr mig inte mer. Jag slänger iväg telefonen och trycker aggressivt ner gaspedalen och åker hem i den becksvarta natten.

Husen ser exakt likadana ut, vit fasad och orange tak, en massa blommor som nu är täckta i snö och en stor tjock skog bakom. Det är väldigt många barn som är ute och bygger snögubbar. Just nu känns det verkligen dåligt. Stackars barn som kommer må jättedåligt av att bo här när de vet att någon har mördats här. ”Det är ett fint område det här” säger Olivia och tittar inspekterande på husen. ”Mm”, min röst låter svag och skakande. Det knarrar under mina fötter och det kommer ånga ur min mun. Vi går runt kvarteret och sedan tillbaka till bilen. När vi kommer hem börjar vi laga mat, i en extrem tystnad. Vi sitter vid bordet med mat på tallrikarna, fortfarande tysta. “Olivia, jag vill faktiskt inte göra det. Kan vi inte bara skaffa ett riktigt jobb istället.” “Nej, nu gör vi det här bara, jag orkar inte jobba det är ju svintråkigt.” “Har jag sagt att jobba är kul eller, jag tror inte folk tycker att det är så jävla kul att jobba.” sa jag väldigt argt, för nu räckte det. Jag ville fan inte mer. Tror hon att jobba ska vara så där super duperkul? Vi argumenterade hela kvällen, väldigt högt. Jag var så arg på henne. Hon hade de mest idiotiska argumenten någonsin.

9. DEN FRÄM­ MANDE MANNEN

Klockan slog sedan 00.30 och vi skulle åka till familjeområdet.

Det kändes verkligen dåligt nu, Olivia körde i den mörka natten. Vi var dem enda som var ute och åkte. Vi parkerade en bit bort bara för att inte någon skulle se vår bil. Vi gick bort mot huset och in i den mörka skogen, fortfarande helt tysta.

Det var kallt och det susade i mina öron från vinden. När vi nästan var framme stannade jag upp. “Vad gör du!” väste hon åt mig. Jag vände mig om och gick därifrån. “Är du dum eller” väser hon efter mig igen. Jag hörde hennes skor dunsa på marken när hon bara kom närmare och närmare. Jag började springa, bort från henne. Jag ville aldrig se henne igen. Men så otränad som jag var orkade jag inte springa så mycket mer. Hon får tag på mig. “Vad fan gör du vi måste gå vidare.” säger hon flåsandes. “Jag vill inte.” “Men jo, kom nu.”

Hon tar tag i min arm och drar med mig bort till huset. Jag drar bort hennes hand men jag fortsätter följa efter henne.

Vi kommer fram till hans hus och vi hukar oss ner för att inte synas. Jag bara tittar runt, ser till så att ingen är i närheten och ser oss. Jag förstår inte ens varför Mike tycker så illa om den här mannen, säkert någon som har gjort honom något som inte ens var med mening. Jag ser att Olivia gör någon slags handkod till dem andra på andra sidan av huset. Vi sitter kvar en liten stund. Men sen går jag, men ingen ser eller hör att jag försvinner. Jag springer med långa och tysta steg genom den tjocka snön på marken. Regnet slår mot min jacka och det börjar bli rätt så jobbigt. När hon inte kan se mig längre går jag den sista biten bort till bilen.

Alfred förstod inte riktigt vad som hände, helt plötsligt hade Niklas och Kevin tagit fram raketerna från väskan och fångat in gubbens mörkbruna katt. De knöt fast raketerna runt katten och tände på. Alfred trodde att katten skulle dö men den svävade bara ungefär två meter över marken.

Helt plötsligt öppnas fönstret och gubben tittar ut, Alfred, Niklas och Kevin gömmer sig bakom gubbens gråa häck.

Gubben blir helt likblek i ansiktet när han ser katten och sträcker sig ut för att nå den. Alfreds ben darrar och hjärtat slår snabbt, plötsligt hörs en duns. Gubben hade ramlat ut genom fönstret och lyckats få med sig katten. Niklas och Kevin börjar springa och Alfred blir tvungen att följa efter.

På kvällen har Alfred svårt att sova. Han kan inte sluta tänka på vad som hände med gubben.

Tänk om han blev allvarligt skadad. Egentligen ville han ju inte vara med, men han vågar inte säga nej till Niklas och Kevin.

I början när de möttes första gången kändes allt rätt och de var jättesnälla. Det var redan första dagen i nya skolan. Precis när han gick in på den trista och gråa skolgården för första gången kom de fram och började snacka med honom. Luften var gråbrun och det var lite svårt och andas när man pratade.

När de ringde in skulle de gå till olika klassrum, han till sjuorna och Niklas och Kevin till åttorna.

Jag slår upp dörren och stänger den sedan med en smäll.

Olivia verkar inte ha märkt att jag är borta, eftersom hon inte har följt efter mig. Det är knäpptyst i bilen och jag börjar hacka

När de lärde känna varandra mer förstod Alfred att de inte var de vänner han hoppats på, de började göra fler dumma saker som han var tvungen att följa med på.

tänder på grund av kylan. Det känns så bra att inte vara kvar där, att sitta här i bilen känns mer än rätt. Jag startar 109

SPÄNNING OCH BROTT

Hanna Thunström

På något sätt måste han somnat för han vaknar av mammas snälla röst. När de sitter vid frukostbordet räcker pappa fram ett brev till honom.

gubben frågar om Alfred skulle kunna tänka sig att hjälpa honom med det sista kan inte Alfred säga nej, det är ju det minsta han kan göra. Alfred får göra allt som gubben inte klarar av att göra. Efter några få dagar med arbete är de äntligen klara. Tillsammans hade de tillverkat en gas som de ska släppa ut i naturen tidigt nästa morgon.

– Det är till dig, mumlar han med ögonen fast i tidningen.

Alfred tror inte sina ögon när han öppnar brevet, det är från gubben som bor mittemot. Tänk om han vet att det var Alfred som var med igår?

När Alfred vaknade nästa morgon var han otroligt pigg.

Vägen till gubben gick snabbt och lätt, det var fortfarande grått och sotigt ute men inte lika svårt att andas. När Alfred står utanför gubbens hus slås han av tanken, han har ingen aning om vad gubben heter. På brevlådan sitter det en liten lapp där det står Carl-Olof Lindberg. Varför känns namnet så bekant. Plötsligt dyker gamla bilder upp i huvudet. Alfred sitter i gräset och leker, mamma och en främmande man sitter vid bordet på altanen.

Alfred har tyckt att gubben varit konstig ända sedan Alfreds familj flyttade in mittemot. Han stirrar alltid och säger aldrig ett enda ord, han är nästan alltid inne. Ibland står han i fönstret och tittar på Alfred när han går till skolan.

Brevet är kort och skriver med slarvig handstil, det är knappt så han ser vad det står. När han väl läst klart känns det som hans hjärta stannade, hans ben börjar darra lika otäckt som dom gjorde igår.

Alva Udin

10. DEN MYSTISKA MANNEN

När han är på väg till skolan vågar han inte titta upp mot gubbens fönster men han känner blicken i nacken när han skyndar iväg. Det var mulet och luften är ännu gråare än tidigare.

SPÄNNING OCH BROTT

Under hela skoldagen kunde han inte få bort det där dumma brevet från tankarna. Det är en oro som skaver i bröstet.

På vägen hem tar Alfred en omväg för att slippa gå förbi gubbens hus. Han tänker på det som stod i brevet, en skum känsla kommer krypande och han förstår att han måste göra som gubben säger. Det är ju på ett sätt hans fel.

Pelle ligger i vardagsrumssoffan och läser böcker. Det är kallt i stugan och mörkt. Pelle har bara ett stearinljus tänt och solen börjar gå ner. Klockan är halv åtta och han har läst ut sin bok.

Hans mamma kliver in i rummet och säger: “Gud vad kallt det är här inne, nu går du ut och hämtar ved till brasan!”

Nästa morgon är det lördag och Alfred har precis gått upp.

Han sitter vid frukostbordet och funderar fortfarande på brevet, när mamma och pappa försöker prata med honom mumlar han bara något kort till svar. Efter frukosten tar han på sig kläder och beslutar sig för att gå över till gubben. Oron bubblar runt i magen och händerna darrar när han drar på sig byxorna.

Pelle hör på sin mammas röst att hon är arg. Han tänkte ett par timmar innan att det kunde vänta lite att hämta ved men sedan glömde han bort det. Det var hans uppgift att göra det varje dag.

Pelle gick ner för trappan från verandan. Det har kommit en tjock dimma över skogen och huset. Det regnar kallt och det har det gjort hela dagen. Pelle har lämnat huset och är på väg till vedhögen. Hans pappa har samlat ihop en hög med ved ett par hundra meter bort från huset. Nu börjar det bli mörkt ute och Pelle går snabbare för att han börjar frysa. Det är vinter så det ska bli kallare ju längre tiden går.

Det känns som Alfred har cement i skorna när han med långsamma steg närmar sig gubbens hus. När han väl står utanför rycker han tag i ett grått löv från den nästan tomma häcken. Oron släpper lite när han får krama det torra lövet med sin fuktiga hand men kommer snabbt tillbaka när han står framför den korta trappan upp till huset. Han tvekar en stund innan han slår knytnäven mot den ljusbruna dörren.

En gång i tiden har den nog varit mörkbrun och träet har flagnat bort på några ställen. När gubben väl öppnar säger han ingenting utan visar Alfred in till något som ser ut som ett vardagsrum. Det står gamla och dammiga saker överallt och två slitna soffor i hörnet. De slår sig ner i sofforna och först då märker Alfred att gubben har gips på ena armen. Gubben börjar berätta varför han har bett Alfred att komma. Det är första gången som han hör gubbens röst, den är mörk och låter ungefär som Alfreds morfar. Alfred vågar inte säga så mycket och sitter mest tyst medan gubben fortsätter berätta.

Nu ser han äntligen vedhögen och han börjar gå snabbare mot den. Plötsligt hör han ett konstigt ljud från skogen, det låter som ett mörkt bröl. Pelle blir rädd och känner rysningar längs hela kroppen. “Vad var det?” tänker han. Han börjar svettas och känner sig ännu räddare nu för att det inte kommer fram något djur som det borde gjort.

Plötsligt så ser han en lång gestalt med svart kavaj och en kniv i högerhanden. Han har en mask med långt hår och blodiga ögon. Pelle har sett nog, han vill bara hem till sin mamma, hem till sin säng där han är säker. Han hinner inte tänka mer innan mannen börjar springa mot honom. Pelle börjar också springa. Han har aldrig sprungit så fort förut i hela sitt liv.

– På senaste tiden har jag funderat väldigt mycket, klimatet har ju bara blivit sämre och sämre för varje dag som går.

Jag har tagit några prover och resultaten bekräftar att en naturkatastrof kommer inträffa om några veckor om ingen gör något. Länge har jag funderat på vad man kan göra och jag tror jag har kommit på en lösning, men jag kan inte färdigställa mitt projekt på grund av några ungdomar som gjorde så jag bröt armen.

Han springer så fort att han nästan ramlar och han har bara tofflor på sig så det gör det ännu svårare. Han känner ingen annan utväg än att springa in mot skogen. I skogen är det kolsvart och han ser knappt någonting. Det enda som lyste upp är en liten strimma månljus som skymtar mellan träden.

Han ser knappt var han springer så han snubblar på en gren men kommer snabbt upp på benen igen. Men mannen är nästan ikapp nu. Nu är han bara någon meter bakom. Pelle

Alfred hade märkt att det var något konstigt med naturen men han har inte haft så mycket tid till att tänka på det. När 110

känner att det blöder från hans knä. Han känner att såret är stort och att blodet rinner sakta ner från smalbenet. Plötsligt så stannar mannen tvärt och springer åt andra hållet tills han inte är i synhåll längre.

Efter en lång tystnad frågar Niklaus vad det är som är i lådan och tar ett par steg fram till sin pappa.

Pelle stannar också och tittar sig runt och märker att han inte ser vägen som var utanför skogen. Pelle vet vilket håll vägen är men han bestämmer sig för att gå åt ett annat håll för att undvika mannen. Tankarna börjar rusa och han undrar vem mannen var. Varför han jagade honom och vad han ville. Det blir för mycket, han kan inte hålla bort tårarna som rinner ner från hans kinder. Han vill skrika men det går inte. Han är för rädd.

På väg upp till sitt rum hör han fotsteg som går mot yttre dörren, dörren öppnas och efter bara två sekunder så stängs dörren igen. Niklaus går tillbaka till köket för att kolla efter lådan, han hittar den inte. “Det är omöjligt att han har tagit med sig den ut” tänker Niklaus och letar i hela köket men hittar inget. Genom fönstret ser han hur månen lyste och stjärnorna fyller himlen, han har ingen aning om hur mycket klockan är, det enda han vet i denna stunden är bara hur trött han är.

“Inget du ska bry dig om pojke, gå till ditt rum.”

En stund senare ser han någon eller något komma emot honom. Pelle är förskräckt, han ser att det är den fruktansvärda mannen igen fast nu med blod över hela bröstet och på skorna. Pelle fryser till is av skräck. Pelle tar mod till sig och skriker med ljus röst till mannen:

Nästa morgon vaknar han med svullna ögon, kudden är lite blöt på sidan, han har gråtit under natten. Han är orolig över sin pappa och hans beteende. “Vad var det som fanns i lådan?” “Varför blev han så rädd när jag kom nära den?” Han går upp ur sängen snabbt och in i badrummet som ligger i hans rum. Efter några minuter går han ut och tar på sig ett par jeans som finns på hans säng och en Hollister hoodie ur sin garderob. Ner för trappan till köket hör han hur den yttre dörren öppnas och efter några sekunder hör han hans pappas röst:

“Vad vill du?! “... DIN SJÄL!” Det sista han skulle minnas var att han inte skulle ha hämtat ved till brasan.

Han fortsätter ner för trappan in till köket utan att svara tillbaka. Niklaus går in i köket och tar en macka, ost och smör ur kylskåpet och sätter sig vid köksbordet. Ett par steg hörs komma på väg mot köket han tänker inte på det så mycket och kollar mot fönstret och ser solen skina starkt. Pappan sätter sig mittemot Niklaus och säger inget. Niklaus känner ingen lukt av alkohol, istället kände han en doft av parfym från Jackson. Klaus tänker att de inte har suttit vid ett köksbord på länge. Efter en lång tystnad frågar Niklaus om Jackson vill ha något men han svarar “nej tack”.

11. DEN STORA HEMLIGHETEN Niklaus är i sitt rum, vid dörren ligger ett par byxor och massa tröjor som han inte har orkat ta upp. Bredvid hans stora säng står ett skrivbord som han knappt använder. Niklaus går sakta och ställer sig mellan skrivbordet och sängen och bestämmer sig för att lägga sig på sängen och börja tänka på vart hans pappa är. För en gångs skull har hans pappa inte druckit på en hel dag.

Nästa dag vaknar Niklaus och går ner till vardagsrummet för att kolla efter sin pappa. Under natten har han drömt om att lådan fanns någonstans i huset.

“Pappa, pappa är du hemma?” skriker Niklaus över hela huset men han får inget svar tillbaka.

Han väntar på sin pappa, oroligheter efter Jackson blir bara mer och mer. Allt känns bara kaos i Niklaus huvud. Efter ett par minuters tänkande så bestämmer han sig för att ställa sig upp och gå mot köket för att äta något. Han har inte ätit något på hela dagen, sakta ställer han sig upp och går mot dörren i sitt rum. Långa fotsteg hörs när han går ner för trappan till köket. När han kliver in i köket snubblar han på en kartonglåda som han aldrig har sett förr. Han går fram och öppnar lådan, Niklaus hinner inte öppna den innan han hör någon bakom sig skrika högt:

Precis utanför vardagsrummet finns det en trappa som går ner till källaren, det låter och knarrar medan han går ner för de gamla trapporna för att leta efter lådan.

Han tar tag i handtaget med darrande hand, dörren öppnas och Niklaus tar ett steg tillbaka och känner hur hans hjärta bultar. Vid sidan vet han att det finns en lampknapp men han är osäker på om den funkar, han trycker på knappen och källaren lyser. Överallt ligger det massa saker som han aldrig har sett förut men de bryr han sig inte om. Det enda han fokuserar på är att han måste hitta lådan. Medan han letar efter låda hittar han många saker som han inte visste fanns i källaren, som hans gamla gosedjur som hans mamma gav honom innan hon gick bort. Han fortsätter att leta efter lådan, till slut ser han något i hörnet. Han går fram för att kolla vad de är.

“RÖR INTE!” Han kollar bakom sig och ser sin pappa. Där står han med sina gråa mjukisbyxor och stora vita tjocktröja som han alltid har på sig, det mörkbruna håret är rufsigt som vanligt. Hans blåa ögonen lyser röda i det halvmörka rummet.

Han tar tag i Niklaus arm och rycker bort honom från lådan och skriker:

“JA DE ÄR LÅDAN” skriker han högt så det ekar genom hela källaren.

“Va fan håller du på med? Rör inte andras grejer, har du inte lärt dig det än?”

Sakta drar han bort tejpen som sitter på lådan. Dörren smäller igen och lampan släcks.

“Jag visste inte att lådan var din” säger Niklaus med en darrig röst medan han kollar ner på lådan.

Roaa Basaleh 111

SPÄNNING OCH BROTT

“Niklaus!”

Andy Engstrand Westlund

12. DET ÄR HÅRT

Audi. “Han kör som värsta galningen walla, han ba åker förbi allt o alla o fartregler är en lek för honom. Han satt på hög musikspellistan 100, basen dunka och alla beats ba flög förbi”, tänkte jag.

“Adam, Adam, Adam, det är vad jag heter”, ville jag bara spotta ut mig men det gick inte. “Är jag dum i huvet, hur fan kunde jag gå med på detta!? Hur fan kunde jag ha låtit honom sätta mig i denna skit. Han var en sån pussy att han inte vågade ta detta själv.”

Efter femton minuter så var vi framme och egentligen skulle det ha tagit trettio minuter. Vi var i ett litet område med några radhus som såg väldigt gamla ut och som verkligen skulle behöva målas om. Lekplatsen utanför ett av husen såg helt öde ut, det fanns en gunghäst men huvudet var av och färgen hade nästan flagnat bort helt. Det fanns en lekstuga också men plankorna hade ramlat in och det som var gult förut var nu fullt av mögel. Jag ringde honom vi skulle hämta sakerna ifrån. Han sa att vi skulle gå mot en port och möta honom där. Jag hade minst tio lax på mig. Så det var bara att spela “lowkey”.

Skolan hade varit igång i cirka två månader sedan sommarlovet men jag hade bara varit på typ tio lektioner. Jag sket i skolan, jag skulle bli en stor rappare som Ant Wan och Z.E. Mamma var inte så glad men så fort jag fixade mycket “para” skulle jag köpa ett stort fint hus till henne. Men det var lugnt, jag skulle lyckas. Vid gud att jag skulle lyckas, fuck alla som inte trodde mig.

– Detta är värsta äckliga stället walla, sa Zaien.

Jag vaknade av att mobilen ringde runt klockan tolv på morgonen. Det var Zaien. Han ville ses, jag sa att jag skulle klä på mig och ta en cigarett, sen kunde jag ses. Jag satte på mig mina parajumperbyxor och min nya Armani-tröja. Det var ganska varmt ute så jag satte bara på mig min Armani-väst.

Sen tog jag min LV becknarväska. Jag la i min lur, cigg Camel blå såklart, men Wingston röda är också chill, tändare och lite annat jag skulle behöva. Hörlurar också såklart, min laddare och becknarluren (man måste ju kunna nå sina kunder). Mitt hus är att stort grått betonghus med lägenheter och fem våningar. Med en lekplats utanför. Och det står typ hundra flera likadana hus runt omkring.

– Hahaaha JA bror hahahaha nummer 13 eller? sa jag.

– Aa bror kom. Ska du ha en cigg? sa Zaien.

– Tack bror bästa asså, sa jag.

SPÄNNING OCH BROTT

Vi var framme vid port 13 och hade nyss rökt upp ciggen och då kom han. Han hette egentligen Jeff men man brukade inte använda hans namn så mycket. Jeff bad oss att följa med upp i hans lägenhet, det luktade starkt av växter och det var stökigt och det såg ut som om att han rökt i lägenheten för det var väldigt dimmigt. Okej, vi skulle iallafall ha femton gram brunt, tio gram grönt och två gram vitt om jag minns rätt. Han vägde allt framför oss, vi betalade och gick tillbaka till bilen igen. Jag ringde bossen och sa att vi var på väg tillbaka. Vi hoppade in i Audin igen och taggade.

Jag gick ut ur min port och tände en cigarett och började gå mot kiosken, jag behövde en Redbull. Kiosken låg vid en lekplats tio minuter från mitt hus. Kiosken ägdes av en väldigt snäll kille som alla kallar för “amo”. Kiosken var ganska liten men hade allt. Jag skulle också möta Zaien utanför kiosken.

Zaien kallas också “big Z” eftersom han var så stor här, han hade allt och kände alla. Det var han som hjälpte mig in i businessen. Han var en spanjor, var cirka 175 centimeter lång och 19 år. Jag var 17 år och runt 180. Är halvt arab och halvt spanjor så jag och Zaien var som syskon.

Efter tjugo minuter var vi utanför bossen. Han bodde i ett fint stort hus som bara folk som lyckats skulle kunna bo i. Vi gick upp på verandan och knackade på, han öppnade och vi gick in. Han bad om grejerna, vi gav honom dem, sen fick vi betalt och drog där ifrån.

Vi tagga in till stan och köpte cigaretter, alkohol och lite annat som var brunt och tog dig till himlen (haha). Vi mötte upp Ahmed och drog hem till Zaien, allt var klart nu. Nu skulle vi bara vänta på att folket skulle rulla in. Vårt ställe var ett hörn där det fanns en soffa och ett bord. Zaien bor i ett fett fint vitt hus och alla möbler passade till väggarna, golvet passade till möblerna, allt var noga uttänkt. Tjejerna satt sig och vi började festa sönder! Musiken dunkade högt, vi passade spriten och det var bara chill.

– Shu bror va händish? Haru en cigg o bjuda eller, sa Zain.

– Aa bror, jag mår fett bra walla du rå? Aa här ta en cigg, sa jag.

– Aa de e bra asså, ska du ha någon bror? sa Zaien.

– Neej bror, jag har para, du ska inte betala för mig, vill du ha något? sa jag.

– Nej nej låt mig, okej bror? sa Zaien.

Eller ja, tills de kom in. Det var som om att allt stannade runt dem. Musiken försvann och alla stannade upp. Ahaa, det är här ni gömmer er, era äckliga hundar, sa han. Alla drog, det var bara jag, Zaien och resten av grabbarna kvar. Alla beväpnade; alla beredda på att ta ett skott, alla beredda på att trycka av ett skott.

– Aa okej tack bror vill ha en Rebull, sa jag.

– Okej fixar bror, sa Zaien.

– Tack bästa walla, sa jag.

– Såklart bror, glöm inte de vi ska sen okej? sa Zaien.

Zaien blev tagen ut i köket med tre grabbar och resten skulle ut ut huset SNABBT! Jag bad till gud, jag bad att min mamma skulle förlåta mig, att jag inte skulle få lämna denna värld så här. De band fast mig och tog mig in i bilen och jag hörde hur de sa till Zaien att ta det lugnt och att de bara skulle ta mig så länge han kunde bete sig. Jag såg inget, jag hörde bara andra bilar åka förbi och vi kanske åkte i trettio minuter innan vi var framme. De drog ut mig ur bilen och det nästa jag minns var att jag var fastbunden på en stol. Det var ett litet rum som hade en lampa i taket som blinkade till ibland.

– Nej då bror, sa jag.

Mobilen ringde, det var min boss som ville ha sin leverans.

Jag och Zaien skulle hämta det om typ en timme, det var den största leveransen på länge. Efter det skulle jag på “gäda” med Zaien, Ahmed och en massa guzzar. Skulle bli så kul asså, det var länge sen var ett såhär stort “gäda”. Så vi måste dra och fixa dricka och lite annat till det också. Zaien kom ut ur kiosken och vi drog mot bilen, Zaien hade ny vit 112

Det kom in en lång mörk maskerad kille i rummet och sa att den största skulle komma och ta hand om mig. Han kom in i rummet med en pistol i handen och skrek:

fel ord, förresten. Avvarar. De avvarar en gul ton av ångest.

Depression. Panik. En ton som berättar att det är fel tid att gå ensam genom staden. Ibland väljer jag den andra sidan av ån. Den utan lampor. För att slippa oron av att ytterligare en skugga ska dyka upp jämte min när lamporna slår mot min kropp. För att jag kanske inte hör om fler skosulor slår mot marken i takt med mina. För att jag kanske bara varnas i tystnad. Av en skugga. En skugga som alltid finns jämte mig men inte är en fysisk person. En skugga av ångest. En skugga av depression. En skugga av panik. Den skuggan räcker för nu.

– Vad heter du ha?

“Adam, Adam, Adam det är vad jag heter”, ville jag bara spotta ur mig men det gick inte. Är jag dum i huvet hur fan kunde jag gå med på detta!? Hur fan kunde jag låtit honom sätta mig i denna skit. Han var en sån pussy att han inte vågade ta detta själv”, tänkte jag.

Men sen så hände något, jag hörde hur folk började skrika, så han gick iväg. Nu hade jag min chans, jag tog mig loss och handlederna var röda efter att jag tagit mig loss. Jag drog upp pistolen och jag kunde inte ens räkna hur många skott jag sköt. När jag kom ut såg jag grabbarna, de hade följt efter deras bil och tänkte rädda mig, vilka fucking bröder asså. Jag frågade var Zaien var men ingen visste. Vi åkte förbi honom och vi hittade honom helt sönderslagen, det var hemskt. Vi hjälpte honom upp och tog in honom. Han hade blåmärken över hela kroppen och det var blod överallt. Vi hjälpte honom så att ha kunde fixa till sig, sen drog vi till mig eftersom “aina” inte kunde bli indragen. Min mamma hjälpte honom och jag tackade gud för att han hade vakat över mig.

Jag vet inte riktigt varför de där killarna var efter Zaien, det enda jag vet var att de var vänner förut men något hände.

Någons bror blev skjuten, Zaien var där men hjälpte honom inte och på något sätt fick de reda på det. Aja, det är så det är här ute på gatan. Hårda tag, hårda beslut och ett hårt liv.

Det är måndagens första tåg som rullar in och de få människor som sitter ombord ser ut som zombies. Om jag skulle måla en tavla av ångest är det dessa människor som skulle fått pryda min målning. Ångest. Depression. Panik.

Jag fifflar med hörlurarna mot mina öron och startar en av Z.Es låtar. Jag vågade inte lyssna på musik på vägen hit. Inte förrän nu. När det är påstigning. Jag var rädd för att stänga ute stadens icke befintliga ljud. Rädd för att stänga ute det som inte fanns. Det som inte finns. Rädd för att inte höra skrik. Rädd för att inte höra fotstegen från den som kommer framkalla mitt skrik, kanske. Ingen annan går fram för att trycka på knappen som lyser i ett grönt sken. Knappen som öppnar dörrarna. Den låter. Den avvarar ett ljud. Både ett ljus och ett ljud. Fast inte ett ljud för fara. Utan snarare ett informerande ljud. Finns det ett sådant? Det låter nog så här.

Jag gick ut och tog en cigg. Sen gick jag in och la mig, Zaien hade redan slocknat på soffan. Jag tackade mamma och sa att jag älskade henne. När jag vaknade hade Zaien gjort frukost åt alla och det var den sista gången jag såg honom. Den enda ledtråden jag hade var att han skulle ligga lågt och ville se kusten. Vilken kust vet jag inte men så fort jag blivit klar med skolan ska jag leta efter honom om han inte kommit tillbaka.

Han är ju ändå min bror.

Himla Lindström

13. EN STILLA STAD Staden står helt stilla. Som när man pausar ett datorspel. Inte ens träden är vakna. Man kan nästan känna hur tunga och trötta de är när vinden försöker fånga deras uppmärksamhet genom att dra liv i dem. Det enda som hörs är mina skosulor som gång på gång möter marken. Snabbare och snabbare.

Och mina andetag. Tyngre och tyngre. Och mina hjärtslag.

Staden är kusligt tyst. Jag funderar på om det är bra. Bra för att mitt skrik kommer skorra in genom vartenda fönster utan att dövas ner av andra ljud.

Jag tar ett djupt andetag, sväljer min nervösa salivklump och går fram och trycker på knappen mot min vilja. Jag står närmast dörren och jag förväntas vara den som trycker på knappen. Jag får lätt panik och min puls höjs. Nu tänker alla på hur jag trycker på knappen. Tryckte jag för hårt? För bestämt? För slött? Tvekade jag? Såg jag självsäker ut? Såg jag ut som en van pendlare? Eller betyder det fattig? Att jag inte har råd att köpa en bil så jag istället har fått pendla de senaste fjorton åren. Jag är bara 14 så det är omöjligt. Tio kanske. Miljömedveten. Jag kanske såg miljömedveten ut?

Jag kanske känns miljömedveten, självsäker och obrydd.

Eller pank, tveksam och övertänkande. Jag övertänker allt och i ögonvrån tycks jag se det kärleksfulla paret snegla mot min svettiga hand. Jag stiger på zombietåget. I mina öron sjunger fåglar. fånga mig, snälla fånga mig när jag faller. Jag passerar raskt genom den första vagnen i vetskapen att de flesta sätter sig där inne. Jag går in i nästa vagn och planerar att sätta mig direkt till höger efter dörrarna. Upptaget. Jag vänder mig till vänster. Upptaget. Jag står och tittar lite för länge på människorna som sitter på mina platser. Som om jag har en helt sjuk funktionsvariation som gör att jag absolut

Men kanske sover stadens befolkning väldigt djupt. Djupare än någonsin. Just i natt. Så djupt att de inte ens vaknar av ett skrik från en flicka som blir uppskuren. I ett fönster som ligger ganska centralt vid stadens enda torg, allra högst upp i ett hus, lyser ett blått sken. Som från en dator. Som från ett datorspel som inte har pausats. Som från ångest.

Depression. Panik av stadens tystnad. Som från någon som inte sover klockan 04.43. Vem bor där innanför fönstret med det blåa skenet? Vad heter han? Hon? Hen? Varför är han vaken? Varför kan hon inte sova? Varför… Jag väljer att gå på den sida av ån som är någorlunda upplyst av gatlampor.

De skiner inte i blått. De skiner i en gul ton. Skiner är nog 113

SPÄNNING OCH BROTT

Ännu ett blått sken. Men inte från en vaken dator. Utan från sirenerna på en polisbil. De lyser, men de låter inte. De skriker inte. De varnar i tystnad. Staden vaknar inte. Staden kan inte höra faran. När den vaknar till liv framåt morgonkvisten kanske den läser om det i tidningen som han, hon, hen har delat ut när staden ännu sov. Kanske var det han hon hen som satt i rummet med det blåa skenet? Tidningsbudet? Han hon hen kanske hade en blå nattdukslampa som berättade att det var dags att ge staden information om gårdagen. Just det.

Om jag blir knivskuren i detta nu så lever de flesta i ovisshet tills morgonen därpå. Tisdag morgon. Om ett dygn ungefär.

Tjugosju timmar kanske. Eller tjugoåtta. Skulle någon sakna mig? Skulle någon fråga vart jag tagit vägen? Skulle någon leta efter min kropp? Framme på stationen. Perrongen är kuslig och endast ett kärleksfullt par, en man och en kvinna, står bredvid mig. Inte precis bredvid. Kanske femton meter bort eller något. Eller tretton. Tåget kommer i tid.

inte kan tänka mig att sitta någon annanstans än just på dessa två platserna. Så är det. Jag vill inget hellre än att sitta här.

Här kan ingen snegla på mig snett bakifrån. Här kan ingen hosta mig i nacken. Här kan ingen känna min ångest. Min depression. Min panik. Ibland önskar jag att jag hade det på papper. En diagnos. En stämpel. Bara som en anledning till att få säga det jag tänker. En anledning till att skrika det jag tänker.

ovanför macken lyste i mörkret och det stod några bilar och tankade där. På gärdet bredvid macken stod några rådjur som när vi kom sprang iväg in i skogsbrynet. Jag, Pontus och Maria gick mot macken som vanligt. Vi brukade vara där på kvällarna och hänga med Mackgubben men idag skulle vi göra en helt ny sak.

Pontus pappa var med i mopedgänget, Crazy Wolf. Det kunde man nästan se på Pontus tatueringar över hela kroppen och hans piercing genom näsan. Han har alltid skinnjacka, platåskor och slitna jeans på sig. Utan dem skulle han nog se ganska mesig ut, eftersom han egentligen är ganska kort och hans ansikte är runt och mulligt. Han är ju snäll men ibland kan han bli lite konstig och nästan slå mig. Jag blir aldrig rädd men han kanske är lite schizofren? Mona är väldigt lik mig med sitt gyllenbruna hår och klarblåa ögon. Hon har också en liten nätt näsa och stora pumpade läppar, precis som mig men det som skiljer oss mest åt är våra personligheter. Hon är sprallig, glad och utåtriktad med alla och hon får mig att känna mig trygg. Jag själv säger inte saker i onödan och jag är ganska inåtvänd, jag är i mina egna tankar, men jag tycker att jag är ganska omtänksam i alla fall.

Vem i hela helvetet stiger på tåget 05.07 och tänker exakt som jag en måndagsmorgon? Kanske tänkte de inte alls.

Kanske blev detta ett spontant val av plats. Var inte spontan klockan 05.07 en måndagsmorgon när det gäller val av sittplatser, tack. Jag går några rader bort. I Sverige sätter man sig inte jämte, eller ens nära någon annan. Inte så länge det finns möjlighet att sitta någon annanstans. Jag gillar den normen. Jag sätter mig ner utan att söka ögonkontakt med resterande resenärer men känner mig snabbt iakttagen.

SPÄNNING OCH BROTT

En person sitter i ett bakvänt säte och stirrar när jag sätter mig ner. Vem i hela helvetet tar ett bakvänt säte i ett fyra-säte när man åker tåg ensam klockan 05.07 en måndagsmorgon? Är hen sjuk i hela huvudet? Har hen en diagnos? En stämpel.

En anledning. Jag funderar en stund på hur hens hjärna fungerar. Hen är en person som inte någon tänker över när hen öppnar tågdörrarna. Hen är själv en person som inte tänker över något. Hen är en person som skulle kunna vara en person som styckar flickor 04.43 i en sovande stad. För att sedan kasta ner kroppen i ån. På den sidan som saknar lampor. Som saknar skuggor. Som saknar liv. En person viker blicken när ögonkontakt nås. Alltså. En normal person gör det. Generellt. Men inte denna person. För hen är inte normal. Hen är antagligen en seriemördare. Hen ler inte.

Men hen är heller ingen zombie. Hen har ungefär samma flin som den där kvinnan som Leonardo Da Vinci målade av. Hon med svart hår. Hen bär glasögon. Svettig lugg. Tunna läppar.

Läppar som jag inte vill ha mot min hud. Inte mot mina läppar.

Inte i närheten av mig. Hen har en tung jeansjacka med matchande blåjeans på benen och en vit t-shirt med något fejkat bandtryck på. Jag anar en mustasch men vill inte kolla för länge. Helst vill jag gå fram och kräkas på hen. Jag vill kräkas upp all ångest. All depression. All panik. En fontänspya på både hen och alla andra. Alla andra som stirrar. Alla andra som ler som flickan i målningen. Alla andra som existerar.

Alla andra. Alla andra. Alla. Stad efter stad passerar utanför tågfönstret. Stad efter stad som en efter en börjar vakna till liv.

Stad efter stad som sakta tänds upp. Som sakta ljudsätts.

Idag hade Pontus kommit på den “genialiska” iden att vi skulle köpa och testa en ny dryck som hade blivit skickad till Crazy Wolf från en kedja i USA som kallades “enerdrug”. Pontus hade frågat sin pappa om han kunde få testa den eftersom den var ny och det skulle vara den coolaste energidrycken på marknaden, men hans pappa hade sagt nej och när han tjatade vidare så han fick utegångsförbud. Han kanske inte bara hade tjatat utan också blivit så där obehagligt aggressiv som han kan bli ibland. Nu var han i alla fall sig själv och jag hade hoppats att han kunde ha varit det hela kvällen.

Han hade smitit ut idag till oss för att köpa drycken av Crazy Wolf-chefen, Tony. Pontus hade tagit kontakt med honom via mail och nu skulle vi få köpa drycken, utan att han skulle berätta för Pontus pappa. Jag kände på mig att det här skulle skapa problem, men Maria hade övertalat mig som vanligt.

När vi kom till macken gick vi runt husknuten och ställde oss vid toaletten som låg lite bakom macken och väntade. Vi brukade aldrig stå där, men vi ville inte träffa Tony så öppet eftersom det vi skulle göra kändes lite fel. Pontus stod och kikade ut över macken efter Tony som skulle komma runt tolv.

En kvart innan bestämd tid kunde vi urskilja en man komma gående på gärdet med en påse knuten i handen.

Han hade en skinnjacka och shorts, så här års? Jag fick en obehagskänsla i magen, mannen som kom gående kändes som en psykopat men vi stod kvar medan han gick mot oss.

Vid det här laget stod vi alla tre bakom väggen och kikade ut över macken. När han kom närmare lyste mackens gula neonskylt ned på mannen och jag såg att det var Tony.

Känslan i magen lättade eftersom jag hade träffat honom någon gång tidigare hemma hos Pontus. Tony hade sandaler och upptuppat hår. Hans ansikte var groteskt, det såg ut som brännskador. Hans näsa var vriden som om han hade fått en rejäl rak höger och hans skägg var nästan lika långt som mitt hår och mitt var ända ned till naveln. Han gick så vingligt att hans långa skägg började gunga och hans fötter tappade nästan balansen.

Som sakta åter får liv.

Abbe Alshammary

14. ENERGI­ DRYCKEN Jag lyfte min blick och kände hur jag fylldes av ilska och agg mot allt och alla. Det kändes som om jag hade en ond ande i mig, men jag kunde inte röra en fena. Jag skulle aldrig ha kunnat föreställa mig vad som skulle hända den här dagen mitt i december.

Han stannade upp mitt på mackens parkering och kollade sig runt. Jag vände mig om och såg hur Pontus och Maria stod och gapade. De kollade på mig och vi nickade till varandra. Vi

Det var sent på kvällen och det började bildas lite frost på asfalten. Kylan bet tag i mig även fast jag hade bylsat upp med tjocka kläder. Den stora gula neonskylten som satt 114

gick fram från väggen där vi stod men då skrek Tony “Va fan gör ni, vi kan inte stå mitt på parkeringen och göra det här, era jävla möss. Jag skulle kunna krossa er med en hand men ska vi göra det här eller”. Det var så aggressivt och rått att det gick rätt in i mig. Det kändes som små pilar i mitt hjärta, jag trodde inte att jag var så känslig men känslan i magen växte.

Jag ville skrika tillbaka eller springa därifrån men Pontus tog tag i mig och Maria och drog tillbaka oss in i mörkret.

skumma gröna fränt doftande vätskan i min hals. Den var lite trögflytande så den klibbade fast i gommen och jag kunde känna hur den sakta åkte ned för matstrupen, ned i min mage och då sköljde det över mig som ett vattenfall, en värmevåg, från huvudet ända ned till tårna. Jag fick lite panik och försökte skrika “hjälp mig” men min mun var som förlamad.

Mina nackmuskler slappnade av och mitt huvud föll ned och jag stirrade ned på mina blå kängor, mina ögon slocknade.

Tony gick med släpande steg mot oss ”Hörni vill ni ha den eller?”, sa han lite mindre aggressivt, som om han kommit på att han inte kunde bete sig på det här sättet. Han vinglade förbi oss där vi stod i skymundan och långsamt vände vi oss mot honom. Jag hoppades att ingen hade hört Tony, då kunde vi vara i knipa. Jag ville inte hamna i trubbel så här innan jul och mitt nyårslöfte var faktiskt just det, att inte hamna i trubbel.

Allt var tyst jag visste inte om de var kvar. Men efter vad som känts som en evighet lyfte jag huvudet automatiskt som om jag var en robot. Jag fylldes med hat och agg mot allt och alla. Jag kunde nu bara se rött och jag var hungrig som en varg. Jag såg hur de stirrade på mig med uppspärrade ögon och då tog jag min chans. Jag tog ett stort bett i Pontus arm, han skrek som en bebis, men jag brydde mig inte. Jag var fast besluten att döda allt och alla.

Han höll ett hårt tag om påsen och sa “Hit med pengarna”. “Vi vill först se drycken”, sa Pontus bestämt och vi instämde. “Är ni helt från vettet, ni får betala först tror ni att jag litar på er, era små råttor” sa han med en lite aggressivare ton. Utan att säga någonting böjde jag mig ned mot påsen som han höll med ett hårt grepp i handen, slet upp ett hål och såg en skymt av vad som var i. Det såg ut att vara grönt men mer hann jag inte se innan han slet bort påsen från mig och sa ”Okej ta den gratis, den stinker och är konstig, ni får den gratis”. Han lät osäker på rösten och jag tror det var en tår som rann nedför hans kind. Han tog upp en glasflaska med en grönaktig vätska i sig. Det såg verkligen inte ut som en energidryck och det stod inget på den. Innan vi visste ordet av kastade han den mot oss och den hamnade i mina händer. Han puttade oss mot sidan och sprang ut på parkeringen.

Ella Mellberg

Jag satt på stolen och kände en kall hand över ryggen. Jag tittade mig runt men såg ingen. Jag brast ut i ett gällt skrik.

Jag tittade runt i huset, jag hörde tre höga smällar. Jag blev så rädd. Jag frös till, sen gick jag sakta mot rummet där skotten kom ifrån och såg min mamma, pappa och bror döda.

Jag ringde till polisen. De kom hit och hade förhör. Jag kände på mig att polisen inte lyssnade på mig.

Nyfiken som jag var började jag undersöka mina familjemedlemmar. Jag började med min bror, han var femton år gammal. Jag sökte på hans namn på internet och fick ett drygt hundratal träffar om att han hade skjutit folk och om att han varit med i ett kriminellt nätverk som hetta “stk red”. Jag hade ingen aning om det tidigare.

Vi hade stått vända mot parkeringen hela tiden så när vi vände oss om slutade vi andas och vi bara stod där och stirrade. På parkeringen stod en stor polisbil med syrenerna och blåljusen på. Utanför bilarna stod tre poliser, två kvinnor och en man. Mackgubben pratade med en av poliserna och man kunde nästan se hans hjärta dunka fortare och fortare.

Tony stod där med händerna uppe på polisbilens tak och en polis fäste handbojor runt hans handleder. Han skrek att han inte hade gjort något, men poliserna höll bara fast honom hårdare. Han började prata tystare och jag kunde bara urskilja vissa ord som dryck, konstig och stank.

Min mamma hon var 38 år gammal och hade jobbat på sjukhuset. Hon hade mått dåligt under ett tag och börjat dricka och ta droger. Polisen hade tagit henne flera gånger men hon hade blivit släppt direkt. Efter ett år så fick hon psykiskt hjälp för att bli frisk. Det sjukhuset där hon befann sig på gjorde det bara värre.

Min pappa han var 40 år gammal och hade jobbat som lärare på en gymnasieskola. Han började må dåligt efter att mamma blev tagen av polisen så mycket. Pappa började dricka och ta droger han med. Han blev gripen av polisen och varje dag så drack mamma och pappa med varandra vid köksbordet. Dom bråkade nästan varje kväll och mamma hade självmordstankar. Hon försökte hänga sig.

Vi hade säkert stått där i några minuter när en av en poliserna öppnade bakluckan och tog fram en ficklampa och gick runt husknuten på andra sidan. Vi förstod att de letade efter någon eller något så vi sprang in i skogsdungen bakom macken.

Vi sprang runt i panik och till slut hittade vi en stor Idegran som vi satte oss bakom. Jag öppnade drycken. Det stack i näsan och doften påminde om nagellacksborttagning med en hint av brända mandlar. “Här har du, du får testa den först”, sa jag till Pontus och sträckte fram drycken mot hans mun. Han stötte bort den med sin hand och jag famlade med händerna för att inte tappa den. “Jag vill inte”, sa han med en tår i halsen, det var alltid så här det började, skulle han få ett sånt därnt aggressionsutbrott. Men på riktigt det var ju du som ville det här från början”, sa Maria och jag nickade på huvudet. “Men jag, jag tror inte att det är en bra ide”. Nu lät han som om han var på gränsen att brista. “Är det något som du inte har berättat för oss?”, frågade jag och stirrade in i hans små blåa ögon.

Jag undrade varför de skulle döda min pappa. Hade han jobbat åt kriminella eller blev han bara skjuten för att det inte skulle finnas några vittnen? Var det samma med mamma?

Jag kände att jag behövde göra något själv, annars skulle jag fått sådan ångest. Det första som jag började tänka på var att jag skulle gå till deras lokal och ta reda på mer.

Dagen efter såg jag en chans att göra det. Jag samlade mod och gick dit och knackade på, det kom inte någon. Jag knackade hårdare men ingen kom. Jag såg ett öppet fönster och hoppade in. Jag såg mig omkring och såg ett papper på bordet med min lillebrors namn. Jag tog det och la ner det i fickan. Jag hörde hur nyckeln sattes i låset, fick panik och hoppade ut genom fönstret och sprang sen hem.

Vi det här laget hade vi glömt alla poliser och även Tony men då såg vi ljuset från en ficklampa lysa upp träden bakom granen. Jag insåg vad jag behövde göra. Jag hällde ned den 115

SPÄNNING OCH BROTT

15. FAMILJ

När jag kom hem hörde jag knackningar på min dörr. Jag gick mot dörren och tittade i det lilla hålet och såg samma man jag hade sett i den andra lägenheten. Jag vände mig snabbt mot min balkong och hoppade ner, sen sprang jag mot min bil och körde iväg.

henne. Johan förstod för han hade också en familj och visste hur det var. Han sa att vi ses imorgon men jag visste att vi aldrig skulle ses igen.

Det var onsdag morgon och jag vaknade av att klockan ringde 02:00, mitt hår spretade åt alla håll och jag var jättetrött, jag gick in till min syster och väckte henne. Vi gjorde vår frukost och tog med den till bilen. Bilen var helt fullproppad. Det skulle ta fem timmar tills vi skulle nå gränsen.

Efter halva vägen så skulle vi äta frukost vid en rastplats. Vid rastplatsen så visste jag att det låg en mobilbutik och jag skulle behöva byta mobil så att inte någon skulle kunna spåra mig. Nu var det bara 20 minuter kvar och trafiken började öka och det var snart morgon. Vi kom förbi gränsen utan att bli stoppad och fortsatte till Danmark. Vi skulle ta färjan till Tyskland. Så vi passade på att äta lunch då.

Jag fick ett brev från tingsrätten att jag skulle på förhör om en dag så för att komma ihåg allt hade jag skrivit ner det i en dagbok.

Jag tittade på tv:n och såg på nyheterna: “Familj dödad i mystiskt fall. Sonen kände handen av mördaren, sen var mördaren borta. Tack vare grannarna kunde polisen senare gripa en man i 20-årsåldern”

Oliver Axelsson Pajala

Det va tio minuter kvar tills färjan var framme och vi gick tillbaka till bilen. Vi hade precis kört ut ur färjan när de som inte fick hända hände, vi fick punka på vår bil. Vi stannade vid närmaste vägkant och ringde bärgningsbilen som kom efter 20 minuter. De frågade vad vi hette och var vi kom ifrån. De kollade upp registreringsnumret och såg lite skeptiska ut, men efter mycket om och men så fick vi ett extra däck.

16. FLYKTEN

SPÄNNING OCH BROTT

Jag satt i bilen och laddade mitt vapen, vi körde in med våra bilar, klockan var 23:00 och vi skulle attackera ett gäng. Vi hade kört runt ett tag och letat efter dom utan resultat. Men vi hade en springpojke som hjälpte oss och han hade sett dem 100 meter bort. Vi körde fram bilarna och laddade våra vapen. Vi var fem och alla var grovt beväpnade. Adrenalinet började komma, jag vill bara döda och skjuta, den känslan var grym. Vi vevade ner rutorna och skotten ekade, jag hörde bara skrik när de blev träffade och fortsatte bara skjuta tills alla låg ner på marken döda.

Vi fortsatte genom Tyskland på Autobahn tills vi kom till den schweiziska gränsen. Vi visste att gränskontrollerna här var stenhårda. Vi kom fram till en bom där jag fick visa mitt körkort och pass, hon kollade länge på mitt pass och bad sin kollega komma och kolla. Jag frågade om de var några problem men fick inget svar, bara en sur blick tillbaka. Till slut så öppnade hon bommen så vi kunde fortsätta.

Jag låg i min säng och tänkte på om jag hade någon framtid, och om jag vill döda och skada människor. Jag fick mig en rejäl tankeställare. Jag ville inte vara med i gänget längre, jag ville skapa mig ett normalt liv med min familj, någonstans långt ifrån Sverige och långt ifrån alla kriminella. I min familj så hade jag en syster som var nio år och mamma som var 50 år och jag var 25.

Vi stannade vid en kiosk och köpte en Toblerone. Vi kom fram till den italienska gränsen och fick köra igenom direkt utan några problem. Vi kom fram till Milano där vi stannade på en restaurang och käkade pasta.

Vi hade köpt ett hus utanför Milano. När vi hade kommit fram så packade vi upp våra grejor. Jag var helt slut och håret stod åt alla håll. Min syster och mamma var också väldigt trötta men de var också glada över att vi hade kommit fram.

Jag hade bestämt mig för att jag skulle lämna gänget och flytta till Italien. De var lördag morgon och jag hade bestämt att idag skulle jag berätta för Johan att jag ville lämna. Johan var ledaren och någon som man inte vill bråka med. Vi möttes vid bensinmacken klockan 11.00 som vanligt och åkte hem till honom. Jag sa direkt till honom att jag hade något att berätta, och han frågade vad jag vill säga. Jag sa att jag vill lämna gänget men han trodde att jag skämtade. Han tryckte upp mig mot väggen och sa att jag inte fick lämna, han sa att ifall jag lämnade så skulle min familj råka illa ut. Jag förstod att jag behövde fly.

Jag hade fått jobb som strandvakt på en strand. Min mamma hade fått jobb som kock på en restaurang. Vi hade hittat en svensk skola till min syster. Vi hade precis råd med hyran och mat.

Min syster var väldigt fotbollsintresserad och hade frågat ifall vi kunde gå på ett Milanoderby mellan Inter och Milan.

Matchen var på söndag och vi hade bokat biljetter. Vi skulle sitta i Interklacken, vi visste att de kunde gå lite hett till på matcherna. Vi åkte tunnelbana till matchen med Interfansen, vi visste att de skulle vara ett stort tifo över hela klacken, vi skulle hålla upp blå lappar.

Det var söndag morgon och jag berättade för min familj att vi skulle behöva flytta. Min syster frågade varför och jag sa att de hade blivit lite problem på jobbet men mamma förstod varför. Jag och mamma hade bestämt att vi skulle fly på onsdag klockan 03.00 på natten. Eftersom jag var efterlyst i hela Sverige så kunde vi inte flyga, så vi behövde ta oss över gränsen med bil. Vi började packa direkt. Vi kunde bara ta med oss de allra viktigaste eftersom bilen var liten.

Milan fick straff i 37:e minuten men sköt över. Det var 90:e minuten och vi skulle gå ut ur arenan när vi såg att Inter får straff. Inter sköt i stolpen men fick tillbaka returen och gjorde mål i den sista sparken och hela arenan exploderade av glädje.

Vi gick ut med klacken och åkte tunnelbana hem. Jag satt och pratade med en man som var från Sverige på väg hem. Han frågade var jag bodde och jag berättade att jag bodde i ett samhälle lite utanför stan. Vi gick av tunnelbanan och gick till huset. Mamma sov redan när vi kom hem. Jag nattade min syster och gick och tog en dusch och tänkte på hur bra vi hade fått det.

Jag var lite nervös när jag träffade Johan dagen efter, han visste ju inte att jag skulle fly från gänget. Johan hade bestämt att hela gänget skulle träffas på tisdagskvällen. Men jag visste att jag inte kunde det eftersom jag behövde vara hemma och fixa det sista inför flykten. De var tisdag kväll och Johan ringde och frågade vart fan jag var någonstans, jag sa att min syster hade blivit sjuk och att jag behövde vara hemma med 116

Jag vaknade av mitt mobillarm klockan 08:00 och tog på mig min morgonrock och gick och gjorde kaffe och frukost. Solen hade precis gått upp. De var väldigt varmt idag och vi hade planerat att åka till stranden och bada. Några bilar körde förbi utanför, i det annars lugna området med få bilar. Det kom bara fler och fler bilar och jag började bli fundersam.

I journalen stod det: “Ett mord på Slottsgatan 48 vid stora entrén. Två killar sågs vid kl. 23.30 den 23 juli, vid platsen med en varsin kniv i handen.

Ena hade blont kort hår och andra hade långt brunt. Båda två var lång ungefär 1,80 cm och båda hade på sig svarta kläder, en hade en svart keps. Personen som blev mördade var en kvinna vid 20 års åldern. Hon hette Lisa Knutsson.”

Min syster hade precis vaknat och var jättetrött, hon hade haft krupp under natten och hade väldigt ont i halsen och kunde knappt prata. De enda hon ville ha var te. Jag hörde att mamma var på väg ner från övervåningen. Min syster märkte också att bilarna körde omkring utanför nu märkte även mamma det. Vi bestämde oss för att försöka strunta i det men jag märkte att min syster blev rädd och sprang upp på sitt rum.

Med all den informationen fattade Josefin direkt. Kvällen innan den 23 juli så var det två fångar på rymmen och dem passade in perfekt på Stefan och hans cellkompis. Josefines bröst gjorde ont, det kändes som hon hade världens sten i magen när hon insåg att Stefan hade mördat en annan människa. Allt det goda Josefin såg i Stefan blev rörigt och suddigt. Det var helt hemskt, hur kunde han ens göra något sådant, tänkte Josefin.

Jag bestämde mig för att gå ut och kolla vad som pågick. Jag tog på mig min jacka som hade blivit nedsmutsad av lera, mina skor var helt förstörda och slitna. Jag öppnade dörren och gick ut på altanen men såg ingenting. Jag gick ut på trottoaren och kollade ut men såg ingenting där heller, jag gick in igen. Min syster ropade på mig, jag sprang dit och frågade vad det var. Hon pekade ut mot fönstret och jag såg tre svarta bilar parkera på uppfarten. Tio maskerade män, grovt beväpnade, klev ut ur bilarna. Jag sa till min syster att springa ut på baksidan med mamma. Jag visste att de var mitt gamla gäng som hade hittat mig. Jag låste dörren och sprang upp på övervåningen och hämtade min pistol.

Med tårar i ögonen gick Josefin till polischefen och sa att brottet redan var löst, med en darrande röst sa Josefin att det var Stefan och hans cellkompis som hade begått brottet.

Josefin berättade allt i detalj och sedan gick brottet vidare till en domstol.

Josefin gick långsamt till Stefans cell för att hämta honom.

Bara några meter innan Josefin var där så brast hon ihop, tårarna flög åt alla håll och kanter.

Fönstret var öppet på övervåningen och jag bestämde mig för att hoppa ut. De var tre meter ner men jag hade inget val, jag landade på fötterna men stukade den ena foten.

Jag började springa, jag såg mamma och min syster längre fram. Dörren bakom mig öppnades och jag hörde skotten eka bakom mig. Jag träffades av ett skott i ryggen och föll till marken. Jag såg min syster springa. Jag vände huvudet och såg fingret på avtryckaren klämmas åt och sen hörde jag bara skrik.

Efter att ha hämtat sig så stod hon vid Stefans cell och kollade honom djupt in i ögonen precis som dem gjorde första gången de sågs. Deras kärlek till varandra kunde ingen annan toppa. Det gjorde ont i de bådas bröst genom att veta att de har sårat varandra.

Josefin gick med Stefan hand i hand ända fram till häktet.

Precis innan Josefin ska låsa in honom så viskar hon förlåt och stänger den tunga betongdörren. Nyckeln vreds om och tårarna började rinna en efter en på Josefins kind.

William Österberg

17. FÖRBJUDEN KÄRLEK

Tystnaden kom och allt man kunde höra inom de närmaste kilometerna var repet som knöts upp på yttergården.

Evelina Strandås

18. HALLOWEEN PÅ LISEBERG

Nyckeln vreds om och tårarna började rinna en efter en på Josefins kind.

Tystnaden kom och allt man kunde höra inom de närmaste kilometerna var repet som knöts upp på yttergården.

Solen var på väg ned och himlen var i alla olika färger. I den gröna parken satt Josefin och Stefan tillsammans på den nylackade bänken. De kollade varandra djupt in i ögonen med världens leenden. Stefan tog Josefins hand och sa att han älskade henne mer än något annat. Josefin ignorerade det han sa och ställde sig upp.

Jag var på Liseberg under halloween förra veckan. Jag var där med mina bästa och närmaste vänner och det var superkul. Det var Erik, Clara, Amanda och jag Sebastian såklart.

Vi åkte under torsdagsmorgonen precis efter lovet i Göteborg slutat, då det var som minst folk. Vi åkte hela vägen från Linköping, det var en lång tågresa och det blev inte bättre av att tåget stod still i en och en halv timme.

– Kom så går vi tillbaka in. Josefin satte på handklovarna på Stefan och sedan gick det hand i hand tillbaks in.

Josefin låste in Stefan igen i cell 976. De kollade varandra i ögonen och sedan sa Josefin hej då och vände sig snabbt om innan tårarna var på väg ned på kinderna. Hon gick med raska steg till sitt skrivbord som låg vid andra flygen. Där låg det en stor vinröd journal. Josefin öppnade journalen sakta.

Hon hade fått ett nytt brott att lösa.

Till slut kom vi fram till Liseberg, det var höst och därför ganska kallt. Direkt när vi hade kommit in så drog jag och Erik med oss tjejerna till Lisebergsbanan för att det var en tradition för oss och alltid hade varit. Vi sprang upp för trapporna och…

117

SPÄNNING OCH BROTT

I domstolen blev det sagt att de båda skulle bli straffade med hängning och att Josefin fick jobbet att ta dem till häktet innan deras hängning.

– Vill du åka med mig, Sebastian? frågade Erik.

Vi drog bort mot personalens ‘’högkvarter’’ och skulle be om att få prata med chefen. Det tog ungefär tio minuter att gå dit men vi skyndade mellan folkmassorna och var snart framme.

Det rådde fortfarande en märklig tystnad. Det var som att någon hade tryckt på “muteknappen” på nöjesparkens fjärrkontroll. När vi kom fram berättade vi en gång till vad som hade hänt. Nu var vi riktigt upprörda och krävde att chefen skulle ta oss på allvar. Chefen tyckte sig minnas att han hade sett en person som skulle kunna vara Erik.

– Nej, det är lugnt, ska åka med Clara, svarade jag.

Vi åkte ett par karuseller till innan vi skulle gå Spökhuset. Erik som hade varit så tuff skulle bevisa motsatsen nu. Amanda tog tag i det hela som vanligt och köpte fyra biljetter till Spökhuset. I Spökhuset var det viktigt att gå på led och inte släppa varandras axlar. När vi väl hade kommit in så började vi gå sakta med Erik i täten, sen Clara, efter henne jag och sist Amanda. När vi hade kommit en bra bit in i huset så lämnade Erik gruppen och försvann.

– Jag såg en kille i riktigt skrikiga kläder. Han hade en stor bula i pannan och yrade någonting om ”ambulance”. Kan han ha åkt till sjukhuset?

– Vad fan hände med, Erik? skrek Clara.

Vi sticker direkt, tänkte vi alla samtidigt. Men bara tjugo sekunder efter kommer Erik in och skriker “prankade”.

– Hur fan ska jag veta? ropade jag tillbaka.

Vi löser det när vi kommer ut, mumlade Amanda med en skrämd blick.

– Jag menade förstås Atmosfear, inte någon jävla ambulans.

Med Erik tillbaka var det som att trycka på ljudknappen igen.

Den molande obehagskänslan byttes ut mot det adrenalin man brukar känna på ett tivoli. Vi gick skrattande bort mot Atmosfear. Trots min höjdskräck hade jag bestämt mig för att äntligen våga åka den. Nu skulle ingenting mer få förstöra vår kväll. När vi var högt uppe i luften tittade jag på Erik som satt bredvid mig.

Vi fortsatte ut ur huset och när vi kommit ut blev alla helt tysta och undrade var Erik hade tagit vägen. Vi kunde inte heller gå in och leta igen för det var mot reglerna. Vi gick ner för trapporna och det var väldigt lugnt och tyst för att vara en nöjespark. Jag kände kalla kårar längs ryggraden. Någonting var riktigt fel.

SPÄNNING OCH BROTT

Vi tänkte i det läget att vi skulle fråga personalen om vi kunde göra något åt saken. Men i den stunden verkade det som om alla som jobbade på Liseberg struntade i oss. Det borde inte varit så svårt att se honom i hans färgglada och utstickande kläder.

– Fan, Erik, jag håller på att skita på mig. Vi är riktigt högt uppe nu.

– Erik? Vem är det? Är det killen jag bankade skiten ur och dumpade bakom ankdammen? svarade personen bredvid mig med ett elakt flin på läpparna.

– Ska vi gå in? undrade Clara.

Allt blev svart och jag hörde bara ett ringande tjut i öronen.

Hade jag blivit galen på riktigt?

– Personalen verkar inte bry sig så, vi kan dra, sa jag argt.

Noel Jonsson Lundmark

– Aja, vi drar väl och åker Helix eller något annat, svarade Amanda.

19. HAN

Då vi inte hade hittat Erik bestämde vi oss för att åka Loke, Balder och Valkyria eftersom de hade kort väntetid och efter det leta reda på Erik. Kanske hade han bara träffat någon han kände.

Jag går hem från skolan när mitt hjärta plötsligt hoppar till.

Jag ser något som jag känner igen, det var den röda bilen och gubben som jag hade sett många gånger. Han hade följt efter mig i nästan tre månader nu. Jag började gå snabbare på den hala vägen, mina ben darrade och jag trodde att jag skulle falla ihop och svimma. På något sätt kunde jag ändå ta mig till en väg där bilar inte fick köra. Vägen var täckt av snö och det var svårt att ta sig fram. Jag kunde känna mina snabba andetag och mitt hjärta pumpa snabbt. Jag tog vägen hem ändå för att slippa se honom.

Ungefär 40 minuter senare efter att vi hade åkt några karuseller, var det dags att leta reda på Erik. Vi gick till personalen som hade hand om Spökhuset och berättade att vi saknade en kompis. Vi förklarade hur Erik såg ut och vad han hade på sig. De sa att de hade hittat en keps som stämde överens med kepsen Erik hade på sig under dagen, men de hade inte sett Erik. Den där känslan av att någonting var riktigt fel växte sig nu starkare. Vi trodde inte på personalen, men de stod på sig. Då blev Clara arg och drog iväg från mig och Amanda.

Jag tog upp nycklarna ur min ficka och låste upp. Jag tog av mig jackan och kollade mig i spegeln när jag plötsligt kände mig bevakad. Jag trodde att jag såg något i ögonvrån. Min puls började gå uppåt, jag sprang till dörren för att låsa.

Jag tog upp min mobil och tänkte ringa mamma, men jag tvekade. Jag tänkte att jag inbillade mig och inte skulle störa mamma när hon jobbade. Till slut lyckades jag lugna ner mig.

– Fan då, Clara, lacka inte ur nu! skrek vi efter Clara, men hon travade iväg med bestämda steg.

Det var bara för mig och Amanda att ta rygg på Clara för att inte tappa bort ännu en ur vårt gäng. Hur skulle den här kvällen sluta?

Jag gick till köket för att äta mellis. Jag drog ner alla gardiner i huset för att ingen skulle titta in. Jag tog smöret ut ur kylskåpet och tog en macka, jag bredde mackan och plockade undan allting.

Vi hittade Clara ganska snart. Hon stod omringad av ett gäng killar som såg ut att äta upp henne med blicken.

– Vi måste dra nu, Clara, ropade jag.

Min mobil plingade till och jag tog upp mobilen. Det var min kompis som hade messat mig: “Vill du se en film med mig idag?”. Jag hade inget annat för mig och jag ville inte vara ensam hemma så jag svarade med ett “ja”.

– Kan inte just nu, svarade Clara.

– Killar, vi vet att hon har bra röv men släpp henne, skrek Amanda.

118

Jag drog på mig min svarta jacka och mina vita skor. Jag tittade mig i spegeln och fixade håret lite, sen vred jag om nyckeln och gick ut. Mina fingrar kändes kalla när jag låste dörren, nyckeln ville först inte komma ut men efter ett tag gjorde den det. Jag tog min cykel och började cykla till min kompis.

mig om försiktigt. Jag ville inte se gubben, jag ville bara ringa polisen nu. Jag tog min mobil medan jag fortfarande blundade. jag hörde en röst vid mitt öra: “Vem ska du ringa?”

Jag frös till av skräck och öppnade mina ögon försiktigt. Det jag såg kommer jag aldrig att glömma. Hans ondskefulla blick som mötte mitt.

Jag stannade vid Ica för att köpa något till mig och min kompis. Jag ställde min cykel vid cykelställen och låste den.

Jag gick med snabba steg in till butiken. När jag kom in kände jag doften av saffran och pepparkakor. Jag gick till chipshyllan och tog en sourcream and onion– påse. Min mobil plingade till, jag trodde att det är min kompis som frågade vart jag var. Jag tog upp min mobil för att svara henne. Men sms:et var inte från henne, det var från ett okänt nummer.

Det var en bild jag öppnar den. Jag frös till av skräck. Det var en bild på mig när jag stod där vid chipshyllan. Jag tittade runt mig men jag såg ingen. Jag ville inte vara där längre, jag ville bara hem. Jag ställde tillbaka chipspåsen på hyllan och började gå hastigt till kassan. Jag slängde mig på min cykel och började cykla hem. Jag hann inte ens dra på mig mina handskar så mina fingrar blev iskalla.

Aino Eilola

20.

INTERNET­PARET – Nathalie? har du fixat bilden du skulle skicka till mig?

– Vilken bild? Skrev Nathalie ängsligt.

Plötsligt kom en ny snap upp: – Men du vet den bilden som du skulle ta på din vackra, fina kropp. Bilden som bara är till mig.

Jag kände smaken av blod i munnen när jag parkerade min cykel. Jag sprang till dörren och stoppade in nyckeln i nyckelhålet. Nyckeln kändes kall i mina händer när jag försökte låsa upp dörren. Jag ryckte i det kalla handtaget och rusade in. Mina skor som jag slängde av mig kändes genomblöta. Jag slängde av mig jackan, sprang till mitt rum och stängde dörren bakom mig.

Nathalie lade ner sin mobil på sängen med skärmen bortvänd och lutade sig mot sängen. Många tankar började snurra runt i hennes huvud och ångesten kröp fram som en klump i magen. “Ska jag skicka eller inte”, “nej skicka inte”,” jag har inte träffat honom än”, “ han kanske inte vill fortsätta skriva med mig om jag inte skickar”, “ ähh det är väl bara en bild” ,” tänk om min kropp inte är tillräcklig” , “han kanske skickar en vanlig bild på sig själv till mig” tänkte hon till slut. Tankarna lade sig och hon kände sig lugn. Inget dåligt kunde hända.

Hon ställde sig upp mot spegeln och började försiktigt ta av sig de fina rosa, mysiga kläderna hon hade på sig. Därefter stod hon med bara underkläder mot spegeln och började med att ta en bild.

När jag vände mig om såg jag en man med svart kappa och grått skägg stå och stirra på mig. Jag skrek allt vad jag kunde och gömde mig under täcket. På något sätt lyckades jag somna.

Jag vaknade med ett ryck. Jag kände hur någon kollade på mig när jag låg där. Plötsligt hörde jag när någon drog med sina naglar mot fönstret, sen blev det tyst. Eller en stund iallafall. “Knack, knack, knack, knack”, någon knackade på mitt fönster. Jag kände hur paniken började komma. Men jag lyckades övertala mig själv att det bara var en gren som vinden blåste mot rutan. Jag försökte somna om men knackningarna bara fortsatte. Jag fick en tillbakablick på vad som hade hänt på dagen. Nu mindes jag allt. Gubben som hade följt efter mig och stått vid fönstret och kollat in.

Jag började misstänka att det var han som stod utanför mitt fönster och inte en gren som vinden blåste mot rutan. Jag hörde någon knacka igen: “Knack, knack, knack”. Paniken började komma tillbaka. Jag kände hur mina ben började darra och mina ögon fylldes med tårar. Jag försökte lugna ner mig med tanken att han var ute och jag var inne, han skulle nog tröttna på att knacka när han inte fick en reaktion.

Svaren kom, ett efter ett, massor av komplimanger som gjorde att hon kände sig bekräftad. Han bad henne om en till och hon fortsatte, till slut så märkte hon att hon stod där helt naken. Hon såg sig omkring, kläderna låg utspridda på golvet. Hon kände en tyngd över axlarna och fingrarna började domna av. En ny snap dök upp igen, svar på den sista bilden hon skickat: – Gud vad du är så underbar Nathalie. Tyngden och oron hon kände byttes ut av fjärilar i magen och hon kände hur hon blev alldeles röd om ansiktet.

– Men detsamma Johan!

Jag försökte somna men det gick inte för att knackningarna bara fortsatte och fortsatte. De blev bara starkare och starkare. Jag tänkte att han måste nog tröttna på att knacka då jag inte gav någon reaktion. Jag började tänka efter vad jag skulle göra om gubben skulle försöka ta sig in. Jag tänkte att jag kunde vända mig om ta min mobil och ringa polisen.

Efter det började han bli mer och mer desperat efter mer bilder som Nathalie skickade och ville även träffas.

– Jag tycker att vi borde ses så snart som möjligt, vad tycker du?

– Vänta mamma ropar hon behöver hjälp, vi hörs om en liten stund. Nathalie kände hur hjärtat hoppade över ett slag och sedan hur det började slå fortare och allt hårdare. Hon kunde höra hjärtslagen medan tankarna än en gång flög i väg och en mörk känsla av osäkerhet rann över hela hennes kropp. Vartenda hår på kroppen reste sig. Hon kände sig dessutom alldeles varm, glad och nervös men störst av dem var osäkerheten. “Är jag verkligen tillräckligt fin eller kommer

Jag skulle inte våga. Tänk om han skulle krossa glaset och ta mig. Tänk om han skulle mörda mig. Till slut lyckades jag samla på mig mod och tänkte vända mig om för att ringa polisen. Min kropp skakade och tårarna rann nerför mina kinder.

Jag slöt mina ögon och samlade på mig mod. Jag vände 119

SPÄNNING OCH BROTT

– Jag har inte tid just nu, jag ska till min fotbollsträning och den börjar snart, svarade hon hastigt.

han att tycka något helt annat om mig i verkligheten? “Men jag vill verkligen träffa honom” Nathalie grubblade över vilket beslut hon skulle ta. Hennes föräldrar skulle vara borta ett par timmar till. Hon hade lite tid på sig att smyga ut. Hon skulle bara behöva hinna hem innan åtta och det skulle ge dem tillräckligt med tid att ses.

gråtit när han hade misshandlat mig, och jag hade inte gråtit när han hade våldtagit mig. Jag hade bara gråtit nu, när jag insåg att jag kanske skulle lyckas komma härifrån. Vad skulle pappa säga när jag kom hem? Vad skulle mamma säga? Vad skulle Tilly säga? Tilly som bara var tre år när jag försvann.

Jag hade varit i bunkern länge. I nästan tio år. Eller, tio år var vad han hade sagt. Jag hade själv varken någon uppfattning om vad klockan var eller vad det var för år. De enda stunderna jag hade fått se något annat än bunkern var när han hade tagit upp mig till sitt hus för att jag skulle göra hushållssysslor. Städa, laga mat, tvätta och sådana saker. Men det hade jag inte fått göra på väldigt länge nu. Jag började bli orolig om något var fel, eller om något värre skulle hända med mig än vad som redan hade hänt. Därför såg jag det här som min enda chans att komma härifrån.

– Vi kan väl ses i hamnen om 30 min. Vi ses där på parkbänken nära det gråa lusthuset vid den lilla trädgården som brukar vara fylld med blommor.

– Okej det blir jättebra jag tar på mig en grå skjorta, ljusa jeans och en röd keps med Nike på.

SPÄNNING OCH BROTT

Nathalie kom till parkbänken först. Ivrigt satt hon och väntade på att Johan skulle dyka upp. Hon letade efter den röda kepsen men allt hon kunde se var kepsar av svart färg.

Det gick ett bra tag utan att Johan syntes till och känslorna började blekna bort. Gillade han verkligen henne eller hade han lurat henne? Hon kände sig besviken både på Johan och på sig själv som lät sig luras av honom. Var hon inte fin nog? Hon kanske inte hade skickat tillräckligt många bilder.

Det var dags att ge sig av. Inga svar från Johan än och om någon timme måste hon ändå vara hemma. Nathalie ställer sig upp och får syn på samma man som cirkulerat parken.

Han har stirrat på henne ett bra tag. Det gör henne obekväm.

Gubbäckel, tänker hon och ställer sig upp och går. Hon kollar på telefonen, Johan har fortfarande inte svarat. Hon tappar hoppet och går snabbt mot den gränd som sedan tar henne hem. Mobilen plingar till och Johan har skrivit. Nathalie, vad gör du? Jag är här bakom dig. Nathalie kollar bakom sig och där står mannen från parken, han fångar hennes oroliga blick.

Jag minns första gången jag fick komma upp ur bunkern.

Mina ögon hade varit vana vid mörker ganska länge innan jag fick komma upp. När jag leddes upp för trappan var det första min syn möttes av flera stora fönster som släppte in ljus. Hela huset var mycket ljusare än bunkern och mina ögon bländades. Jag hoppades på att någon utanför huset skulle se mig och hjälpa mig, men till min besvikelse såg jag bara massor av träd. Det kändes som att träden stirrade på mig med en intensiv, ilsken blick. Han bodde mitt ute i skogen, mitt ute i ingenstans, utan något hus inom synhåll.

Nycklarna kändes obehagligt kalla mot mina fingrar, och kylan spred sig igenom hela min kropp. Hela jag skakade när jag höll i dem. Jag samlade ihop mig och började gå mot betongdörren. Vid det här laget hade jag slutat gråta.

-Nathalie, känner inte du igen mig? Hon får inte ut några ord, utan kollar på den ungefär 50-åriga mannen som sträcker fram handen och säger:

Det kändes som att en tung sten släppte från min bröstkorg, för nu hade jag chansen att komma härifrån. Samtidigt var jag så otroligt rädd att jag skulle tappa nycklarna eller att han skulle vakna. Jag vågade inte ens tänka tanken på vad som skulle hända då.

– Det är jag Johan, trevligt att äntligen få träffa dig.

Den röda Nike-kepsen lyser helt plötsligt upp, hon kan inte tro det, den gråa skjortan han beskrev tidigare stirrar henne i ansiktet.

Även om jag hade vunnit hans tillit, så skulle jag förlora den om han upptäckte mig. Sedan jag hade börjat spela snäll mot honom hade jag sluppit ha bundna händer och fötter som jag hade i början. Jag hade hört om andra kidnappningsfall och tjejerna hade vunnit sin kidnappares tillit om man spelade att man var på hans sida, och tyckte synd om honom. Tänk att han behövde stå ut med att hålla mig gömd för annars skulle han åka in i fängelset. Det var ju absolut inte hans fel att jag var kidnappad, utan han försökte ju bara få en flickvän. Så hade jag pratat med honom en lång tid, och det hade funkat.

– Jag, eh, måste gå. Nathalie tar det första steget hem och bakom sig hör hon: – Jag har alla bilder på din fina unga kropp. Hon tvärstannar och vänder sig om och orden ekar i hennes huvud.

Elisa Malkoun

Nu behövde jag bara komma på vilken nyckel det var.

“Det kommer ta evigheter” tänkte jag och suckade djupt inombords. Jag var nära på att ge upp innan jag ens hade börjat. Mitt huvud lutade uppgivet, som att det var en stor tung sten. Min blick svepte över knippan, och alla de rostiga nycklarna som satt där. Ögonen fastnade på en specifik nyckel. Den var lite mindre än alla andra, och jag tänkte att det var väl värt att prova. Jag hade ändå inga andra förslag på vilken det kunde vara. Den fungerade inte. “Helvete” tänkte jag, samtidigt som jag testade många andra nycklar.

21. JAG KOMMER DÖ Nycklarna bara låg där. Och han sov. Jag såg min enda chans att komma härifrån. Med hjärtat bultande i bröstkorgen, och med mina nervösa steg framåt, gick jag sakta mot honom för att ta nycklarna. Nycklarna som skulle hjälpa mig härifrån.

Jag var nära att hoppa på stället av lycka när jag till slut hittade rätt nyckel. Men jag fick tillbaka medvetandet snabbt och öppnade den tunga betongdörren sakta. Jag hoppades innerligt på att den inte skulle gnissla. Till min lättnad så gjorde den inte det.

Betonggolvet var så kallt så att mina fötter stack. Det var en obehaglig kyla men jag behövde bara fortsätta någon meter till. Jag var livrädd att han skulle vakna, så när jag böjde mig ned och lirkade nyckelknippan ur hans ficka så skakade mina händer och jag började nästan gråta. Det här var första gången jag kände att jag var nära att börja gråta. Jag hade inte gråtit när jag blev upplockad av hans bil, jag hade inte

Andetaget som lämnade min mun var det mest lättade andetaget jag någonsin hade andats. Blandat med 120

nervositeten som spände hela min kropp, och förväntan som började fylla mig inombords smög jag sakta ut genom dörren. När jag precis tänkte stänga betongdörren efter mig hörde jag ett högt, plingande ljud. Min blick fördes nedåt och jag kollade rakt på nyckelknippan som hade glidit ur mina fingrar. Den låg på golvet.

kolla vad som hade hänt. Jag önskar att jag aldrig hade sett det jag såg. Mina ögon försökte stängas för att jag skulle slippa se det. Det var för hemskt för att ta in. Men jag blev lättad på riktigt. Lättad över att min kidnappare låg vid min fotända och blödde från bröstet. Lättad över att en man med gevär kom springande mot mig. Lättad över att känna hundslick på min panna.

Jag stod blixtstilla och höll andan samtidigt som jag blundade. Jag lyssnade noga för att se om han hade vaknat.

Jag hörde honom. Hans lugna andetag förvandlades till ord.

Min kidnappare låg där helt medvetslös, och mannen med gevär tog upp mig i sin famn. Värmen från en annan människas hud mot min hade jag saknat. Mina ögon svepte med blicken över skogen, och jag låg i hans famn helt avslappnad. Hunden la sig mot mig och slickade på min blodiga hand. Nu var det över, min kidnappare var död och jag var i trygga händer.

“Hej Minna, vart hade du tänkt ta vägen?”, sa han samtidigt som han flinade och reste sig från golvet.

Hela jag darrade och kunde inte röra mig.

“Jag kommer dö, det här är slutet. Jag kommer dö”, hann jag tänka innan mina ben drog med mig ut genom dörren och ut på gräset. Gräs. Jag hade inte känt gräs mot mina fötter på tio år. Jag hade inte känt frisk luft på tio år. Jag ville bara stanna där och då och ta in allting jag hade saknat. Vind, fågelkvitter, sol och lukten av skog. Men jag visste att jag inte kunde stanna. Jag visste att jag behövde springa härifrån innan han hann ifatt mig. Allting talade för att han var snabbare än mig.

En man på dryga två meter som var vältränad och relativt ung borde vara snabbare än lilla mig.

Mannen med gevär tog upp sin mobil och ringde polis och ambulans. När han hade gjort det viskade han: “Det är över nu, allt kommer bli bra” med en mjuk och lugn röst till mig samtidigt som han klappade sin hund. Jag hade aldrig känt mig så lättad och fri som i den här stunden. Vi satt med ryggen mot kidnapparen, så av ren nyfikenhet sneglade jag bakåt för att kolla om han hade rört sig, alltså om han levde eller inte.

Klumpen i magen växte sig stor igen samtidigt som jag skrek allt vad jag hade:

Återigen drog mina ben med mig, och denna gången genom skogen. Jag sprang snabbare än vad jag hade sprungit i hela mitt liv. Alla kottar skar in i mina fötter, och jag hade bara på mig en tunn, vit silkesklänning som han hade gett mig för att han ville se mig i den. Jag koncentrerade min blick framåt på ett mål jag inte visste om. Mina fötter sprang över kottar, stenar och barr, men jag hade inget val. Jag var tvungen att springa för att överleva.

Hanna Höglund

22.

KIDNAPPNINGEN

Hans armar tog tag runt mig i ett hårt grepp. De var muskulösa och stora. Jag blev påmind om en annan gång när han hade använt exakt det greppet. Det var när han skulle våldta mig för första gången. Jag försökte kämpa emot, och jag skrek för full hals men det gick inte, han var för stark.

Samma sak hände nu. Jag skrek det högsta jag någonsin hade skrikit och hoppade upp och ned i ren panik. Min kropp spändes och jag tog ut mina sista krafter i ett försök att bita honom. Jag var desperat att komma ur hans hårda grepp.

Det var mörkt, jag kunde knappt andas. Marken var stenhård och blöt, Hon försökte ställa sig upp men hon kunde inte, hon hade för ont. Hon kunde inte se något så hon visste inte om det bara var ett blåmärke eller värre. Vart var hon och vad skulle hända?

Tove kunde inte komma ihåg varför hon var här eller vad som hade hänt. Hon försökte se sig omkring men hon kunde inte ens se sin hand, hon insåg direkt att det inte fanns något ljus, det var becksvart. Hon försökte känna sig omkring och kände att hon var i ett litet betongrum och då började hon inse att hon var inlåst i en bunker. Hon hörde fotsteg utanför och hon började ropa på hjälp men inget hände.

“Du kommer aldrig bli fri från mig Minna, och nu vet du det”, viskade han tyst och försiktigt i mitt högra öra samtidigt som han tog sats och svingade mig mot en stor sten.

Jag kände blodet pulsera i mitt huvud och mitt synfält blev fullt med blod. Järnsmaken var så stark att jag ville spy.

“Nu dör jag, och ingen kommer någonsin hitta mig”, tänkte jag samtidigt som jag flög upp i luften ännu en gång.

Hon somnade och vaknade till av att hon hörde en lucka öppnas. Hon vart genast glad men hon ställde sig upp och gömde sig för det var vissa saker som hon va lite orolig över. Tove var beredd på att försöka springa ut men när dörren öppnades möttes hon av en lång och stor maskerad man. Hon kände hur hennes puls började gå snabbare och snabbare. Vad skulle han göra? Varför hade han en mask?

Vad ville han mig? tänkte hon. Han gick fram till Tove och började slå henne, hon försökte kämpa emot men han var för stark. Hon kände att hon tappade sin kraft och hennes ögon slocknade. När hon vaknade igen så var den maskerade mannen borta.

Han skulle svinga in mig i stenen igen.

Jag kastades ut ur hans armar strax efter att ett högt ljud hade ekat mellan trädtopparna. Ljudet var öronbedövande och så högt att jag trodde att mina trumhinnor skulle spräckas.

Kottarna på marken skar in i min rygg, och min kropp låg där helt orörlig. Höga hundskall trängde sig igenom den tunga luften som var spänd och fylld av uppgivenhet, men nådde till slut mina öron. Jag lyckades vända huvudet lite bakåt och såg en siluett. En siluett av något jag trodde var en man.

Hundskallet blev högre och högre och kom närmare och närmare. Mannen skrek någonting, men jag kunde inte höra vad. Det min kropp orkade med var att öppna ögonen och

Tove försökte leta efter en utväg men eftersom hon inte såg något så försökte hon känna sig omkring tills hon hittat en 121

SPÄNNING OCH BROTT

“Han är borta”

stege eller en dörr. Efter ett tag så hittade hon en stege men när hon väl hittade stegen så hörde Tove att luckan öppnades och bunkern fylldes med ljus igen. Hon kollade upp och såg att det var den mystiska mannen igen. Han hoppade på henne och tog strypgrepp. Hon lyckades dra bort masken han hade på sig och det Tove såg var något hon sent skulle glömma, hennes pappa. Han tog i ännu mer tills hon svimmade.

Farre kom fram till planen där Harun och Sulle stod och kollade på matchen. Sulle gick ifrån matchen för att gå och köpa något i kiosken. Han sa till Farre och Harun att de inte skulle gå någonstans. Men på vägen passerade han några som han hade mött förut och haft problem med. Det var grabbarna från Hässelby Gård, de som hade knuffat till Farre och hans kompisar när de gick bredvid varandra vid kiosken.

Varför är de här, letar de efter oss? tänkte Sulle.

När Tove vaknade igen hade han gått men han hade tänt en lampa. Hon började känna att hennes underliv gjorde väldigt ont, hon hade blåmärken överallt på benen, armarna, ansiktet, brösten och ryggen. Hon kunde inte röra sig, varför gjorde han så här mot henne? Hon försökte lägga sig ner och vila men hon kunde inte, det var iskallt och det fanns varken en filt eller ett täcke så hon kunde värma sig. Det enda som fanns var en gammal, fläckig och hård madrass som säkert legat där i över 15 år.

Sulle sprang tillbaka mot de andra medan han pratade i telefon med Ayye och sa att han skulle hämta upp dem men Ayye kunde bara hämta upp dem på ett ställe, där grabbarna stod. De såg att Ayye var på väg inåt, så de satte på sig luvorna och gick fort förbi, som tur var så märkte Hässelbygrabbarna inget. Men när de gick mot bilen såg de att bilen som de trodde var Ayyes faktiskt var en bil som tillhörde grabbarna från Hässelby.

Killen i bilen skrek till de andra:

Det kändes som år men det va egentligen typ bara fyra månader. Tove fick mat ibland om hon va snäll och gjorde allt som han bad om och försökte inte rymma. Helt ärligt så va hon rädd. Hon visste inte vad han var kapabel att göra om hon skulle försökte smita igen. Tove försökte att inte tänka på det för mycket och hon beslöt sig för att hålla käften och bara sitta och göra exakt allt som han bad henne göra.

– Här är dem!

Farre, Sulle och Harun sprang fortare än vad de skulle ha gjort om det var jagade av en pitbull. Farre hade problem att springa så han blev efter på en gång. När Farre kollade bak märkte han att förföljarna kom närmre och närmre. Men på vägen ramlade han och blev tagen och sparkad. Han svimmade efter alla sparkar.

SPÄNNING OCH BROTT

Hon somnade och när hon vaknade så kände hon att hon hade ont i handleden och när hon kollade så var hon fastbunden i kedjor som satt fast i väggen. Hur skulle hon nu kunna fly om hon någonsin skulle få chansen. Hennes ögon börjades fylla med vatten och hon kände hur allt hopp och all glädje försvann.

Farre vaknade i ett mörkt rum, där han hörde möss. Han började skrika efter Sulle och Harun men hörde inget ljud.

Han ställde sig upp och kollade runt och han hittade en lucka i taket som var öppen, men han kunde inte ta sig upp. Då kom han på att det fanns en stol precis där han vaknade. Han tog sig upp på den och tog sig ut genom luckan. Sedan kollade han runt, han kände igen sig så han kunde springa hem.

Hon hörde hur locket lyftes upp igen och när Pedro kommit ner från stegen så bara ställde han sig rakt framför henne och säger “Du har varit väldigt olydig och respektlös” sedan sparkade han henne i magen så hårt han bara kunde med sina smutsiga och leriga skor. Hon kände genast hur hennes mage vändes ut och in.

Men halvvägs hem såg han 50 sedlar med 500-lappar, innan han ens tog upp dem såg han en av killarna som var ute efter honom på vägen. Han visade upp pengarna för killen och sa: – Du får de här pengarna om du får dina grabbar att låta oss vara.

Han backade långsamt och då såg hon att bakom honom står det en kvinna. Hon stod i ett mörkt hörn men när hon kom närmare så insåg hon att det inte var vilken kvinna som helst utan det var den kvinnan som hade uppfostrat henne, som älskat henne och som stöttat Tove i allt, mamma? Hon tog fram en pistol och höll den mot Toves huvud. Det enda hon kunde tänka och känna nu var hat och sorg, skulle hon dö nu?

Var det här slutet för Tove?

– Killen blev sjukt chockad och tog emot priset.

Innan han gick iväg, sa Farre: – Vi ses klockan 20 i Sporthallen så reder vi ut saken då.

– Okej! skrek killen.

Timmen efter träffades alla från båda gängen. Då sa de att de hade en deal och de skakade hand, efter det blev allt helt vanligt igen. Båda gängen gick sin väg.

Felicia Rönn

23. KONFLIKTEN EFTER FOTBOLLS­ 24. KRASCHEN MATCHEN

Salman Kadir Ali

Jag är på väg mot tågperrongen.

Jag ska åka tåg för att kunna träffa mina kompisar som jag inte träffat på flera månader, men ju närmare jag kommer tågperrongen så ser jag att det är helt fullpackat, folk trängs och knuffas överallt.

Ayye körde Farre och Harun till Stockholm för att träffa på Sulle (deras kompis). Farre och Harun var hemma hos Sulle i Stockholm. Harun och Sulle gick ut till fotbollsplanen medan Farre spelade FIFA i rummet. När Farre var klar hoppade han ut från sin kompis fönster som låg en meter upp och gick raskt iväg mot planen vid Konstgräs A. Där var Harun och Sulle och kollade på en kompis match.

Jag försöker ringa mamma eller pappa men det går inte fram några signaler, rätt va det är så brusar det till i högtalarna och mannen som börjar prata säger: 122

– Det har skett en tågkrock. Två tåg är inblandade och det har börjat brinna i båda tågen och ett litet område runt om tågen också. Tågen är helt inställda så jag får dessvärre meddela att ni inte kan komma någonstans med tåg idag.

– Ja, vi har ju det, säger Tims pappa nedstämt.

– Vadå? Vadå? Vadå? säger jag och nästan studsar av glädje.

– Den var anlagd, någon har tänt på tåget med flit för att skada andra människor.

Det blir plötsligt helt knäpptyst. Jag börjar gå hem igen för att kunna berätta om nyheterna för mamma och pappa.

Jennifer Rikander

Under tiden jag är på väg hem är det kaos överallt på vägar, båtarna i vattnet, i affärerna det är som att alla gör som de vill.

25. LIGGANDES I BAKLUCKAN

Jag går hem men det är ingen hemma så jag lägger mig på sängen för att kolla om nyheterna är på nätet också, det är överallt, det är vad alla snackar om nu.

Ungefär femton minuter senare hör jag mamma ropa “Joline” så jag springer ner för att kunna krama om henne för det är de jag behöver just nu.

Det krasar till i köket, det är en helt svartklädd, lång man som brutit sig in i det lilla röda huset på landet genom att ha gjort sönder fönstret. Det var glassplitter utspritt över hela diskbänken och lite på det bruna trägolvet.

– Mamma vad är det som har hänt? Jag skulle gå till tåget för att kunna åka och träffa Tim, Gregor och Alexandra men det var kaos överallt.

Han kände glassplitter nudda sina kläder, de var som små vattendroppar som la sig på kläderna.

– Jag vet älskling, det har skett en tågolycka så det brinner i tåg, i skogar lite överallt så det har blivit kaos överallt för ingen kan komma nånstans nu.

Mannen letade upp Harry och Kira som låg och sov i sovrummet på övervåningen. Det var inte ett vidare värst stort rum direkt…

– Men hur började tågen ens brinna?

Kidnapparen sprutade med en flaska något konstigt medel som gjorde att dem blev medvetslösa, vilket då gjorde det enklare för honom att ta Harry och Kira till sin bil ute på gården

Tiden går och jag stannar bara inomhus för jag vågar inte gå ut, jag går inte ens till skolan jag tror inte någon gör det för det går ju inte.

För att kidnapparen skulle få ner dem ännu enklare från trappen till bilen, så proppade han ner dem i varsin svart stor sopsäck. Sen bar han dem en och en ner för trappen till bilen.

Det är människor överallt fullt på gatorna i varuhusen och folk kör bilar som galningar det är ju livsfarligt att gå ut. Men när jag varit inne i en vecka så känner jag att jag måste göra någonting för att allt det här ska stoppas någon gång så jag kontaktar Tim, Gregor och Alexandra och de kommer hem till mig och ska bo här i ungefär en vecka.

När han släpat ner både Kira och Harry låste han upp den låsta ytterdörren, och utanför där stod hans gamla rostiga Saab. Det var som han längtat efter denna dag ett “braaaaaaaa” tag.

Tims pappa är polis så han är en utav de som håller på att utreda hela händelsen. Han tycker inte om att Tim är så insatt men det bryr Tim sig inte om för han vill hjälpa till ändå.

Gregor är extremt smart så därför tänkte jag att det kunde vara bra om han var med också, och sist så är Alexandra med som är min bästa vän och det var därför jag ville ha med henne.

Han öppna bakluckan försiktigt och kolla sig runt i den granfyllda skogen runt om sig…läget var lugnt.

Han la in dem i bakluckan, sen drämde han igen bakluckan.

Han rörde sig sedan snabbt till förarsätet där han satte sig och startade bilen hastigt och började rulla framåt i ganska hög hastighet.

När vi alla är samlade i mitt rum bestämmer vi oss för att snacka med Tims pappa för att se hur långt de har kommit i utredandet, så vi äter mellis sen får vi tränga oss fram bland alla människor.

På vägen händer det, det som aldrig kidnapparen ville vara med om...

Nämligen det att polisen hade en utryckning samma kväll i närheten där de var, men eftersom polisen kom i hög fart och även han. Så blev det världens smäll på den smala grusvägen i skogen, båda krockade med motorhuvarna mot varandra.

Hela framrutan på den rostiga Saaben var helt krossad och hade ett stort hål i mitten, det fanns ingen airbag i bilen heller så han skadade sig rejält.

Till slut kommer vi fram till polisstationen och går in. Tim frågar efter sin pappa och en kvinna följer oss till hans kontor.

Alexandra knackar på dörren och öppnar, där sitter han i en stol bakom kontorsbordet – Hej, vad gör ni här? frågar han.

Polisen klarade sig med lindriga skador, för airbagen löstes ut och det var mer kidnapparen som fick ta den värsta smällen.

– Vi skulle vilja prata med dig angående tågkraschen, säger Tim – Ja, vad är det ni undrar då ungar? säger Tims pappa irriterat

Eftersom Saaben blev så demolerad efter den kraftiga smällen, så beslöt de sig att bärgaren skulle komma direkt och ta den till närmaste bilskrot.

– Ja vi undrar mest hur det går och om ni har fått reda på någonting mer, frågar Gregor.

123

SPÄNNING OCH BROTT

Kira och Harry fick dela på en dubbelsäng i rummet, och i hörnet av rummet finns en stol och ett skrivbord.

– Ja, de säger att de krockade med varandra men polisen håller på att utreda vad orsaken var så du behöver inte oroa dig gumman.

Bärgaren kom och hämtade Saaben, och åkte till den ödsliga bilskroten. För den var den närmaste….

sina vapen. Knivar, halva glasflaskor, järnrör och till och med yxor plockas fram. Även jag tar fram ett knogjärn som jag sätter på min vänstra hand. Några stenkast framför oss står Hammarbys killar. Från håll är det svårt att se, men de allra flesta håller i ett och annat föremål. Vi i Firman Boyz börjar gå mot dem och de gör samma sak. Stegen blir snabbare och snabbare och ett skrik signalerar oss att börja rusa mot dem. De första i ledet hoppar in i Hammarbys huliganer med benen först och sedan kommer de första slagen. Knytnävar och sparkar träffar motståndarna och fler och fler personer stupar. Med fart går jag fram mot en kille i min längd och skallar honom. Jag delar ut två snabba armbågar innan jag letar efter nästa måltavla. Bakifrån slår jag till en kille med all min kraft och knogjärnet får honom att falla ihop. När jag tittar snabbt åt vänster ser jag med mina egna ögon hur en ung kille blir knivhuggen i magen och faller livlös på marken.

En tanke på Jonas dyker upp i mitt huvud. Undra var han är någonstans. Jag hinner inte tänka på honom länge till innan ett högt knall skapar ett eko över hela platsen. Det gör ont i öronen och det blir inte bättre av att någon skriker av smärta.

De fega hammarbyarna har skjutit någon av oss. Mina känslor är så laddade och adrenalinet pumpar som aldrig nånsin förr.

Min reptilhjärna säger åt mig att springa fram till killen fem meter framför mig och döda honom. Jag tacklar ner honom på marken och matar knytnävsslag mot hans ansikte. När han blir medvetslös fortsätter jag, som hämnd för skottet de avlossade. Plötsligt blir jag tacklad i sidan och på mig flyger mer motståndare än vad jag hinner räkna. Min syn försvinner och allt blir mörkt.

Det var krossade bilar överallt, och det fanns riktigt rysliga gamla bilar lite överallt.

Personalen på bilskroten, det var de som faktiskt fick uppdraget att gå igenom den gamla Saaben. Och det är där, när de öppnar bakluckan som de finner dem, det ofattbara ingen trodde det skulle se…

Elsa Gullarp

26. MATCHEN PÅ LIV OCH DÖD Domedagen är här. Jag kommer aldrig att glömma vad Jonas sa till mig igår. Orden repeteras i mitt huvud om och om igen, som en repig cd-skiva som går på repeat.

– Morgondagen ska stå i historieböckerna som världens största blodbad. De jävlarna ska dö.

SPÄNNING OCH BROTT

Jonas och jag har känt varandra sen vi började gymnasiet.

Vi båda hade ett stort gemensamt intresse för fotboll och klubben AIK. När jag och Jonas tog studenten bestämde vi oss för att gå med i Firman Boyz – AIK:s och Sveriges största huliganfirma och på tre år har vi missat två matcher. Vi kan inte räkna på fingrar och tår hur många huliganslagsmål vi varit med om.

Jag vaknar upp och vet inte var jag är. Synen på mitt högra öga har försvunnit. När jag tittar ner på mina ben hinner jag se att låren har bandage runt sig och att de sitter åt väldigt hårt. Kroppen tvingar mig att titta upp igen, nacken är för öm för den rörelsen. Känseln är borta i mina fötter. I hopp om att förstå vad som händer söker jag efter ledtrådar med min vänstra hand och lyckas få tag i en tidning som ligger på ett bord bredvid mig. Jag kan trots min suddiga syn tyda orden på förstasidan: “Över 130 personer döda i Solna efter gängslagsmål.” Nu förstår jag var jag är. Jag känner igen sjukhussängarna och de tråkiga färgerna på väggarna. Med hård ansträngning lyckas jag trycka på larmknappen och två läkare kommer in i rummet. Jag kan inte prata men blir tillsagd att blinka en gång för ett ja och två gånger för nej.

Efter frågor som om jag minns vad som hände igår och om jag har känsel kvar i min kropp går två uniformerade poliser in i rummet. Med en mörk och ihålig röst säger en av dem:

Jag står just nu i klacken bredvid Jonas och sjunger hatramsor mot våra rivaler Hammarby. Med ögonmåttet uppskattar jag att det finns runt 7000 medsupportrar i klacken. Det går inte att beskriva atmosfären med ord, gemenskapen bland oss är starkare än vad någon kan förstå. Du behöver inte känna alla här, man är som bröder ändå Jag värderar de här lika mycket som min familj.

Den här matchen är en kamp om allsvenskatiteln och båda lagen behöver en vinst för att ta hem den. En oavgjord match betyder att Malmö går om oss och tar hem titeln istället.

Det har gått 87 minuter av 90 men känns som det dröjt hela dagen. Kanske känns det så för att stämningen är spänd och alla vet vad som kommer hända efteråt, eller är det bara på grund av att matchen varit mållös och haft få höjdpunkter.

Minuterna som var kvar gick och nu hördes slutsignalen från domaren. Ett stort vrål av missnöje fyller hela arenan och glasflaskor kastas in på planen och mot motståndarnas platser. Någon i vår klack drar igång en ramsa och i kör hörs vi till andra sidan. Hammarby svarar likadant. Vi har precis som förra året blivit förnedrade av Malmö och snubblat på mållinjen. Jag knyter näven i fickan och känner hur ansiktet kokar.

– Din vän Jonas Karlsson har tyvärr avlidit natten till idag på grund av ett knivhugg nära hjärtat. Och du, när du har piggnat till följer du med oss. Beklagar sorgen.

Marcus Gustafsson

27. MISSHANDELN

– Nu jävlar tar vi dem!! tjuter någon i klacken och nu vet alla vad som väntar.

Jane sprang det snabbaste hon gjort i hela sitt liv. Hon vågade inte titta bakåt, hjärtat dunkade hårt i bröstet på henne och hon andades tungt, som om luften var på väg att ta slut. Två vuxna människor jagade henne, de bar svarta huvor så att man inte skulle se deras ansikten. Det var en dag sedan hon hade rymt från sina gudföräldrar, en dag sedan hon hade behövt skaffa mat själv. Lamporna var släckta i alla butiksfönster, trottoarerna lystes upp av de svaga gatlyktorna. Regnet öste ner och skorna var genomblöta av alla vattenpölar hon hade trampat i. Jane satte stegen mot skogen lite längre bort, där kunde hon gömma sig.

Jag och Jonas börjar gå mot platsen vi många gånger varit på förr, den stora gräsplätten nära arenan, där slagsmålen hålls. Men den här gången känns det annorlunda. Vi är 250 medlemmar på plats, mer än någonsin. Jag tittar på Jonas och den stolthet han alltid bär på är liksom borta. Han ser osäker ut, och det är han inte ensam om. Någon tar upp ett basebollträ ur sin väska och som döda fiskar tar resten upp 124

Skogen var mörk och kuslig, hon kunde inte se var hon sprang. Det enda hon såg var silhuetter av träden som sträckte sig upp på den mörkblå himlen. Stegen hördes nu längre bort. I hopp om att de två personerna hade tappat bort henne saktade hon ner och gick långsamt vidare. Genom mörkret kunde hon se ett litet berg, hon smög närmare. Där fanns ett litet hål, nästan som en grotta. Jane spenderade resten av natten i den kolsvarta och iskalla grottan.

De beslöt sig för att tillsammans lista ut vad som hände med alla barn som försvann. Alla kunde inte haft samma jobbiga uppväxt som Jane och bestämt sig för att rymma, båda två misstänkte att det hade något med de två personerna som misshandlat Oscar att göra.

Det var sent på kvällen och regnet hade just avtagit, man kunde höra vattnet som rann ner i brunnarna. Jane och Oscar gick längs den folktomma gatan, förbi alla mörka fönster, då och då körde en bil förbi. “Var var du när de tog dig?” frågade Jane, “Vid kiosken där borta” svarade Oscar och pekade mot en liten byggnad längre bort. “Kom, de måste vara där i närheten” sa Jane och satte stegen mot kiosken. Hon vände sig om och stirrade ut i tomma intet, hon hade en svag känsla av att någon iakttog dem.

Plötsligt hörde hon något prassla i busken utanför, och genast började hjärtat dunka hårt igen. “Kunde det vara personerna hon några timmar tidigare hade sprungit ifrån, de kunde väl inte vara kvar och leta efter henne?” tänkte hon. Ljudet försvann så hon tänkte att det säkert var ett djur. Nyfikenheten tog över och Jane stack försiktigt ut huvudet. Till hennes förvåning, stod där en kille som såg ut att vara i hennes ålder. Jane blev först rädd att killen samarbetade med de två personerna, men utan att tänka sa hon “hej”. Killen vände sig förvånat om, “hej” sa han. Han verkade inte alls rädd att en tjej just dykt upp ur ett hål i berget bakom honom. När han vände sig emot henne såg Jane att han hade öppna blodiga sår och slagmärken i ansiktet, hans kläder var slitna och blod rann från hans näsa. Han såg omskakad ut. “Jane” sa hon, “Oscar” svarade han. “Vad gör du här?” frågade Jane förvånat. “Jag vet inte” sa Oscar med en suck, “jag var på väg till parken där jag skulle träffa mina kompisar, och två personer drog mig till skogskanten, där...” började han. “Där…?” frågade Jane. Hon kom och tänka på de två personerna hon nätt och jämt undkommit för bara några timmar sedan. “Där… ” sa han igen, “jag blev misshandlad”, “de sparkade, slog och rev mig”. Efter Jane hade frågat Oscar om hur personerna såg ut berättade hon allt om hur hon hade kommit undan från samma personer.

Kvinnan sprang efter dem, de hittade en liten gång som ledde till en bakgård av en butik. “hörde du det där?” frågade Oscar och stannade upp. Även hon saktade farten och hörde också ljudet, det lät som ett barn som snyftade, ljudet kom ifrån andra sidan av ett staket. “Kom vi går närmare” sa Jane, Oscar följde efter henne genom den mörka bakgården. De klättrade över staketet till en inhägnad, det låg tomma öl– och spritflaskor utspridda över den gråa spruckna asfalten.

Tidningarna med de försvunna barnen blåste runt i vinden.

Nu kunde de höra snyftningarna bättre, ljudet kom från en kolsvart gång emellan två byggnader. De gick närmare, “hallå”, “är det någon här?” frågade Jane men hon visste att hon inte skulle få något svar. När deras ögon vant sig vid mörkret mellan byggnaderna såg de en flicka som såg ut att vara i tolvårsåldern, och precis som Oscar hade hon slagmärken och öppna blodiga sår överallt. Just som Jane tänkte böja sig ner och trösta flickan, dök en man upp på andra sidan av henne. Nu hade han inte längre huvan på sig så man kunde se hans gråaktiga hud i ansiktet. Han log ett skrämmande leende och man kunde se att han saknade flera tänder. Varken Jane eller Oscar hann tänka innan mannen grep tag i Oscar, precis i samma ögonblick dök kvinnan de tidigare blivit jagad av upp bakom Jane och grep tag i henne.

Jane greps av panik, men Oscar såg bara spänd ut, han hade ju varit med om detta för bara några dagar sen så han visste förmodligen vad som skulle hända. Kvinnans tag om Janes mage gjorde det svårt att andas.

Sedan hon rymde från sina gudföräldrar har hon varit helt själv, hon hade inte tänkt på det eftersom hon var så van vid att alla vände ryggen åt henne. Jane hade inte haft några vänner i skolan, eftersom hennes gudföräldrar inte lät henne vara ute senare än klockan fem varje dag. Hon hade varit mobbad i skolan på grund av sina konstiga kläder hon vart tvingad att ha på sig varje dag. Janes gudföräldrar hade alltid varit så rädda för att något skulle hända henne. Oscar verkade prata med henne som om hon var precis som alla andra och det gjorde henne helt varm inuti.

Jane hade varit borta i två dagar och redan sett i en gammal dagstidning som låg och skräpade i ett gathörn att “en flicka på 15 år vid namn Jane försvunnen.”. Ovanför texten fanns det en stor bild på henne med det orangea håret i en stram bulle, den ljusgula hoodien med en stor stjärna på som räckte till hennes knän, och ett par mörkgröna jeans som hon hade behövt vika upp minst fem gånger för att få dem att passa. Jane hade varit så trött på att leva under en konstant kontroll av sina gudföräldrar att hon till slut bestämde sig för att rymma. När hon var mindre brukade hon fantisera om hur hennes föräldrar kunde se ut, hur de var, vart de var och varför de hade lämnat henne till Lana och Zack som var hennes gudföräldrar. Lana och Zack hatade att prata om Janes förflutna, de ansåg att hennes föräldrar var “idioter som inte visste hur man tog hand om barn”, men Jane tyckte inte de var ett särskilt gott exempel på hur man borde ta hand om barn.

De stod stilla och ingen sa något, Jane tyckte det var något märkligt med att de inte redan hade misshandlat dem. “Vi är ute efter dig” sa mannen efter ett tag och kollade kusligt rakt in i Janes ögon. Hon visste inte vad hon skulle säga, hon bara stod där, häpen över att två människor som hon aldrig ens hört talas om eller sett förut varit ute efter henne. Hon ville inte visa sin rädsla för dem, “om ni är ute efter mig, varför har ni då misshandlat alla barn?” sa hon i en rädd men ändå stark ton. “De ljög oss rakt upp i ansiktet, sa att de inte visste vem du var eller vart du var” röt mannen. “Hur kan ni veta att de ljög?” nästan skrek Jane tillbaka, med tanke på Oscar som helt klart inte hade haft en aning om vem Jane var innan de möttes i skogen men ändå blivit torterad. Utan att vänta på svar till sin första fråga röt hon, “varför vill ni ha mig och hur

När Jane och Oscar hade tillbringat tre dagar i den iskalla grottan, turats om att gå ut och leta efter mat, sett flera dagstidningar med omslaget “nu, ännu flera barn försvunna”, och när de båda hade berättat allt om sina barndomar för varandra blev Jane trött på att bara gömma sig varje dag.

125

SPÄNNING OCH BROTT

De nådde fram till kiosken då Jane vände sig om för tredje gången, där längre bort kunde hon se ett huvud täckt med en svart huva sticka ut från en av byggnaderna. Hjärtat ökade takten, innan hon hann tänka började hon springa. Oscar förstod vad hon hade sett och satte fart efter henne utan några frågor. Den här gången var det bara en person som jagade dem, Jane såg att det var en kvinna. De sprang förbi lekparken och vek av bakom en byggnad, pulsen ökade och benen förde henne framåt automatiskt.

visste ni att jag var just här?”. “‘Jag ville inte ens ha ett barn” sa kvinnan, då gick det upp för Jane att kvinnan som stod framför henne var hennes biologiska mamma. “Det var menat att vi skulle använda dig som betjänt...”, “ja vi är dina föräldrar” röt kvinnan när hon såg Janes chockade blick. Hon kunde inte tro sina öron, “var de hennes föräldrar?” “Men vi blev förda till ett behandlingshem för alkoholister, och dem tog dig till ett par gudföräldrar.”. “Nu tänker vi döda dig precis som vi har dödat alla andra barn.”. Hjärtat började bulta hårt igen, “hade de dödat alla andra barn och skulle de döda henne?”.

blankt i mitt huvud ända fram tills när jag kraftlöst öppnar ögonlocken och konstaterar att jag är fastbunden i något slags garage. Det hinner inte gå lång tid innan tre biffiga killar med pösiga, håliga jeans och tatueringar kommer in. “Det va ett hårt slag va?” sa en av killarna och kom emot mig. ”Vilka är ni?” svarade jag med försöket om att låta tuff. Det var jag inte, visst jag strypte min fru och dränkte mina två döttrar men det hade inte hänt om jag gjort något annat än och tänka på mig själv, skitigt i dem där drogerna och varit den pappa mina barn förtjänade. Men min hjärna var död och det enda som fungerade var kroppen.

“Ingen ska döda någon” hördes en röst från andra sidan staketet. Just som polisen klättrade med smidighet över staketet la Jane märket till att flickan hade försvunnit, hon hade ringt polisen. Hoppet steg inom henne och hon riktade en blick mot Oscar som verkade minst lika glad för att polisen hade anlänt.

På väg mot tegelhuset där alla minnen fanns från min familj och även bilderna i huvudet om när jag dödade dem tänkte jag på det enda som fanns kvar. Min son. Han fick inte dö nu, inte efter mitt misstag om att döda min familj och ha droger som ursäkt. Jag visste att han aldrig skulle förlåta mig men han var det enda jag hade kvar och jag tänkte inte låta någon annan drabbas av mina misstag.

När Jane hade kommit hem till Lana och Zack samma dag som allt inträffade, hade de som Jane förutsätt, blivit väldigt arga, men när hon berättade hela historien verkade de stolta men även oroliga. När Jane hade rymt hade hon lämnat en lapp där hon förklarade att hon inte mådde bra. Det hade hon visserligen förklarat flera gånger förut, men nu när hon faktiskt rymde verkade de ta det hela på allvar.

SPÄNNING OCH BROTT

Utan att ens tänka gick jag med snabba steg in i det öde huset, till och med husen bredvid stod tomma. Inne i huset var det enda som fanns kvar den ursuttna dammiga soffan och rester av polistejp. Rakt in från hallen låg köket där färgen på skåpen börjat flagna och det fläckiga golvet sjunkit ihop. Jag rev ut några A3-papper ur ett av skåpen och hittade till min förvåning ett telefonnummer jag tycktes känna igen. Sakta gick jag mot fönstret där telefonboken låg gömd bakom elementet. 0709853215 viskade jag för mig själv medan jag bläddrade försiktigt i boken. När jag såg Alexander bredvid telefonnumret visste jag exakt hur jag skulle få tag på pengarna. Jag tog en dusch och satte på mig en gammal sliten kavaj från 80-talet. Snabbt tog jag mig till huvudkontorets exklusiva entré och gick in en av karuselldörrarna. Det var ett högt vitt tak med spottar längst ut mot väggarna och en målning i mitten. Målningen var i alla möjliga färger och skiftade i olika nyanser men förstod inte vad den föreställde. Jag tyckte att den moderna konsten bara var löjlig, är de inte bättre med något betydelsefullt istället. Efter några minuters väntan blev jag mottagen av en ung flicka i receptionen med en vit blus och grå kavaj. “Hej, är Alexander Ahlgren möjligen ledig?” sa jag osäkert. Hon kollade ner i sin dator och tryckte på några knappar innan hon frågade om jag hade bokat tid. “Jo, men så här” började jag kortfattat “jag och Alexander står varandra väldigt nära. Vi är gamla barndomskompisar så jag tror väl att ni kan göra ett undantag”. Receptionisten sa tyst “men visst” och pekade mot hissen lite längre bort. Med kvicka steg gick jag bortåt och hälsade vänligt adjö till tjejen. En äldre lång man med kostym satt prydligt i väntrummet på övervåningen. Precis när jag skulle sätta mig så vinkade en kostymklädd man in mig till ett kontor. Dörren stängdes bakom mig och mitt emot mig satt Alexander och smålog medan han vägde på sin kontorsstol.

Försiktigt satte jag mig ner på andra sidan av skrivbordet och lutade mig tillbaka. I minst en halvtimme pratade vi bara gamla tider vilket gjorde att det plötsligt kändes som jag ångrade mitt beslut även fast han på något sätt förtjänade det som väntade honom.

Två dagar senare när Jane och Oscar sågs i parken, visade han henne en tidning med rubriken: “En man och en kvinna häktade för att ha kidnappat och torterat barn.” Jane log brett medan hon läste understycket där de fanns en liten bild på de båda två.

En halvtimme senare hade de klivit på sina cyklar. “Försten till ditt hus” skrattade Jane när hon cyklade i förväg i riktning mot Oscars hus, hans mamma hade bjudit henne över på middag. “Jag vinner lätt” ropade Oscar bakom henne. Solen lyste klart på den molnfria himlen och Jane hade aldrig känt sig lyckligare.

Mathilda Pettersson

28. MITT ALLT Pistolens kalla yta påminde om smaken av blod. De var kanske inte så konstigt eftersom jag hittade den i en rostig container tillsammans med en död kropp några timmar tidigare.

Ståldörren intill det trånga rummet jag satt i öppnades långsamt och en dov röst sa till mig “här är din frukost”. Ingen hade speciellt mycket livslust där i det gamla fängelset, varken fångar eller vakter. Hoppet om att bli fri var för länge sedan redan borta. Det var alltid samma gamla rutin, med samma gamla skäggiga gubbar och långhåriga tanter, tills den dagen då inget var som vanligt. Plötsligt öppnas alla dörrar till varenda cell och folk tar sig med chock ut ur byggnaden för att fly från helvetet. Från ett kaos med rop och skrik var det nu bara ventilationen som susade svagt. Det var bara jag kvar, om man inte räknade med de likbleka vakterna på golvet som blivit ihjälslagna. Det var bara onödigt att följa med i strömmen när jag ändå inte hade något och komma hem till. Ruttna växter och fuktskadat golv, nej tack, jag stannade hellre där.

Två minuter senare stod jag med strypgrepp runt hans hals och hörde mig säga upprepade gånger att han skulle ta fram 2,5 miljoner i kontanter. Tavlor hade ramlat ner från väggarna och glassplitter låg på golvet. “J-ja” stammade han och sakta släppte jag greppet om hans hals. Med försiktiga rörelser tog han steg för steg till kassaskåpet med en pistol jag höll i riktat mot honom. Det enda som lät var hans nyputsade bruna skor som krossade glaset till ännu mindre bitar och det pipande

Jag hörde bestämda steg komma gående mot min cell och vände mig om och möttes av ett hårt slag i huvudet, ögonen svartnade och jag ramlade ihop på betonggolvet. Det var 126

29. PÅ EN PLATS AV KRIG

ljudet från kassaskåpets kodlås när han slog in en fyrsiffrig kod. Han räckte darrandes över pengarna med blicken fast i golvet och sa tyst “jag trodde du förändrats”. Jag brydde mig inte för fem öre av vad han tyckte, tänkte och kände. Jag skakade på huvudet som svar och la kvickt ner pengarna i väskan. Innan jag gick såg jag Alexander djupt in i hans bruna ögon och sa “om några timmar är jag inte någons problem”.

Med medvetna steg gick jag ut från kontoret med Alexanders tunga blick bakom mig medan jag joggade ner för trapporna.

Jag ringde några samtal innan jag fick tag på det jag ville. Det var ett snabbt samtal men det räckte för att det här helvetet skulle ta slut.

Robert och Mason var båda ovetande av varandras närvaro där de stod och svettades bland de förfallna husen mitt i Kalmar-öken. Marken var den sista som hade jordens rikedomar inom sig och de skulle snart ut i strid och möta varandra.

Rob stod beväpnad lutad mot en betongvägg redo att vända sig ut och trycka av. Han såg gruppledaren räkna ner med fingrarna 3...2...1….

En timme senare stod jag lutad mot en rostig container nere vid den nedstängda hamnen. Ett kraftigt ljud hördes högre och högre tills jag såg en blänkande BMW rulla ut på kajen.

Tre dörrar öppnas våldsamt och samma killar som tidigare kliver ut ur bilen. Med gungade steg kommer de fram emot mig och alla stirrar in i mina tomma ögon. Överlämnandet av pengarna gick fort. De kollade summan och lämnade hamnen, även jag.

Robert förde vapnet mot kinden och avfyrade. Han hörde ett dovt ljud när han träffade någon i västen, men han var inte den ende som var rapp och själv blev han träffad rakt i magen. Han flämtade efter andan då han föll mot marken.

Han förlorade all kontroll över sin andning där han låg hjälplös. Han föreställde sig hur personen gjorde det samma på andra sidan av torget.

På något sätt ville jag få ett avslut mellan mig och Jesper, han som på något sätt överlevt den där hemska kvällen på Beckholmsvägen 32.

Jag stod nu alltså utanför ett vitt, troligtvis ganska nybyggt lägenhetshus med viljan att gå in men även tankarna på att jag troligtvis skulle göra det värre. Tänk dig själv att din psykopatiska pappa kommer med smutsiga, trasiga kläder och en lukt som stinker värre än ett avlopp. Men jag tog mig in i trapphuset, gick upp till femte våningen och skakandes ringde på dörrklockan. Dörren öppnades av honom själv och hade ett ansiktsuttryck som jag aldrig kommer kunna beskriva. Efter några sekunders tystnad så sa han “Om du hade brytt dig hade du aldrig kommit hit, men eftersom du är här är det ett tecken på att du aldrig har eller kommer föredras.” Han stängde dörren och jag gick lunkade hem.

Snart föll den där tystnaden som fick alla muskler att spänna sig och adrenalinet pumpa. Den som ger känslan av att det kommer hända något det ögonblicket då man tar nästa steg.

Men när Rob vågade till slut gå ut från sitt hörn så fortsatte den. Han tröck ned handen i fickan och plockade upp radion.

På andra sidan hörde han deras ledare viska med en röst blandad av rädsla, mod och tillit.

“Det är bara vi kvar nu Rob, du och jag” Robert svarade ”vi är inte ensam, jag träffade någon som drog sig tillbaka in i ett av stenhusen”.

Nu fanns det ingen jag ville stanna kvar för eftersom jag insett att jag förstört alla relationer med alla jag någonsin känt.

Det var inte värt att leva för jag skulle ändå bara skulle känna skam.

Svaret fick han nu med en röst fylld endast av mod “vi rör oss då in så att du tar dig till stora ingången och jag upp och in via taket”.

På något sätt var det en avkopplande känsla att få skriva några sista meningar med en bläckpenna från 90-talet även fast ingen troligtvis skulle läsa det.

Rob smög nu från ett hörn till ett annat medan han rörde sig framåt. Nu visste han att det inte var någon tid till godo. Tassande gick han spänd in i rummet. Framför honom fanns nu en sal med sprucket och slitet stengolv, ett tak med stora fyrkantiga hål och intill de slitna gula stenväggarna fanns det pelare som höll upp taket. I ett hörn fanns det ett par trälådor staplade, men annars var golvet helt tomt. Robert kunde känna den obehagliga tystnade växa till ett nytt radiosamtal och snart hörde han Masons skrävlande röst säga med kalla ord “kom fram din fegis snart är du blown away”. Han förstod att han stod ensam kvar och att alla blickar var riktade mot honom nu.

Jag ber så mycket om ursäkt för allt jag gjort, hur jag förstört ditt liv på ett sätt ingen ska få uppleva. Jag ber dig inte att förlåta mig, för det ska du inte men det jag vill är att du aldrig ska tro för mycket på en person för det är då du blir sviken.

Livet är för kort för att offra sig för någon annan. Du om någon förtjänar inte att leva ditt liv för att lev upp till någon annans förhoppningar. Jag vet att jag inte är den bästa personen som säger det här men lev ditt liv som DU vill och skit i andras åsikter.

Mason stod på andra sida radion rädd och osäker, men medveten om att han var tvungen att stå upp och göra allt i hans makt för att lyckas. Han var den som bar på lösningen av allas problem.

Hälsa från mig // pappa Christoffer

Mason var redan på plats redo att sätta igång tickandet. Han satte sig på knä med bomben i handen undangömd bakom några lådor utanför huset där han blivit träffad. Han befann sig på en innergård där det stod mängder av lådor och ett par helt sönderrostade bilar. Snett framför honom så var det en stor ingång till huset och längs väggen där han tröck var det en öppen port ut till en väg.

Isabell Nilsson

127

SPÄNNING OCH BROTT

Där han låg och tröck i hörnet bakom väggen bevittnade han sina kamrater falla till marken. En av deras bästa försökte hjälplöst undvika kulorna…

Med en blick på hans fipplande med bomben och en annan på huset satte han igång den. Han satte en timer på 20 sekunder för att själv kunna undanfly den kommande explosionen och snart hörde han det första tickande mot seger, men känslan han fick var något mer än bara seger.

Mason kände något vasst tryckas in i ryggen. Han kände hur föremålet sakta gick igenom alla muskler och in i ryggmärgen. Han vred sakta på huvudet och mötte blicken på en Rob som var oigenkännlig. Den var fylld av hat och makt samt ilska ingen lycka eller glädje, men han var den som var klokast i det här sammanhanget han var medveten om att han lyckats.

ska vara lättare att komma in. Vi kommer dessutom behöva få tag på något slags sprängmedel.

En av mina kamrater har lyckats få händer på en person som vill hyra ut sin helikopter för pengarna, vi reserverade den för att kunna använda den om ett drygt år, när matchen börjar.

Att få tag på sprängmedel var inte lika svårt dock, för att på Deep Web kunde man få ett halvt kilo sprängdeg till salu för 3000 kronor. Vi köpte varan och den kommer fram om en vecka.

Nu, är det bara att koppla av i några månader, förbereda sig.

Mentalt.

Rob tittade på när den sista person som stått i vägen för att uppdraget skulle lyckas trillade till marken med ett otäckt leende över ansiktet. Han kände hur tickandet blev högre än hans bultande hjärta medan han drog loss saxen från sitt bälte. Siffrorna rörde sig snabbt neråt, nu det stod det 11 sekunder. Bomben hade en grön skärm som siffror visades på. Det gick två sladdar från skärmen till en klump som var fasttejpad på sidan. Resten av bomben kändes som ett kompakt puder som lindats in med plast. Rob kände stressen växa när den sprängande huvudvärk kom, han hade ett beslut kvar att göra på den här resan, men det var det mest avgörande av de alla. Under den iskalla stressen i värmen fick han upp en bild av sin ledare som talade till honom med visa ord, han sa med säkra ord till Rob ”klipp den blå”. Rob tröck saxen intill kabeln och stängde…

Ett år senare Jag och mina kamrater sitter i bilen på väg mot Stockholm. Vi var på väg mot matchen som skulle ta plats snart. Vi kör in på parkeringen och försöker få en plats så nära utgången som vi ska fly ifrån som möjligt. Vi parkerade drygt tio meter från ingången.

Jag går in och känner redan mitt hjärta pumpa snabbare. Jag tror alla av oss är nervösa.

Vi sitter och väntar på tills man får gå in, när man får gå in så gick vi till våra reserverade platser. Det var tre rader från där Stefan satt. Jag väntar och väntar… Sverige gör ett mål, publiken är galen.

SPÄNNING OCH BROTT

De korta pipande ljuden blev nu till ett längre skärande pip.

Men det hördes i bara ett par sekunder innan det kom en ännu kortare tystnad som växte till en explosion som liknade explosionen vid olycka den 26 april 1986 i Tjernobyl.

Vi smyger och hoppar längre och längre ner på läktaren, medan vi kommer närmare och närmare Stefan. Han har vakter, men om alla fyra av oss drar vapen och greppar tag i honom så har nog inte vakterna lust med att slåss tillbaka. För då vet de vad som händer.

Rob dog den dagen, men han skulle alltid komma tillbaka vid nästa tillfälle då han blev kallade. Han och alla andra var döda, men de skulle komma tillbaka utan minne och utan av att vara påverkade av sitt förflutna utan bara upprepa sin levnad med ett annat slut…

Publiken skriker, vi smyger. Nu händer det. Alla fyra av oss drar pistol medan jag springer mot honom och greppar tag i honom. Mina kompisar skriker, vakterna kapitulerar och vi har lyckats med första delen av denna mästerplan. Jag håller honom i strypgrepp medan jag springer ut mot utgången.

Vi lyckades ta oss ut utan större problem, vi fick några ordningsvakter som försökte stoppa oss, men när vi var fyra maskerade män med pistol så sprang de iväg.

Mamma ropade nerifrån köket “sluta spela du kommer få fyrkantiga ögon, spelet är som ett gift för dig!!”

“Ja, jag kommer mamma!”.

Jag sätter mig i baksätet med Stefan och min vän kör, de andra sätter sig i bilen med oss. Vi kör, full gas mot vår bunker som ligger under marken. Vi tar krånglig väger för att försöka ducka polisen, men vi hade inte så tur. En stor, svart polislastbil kör i full gas mot oss, men vi susade förbi den som ingenting hänt. Alla i bilen var skräckslagna.

“Jag måste dra Mason, kan kanske spela senare ikväll”.

Mason svarade mig med en besviken röst “okej Rob, ska köra lite till tror jag”.

“Aa, jag låter datorn stå på.”

Gustaf Pettersson

Bakom oss ligger tre polisbilar som kör i full gas mot oss. Jag tar ut min pistol, vevar upp fönstret och skjuter ut några av deras däck, två av dem har punka.

30. RÅNET

Jag laddar om och skjuter sönder den sista bilens däck också.

Min kompis säger till mig att vi har en trupp piketpoliser framför oss. De är klädda i skottsäkra västar och har kulsprutor, vi visste att vi var tvungna att skjuta mot dem. Alla tre av oss tog fram våra kulsprutor och riktar framåt. När vi är ungefär 50 meter ifrån så börjar alla av oss skjuta. Piketerna kollapsar och vi kör förbi utan problem… eller inte, de hade lagt en spikmatta så att våra däck är helt punkterade. Tur för oss att vi är fem minuter ifrån bunkern. Vår bil kör mycket mer långsamt och två polisbilar lyckas komma ikapp oss.

De skjuter mot min kompis som kör bilen, men vi tar ut dem innan någon av oss är skadad.

Jag och mina kamrater sitter just nu i min källare och vi har nyss kommit på en mästerplan. Vi ska åka till en fotbollsmatch i Stockholm där Stefan Löfvén sitter och kollar. Vi ska smälta in i publiken och samtidigt smyga längst ner på läktaren där Stefan sitter. Om vi lyckas få med honom så tar vi oss ut med honom på bästa sätt. Vi vet att han kommer ha vakter, så vi får hålla honom gisslan för att hindra dåliga saker att hända.

Matchen är om ett drygt år så vi har gott om tid för att förbereda oss. Vi kommer behöva få tag på en helikopter, för att planen är att vi ska landa med den på banktaket för att det 128

Poliserna vågar inte ramma bilen eftersom vi har Stefan Löfven som sitter i den, de vill inte ha honom död. Vi är framme. Vi parkerar bilen så den blockerar vägen och sedan försvinner vi in i skogen. Drygt 100 meter in i skogen så öppnar vi en brunn, som leder ner till vår bunker. Här inne så är vi fria att använda våra telefoner eller annat elektroniskt utan att behöva oroa oss för att polisen skulle kunna spåra oss, denna bunker blockerar all sorts signal som försöker ta sig in.

brutit sig in, minst ett dussin poliser befann sig där nere. Vi kunde höra hur de bröt upp dörren som ledde in till Stefan.

Jag klickade på min dosa som aktiverade ett system som fyllde rummet med senapsgas. Så när de öppnar dörren så kommer de hitta en död Stefan och en massa senapsgas som sprider sig runt i bunkern.

Fem minuter senare så har de brutit upp dörren och allt vi hör är skrik. Vi visste att de skulle närma sig stegen som leder uppåt så jag kastade ner ett par granater. Det sprängdes, och sedan var det knäpptyst. Vi flyg därifrån och bryter oss in i en gammal stuga som såg ut att vara minst 100 år gammal, men det dög. Vi höll ständigt utkik efter någon som skulle vara utanför, men tur nog, så var vi ensamma hela den natten.

Vi hör en polishelikopter som flyger precis över våra huvuden, men det skulle vara omöjligt att kunna hitta oss från en helikopter. En av oss ringer 112 och meddelar att ifall de gör motstånd, så dör Stefan. De sa att de hade kallat in alla poliser och helikoptrar de hade. Vi låser in Stefan i en kammare där han får sitta inlåst under vårt rån. Vi har kopplat ett system där om vi klickar på en speciell knapp så skickar ett rör ut senapsgas ut i rummet, och Stefan får ligga där och andas in den farliga gasen.

Dagen efter var dagen då vi planerade att lämna landet, vi kunde inte använda helikoptern för att det skulle avslöja oss på direkten. Vår plan var att ta oss till vatten och stjäla en båt från närmaste brygga, för att sedan åka över östersjön till Finland.

En av oss har mod att öppna luckan som leder utåt, vi ser ingen. Kusten klar. Vi smyger upp i ghillie-kostymer så att det är näst intill om omöjligt att se oss. Vi tar varsin motorcykel som vi gömt i skogen och gör en fem-minuters resa för att ta oss till helikoptern.

När vi är framme så hoppar alla in i helikoptern. Jag kör, jag är den enda av oss som har lärt sig flyga en helikopter.

Vi lyfter och vi kör söderut, tillbaka till Stockholm. Efter en halvtimme så har vi banktaket i sikte. Vi siktar på att landa på en helikopterplatta som finns på taket. Jag lyckas att landa den perfekt, det är två vakter som står på taket med var sin pistol, vi rushar ut och tar kontroll. De kapitulerar och vi använder buntband för att bunta ihop deras händer. Vi lägger dem på mage och låter dem sedan vara. De är harmlösa. Vi använder lite av sprängdegen för att spränga upp dörren som leder nedåt. En klick sprängdeg och sen tänder vi fyr.

Glada att vi har hörselkåpor. Vi går nedåt och ser ytterligare fyra vakter som springer mot explosionen. Vi drar vapen och avfyrar några skott mot dem. Var och en av blev träffade och kollapsade mot market, ingen är död. Vi buntar ihop deras händer och fötter och lämnar dem, deras vapen tar vi.

Till slut så har vi en båt i sikte, vi säger det till den andra gruppen och så säger vi att vi hämtar upp dem på vägen.

Vi hoppade in i båten och startade den med hjälp av en skruvmejsel. Vi skruvade upp en del av motorn och skruvade sedan bort biten där man sätter i nyckeln. Sedan kan man vrida igång den.

Vi åkte till grupp två och hämtade upp dem.

Det är bara att hoppas att bränslet räcker…

Sixten Östergren Hermansson

31. SKADAN

Vår plan var att spränga oss igenom golvet. Vi sprängde upp ett hål i golvet som vi skulle lyckas ta oss igenom, vi hoppade ner, kusten var klar. Vi var nu på första våningen, vi var nära.

Vår karta säger att vi har en dörr att spränga oss igenom och sedan är vi framme vid valvet, vi spränger upp den dörren.

Sedan så står vi framför en stor, armerad dörr som är minst 30 centimeter tjock. Dörren har ett lås, och i låset så skulle vi börja borra för att förstöra låset. Jag står och borrar sönder låset i minst en timme medan mina kamrater skyddar mig från vakter. Inga poliser. Efter ett tag så har låset ramlat av dörren och vi tar resten av vår sprängdeg och tänder fyr. Hela byggnaden skakar, och dörren har kollapsat.

Mina ögon är röda och jag kan knappt öppna dem längre.

Men det som är framför mig är så spännande att jag inte kan sluta kolla.

– Roan! sluta kolla på sånt där, hur många gånger måste jag säga det? skriker Julia bakom mig.

– Men håll käften och dra härifrån, säger jag känslolöst.

– Roan du förstår inte det är som en drog och du är beroende av den, säger Julia med en liten röst.

Vi är inne! Stora högar med pengar och guld ligger på ett bord. Vi tar fram våra gymväskor och proppar dem fulla.

Värdet på allt detta måste vara minst 10 miljoner. Efter en kvart så har vi fått med oss allt och vi har sex gymväskor proppfulla med guld och pengar.

– Sa inte jag till dig att dra härifrån och lämna mig ifred? skriker jag medan jag vänder mig.

– Men...jag vill inte förlora dig, du är min bror, säger hon och ser mig rakt in i mina trötta ögon.

Det skulle inte bli en lätt hemresa. Vi bryter ner en vägg med släggor och tar oss till ytterdörren, som var en glasdörr. Vi tog sönder den och sprang sedan till baksidan av byggnaden där en stege som ledde upp till taket fanns. Vi klättrade upp och hoppade in i helikoptern. Lättnaden var enorm. Vi lyfte och tog oss hem till bunkern igen, bara för att se att polisen hade

– Men du är inte min syster utan bara en hora så dra härifrån, säger jag och vet inte om jag ens menar det.

Jag ser att hon börjar få tårar i ögonen men jag bryr mig inte, inte längre. Hon vänder sig och går ut från mitt rum. Jag vänder mig tillbaka mot datorn och fortsätter kolla. Jag förstår 129

SPÄNNING OCH BROTT

Vi packade våra saker och gick, jag använde Google maps för att se vilket håll vi skulle gå åt och det visade sig att vi var tvungna att gå längs vägen bredvid bunkern. Och så gjorde vi, vi gick i ungefär två timmar tills vi var framme vid kusten.

Sedan så delade vi oss i två grupper, den ena gruppen gick åt höger och den andra gick åt vänster, för att följa kusten tills vi ser en båt. Vi har walkie-talkies så vi lätt kan kommunicera med varandra.

inte varför Julia bryr sig. Mamma är hemma och dricker dagen lång men då säger inte Julia något. Alla har slutat bry sig och därför har pappa lämnat oss här och dragit.

“Till, och sedan en lång paus, Pawnee!”, avslutade hon med.

Min mage kurrade. Men jag var inte hungrig, jag åt ju för en timme sen. Nej, det var inte hunger. Det var något annat. Jag tänkte inte så mycket på det. Men något hände som jag aldrig skulle kunna tro. Tre motorcyklar kom svischande bredvid mig. Motorcyklarna rusade sina motorer i ett högljutt och skrämmande ljud precis bredvid mig. En av dem tog fram en pistol. Mitt hjärta stannade. Tiden gick långsammare. Av ren instinkt så bromsade jag bilen men det var ändå för sent. Han avlossade tre skott mot mig. Bang, bang, bang. I snabb följd.

Hela förmiddagen har jag suttit framför datorn. “PEEP” får jag ett meddelande på mobilen. Jag tar upp mobilen och kollar att killarna vill träffas vid grillen. Jag tar på mig min tjocka jacka och även mina kängor och går ut i det mörka där vinden skär emot mina kinder.

– Tjena, säger grabbarna.

– Tja, hur är läget?

Allting blev svagare. Jag kunde höra mitt hjärta dunka hårt.

Bilen snurrade. Inte på det bra sättet. Den rullade. “Lena?

Kan du höra mig?”, sa jag med skakad och orolig röst. Hon svarade inte. “LENA!”.

– Det är bra. Vi har en överraskning för dig, säger Linno med ett leende på läpparna.

– Vad är det?

Åtta månader senare

– Något som du kommer gilla. Du vet, säger en annan grabb.

“Vem anställde dig?”, sa jag till Marius. Det blodiga rummet hade ett eko. Det var han som hade dödat Lena. Det var han som tryckte på avtryckaren för åtta månader sen. Den där jäveln hade tagit henne. Jag tog fram mitt vapen med ett bestämt och farligt ryck.

– Följ med oss.

Just då får jag ett meddelande från Leonard och skriver att det har hänt något allvarligt. “Grabbar tyvärr måste jag gå nu, det är något allvarligt. Jag är hemskt ledsen men vi ses sen” säger jag och går därifrån innan någon av de hinner säga något. Jag ringer Leonard men han svarar inte. Efter ett tag får jag ett meddelande från honom. “Kom hem” stod det.

“Varför ska jag komma hem, och varför är Leonard hemma hos mig?”.

“VEM ANSTÄLLDE DIG!?”, skrek jag.

Marius var fortfarande i sin uthålliga, hatfulla tystnad.

“Okej då”.

SPÄNNING OCH BROTT

Jag tryckte långsamt på avtryckaren. Click.

Jag skyndar mig hem och knackar på dörren. Leonard öppnar dörren och när jag kollar på honom så ser han nedstämd ut.

“Vad är det? och varför är du här?” frågar jag. “Kom in” säger han och jag kliver in. I vardagsrummet sitter Julia på golvet med slitna och blodiga kläder och gråter. Jag ser att hon har blåmärken och även några rivmärken. Jag blir skärrad och frågar vad det är som har hänt. Hon slutar inte att fälla tårar.

“Jag hittade henne så där i garaget vid grillen”, säger Leonard nedslagen. Jag kollar djupt in i Julias rödsprängda svullna ögon och frågar henne en gång till “Vad är det? Vem var det?”. Hon öppnar munnen och säger “Det var Linno”.

“Kommer du ihåg nu”, sa jag till honom.

Nu började han prata.

“Quinn och hans lilla gäng”.

Han pratade sanning. Jag kunde se det på honom. Hans glänsande, oskyldiga ögon talade sanning. Dörren öppnades.

Jag hade anställt en fixare. En fixare jobbade för dig om du har nog med pengar. Han kom in i rummet.

“Vad fick du av honom?”.

Mansoona Mishra

Jag ignorerade honom och sa åt honom att ge mig mina skott. En stor klunk kom från honom.

32. SVEKET

“Jaaa det är så att jag slängde dem”.

Jag fällde upp min luva och mask för nu var allting redo.

Mobilen lyste i mina ögon. “Starta hack” stod det. De blöta händerna skakade när jag långsamt rörde mig mot knappen.

Jag kunde känna hur adrenalinet rusade i min kropp. Jag hade aldrig gjort det här. Tänk om vi blir tagna? Vad skulle hända då? När jag tryckte på knappen så försvann allting.

Som om jag aldrig hade känt detta förut. Jag kunde andas igen. Nu var det bara att vänta.

“Va?”

“Bam! 100000kr på bara 10 sekunder!”, sa Bedbug glatt i min öronsnäcka. Allt jag kunde tänka på var hur rika vi skulle vara när detta var över. Men något hände. Ett alarm tjöt hos Bedbug. Mitt hjärta stannade. Nu hamnade vi trubbel.

Vad hände? Varför hände det? Jag sa åt honom med en skakande och orolig röst att stoppa dem. Och det hjälpte men det stoppade dem bara en liten stund. Jag var verkligen förvånad. Vem låg bakom detta? Jag sprang det snabbaste jag kunde till ytterdörren.

“Jo jo, vad ska vi annars göra med alla kroppar här? Vi måste ta hand om dem på något sätt”.

“Ja, jag slängde dem och så gjorde jag också något till. Jag ringde polisen.” ”Vänta va? Hör jag fel eller sa han precis att han ringde polisen?”, tänkte jag.

“Vad fan håller du på med Jordi?” sa jag.

Jordi ville lämna kropparna här och att det skulle se ut som om det var ett gängkrig. Jordi flyttade runt på de livlösa kropparna och använde pistolerna för att skjuta på dem. Det bedövande ljudet från pistolen tog mig till en annan värld. En värld där Lena fortfarande levde. En värld där vi fick åka till Pawnee och fiska så som vi alltid gjort. Vi brydde oss inte om vem som fick den största fisken utan vi var där för att umgås, ha kul med varandra.

“Lena, vart vill du åka någonstans?”, frågade jag.

130

En vit skärm kom upp precis som på filmerna och sedan kom jag tillbaka till den riktiga världen. Jordi ropade på mig.

Ett dovt “Hallå?” hördes. Jag skakade på huvudet och sa åt honom att jag var OK. Nu var det dags att åka till samma hotell som startade allting. Merlaut. Jordi varnade mig om att priset för att ta död på mig var ett sjusiffrigt tal. Han sa det som ett skämt, som om han ville att jag inte skulle veta vad hans riktiga planer är. Men jag visste att han aldrig skulle döda mig.

Tommy kollade i en köksspegel. Han såg en lång, stående man med mörkt hår som natten och ögon som havet. Med himlen på sina byxor och en tröja med gräs och skor lika vita som köket.

När han kom ut märkte han att det var tomt så långt ögat såg men då tog han och kollade i sin mobil. Medan Tommy kollade i sin mobil så märkte han hur många år efter WW3 det hade gått. Tommy gick till sin motorcykel och försökte starta men den gick inte att starta. Han märkte att motorn var som en äten paj. Tommy såg en cykel som var låst men med lite tur så hittade han en bultsax i sin väska och klippte låset. Han cyklade men Tommy tappade balansen och trillade. Tommy skrek: “Men vad fan”. Men han reste sig och började åka iväg igen.

Det gnisslande ljudet från bromsarna hördes knappt när allt jag kunde tänka på var Lena. Hon förtjänade inte att dö. Vi var framme. Jag steg ut ur bilen med mitt vapen hårt mellan min kropp och innerfickan. Samma känsla kom som när jag var här och hackade in i systemet. Adrenalinet rusade. Hela min kropp var svettig. Jag kunde knappt andas. Jag gick in i lobbyn. Allting var samma. Samma väggar. Samma tak.

Samma allting. Det var som om jag gick tillbaka i tiden.

Nu är det dags att ta hämnd för Lena”, tänkte jag.

Jordi kollade på mig med ett ansikte fyllt med glädje. Han fick äntligen göra det roliga. Jag förväntade extremt motstånd och massor av vakter. Men inget. Som om Quinn inte visste att vi var här. Men den tanken blev nerstängd. Jag hade känt allt det här. Kurrande i magen. Adrenalinet. Tiden som gick långsammare. Innan jag hann tänka kom en person med ett vapen och skottsäker väst. Jag drog mitt gevär och sköt snabbt en skur mot honom. Tre skott. Han ramlade bakåt som om det var en våg som puttade bak honom. Jag signalerade mot Jordi att gå framåt och att säkra hissen så att vi kunde åka till takvåningen. Borgmästaren skulle hålla ett tal så de flesta vakterna var där. Vi bestämde oss för att smyga in till Quinn.

Det var lättare då vi kunde ha en plan B ifall vi blev påkomna.

Ett tyst mumlande kom från Jordi men jag tänkte inte så mycket på det. Hissen kom till sin destination och dörrarna öppnades. Vi gick ut när jag kände metall på mitt huvud. De visste vart vi var. Hur?

Tommy kom fram till ett rödljus med den röda lampan tänd men han fortsatte och sen blev han stoppad av en polisman.

Tommy var rädd att han skulle behöva betala böter eller följa med till polisstation. Men Tommy blev stannad för att polisen ville prata med honom: “Hej, jag ville bara fråga dig en sak”.

Tommy svarade: “Ok, vad är det?”

Quinn kom ut ur skuggan. Utan att tänka så tog jag pistolen från personen bredvid mig genom att vrida på hans arm. Jag tog mitt gevär i min andra hand och sköt två snabba skott på andra vakten. Sedan siktade jag på Quinn.

“Har du sett något konstigt?”.

“Inget som jag vet om.”

“Jaha men då får du fortsätta med din dag.”

“Du rör dig inte alls!”.

När Tommy skulle börja cykla iväg så märkte polismannen att det var hans väns cykel. Vännen hade ringt till polismannen och berättat att hans cykel var stulen. Nu började polismannen fråga:

Jag gick långsamt mot honom och nu var slutet här! Nu skulle jag äntligen få hämnd, tänkte jag. Men jag hade fel. Quinn tog ner sina händer. Jag skrek hastigt åt honom men hans leende sa allting. Jag kollade mot Jordi. Han tog sitt gevär och riktade det mot mig långsamt.

“Vart har du fått den dära cykeln?”

Tommy märkte att polismannen skulle ta in honom för att Tommy hade snott en cykel. Tommy började cykla iväg från polismannen.

“Jag sa ju att du var dyr”, sa han till slut.

Ali Mohammed Dib

Nu hade Tobbe tankat. Efter att han hade lämnat macken så exploderade den. Tobbe kollade bakåt och sen kollade han på en väska som han hade bredvid sig. När Tobbe började närma sig baren så kom polisbilar och brandbilar, det kom också en ambulans. Tobbe åkte som man skulle för att inte väcka uppmärksamhet och det funkade. Nu hade Tobbe parkerat och var på väg in med sin väska och planen när han såg Tommy komma gående.

33. TERRORIST­ ERNAS FALL Tommy kom till köket medan han letade efter alla i huset men inte en enda mus hördes och inte en själ syntes. Allt var tyst och tomt. Tommy gick på sina skosnören och snubblade nästan eftersom han glömt att knyta dem. Tommy undrade varför det inte fanns något användbart, men han var tvungen att gå till baren där han skulle möta Tobbe, sin bäste vän.

Tommy märkte att Tobbe stod där och de hälsade på varandra och gick in i baren. De slog sig ner och började prata om planen. Tommy sa att han hade rånat ett hus innan han åkte och att han även snodde en cykel men blev 131

SPÄNNING OCH BROTT

Medan Tommy åkte mot baren så förberedde Tommys bästa vän Tobbe sig för att åka. Tobbe förberedde sig för att åka medan han kollade sig själv i en spegel, han var typ 30 år och var lite nervös. Han hade sina svarta jeans och blå t-shirt och sina knutna nya Nikeskor. Efter det så kollade han på klockan som var 11:00 och han visste att det skulle ta cirka tio minuter att åka dit men han åkte 20 minuter innan. Men så såg han deras planering och tog den och gick ut ur huset, han gick fram till sin nattfärgade Porsche. När han startade bilen så var han tvungen att åka och tanka. Tobbe åkte till macken men det var en stor kö så han var tvungen att vänta.

påkommen av en polisman och att han hade kört iväg från honom. Men vad de inte visste var att polismannen från förut hade lyssnat på planen och spelat in den på sin mobil.

att vapnet var ljummet. Lars kollade in i hans ögon med en sträng blick och Peter förstod att han var avslöjad. Direkt började han förklara varför han skjutit vargen. Anledningen var att hans hund hade blivit så pass illa skadad så att Peter och hans familj var tvungna att avliva hunden. Det var inte det roligaste beskedet men samtidigt förstod han vad han hade gjort och ångrade det. Lars sa att han förstod varför han gjort det men om det hände igen kommer polisen få veta vad som har hänt. Peter var väldigt tacksam att han inte polisanmälde händelsen och han sa det inte skulle hända igen men samtidigt så kunde Lars inte lita på Peter för det var inte första gången han sa sådant. Veckorna gick och gick allt var som vanligt igen men plötsligt en natt så vaknar han av ett skott.

Vad han hade hört skrämde polismannen, de skulle spränga upp ett hotell med några politiker inuti och väskan hade en stor bomb i sig. Polismannen kontaktade andra poliser och berättade vad han hade hört.

Nu hade Tobbe och Tommy pratat klart och gick till Tobbes bil. När de skulle avsluta sina jobb så kom polisen och då märkte de att polisen visste om deras plan. Men innan polisen kunde arrestera de så gjorde de motstånd och blev skjutna av polismännen. Polismännen hade också stängt av bomben så att den inte skulle sprängas i tid.

Pang! Lars satte sig upp i sängen med ett ryck. Vad var det som hände? Inte nu igen. Med tunga steg reser han sig upp och går mot telefonen och ringer polisen.

Oskar Jansson

34. TJUV­ SKJUTNINGEN

Hampus Landin

35. ÅR 2019–2029 Jag satt i soffan och snackade med min dealer som jag skulle träffa om bara några minuter när det lät knack knack från dörren i lägenheten. Jag kollade igenom nyckelhålet och såg att snuten stod där.

Pang! Lars satte sig upp i sängen med ett ryck. Vad var det som hände?

SPÄNNING OCH BROTT

Snabbt reste han sig ur sängen tog på sig sin gråa randiga morgonrock sprang ner från trappan och ut ur dörren till den kalla dagen. Dimman låg som ett täcke över marken och molnen täckte hela himlen. En stund senare hörde han två skott till i skogen bakom sig han undrade vad i hela friden det var som hände.

– Om du inte öppnar så sparkar vi upp dörren och stormar hela jävla lägenheten, sa en av de sex eller sju poliserna som stod utanför.

Jag tog mina vapen och slängde ner dem från balkongen.

Jag tänkte ut en flyktväg; först tänkte jag att jag borde sätta mig i garderoben och vänta tills de stormade och sedan springa förbi och ner för trappan. Det kanske skulle gå på tio sekunder. Eller så hoppar jag från balkongen, det är ändå bara fem-sex meter ner till marken. Det borde jag klara, tänkte jag.

“Vem där?” Han fick inget svar.

Då tänkte han “det här måste jag undersöka.”

När han var i framkant med skogen hörde han ett brak. Då stannade han upp för att höra var det kom ifrån. Just då, femtio meter från honom kommer en skadeskjuten varghona utspringande och lägger sig på backen. Kort därefter kommer hunden ut och börjar bita i den nu döda vargen. Han hör ett ljud dunsande och vänder sig om och ser att grannens dörr stängs inifrån. Det som inte fick hända hade precis hänt ännu en varg hade dött. Han stod kvar i skogskanten men efter en stunds tänkande så bestämde han sig för att gå till sin granne och ta ett snack med honom.

Jag sprang mot balkongen, hoppade över i sidled och tog tag i räcket så jag hamnade hängande och sedan släppte jag.

Jag landade på gräs så det gjorde inte jätteont, det hade varit värre om jag hade landat på asfalt. Jag sprang allt jag kunde till min trimmade moppe men när jag skulle starta den så funkade det inte. Jag testade typ tjugo gånger och fattade att den inte skulle starta. Då kom jag plötsligt på idén att sno en bil, jag visste ju om ett kvarter där det stod olåsta bilar, så jag kunde bara ta en bil och köra därifrån. Jag började springa mot stället och samtidigt så försökte jag komma ihåg vilken bil som var olåst. Om jag minns rätt så stod det en svart Audi där som jag kunde sno.

Han knackade försiktigt på dörren men fick inget svar sedan tog han i med hela näven. Inget svar då heller. Plötsligt hör han en motor runt hörnet som startas då insåg han att nu försöker Peter fly. Lars springer med raska steg fram till bilen och rycker upp dörren med kraft. Han frågade direkt varför Peter var ute och jagade utan att säga något. Han frågade samma frågor flera gånger, Peter nekade till allt och sa att han inte gjort något men till slut kom Lars på ett sätt att ta reda på om det var Peter som hade skjutit vargen.

– Fan, det är längre än vad jag trodde.

Efter en lång springtur var jag framme, men ingen Audi syntes till. Jag hörde sirener som ekade över hela området, då började paniken ta över hela mig. En ringsignal hördes helt plötsligt från min mobil. Det var Danny, min polare.

Han gick fram till vargen och letade upp in– och utgångshålet sedan satt han in fingrarna och sökte efter kulan som förhoppningsvis satt kvar i vargen efter en stunds letande hittade han kulan och tog ut den. Han gick tillbaka till Peter och det första han såg var en man som satt och skakade av rädsla han kände även att det var som ett kallt lager i huset.

Lars frågade efter hans ammunition Peter försökte krångla sig ur det men Lars hade inget tålamod att lyssna på honom så Lars tog tag i Peters vapen och det första han märkte var

– Vad fan vill du, snuten är efter mig!

– Jag vet, dom söker igenom hela jävla Hässelby.

– Ner på marken! hördes en röst 20 meter bort, det var polisen.

Jag drog upp händerna i luften och gav upp, jag la mig sedan på marken och väntade på att han skulle komma och sätta 132

handbojor på mig. Momentet jag väntade på hände precis som i film, jag blev införd i en bil och de höll i mig hårt. Men jag var faktiskt ganska glad eftersom jag äntligen kunde börja om på nytt.

Men precis när jag skulle svara på hans fråga så såg jag min barndomskompis Danny utanför fönstret.

2029

– Ut ur bilen! skrek han tillbaka.

Klockan var 02:43 och ett ärende hade kommit in till Stockholms polisstation som sedan gick hem till mig. En skottlossning i Hässelby, en massa tankar for igenom mitt huvud när jag hörde vart skottlossningen hade skett.

Jag blev helt chockad.

– Tja Danny, vad gör du här? sa jag.

– Det är ju jag, skrek jag tillbaka, men då förstod jag varför han skrek så. Han hade en bomb på sig, en stor tickande bomb på bröstet.

Jag satte mig i min bil och började köra mot platsen. Jag var nära på att somna i bilen för att jag var så trött men en kaffe som jag tog med höll mig vaken, även fast jag hatade kaffe.

Jag fick sedan ett samtal från Tony, som är en polare till mig som också jobbade på stationen. Han berättade att det var två döda och tre skadade. Efter en stund var jag där, precis som han sa så låg det två lik med skynke över och de skadade har förts till sjukhus. Jag frågade en annan från stationen vad som hade hänt de två döda men han hörde inte. Jag frös och mina händer var som isbitar så jag började gå mot bilen.

– Rör dig inte! skrek jag.

– Spring då för helvete, den kommer sprängas, skrek Tony.

Men jag stod ändå kvar och försökte rädda honom.

– Det kommer inte att gå ju, skrek Tony.

– Ska du ha skjuts? ropade Tony.

Där satt jag och tänkte på hur mycket jag hade förändrats och väntade in den höga smällen som skulle ske om typ tre sekunder. Jag räknade 1-2-3 i huvudet men ingen smäll hördes och jag var ganska säker på att jag hade räknat rätt.

Jag tittade sedan fram bakom trädet och då förstod jag varför det inte hade smällt. Det var Tony som hade lyckats desarmera bomben.

– Ja, gärna, svarade jag.

Jag låste min bil, la nycklarna i fickan och gick mot Tony. Jag hoppade in i hans bil och så tänkte jag på hur skönt det skulle bli att få komma hem till värmen och lägga mig i min säng.

– Vill du hänga någon dag förresten, frågade Tony glatt.

Kelvin Strandberg

133

SPÄNNING OCH BROTT

Men jag kunde inte lämna honom att dö. Det stod nu tjugo sekunder på timern och jag insåg att jag också skulle dö om jag inte drog. Jag sprang det fortaste jag kunde därifrån och sökte skydd bakom ett stort träd.

SPร NNING OCH BROTT

Ali Mohammed Dib, 8g Sveket

Andy Engstrand Westlund, 8f Den mystiska mannen

Ella Mellberg, 8e Energidrycken

Hanna hรถglund, 8g Jag kommer dรถ

Oliver Axelsson Pajala, 8j Familj

David Gibson, 8e Ansiktet

134

William Österberg, 8h Flykten

Isabell Nilsson, 8h Mitt allt

Noel Jonsson Lundmark, 8i Halloween på Liseberg

SPÄNNING OCH BROTT

Mathilda Pettersson, 8e Misshandeln

Roaa Basaleh, 8f Den stora hemligheten

Mishra Mansoona, 8h Skadan

FÖRLORAD FRAMTID?

137

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

1. ALEENA

Hon körde upp på ett berg och stannade på en platå.

Man såg hela stan därifrån. Det var så vackert men ändå fult på samma gång. ”Hela mitt liv fanns i den här staden, wow” tänkte Alex. Aleena gick ut ur bilen och satte sig på motorhuven. Det gjorde Alex också. De satt och kollade ut på staden. Det var knäpptyst, inga fåglar som kvittrade, vindstilla och motorvägen var för långt bort för att höras.

– Jag hatar dig! Förstår du det! Jävla alkoholistjävel!

Han drämde igen ytterdörren och skejtade iväg på sin skateboard. Han hade Nirvana i lurarna. Den röda flanellskjortan och hans blonda hår fladdrade i vinden när han skejtade ner för backen till skolan. Det var kallt ute, sådär som det bara kan vara på hösten.

– Jag brukar åka hit och bara sitta här när jag mår dåligt eller bara vill bort från den här staden. Det hjälper faktiskt. Jag brukar kolla ner på staden och tänka på hur andra människor har det och var dom gör just nu.

Han var framme vid skolan, helvetet. Allt var ett enda helvete.

Skolan, hemma, utomhus, inomhus, överallt. Han höjde volymen i lurarna och gick in. Musiken fick honom att känna sig trygg, nästan lite cool på något sätt. Det kändes som om han var med i en film och att musiken i lurarna var hans bakgrundsmusik.

Hon kollade inte på Alex, hon bara stirrade ut över staden.

– Har du också jobbigt hemma?

– Inte lika jobbigt som du.

På lunchen satt han på sin vanliga plats, längst in i hörnet. Han skulle precis gå därifrån när han såg henne. Den vackraste tjejen han någonsin hade sett. Hennes stora bruna ögon hade honom i ett järngrepp. Han kunde inte röra sig, han satt där med sin skateboard i handen och bara stirrade. Hon var på väg mot honom. Han panikade lite men försökte spela cool.

Hon kollade på Alex. Hennes hand fördes långsamt mot hans. Dom kollade på varandra samtidigt som deras händer flätades samman. För första gången kände sig Alex älskad och brydd om.

– Jag har sett dig skejta.

– Min familj hatar mig. De är besvikna på mig. De vill att jag ska vara en typisk girly girl som har bra betyg och som är framgångsrik. Men jag är inte sådan. Jag gör mitt bästa i skolan men det är svårt när man inte känner sig älskad av sin egen familj. Nu har jag bara slutat bry mig om dem och jag beter mig hur fuck jag vill.

– Men hur är det hemma hos dig då? frågade han.

Hon kollade på honom med en blick som inte gick att tolka.

– Du är ganska jävla dålig faktiskt.

FÖRLORAD FRAMTID?

Han var som förstenad. Hon var så vacker. Han försökte säga något.

Alex förstod henne precis.

– Okej.

– Jag förstår hur det känns. Det enda man vill är att börja känna känslor igen.

Det var det enda han fick ut.

– Exakt. Och vet du en sak, Alex? Du får mig typ att känna igen.

– Hej, Aleena.

Hon sträckte ut sin hand.

Alex hjärta gjorde ett litet skutt och han blev varm i kroppen.

– H-hej, Alex.

– Vet du vad? Reverse card, hehe.

– Sträck ut handen då, Alex.

De fnissade till och la sig ner på motorhuven och bara stirrade upp i himlen. Det var helt tyst.

Hon tog tag i Alex hand och skakade den.

– Fuck den här stan. Vi drar härifrån. Vi kan skapa ett helt nytt liv, vi börjar om liksom. Det finns ju ingen i den här stan som vill ha oss här.

– Gillar du Nirvana?

Hennes blick var fortfarande svår att tolka.

Alex funderade på ifall han ville följa med eller inte. Han ville inte följa med men han ville inte förlora Aleena heller. Hon brydde sig om honom. Alla andra hatade honom ju, Aleena var ju den enda han hade.

– Mmm. – Nice.

Hon kollade ut genom fönstret och sedan tillbaka på Alex.

– Fuck it. Vi drar.

– Kom! Jag ska visa dig något!

Hon tog hans hand och de satte sig i bilen och körde iväg.

Ingen av dem visste vart de skulle. De bara körde. Efter tre timmar av karaoke, skratt, tystnad och snack så stannade de på en restaurang för att äta. Hon tog Fish n Chips och Alex tog en klassisk hamburgertallrik.

Hon tog tag i hans arm och gick med raska steg ut till parkeringen.

När de kom ut till parkeringen så sprang hon till en bil och hoppade in i den.

– Var är vi ens?

– Kom då!

Han hade munnen full med mat.

Hon vinkade dit Alex. Det var inte kallt ute längre. Han var helt varm i kroppen. Alex sprang och satte sig i bilen.

– Jag kan kolla.

– Oj, vi är i Russ.

– Vart ska vi?

Hon blev förvånad.

– Till ett ställe. Jag berättar när vi är där.

138

– Jävlar, vi är fan långt hemifrån asså.

Alex började bli nervös igen. Så där som han blev i vapenbutiken. Han nöp sig i armen och viskade för sig själv: “Skärp dig nu! Du vill ju det här... eller”.

De fortsatte äta och plötsligt så stannade Aleena upp.

– Asså, har du märkt en sak. Vi är ju typ samma person, fast jag är tjej och du är kille.

Efter tre timmar av tystnad så var de framme vid skolan.

Svetten började pärla sig i pannan på både Alex och Aleena.

De gick ut ur bilen med varsitt gevär i handen. De började gå mot entrén. Det kändes som om de var i en film, som att gå i slowmotion till någon cool bakgrundsmusik. De stannade utanför entrén.

– Aaa, det är vi fan.

– Jag skulle inte klara mig utan dig, förstår du det.

Hon lät nästan lite arg.

– På tre.

Hon böjde sig över bordet och gav honom en kyss. Han blev chockad. Det kändes som att det gick lite för fort fram men han klagade inte. “Jag gillar ju henne. Vi är ju samma person, hela vår hemstad hatar oss. Hon är ju den enda jag har och hon skulle inte klara sig utan mig” tänkte Alex.

Hon kollade på honom med en blick som bara hon kunde ge.

Han bara slukades in i den direkt när han kollade på henne.

– Ett, två, tre!

De började skjuta runt sig. Allt som rörde sig sköt dem. Det pep i öronen på båda, det var som om de var i en bubbla.

Det enda de hörde var skräckslagna skrik och gråt och ljuden från gevären. Sakta men säkert avtog skriken och det blev tystare och tystare. Till slut så hörde man bara lite snyft här och var. Aleena sköt en kropp som redan var död för skojs skull. Aleena kollade på Alex, de hade inte sagt ett knyst till varandra sedan de kom in genom entrén. Båda var helt blanka i pannan av svett. Adrenalinet var fortfarande högt som ett höghus.

– Tycker inte du att vi behöver en revansch?

– Jo. Alla i den där staden förtjänar att dö.

Han var inte säker på om han menade det eller inte. Det bara slank ur honom.

– Men...

Hon lutade sig fram igen och viskade i hans öra.

– Ska vi inte göra det då? Liksom, tänk dig. Alla på skolan, döda, och det är vi som har gjort det.

Aleena kollade på honom med sina vackra ögon. De glittrade av iver och förväntan. Alex blev som inslukad i dem. Han började känna samma hat och iver som hon gjorde.

Runt dem låg alla som på hög på varandra, döda. Alla som någonsin hade hatat dem.

– Aaa.

– Det är lagligt att köpa vapen i den här stan.

Alex kollade runt sig. Verkligheten började komma ifatt honom. Han kollade på sina händer, på kropparna, på geväret och upp på Aleena igen. Verkligheten hade kommit ifatt honom nu och Alex insåg vad den här kvinnan hade fått honom till att göra.

Han kollade på henne och smålog. Han blev förvånad att han verkligen sa det där men han visade det inte.

De tog en springnota och sprang ut och satte sig i bilen.

Aleena tryckte på gasen och de körde till närmaste vapenbutik. När de kom fram till kassan i vapenbutiken rann svetten i pannan på Alex. Han visste att det var helt lagligt det de gjorde men han var ändå nervös. Det kändes som om han i kassan kunde läsa tankar. Att han visste vad fan de höll på med. De gick fram till kassan med två stora gevär.

– Vad fan har vi gjort…? Vad fan har vi gjort!?

Han började andas häftigare, sådär som man andas när man får en panikattack.

– Något helt fantastiskt.

– Ska inte ni vara i skolan? frågade mannen i kassan.

– Eee jo, heh, eeeemmm.

Hon gjorde en liten piruett med ett leende på läpparna. Hon såg så tillfredsställd ut.

Han var så nervös. Det kändes som om han skulle svimma vilken sekund som helst.

– Du är ju sjuk i huvudet på riktigt! Du är ett jävla psykfall förstår du det!

– Jo, det ska vi men nu är vi här så ta pengarna och håll käften.

Paniken började blandas med ilska. Det kokade i honom, han ville bara nita till henne riktigt hårt. Han skulle gå fram och nita till henne men han avbröts av sirener.

Hon slängde pengarna på bordet, tog vapnen i ena handen och Alex hand i andra och drog.

– Helvete, snuten är här!

– Vilken pussy du är, sa hon medan de gick med raska steg till bilen.

De satte sig i bilen. Det var knäpptyst.

Paniken inom honom ökade bara mer och mer. Han kollade på geväret, upp på Aleena som fortfarande stod och njöt och ner på geväret igen.

– Vad ska vi göra nu då? Vi måste ju ha en plan.

– Skjut mig, Aleena. Skjut mig!

Aleena gav ifrån sig en suck.

Han kollade på Aleena med en bestämd och allvarlig blick.

Aleena log mot honom.

– Fuck planer. Skjut alla bara.

Okej: )

De började åka hem, mot skolan. Ju närmare skolan de kom desto mer började Alex ångra det här. “Det är alldeles försent att ändra sig nu” tänkte Alex.

Det blev svart.

Alice Beidegård 139

FÖRLORAD FRAMTID?

– Vi gjorde det, sa Aleena med ett förvånat skratt.

2. BAKOM MÖRKER FINNS BARA MER MÖRKER

När han väl kom fram försvann alltihop. Allt ljus, allt hopp.

Han kunde inte tro det, hur kunde han ha sett ett ljus som aldrig fanns? Han var ju kvar på samma plats, i samma cirkel, i samma fotavtryck.

Det är sant som de sa: “Bakom mörker finns bara mer mörker”.

Enya Rüdiger

3. BRON

Kai tittade sig omkring men allt han såg var mörker, vart han än tittade var det bara kolsvart. Han ropade på hjälp men allt han fick till svar var vindens susande ljud. Han kände hur pulsen höjdes i rädsla medan kallsvetten började rinna ner för pannan. Var han helt ensam?

Jag kollade in i hans glittriga ögon och våra händer flätades ihop. Himlen var svart och ljuset från månen låg blankt på vattnet. I det där ljuset åkte en båt med stort segel och långt bort i horisonten såg man en stad lysa svagt. Men anledningen till att vi var där vi var började för tre veckor sedan…

Han satte händerna mot den kalla fuktiga sanden medan benen vacklade när han tryckte upp sig från marken. Han orkade inte bry sig om hur huvudet värkte, allt han kunde bry sig om var att hitta en väg ut.

Jag klev in innanför dörren och jag hörde hur mina föräldrar bråkade ute i köket. Jag hatar att höra dem bråka så jag gick upp på mitt rum där ljudet av bråket blir lägre. Efter ett tag blev det tyst ifrån köket så jag gick ner för att se om det hänt något. När jag kommit till köket var ingen där då hörde jag fotsteg i vardagsrummet. Jag gick dit och min bror Torleif satt i soffan. Framför honom stod mamma och pappa. “Sätt dig är du snäll”, sa mamma till mig. Jag satte mig och de började prata om att mormor har varit sjuk ett tag. “Jag och mamma har kommit överens om en sak”, sa pappa efter en stunds tystnad och Torleif började se förundrad ut. “Vi ska flytta till Kalmar”, sa mamma och kollade mig i ögonen. “Ska vi flytta dit bara för att mormor är sjuk”, frågade jag och tog en klunk av vattnet. ”Hon har varit sjuk länge och jag har fått ett jobb där”, sa pappa med en darrig röst.

Ögonen flackade runt i mörkret efter en väg ut men bara till hans besvikelse. Han försökte skrika efter hjälp men det gick inte, det var som om att rösten hade försvunnit.

“Varför går det inte” tänkte han tyst för sig själv.

Allt och alla hade försvunnit, han var ensam kvar, utan att kunna prata eller ens se någonting. Det enda sättet han kunde hitta en väg ut var genom att gå helt ensam och helt tyst i mörkret.

FÖRLORAD FRAMTID?

Kai såg sig omkring, det kändes som han hade varit där förut.

Han hukade sig ner mot marken och satte händerna mot sanden, det första han kände var ett svagt fotavtryck. “Är det någon mer här än jag” tänkte han tyst för sig själv.

Jag gick ut på bron med tunga steg och tänkte på allt som hänt de senaste tre veckorna. I början av bron såg jag någon som sprang mot mig.

Tankarna snurrade runt i huvudet på honom: ”Tänk om det finns någon till här.”

“Tänk om den vet en väg ut.”

Första dagen i skolan och jag skulle börja i en ny klass. Jag gick igenom korridoren och allas ögon var riktade mot mig.

“Hej och välkommen Frideborg”, sa läraren när jag gick in i klassrummet. Jag satte mig längst bak och då var det inga där. Alla andra kom in i klassrummet, men ingen satte sig nära mig. Läraren började ta närvaro och efter det sa hon “Vi har en ny tjej i klassen”, och då kollade alla bak på mig.

“Frideborg du kan väl komma fram hit och berätta lite om dig själv?” fortsatte läraren. Jag gick fram och ställde mig framför en grupp främlingar. “Ja, jag heter Frideborg och jag flyttade hit för en vecka sedan”, sa jag och alla började fnittra och viska med varandra. Jag gick snabbt tillbaka till min plats och var helt tyst. När lektionen var slut satt jag på en bänk utanför klassrummet medan jag såg alla andra spela fotboll utanför.

Det här var en chans att komma hem, kanske den enda.

Men ju mer han kände på fotavtrycket desto mer bekant kändes det. Han tryckte ner handen i fotavtrycket och kände hur tårarna började bränna i ögonen, det var hans egna fotavtryck, han hade bara gått runt i cirklar. Ögonen svullnade upp mer och mer medan tårarna rullade ner för Kais kinder. Allt som gick runt i hans huvud var: “Det finns ingen väg ut, jag kommer dö här”. Allt hans hopp om att komma hem bara rann ut tillsammans med tårarna, hur kunde han ens vara så dum att han trodde det fanns någon mer där, någon som visste en väg hem.

Kai hade suttit där i vad som kändes som timmar medan tårarna bara föll. Det fanns ingen anledning att resa på sig, han skulle ändå bara gå runt i cirklar. Han orkade inte hålla uppe ögonen längre. Precis när ögonen hade slutits ihop så kände han ett starkt ljus, han öppnade upp ögonen och fick ljuset rakt i ögonen. När han väl hade vant sig vid ljuset såg han hur långt bort det var men han brydde sig inte, det var hans enda hopp.

Jag kunde acceptera att vi flyttat, att jag förlorat alla mina vänner och inte fått några i min nya klass. Det enda som jag inte kunde acceptera var att mormor var sjuk och snart skulle lämna oss. Det var när vi hälsade på henne på sjukhuset som jag började fundera på att ta mitt liv.

Vi gick igenom den långa och kala korridoren. Mamma stannade vid rum 28 och gick in. Vi andra följde efter och där inne på sängen låg mormor likblek som hon var. Jag och Torleif satt på sängkanten och blåste upp plasthandskar som vi lekte med. En maskin i rummet började pipa och personal sprang in och bad oss gå ut. Jag fick panik och visste inte vad som hände. Efter ett tag kom de ut och sa att det bara var att droppet som var slut och att mormor mådde bra. Vi gick in

Han reste sig upp från marken och tittade bort mot ljuset, det kunde vara en väg hem. Sanden drogs under hans fötter när han gick rakt mot ljuset. Plötsligt blev det svagare men han tänkte inte missa sin enda chans. Han sprang allt vad han hade, benen värkte av hur hårt han tog i men allt var förgäves.

140

igen och sa hej då och sen åkte vi hem igen.

urringat och kort eller ett svart spetslinne som var kort och ganska lågt i ryggen. Jag frågade Elin vilken outfit hon tyckte var bäst och hon valde det röda sidenlinnet. Elin själv hade ett par svarta högmidjade shorts och en svart kort t-shirt.

Jag var ute på bron och stod på mitten när jag såg att personen som sprungit mot mig var Torleif. Han stannade vid mig och satte sig på räcket. “Vad gör du här?” frågade han och andades tungt. “Jag ville vara ensam ett tag för att tänka igenom allt som har hänt”, svarade jag och kollade honom i ögonen. Efter ett tags tystnad frågade jag:

Innan vi drog in till stan så skulle mamma bara ut med hunden och då smet jag och Elin ner till spritskåpet och tog en av de mindre vodkaflaskorna och sprang upp igen. När vi skulle gå mötte vi mamma i hallen och sa hejdå innan hon hann fråga när vi skulle komma hem.

– Varför kom du hit egentligen?

– Det har hänt en sak med mormor.

– Vad? frågade jag.

Han förklarade att hon ramlat ut ur sängen och mist livet. Jag fattade inte först, men sen började tårarna falla ner på kinden.

– Jag har funderat på en sak sen vi flyttade och jag kommer göra det, sa jag till min bror.

– Vad? frågade han.

När vi gick av bussen var det bara några hundra meter till skolan, man hörde musiken ända hit. Vi tog några klunkar på vägen, vilken galen fest detta skulle bli. Elin såg Kevins bil och sa åt oss att skynda på lite. Efter ett tag på festen var alla lite lulliga, jag tror jag hade hånglat med fem killar hittills och gett två en lapdance. Amanda satt bara där och pratade med några andra killar och Elin och Kevin satt och hånglade i sitt lilla hörn. Jag såg plötsligt Oskar komma innanför dörren, han satte sig bredvid mig men sa inget. Så jag fick börja konversationen.

Jag sa inget utan tittade honom i ögonen och tog tag i hans händer. Efter en stund släppte jag taget och gick mot kanten av bron. “Jag kommer sakna dig”, sa jag med tårar i ögonen och tog ett steg ut över kanten och började falla.

Carolin Larsson

4. BRYGGAN

“Visste inte att du oxå skulle hit”, sa jag med min lilla flörtröst.

Vi har inte på oss så mycket, Elin står och skakar snett bakom mig. Vinden sveper genom min tröja. Vi står här på bryggan som för ett halvår år sen men nu är vi bara två.

“Nä, inte jag heller men polarna skulle hit så jag hängde med”, sa han medan han kollade ner i ciderflaskan. “Ska du mä ut? Ska ta en cigg.”

Den kalla luften gör så att alla hårstrån på kroppen reser sig.

Alla ljuden från skogen ekar över sjön. Den röda kvällssolen speglar sig i isen. Elin och jag står här en sista gång innan allt försvinner. Allt det som hänt det senaste året... Jag kollar Elin rakt in i ögonen och alla minnen kommer tillbaka.

“Röka får du göra själv men jag kan följa med.”

När vi var på väg in igen så kom Amanda i full fart, det såg ut som hon grät så jag bad Oskar hämta Elin. Jag skyndade mig efter Amanda, hon var på väg mot vattnet och något blänkte till i hennes hand. Hon var snabb ut på bryggan, hon ställde sig längst ut och skrek med tårar i rösten.

Det började efter att vi gick på sommarlov från nian. Jag, Elin och Amanda var bästa kompisar. Vi hade alltid gjort allt tillsammans men Amanda började bete sig konstigt. Hon ville inte hänga lika mycket längre. Hon gick inte på några fester från början, sen fick vi med henne på en fest. Det var festen på min gamla mellanstadieskola i idrottssalen, skolan låg vid vattnet. Jag minns allt som hände precis som igår. Den 26 juli klockan 21.36, skulle aldrig glömma det datumet.

“SARA, kom INTE längre ut!!.... JAG HATAR HONOM!!”

Elin kom och ställde sig bredvid mig. Jag såg vad hon hade i handen… en kniv. Kniven hon hade fått av sin pappa när hon fyllde fjorton eftersom hon älskade att vara ute i skogen. Den kan väl inte fortfarande vara vass? Jag tog sats och började springa ut på bryggan men det var för sent. Hon satte den mot halsen och skar djupt. Blodet sprutade ut från hennes hals och hon ramlade i vattnet... Jag föll ihop på bryggan och skrek rakt ut. Inga ord, bara smärta.

Det var en helt vanlig morgon, mamma hade gjort pannkakor till frukost. Elin skulle komma hem till mig vid 12 och vi skulle dra in till stan och hänga med Kevin, hennes kille, och hans gäng. Vi hade pratat med Amanda dagen innan och hon skulle möta oss i stan vid halv åtta och vi skulle ta bussen tillsammans. När Elin och jag var klara på stan sa vi hejdå till killarna och drog hem till mig för att fixa till oss och äta.

“Smärtan, jag kan fortfarande känna den. Det är som att någon slitit ut ens hjärta, det finns inga ord att beskriva den med.”

Jag kollar på Elin igen och ser att hon också gråter. Jag ser Kevins bil rulla upp vid bryggan, framdörrarna öppnas och Kevin och Oskar kommer ut ur bilen. De skriker, jag hör inte vad det är de försöker få fram men det enda jag får fram är:

Vi kom hem till mig, jag gick och duschade och Elin drog in på mitt rum och snackade med någon kompis. Jag hann bara sätta på mig mjukisbyxor, en hoodie och att borsta igenom håret innan mamma ropade att det var det mat. Elin var som en familjemedlem hemma hos mig, hon har sin egen plats vid matbordet. När vi ätit klart så gick vi upp och gjorde oss i ordning. Medan Elin sminkade sig så klädde jag på mig och provade några outfits. Jag valde mellan ett par vita högmidjade shorts och ett rött sidenlinne som var ganska

“Han är vidrig, hur kunde han?”

Jag tar samma kniv som Amanda hade i handen för ett halvår sen.

Hanna Hagberg 141

FÖRLORAD FRAMTID?

Vi gick till bussen som skulle gå om två minuter. På vägen till bussen såg vi Oskar och hans gäng. Oskar, som jag haft ett crush på sedan sjuan, blinkade åt oss. Han skulle nog också till festen. När vi gick av bussen på stan mötte vi Amanda, hon hade sina svarta shorts och en vit hoodie som hon alltid hade.

Vi gick in på ett fik och gick till toan alla tre. Vi låste dörren snabbt och öppnade flaskan som låg i Elins handväska. Vi tog några klunkar var och la ner den igen. Vi sprang från fiket till bussen, som tur var så var den sen och hoppade på den.

5. CASPER

saknar honom. Ord kan knappt beskriva hur mycket. Jag förstår varför han inte orkade mer, men såklart så har jag skuldkänslor för att jag inte hjälpte honom Om jag hade gjort de så hade han kanske levt idag.

– Jag vet att det är jobbigt just nu, men jag vet att din mamma är stolt över dig och att hon vakar över dig. Jag vill bara ditt bästa och det vet du, sa jag till honom.

Ebba Bernhardsson

6. DEN KÄNSLAN JAG EN GÅNG HADE

– Ja, såklart att de är jobbigt, men jag tror nog att jag måste sörja själv, men du vet att jag alltid kommer att älska dig vad som än händer, sa han till mig.

Just då visste jag inte vad som skulle hända, jag visste ingenting. Idag så saknar jag honom så otroligt mycket så att det gör ont. Jag minns den dagen, så jag tänker berätta lite om vad som hände.

Vi snackade i korridoren; han var ledsen, riktigt ledsen, hans mamma hade precis tagit livet av sig.

4/8/18 Det var dagen då du lämnade denna värld. Det var då du bestämde dig för att lämna mig men det var också den dagen du föddes. Den bästa dagen i mitt liv. Jag har alltid sagt till dig att mitt liv slutade den dagen du föddes men det jag aldrig hann berätta för dig var att mitt liv inte hade börjat. Den dagen du föddes var den dagen mitt liv startade.

– Jag kommer att finnas här för dig, alltid, sa jag till honom.

– Och jag för dig, sa han till mig.

Jag gick igenom korridoren på väg till mitt skåp, och jag tänkte på vad han hade sagt till mig för cirka tio minuter sedan, det var jobbigt att se honom så ledsen. När jag väl var vid mitt skåp sǻ hämtade jag min svenskbok och datorn. Jag kollade på honom, han stod med sina kompisar, han kollade på mig, det var en ledsen blick.

10/8/18

FÖRLORAD FRAMTID?

Jag var på din begravning. Överallt låg det vita blommor. Du hade alltid älskad vita blommor. Du trodde på att de gav oss hopp. Kistan låg mitt i rummet där alla gick förbi och kastade en blick. Barnen skrek och grät och slet tag i mig. Jag visste inte vad jag skulle göra men jag var tvungen att vara stark för mina barn även om jag aldrig har känt en känsla som är lika stark som att se sin egen syster bli nedgrävd på grund av ett misstag jag hade gjort. Det skulle ha varit jag som blev nergrävd och inte du. Jag skulle göra allt för att spola tillbaka tiden men det gick ju inte. Vi människor har inte förmågan att vrida tillbaka tiden. Vi kan önska och drömma.

Jag fick en klump i magen och fortsatte att gå till min svensklektion.

Jag hade precis slutat skolan och jag skulle hem men såg att det stod massa polisbilar och en ambulans vid ån nära skolan.

Det var den vägen jag brukade gå när jag skulle till och från skolan.

Jag började gå närmare, fast väldigt försiktigt, det var folk som skrek och grät, något allvarligt hade hänt, tänkte jag. När jag hade kommit nära platsen så såg jag vad som hade hänt, det var en kropp, helt blek. Sen såg jag vem det var.

Jag trillade ner på marken med händerna för ansiktet och skrek:

Jag borde ha frågat dig hur du mådde. Jag borde ha tagit hand om dig. Jag borde ha varit där för dig när du behövde mig. Jag borde inte ha fokuserat på mitt jobb. Jag borde ha uppfyllt löftet om att jag skulle finnas där för dig när du behövde mig. Nu är det för sent. Du hade fått nog, du gav upp. Du försvann ifrån denna värld till en annan.

– NEEEEEEEEEJ!!!!

10/8/18 00:30

Jag grät och grät, poliserna försökte lugna ner mig men det gick inte. Allt är försent, de sa att hans liv inte gick att rädda, att Casper hade drunknat.

Jag visste att jag borde ligga och sova men jag kunde inte.

Varje gång jag la mig ner i ett försök av att vila så såg jag ditt ansikte. Det jagade mig vart jag än var. Ingen var hemma och kunde trösta mig. Jackson var på en jobbresa och jag låg här och önskade att du var här.

– CASPEEEEEER!!!!!!!!!!!!!!! skrek jag medan jag grät.

Jag stod kvar på platsen och såg de bära in kroppen i en likbil som sedan körde iväg. Många tankar gick runt i mitt huvud, jag stod kvar i chock och kollade mot ån där allt precis hade hänt.

Benen upptryckta mot brösten och tårarna som rann ner som en flod i detta stora rum, gjorde mig galen. Jag tog tag i den lilla silvergrejen som du ägde för några år sedan. Du hade berättat för mig hur mycket det hade hjälpt dig och att jag skulle ha kvar den som minne. Nu önskar jag att den kunde hjälpa mig lika mycket som den hjälpte dig, min älskade syster.

– Vill du att vi ska ringa dina föräldrar? sa poliserna till mig.

– Mmm, sa jag, sedan så sa jag min mammas nummer.

Efter att jag väntat vid ån med poliserna i cirka åtta minuter så såg jag mamma komma springande. Hon kramade om mig och sa att allt kommer att bli bra igen. Jag började gråta igen, fast mycket mer den här gången. Hon kramade bara om mig.

11/8/18.

Idag var det en speciell dag för vår familj. Idag var det Helin och Jaidens födelsedag. Det kändes konstigt att kalla dem det. Du brukade kalla dem det, inte för att de gillade det men du brydde dig inte. Efter ett tag blev de vana vid det. Men idag ville ingen av dem fira sin födelsedag. Jag försökte få

Idag så var de ett år sedan detta hände, jag tänker på det ganska ofta. Jag tänker även tillbaka på hur hans begravning var, den var fin, väldigt fin begravning, men gud vad jag 142

dem att fira sin födelsedag men då sa de något som skulle jaga mig för resten av mitt ovärdiga liv. De sa att varje år var de närmare sin död och att fira sin död skulle inte göra saken bättre.

fötterna. Jag slirar på det hala och vassa gruset och faller till marken. Den hotfulla klungan med långa ansiktstäckande masker och långa rockar är lika svarta som natten. Om jag varit själv hade jag nog gett upp men nu är jag inte ensam.

Jag tänker inte låta Greta gå detta livsöde till mötes. Något sliter mig upp från den blodstänkta asfalten och får mig att fortsätta med ett nu tydligt mål, en gränd smal och trång som leder till det gamla ihopsjunkna hospitalet.

Deras far hade kommit hela vägen från Amerika för att överraska dem. Jag har aldrig sett dem le så stort som de log idag. Detta var första gången jag såg min familj vara glad efter din död.

Med mitt blonda hår uppsatt i en bulle såg jag mig själv i spegeln. Mina kristallblåa ögon var blodsprängda. De mörka ringarna under mina ögon visade de kalla och sömnlösa nätterna. Jag var vaken och önskade att du var här. Mina läppar som du tidigare brukade beundra var bleka och torra.

Jag känner den bekanta och brännande känslan av att vara iakttagen. På mina sårade knän och skakande armar hasar jag mig upp i sittande ställning och betraktar den sargade omgivningen. Den dimmas snabbt av tårar som fyller mina ögon till bristningsgränsen men jag avbryts av en liten och iskall hand som tar tag i min arm. Min blick vrids ner mot Gretas ansikte och jag känner hur marken försvinner under mig; insikten om att något är fel, riktigt fel tar andan ifrån mig.

Hennes lilla och oskyldiga ansikte är likblekt och förvridet i smärta, när jag ser hur tårar växte sig stora i hennes bedjande ögon finns det inga tvivel kvar. Snart är det inte jag och Greta mot världen utan världen och pesten mot mig, ensam.

Utsvulten och utlämnad åt ödets svarta mörker. Jag reser mig upp på skakiga ben och drar upp Greta i min famn, mina tunna armar kämpar för att hålla henne uppe medan jag går runt hospitalet. Jag klamrar mig fast vid henne, klamrar mig fast vid den lillasyster som betyder allt för mig, som snart kommer vara borta. De stora trädörrarna tornar upp sig framför mig när jag står med min skakande lillasyster i famnen, så hårt jag kan bankar jag på dörren.

Sakta men säkert började jag må bättre. Jag kunde känna hur skuldkänslorna började lätta. Men jag hade en lång väg att gå. Detta var bara början.

Nasteho Abdulahi Yusuf

7. DET SVARTA KOMPAKTA MÖRKRET Hjärtat hamrar mot bröstet. Det stramar ända till nacken, den främmande höghusstora mannen håller mig bakbunden. Jag ser hur mina föräldrar slits bort från oss och för varje sekund kommer de bara längre bort. Till marken faller inte bara grus som sprätter runt oss likt meteorer utan även mina ensamma och övergivna tårar, för det finns ingen kvar som kan torka dem. De försvinner, borta för alltid och mannens grepp släpper och jag faller lealöst ned på marken, blodig och död på insidan. Mammas sista ord ekar inom mig och det vidriga samvetet fyller hela den blåslagna kroppen. Greta, den treåriga flickan, som nu kryper fram och söker stöd hos den storasyster som precis övergett henne för sin egen sorg.

Jag sitter på kanten till den unkna säng Greta sover i. Hennes skrik känns som knivar i hjärtat och de tårar som rinner längs hennes kinder får mig att vilja be till gud för att hon ska slippa lidandet, få börja om igen på nytt. Jag lutar mig fram och trycker mina spruckna och blödande läppar mot hennes svettblanka och heta panna och reser mig darrande upp. Viskar ett farväl och ett löfte om ett återförenande.

Sedan lämnar jag henne, utlämnad åt pestens hårdhänta och hänsynslösa styre. Jag orkar inte se när hon som jag älskar över allt annat vrider sig av smärta och obehag.

Jag slungas in i det kalla och ansvarsfulla vuxenlivet som väntar med ett hånleende, klamrar mig fast med den lilla hand som är mitt sista hopp. Men egentligen är vi bara två barn. Två barn med insjuknande kinder och tomma blanka ögon. Två barn utan varken föräldrar eller hem. Två barn som inte tillhör sig själva utan pesten och ödet som ser oss som marionetter. Två barn som är ensamma och utlämnade åt den bistra världen som väntar.

Hospitalets tunga dörrar slår igen bakom mig med en smäll, tårarna piskar mina kinder och hela mitt inre stormar. Jag rycks bort från dem jag älskar och kastas runt likt en trasdocka i min inre storm. Smaken av blod fyller min mun innan allt blir svart, mina ben viker sig och en fruktansvärd smärta fyller hela min kropp.

Mikaela Roos

Pestläkare, de kommer gående rakryggade och med vakande ögon. De saktar in och vrider på huvudet och sedan börjar jakten; pekande fingrar och hotfulla rop väcker mig ur den oklara dimman. Jag sliter upp den oroligt sovande treåringen och springer, springer så snabbt jag kan på det bara kalla 143

FÖRLORAD FRAMTID?

Vi ligger och trycker mot en av hospitalets kalla och skrovliga väggar, den slitna och gamla busken river upp skinnet på våra ömma kroppar. Kylan kryper sig in under de tunna lagret kläder, under den bleka och trasiga huden och biter sig fast. Den fryser ens själ och tömmer en på den livsglädje som borde finnas i ett barns liv och vardag. Sinnessjuka skrik ekar i mitt tomma inre och barns gråt skär in i märg och ben.

Faktumet att vi kastats ut från vårt hem och slitits bort från våra insjuknade föräldrar för knappt tre dygn sedan är obegripligt, nästan lika obegripligt som att världens undergång verkar vara nära. Pesten är som ett kompakt mörker som snabbt sprider sig i hela världen och slukar allt i sin väg utan hänsyn för någon eller något.

Jag gick ut idag för första gången efter din död. Överallt kunde jag se hur folk sörjde. Den vackra himlen som brukade vara blå var grå och mullrig och det regnade. Det var som om hela världen sörjde din död. Staden var inte som den brukade. Den var tom. Det var några få människor som satt i den lilla cafeterian som du hade jobbat i. Sakta men säkert började jag komma över det som hade hänt. Jag visste att det skulle ta längre tid än detta för att komma över dig. För att komma över din död och skuldkänslorna.

8. DET VIKTIGA ÄR ATT FÖRSÖKA

stod mitt på bordet medan jag väntade på att mamma skulle svara. “Nej, jag är inte rädd. Jag är bara lite trött” svarade mamma medan hon öppnade munnen, knep ihop ögonen och formade näsan till ett tryne. Ett svagt läte kom ut och jag kände ända från andra sidan bordet hur unket hennes andedräkt luktade. “Mamma du vet väl att jag märker att du håller något inom dig” sa jag och lade huvudet på sned.

“Okej då. Men August nu åker vi till sopstationen.”

“Knack knack. August? Är du vaken?” sa mamma med en gäll röst. “Ja, jag kommer!” kastade jag ur mig. ”Det är faktiskt dags att vakna nu! Jag har gjort iordning frukosten, så det är bara att sätta sig”. Energiskt kastade jag täcket åt sidan. Lakanet var grönt och rutigt med rosa björnar på.

“Tur att killarna i skolan inte sett mitt täcke” tänkte jag. Jag låg en stund och försökte vänja min kropp vid den kalla temperaturen. Det kändes som att 1000 iglar snirklade sig långsamt över mitt bröst. “August, nu får du faktiskt komma” sa mamma som nu var precis utanför min sovrumsdörr. “Jag är på väg mamma”. Långsamt gick jag med tårna i golvet fram till min stol. Den stod i riktning mot spegeln. “Tänk hur många minnen jag har tillsammans med dig och morfar” sa jag tyst för mig själv till stolen. “Mamma också för den delen.” Jag satte mig ner och tittade i spegeln. Det enda jag såg var en ful och kort kille med svarta ringar under ögonen. Spegeln var täckt av ett tunt dammoln. Fläckar av pormaskar och tandkräm bildade en stjärnhimmel över spegeln. Det märktes att jag inte tvättat spegeln så ofta. Jag vände bort blicken från den obehagliga synen.

FÖRLORAD FRAMTID?

Jag strök över motorhuven på bilen och kände hur den brunröda plåten färgade av sig på min hand. Mina händer åkte fram och tillbaka som vågor över motorhuven och jag kände den skrovliga ytan. Det var en Ford Fiesta 1.2 i årsmodellen 1998. Den var i brandröd färg och hade ett klistermärke på motorhuven där det stod “WARNING! Touch and you die!” “Mamma, jag glömde en sak. Jag springer in och hämtar den.” Jag skyndade in igen så snabbt jag kunde.

Trippade uppför trappan och i mitt rum. Under min säng låg handbojorna som pappa gett mig innan han avskedades som polis. Jag sprang med andan i halsen ner för trappen och ut ur huset, låste fort och kastade mig in i bilen. “Vad ska du ha handbojorna till?” sa mamma med en ängslig ton. “Jag tänkte att vi kan ha lite kul och slå sönder några glasflaskor med dem.” sa jag med en ljus ton. “Det där borde jag kanske inte ha sagt”. Tänkte jag tyst för mig själv. Jag försökte se så naturlig ut i ansiktet som möjligt för att mamma inte skulle ana något. “Jo August, jag ska berätta en rolig sak” sa mamma. “Jo, det är så att… Det var något som avbröt mamma, jag tittade mig omkring men såg ingenting. Bara en kille i min ålder som raskt med stora kliv med näsan pekande nedåt. “Eh jo, vad var det jag skulle säga. Just det. Du har fått en tid på BUP till ikväll” sa mamma som helt plötsligt lät mycket gladare. “Ja, fan va nice!” Jag försökte höja tonen för att mamma skulle tro att jag blev glad. Jag sträckte mig fram till mamma och omfamnade henne. “Jag älskar dig mamma.”

Det blev en väldigt hastig kram eftersom mamma var tvungen att köra så att vi inte skulle köra av vägen. Jag hörde henne mumla “älskar dig med.” Jag såg hur mammas smilgropar hade trängt sig fram

På min fåtölj hängde mina himmelsblåa jeans. Det var ett litet hål på vänstra knäet som jag fått när jag bröt benet förra året.

Jag strök över det sträva tyget. Jag kände hur små dammkorn trängde sig in under min nagel. Mina naglar var långa och svarta av smuts. Jag tittade mig runt i rummet och letade efter min tröja. På sängkarmen hängde den. Min favorittröja. Den var i ljusrosa och doftade hem, det enda stället jag kände mig säker på. Jag satte mig ner på sängkanten och tog på mig min tröja.

“Men gud vad flottigt ditt hår är August, du måste ta en dusch innan vi åker” sa mamma som precis kommit ut från köket.

“Jag tänker absolut inte duscha nu, jag kan göra det när vi kommit hem” sa jag. “Okej, men du får se till att du duschar innan morfar kommer” sa mamma med en ansträngd blick.

Hela jag stod helt stilla som om hela världen hade rasat ihop.

Det blev suddigt i mina ögon och jag kände något blött som rann nerför min kind. En salt smak nådde min mun och jag kände en sträv hand som strök över min kind. Det var mina kalla känslor som trängt sig fram. “Det är okej August” sa mamma och kramade om mig hårt. Det kändes som om jag fastnat i kvicksand. Jag kunde inte röra på mig. Två händer pressades hårt mot mina skulderblad. Mammas linne var nopprigt och luktade instängt. En lukt av kärlek. Hennes hår var stripigt och pyjamasbyxorna fulla av katthår.

På höger sida om vägen låg den lilla vägen som ledde till sopstationen. I ögonvrån skymtade jag att mamma lättade lite på gaspedalen. Vi gled in på den lilla grusvägen. Jag drog ner dragkedjan på min jacka och kravlade mig ur den, en varm pöl hade bildats under mina armar. Jag stängde av stolsvärmen och efter ett tag kunde jag urskilja en stark doft av kummin. “Mamma kan du veva ned rutan på min sida? “sa jag. “Varför då?” frågade mamma. “Det börjar bli lite varmt”.

Mamma vevade ned rutan. Jag formade mina armar till ett kors och tog tag i mina överarmar. Jag putsade fram och tillbaka om mina armar som om jag slipade ett slöjdarbete.

Nu kände jag en ihärdig kyla och vevade snabbt upp rutan igen.

Jag gick in till köket och satte mig i kökssoffan. Den var gjord i mörk furu och var klädd i ett grått linnetyg. Det kändes som att stryka över ett ulligt får. Jag satt helt tyst, det enda jag hörde var hur barnen lekte krig ute i lekparken. Ljudet av mammas blaskiga kaffe som hon dyrbart sörplade upp ekade i mitt huvud. Jag försökte fokusera på något annat än mamma, men blicken sögs ändå till henne. “Hon har inte visat sina känslor på jättelänge. Senaste gången var nog när pappa var här” tänkte jag medan jag med en känslofylld blick stirrade på henne. “Hon kanske har en känsla av vad som kommer att hända?”

Jag tog på mig min jacka igen. Det var en parka, och i luvan satt ett ludd som ingen kunde göra annat än att älska. “Luddet har blivit lite strävt” sa jag för mig själv. Jag fnös till och tänkte “det gör väl inte så mycket om ett tag”. Mamma stod nu utanför bilen och väntade på mig. Hon vinkade åt mig, jag förstod det betydde att jag skulle komma ut. Mamma öppnade bildörren och tittade in. “August kommer du?” sa mamma. “Ja, jag kommer, ska bara värma mig lite först. Jag klickade på knappen så många gånger som möjligt. Kände hur det sprakade till i hela kroppen. Det var som om det låg en brasa under sätet. Jag vred nyckeln ett varv och drog ut den, gick ut ur bilen och låste om mig. “Okej August. Ska vi dela upp oss så att det går snabbare?”. Jag petade runt gruset

“Vill du ha en gurkmacka?” sa mamma med en skör röst. “Det är lugnt, jag är inte så hungrig. Du låter väldigt rädd mamma, vad är det som pågår?” Jag tog en liten gurkbit från fatet som 144

under mig med mina kängor medan jag försökte få fram ett svar. “Jag kan ta glasflaskorna” svarade jag ynkligt. Det var som om en ande hade hoppat in i mig och pratat. Mamma såg på mig en stund. “Okej. Då gör vi så. Du tar glasflaskorna och jag tar kartongen, batterierna och plankorna. Det kan ta en stund för mig så när du är klar kanske du kan hjälpa mig.

Okej?”. Jag nickade. “Bra” sa mamma.

Alex, som var caddie för Jordan, skakade lite lätt och började ställa in klubban. Det var ju caddien som avgjorde det mesta hur det skulle gå på rundan. Hans caddie ställde in klubban på 278 yards mot flagg. Jordan tryckte ned knappen väldigt långsamt men stabilt och bollen svävade iväg rätt mot hålet.

Bollen hamnade nära 30 yards från green och han fick en stor applåd.

Det var två flaskor som jag skulle slänga och båda hade det varit läsk i. Jag tog upp flaskorna med ett rejält grepp. ”Mmm, Zingo” Jag borrade ner näsan i en av flaskorna och tog ett djupt andetag. Lukten av apelsin borrade sig in i min hjärna. Det var som om ingenting annat betydde något.

Den där sura men goda lukten, den påminde mig om något.

Men jag kunde inte komma på vad. “Brrrrr”. Jag skakade på huvudet några gånger och försökte att återgå till det vanliga.

Jag tittade ut på den vackra sjön. Solen hade precis kommit upp och fåglarna hade försvunnit. De var på väg till varmare länder. På en gren över bryggan satt några talgoxar. De sjöng så himla vacker sång i kör, ”ti-tu ti-tu ti-tu” lät det.

Efter Jordans slag såg man ett litet leende, han tackade publiken och började gå mot hålet. Han slängde ett litet öga mot sin far Steve. Steve gav honom en blick full av glädje och en tår som betydde något speciellt för Jordan Spieth och han gav sin far en stort leende. Jordan började ta några steg ut mot publiken för att få kontakt med sin far.

– Men pappa, är du inte trött efter bilresan? sa Jordan Spieth.

– Nej nej, jag klarar mig, jag vill ju se dig spela din första tävling! sa Steve.

– Åk någonstans och vila ett tag och kom tillbaka när det avgörs på hål 18, sa Jordan och gick tillbaka till banan.

Jag ruskade till för att vakna från den lilla bubblan jag fastnat i. Fåglarna satt fortfarande kvar och sjöng i trädet. Jag ställde ner flaskorna på marken igen, öppnade bakluckan och tog fram handbojorna. Under flaskorna hade snön fastnat, det borstade jag bort och ställde ned flaskorna i bakluckan. Jag hängde handbojorna över axeln och tog ett stadigt grepp om flaskorna. Med händerna fulla stängde jag bakluckan med armbågen.

– Okej då, lycka till! skrek hans far.

Snön låg som ett täcke över marken och det bara tindrade över hela min syn. Skaren låg som ett skal över den kristallklara snön. Långt borta över sjön skymtade jag en dam som kommit ut ur den röda lilla stugan. Jag hörde hur hon röt åt sin hund och gav kommandon. “Vilken hemsk dam” tänkte jag. “Tänk att jag blivit bjuden på bullar hos henne.”

Jag gick bort mot glasinsamlingen och slängde ned en av glasflaskorna. “Det här kommer att gå bra” sa jag till mig själv medan jag borrade den iskalla flaskan mot mitt huvud. “Bara lite smärta, sen är det över.” Jag höjde flaskan. “Ajjjj. Helvetes jävla helvete” skrek jag. Mitt huvud domnade snabbt bort och jag kände hur en varm vätska rann som en fors nedför mitt huvud. Handbojorna låg på marken jämte det som fanns kvar av glasflaskan. Jag tog snabbt upp dem, fängslade fast mina händer bakom ryggen. Med ett hjärta som pumpade blod i maxfart sprang jag så snabbt jag kunde ner till bryggan med händerna bakom ryggen. Jag ställde mig på kanten. Mina muskler var så svaga så jag föll i. Min kropp var inte beredd på det. Jag började automatiskt att svälja vatten, det forsade in i mina lungor. Smärtan var outhärdlig men någonstans kände jag en viss glädje i det hemska. Allt gick så snabbt, vattnet var grumligt och väldigt smutsigt. Ännu smutsigare blev det när jag föll i. En brun ånga bildades i vattnet.

Steve skulle dö den dagen den 7 september 2019 klockan 14.24 på sista hålet i publiken av sin egen son.

Jag kände en hand som tog tag i mig. Det enda jag hörde var ett avlägset ljud av sirener som bubblade bort.

– Have you also seen that our caddies have been talking to each other?

Jordan stod vid sin boll där den hade hamnat och väntade på att Jack Fleck skulle slå sin boll. Han hade huvudet högt och sneglade lite upp mot himlen och önskade att hans mor kunde vara där och se tävlingen. Allt hon hade gjort för Jordan, ändå fanns hon inte. Han skulle vinna tävlingen för sin mor.

Det var Jordans tur, och han gick fram till bollen, ställde sig och gjorde fyra övningssvingar. Han tänkte på sin mor. När han var liten sa hans mor alltid: “Gör alltid fyra svingar, inte tre och inte heller fem, utan exakt fyra”. Jordan chippade och hamnade cirka sex centimeter från hålet. Han gick fram och puttade i bollen säkert och tackade publiken efter hålet.

Jordan började gå upp mot nionde hålet som var ett korthål på cirka 174 yards. Han gick upp för backen och väntade in Jack Fleck.

– Hi Buddy! sa Jordan.

– Hello, sa Jack.

– Yes, you’re right, do you have any idea why they talk and what they talking about?

Arvid Ingvarson

– No, I think it’s something they don’t want to say to us, because when I went to them when they talked, your Caddie left. But don’t say anything to them, Good luck!

9. DÖDA SIN FAR OMEDVETET

– Okey, Good luck you too.

Jordan skulle upp och slå men innan diskuterade de om hur han skulle slå för det blåste lite. Spieth gick upp, satte bollen på en liten pegg och backade bakom bollen och kollade.

Han stod mitt på tee. Jordan Spieth. Han som på sista hålet skulle döda sin oskyldiga far helt omedvetet.

145

FÖRLORAD FRAMTID?

Pappan drog sig mot parkeringen, satte sig i bilen och fällde en tår av glädje. Han åkte mot ett hotell och tog in på ett rum.

Han låg i sängen, pillade med händerna och kollade upp i taket. Han ville så gärna vara kvar där på golfbanan och se Jordan spela.

Han gick fram och gjorde sina fyra svingar och på det femte slog han iväg bollen. Bollen flög exakt i den linje han ville.

Jordan stelnade till och rörde inte minsta muskel. Han stirrade på bollen tills den skulle stanna. Men han fick aldrig se den stanna, den landade rätt i hålet utan någon studs. Han kände att det kunde bli bra.

tänkte göra som hans caddie sa.

Det var Jacks tur och han skulle putta för att få en eagle, två under par. Det skulle bli rekord på den banan. Jack ställde sig, gjorde några övningssvingar och slog försiktigt iväg bollen. Alla stod upp, tysta, spända och väntade tills den rullat klart. Bollen stannade precis innan och han fick en birdie.

Han läste på boxen, hål 15 stod det. Det är par 5 på 549 yards. Hålets längsta bana. Jordan gick upp på tee, vred på huvudet och såg något i ögonvrån vid parkeringen, han såg sin far komma gående där.

Det var Jordans tur och han kunde få hem en vinst. Han ställde sig, kollade lite själv för han litade inte direkt på caddien efter utslaget, pengarna och allt han hade gjort.

Han hukade sig ner, kollade linjer och lutningar. Han hade bestämt sig för att skjuta lite mer åt vänster än vad hans caddie hade sagt. Han gjorde fyra övningssvingar och puttade stensäkert och den rullade försiktigt i hålet och Jordan vann sin första stora tävling.

Hål arton. Jordan tryckte ned knappen ännu en gång och som vanligt blev det ett suveränt slag ut mitt på banan. Jack och Jordan gick med varandra medan båda caddierna gick i förväg. Jordan höll ett öga i smyg på dem och såg att de började fippla med något på banan, skruva med någon klubba och till sist gav Jacks caddie något orange som såg ut som en sedel till Jordans caddie.

Han knöt näven och lutade sig framåt och kände hur tårarna nästan kom. Han tackade Jack och gav honom en kram och tackade Jacks caddie och gav också honom en kram. Sen när han skulle tacka sin caddie, kom en funktionär inspringande med en telefon till Jordan. Det var en polis som förklarade att Steve Spieth hade dött av trubbigt våld mot huvudet.

– Jack, I saw ours caddies changing one of my clubs and your caddie gave my caddie money, i think.

– Are you serious, I tell the judge.

– Don’t do it, if i have wrong I’m out off the tournament.

Han gav sin caddie en kram och kände all energi rinna ur kroppen. Han kände sig förlamad av all sorg. Nu utan föräldrar.

– Chill out, I won’t tell them.

FÖRLORAD FRAMTID?

Läktaren var fylld av publik, Jordan gick upp för grusbacken, pratade med sin caddie. Han stod och kollade ut på hålet och väntade på att Jack skulle slå ut. Jordan stod helt stilla, med en blick som fastnade på en punkt. Hans far, vid kiosken.

Emil Bodingh

10. DÖDEN OCH LIVET ÄR SVÅRT

Steve satt i publiken, kände att det varit rätt att ha tagit in på ett rum men också att han hade kunnat vara kvar där längre för han hade stressat för att komma till tävlingen. Han gick mot kiosken för att köpa en kopp kaffe för att få upp humöret och sedan gå tillbaka till publiken.

Det var en tjej som hette Emma. hon hade en tvillingbror som hette Erik och en storasyster. Hon hade också två småsyskon.

Hon gick igenom en skog och hon var arg på sin familj.

Jordan tog upp sin boll, en callaway chrome soft. Stod på tee, gjorde sina vanliga svingar och skulle precis slå. Han kollade på bollen sedan ut mot hålet. Han började sakta trycka ned knappen.

Emma ville inte att någon skulle ringa henne. Hon stängde av sin mobil. Det blev mörkare och mörkare i skogen. Hon tittade omkring sig. Hon såg gran, gräs, grus och stora stenar.

Hon var ledsen för att hennes familj behandlade henne illa.

Efter ett tag kände hon sig bättre för att hon slapp sin familj.

Steve började gå tillbaka till publiken för Jordan skulle precis slå ut. Steve stod och trängde sig för att komma till staketet för att se när han skulle spela. Han stod, knuffades och trängdes men lyckas inte. Han hamnade längst bak.

Plötsligt såg hon ett hus i skogen. Då sprang Emma mot väggen. Hon slog hårt mot väggen och svimmade.

Jordan tryckte på knappen och bollen flög femtio meter i linjen innan den fick en rejäl slice ut mot publik massan.

Emmas föräldrar var så ledsna så de ringde till polisen.

Polisen genomsökte de närmsta husen.

FORE!! skrek Jordan och Jack och pekade med klubban vart bollen på var på väg.

En man och hans kvinna gick ut med hunden. De gick hela tiden tillsammans, hunden nosade. Hunden skällde. Mannen och hans kvinna såg en människokropp. De ringde direkt till polisen och berättade för polisen att de hade hittat en människokropp. Kroppen hade en bula i pannan och sår på handleden. Hela kroppen var blodig.

Steve vände sig om och gick mot läktaren men bara tio meter bort tog det slut. Han låg ner, var helt medvetslös och hade ingen puls. Ambulanspersonal anlände snabbt till händelsen och tog med den skadade mannen till sjukhuset.

Rundan fortsatte och Jordan var på väg ner mot sin boll som hade studsat ut närmare green. Jack slog först och hamnade ungefär sex meter från hålet på sitt andra slag. Nu var det Jordans tur. Han slog 4-järnsklubban och slog till riktigt hårt.

Bollen hamnade tre meter från hål och han fick en stor applåd av publiken.

Polisen hade med sig en ambulans. De tog henne till sjukhuset. Man kollade hennes blod och om hon andades.

Man ringde till hennes föräldrar. De kom så fort som de kunde. Doktorn sa att hon mådde bra och måste vila några dagar. Hon vaknade upp efter några timmar. Medan hon sov köpte hennes föräldrar en minipizza och cola till henne. Man var jätterädd om henne.

Jordan gick till caddien, snackade hur de skulle göra vid green, för det lutade ganska mycket ner och åt sidan.

Caddien ville att han skulle putta rakt mot hålet och Jordan

Emma var inne på sjukhusrummet själv medan hennes 146

föräldrar pratade med polisen. De kom in i rummet och sa:

det en liten affär framför oss som säljer mat och syrgastuber.

Jag eller någon annan i familjen har aldrig gillat den affären, vi köper oftast mat inne i stan. Men den affären räddade nog våra liv. Min mamma sprang till affären och höll andan medan hon hämtade syrgastuber. Min mamma brukade simma i havet och dyka, så hon är ganska bra på att hålla andan. Det fanns bara tre tuber kvar eftersom affären skulle stänga dagen efter. Så vi hade tur. Men innan mamma hann öppna dörren hörde vi hur syrgastuberna slog i marken. Min pappa sprang ut och hämtade syrgastuberna. Jag satt och kramade om min lillebror under filten.

– Hur mår du, gumman?

– Jag mår bra. Vad har hänt?

– Inget, gumman, sa mamma och gick ut.

Mamman grät. Pappan ville åka hem och såg sin fru gråta, så han kramade sin fru. Han sa: – Hejdå gumman, vi ses senare.

– Okej, alla barn sover. Jag stannar hos Emma.

Hennes mamma gick till Emmas rum och sov i fåtöljen.

Emma drömde att hennes föräldrar gick från henne och i drömmen började hon skrika. Hon sa:

Dagen gick och det hade redan blivit svårare att andas. Jag hade svårt att somna den natten, inte bara för att jag var rädd för gasen utan också att min pappa grät hela natten.

Som tur var, var inte min lillebror vaken. Jag ville inte att han skulle höra pappa och jag låg och tänkte på hur det var för mamma att hålla andan så länge, hur det borde ha känts innan hon…mer ville jag inte tänka. Jag kände hur tårarna forsade ner för mina kinder den natten. Jag hade aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv förutom när jag var jätteliten och min syrsa dog, jag gick inte till skolan på flera dar. Men det här var annorlunda. Jag grät inte på samma sätt som jag gjorde när jag var liten. Ibland vet jag inte varför jag grät så mycket när jag var liten, oftast var det för att jag ville något men inte vågade säga vad det var så jag låtsades att det var för något annat. Mina föräldrar har alltid tyckt att jag var kinkig, som den gången då min lillebror råkade spilla varm choklad över min vita tröja. Jag pratade inte med honom på en hel vecka.

Jag tycker faktiskt att en vecka inte är så länge, men mina föräldrar gillade det inte.

– Mamma, Pappa stanna!

– Nej vi måste gå!

Emma suckade, kollade ner och somnade. När Emma vaknade upp började hon skrika. Alla i personalen och polisen sprang till Emma som hade svimmat. Man kollade på hennes blodtryck och puls. Blodtrycket var för högt och pulsen gick för snabbt. Man gav henne en spruta så att hennes blodtryck skulle gå ner. Man hämtade en rullstol till Emma för att hon skulle ta luft ute i några minuter. Hennes mamma bar henne till rullstolen. Hon var ute och tänkte hur hon skulle må bättre. Doktorn kom, hon skulle bara in och äta lunch. Resten av dagen var det lugnt.

En ny dag.

Emma vaknade. Hon kollade omkring sig, ingen var där.

Emma satt som vanligt. Hon satt som vanligt och tänkte hur hon skulle må bättre. Då sa doktorn sa

Jag vaknade och mina fingrar trevade efter min lillebror, jag höll om honom, jag kände vid hans mun så att syrgastuben var på, men allt jag kände var hans kalla, torra läppar. Jag reste mig upp och tittade snabbt på min lillebror. Jag satt där ganska länge. Jag bara satt och tittade på honom. Jag vågade inte röra honom, det var något som var läskigt med att försöka väcka honom. Jag förstod att han var död. Jag kunde inte gråta, jag vet inte om det var för att jag hade gråtit hela natten eller om jag var så chockad. Jag la täcket över honom och gick till pappa. Pappa vaknade och kollade på mig, på något sätt förstod han att han var död och han sprang genast till honom. Ingen av oss hade vågat gått ut tidigare men nu brydde vi inte oss, vi ville begrava honom. Vi satt vid trädet som jag och min mamma planterade när jag var liten. Vi hade inga spadar, så vi la honom på ängen som var täckt med blommor. Jag tittade på min pappa och såg vad han är på väg att göra, han försökte att ta av sig tuben. Jag gjorde inget, utan jag bara tittade på. Jag visste att han var förkrossad, så jag lät honom göra det. Jag gick in i huset och bara tittade ner på mina fötter.

– Besök har kommit till dig, ska jag släppa in dem?

– Aaa, du kan släppa in dem.

Det var tre fastrar till Emma och de var yngre än 50 år och sedan var det också en tjejkompis till Emma. Hennes kompis kom fram till henne och hälsade. De snackade en liten stund. Men plötsligt så slutade Emma att snacka. Hennes fastrar kollade på henne och letade efter den röda knappen.

Hennes kompis hittade röda knappen och tryckte. Läkarna kom och såg att Emma var sämre. Emma föll i koma. Doktorn kontaktade hennes föräldrar.

När Emmas föräldrar kom till sjukhuset träffade de doktorn och doktorn sa att Emma hade dött.

Ikram Nuur Isse

11. DÖDLIG GAS

Jag andas in den obehagliga och okända doften. Allt blir suddigt. Jag ser en lång, smal och vacker kvinna som går mot mig. Hon kommer närmare och närmare och nu ser jag vem det är.

Jag andas in den obehagliga och okända doften. Allt blir suddigt. Jag ser en lång, smal och vacker kvinna som går mot mig. Hon kommer närmare och närmare och snart ser jag vem det är.

Ester Mellberg

Allt började för två dagar sen, sirenerna lät och alla satt inne med hopp om att gasen inte hittade nån springa att komma igenom. Jag satt med min familj ihopkrupen i en filt. Vårt hus var ett ganska litet trähus som låg på landet. Som tur är ligger 147

FÖRLORAD FRAMTID?

Pappa fixade våra syrgastuber. De var tunga och jobbiga att ha på sig. Syrgasen skulle räcka i två dagar, det vet jag. Vi lärde oss det i skolan. Men pappa ville nog inte säga något, han vill inte att vi ska bli rädda. Jag sa ingenting heller.

12. E.L.I

åt lunch och middag som dessutom smakade som om någon redan hade tuggat maten och spytt upp den igen, komplett med minst 20 olika piller som de tvingade oss att svälja. Man kan knappt säga att vi levde, vi bara existerade.

Det sista jag mindes var att jag låg på min säng och pluggade matte. Jag var mitt inne i en svår uppgift när mina föräldrars skrik skar genom väggarna och innan jag ens hann flytta blicken från matteboken svartnade allt.

Jag och tjejen vars namn var Kendra brukade smyga ut på nätterna. Vi smög tyst på tå för att undvika männen med de gula overallerna. De var som vakter och deras enda uppgift var att ta med oss för att göra tester och ta olika prover på oss. Vi var underlägsna mot dem, de kunde göra vad de ville mot oss med sin omänskliga styrka. För dem var vi bara föremål som skulle förflyttas från punkt A till punkt B.

Var var jag? Jag satt och blickade ut över alla dussintals, okända människor som var bortom kontroll. Vissa slog sina knytnävar så hårt in i väggarna att stora blodfläckar färgade dem röda, andra vrålade från botten av sina lungor medan de sprang runt som yra höns av panik tills de nästan spydde av överansträngning och flera barn ropade förtvivlat efter sina föräldrar med rödsprängda ögon och snor som droppade ner från deras svullna ansikten. Men mitt i allt kaos såg jag en tjej i ungefär min ålder. Till skillnad från de flesta andra satt hon bara lugnt och blundade. På något sätt blev jag lugn av att bara kolla på henne. Hon kanske visste något om vad fan det var som försiggick, tänkte jag.

Utan Kendra vid min sida, som alltid fick mig lugn när all ångest pulserade så det värkte i mitt huvud, hade jag redan fallit offer för mina mörka tankar som hemsökte mig varje dag och natt. Hon gjorde det värt att fortsätta leva och var den enda som jag kunde låta mig lita på. Men just en av våra rymningar tillsammans är, och kommer för alltid vara kvar i min hjärna. Vi hann bara gå några meter utanför vår sovsal innan min fumliga hand råkade stjälpa något i dunklet. Snabba fotsteg närmade sig och vi bestämde oss för att det var läge att springa mellan de labyrintliknande korridorerna som var en ren utmaning i sig. Till sist möttes vi av en återvändsgränd och runt hörnet skymtade ljuset från männens ficklampor.

– Ursäkta men vet du möjligtvis var vi är? Frågade jag som nu hade gått fram till henne.

– Ledsen att göra dig besviken men jag vet nog lika lite som du, sa hon nedstämt.

FÖRLORAD FRAMTID?

– Det är lugnt, svarade jag och försökte le lite medan det lilla hoppet jag byggt upp försvann snabbare än det kommit. Hon tog min hand och betraktade mig djupt in i ögonen.

– Hallå kolla, en dörr! Skynda dig! viskade Kendra och tog tag i min arm.

Rummet vi hamnat i var fyllt till bredden med alla möjliga olika papper och böcker. Vår nyfikenhet tog över och vi började söka runt efter något intressant som kanske kunde ge oss svar på varför vi hölls tillfångatagna. Till slut hittade vi två kassettband komplett med en kassettbandspelare.

– Vi får nog reda på det snart, sa hon mjukt. De vanligtvis betydelselösa orden spred på något sätt en trygg känsla inom mig. Dörren slogs plötsligt upp och min blick möttes av en lång kvinna.

– Hej, mitt namn är Eli. Var snälla och följ med mig, meddelade hon kort men det räckte för att den massiva folkmassan skulle övergå till en hord av bufflar som alla försökte tränga sig ut ur rummet med enorm kraft. Jag förstod att jag inte hade så mycket annat till val än att följa med. Det var mitt första misstag.

“Projekt E.L.I 1” stod det på den första. Vi tryckte play och tunga, raspiga andetag inledde inspelningen följt av en mörk, andfådd röst: “Ifall någon hör det här, lyssna och agera snabbt. Mitt namn är George Wikström, grundaren av E.L.I. Hon är en mycket avancerad form av A.I som ständigt utvecklar sin intelligens.

Hon kanske ser mänsklig ut men låt er inte luras, hon är helt oförmögen att känna känslor samt empati. E.L.I har nu lyckats ta fullständig kontroll över sig själv. Istället för att jobba med mänskligheten i hopp om att rädda miljön som hon var avsedd för att rädda, ser hon nu mänskligheten som ett hot mot jordens framtid. Jag har ej exakt information på hennes planer men hon kan fortfarande stoppas. Hon är kopplad till kontrollcentrets dator. Allt som behövs göras är att förstöra den. Jag hade gjort det själv om jag kunde men hon låter mig inte komma i närheten av den avdelningen. En vägbeskrivning och koden in till kontrollcentret finns på det andra kassettbandet, lycka till.”

Vi blev inledda i ett rum där män iklädda neongula overaller stod längs med ena väggen. De stod som förstenade medan vi fick order av Eli att ställa oss på ett led framför dem. Ljudet av en maskin som startade hördes bakom mig och innan jag ens hann reagera såg jag stora klumpar av mitt eget hår falla till marken. I panik försökte jag kuta därifrån men jag kom inte ens en meter innan en hand greppade ett hårt tag om min hals och tröck upp mig mot väggen så att mina ben dinglade över golvet. Jag kunde känna den kalla betongen mot det rakade området på huvudet medan jag sprattlade som en fisk på torra land. Det kändes som att min strupe skulle krossas av trycket. Mannen som höll mig fast stirrade tomt på mig. Det såg inte ens ut som att han tog i för att hålla mig kvar.

Det tog ett tag att processa vad vi nyss hade hört. All fakta på samma gång var så mycket att ta in men oavsett vad visste vi båda att vi var tvungna att göra detta.

– Samarbeta om du vill överleva natten, var det enda han yttrade. I bakgrunden kunde jag urskilja tjejens skrik och vädjan om att släppa ner mig utan framgång. Till slut blev jag ändå nersläppt och fråntagen mitt hår precis som alla andra i rummet. Vi fick nya, likadana kläder och det enda som nu skilde oss åt var ID-numret som vi fick intatuerat på handleden.

När vi äntligen hittat till kontrollcentret kunde vi knappt tro våra ögon när vi öppnade dörren. På insidan av rummet stod E.L.I med ett stort leende på läpparna.

– Jag har ögon överallt, sa hon hånfullt. Då brast det för mig.

Dag ut och dag in levde vi de mesta av våra timmar i den klaustrofobiska sovsalen som vi blivit tilldelade. Vi var nästan ständigt övervakade så att ingen skulle få för sig att ta sitt liv i desperation. Den enda stunden vi inte var instängda var när vi

– Vad vill du oss? Varför håller du oss fast här?! skrek jag.

– Jag gör bara vad jag är byggd för, rädda mänskligheten och jorden från total undergång genom att börja om på nytt, 148

13. EMMA

svarade hon.

– Vad menar du med att börja om på nytt?

Emma lever i en värld där man aldrig kan gå ut och vara trygg.

I detta samhälle är sexuella trakasserier en vardag.

– Den simpla förklaringen är att jag låtit mig frysa ner en liten del av mänskligheten för att låta naturen få återhämta sig vilket den nu har gjort och så ska den förbli.

Jag smäller igen ytterdörren så att det dånar ända bort till grannen på andra sidan skogen. Jag är så förbannad att jag skulle kunna slita någon i stycken, men jag har ingenstans att ta vägen. pappa kan aldrig låta mig vara. Om han inte tjatar på mig om skolan så är det om spriten. Det har varit så här ända sedan mamma dog, och det var ändå tre år sedan.

– Hur länge har vi varit nedfrysta? Frågade Kendra.

– Jag skulle tippa på ungefär 100 år.

Jag vart helt ställd medan min hjärna försökte koppla vad jag nyss hörde. Kunde det verkligen vara på riktigt?

Vi bor i ett fult gammalt hus mitt ute på landet. Förut när mamma fanns var det så fint, rosor överallt och till och med en fungerande pool. Den ser mest ut som ett hav av slime nu.

Jag går och sätter mig i min gunga som pappa satte upp åt mig när jag bara var ett litet barn.

– Men ni är välkomna att stänga ner datorn och låta mänskligheten förstöra jorden på nytt. Allt ni behöver göra är att ta er förbi mig, sa hon med ett hånfullt leende som stack i ögonen på mig, än mer i Kendras.

– Önska mig lycka till, sa hon och innan jag hann stoppa henne stod de redan öga mot öga med varandra. Jag visste att Kendra inte var någon match för E.L.I men hon var bländad av segern som stod på glänt och utan att tänka sig för såg jag hur Kendra försökte drämma till henne rakt i hennes flinande ansikte. Hennes näve stoppades abrupt av E.L.I. Jag kunde höra vartenda litet ben som knäcktes när E.L.I pressade ihop Kendras hand i sin egen. Sedan lyfte hon upp henne och kastade ner henne med all sin kraft i det hårda stengolvet.

Jag kastade mig över E.L.I i ren vrede utan att bry mig om hon skadade mig med. Och mycket riktigt, hon kastade mig rakt in i en vägg så att hela byggnaden skakade. Jag vred mig och skrek av smärta medan jag tvingades se på när hon gång på gång slog sönder och samman Kendra tills man knappt kunde se att de var hon.

Medan jag sitter där och fördröjer tiden kommer jag på en sak, jag skulle ju faktiskt kunna ringa Johannes. Han hörde av sig i mitt Facebook DM för några veckor sedan och sa att han tyckte jag var söt. Vi har skrivit ganska mycket sedan dess och snackat lite om att ses. Jag knappar in hans nummer med stadig hand och ringer. Bara efter några signaler svarar han, jag blir helt stum och lyckas inte få fram något att säga till en början, men efter en stunds tystnad säger jag till slut:

Han svarar: “Tja Emma, vad kul att du ringer” med en något tillgjord och skrovlig röst.

Jag börjar ångra mig och funderar på att bara lägga på tills han säger:

Jag satt paralyserad på knä. Dränkt i mina tårar och blodet som sipprade ut från Kendras nästan livlösa kropp medan jag såg på hur hon desperat kippade efter luft. Hon såg ut som en hjälplös fågelunge ropandes efter sin mamma. Jag ville kasta mig över henne, krama henne, skrika, men allt jag gjorde var att sitta där helt tyst och stel tills hennes bröstkorg inte längre rörde sig i takt med mina hjärtslag och ögonen bara stirrade tomt på mig. Jag kände mig helt förlamad. Samtidigt stack det som att tusen nålar försökte tränga sig in i min kropp för varje andetag jag tog. Det kändes som om väggarna började röra sig inåt och allt stannade plötsligt upp som om någon hade tryckt på en pausknapp. Det sista jag minns var hur det kändes som om mitt ansikte slogs upp av stengolvet när jag fullständigt kollapsade, både fysiskt och psykiskt.

“Jag har tänkt på dig en del dom senaste veckorna”.

Då är det omöjligt. Utan eftertanke slänger jag ur mig: “Vill du ses? Jag har inget att göra.”

Johannes säger att han kommer direkt och bjuder på donken, och det gör han verkligen. Efter bara tio minuter ser jag en Volvo åka upp längs allén. Han är inte så värst lik de bilder han skickade till mig utan blek och tunn som en spagetti. Men det skiter jag i, han verkar precis lika trevlig i verkligheten som på sms.

Efter att vi åkt i kanske femton minuter märker jag att han åkt åt fel håll, men när jag säger det till honom får jag inget svar.

Jag börjar få panik och min hjärna jobbar i 110. Mina tankar snurrar runt och jag funderar på att hoppa ur bilen till han helt plötsligt svänger in till en skog, stannar och låser inifrån.

Isolerad och avskuren från resten av omvärlden befinner jag mig nu i mitt nya rum. Det liknar en isoleringscell med sina stora madrasser som täcker varenda kvadratcentimeter av väggarna. Mina dagar består av att stirra ut i tomheten samtidigt som jag försöker lista ut om det har gått år, månader eller bara några få dagar som jag tillbringat här inne. Men alla mediciner och sprutor gör mig så dåsig och själlös att jag knappt kommer ihåg mitt eget namn längre och det blir allt svårare att urskilja vad som är hallucinationer och verklighet. Stengolvet som numera är min säng blir bekvämare för varje dag som går i min ensamhet, om jag inte får träffa en människa snart kommer min talförmåga gå förlorad precis som mitt förnuft. Men trots att mitt minne börjar sina kommer jag aldrig glömma de sista orden som Kendras läppar yttrade: “Jag älskar dig, Simone.”

Han försöker knyta mina händer bakom min rygg, men jag gör motstånd. Nu har jag fattat vad som håller på att hända, men innan jag hinner göra något får jag en stor spruta i armen. Jag känner mig snurrig och helt plötsligt glad som om alla mina problem svävar bort.

Jag vaknar med en extrem smärta i hela kroppen; jag saknar hår på huvudet, har extrema rivmärken och sår överallt, men allra ondast gör det mellan benen. Det är kallt i snödrivan jag ligger i, jag vet inte vart jag är och mina kläder ligger sönderrivna runt om mig.

Elvira Pettersson

Jag gör ett tappert försök att ställa mig upp och lyckas med 149

FÖRLORAD FRAMTID?

“Hej, det är Emma. Vi har skrivit lite på Facebook.”

mycket möda. Jag går runt och letar efter min mobil eller någonting som kan ta mig härifrån. Precis när jag håller på att tappa hoppet kommer jag till en väg, men då orkar inte mina ben bära mig längre. Jag ramlar ihop och allt blir svart.

huvud. Min mamma, död på golvet. Hon hade en stor kniv mitt i magen och en blodpöl runt omkring sig. Jag slängde mig ner på golvet vid min mamma och tårarna började forsa ner för mina kinder. Jag skrek så högt jag bara kunde på hjälp, men ingen hörde mig, trodde jag i alla fall. Jag låg kvar med min mamma en stund och hoppades att hon på något sätt skulle vakna igen. Men det gjorde hon inte. Jag visste det, men jag ville ändå tro att jag skulle få träffa henne igen, eller åtminstone bara få säga hejdå.

Nu mår jag bra och behöver aldrig vakna igen.

Miranda Clason

14. EN MARDRÖM SOM BLEV VERKLIGHET

Helt plötsligt hörde jag höga, långsamma andetag bakom mig. Jag blev knäpptyst och vände mig sakta om för att se vad det var. Där stod en tre meter lång, stor varelse med enorma, vassa huggtänder och röda stirriga ögon. Han såg ut som en varelse som bara finns i filmer. Jag kunde inte fatta vad som stod framför mig. Han gav ifrån sig ett ofattbart högt vrål och jag började skrika. Jag sprang det snabbaste jag bara kunde med det hemska monstret efter mig. Det var mörkt och jag kunde knappt se var jag sprang. Jag snubblade på en stor gren och föll ner i ett hål. Jag hann knappt fatta vad som hände för att allt gick så fort. Helt plötsligt var jag i ett trångt utrymme flera meter ner under marken. Monstret hade försvunnit, jag kunde äntligen andas ut igen. Nu gällde det bara att ta sig därifrån, att ta sig hem. Det kändes hemskt att behöva lämna kvar min mamma, men det var min enda chans att överleva.

Jag vaknade upp. Det var mörk, blött, kallt och helt knäpptyst.

Jag var helt förvirrad och kände hur jag började få ont i huvudet. Jag blödde, mycket. Och jag kom inte ihåg någonting alls. “Var är jag? Hur kom jag hit?” tänkte jag medan jag sakta ställde mig upp. Jag kollade mig omkring och kände inte igen mig alls. Jag hade aldrig varit där förut.

Jag insåg att min mobil inte var i min ficka, så jag kunde inte ringa någon. Jag började gå.

FÖRLORAD FRAMTID?

Jag försökte röra på mig men mitt ben satt fast. Jag slet mig loss och skar upp benet på en vass sten, men jag kunde inte bry mig om det just då. Allt jag kunde bry mig om var att försöka komma på ett sätt att ta mig ut ur hålet jag låg i. Jag försökte kravla mig upp men gled hela tiden ner igen. Till slut fick jag tag på en gren som jag använde som hjälp för att ta mig upp. Jag kunde inte se monstret någonstans. Men det jag kunde se gjorde mig helt chockad. En lång, mager kvinna var några meter framför mig. Hon hade på sig en vit lång klänning och hennes tjocka hår nådde ner till hennes knän.

Jag blev glad, för att jag visste att jag inte var ensam. Och jag såg på henne att hon var snäll. Hon började gå emot mig med ett leende på läpparna.

Mina fötter sjönk ner i marken och det började blåsa starkt.

Det var svårt att gå, det kändes som att jag skulle blåsa iväg.

Jag började skaka och mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin. Svetten rann ner för min kropp och mina ögon började svartna, jag var helt ensam. Jag nöp mig själv hårt i hopp om att jag drömde, men det gjorde jag inte. “Jag är här och måste ta mig härifrån”, tänkte jag. Jag fortsatte gå. Jag gick i flera timmar men skogen verkade aldrig ta slut. Jag var helt spänd i hela kroppen av rädsla och hela tiden hörde jag små ljud som gjorde mig livrädd. Men vad jag kunde se var ingen annan där. Det droppade blod från mitt huvud och min syn var suddig. Jag gav upp. Jag orkade bara inte gå mer och jag kände att jag var på väg att svimma. Jag satte mig ner på den blöta marken och mitt röda vågiga hår blåste i mitt ansikte. “Det här är slutet för mig”, tänkte jag. Jag var nära att somna men gjorde allt jag kunde för att inte göra det. Ifall någon skulle attackera mig, så behövde jag vara beredd. Jag började tänka på min familj. Min underbara mamma, pappa och lillebror. Jag saknade dem så mycket. Och när jag insåg att jag kanske aldrig skulle få träffa dem igen bröt jag ihop.

-Var lugn, jag kommer hjälpa dig att komma hem, sa hon.

-Vem, vem är du? stammade jag fram.

-Jag är Amelia. Och vad heter du? sa hon med sin lugnande röst.

-Jag är Lydia.

Efter en stund bestämde jag mig för att inte ge upp. Jag måste klara mig, jag måste ta mig härifrån. Inte en chans att jag dör här, helt ensam och vilse i en skog. Jag ställde mig upp och fortsatte gå. Jag hade så ont i huvudet så jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag slet av en bit av min vita t-shirt och la den mot mitt huvud för att stoppa blödningen.

Det blödde inte så mycket längre vilket gjorde mig lite tryggare. Då visste jag att jag inte skulle dö av blodförlust i alla fall. Efter några timmar kom jag fram till ett litet hus. Det såg ut som att ingen var hemma, fönsterna var helt mörka.

Men jag bestämde mig för att gå in ändå. Jag tänkte att det kanske är någon därinne som kan hjälpa mig komma hem från det här hemska stället.

-Hej Lydia. Jag vet att du är rädd, men jag kommer hjälpa dig.

Jag blev överlycklig. Äntligen skulle jag få komma hem.

Amelia kavlade upp ärmarna på sin klänning. Hon hade en klocka runt handleden, den finaste klockan jag hade sett. Den var guldig med blå detaljer och klockslagen såg ut som att de var skrivna på ett annat språk. På klockans band runt om handleden var det en liten knapp. Hon kollade in i mina ögon och log medan hon sakta tryckte på knappen.

Helt plötsligt var vi på ett helt annat ställe. Mitt framför mig stod ett stort rosa träd med glittrande löv och kvittrande fåglar. Och i himlen flög det runt flygande grodor! Det var helt magiskt! Jag kollade mig omkring och var helt chockad.

Golvet knakade när jag försiktigt klev in genom dörren. På golvet såg jag blodfläckar som ledde in till ett rum längre in i huset. Jag var helt skräckslagen. Jag gick långsamt och kollade mig omkring hela tiden för att se om det var någon där. Om några sekunder skulle jag få se det värsta jag hade sett i hela mitt liv. Bilden som aldrig skulle försvinna ur mitt

-Ditt uppdrag nu är att hitta en nyckel som kan låsa upp dörren hem till din värld.

-Varför kan du inte bara ge mig nyckeln? sa jag frustrerat.

150

Amelia svarade inte. Hon gav mig en karta av knöggligt papper och sa åt mig att springa iväg. Jag var dålig på att läsa kartor, så det var svårt. Men jag sprang iväg med all fart jag hade in i skogen. Jag var inte rädd alls. Det var så vackert så jag nästan glömde bort vad jag var där för att göra.

hur många gånger jag än försökte gå upp från min säng och kolla hur hon mådde så vill inte min kropp resa sig.

Jag orkar inte med henne hur hon hela jävla tiden kollar på mig som om jag vore smuts. Det är väl inte mitt fel att jag föddes i den här trasiga familjen. Det är väl inte mitt fel att min pappa lämnade henne, det är snarare hennes fel för hon födde mig och det är hennes fel att min pappa lämnade mig för att hon har inga jobb och hon ser ut som en jävla toaborste och jag kommer inte ens ihåg när det var senast jag såg henne duscha eller borsta tänderna.

Efter att jag hade sprungit en stund kom jag fram till en liten sjö med turkost vatten som var helt kristallklart. Jag kollade ner på kartan och det röda krysset var utmarkerat mitt i sjön.

“Va? Här?” tänkte jag när jag insåg att jag var tvungen att hoppa ner i vattnet för att få tag på nyckeln. Jag dök ner i vattnet och letade hysteriskt efter nyckeln i sanden. Var tionde sekund var jag tvungen att simma upp till ytan för att ta luft.

Jag fortsatte i flera minuter men kunde inte hitta nyckeln.

Jag fattar varför pappa lämnade henne men varför tog han inte med mig? Min ilska bara växer och växer så att jag inte ens kan kontrollera den mer, jag tar min knytnäve och boxar allt jag har mot väggen, så att det blir ett riktig stort hål i väggen men ändå räckte det inte för jag känner bara hur det började koka i mig och kan inte mer hålla mina ord tillbaka.

Jag har aldrig känt den här känslan förr. Mina kinder och öron så är varma att det känns som om det kommer ånga från dem.

Jag vänder mig mot dörren och säger “Det är jag som borde vara arg det är jag som går igenom ett liv där ingen bryr sig om mig”.

När jag precis kommit upp med huvudet över ytan började det skaka. Allting skakade. Det bullrade högt och träd en bit ifrån sjön började falla. Allt underbart bara försvann. Alla vackra färger i naturen var borta, och likaså djuren. Himlen blev grå och det började regna. Det skakade fortfarande mycket och jag simmade snabbt till kanten av sjön för att ta mig upp. Det kändes som att jag var i en mardröm. Jag hade aldrig varit så rädd som då.

“Vad ska jag ta mig till? Är det nu jag dör?” tänkte jag för mig själv. Jag blundade hårt.

Jag går inte ut, men efter fem minuter hör jag hennes fotsteg och mitt hjärta började dunka mot min bröstkorg. Hon öppnar dörren med en fart och jag står redan vid sängkanten, när hon får syn på mig säger hon “varför kommer du inte ner ”. Hon tar några steg fram till mig, men jag tar några steg tillbaka för att jag inte ville vara nära henne, hon stirrar på mig och jag börjar få svårt att andas på grund av att jag kände mig nervös, jag kan inte rör mig och min andning blir kraftigare för varje sekund som går.

– Vakna! Vakna! Vakna! sa jag högt till mig själv.

Varför kunde inte allt det här bara vara en dröm? Helt plötsligt blev det tyst. Jag öppnade ögonen, men kunde inte se något, allt var svart. Det var över.

Ida Cederlöf

Jag ser något i hennes ögon som jag aldrig sett förut det får min mage att vrida sig. Det börjar sticka i näsan och ögonen börjar brinna bakom ögonlocken, jag biter mig hårt i läppen och jag känner igen smaken det smakar lite som järn och lite surt på min tunga. Jag tar tag i mina byxor och klämmer jättehårt på dem för att kontrollera mina känslor men det funkade inte tårarna bara rinner ner, hur mycket jag än vill fly därifrån så kan jag inte jag känner mig förlamad i hela kroppen, jag står där hjälplös mot ett monster.

15. ENSAM I HELVETET Jag kommer hem från skolan, jag smyger förbi vardagsrummet och jag ser henne ligga på golvet jag önskar bara att hon var som alla andra mammor som har en bra relation med sina döttrar Men en sån relation har jag aldrig haft med henne. Vi pratar aldrig med varandra det enda hon gör är att dricka alkohol och nästan slår ihjäl mig ingen annat och det konstiga är att jag är van vid att ha blåmärke över hela min kropp. Självklart frågar mina vänner mig vad som har hänt och jag säger alltid en lögn för att inte tänka på det hela tiden. Jag skakar av mig alla tankar och fortsätter att gå till mitt rum.

Hon säger sedan till mig med en vass röst “jag hatar dig varför kan du inte bara dö”. Det kändes som att en vass kniv skar igenom mitt hjärta, jag tappade andan i några sekunder det var som att får en riktig bitch slap i ansiktet rent ut sagt.

Jag vill inte se henne mer så jag försöker lämna rummet men jag hinner inte så långt när plötsligt.

Maida Abdullahi

Jag tar en varm dusch och lägger mig sedan på sängen och kollar upp mot väggen efter kanske en halvtimme så somnar jag. Efter tre timmars sömn vaknade jag, plötsligt hör jag hur min “Mamma” mumlar där nere, snabbt så inser jag att hon är full och tankarna bara börjar att flöda, hon skulle vara den personen jag skulle lita och den som skulle bli min förebild och min bästa vän men istället sitter hon i den där jävla fåtöljen och är full hela jävla tiden.

16. FRÅN DRÖM TILL MARDRÖM Stod i mitt nattlinne på terrassen, runt om mig lystes den varmaste sommarnatten upp av skogen som stod i lågor. Allt man såg på tv var nu framför mina ögon. Väntade på att jag skulle vakna upp av mammas röst och inse att det bara var en dröm men det var verklighet.

Jag är i mitt rum och hör tydligt hur hon skrattar, skriker och gråter där nere. Jag känner hur en känsla av mörker kryper fram det kändes som min säng höll mig hårt tillbaka och 151

FÖRLORAD FRAMTID?

Tårar brändes bakom ögonen, det bränns i min hals och jag känner en tjock klump i min hals. Hon ropar på mig, jag hör hur hon höjer sin röst för varje gång hon ropar på mig.

– Amelia! Amelia! Skrek jag med gråten i halsen, men fick inget svar.

Det var midsommar och året var 2030, den varmaste sommaren någonsin. Som varje år firade vi midsommar på landstället där mina föräldrar växte upp, vackraste platsen jag visste. Bort från allt annat. Natten efter midsommaren vaknade jag utav att mamma tryckte min arm med en rädsla i rösten och med dem röda ögonen som hade bildats av tårar som rann ner över hennes kinder sa hon “Kom vi måste åka”.

Jag hann inte tänka förrän jag stod upp bredvid sängen jag tog min mobil och klockan stod på 03.35.

ligger i Sveriges huvudstad, köttfabriken som hon jobbade i heter “Kalles köttkvarn”. Man kunde se på Sofia att hon var en person utan problem och hon var oftast en glad och glädjespridande person.

När Sofia skulle gå till sin arbetsavdelning lade hon märke till vaktmästaren som hade tappat sin ficklampa. Det var folk som gick förbi men de lade aldrig märke till Glenn som var i behov av hjälp. Sofia som såg hur hjälplös Glenn var, gick raskt till honom och tog upp ficklampan. Sofia kände hur den var kall på grund av att ingen hade rört den på ett tag och att den hade en ovanlig blågrön färg.

Mamma ryckte mig ner för trappen och jag frågade om pappa och min lillebror men fick aldrig något svar. Min lillebror hade alltid haft svårt med att gå i sömnen så jag tänkte att det kanske var det. Mamma stannade framför dörren och öppnade med en långsam rörelse. Och där var den stora skogen runt hela huset i brand. Mamma släppte min hand och sprang till bilen för att hämta sin mobil.

“Tack så mycket det var snällt av dig”, sa Glenn blygsamt.

“Det är lugnt, ha en bra dag”, sa Sofia med sitt glada leende.

Efter att Sofia hade hjälpt Glenn så märkte hon att hon var sen till sitt arbete så hon valde att ta hissen istället trapporna, fast när hon kom fram till hissarna såg Sofia att alla hissar var upptagna så hon tappade hoppet att hon skulle komma i tid.

Då hade Sofia inget val än att ta trapporna.

Mina ögon blev röda av tårarna som fyllde mina ögon, branden kom närmare och närmare för varje gång jag kollade upp mot skogen. Kollade bakåt på mamma men hann inte se vad hon gjorde förrän jag hörde ett skrik från skogen, jag kände igen rösten och tvekade inte en sekund jag bara började springa snabbare än jag någonsin gjort. Efter mig hörde jag mammas darrande röst som skrek på mig:

När Sofia insåg att hon bara var på den första våningen fast hennes arbetsavdelning var på våning fyra så höll hon sig till sitt glada humör och hoppades på de bästa. Det gjorde att Sofia mådde bättre så hon gick rask upp för alla trappor, Hon var trött och utmattad när hon kom fram till sin arbetsavdelning. Ingen hade märkt att hon var försenad. Med små steg smög Sofia in och började jobba, hon tog djupa andetag och släppte ut allt trötthet i luften och andades in ny luft som gav henne ett glatt humör igen. All hennes trötthet försvann i den tomma intet, istället så byttes den mot ett piggare humör.

– Stanna! Hon kastade ifrån sig allt och började springa efter mig.

FÖRLORAD FRAMTID?

Men jag vägrade stanna, jag hörde min brors röst närmare och närmare. Mina händer darrade av en rädsla jag aldrig känt förut. Där ser jag honom i min pappas famn men det var för sent.

Några veckor senare...

Sofias uppgift var att hon skulle undersöka och ta prover innan köttet skulle packas in. Hon var inte ensam, det var tio personer till i labbsalen. Alla var fokuserade på sitt eget arbete och eftersom tiden gick, var det snart lunchdags.

Filippa kom fram till Sofia och frågade med underlig blick:

Kyrkans klockor hördes över hela stan. Runt om mig stod hela min släkt och familj, som inte längre var hel, i tårar. Vi alla gick fram för att skriva något fint om pappa och min bror. Att allt kunde gå så fel från att allt varit perfekt. Att vi, familjen, skulle delas på det värsta sättet någonsin. Vila i frid finaste änglarna.

“Hej jag har inte sett dig idag, vart var du?”

Ida Sidén

“Jag kom lite försent”, svarade Sofia stressad.

17. INLÅST!

“Jaha, men ska du med och äta lunch?” fortsatte Filippa.

“Absolut jag kommer”, svarade Sofia och började lägga sina saker åt sidan.

Sofia förlorade hoppen om att hon någonsin skulle komma ut, hon väntade och väntade men ingen kom och hjälpte henne.

Sofia skrek på hjälp:

När Sofia tog av sig sina plasthandskar så blev hon lika äcklad som vanligt. Sofia kunde känna hur kladdiga hennes händer och fingrar blev på grund av hennes svett. Så då gick hon direkt och tvättade sina händer på toaletten medan Filippa hade gått till matsalen.

“HALLÅ ÄR NÅGON DÄR?!”

Hon skrek med all energi hon hade i sig tills hon började förlora hoppet. Hon satte sig på det iskalla golvet och sedan kom hennes tårar rinnande på hennes varma kind, men på bara en sekund så förvandlades hennes tårar till is. Med förvåning så började Sofia titta på termometern som var bredvid den tjocka frysdörren. Det visade sig att temperaturen började sänkas till minusgrader och det blev kallare, så kallt så att hon började tappa allt energi och föll till marken.

Filippa och Sofia hade känt varandra i mer än 19 år, de träffades i högstadiet. Filippa var en person som brydde sig om sitt utseende och hur andra kommenterade.

Ibland förstod inte Sofia varför hon var vän med Filippa överhuvudtaget, men just då i högstadiet så hade Sofia inte så många att vara med så Filippa var den första som kom fram och frågade om Sofia ville gå med henne och äta lunch eller om hon ville hitta på något.

Allt hände för två dagar sedan. Sofia hade inte glömt bort en enda sekund från den händelsen.

Sofias tankar just då var att hon inte var ensam längre men när tiden gick visade sig att Filippa brydde sig mer om sitt utseende än hennes så kallade vän. När Sofia skulle börja gå ner till Filippa som satt i matsalen och åt lunch så tänkte Sofia att hon skulle nog ta hissen nu eftersom den inte verkade vara

Det började som en helt vanlig dag. Sofia gick till jobbet och var på bra humör som alltid, hon sa hej till alla som gick förbi med ett glatt leende. Sofia jobbade i en köttfabrik som 152

lika upptagen som i morse. När hon väl kom fram till den gråa hissdörren tryckte Sofia på knappen och sedan stod Sofia och väntade på att hissen skulle komma upp. När hissen väl kom upp så var det några som skulle av, de hälsade snällt på Sofia.

började frysa eftersom temperaturen hade sänkts, det gjorde att hennes tårar som föll nedan för hennes varma kind förvandlades till is. Sofia satt på rumpan och kramade om sina knän hårt, hon hoppades att vem som helst skulle komma och öppna åt henne just nu. Hon kände också att hon inte skulle orka mer. Sofias tankar gick så långt att hon trodde att hon skulle frysa till is och kanske dö. Men just när hon hade helt förlorat allt hopp som fanns i henne, hörde hon hur någon försökte öppna dörren. Sofia trodde att det var en dröm så hon fortsatte att sitta där och frysa, men när hon hörde en röst säga “Hallå Sofia, är det du?” klev hon direkt upp och började gå mot dörren.

“God eftermiddag” sa de till Sofia och la till med glada leenden.

Sofia hälsade tillbaka och klev sedan in i den tomma hissen. När Sofia skulle trycka på vilken våning hissen skulle åka till fick hon höra något som fångade hela hennes uppmärksamhet.

Sofia fick en obehaglig magkänsla i sig när hon väl hörde någon säga:

Men när Sofia kom fram och dörren öppnades, såg hon en person, det var Glenn…

”Såg du det där?”

Innan Sofia visste ett ord svimmade hon och allt blev mörk.

Sofia kände att hon slog till något på vägen och att det var en hand som kom och fångade henne. Handen kom runt hennes midja och sedan så tappade hon medvetandet. Det enda som var kvar i hennes minne var tystnad och att handen som hon kände var varm och den gjorde så att kylan som hon hade fått i sig försvann.

Men eftersom Sofia hade bråttom till Filippa hade hon inte tid att tänka på vad hon nyss hörde, så hon tryckte in vilken våning hon skulle till och sedan, när hissen kom fram till den sista våningen så såg hon hur Filippa stod där framför henne, Filippa såg ganska otålig ut.

“Hej” sa Sofia till Filippa.

Medan Sofia stod utanför hissen med förvåning och förvirring så märkte hon inte att det var andra som skulle ta hissen så Sofia tog små steg och gick ut från folkmassan som kom för att vänta på hissen och återgå till arbetet.

“Vart är jag?” frågade Sofia med nyvaken röst.

“Du är på sjukhuset, det var jag som tog dig hit efter att du hade tappat medvetandet”, svarade Glenn.

Sofia gick till matsalen och åt helt ensam.

“Filippa är nog ganska arg på mig” tänkte Sofia tyst för sig själv.

Sofia började sakta sätta sig upp och hon kände hur det mjuka täcket följde med hennes rörelser.

När hennes lunchtid var slut så gick Sofia tillbaka till arbete, när hon väl kom fram märkte hon inte ens att Filippa inte var där. Sofia var deppig och märkte inte ens hur fort tiden gick och att det var nära kväll, många hade börjat att gå hem. Fast idag så hade Sofia i uppgift att stanna kvar och hålla koll på om allt var bra i frysrummet där de förvarade köttet innan det skulle ta prover för att sedan packa in.

“Hur visste du att jag var inlåst?” fortsatte Sofia att fråga Glenn.

“Du var den enda som inte jag hade sett idag, varje dag efter jobbet brukar du säga hej, eller så säger du att vi ses imorgon” berättade Glenn för Sofia.

“Men jag fattar inte, hur kan du komma ihåg mig?” frågade Sofia med nyfikenhet.

Det var bara Sofia som var kvar, alla andra hade redan gått, till och med Filippa. När Sofia var klar med sina anteckningar och sina prover på köttet så tog hon och plockade undan sakerna innan hon skulle gå till frysrummet. Sofia visste aldrig vad som väntade henne.

“Jag har jobbat här i cirka tjugo år och alla har behandlat mig som luft, men när du började jobba här har du varit den första personen som har bevisat att jag är någon”, sa Glenn.

Sofia släckte alla lampor i labbsalen och sedan så gick hon ut.

Sofia stängde och låste dörren efter sig. Nu skulle hon gå in i frysrummet och titta om allt var som det skulle. Sofia klev in och började leta efter lampknappen men på bara en sekund så stängdes frysdörren och låstes därefter utifrån. När Sofia såg att dörren stängdes sprang hon med förvåning till dörren och försökte öppna den, men det gick inte, hon var inlåst och det var ingen där eftersom alla hade gått hem. Sofia började få panik för hon var rädd för små utrymmen, det gjorde att hennes fantasi började växa. Sofia såg hur döda djur hängdes och hur skuggorna lurade hennes syn. Sofia började skrika på hjälp:

“Jag började leta efter dig tills jag kom till frysrummet, då var jag lite nyfiken så jag började undersöka och se om du var där. Tänk om jag hade kommit för sent”, fortsatte Glenn.

“Jag skulle inte vilja tänka på vad som skulle ha hänt då men tack så mycket för att du letade efter mig”, sa Sofia till Glenn.

Fast efter att Glenn och Sofia hade pratat ett tag märkte Sofia att Glenn var lite nere så Sofia tog ett litet andetag och frågade: “Varför är du så nere?”

“HALLÅ ÄR DET NÅGON DÄR?”

Glenn tittade rakt in i Sofias ljusgröna ögon och sa:

Hon skrek ett flertal gånger men så klart var det ingen som hörde. Sofia satte sig ner på den kalla isgolvet och sedan försvann allt hennes hopp om att hon skulle komma ut här levande. Fem timmar hade gått och Sofia satt där och

”Du var inte ensam i frysrummet.”

Sedan tystnade Glenn. Sofia kände att hon hamnade i chock fast med nyfikenhet frågade Sofia med en saklig röst: 153

FÖRLORAD FRAMTID?

Sofia öppnade sakta sina ögon och började titta runt omkring sig. Hon var inte kvar i frysrummet längre, efter en stund kände hon hur hennes blod började cirkulera och hur hennes kropp började bli varmare. Sofia fick syn på Glenn som satt på sidan om henne.

“Hej? är det allt du har att säga?” skrek Filippa på Sofia medan hon knuffade ut Sofia från hissen.

“Vad menar du?”

mamma som låg ner på marken täckt av blod, tårarna rann ner för kinderna och droppade ner på marken. Jag såg hur hon fortfarande rörde sig, jag sprang fram till henne för ett sista hopp om att hon skulle klara sig. “Mamma!” Mina tårar blev större och jag hörde att hon hade svårt att prata “Lämna mig inte... “grät jag. När hon till slut andades sitt sista andetag la jag mitt huvud på hennes mage, jag minns att jag satt där i nästan en timme. Jag hörde steg bakom mig, när jag vände mig om långsamt såg jag en stor pistol riktad mot mitt huvud.

“Jag fick ett meddelande från mina kollegor som var och tittade i frysrummet efter att jag tog dig till sjukhuset att det fanns ett lik där”, berättade Glenn.

“Vem var liket” frågade Sofia med en saklig röst.

Glenn tittade allvarligt på Sofia och svarade: “Filippa.”

Sedan tittade han ner och Sofia kände hur hennes värld stannade just då.

Felicia Österberg

19. MIN STÖRS­ 18. LIV ELLER DÖD TA LYCKA I LIVET BLEV DEN VÄRSTA Phonnapha Sri-on

Allt jag hörde var ett skott bakom mig, det här är på liv eller död. Jag skyndade mig dit och föll ner mot mamma. Hur kunde det bli såhär? Den sista dagen i mitt liv. Jag minns den dagen tydligare och tydligare för varje dag som går.

Jag öppnade pillerburken och hällde i mig alla 25 piller. Det var min enda utväg, allt var ändå försent, allt var förstört. Jag hade inget kvar.

FÖRLORAD FRAMTID?

Precis som alla andra dagar vaknar jag upp, min mamma hade redan gått, jag låg kvar i min säng i vårt ”som vi kallar det” hus. Trasor och några metallplattor över huvudet med träplankor som bär upp allt. Jag och min mamma bodde en bit bort från stan och fick alltid gå en bit för att sitta på gatan och tigga pengar. Allt jag ville var att leva normalt, vi har inte råd med att jag ska få gå i skolan och jag är smal som en pinne, äter knappt två gånger om dagen. Men min mamma gör så gott hon kan för att jag ska ha det så bra som möjligt om dagarna.

Jag var världens lyckligaste och hade den finaste killen.

Vi bodde i en lägenhet, jag och Nicolas. Den var inte så stor men den räckte till oss två. Det kanske inte var den lyxigaste lägenheten men jag älskade den ändå. Det bästa var det svarta marmorbadrummet med alla gulddetaljer. Där kunde jag slappna av och tänka bort allt. Vi levde ett bra liv tillsammans. Jag hade inte så många vänner faktiskt, men det räckte med min vän Anastasia. Jag hade ändå de två bästa personerna i mitt liv. Vi träffades inte så ofta men vi pratade alltid i telefon, jag och Anastasia. Det var något speciellt med henne, när jag pratade med henne fick jag en känsla av att jag var tillräcklig, att jag inte var värdelös och det var världens bästa känsla.

Några timmar senare kom mamma hem mycket tidigare än vanligt idag och kollade på mig med stirrande, tårfyllda ögon och en rinnig näsa och sa orden som förändrade mitt liv. Mamma förklarade att på vägen hem från det stället hon brukar tigga pengar så gick hon förbi en tv-affär. Utanför stod mamma med tre filtar och muggen med pengarna i och försökte lyssna, men det var för högljutt ute så hon gick in i affären och hörde när nyhetsmännen förklarade hur dom fattiga har tagit alldeles för mycket plats i landet och att dom måste fly annars finns det en stor risk att dom kommer att dö.

En dag var jag och Nikolas bara hemma. Vi hade inga planer och allt kändes så bra. Han sa att han skulle åka och handla lite så jag kröp ner i den beiga soffan med en fluffig vit filt över mig. Dörren stängdes och jag såg att han glömde sin telefon. Jag tog upp den från soffkanten och kollade på den.

Han hade fått ett sms från den där tjejen nu igen. Jag låste upp den och kollade lite på hans telefon för jag brukade inte få se den. Det var många gånger vi tjafsade om att jag aldrig fick ha hans telefon men han bara manipulerade mig. Varje gång jag tog den så blev han annorlunda och nervös och ville få tillbaka den fort. Så nu hade jag chansen. Jag gick in på den och tryckte på tjejen.

Jag stelnade till. Mitt hjärta gick i tusen bitar. “Ska vi fly?” frågade jag. “Ja, vi måste väl det” svarade mamma. Båda suckade och jag gav mamma en stor kram, vi föll ner på knä och grät tillsammans. Även om vi bodde lite trångt och väldigt enkelt så gillade jag att bo här. Vi bor ju hellre i det här vindskyddet än bara mitt ute på gatan med alla främlingar.

Jag gick och la mig och dagen därpå började vi packa, mamma och jag fick dela på en väska eftersom vi inte hade något mer. Vi bestämde oss för att bara ta med det viktigaste, två par kläder, de få pengar som vi hade samlat ihop och några filtar.

Jag blev chockad, visste inte vad jag skulle säga. Jag bara stirrade ut i lägenheten. Han hade skrivit med andra tjejer, han hade varit otrogen. Det här var som en mardröm och jag tänkte hela tiden på saker han kanske hade gjort men dolt.

Jag visste inte hur jag skulle reagera.

Mamma och jag var helt utslagna och alldeles för trötta i benen. Det tog hela dagen, men äntligen var vi framme. Jag känner en lättnad i kroppen, allt var över. Jag kollade på mamma och hennes tomma blick som sjönk ihop, medan jag själv kände att jag inte måste kämpa mer för att hitta ett hem, så saknade mamma alla sina saker och minnen, alla människor som bodde nere i stan.

Jag hörde dörren låsas upp och jag la fort telefonen ifrån mig med tårar i ögonen. När jag såg honom mådde jag illa.

“Varför är du ledsen?”, frågade han men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag svarade inget. Jag fick ut några ord till slut och frågade: “Vart har du varit?”.

När vi väl hade börjat packa upp alla våra saker vände jag mig från mamma och satte ut några filtar på marken som jag kunde sova på. Jag hörde plötsligt skottet bakom mig, jag hoppade till och vände mig om så fort jag kunde. Det var

Han bara stirrade på mig. Den tomma blicken i hans ljusa bruna ögon gjorde mig rädd.

154

20. NU VAR DET SLUT

Vi började bråka och den här gången var som ingen annan gång. Jag blev ännu mer ledsen än vad jag redan var.

Jag fattade inte att han hade varit otrogen. Vad hade hänt med den fina Nicolas som jag kände? Allt var förstört. När jag trodde att det inte kunde bli värre får jag ett sms från Anastasia.

Jag kan inte fatta det, att han bara skulle hoppa framför det där tåget när det började så bra. Bara på grund av mig.

“Förlåt”.

Jag fattade inte först. Jag kollade upp på Nicolas. Det var då jag förstod. Han hade åkt till Anastasia och jag fattade vad han hade gjort. Det gjorde ont i bröstet, det skrek inom mig.

Mitt hjärta krossades. Tänk att jag satt och väntade på honom, var glad att han skulle komma hem. Nu var allting borta och jag ville aldrig mer se honom. Vad hade jag kvar nu? Absolut ingenting. Jag gav honom en arg men ändå ledsen blick. Han förstod precis vad jag menade. Han kollade på mig i några sekunder och lämnade lägenheten. Trodde han verkligen att han skulle komma undan med det här. Han såg inte ens ledsen ut. Han hade aldrig älskat mig på riktigt. Inget var äkta.

För tre år sen träffade jag honom, mannen i mitt liv. Han hette Daniel och hade så där perfekt hår som alla föll för, mörkbrunt svajande hår och ögon lika mörka som natten. Han var både lång och hade vältränad och solbränd kropp. Aldrig kunde väl jag tro att blyga jag, hon Monka som ingen pratade om och knappt hade några vänner, med ljusbrunt midjelångt hår, klarblåa ögon och halvlång, skulle få honom. Det kunde bara hända i mina tankar. Men trots alla dagdrömmar så kom han till slut fram till mig och ville prata. Han som jag hade drömt om i ett år, ville snacka med mig. Jag förstår att vi var ute på klubb och att vi båda var påverkade men det kändes ändå som att han verkligen ville vara med mig. När vi pratade kändes det som att vi inte hade gjort något annat i livet, att det alltid hade varit vi. Det kändes bara så rätt med honom och jag kunde bara föreställa mig en framtid med honom.

En vecka gick, två veckor, tre veckor. Inget blev bättre. Jag brände upp alla hans kläder och grejer, trodde det skulle bli bättre men nej. Jag grät i månader tills jag ringde några samtal. Det gick så snabbt. Det var en vit burk med lite svart på. Jag fick en skön känsla. Jag mådde bra. Det här fortsatte faktiskt väldigt länge. Jag trodde att jag aldrig skulle få känna en sådan skön känsla igen efter allt jag gått igenom.

Jag och Daniel hade varit tillsammans i två år och om jag ska vara ärligt hade vi nog aldrig haft det så bra som första kvällen vi träffades. Det enda vi gjorde nu var att bråka hela tiden. Han skadade mig både psykiskt och fysiskt. Han slog mig, drog mig i håret och tryckte ner mig som person. Det slutade alltid med att han grät och bad om ursäkt för det han hade gjort och fick mig till att säga förlåt till honom. Men det jag visste var att jag aldrig skulle vilja lämna honom. Han var allt för mig och det förstörde mig så mycket, ibland så mycket att det drog ner mig till botten. Aldrig kunde jag tro att han jag alltid drömde om skulle förstöra mig så här mycket.

Min telefon vibrerade och jag kollade. Det var ifrån Anastasia.

Hon hade fått reda på allt, hur då visste jag inte. Hon skrev meddelande efter meddelande. Jag fattade inte, varför brydde hon sig nu? Jag kollade på några sms och det stod bara att jag skulle söka hjälp. Vad visste hon? Ingen kunde hjälpa mig. Jag brydde inte mig om vad hon sa, hon hade förstört allt för mig och det var min bästa vän. Jag hade aldrig kunnat tänka att hon skulle göra något sånt här, men jag fattade att hon aldrig var min bästa vän på riktigt.

Dagar gick och jag ville bara att allting skulle sluta, att mitt liv skulle sluta. Men det fanns ändå en liten, liten känsla inom mig som sa att jag inte skulle ge upp. Mitt beroende gick för långt. Jag var en missbrukare. Men det här var den sista jointen jag tände. Jag öppnade pillerburken och hällde i mig alla 25 piller. Nu ville jag att allt skulle vara slut.

När mina vänner frågade mig vad som hade hänt och varför jag hade blåmärken på armen så gav jag alltid bortförklaringar som “jag trillade på isen på väg hem från jobbet igår” eller att “det var mycket på jobbet igår som gjorde mig stressad”. Såklart kunde jag inte säga något om att det var Daniel som gjorde mig illa, för jag visste aldrig vad konsekvenserna skulle bli.

Jag tog på mig mina finaste kläder jag hittade. Det var en vit polotröja och ett par svarta jeans. Tårarna som föll från mina kinder kom in i min mun och det smakade lite salt. I mitt huvud fanns det bara en sak jag tänkte på och det gjorde mig lite yr. Regnet som föll från himlen kom i mitt bruna hår och droppade ner på gatan. Jag sparkade på några småstenar.

Fortsatte att gå. Hur ska jag kunna leva med ett krossat hjärta?

Vilken bit ska jag följa?

Ibland var det bra mellan oss. Vi pratade, kollade på film, lagade mat tillsammans och mycket annat som par gör, och under den tiden så fanns inget annat än att jag älskade honom i mina tankar. Han sa hela tiden att “han älskade mig”, “jag var den enda för honom” och han bad alltid om ursäkt innan vi skulle sova för hur han hade betett sig, och hela tiden skyllde han på sin sjukdom. Så klart förlät jag honom alltid men ibland kunde det ta längre tid och då ringde han mig och grät och sa att han ville ha tillbaka mig.

Byggnaden var målat i svart. Det fanns många trappor och många människor som skulle ta sig dit de ville. Det luktade lite surt och lukten av cigaretter som tändes. Jag ville att det skulle gå så snabbt som möjligt. Ibland kom det ett starkt vitt ljus från tågens strålkastare. Det var en man i beige rock som stod några meter bort ifrån mig men jag hade tagit ett beslut.

Han kanske skulle stoppa mig men mer hann jag inte tänka innan det vita ljuset kom tillbaka. Jag backade några steg, tog sats, nu var det min chans.

En kväll kom han hem till lägenheten efter att han hade varit ute och festat. Han kom in och lade sig bredvid mig i min säng, gråtandes och sa att han varit i ett slagsmål men två andra män som också var fulla. Jag tyckte såklart synd om honom eftersom det inte var först gången det hände, men jag kanske inte visade det så mycket. Det gjorde honom arg och han började genast skrika på mig, han höjde sin spända hand och gav mig en käftsmäll, han bara skrek hur jag gjorde fel hela tiden, sa att jag inte dög och att jag aldrig gjorde någonting för honom. Flera tårar föll från mitt öga samtidigt som han slog handen mot min kropp. När jag låg helt stilla

Jag, Nemo Emanuelsson sprang emot perrongens kant mot tåget som kom i full fart.

Alice Persson 155

FÖRLORAD FRAMTID?

Den där kvällen har jag ännu inte glömt idag.

och helt förstörd på golvet så gick han och hämtade sina byxor med ett läderbälte från garderoben. Han tog sitt bruna läderbälte som satt i byxorna och började vifta det mot mitt lår. Nu skrek jag och grät så mycket att ögonen svullnade upp och jag blev alldeles illröd i ansiktet. Just då kände jag hur han slutade, från ingenstans, och gick med långsamma och tysta steg mot dörren.

kunde tänka var: “Varför gråter jag inte”. Det var inte att jag blev ledsen utan bara att det var som en sten från mitt hjärta som bara släppte. Klumpen i min mage var borta och alla mina känslor försvann. Där stod jag i hallen, helt tom och med avslappnade armar som bara hängde mot sidan av kroppen.

Mobilen låg på golvet och rösten hade försvunnit.

Jag kunde inte fatta det, att han bara skulle hoppa framför det där tåget när det började så bra. Bara på grund av mig.

“Det är ditt fel att dom hörde oss”, sa han och öppnade sedan dörren.

Ida Nilsson Rosenkvist

Daniel blev tyst och då märkte jag att det var personer utanför som han inte hade velat se i det här fallet. Jag reste mig upp så jag satt på rumpan och det värkte i mina sönderslagna lår.

Jag kollade först på min pojkvän och sedan på poliserna som stod på dörrkarmen. De frågade så klart varför folk ringde och sa att de hörde någon som skrek. Daniel blev genast aggressiv och började flaxa med armarna mot dem och därför fick han följa med en av dem till polisstationen. De sa också att de tyckte att hans argument lät konstiga och falska.

21. PATIENTEN

FÖRLORAD FRAMTID?

Patientens puls går ner, han får vita utslag över hela kroppen.

Viruset har tagit över honom, botemedlet gjorde det bara värre. Något händer, han börjar röra på sig men pulsmätaren står på noll. Jag tänker att den trasig och att den måste fixas. När jag ska kolla vad som har hänt med den så hör jag att dörren smäller igen. Patienten är borta! Han måste ha försvunnit när jag vände ryggen till. Jag skyndar efter ut genom dörren men ingen är där. Jag letar vidare, runt huset, i skogen, jag letar i timmar men jag hittar ingenting. Ingenting förutom träd och barr. Precis när jag är på väg tillbaka hör jag ett skrik, det kommer från skogen. Det låter konstigt, det låter inte mänskligt. Jag följer efter ljudet djupare in i skogen, jag var nära på att ge upp tills… Det har samma utslag som patienten men det är ingen människa. Det är en älg, den måste ha blivit smittad av patienten, det betyder att jag är på rätt spår. Jag vågar inte gå nära älgen för att jag inte vill bli smittad av den. Det börjar bli mörkt, jag vågar inte vara ute i skogen mitt i natten som jag börjar gå hem igen innan det blir för mörkt för att se.

Den ena polisen stannade hos mig och frågade mig vad som hade hänt. Han frågade om vi kände varandra och massa annat. Hela tiden tänkte jag: “Ska jag berätta eller ska jag låta bli det så han slipper få problem”. Jag försökte ljuga men polisen fattade att jag inte talade sanning. Där satt vi, jag som var sönderslagen och svullen av alla tårar och poliskonstapeln som hade fäst sina ögon in i mina, fortsatte med blicken ner över min kropp. Han bad mig försöka ställa mig upp och sätta mig på en stol samtidigt som han berättade att jag kunde kalla honom för Peter och därefter frågade han vad jag hette.

Jag berättade att jag hette Monika, och därefter minns jag inte tydligt vad vi snackade om. Men jag minns att vi pratade om mitt och Daniels förhållande till största del.

Polisen stannade kvar med mig och efter ungefär två timmar var Daniel tillbaka. Jag såg på hans röda kinder att han har gråtit en hel del. Jag tyckte synd om honom och gav honom en stor kram när han stod i dörröppningen. Samtidigt berättade han att han var misstänkt för grov misshandel och mycket annat. Jag kunde inte fatta det. Om det inte vore för mig så skulle aldrig det här ha hänt, tänkte jag.

Jag är uppe hela natten och försöker hitta ett botemedel. Jag blandar diväteoxid med natriumklorid och sedan blandar jag det med en Alvedon. Jag tror att jag har hittat rätt botemedel men jag har ingen att testa det. Den enda jag kan testa det på är någon som är smittad och det är älgen eller patienten. Och hur ska jag testa det på någon av dem?

I tårar gick vi till sängen och lade oss och hela tiden berättade han att “det här var sista tiden vi skulle ha ihop” och jag förstod aldrig vad han menade. Inte förrän jag vaknade morgonen efter.

På morgonen packar jag väskan och går ut och letar efter älgen. Jag tar med mig ett gevär, sömnpilar och botemedlet i en spruta. Efter flera timmars vandring i skogen utan resultat ser jag något. Det är inte älgen eller patienten… Det är en björn och den har också utslag. Men det är inte samma utslag som patienten och älgen. Den har tappat hår och huden är grön. Den har sår över hela kroppen och är full med blod, den måste ha varit i slagsmål. Men med vad eller vem? Det ser inte ut som en annan björn som den har slagits med. Det ser mer ut som en människa. Det måste ha varit patienten, men den har inte samma utslag. Viruset måste ha utvecklats eller så kommer det från något annat. Jag smyger fram så att den inte hör mig. Jag tar fram geväret slår det i ett träd, björnen hör när geväret slår i och kommer mot mig. Jag stoppar snabbt i en sömnpil i geväret och skjuter men inget händer. Björnen kommer fortfarande mot mig och biter mig i armen när jag försöker putta bort mig. Björnen somnar men jag är smittad av viruset. Jag måste ta botemedlet på mig själv innan jag tappar förståndet. Jag stoppar in botemedlet i armen men inget händer, något saknas. Nu vet jag! Jag måste tillsätta gräs för att det ska funka. Så jag testar botemedlet igen och det funkar! Nu måste jag bara komma på ett sätt att bota patienten. Så jag går hem för att komma på ett sätt att bota patienten.

Varje morgon hade jag en reflex att alltid kolla till höger sida där Daniel sov, men nu var det något konstigt. Han låg inte där och redan när jag vaknade hade jag en konstig känsla i kroppen men det enda jag kunde tro att det berodde på var mina blåmärken som jag hade fått på kroppen. Därefter reste jag mig upp och gick ut till köket för att kolla om Daniel satt i soffan. Jag blev rädd när jag såg att han inte var där och hela dagen gick jag oroligt runt i lägenheten och hade fortfarande inte hittat honom. Inga sms svarade han på och inte heller samtal. Nu fattade jag att någonting hade hänt. Mina ögon blev vattenfyllda och därefter kom det tårar, i mängder. Det var som att jag gick och väntade på ett samtal där polisen sa att de hade hittat Daniel död.

Klockan var 23.47 på natten och jag hade gått hela dagen utan att veta någonting. Jag fick ett samtal och hoppade till av glädje när jag trodde att det var Daniel. Hastigt svarade jag och hörde att den manliga rösten som pratade inte lät som den jag ville höra. “Vi har hittat din man, död, liggandes i snön precis bredvid tågrälsen”, sa rösten i luren. Det enda jag 156

Jag slår på radion och de pratar om en person med utslag över hela kroppen som attackerar folk. Han biter dem och de får också utslag och smittar andra. Polisen försöker stoppa dem men de är för snabba. De uppmanar alla att lämna staden omedelbart innan det är försent.

Jag la ner massor av mat och dricka så jag kunde äta ifall jag blev hungrig. Sen gick jag upp till mitt rum igen och la ner lite pengar i min väska, sen gick jag och la mig igen.

Efter två timmar gick mitt alarm och jag gick upp, klädde på mig, tog min väska och sen sprang jag ner och tog två mackor och gick utan att säga hejdå. Jag tog min cykel och cyklade till skolan. När väl skoldagen var slut var klockan runt två och då sa jag hejdå till Alex och sa att vi inte kommer ses på ett tag. Vid det tillfället ångrade han sig och sa att han ville följa med. Jag blev glad men jag såg på honom att han inte ville göra det.

Nu måste jag komma på ett sätt att bota alla snabbt. Efter flera timmar blev den klar. Så jag åker mot staden och när jag är framme tar jag fram den. Min myggspray med botemedel i. Så jag letar efter smittade och jag hittar någon direkt, han kommer emot mig men jag har min myggspray så han blir botad. Jag ger honom en så att han också kan bota de smittade. Vi botar fler och fler och snart är alla botade. Vi botar alla och folket kan komma tillbaka till staden. Jag blev hjälte och alla hyllade mig. Det blev en stor ceremoni och som tack för att jag har räddat staden fick jag 10 miljoner kronor.

Men alla var inte botade. Alla förutom en. Patienten

Isak Dickson

22. PÅ RYMMEN

Jag sket i det men Alex blev ledsen och tänkte på sina föräldrar och nu ville han verkligen hem men jag sa till honom och skrek på honom att han verkligen inte fick åka hem eller ringa tillbaka till sina föräldrar. Han försökte cykla därifrån men jag tog tag i honom och drog honom mot mig och sa att han inte fick dra för då skulle jag bli själv. Han lyssnade på mig och blev ännu ledsnare. Vi fortsatte cykla, vi började bli ganska trötta men jag hade tänkt att vi skulle dra till McDonalds i Norrköping för de har öppet dygnet runt. Så jag tänkte att vi kunde sova på toaletten. Vi hade tio minuter kvar till donken och vi var väldigt trötta och jag såg på Alex att han var så sjukt ledsen.

Jag skrek på min kompis och sa att han inte fick lämna mig och att vi var tvungna att cykla därifrån nu. Han var ledsen och man såg på honom att han inte ville följa med. Men Alex lyssnade på mig och hoppade på cykeln och så började vi trampa så snabbt vi bara kunde. Jag cyklade först, bara någon meter bakom mig var min kompis Alex och precis efter honom var poliserna.

Jag sitter på min säng och tänker på varför vi gjorde det, varför skulle det just hända min bästa vän?

Det var så hemskt just vid tillfället när det hände, jag blev både chockad och ledsen på samma gång. Det är snart tre veckor sen. Jag och min bästa vän Alex bestämde oss för att rymma hemifrån, jag hade bråkat med mina föräldrar för jag tyckte inte om att se på när pappa drack varje dag och speciellt inte när han slog mamma. Han är alkoholist och är väldigt otrevlig och skriker ofta på mig, han kan bara påpeka saker jag gör fel.

Nu var vi framme vid donken och vi såg att våra föräldrar hade ringt ännu fler gånger och att de hade skickat ett sms där det stod att polisen höll på att spåra våra mobiler. Då blev vi lite oroliga och tänkte att vi inte kunde sitta kvar på toaletten för då skulle polisen hitta oss och köra hem oss igen. Så vi sprang ut och låste upp och hoppade på cyklarna, då såg vi att två polisbilar svängde in mot oss med blåljus och tvärnitade framför oss. Jag skrek till min kompis att vi måste cykla så vi trampade på så snabbt vi kunde.

Den kvällen jag bestämde att vi skulle rymma så satt jag på min säng och kollade på film på teven. Från ingenstans hörde jag hur mina föräldrar började bråka, jag brydde mig inte eftersom det hände så pass ofta. Men efter en liten stund hörde jag hur mamma skrek och började gråta. Pappa skrek på mamma och sa att hon inte förtjänade att leva och att de aldrig borde skaffat en son. Jag hörde även hur saker gick sönder och att de fortsatte skrika på varandra.

Polisbilarna körde bakom oss, jag svängde vänster ut på en liten skogsväg och Alex var några meter bakom mig och följde efter mig. När jag körde in på den lilla grusvägen såg jag att det kom en svart bil från höger så jag hoppade av och slängde mig i diket. Jag kollade bakåt och såg att Alex hade blivit påkörd av bilen. Jag såg att han låg där helt blodig.

Poliserna kom fram och förhörde honom som hade kört på Alex och en ambulans kom också. Hans liv gick inte att rädda.

Det var då jag sprang ner för trapporna och började skrika på mina föräldrar att jag hatade dem och massa andra saker.

Mamma blev tyst och sprang fram och kramade mig men pappa drog bort mamma från mig och de fortsatte bråka och skrika. Jag sprang upp till mitt rum och låste dörren och började gråta. Jag bestämde mig för att rymma hemifrån så jag ringde Alex och frågade ifall han ville följa med nästa dag efter skolan. Han sa nej, men jag frågade igen eftersom jag inte ville rymma själv men han sa nej igen. Han sa att han inte tänkte följa med och så la han på luren.

Någon vecka senare är jag fortfarande chockad och ledsen över vad som hände. Det var jag som tjatade på att han skulle följa med och nu är han död. Mina föräldrar har tänkt till och bråkar inte alls lika mycket längre. Pappa har slutat dricka helt för han har insett att livet är mer värdefullt och att man borde ta vara på den tiden man har för det kan ta slut vilken sekund som helst.

Jag går i skolan som vanligt men jag tycker att det är jobbigt att inte ha kvar min bästa vän längre…

Dagen efter gick jag upp en timme tidigare när inte mina föräldrar var vakna, jag klädde på mig alla kläder och tog väskan i mitt rum och gick ner till köket och öppnade kylen.

Emma Sohlman 157

FÖRLORAD FRAMTID?

Vi hoppade på cyklarna och började cykla mot Norrköping. Vi visste inte vart vi skulle men vi tänkte ändå att vi skulle cykla ditåt. När vi hade cyklat lite mer än en timme så började Alex säga att vi skulle vända och att han ville hem till sina föräldrar men jag tjatade och sa att han inte fick vända för då skulle jag blivit själv. Han lyssnade och fortsatte cykla, snart var vi halvvägs till Norrköping och vi stannade vid en bänk och tog några mackor och en varsin festis som jag packade i imorse.

När vi satt där så kollade vi på våra mobiler och såg att våra föräldrar hade ringt över tio gånger och så hade de skickat ett meddelande där de skrev att de var mycket oroliga.

23. ROSA KNARK­ BLOMMAN

Cleo går missnöjt ut från sitt hus och tar fram en cigg, men innan han hinner tända den ser han något annorlunda. Alla bilar och lastfordon ute på motorvägen flyger fram helt tyst.

Himlen är grön och det doftar jordgubbar. Plötsligt märker Cleo att han också börjar lyfta från marken. Han flyger högt över hela orten Husmery och ingenting kan stoppa honom.

Cleo landar utanför sin port, men istället för ett höghus står där en stor villa med ett stort garage. Han går in genom ytterdörren och huset är minst fyra gånger större än Cleos vanliga hus, men han hinner knappt sätta sin fot i huset förrän allt blir svart.

Ropet kommer uppifrån och Cleo hoppar över lite för många steg och snubblar. Trapporna verkar inte ta slut någon gång, men till slut når han sista våningen. Cleo stormar in i första rummet och där på golvet ligger Jodie medvetslös, i en tjejs famn.

Cleo Hess fick ett meddelande på sin mobil, det var ett möte under Oragosbron klockan 22:06. Cleo vandrade dit i sin svarta tracksuit, med sin lilla axelväska med ett stort Adidasmärke på. När han kom fram till bron stod där redan en person med skinnjacka som luktade cigarettrök. Han kollade osäkert på Cleo och hade händerna bakom ryggen som att han gömde något.

Cleo vaknar upp av det kyliga golvet i källaren som biter i hans rygg. Han anstränger sig för att lyfta upp armen. På det halvt fungerande armbandsuret visar klockan 22:46.

– Shit! Jag skulle varit hemma för två timmar sedan!

Cleo springer genast hem medan tankarna far runt i huvudet.

Har han precis uppfunnit en ny drog? Kan det vara sant?

– Du är två minuter försenad! vrålade personen som Cleo nu förstod var en man i kanske 30-årsåldern.

FÖRLORAD FRAMTID?

– Sorry, mannen, sa Cleo bestämt. Det viktigaste är att jag har grejerna, okej?

Nästa kväll är det fest hos Cleos bästa kompis Jodie. Cleo har klätt upp sig och är på väg mot Jodies hus. Det är en stor villa och Cleo kommer dit lite tidigare eftersom han har något att visa.

Cleo tog fram en liten påse med ett grönt innehåll och visade den för den mystiska mannen.

– Så du har uppfunnit en ny drog, hur fan gick det till? frågar Jodie exalterat.

– Har du cashen? frågade Cleo.

– Jag vet inte riktigt, asså drogerna måste ha blandats med varandra eller något, svarar Cleo tillbaka. Plantan liknade en cannabisplanta, men det var någon annan färg på den.

– Jaja, fnyste mannen och drog fram en tvåhundralapp från innerfickan på den tjocka jackan.

– Jaja, hur som helst funkar den och man blir hög på den, ta fram den då!

– Var har du varit? ropade Cleos mamma från vardagsrummet när han kom in dyngsur av ösregnet.

Jodie måste stå på tå för att se när Cleo tar fram påsen från sin Adidasväska och ger den till honom.

– Jag tog bara en tur runt området, skrek han tillbaka och hängde av sig den något trasiga jackan.

Festen är igång och det är lite för många i huset, men Jodies föräldrar är borta för helgen. Det luktar sött från röken i vardagsrummet, musik pumpar högt och folk står och dricker i köket. Cleo har ingen aning om vart Jodie är, men plötsligt hör Cleo någon ropa Jodies namn flera gånger om. Han känner inte igen rösten, men det verkar vara bråttom. Ropet kommer uppifrån och Cleo hoppar över lite för många steg, snubblar och slår i käken. Blodsmaken är förfärlig efter jointen Cleo just rökt. Trapporna verkar inte ta slut någon gång, men till slut når han tredje våningen. Cleo stormar in i första rummet där ropet kommer ifrån. Jodie ligger medvetslös i en tjejs famn.

Han gick in på sitt rum, slängde sig på sängen och började grubbla. Han tyckte inte att det var lönt att bara återförsälja droger. Han ville ha mer pengar, tänkte han och slog upp olika droger på Wikipedia. Jag kanske kan odla eget, började han tänka, men hann inte tänka klart förrän han slumrade till.

Exakt två månader senare klev Cleo in i sin nya lilla källarlokal.

Det luktade som en ny bil där inne. Rummet hade gråa slitna väggar och lampor som gav solenergi. Cleo hade redan förberett flera påsar frön av cannabis och opiater. Han visste inte riktigt hur han skulle odla, men han hade fått råd av kontakter.

– Han har ingen puls, säger tjejen som tar bort fingrarna från sidan på Jodies hals.

Efter några veckor har Cleo lärt sig hur man odlar och hans business går bra. Han tjänar mycket mer än tidigare, men nu ser han något annorlunda som växer bland de gröna plantorna. En vit stjälk med ljusrosa blad sträcker sig över alla andra växter. Cleo rycker genast upp den och lägger den under sitt mikroskop. Bladen ser likadana ut som en cannabisplanta, men färgen är udda. Det är som att flera droger har blandats ihop till en, redan innan de planterades.

– Vad har hänt? utbrister Cleo.

– Han skulle röka något nytt som han fått av någon kompis, men efter bara några bloss föll han ihop.

Cleo kramar hårt om Jodie, så hårt att han skulle kunna spricka när som helst.

Cleo vet att det är farligt att mixtra med saker som han inte har någon aning om vad det är, men han kan inte låta bli.

Han lägger plantan på torkning och nästa dag maler han ned plantan till smulor. Han tar fram sitt rullpapper och förbereder en joint. Han tänder på den och plötsligt börjar hela världen snurra. Det går en minut eller två, men sedan är allt borta. Det är som att ingenting har hänt.

– Jag kommer aldrig släppa dig Jodie, mumlar Cleo med tårarna rinnande.

Blåljusen från ambulansen försvinner bakom hörnet på Regategatan 7. Röken från Cleos joint åker högt upp i luften från balkongen på tredje våningen. Pistolen är riktad mot tinningen och fingret ligger lätt på avtryckaren. Cleo balanserar på det hala räcket och kastar jointen. Fingret vitnar 158

när han trycker det hårdare och hårdare mot knappen på pistolen. Det smäller av och Cleo tappar balansen. Minnen blixtrar framför ögonen, när han och Jodie möttes på första dagen i skolan på lågstadiet. När hans mamma alltid nattade honom tills sömns. Hennes mjuka och varma armar runt honom.

Husen har ju blivit ljudisolerade.

– Nej, mamma, svarade jag. Gå inte, det är inte säkert.

– Jag kommer tillbaka.

Jag kände hur mamma lämnade min sida och hörde hur dörren till skyddsrummet öppnades.

Cleos själ lämnar kroppen och han ser sig själv falla ner mot sitt öde. Sedan blir allt svart.

Plötsligt hördes ett öronbedövande ljud utifrån och i fönstret såg jag hur jord sprutade upp från marken. Mamma! Alla i rummet fick panik och dörren flög upp av trycket från alla människor. Jag sprang ut ur huset och skrek efter min mamma.

Odin Ek

24. SAKNAR EN BIT

– Rani!

Jag kände hur någon tog tag om min hand. Det var Rizwan.

– Vi måste gå, fortsatte han och började springa mot en buss som stod lite längre bort på gatan.

Rummet var målat svart eftersom den förra ägaren var deprimerad och bara kände mörker inom sig. Jag smög ut ur mitt rum. Jag hittade inte mamma först. Sedan såg jag henne.

Hon satt på golvet och tårarna trillade nerför hennes kinder.

De låg fullt med tallrikar runt om henne. Alla var sönder.

Mamma hade ett stort rött märke över ena ögat. Det var så svullet att hon inte kunde öppna ögat.

Vi hoppade in i den och bussen körde snabbt iväg. Fler och fler människor kom och satte sig på bussen. I framsätet satt en äldre man och en kvinna.

Hon snöt sig och reste sig.

– Vart åker vi? frågade jag.

– Nu städar vi, sa hon.

– Till Bombay, svarade kvinnan.

Jag hjälpte henne att samla ihop alla trasiga tallrikar och lade i en kartong.

– Bombay? Varför åker vi dit? frågade jag.

– För att det går en båt till ett annat land därifrån, svarade mannen.

Plötsligt tjöt larmsignalerna. Fotsteg ekade i trappuppgången av alla människor som vant gick nerför dem till skyddsrummet. Den rostiga spiraltrappan hängde löst från sina spännen på ovanvåningen vilket gjorde att den skakade när vi gick på den. När som helst kunde den lossna och falla hejdlöst ner mot bottenvåningen. När som helst. Den ljusgula tapeten, som börjat flagna för många år sedan, hade på vissa ställen målats röd med oskyldiga människors blod.

Misshandel, usch! På vägen till skyddsrummet krockade jag med något, någon jag inte hade träffat förut.

Jag kollade ut över alla människor som sprang längs gatan.

Jag såg ett avhugget huvud på gatan. Jag såg barn utan armar och ben. Jag såg en bebis i en soptunna. Den lilla kroppen rörde sig lite och jämrade sig.

I flera dygn körde busschauffören. Det var kokhet i bussen om dagen och iskallt om natten. Ibland stannade bussen så att vi kunde gå toa och köpa något att äta och dricka. Rizwan räckte en macka till mig. Han satte sig bredvid och började äta sin egen macka.

– Oj, ursäkta! Jag såg dig inte, sa jag.

– Var kommer du ifrån? sa han.

Det var en kille i min ålder jag hade stött ihop med. Han log mot mig.

– Jag föddes i den här staden och växte upp med min mamma, svarade jag.

– Det är ingen fara, svarade han. Jag var bara på väg till affären för att köpa lite mjöl.

– Och din pappa?

– Ska du gå och handla nu? utbrast jag förvånat. Tänk om det kommer en bomb som slår ner på marken.

– Han… har inte alltid varit med.

– Det tror jag inte, det har inte slagit ner någon bomb här ända sedan kriget började. Jag heter Rizwan förresten.

Jag svarade inte på hans fråga utan vände mig mot fönstret.

– Vadå då?

– Rani, svarade jag.

– Förlåt, sa han. Jag visste inte att det var allvarligt.

När vi kom ner till lägenhetshusets entré skildes vi åt och jag väntade på att mamma skulle komma nedför trappan så att vi kunde gå till skyddsrummet.

– Det är ingen fara.

Rizwan pratade under hela resan ända tills vi somnade, det var skönt att äntligen ha någon i min ålder att prata med.

Skyddsrummet var litet och mörkt, bara en lampa lyste upp mitten av rummet och ett litet fönster som satt vid taket. Där väntade vi och väntade vi.

– Vakna Rani!

Jag vaknade av att Rizwan skakade mig. Bilen stannade till slut. Vi var framme vid havet och båten. Båten var för liten för så många människor, men ingen klagade. De som klagade

– Just det! utbrast mamma efter ett tag. Jag måste gå och säga till dem som bor i de andra husen att larmsignalerna går.

159

FÖRLORAD FRAMTID?

– Det här är mina föräldrar, sa Rizwan.

kunde bli kastade i vattnet. Folk klättrade och klev över varandra. Det var trångt på båten. Det fanns en stark spänning i luften. Till och med de små barnen var allvarliga. Det var som om de förstod att de inte fick bråka och krångla. Vågorna blev högre. Några kräktes i havet. Jag hörde på avstånd att en höggravid kvinna hade börjat föda. En svår plats att föda på.

Mitt i allt hörde jag något, vände mig om av att bli bländad av något stort som närmade sig snabbt. När mina ögon vande sig vid ljuset såg jag att det var bussen i hög hastighet. Jag blev stel av rädsla och kunde inte röra mig. Min instinkt sa åt mig att springa in till kanten igen, men min rädsla tog över min kropp och jag kunde inte röra mig en millimeter.

Plötsligt började båtens motor hosta våldsamt. Som en sjuk gammal gumma, sedan blev allt tyst. Båten gungade. Ett barn grät. Det födande kvinnan skrek, någon svor över motorn. Det luktade diesel.

Där jag stod, förstelnad, hann jag tänka en hel del.

Jag undrar vad mamma och pappa skulle säga. De hade ju sagt åt mig att vara försiktig nära vägen. Varför lyssnade jag inte?

Plötsligt började båten brinna. Allt gick som en blixt.

Människorna skrek och grät. Många flyttade sig till den sida av båten dit elden ännu inte spridit sig. Det gjorde att båten slog runt. De kämpade, skrek, vrålade och de svalde vatten. Innan båten slog runt sig såg jag bland dem en nyfödd baby som fortfarande hade navelsträngen fast vid sin mamma. Född och död på samma dag och på samma timme.

De måste vara så besvikna på mig.

Sedan hörs en tvärnit, en smäll och allt blir svart.

Jag hör att jag åker i en ambulans, men jag kan inte öppna ögonen.

Sedan blir allt tyst och jag vaknade inte igen...

Jag kämpade mig upp till ytan och tog ett flämtande andetag.

Det var så kallt i vattnet. Och var var Rizwan? Jag simmade och simmade, spanade hela tiden efter Rizwan. Men jag hittade honom inte. Jag kom till en strand. Det var mörkt, men jag lyckades släpa mig upp ur vattnet och ramlade ihop i stranden. Jag tittade mig omkring men såg inte Rizwan.

Andra människor låg på stranden. Var de döda?

Var Rizwan död?

De måste vara så besvikna på mig…

Annie Väppling

26. TRETTIO METER OCH TRE SEKUNDER

Faisa Ali Ibrahim FÖRLORAD FRAMTID?

25. STJÄRNAN I SNÖN

Nästa gång bussen stannar ska jag gå av. Jag kommer gå av och ingen kommer märka någonting, de är för upptagna av sina mobiltelefoner för att notera eller ens märka mig. Kanske är det lika bra att ingen ser mig. Jag gjorde mig inte i ordning i morse. Varför skulle jag? Jag visste vad jag skulle göra och jag visste att det inte var något att fixa sig för. Jag kommer ändå bara dö, bli helt krossad av asfalten när jag snabbt faller mot den.

De måste vara så besvikna på mig...

Det var sent på kvällen och det var iskallt. Den kalla vinden blåste i mitt bruna hår och fick mina kinder och min näsa att bli äppelröda. Fluffig snö täckte högt upp på mina svarta vinterskor och stelnade mina tår till is.

Tonerna av “Ja må hon leva” letade sig in under täcket och väckte mig. Leende satte jag mig upp i sängen och sjöng högljutt med i sista raden. På brickan som mamma, pappa och Mia hade med sig såg jag två ostmackor och ett glas juice, men inga paket.

Jag stod på busshållplatsen för att vänta in bussen som skulle ta mig hem till den varma lägenheten. Den lägenheten där en stor kopp varm choklad väntade på mig. Jag längtade dit.

Mamma hade sagt åt mig att ringa när jag gått på bussen så jag hade min mobil i handen för att inte glömma. Jag minns första gången när mamma tillät mig att åka buss själv. Den dagen gick jag med stolta steg mot busshållplatsen. Nöjd över illusionen att jag nu var ett stort barn.

“Vart är mina paket?” frågade jag med en besvikelse i rösten.

“Följ med ut så ska du få dina paket”, sa pappa och log ett stort leende mot mig.

Kylan nådde in i mina vantar och fick knogarna att bli blå. I min ensamhet blev jag uttråkad och därmed tog jag en kvist från marken för att sedan börja rita i snön.

Snabbt började jag äta min frukost och tog på mig strumporna i farten.

Bussen saktar in och jag börjar göra mig iordning för att gå av. Jag tar tag i min väska och ställer mig upp. Dörrarna öppnas och jag går ut. Jag möts av en kall vindpust och drar åt min halsduk runt halsen. Huttrande tänker jag: “synd att min sista dag skulle vara molnig.”

Min fantasi sprudlade och jag började glömma bort hur frusen jag var. Jag ritade en ängel, en snögubbe och en snöflinga.

När jag nöjt tittade upp från mina snöbilder, såg jag hur någonting glänste på andra sidan vägen. Jag blev nyfiken på vad det kunde vara för något så jag började sakta gå fram mot det för att kolla.

Mia stannade kvar en stund i mitt rum medan jag tog på mig mina kläder.

“Vad tror du att det är för något?”, frågade Mia.

När jag kommit fram några steg såg jag att det var en sönderslagen glasflaska som lyste som en lampa i lyktstolpens ljus. Den sken så fint, likt en stjärna.

“Jag har verkligen ingen aning, kan du inte säga?”, frågade jag lite retsamt.

160

Jag visste redan att hon inte skulle säga någonting.

När jag vaknade igen stod mamma och pappa vid min säng.

De stod tätt ihop med huvudena och såg ut att diskutera någonting, för båda såg ganska upprörda ut. Mamma hade rödsprängda ögon och jag såg att pappa också hade gråtit.

Jag satte mig sakta upp i sängen och då reagerade de och vände sig mot mig.

“Du vet att jag inte kommer säga någonting. Men det är världens bästa present till världens bästa storasyster”, sa Mia. Hon log mot mig och jag undrade hur ett liv utan min lillasyster skulle se ut.

“Hej gumman”, sa pappa sorgset.

Sakta går jag mot huset. Huset med de tio våningarna och en terrass på taket. Jag hade dagen innan varit där och tittat vad koden var, så nu slog jag snabbt in den. 5162. Det kom ett klick från dörren och den gled upp.

Nu när han var vänd mot mig såg jag att hans ansikte hade röda ränder på kinderna. Sådär som det kan bli om man gråter mycket och länge.

Jag öppnade ytterdörren och utanför möttes jag av hela min familj som stod där leende. Jag såg att det stod något bakom dem och att de försökte dölja det. Jag nästan sprang fram mot dem och jag såg vad som stod bakom dem.

“Vad är det som har hänt?”, frågade jag oroligt.

Mamma tittade ner i golvet och pappa verkade fokusera på klockans sekundvisare på väggen. “Vad är det som har hänt?”, frågade jag igen.

“Det är precis den jag ville ha!”, utbrast jag.

Jag tvekar. “Varför tvekar jag? Det är bara att göra, ta ett steg. Kom igen då!”, tänker jag där jag står och tittar ner mot marken nedanför mig. Plötsligt kommer det en fågel och flyger precis ovanför mitt huvud. Jag tappar balansen och vinglar till. Adrenalinet rusar i kroppen, men jag lyckas återfå balansen efter några sekunders flaxande med armarna. Lättat sätter jag mig på kanten av taket och tar ett djupt andetag.

Framför mig stod en ljusblå liten moppe med svart skinnsits.

Jag tvekar en liten stund. “Vad håller jag på med egentligen?!

Ska jag verkligen göra det här?”. Jag rycker till när dörren smäller igen mitt framför näsan på mig. Jag skakar snabbt av mig känslan, trycker in koden en gång till och smyger tyst in i trapphuset.

Jag hörde att pappa sa det med en osäkerhet i sin röst, vilket gjorde att jag bara undrade ännu mer vad som hade hänt.

Mia har vadå?”, frågade jag pappa.

Han tittade ner på golvet och sa något så tyst att jag inte hörde det.

Jag ska upp till tionde våningen, ända upp till toppen av huset. Jag bestämmer mig snabbt för att ta hissen istället för trapporna. Jag går mot hissen men möts av en handskriven lapp med snirklig stil som säger “Hissen är för tillfället ur funktion”. Jag suckar djupt och börjar gå mot trapporna.

“Va?”, frågade jag.

“Mia har... dött av alla skador från krocken”, sa pappa medan han tittade ner i golvet.

“Kolla där! skrek Mia till mig. Jag vred huvudet mot den extremt stora och gula åkern som hon pekade på och fick syn på tre älgar som stod där. Jag tittade länge på älgarna som nu hade fått syn på oss och följde oss med blicken. Jag skulle precis säga något om dem till Mia när hon skrek åt mig att kolla på vägen. Jag slet min blick från älgarna precis i tid för att hinna se bilen som kom rakt emot oss.

En stilla tår rinner ner för kinden när jag ställer mig upp på kanten. “Nej, det här är inte rätt. Inte rätt mot mamma och pappa.” Jag går sakta ner från kanten och börjar gå mot ingången till trapphuset.

Jag skrek rakt ut. Mamma och pappa gjorde ingenting, bara stod där och lät det sjunka in. Mia hade dött och allt var mitt fel. Det var jag som hade kört moppen.

Jag öppnar dörren ut och möts av en folktom altan. “Såklart, det är ingen som vill vara ute idag”, tänker jag samtidigt som jag börjar gå ut i kylan. När jag går råkar jag stöta emot en blå solstol. Det är nog många som har använt den, för den ser helt nedsutten och sliten ut. Men jag bryr mig inte om den utan jag bara fortsätter gå.

“Nej, det kan inte vara sant! skrek jag. “Det kan inte vara sant!”.

“Jag är feg. Jag vågar inte ens ta mitt eget liv”, tänker jag samtidigt som jag sakta vänder mig om igen. “Varför vände jag tillbaka, det gjorde allt bara svårare för mig.” Sen kom jag på mitt favoritcitat, det jag utgått från i hela mitt liv.

“Den enda gången jag backar, är när jag tar sats”. “Jag får väl ta det bokstavligt den här gången”, tänker jag, samtidigt som jag springer mot kanten. En sista tanke far genom mitt huvud innan jag träffar marken.

Jag öppnade sakta mina ögon, men jag kunde knappt hålla de öppna. Allt var suddigt och jag kände att jag hade ont i hela min kropp. Jag låg i en konstig vit säng. Men jag kände inte igen platsen jag var på och försökte sätta mig upp. En person i vit rock kom snabbt fram till mig och sa åt mig att ligga stilla. Hon sa att mina föräldrar snart skulle komma till mig. Jag nickade sakta, medan mina ögonlock kändes alltmer tunga. Sekunden efter somnade jag igen.

“Det här är för dig, min älskade Mia.”

Carolina Ekelöf

Långsamt går jag närmare kanten. Jag ställer mig precis vid den, tittar ner och inser att trettio meter är allt som skiljer mig och döden åt. Trettio meter och ungefär tre sekunder, sen är allt över. Äntligen.

161

FÖRLORAD FRAMTID?

“Mia har…. eeh…”

Vinden blåste i mitt hår, och Mia, som satt bakom mig, skrek till när vi körde över ett gupp. Jag var den enda som hade hjälm på mig, eftersom det bara fanns en. “Men vad skulle kunna hända egentligen? Vi kommer ju inte krocka eller något sånt.

Det kommer aldrig hända, så vad har jag att vara orolig över?” tänkte jag samtidigt som jag körde ut från stan.

27. TÄNDVÄTSKAN RINNANDE I ANSIKTET

en kvinna med vatten och en macka. Hon satte sig bredvid mig på sängen och tog upp en spruta från sin ficka och drog fram min arm.

Efter att hon sprutat in vätskan i min arm började jag kunna röra på mig. Hon gav mig vattnet och mackan och jag började dricka och äta. Hon ställde sig upp och berättade att mina föräldrar inte ville ha mig längre och att de hade sagt till henne att hon skulle ta hand om mig.

– Bränn, skrek Simones mamma

Jag ville inte tro på det kvinnan precis hade sagt, att mina föräldrar inte ville ha mig som deras dotter längre. Jag var hjärtekrossad, jag studsade upp ur sängen och började skrika åt henne. Hon ställde sig upp och sa åt mig att om jag lugnade ner mig och satte mig i sängen så skulle hon förklara allt. När jag satte mig på sängen igen började jag lugna ner mig och väntade på att hon skulle förklara.

Framför henne vart ett orange ljus som spred sig framför ögonen och värmen från tändstickan kändes nära ansiktet.

Simone kände doften av tändvätskan som rann nerför hennes ansikte. Simone satte sig upp så snabbt som hon bara kunde och sprang ut från den tomma lägenheten med endast en brun skinnsoffa och ett bord med stolar där de stod minst fyra askkoppar och alkohol i alla hörn.

Kvinnan hade det sötaste ansiktet jag hade sett och även fast jag inte kände henne, kändes det som att vi skulle bli väldigt bra vänner. Hon förklarade att hennes namn var Ellie och att mina föräldrar hade varit i kontakt med henne i två år. Hon berättade att mina föräldrar hade lagt en drog i min mat så att jag skulle somna och inte kunna röra min kropp tills jag fick sprutan. Hon hade blivit betald av mina föräldrar så att jag skulle komma och bo hos henne på heltid.

Skinnsoffan som varit hennes sovplats så länge hon kunde minnas hörde hon ta fyr och sprang genom det gröna trapphuset och ner för trapporna bort till gränden.

Med de glansiga ögonen och svettiga pannan fylld med panik hittar hon en hink som hon häller över sig, tändvätskan och askan från den lilla tändstickan måste bort.

Simone sätter sig i busskuren där vid gränden, i gränden bor de mest råttor för där förvaras alla sopor som luktar som kött som legat i skafferiet i flera år.

FÖRLORAD FRAMTID?

Efter ett tag satt vi i tystnad men det enda jag kunde tänka på var att komma därifrån, så jag sprang ut genom dörren och ut i den stora hallen. Det var då jag märkte att detta var ett väldigt stort hus. Jag visste inte vart jag skulle och när jag kollade bak mot kvinnan såg jag att hon inte jagade mig, utan stod kvar vid dörröppningen och bara tittade på mig.

Jag stannade till och undrade varför hon inte följde efter mig eftersom jag försökte rymma därifrån. Hon började gå mot mig men jag stod frusen på plats och när hon var framme vid mig gick hon bara förbi.

Simone känner hur ögonlocken blir tunga som stenar och nej, Simone somnade.

Nu hade allt hunnit bli mörkt och Simone satt där hjälplös i bara mjukisbyxor och t-shirt, isande av kylan som börjat smyga sig på.

Himlen var så mörk att molnen endast kom fram som svarta skuggor på himlen och luften kändes kylande men ändå inte kall, de gulbruna löven hade precis kommit fram och hon njöt av färgerna. Bussen som alltid gick en gång i kvarten hade inte kommit på en stund som kändes fyra timmar men helt plötsligt kom den långa bussen som i Simones nästan sovande tillstånd är svår att se om den är blå eller röd.

Hon skrek på mig när hon var nere ifrån den långa trappan.

Hon hade gjort lunch och sa att jag skulle komma ner och äta. När jag kom in i köket var det dukat och fint, lunchen såg jättegod ut och jag kände att jag var väldigt hungrig. När vi hade ätit upp lunchen kände jag att jag behövde ta en dusch.

Ellie la fram allt jag behövde till och efter duschen.

När jag hade duschat klart och tagit på kläderna Ellie hade lagt fram gick jag ner till vardagsrummet och där satt Ellie.

Jag berättade för henne hur jag kände just nu med allt som hade hänt och jag berättade för henne att jag skulle leta efter mina föräldrar så att de kunde förklara för mig vad det var som hände. Jag sa till henne att jag behövde hennes hjälp och att hon behövde följa med mig. Efter en halvtimmes försök att övertala henne sa hon till slut att hon skulle hjälpa mig att leta efter dem. Vi bestämde att vi skulle börja leta tidigt imorgon efter att vi hade ätit frukost och gjort oss klara.

Simone nästan kröp undan för att busschauffören inte skulle tro att hon skulle med, för sent. Busschauffören öppnar framdörren och får syn på den nerdränkta flickan med endast en t-shirt. Busschauffören som hon ser heter Rickard på namnbrickan frågar henne – Vart bor du?

– Jag bor runt hörnet egentligen, svarar Simone.

Tuva Sandberg

28. VAKEN

Det var tidigt på morgonen och vi hade gjort oss klara och skulle äta frukost. Senare på dagen skulle vi åka till mina föräldrars hus för att hitta dem så att jag kunde få prata med dem om vad det var som hände.

Jag vaknade upp med huvudvärk i ett mörkt rum. När mina svaga ögon började vänja sig vid ljuset började jag se att jag låg i en säng, i ett rum som såg exakt ut som mitt men det fanns inga fönster. Jag låg inne i det okända rummet som samtidigt var så beskyddande.

Vi körde upp på min infart och parkerade. Jag och Ellie stod på uppfarten, där mina föräldrars bilar brukade stå. Men bilarna var inte där. Vi bestämde oss för att kolla runt i huset för att vara säker på att de inte var hemma.

Ellie följde mig runt och vi kollade i alla rum men inget spår av mina föräldrar. Jag började få en panikattack så jag bad Ellie att följa med mig ut så att vi kunde leta runt hela huset

Sedan försökte jag att sätta mig upp men jag kunde inte röra mig. Efter några sekunder låstes dörren upp och det kom in 162

bara för att vara säkra.

Hans far hade många år tidigare stridit vid stilla havet under andra världskriget på platser som Iwo-Jima, Guadalcanal och Wake Island.

Jag fick nästan en hjärtattack när jag såg det som låg där ute.

Mina föräldrar låg begravda på min bakgård men det enda man såg var jord och två händer som höll i varandra. Jag skrek det högsta jag kunde.

Han mindes hur trasig det kändes som att hans far var efter att ha varit i kriget.

Till slut vaknade jag helt svettig i Ellies famn, vi var i vårt hus. Ellie sa till mig att allt var okej och hon frågade om jag drömde mardrömmar om mina föräldrar.

Efter det hände det inte alltför sällan att hans far drack sig full på helgkvällar och hemmet kunde då bli en skrämmande och farlig miljö.

Året var 2017 när mina föräldrar hittades döda på min bakgård. Just nu är det 2023 och jag brukar fortfarande drömma om den dagen ibland. Det enda som är positivt med drömmen är att efter känner jag mig alltid vaken.

John rullade in på parkeringen av stålfabriken.

Han gick in genom huvuddörren.

Sekunderna efter att han kom in upptäckte han en annorlunda känsla.

Filippa Karlsson

En känsla som han inte förväntade sig att känna på den platsen och som slog emot honom som en oväntad smäll i nacken.

29. YOUNGSTOWN

Han undrade vad det var och var det kom ifrån.

Det var en dimmig och smått kylig höstmorgon den 19 september 1977.

Efter en stund förstod han att det kom ifrån den märkliga atmosfären inne på fabriken.

En gammal Ford lämnade ett spår av avgaser på gatorna av Youngstown i det nordöstra U.S.A.

John gick fram till sin kollega Robert, en gammal vän som han tjänstgjort med i Vietnam.

I förarsätet sitter John Matthews.

Han svarade kort med att säga att det verkar som att det sker allvarliga budgetnedskärningar.

På vägen åker han förbi en bilmack som fått stänga ner några månader tidigare.

Arbetet på fabriken hade bara hållit igång i en halvtimme och sju personer hade redan blivit avskedade med omedelbar verkan enligt Robert.

Vid vägsidan ser han en man som sitter med en skylt, mannen är klädd i smått trasiga kläder och varken han eller kläderna ser ut att vara särskilt rena.

John frågade om det verkade finnas något mönster bland de som blivit avskedade men det verkade det inte finnas.

Mannen saknar en arm och sitter med en filt runt sig för att hålla värmen.

“Tre av de som har blivit avskedade var gamla veteraner som oss två, jobbat här hela sina liv” sa han.

På skylten står det fyra ord, “Jag stred för er”.

Det var skrämmande nyheter, om de sparkade alla möjliga människor lojala och gamla samt unga och nyanställda kunde ju vem som helst bli av med jobbet och tappa förmågan att försörja sin familj.

John förstod att mannen troligtvis var en veteran från Vietnamkriget.

Eftersom han inte hade kvar sin arm antog John att han därför inte hade kunnat få ett jobb på någon av de närliggande fabrikerna.

“Vi får väl hoppas på det bästa” sa John i vetskap om att det kunde sluta hur som helst.

Han var troligtvis hemlös på grund av att inte kunna få någon inkomst.

Arbetsdagen rullade på som vanligt men under den var det ständigt folk som blev uppkallade till chefens kontor och som sedan inte kunde återanvända till sitt arbete utan istället fick börja leta efter något annat sätt att försörja sig på.

John började då tänka på sin egen vistelse i Vietnam.

Flera år tidigare vid början av 1960-talet hade han blivit precis som många av de andra männen som tillhörde arbetarklassen på den tiden kallad till tjänstgöring i kriget.

Till slut, efter snart åtta timmar av att arbeta på i stålfabriken blev Robert uppskickad till chefskontoret.

“Om någon som jobbat och slitit så mycket som han gjort genom åren skulle kunna bli avskedad och ivägkastad så lätt har jag väl inte så stora chanser” tänkte John.

De åkte mot sin vilja över jorden för att komma till en plats där många av dem skulle komma att marschera till sin död.

Det var ingen av de som åkte som egentligen kom tillbaka.

Men Robert kom nerför trappan svärandes och John blev uppkallad till chefens kontor efter honom.

Många dog och de som fysiskt kom tillbaka var inte samma personer som de hade varit när de åkt.

Han öppnade den mörka dörren och där inne i det välupplysta rummet bakom ett mörkt skrivbord i mahogny satt en man som hade fått uppgiften att meddela John om någonting som redan var förstått.

Hans yngre bror hade varit stationerad vid Khe Sanh några år senare vid 68 och förlorat sitt liv medan han stred mot Viet Cong soldaterna.

163

FÖRLORAD FRAMTID?

Han frågade honom vad som stod på, varför alla var så dystra.

Han är på väg in till sitt arbete på stålfabriken Youngstown Sheet & Tube.

30. ÅR 2079

Mannen bakom bordet såg trött och skamsen ut då han förmodligen hade fått sprida samma meddelande hela dagen.

“Kom igen, det är inte dags än”, säger Patrik.

John satte sig ned i stolen närmast dörren han kom in ifrån och såg på mannen bakom bordet med en blick som inte var särskilt bekväm att ta emot.

“Vad händer!” skriker systrarna.

En av väktarna sprutar i något som är vitt, nästan samma färg som mjölk som hon får dricka ibland. Men det blir dyrare och dyrare för alla djur håller på att dö. Som allt annat också. Hon älskar den smaken. Väktarna drar in systrarna i en vit bil som hon sett oftare nuförtiden. De tycker den verkar lite läskig och nu är hon också i sådan Van. Det är massor av knappar och hon har ingen aning om vad de gör. Hon tänker att det inte kan varit några kidnappare, bilen är nog militärbil för alla de där knapparna. Men det ser ut som en liten äldre uppdatering för hon minns att alla de knapparna fanns på en av bilarna som de hade när hon var yngre. Som de hade fått från mammas jobb.

Mannen bakom det mörka bordet sa det John hade väntat på.

– Jag är skyldig att informera dig om att du har blivit avskedad från Youngstown Sheet & Tube med omedelbar verkan.

John såg bara på honom med en kall blick.

Det finns inget jag kan göra, begäret av amerikanskt stål har minskat sen andra världskriget.

Tiderna ser annorlunda ut nu, så enkelt är det, sa mannen.

– Hela mitt liv har jag jobbat här, sa John.

“Vad menar pappa med att det inte är dags än”, säger hon.

Ert stål har givit mat till min familj.

Mannen svarar inte på ett tag. Sen hör hon en kryptering som gubbar gjorde på ålderdomshemmet där hon jobbade. Hon kunde inte jobba kvar där för att hon hade hela tiden ont i huvudet förutom när hennes syster var i närheten.

700 ton metall har jag slitit med varje dag och nu påstår du att världen har förändrats.

Hela mitt liv har jag slitit för att du och alla andra värdelösa kontorsarbetare ska bli rika nog... rika nog för att glömma mitt namn.

Då börjar hon höra ett svar:

FÖRLORAD FRAMTID?

“Minns du mig inte, jag var där när ni föddes. Så klart inte, ta den här, den kommer att göra så att ni kommer ihåg” säger han hastigt.

John ställde sig upp och vände sig om, han öppnade dörren kraftigt och gick ut.

Hon gör vad han säger för vad har hon att förlora. Det han sa skulle hända händer, det är som att man är där men ändå inte.

Uppe i hörnet står det “05 13 2082”. Samma dag men 18 år tidigare

Han gick ut och ställde sig på den mörka parkeringen, tände en cigarett och kollade ut i mörkret.

Himlen sken orange av föroreningarna från stålfabriken som den gjorde varje kväll i Youngstown.

”Hallå, kan jag prata med dig?” säger soldaten.

“Vem är du?” frågar Patrik

Han väntade med att ställa sig frågor som hur han skulle finna arbete för att fortsätta försörja sin familj.

“Det spelar ingen roll, det viktiga är vad era döttrar kan göra, som alla andra som föddes det här året. Det tar bara tre minuter för din fru kommer att dö om fem minuter. Det är inget skämt men vi kan vänta och se om du vill men du får inte gå in dit för då kommer du att också dö. Tycker du inte det är skumt att du inte fick gå in och att det är en robot som gör det och inte människor? Du kan få se ett kontrakt från presidenten”, säger soldaten.

John bara stod där en stund och kollade ut i mörkret.

För ett ögonblick kände han sig lika tom som mörkret framför honom, lika obefintlig som skuggorna hans ögon tyckte sig se bland träden.

Lika meningslös som det obegripliga intet ovanför honom.

Där står det att allt det han säger är sant och det är presidentens underskrift.

Han satte sig i sin Ford och körde hem samma väg som han hade kommit.

“Dina barn kan läsa varandras tankar och massor annat. Vi kommer att träna dem till armén när de är 18. Det är inget farligt”, säger soldaten.

Han försökte komma på hur han skulle förklara situationen för sin familj.

Sen vaknar hon upp på en träningsanläggning av nåt slag som hon aldrig har sett förut, hon ser inte deras hus därifrån.

Det är ganska lätt att se det för det är det fulaste huset i hela staden. Men hon ser bara jättefina hus, mycket snyggare hus än vad de ser hela tiden när de ser ut genom fönstret. Hur länge har de sovit? Det kändes bara som tre minuter sedan de körde in i det stora huset.

Han åkte förbi den gamla övergivna bilmacken.

Den hade aldrig sett så ensam ut förut.

Mannen som han sett där tidigare den dagen kunde inte ses någonstans.

John kom hem till sitt hus.

Det står “fotoförbud” på vägen. Det är någon som tar ett foto, han blev indragen i ett rum och sen hör man ett skott. En siffra sänks med ett och över den står det hur många som är kvar till den perfekta truppen.

Han körde in bilen i garaget.

Han lät motorn stå på.

Han stängde ögonen och tyckte sig se ett ljus framför sig.

Vi ställer oss i en kö med 46 personer som fylls på och sänks så att det är precis 46 personer hela tiden. Lite längre fram ser man att man får en spruta med en tjock spets som de trycker

Arvid Lundell 164

in i huden och då höjs det med en siffra på den stora tavlan.

Efter en stund så är det deras tur att få sprutan, det svider och gör ont. “FAN”, säger hon i huvudet. Men det sjuka är att hon hör det två gånger men hon tänker att det bara är en gång men siffran höjs inte. Så hon får göra det igen men först så är hon tvungen att gå i väg till ett rum där de tar ut det som de hade sprutat in. Men de får inte titta. Sen går de tillbaka för att ta om sprutan men de är inte tvungna att stå i kön igen. När de får sprutan så händer det samma sak, hon tänker “FAN” en gång men hon hör det två gånger. Hon tittar mot sin syster och hon ser lika förvånad som hon gissar att hon ser ut.

Hon tittar under bordet och där är det en knapp som hon trycker på, då kommer det fram lakan och rena kläder och så är det en lapp på kläderna.

Den här gången funkar det och hon får gå vidare. De delar upp i tjejer och killar, hon går åt samma håll som alla tjejer gick. De får ett eget rum och ett rum som de delar med alla andra tjejer när de sover.

Hon kommer in i ett helt vitt rum. Ett stort rum, nästan som gamla sjukhus innan olyckan som hon har sett i gamla foton och filmer. Det luktar dött, hon kan nästan se framför sig vad som har hänt här inne. Det kommer en röst från högtalaren: “Varning! Brand i rum!”. Hon tittar runt sig men hittar inte någon eld. Hon börjar gå runt och titta bakom väggen som delar upp rummet. Där är det eld, hon springer till dörren och börjar rycka i handtaget och skrika:

“Ta på er de här kläderna och byt en gång per dag och för att byta lakan så tryck på knappen i mitten på sidan av skåpet så kommer det nya kläder och lakan.”

De sätter sig och äter för det börjar närma sig den första lektionen. De äter upp sin frukost, sen kommer det in två män genom dörren exakt 7:45 för att hämta dem till deras första lektion. De blir uppdelade och får gå in i olika rum.

Men när de ska gå in i sitt rum så funkar det inte. Hon försöker leta efter en vuxen som hon har lärt av sina föräldrar att göra.

Efter ett tag så står det en vuxen men det är en robot som har en stor telefon på magen, där de ska trycka in att de inte kan komma in i rummet. Det kommer ut en sak där det står “sätt armen under här” men när de tar under armen så kommer det ett larm. De hinner inte ens tänka innan det kommer vakter som släpar dem mot ett rum som är fullt med blod på golvet. De slänger ner dem ner på golvet, riktar en pistol mot dem och tycker i håret. Hon tänker “Aj” och då hör hon det två gånger igen.

“Släpp ut mig”.

Hon börjar bli ännu mer rädd, hon lägger sig på golvet. Helt plötsligt så är hon utanför sin egen kropp, hon kan se sig själv död, hon kan flyga runt. Hon kan flyga in i väggen i rummet bredvid där det är tre män. Hon tittar på männen, de tittar på henne. De ser inte rädda ut, de är väl vana att folk dör. Hon tittar mot en av väggarna. Där står det en sjusiffrig kod “5738659”. Hon flyger tillbaka till sin kropp, tack och lov kan hon åka tillbaka in i sin kropp. Hon reser sig upp och slår in koden. Det funkar, det står en vakt på utsidan av rummet som styr in henne i rummet. Hon kommer in i rummet, hennes syster är där. De pratar lite om sin lektion och sen går de och lägger sig.

“Vad fan händer, jag hör röster i huvudet” skriker de i kör.

“Vad gör ni i tjejernas rum?”, säger en vakt.

“Nej, varför skulle vi inte vara det?” sa systrarna undrande.

“Varför fick ni en killspruta då” säger vakten för sig själv.

“Vad FAN menar du!”, skriker systrarna.

“Jag tror ni har fått fel spruta, förlåt för allt de här spektaklet, ni kan få ett mycket finare rum för att ni ska kunna må lite bättre”, säger vakten.

Fem år senare “Forcera nu, det händer imorgon, vi måste träna så mycket så möjligt. Annars kommer det att hända hemska saker”.

“Men tyvärr så behöver ni ta en till spruta”, säger någon i en högtalare.

“Vi kommer att dö oavsett om vi vinner allt”.

Just det han sa var det som hände. Men det är en sak i väggen som tar ut den gamla sprutan. Sen får de en ny spruta, man ska ta in armen i ett hål för att göra det. Det gör mycket mindre ont, kanske för att de har gjort det tre gånger nu eller för att hålet gör det bättre. De går in i sitt nya rum utan att ens tänka på hur det ser ut och går och lägger sig.

“Men vi kommer i alla fall dö som hjältar och inte bli kända som folk som inte ens försökte. Vi kan inte åka ut först. Om vi ska dö ska vi dö sist på slagfältet.”

24 timmar senare Vi klarade det nu ska vi bara vinna kriget. “Vi var 2 av 10.” Det är dags för krig.

De vaknar av ett jättehögt larm som ringer klockan 05:00. Hon brukar vakna klockan 07:30 för att det finns inte så mycket att göra. Det finns ingen skola för den sprängdes av Ryssland under fjärde världskriget 2079. För att de trodde att Sverige hade gömt alla sina sprängmedel i en bunker på Omegaskolan som var den enda skolan i hela Nyköpings kommun fram till 2081. Nu när de vaknar så märker de att det är skitsnyggt. Det kommer en matbricka med en lapp på genom en mathiss. Den är gömd i väggen och har en surfplatta bredvid där man kan beställa mat.

Vi börjar kriga mot Finland som nu äger hela Norden förutom Sverige. Och sen till Luxemburg som äger Belgien, Nederländerna och Tyskland och som är lite svårare. Sen hör hon ett skott i huvudet men hon får inte jätteont. Hon tittar mot sin syster och där ligger hon på marken, nästan död. Nu börjar hon också få ont och sen kommer det upp en text med två alternativ: “Försök läka själv eller skydda henne och ropa efter läkarsnubben”. Hon väljer att läka henne själv men det går en stund och sen hör hon ett skott avfyras. Hon får ett skott i bakhuvudet och sen kommer det upp en stor text upp där det står: “GAME OVER”.

På lappen står det: “Förlåt för igår, det var helt och hållet vårt fel. Ni kan beställa mat genom att trycka in på surfplattan bredvid. Den funkar mellan 5:00-7:30, 12:00-14:00 och 17:00-19:00 och sen kommer det mat efter fem minuter. Vänd om för att se er nästa lektion.

“FAN jag va så nära att klara det” säger hon, stänger av spelet och startar FIFA 82. Men när hon startar det så stängs den av som allting annat och sen hör hon en smäll. Hon tittar ut mot kärnkraftverket som brukar stå där men det är helt sprängt i luften, precis som i spelet.

Nästa lektion 7:45. Smaklig måltid /Ledaren. PS titta under bordet.

Hugo Larsson 165

FÖRLORAD FRAMTID?

Hon hör en röst som säger: “Kräver sjusiffrig kod”.

FÖRLORAD FRAMTID?

Abdulahi Yusuf Nasteho, 8j Den känslan jag en gång hade

Arvid Ingvarson, 8h Det viktiga är att försöka

Carolin Larsson, 8e Bron

Enya Rüdiger, 8f Bakom mörker finns bara mer mörker

Nuur Isse Ikram, 8k Döden och livet är svårt

166

APOKALYPS OCH ZOMBIER

1. APOKALYPSEN

konsekvenstänk var jag inte lika övertygad. Vi letade igenom huset efter “bra att ha-saker” men hittade inte så mycket mer än några chokladkakor och ett grillspett av metall. Jag tog min väska och gick ut på den lilla balkongen. Staden utanför var helt förstörd. Det var långa bilköer och öde barnvagnar nästan överallt men det var inte tomt och öde utan det var fullt av zombies som jagade efter något levande att äta. Efter bara några sekunder slog lukten emot mig: stanken av lik, död och förintelse. Elias kom ut till och frågade om jag var redo att ge mig av.

Jag vaknade upp i lägenheten jag sökt skydd i igår kväll. Jag kände mig lite snurrig men det var nog bara vätskebrist, jag hade inte druckit vatten på två dagar och behövde verkligen något att dricka. Jag gick upp från den smutsiga soffan jag sovit i och gick mot köket. Jag behövde vatten eller någon form av vätskeersättning.

Nästan alla skåp var tomma men det fanns en flaska vatten i en väska på matbordet. Jag gick och kollade efter något som jag kunde använda som vapen medan jag drack vattnet.

“Vill jag verkligen ge mig av, kan jag inte bara hoppa ner från balkongen och slippa detta helvete?”

APOKALYPS OCH ZOMBIER

Jag gick förbi en spegel och kollade noga på mig själv. Mina gröna ögon såg slitna och trötta ut, mitt långa chokladbruna hår var alldeles trassligt och jag blev trött bara av att kolla på det. Jag satte upp håret i en slarvig knut mitt på huvudet och gick tillbaka till vardagsrummet. Jag hade inte tänkt på hur unket och smutsigt det var, antagligen såg alla lägenheter ut så här nu när apokalypsen slagit till.

Tanken i mitt huvud skrämde mig men jag kunde inte ge upp, inte nu när jag hittat min lillebror. Lillebrorsan jag trodde hade dött redan i början.

Jag var fullt uppe i mina tankar när stanken slog till, stanken av död. Det låg troligen något gammalt lik i någon lägenhet bredvid. Jag gick in i ett rosa litet rum med en sänghimmel över en liten barnsäng, jag tittade in i rummet efter något användbart men hittade istället en docka som påminde så mycket om dockan jag haft som liten. Samma docka som min lillebror alltid tog. Jag kände en tår rinna ner från min kind när jag tänkte på att han troligen var död, precis som resten av min familj. Jag tog dockan och la den i min väska och gick ut ur rummet.

Han flinade och tog fram en pistol från fickan på väskan, jag sa inget mer utan började springa ner för trappan. När vi kom ner på entréplan stannade vi. Utanför dörren stod en zombie, jag tog ett hårdare tag om grillpinnen och Elias öppnade dörren. Jag tryckte ner pinnen i zombiens huvud och den föll till marken.

Jag och Elias gick ut ur lägenheten och ut i trapphuset. Jag höll i min grillpinne men Elias höll inte i något vapen.

– Har du inget vapen? frågade jag honom.

– Om det är så här enkelt kommer vi inte ha några problem, sa Elias med ett flin.

Jag bara fnös åt honom och gick ut ur lägenhetshuset.

När jag inte hittade något mer satte jag mig i soffan och började planera min resa till “ÖUZ” som står för Överlevandet Under Zombieapokalypser. Jag visste inte exakt var de var men jag tänkte att det troligen var på skolan eftersom de sa det i sitt senaste radiomeddelande (innan allt gick fel).

Vi fick smyga ganska mycket, göra om planen och stanna i flera små butiker för att inte bli upptäckta av zombierna. Efter många timmars springande och hoppande kände både jag och Elias hur ögonlocken blev tyngre. Vi bestämde oss för att stanna i nästa lilla butik som inte hade trasiga fönster och började smyga vidare. Några lägenhetshus senare hittade vi ett bageri med några sammetssoffor och hela fönster, vilket var helt perfekt. Enda nackdelen var att dörren var låst. Jag började leta bland liken som låg en bit bort, efter ett tag insåg jag att jag inte skulle hitta nån nyckel. Elias ville ta sönder glasdörren men jag ville inte göra det ifall det skulle komma zombies. Elias sa att vi skulle ställa för någon bokhylla eller byrå framför den trasiga dörren. Jag kände mig inte helt lugn men jag orkade knappt hålla ögonen öppna och gick med på det i alla fall.

Jag satt i soffan ett tag och tänkte ut min plan när jag hörde massor av fötter som hasade upp för trapporna och ett annat par fötter som sprang. Det var någon som var jagad, det visste jag eftersom jag själv varit jagad ett antal gånger.

Jag gick mot dörren och låste upp men precis när jag skulle öppna och släppa in personen som var jagad slängdes den upp i mitt ansikte.

När jag vaknade igen så låg jag i soffan. Jag visste inte om jag drömt en dröm eller om det hade hänt på riktigt förrän jag reste mig upp och såg att det satt någon i fåtöljen bredvid kaminen. Personen måste ha sett att jag vaknat för hen reste sig och gick mot mig. Det var min lillebror! Han kramade mig medan tårar rann nerför hans kinder. Han förklarade att han blivit jagad av vad han kallade “springare”. Jag skrattade och kände hur även jag grät. Jag hade inte gett de där varelserna något namn, jag brydde mig faktiskt inte. Jag sa att han borde resa med mig till “ÖUZ” eftersom jag visste att han inte var en så bra överlevare. Han skrattade åt mig men sa att han gärna följde med eftersom jag var hans syster. Jag berättade om min plan och han hjälpte till med att peka ut vissa platser med mycket “springare”. Jag skrattade igen och bestämde att vi skulle kalla dem Zombies eftersom de inte kunde springa så mycket.

Elias tog sönder glasdörren med en kruka och vi gick in. Jag gick in efter Elias och blev nervös när Elias sprang in bakom kassan och spydde. “Tänk om han är biten”, var den första tanken i mitt huvud, “Det kanske är ett symtom”. Jag tog ännu ett steg in i bageriet och kände hur jag också skulle behöva springa bakom kassan när jag kände lukten. Lukten av mögel och jord var så stark att man ville sätta sig ner och hosta och inte andas mer. Jag hostade lite men gick bakom kassan och hämtade Elias. Jag frös lite och gick mot rummet med alla sammetssoffor. Rummet hade ungefär tio små bord med stolar och tre stora bord med blå sammetssoffor. Jag gick och la mig i soffan närmast väggen och somnade nästan direkt.

Jag väcktes av ett kallt, smärtsamt skrik. Jag reste mig upp och stirrade runt i det dunkla rummet men kunde inte se någon, inte ens Elias. Mitt hjärta började slå fortare och fortare när jag med snabba steg småsprang i det lite dunkla ljuset från solen som höll på att gå upp. När jag kom till

Vi hade dock ett problem, resan över staden skulle ta någon dag och hela staden var full av de där zombierna som kunde döda en på bara någon timme med ett bett. Min bror, som hette Elias, sa att det skulle gå bra men med mitt 170

2. BOMBERNAS FÖLJDER

entrén frös jag till. Elias höll grillpinnen i ena handen och tryckte bort en Zombie med den andra. Jag letade efter hans väska men hittade den inte, fler zombies tryckte sig igenom hålet i glasdörren och jag kände hur adrenalinet spred sig i kroppen. När en tredje zombien kom in i bageriet såg jag den, väskan, jag slängde mig efter den. Allt var en enda röra och jag visste att jag inte skulle hinna hitta pistolen. Jag tog våra väskor och sprang fram till Elias som kämpade med zombien och tog tag i hans arm. Vi sprang fram till ett av bageriets stora fönster och jag kastade min hårda och tunga väska på det. Vi hoppade ut och sprang in i lägenhetshuset mittemot och låste porten.

Jason vaknade tvärt. Han kände sig väldigt yr. När han kollade runt sig såg han ett par kannibaler. “Å nej”, tänkte han. Han märkte att han hängde upp och ner i sina fötter. Han försökte hålla sig lugn så att han inte drog till sig ett större hot. Kannibalerna märkte att han hade vaknat och försökte slå honom medvetslös igen men Jason hade andra tankar.

När en av kannibalerna kom mot honom och tänkte slå honom medvetslös igen slog Jason till den. Kannibalen föll till marken och den andra stod och kollade på. Efter en liten stund insåg kannibalen att han måste göra något. Den kannibalen var lite smartare och gick fram med en klubba.

Men Jason var smartare och tog tag i klubban och drog den ur kannibalens händer. När Jason äntligen tagit sig loss så började han ta sig tillbaka till hans och hans vän Nates läger.

Elias vände sig om, han skakade och jag gav honom en kram.

Jag blev inte så förvånad över att han skakade men när han drog upp sin tröjärm och visade mig ett bett från zombien kändes det som mitt hjärta stannade. Innan han hann förklara vad som hade hänt i bageriet föll han ihop och började hosta blod. Jag tog tag i honom och lutade honom mot dörren, mina ögon var tårfyllda och jag visste att han redan börjat förvandlas till en zombie.

När Jason började gå så kollade han på hur världen hade blivit. Träden och buskarna saknade löv och marken var bränd och det fanns inte mycket gräs.

Jag satte mig på huk framför honom och han kollade på mig.

– Du måste skjuta mig, jag vill inte bli som de där, sa han och pekade på bageriet.

– Nej! Jag kommer inte skjuta dig, nästan skrek jag.

“Undra hur allt såg ut innan bomberna föll.”

Han rotade lite i väskan och tog fram pistolen och höll fram den mot mig men jag vägrade. Jag tänkte inte döda min egen bror. Han såg så svag och bräcklig ut och jag kände mig skamlig över att inte följa hans önskan. Jag sträckte fram handen och Elias la pistolen i den. Jag kollade ner på pistolen och kände ännu en våg av skam skölja över mig, jag ville inte göra det men ville inte heller svika min älskade lillebror. När jag återigen kollade på honom såg jag att hans hud hade fått en mycket gråare ton.

Jason var en ganska så stark kille som inte var rädd för så mycket. Han hade brunt hår och gröna ögon. När Jason började närma sig lägret så såg han att Nate inte var där.

“Han kanske bara är och letar mer mat och vatten”, tänkte Jason.

Han gick och la sig och sov ett litet tag innan han vaknade av en gren som gick av. Jason tog tag i sitt vapen och kollade efter något. När han inte såg något tänkte han att det kanske bara var en gren från ett träd som hade trillat av. Han tänkte gå och lägga sig igen men då såg han en lapp på marken.

– Vill du verkligen att jag ska göra det här? frågade jag.

– Jag vill verkligen inte bli en sån därn, sa han med en sliten röst.

“Vi har din vän. Om du vill se honom levande igen kom till fabriken i Everville med 1000 kapsyler.”

– Men om vi bara kommer till “ÖUZ”, de kan säkert hjälpa dig, sa jag men visste att det bara var ett försök att slippa skjuta honom.

Jason kom på att Nate varit borta för länge för att ha gått någonstans själv. När han läste lappen fick han reda på varför. Han fick en tanke att det kanske var en mindre grupp av psykosar som hade tagit Nate. Jason började att tänka på vad han skulle göra för att komma därifrån med Nate och sig själv utan skador. Han packade sakerna han behövde och sen började han springa mot Everville-fabriken. Han kom till en bro då han såg ett par personer. När Jason kom närmare så såg han att det var ett gäng bortgångna. Jason stannade upp för att inte de skulle märka honom.

Elias visste också det och skakade på huvudet. Jag siktade på hans panna och kände tårarna som rann nerför mina kinder.

Jag gav honom en kram och viskade ett förlåt i han öra. Jag reste mig upp, siktade återigen på hans panna och sköt.

Jag tog hans väska och sprang uppför alla trappor, jag orkade knappt men fortsatte ändå. När jag väl kommit upp på elfte våningen gick jag ut på taket. Jag stod där på kanten och kollade ut över staden. “Du har mördat din egen lillebror, du är en mördare”, var tanken som snurrade i mitt huvud.

Depressionen som jag känt hela apokalypsen var som starkast nu. Jag hade mördat min egen bror, det spelade ingen roll att han ville det. “ÖUZ” ville nog inte ha en mördare hos sig, de skulle nog se mig som en fara för överlevarna.

Gänget med de bortgångna vände sig om för de hade hört när Jason försökte stanna och de började springa mot honom i full fart. Jason greps av panik och vände sig om och började springa, tills han insåg att han hade sitt vapen med sig. Han tog fram sitt vapen och laddade det. Men när han vände sig om såg han att de inte var bakom honom längre.

Jag slöt mina ögon, det fanns inget att kämpa för. Jag tog ett djupt andetag och lutade mig ut över kanten.

När Jason kollade fram igen såg han de bortgångnas fula, bortruttnade ansikten. Han såg ingen mun och ingen näsa, bara hålor där det skulle suttit istället. Deras kroppar såg ut som att de hade sett bättre dagar, de var helt beniga och han kunde se varenda benkontur på dem.

Smilla Österholm

Sebastian Degerman 171

APOKALYPS OCH ZOMBIER

“Tänk att det var människor som orsakade det här”, sa Jason högt för sig själv.

3. BOTEMEDLET

– Vad är det? frågade Bertil fundersamt.

– Jag såg någonting på hennes arm, viskade Arne försiktigt tillbaka.

De vandrade genom skogen och var snart framme vid storstaden. Både Arne och Bertil flåsade av utmattning. Arne och Bertil hade sprungit allt vad de hade ifrån de förgiftade människorna. Ingen av dem hade någon aning om vad de skulle göra, det enda hopp de hade just då var att det skulle finnas ett botemedel i storstaden.

Bertil kände hur det rös i hela kroppen, han blev helt stel.

– Hon är biten.

Båda tittade intensivt på varandra och fortsatte gå. Det blev väldigt tyst, ingen pratade, alla gick bara under full tystnad.

– Vi kommer aldrig komma till storstaden, det kommer inte finnas något botemedel, vi kommer dö här ute helt ensamma, svarade Bertil.

Arne och Bertil kunde se laboratoriet. Där stod det, en stor byggnad som på tredje våningen skulle innehålla receptet för botemedlet som kunde rädda hela världen. Men mitt under deras glada stund började Märta göra konstiga ljud. Arne, Bertil och Ludvig tittade bak på Märta. Hennes andning var annorlunda, hennes ögon blev vita, det kom svart vätska ur munnen. Hon var nu en av de förgiftade.

Arne log mot Bertil och sa:

– Spring! skrek Arne.

– Du måste ha hopp, vi är nästan där. Vi kan bota alla förgiftade och få allting att bli normalt igen.

Bertil tog tag i killens arm och började springa. De sprang in i laboratoriet och fortsatte till tredje våningen. Bertil låste dörren och sa med en lugnande röst till Ludvig.

Efter några meter så bröt Bertil ihop ner på marken, det rann ner en tår på hans kind.

– Vad är det? frågade Arne.

Bertil log tillbaka mot Arne och reste sig upp, sedan så fortsatte de sin resa mot storstaden. Efter det vandrade de mellan varje buske, förbi varje träd. Sedan såg både Arne och Bertil det de velat se i flera timmar, storstaden.

– Det är lugnt, din syster kommer bli precis som hon var förut.

Samtidigt så letade Arne efter pappret. Där. Där låg det. På det vita kemibordet låg det ett papper med ingredienserna för botemedlet.

APOKALYPS OCH ZOMBIER

Där stod den. De höga byggnaderna, de övergivna lägenheterna och de kvarlämnade bilarna. Arne och Bertil log och började gå in mot staden. De vandrade mot en av de största byggnaderna i hela staden, laboratoriet. Labbet var på andra sidan stan, så det skulle ta ett tag att komma fram.

– Jag hittade det! skrek Arne.

Han letade snabbt upp ingredienserna och började blanda dem i en burk. Han greppade en spruta och fyllde upp den med botemedlet. Nu var det bara den svåra delen kvar, att hålla Märta still. Det fanns ingen tid att tänka. Snabbt så öppnade Arne dörren och hoppade rakt på Märta. Bertil sprang efter och hjälpte till att hålla henne still. Efter ett tag fick de henne att sitta still och då satte Arne in sprutan i armen på henne. Hon slutade slåss emot, hon andades lugnare och somnade på marken. De la henne på en form av brits så hon kunde vila, sedan gick Arne, Bertil och Ludvig iväg och gick och la sig.

På vägen förbi centrumet så hörde de ett skrik. Det lät som att det kom ifrån Rådhuset. De gick med försiktiga steg mot Rådhuset och ställde sig bredvid ingången. De tittade in, men ingen var där. De öppnade dörren långsamt och försiktig.

Inte det minsta ljud kom ifrån dörren. Försiktigt gick de in och kollade vad det var som lät. Sedan såg Arne en kille och en tjej som blev jagade av en förgiftad.

– Vi måste hjälpa dem! skrek Arne hastigt.

Nästa dag vaknade de och gick in i rummet som Märta låg i.

De försökte väcka henne men hon ville inte vakna. De kollade hennes puls men de kände ingen. Botemedlet funkade inte, Märta var död.

Så fort som de bara kunde, sprang de emot killen och tjejen.

Arne tog ett järnrör som låg på golvet och sprang så fort han bara kunde fram mot den förgiftade. Han tog sats och svingade med järnröret. Järnröret prickade den förgiftade rätt i huvudet. Den förgiftade ramlade ihop på marken.

Linus Bredberg

– Tack så mycket! sa tjejen.

– Han ser väldigt liten ut, hur gammal är han?

4. FANTASMAS FURIOSAS

– Jag är tio år, svarade Ludvig.

– Varning, varning, inkräktare! tjöt DATA.

– Ingen orsak, vad heter ni? sa Arne.

– Jag heter Märta och det här är min bror Ludvig, svarade Märta tillbaka.

De småpratade lite grann om botemedlet som skulle finnas på andra sidan stan innan de fortsatte sin resa mot laboratoriet.

Hela rummet lyste rött och alla hörde ljuden; ljuden från de äckliga, ilskna själarna som hade blivit muterade och infekterade av MOTHER. Alla i rummet hörde deras steg, deras skrik, deras hunger och ilska. MOTHER hade ändrat dem, den flygande staden som bestod av alla de rika. Ett skepp som levde på förstörelse, av gasen från bränslet som pumpades ut i atmosfären, med flit. Gasen som tog sig in i kropparna på oskyldiga människor och förändrade dem till blodtörstiga varelser. De rika förstörde jorden för att starta om, för att skapa plats för rika människor, för att ta bort “problemet” som var överpopulationen.

“Snart så är vi där!”, tänkte Arne. Det var inte långt kvar tills de hade kommit till laboratoriet. Bara några hundra meter kvar.

Men helt plötsligt började Arne och Bertil märka att Märta betedde sig konstigt. Arne började bli lite misstänksam. Han stannade och tog tag i Märtas arm.

– Rör mig inte! skrek Märta.

Märta drog sig ur Arnes grepp. Arne fortsatte gå, men han var väldigt tyst. Bertil undrade vad som hände. Han gick närmare Arne.

172

Stegen ökade mot oss och skriken blev högre och vi stod som fastfrusna på våra platser och väntade på döden. Vi hade misslyckats, motgiftet skulle inte hinna ut i atmosfären, vi skulle inte få se slutet på apokalypsen, slutet på historien.

motgift! Vi la så mycket pengar på baserna och vi har tappat kontakten med nästan alla baser och sen kommer du hit med honom och säger att ni har förlorat en till! vrålade John.

Han hade fått tag på säkerhetspistolen. Han sköt ett skott mot fönstret och hela fönstret kollapsade. Alla som kunde hoppade igenom, bakom sig hörde de skriken. Zombierna slet sönder de andra i rummet, fantasmas furiosas.

Forskarna sprang till grinden, den var låst efter DATA, de kunde inte komma ut. Jag fick syn på ett av tornen, det var vårt enda hopp från zombierna bakom oss.

– Sir, det var inte hennes fel att de kom in, vår el började att ta slut så vi behövde stänga ner massor av delar av basen för att ha tillräckligt med el för att skjuta upp motgiftet i atmosfären och då när vi stängde ner så lyckades de komma in för att en av dörrarna var öppen. Vi hade inte ens kontakt med er, sa Alfred bestämt mot John.

– Hitåt! ropade jag och sprang mot tornet. Jag började klättra och efter mig kom Alfred och mina medarbetare. Vi klättrade så snabbt vi kunde, men en zombie fick tag i en fot och bet personen. Det var Jack.

– HAH! Ni har ett motgift, jag tror inte att forskare på en bas som utplånar sig själva ens är så smarta för att kunna hitta ett motgift! Hur fan blev ni ens forskare! hånade John med ett stort leende.

– Aj! vrålade Jack. Han blev nerdragen i havet av zombier och de slet honom i stycken som hungriga pirayor.

– Sir, snälla det är sant, vi hittade ett motgift och vi behöver bara skicka upp det. Vi behöver bara sätta in ett energichip till konsolen och sen skicka upp det, snälla, vi kan rädda hela världen med motgiftet. Vi har också stora missiler och bomber där som också behöver el för att skickas upp, om vi får in en kabel kan vi också av fyra dom, snälla, bad jag och mötte hans ögon.

-Nej! ropade jag och sträckte mig mot honom. Det pep i mina öron, mina två medarbetare, Alfred och Sofia som var kvar drog i mig. Vi måste fortsätta.

Vi sprang mot stan, det farligaste stället. Det var vår enda chans, vi måste till huvudbasen. Vi sprang så snabbt vi kunde men zombiernas fotsteg var precis bakom oss. Alfred sköt bakom oss för att få ner de snabba zombierna, men hans skott tog slut.

Hans blick skar igenom min själ. Han tänkte en stund, sen log han stort igen.

– Om jag skickar ut ett team för att sätta in ett chip i så vill jag att ni följer med, jag vill också att ni kopplar in så att jag kan avfärda missilerna och bomberna mot MOTHER. Om ni inte gör det så låter jag er sitta kvar på basen och ruttna medan mitt team kommer tillbaka. Och förvänta er inte att jag skickar ut motgiftet, ni är ju fan heller inga forskare, sa han med en lugn fast aggressiv ton.

– Där, titta! Där är dörren! ropade Sofia och vi började alla springa snabbare mot dörren.

Men precis då, 50 meter från dörren, så snubblade Sofia.

Hon ramlade framlänges och hann inte upp innan zombierna kastade sig över henne och började slita i henne. Alfred och jag kunde inte ha gjort något när hon ramlade, vi fortsatte springa. Hennes skrik och ljuden som kom från henne när hon blev söndersliten skulle ge mig många mardrömmar.

Jag kokade när han sa det och jag skulle precis börja säga något när Alfred puttade mig åt sidan och steg framför mig.

– Tack sir, vi vill gärna gå ut och sätta in ett chip, så länge vi kan göra något för att stoppa den här apokalypsen och MOTHER, sa Alfred mjukt och vände sig om mot mig.

Två män stod vid ingången till basen och de höll upp en stor metalldörr för oss, vi sprang igenom den och precis efter oss så stängde de dörren snabbt och låste den. Inte ens en sekund efter hörde vi hur zombierna slog mot dörren och skrek, naglarna drogs mot dörren som naglar som dras mot en svart tavla.

Han gav mig en blick och vände sig igen.

– Sir, när vill du att vi ska gå? frågade jag när jag tog ett kliv fram och tittade på honom.

-Vi klarade det! ropade jag och kramade Alfred. Vi satt där, på golvet och kramades.

– Nu! ropade John.

-Vilka är ni? sa en sträng röst till oss.

Alfred och jag vände oss mot varandra och tittade förvånat på varandra. Vi hade nyss sprungit från den där basen och nu ska vi tillbaka fastän vi var utmattade, våra blickar möttes och de sa samma sak “Va fan”.

Jag ställde mig upp och Alfred med. Vi tittade upp och såg att det var den högsta chefen som stod framför oss, Captain John.

– Ja sir! Vi är från forskningsbas C24, jag heter Sarah Hill och det här är Alfred Hill. Vår bas blev överfallen av zombier och de lyckades ta sig in. Det var bara jag, Alfred och Sofia som lyckades ta sig ut. Resten dog och Sofia dog precis utanför, förklarade jag och tittade ner i golvet för att inte möta hans stenkalla blick.

Nu satt vi på en jeep och åkte mot basen; jag, Alfred och fem andra soldater. Vinden susade i mina öron, men skotten lät ändå lika högt. Soldaterna satt och sköt alla zombier medan Alfred körde bilen. Jag hade också fått en pistol men jag kunde inte sluta stirra in i intet. Jag var fylld av tankar, vad hände om vi inte överlevde, vad hände om vi inte fick ut motgiftet i atmosfären. Jag fick en lätt knuff i armen.

– Hur hände det då, hur lyckas zombier ta sig in på en forskningsbas med totalt militärt skydd från den nyaste tekniken! Vet du hur mycket vi har förlorat på de där forskningsbaserna, nästan alla baser är nere och vi har inget

– Det är lugnt, vi kommer att få in den där kabeln och vi kommer att skjuta upp motgiftet. John är bara hård mot er eftersom ni förlorade basen. Vi kommer att skydda er medan 173

APOKALYPS OCH ZOMBIER

Hans blick skar igenom min själ och drog mina ögon mot hans för att mötas. Jag tittade in i hans glödande ögon, jag öppnade munnen darrande för att svara när Alfred avbröt mig och klev framför mig.

– Allihop, ut genom fönstret! ropade Alfred.

ni får in chipet, det finns inget att vara rädd för, sa en soldat till mig.

sprang först för att låsa upp dörren. Han tog sitt kort och svepte till hårt vid låset, dörren flög upp och samtidigt så tappade en soldatväskan på golvet, väskan som hade chippet i sig. Han slängde sig på golvet för att ta väskan, han fick tag på den och slängde den med all sin kraft mot oss. Han tittade sen på oss och zombierna hoppade på honom. Skriken från zombier och soldaten blandades, även ljuden av hans kropp och ben som slets sönder i stycken. Skriken som liknade mina kompisars, de som jag hade pratat och skämtat med varje dag hade dödat en människa framför mig, ätit upp en människa framför mig. Viruset hade förstört allt för mig.

Jag tittade upp på honom och sen ner igen.

– Tack, men den här pistolen, jag vet inte hur man använder den, sa jag till honom och sträckte fram den till honom.

Han tog sin pistol och siktade på en zombie.

– Du håller den bara så här och sen trycker du på avtryckare, sa han och tryckte.

Skottet träffade zombien i huvudet och sen tittade han på mig. Jag lyfte min pistol och siktade mot en zombie och tryckte. Skottet slet igenom zombiens skalle och flög ut på andra sidan, zombien föll ner på marken med ett mosat huvud där en hjärna gled ut som gelé. Men ingen brydde sig.

Bilen fortsatte att åka och alla runt omkring mig fortsatte med vad de gjorde. Det kändes så konstigt, att skjuta en människa som inte rådde för utbrottet, en människa som man skulle kunna rädda, en människa som hade familj. Allt borta på grund av ett virus.

Jag var fastfrusen, det pep i öronen, Alfred tog väskan och soldaterna slet igen dörren och blockade den.

– Fixa fakin’ konsolen innan alla av oss dör här inne utan något gjort! skrek en av dom medan de höll för dörren.

Zombierna knuffade mot dörren och deras armar och ben trängde in genom dörrens springa. Soldaten längs mot dörrens springa tog sin kniv och började skära och såga mot zombiernas armar och ben.

Alfred tog min hand och drog mig mot konsolen. Konsolen stod i ett rum som var inglasat med ett näst intill okrossbart glas.

– Okej, försök att inte skjuta så att vi inte får så mycket uppmärksamhet. Vi vill ju inte ha flera hundra zombier på oss medan vi sätter in chipet, och ni två, ni får leda vägen, det är ju ni som tvingade ut oss här, sa en soldat till de andra och mig och Alfred.

– Mitt kort funkar inte här av någon anledning, kan du testa? frågade Alfred.

APOKALYPS OCH ZOMBIER

Jag vände mig om mot Alfred och tog honom i handen, sen vände vi oss mot basen och tittade, det här är det sista vi måste göra för att stoppa den här mardrömmen.

Jag tog upp mitt kort ur min ficka och med en darrande hand så låste jag upp rummet och vi gick in. Dörren låste sig automatiskt bakom oss och Alfred satte in chippet.

– Den här har allt i sig, vår mat, chippet och utrustning, om du tappar den skjuter jag av ditt ihåliga fakin’ huvud! hörde jag en soldat hota till en annan.

Jag tittade på honom och sen tittade jag tillbaka på soldaterna, de stod vid dörren och höll för, men det var inte nog. En zombie bet en av soldaterna och han gick bort från dörren, dörren puttades då upp och de andra soldaterna sprang fram medan den längst inne klämdes till döds av dörren. Soldaterna började skjuta mot zombierna och zombierna kastade sig mot soldaterna, det var ett blodbad.

Soldaterna drog en granat var och sen sprängdes det, det regnade blod, sen stod zombierna vid vårt glas och slog.

Vi gick igenom korridoren, den första korridoren där de slet sig in till de första.

Det var mörkt och det låg glas överallt. På väggarna och på golvet var det målat med rött, det låg högar på golvet som liknade högar med sylt blandat med trasiga ben. Vi hörde ljuden av släpande kroppar och skriken av zombier som slogs om maten, mina medarbetare. Vi hörde ben som knäcktes och kött som slets i stycken när de åt.

Alfred fick igång konsolen och sen tryckte han på knappen för att prata med huvudbasen.

– Vi har fått in chippet, sir, men det var bara jag och Sarah som klarade oss! Vi behöver hjälp, vi sitter fast här vid konsolen, men vi har fått in chippet och ni kan avfyra när ni vill! Snälla hjälp oss! ropade Alfred in i mikrofonen.

-Den här vägen, vi måste gå igenom arbetsrummet först, viskade Alfred och pekade mot korridoren till konsolrummet.

Alla gick igenom korridoren tills vi kom fram till arbetsrummet, ett stort öppet rum där vi stod när de kom in i basen, där fönstret gick sönder och där vi flydde. Ljuden av dem var starkare, skriken, köttet som slets. Men det som skrämde mig mest var arbetarna, de som hade blivit förvandlade, mina vänner. Jag hörde dem, även när de var förvandlade så hörde jag dem. De stod i rummet, det öppna rummet som hade gett mig så många lyckliga minnen.

Jag tittade på alla zombier och glaset började få sprickor.

– Okej, uppfattat, då avfyrar jag bomberna… sa John, men jag avbröt honom.

– Nej! Snälla skicka upp motgiftet. Det kommer rädda alla, snälla! Vi är riktiga forskare, varför skulle vi annars bli anställda! ropade jag in i mikrofonen.

Soldaterna och Alfred smög en efter en genom rummet. En av soldaterna signalerade att jag skulle komma. Jag tittade mot zombierna och sen smög jag. Panik kom över mig medan jag smög, jag snubblade. Alla zombier började att skrika högre direkt och alla zombier släpade och sprang mot oss snabbare än hungriga hundar.

– Jag bestämmer vad som ska göras. Nu, skicka upp bomberna! sa John strängt.

– Sir, snälla, sa jag med en skakig röst och sen gick glaset sönder.

Amanda Olsson

– Spring! skrek en av soldaterna och vi började springa mot dörren till konsolrummet.

Soldaterna sprang efter oss och sköt medan jag och Alfred 174

5. FLYKTEN FRÅN LÄGENHETEN

stegen till stuprännan. Han fick precis tag i den och började att klättra uppåt men när han tog sitt andra steg så trampade han sönder nedre delen och det forsade ut vatten på hans ben. Han var nära att tappa greppet om stuprännan men han lyfte sig själv med armarna hela vägen upp till taket.

Han hörde hur skriken tystnade och blev allt svagare desto längre bort han kom från stegen och stuprännan. Thomas hoppade från hus till hus tills han hade kommit till Empire State Building där skyddsrummet låg. Han klättrade ned försiktigt och tyst sedan smög han in genom porten och ned i källaren men när han kom ned så såg han att det var smittade personer där som såg Thomas och började springa mot honom...

Thomas lagade mat en helt vanlig söndag då han plötsligt hörde en stor smäll, efter det kände han att golvet började skaka. Tallrikar och kastruller trillade ner på golvet och sprack i tusentals bitar. Han kastade sig under köksbordet men det hade redan slutat vilket var konstigt eftersom jordbävningar vanligtvis var mycket längre. Men det var först när han kollade ut genom köksfönstret som han förstod vad som hade hänt.

Röken steg mot den klara himlen och gjorde stora svarta rökmoln som steg högre än alla skyskrapor på Manhattan. Det var broarna som hade sprängts i bitar. Han stod och tittade på de brinnande broarna ett tag. Men han undrade precis som alla andra i staden vem som hade sprängt broarna.

Johannes Hofslagare

6. HUND­ HALSBANDET

Det gick ytterligare fem minuter innan krigssignalen gick igång. Men Thomas tänkte inte så mycket mer på det utan gick och la sig istället. Plötsligt hörde han att det bankade hårt och kraftigt på dörren. Det var så hårt att dörren gick upp. Det var Thomas granne Peter som hade blivit helt grön och hade blodsprängda ögon och sprang rakt mot honom.

Han skrek: “Döda mig! Döda mig!” om och om igen. Så Thomas kastade sig upp på sängen och tog ner sin farfars Katana som varit upphängd på väggen över hans säng i alla dessa år. Han slog ett kraftigt slag mot halsen och huvudet flög in i väggen medan kroppen fortsatte mot honom. Så Thomas slog igen mot bröstet och kroppen stannade och sedan rasade den ihop framför honom. Han satte sig ner och kollade där huvudet hade legat men det var nästan helt borta allt han såg var en grön slemmig hög. Thomas kände hur hjärtat slog snabbare och snabbare. Det var som om han fortfarande väntade på att vakna ur en mardröm.

I klassrummet längst bak satt Adam, en spinkig mörkhårig kille. Det var prov men något var annorlunda, luften var tyngre och den eviga tystnaden gjorde honom rädd. Det enda man kunde höra var klockans tickande varje sekund, varje minut, varje timme som gick förbi. Men ett annat ljud bytte plats med den eviga tystnaden som hade spridit sig över rummet. Det nya ljudet var inte ett ljud som kändes glatt och gott utan ett ljud som spred fasa och sorg. Adam tyckte mer om den där tystnaden som gav honom kalla kårar ända in i benmärgen.

Det nya ljudet som spreds över staden var ljudet av en explosion med ett dånande högre än ett åskmuller. En mörk rök från explosionen spred sig över staden och la sig som ett mörkt täcke. Adam kände hur kroppen blev tyngre och hur hans ben började skaka tills han ramlade ner på golvet, slog i huvudet och sen blev allt mörkt.

Men han hörde någon springa upp för trappen mot hans dörr som var nästan högst upp. Han rusade fram till dörren och såg att det var Charlotte som kom rusande mot honom med samma utseende som Peter. Han smällde igen och höll för med allt vad han hade. Men det var som om hon blivit tio gånger starkare än förut för dörren flög upp och Thomas flög hela vägen in i köket. Han gjorde samma sak igen men kroppen stannade aldrig hur många slag han än slog. Så Thomas blundade och slog om och om igen så hårt han kunde tills han inte hörde något skrik längre. När han öppnade ögonen så var det en stor grön köttklump framför honom. Han hörde fler rusa upp för trappen. Han hade inte någon mer tid att tänka utan sprang mot trappen och hoppade rakt ned till våningen under.

Adam vaknade med tunga ögonlock, reste sig och kollade runt i det mörka klassrummet där hans klasskompisar tidigare hade suttit och skrivit i tystnad. Men ingen var kvar. Han gick till det sönderspruckna fönstret och kollade ut. Hans ansikte stelnade och med gapande mun backade han. Den varma välkomnande staden låg nu i ruiner. Adam kunde inte se en enda person i den vanligtvis så livliga staden. Han visste inte vad han skulle göra eller tänka men den första reaktionen han fick var att gå hem, om det ens stod kvar.

Där mötte han farbror Max som han högg huvudet av och sedan hoppade han ner till nästa våning. Han tog våning för våning hela vägen ned. Han visste att han var tvungen att ta sig till ett skyddsrum men då var han tvungen att ta sig till andra sidan stan.

Adam gick ut från skolan för med tunga steg och tom i blicken började han gå mot sitt hus. När han plötsligt passerade en smal mörk gränd hörde han plötsligt ett hest skrik. Han tittade in i den mörka gränden och såg en människa eller i alla fall något som såg ut att ha varit en människa. Den människoliknande varelser hade stora ögon, böjd rygg och dess armar släpade i marken. Adam började skaka av rädslan som spreds i kroppen medan han sakta backade. Varelsen fick syn på honom och haltande började den närma sig honom. När naglarna drogs mot marken lät det som gnisslande naglar som sakta dras mot en griffeltavla.

Han kunde känna dess ruttna doft som slog emot honom som en våg när varelsen kom närmre. Med ett litet steg bak kände Adam en sten mot foten och böjde sig snabbt ner, tog upp stenen och kastade den så hårt han kunde mot varelsen men

Han klev utanför porten och började springa, det var säkert flera hundratals som jagade honom. Men som tur var så hade Thomas tränat friidrott ända sen han var sju år och det var inte många som kunde springa ikapp honom. Men det kom fler framför honom så han började att klättra upp på grannhuset som bara var några meter högt. Men stegen nådde inte hela vägen så han blev tvungen att klättra fritt sista biten. Med vatten i ögonen och den hala väggen visste han att han inte skulle klarat det. Men som tur var så fanns det en stupränna bara någon meter från stegen så Thomas hoppade från 175

APOKALYPS OCH ZOMBIER

Det var tyst i klassrummet sådär så att man skulle ha kunnat höra en nål falla på golvet.

missade. Han började springa, han sprang som han aldrig hade sprungit förut. Han kunde höra varelsens hesa skrik bakom sig.

han skulle dö men säkerhetszonen var hans enda hopp. Han gick till köket för att hämta en sista sak, han böjde sig mot sin döda hund och tog av hans guldhalsband som han sedan la i sin jackficka. Han tog tag i dörrhandtagen medan han med andra handen höll hårt om Georgs halsband. Med ett ryck öppnade han dörren.

Avståndet mellan Adam och varelsen blev längre och längre.

En röd byggnad dök upp vid horisonten, han såg sitt hem och kände sig lättad när han insåg att hans hus var helt. Men han kunde inte vara lugn än. Han sprang och sprang men kom aldrig fram, det kändes som om det röda huset flyttades iväg vid horisonten. Det såg ut att vara bara några hundra meter bort men kändes som kilometer. Det såg inte ut som att han kom närmare.

Adam visste att hans granne hade en bil i sitt garage och tanken slog honom att hans senila granne aldrig låste bilen eller huset. Det kändes som turen hade vänt tills han öppnade bildörren och det flög det ut ett par armar som försökte ta tag i honom. Han hoppade till men hade börjat vänja sig vid att leva i en apokalyptisk värld. Adam kollade in i bilen där han såg sin fastspända muterade granne. Han visste vad han var tvungen att göra, nu gällde det att dö eller döda. När han tryckte in en vass metallbit i grannens huvud spreds tystnaden i garaget igen. Adam hade inte körkort men det kan väl inte vara så svårt, tänkte han tyst för sig själv. Med ett hårt tryck på pedalen flög han ut ur garaget.

När han äntligen stod framför dörren började han fiffla fram sin nyckel ur fickan medan han hörde varelsen närma sig.

Adam tappade nyckeln men lyckades fånga den mitt i luften och satte den snabbt i dörrlåset och rusade in.

Lättad sjönk han ihop när han insåg att han klarat sig men han skakade fortfarande av upplevelsen. Han tog djupa andetag för att lugna ner sig och när han andades normalt igen ställde han sig upp och ropade efter Georg som var hans hund och bästa vän. Det hördes inte ett ljud, konstigt tänkte han för sig själv. Georg brukade alltid komma glatt studsade ner för trappen.

Med kompassen riktad mot norr körde han snabbt. Han kände sig fri, i alla fall i några sekunder, innan bränslet var slut. Inte bara hade gubben glömt att låsa huset utan bilen var också otankad. Adam svor tyst för sig själv men det fanns inget att göra än att försöka hitta bränsle. Han såg en bensinmack ett par hundra meter bort, det borde han klara, tänkte han. Snabbt sprang han mot bensinmacken utan problem, inte en endaste varelse hade sett eller hört honom.

APOKALYPS OCH ZOMBIER

Adam gick upp till övervåningen. Han hörde ett hasande ljud från rummet längst bort i hallen. Ut från rummet kom en mörk gestalt men det var inte hans hund. Det han såg liknade en muterad köttklump på fyra ben med stora tänder. Den köttiga varelsen dreglade på golvet medan den intensivt kollade på honom. Adam rusade ner för trappen mot köket. Det låg en kniv på köksbordet, han sträckte sig efter den men han hann bara nudda den med fingertopparna innan varelsen hunnit ifatt honom. Nu låg han med varelsen glufsande mot sin hals och det enda som skyddade honom från en plågsam död var hans smala armar som höll varelsen på avstånd. Dess andedräkt stank som gammal hundmat och Adam visste att han inte skulle orka länge till. När han tryckte med foten började bordet vingla. Knivbladet började sticka fram över köksbordskanten och med en sista spark föll kniven mot varelsen och skar den i nacken. Med ett tjut och med ett sista tungt andetag rann livet ur den. Varelsen låg livlös på Adam mage. När han tryckte den ifrån sig såg han att den hade ett guldhalsband. Precis ett sådant som Georg hade...

Inne i bensinmackens butik var nästan all mat rensad från hyllorna. Första tanken var att det var människor som tagit maten men hans tanke ändrades när han såg en stor (säkert över 180 kilo) mutant. Den stora varelsen satt i ena hörnet och glufsade i sig den mat som fanns medan den drack något från en röd behållare. Från behållaren rann det bensin.

Adam behövde bensinen och kastade kniven från väskan mot varelsen. Kniven flög in i varelsen som smör men varelsen såg inte bekymrad ut. När varelsen såg Adam slickade den sig runt munnen och flög upp mot Adam. Med snabb reaktion flög Adam ut genom butiksdörren när monstret tryckte med all sin kraft för att komma igenom dörrhålet men det var för litet. Adam höll sig på långt avstånd från monstret men när han insåg att monstret satt fast i dörröppningen gick han nervöst närmare varelsen medan monstret i panik försökte komma loss. Adam tog en spade som han slog så hårt han kunde på varelsens huvud.

Hans blick stirrade stelt i chock mot varelsens halsband. På halsbandet stod det ett namn, namnet var Georg. Adam reste sig medan hans ögon vattnades. Han gick förbi vad som varit hans hund med hopbiten min. Ett plingljud kom från hans mobil som låg i soffan, han hämtade den och läste pushnotisen. Det stod att meteoritsplitter fört med sig strålning över hela världen under eftermiddagen den 3 juli 2030. Adam lade ner telefonen och satte sig utan en aning om vad han skulle göra. Han kände hur hoppet om överlevnad rann ur honom. Det fanns mat i huset men han visste att den inte skulle räcka länge. Han kände sig dömd till döden.

– DÖ NÅGON GÅNG BARA, skrek han.

Han slog tills hans muskler skrek och han ramlade ihop.

Han låg på marken när han kom på att han hade en tändare i fickan och det var då han kom han på att varelsen hade druckit bensin. Han kollade på varelsens mage med ett leende. Det dånade mellan husen från explosionen Adam stod bakom husbyggnadens hörn. När han kollade fram var det som han såg något från ett skräckspel, blod och delar från varelsens kropp var utspritt över gatan. I butiken hittade han bränsledunken som varelsen druckit från, han tog dunken och gick tillbaka till bilen.

Det var då han sneglade mot mobilen. På mobilen hade det kommit ännu en notis som gav honom en ny chans. På notisen stod det att alla överlevande om möjligt skulle ta sig till norra delen vid utkanten av stan.

Adam hade kommit ett par mil utanför stan när bränslet tog slut igen. Det var inte värt att hitta nytt bränsle när han var så nära. Efter att han bara gått en liten bit såg han en byggnad med stängsel runt. Det måste vara säkerhetszonen tänkte han.

Han hörde ett ljud bakom sig, när han kollade bak såg han flera varelser. Paniken slog till i hans kropp och hur mycket han än försökte kunde han inte röra sig. Varelserna rev i hans kläder, han som var så nära var det så han skulle dö bara en

Adam letade upp en väska som han fyllde med nödvändiga grejer. Han stod framför dörren. Rädslan spreds i kroppen för de faror han visste han skulle möta. Skulle han verkligen gå ut igen, tänkte han. Han visste att det fanns en stor risk att 176

liten bit från säkerhet? Skott hördes och blod började rinna ner på Adam han hörde människor som skrek, var han räddad?

När han gick ut på balkongen så var allting helt dött. Bilar stod stilla på gatan och han såg hus som brann. Sen kom en till smäll och ett skrik.

Han vaknade upp i en säng och hade ont i kroppen. Det kom in en lång man som förklarade att han var i säkerhetszonen men mannen försvann lika fort som han kom. Adam tog in lugnet men medan han gjorde det så hördes skrik utanför rummet. Han reste sig upp, öppnade dörren och kollade ut. Den så kallade säkerhetsbyggnaden var full av varelser som dödade och åt människor. Det var blod överallt. Adam stängde dörren tyst. Han visste att han inte var redo att dö efter allt skit han gått igenom. Han tittade på sin skugga som skapades av solstrålarna genom fönstret, det var hans utväg.

John sprang ut och hoppade in i sin bil och började köra mot skolan. Han tänkte att det hade blivit krig i staden. Väl i skolan hörde han konstiga ljud och såg igenom det mörka fönstret att folk släpade sig fram på golvet.

Han klättrade upp till fönstret som han slog sönder med sin hand och kröp ut genom fönstret. Han började springa och kollade inte bak på det helvete som skapats bakom honom.

Varelser utanför byggnaden började jaga honom tills han kom ut till en klippkant. Omringad av monster vid en klippkant tillräckligt högt upp för en säker död. Han brydde sig inte längre, han var menad att dö så det var det han skulle göra.

John sprang ut från bilen och tog bensinslangen och började tanka, han hörde det där konstiga ljudet igen och precis när han hoppade in i bilen igen så hoppade en zombie upp på rutan. John fick panik och började gasa och svänga fram och tillbaka. John gjorde allt för att zombien skulle ramla av bilen.

Zombien slog sönder glasrutan på sidan av bilen och tog tag i Johns hand, då fick John panik och svängde i full fart rakt in i ett träd. Zombien ramlade av och John slog huvudet i ratten.

Han hoppade ut för bergskanten, trött på att leva i en hemsk värld för att kunna få vila i frid. En stenspets borrade sig igenom hans kropp men det gjorde inte ont. Det var nästan varmt. Han visste inte om det var hans varma blod eller om han hade blivit galen, men Adam tog i alla fall sitt sista andetag med ett leende på läpparna. Sen blev allt mörkt.

Adam öppnade ögonen. Han kände ett tryck mot sitt bröst.

Framför honom satt hans kompis med en penna tryckt mot hans bröstkorg i klassrummet.

Bilen startade inte så John visste inte vad han skulle göra. Han började gå vid vägkanten mot stan och sen hörde han ett billjud som kom mot honom. John tog upp en sten, sen såg han bilen. Han vinkade att bilen skulle stanna och det gjorde den. Det var hans mamma. John blev jätteglad och hoppade in och:

– Vad gör du! skrek Adam.

– Skulle bara väcka dig, du har sovit hela lektionen. Fryser du, du skakar? frågade hans kompis.

– Vad är de som händer?

Adam reste sig snabbt, kollade ut genom fönstret, allt var normalt. Hade det bara varit en dröm? Men allt hade känts så verkligt. Han sprang ut från rummet medan kompisen kollade undrande på honom. I korridoren lugnade Adam ner sig. Han tyckte det var skönt att det bara hade varit en dröm.

Han kände sig utmattad och lite frusen. Han stoppade ner händerna i jackfickan. Det var då han kände att det låg något i ena fickan. Han drog ut föremålet och i handen höll han ett guldfärgat hundhalsband. På halsbandet stod det Georg.

Mamma svarade: – Jag vet inte, jag tror att jorden har gått under. Vi måste härifrån nu.

Så de åkte mot huset och skulle hämta lite mat och saker, så att de kunde överleva.

De körde till ett hus i öknen som de trodde var övergivet och det var det. När John och hans mamma kom in i huset så sa John:

Liam Joo Jonsson

– Vi måste hamra upp plankor på alla fönster och dörrar så ingen kan komma in i huset, ingen ska komma in, inte ens en människa.

7. JOHN OCH HANS MAMMA

Mamma svarade: – Varför det? Vi måste ju släppa in en människa om den kommer, den kan ju inte bara vara där ute och dö medan vi är här inne och tar det lugnt.

Ssss...

John blev riktigt irriterad.

John vaknade upp av att en hög smäll hördes utanför hans hus. John tänkte att det var en dröm så han somnade om.

– Lyssna på vad jag säger! Jag vet exakt vad vi ska göra, vi ska inte släppa in en enda person hit och du går aldrig ut. Det här är vårt nya hem.

Han vaknade senare vid tolvtiden av att solen glänste in i rummet genom en av springorna på persiennen och tänkte: “Varför har inte mamma väckt mig?” Han gick upp ur sängen och ut i köket och kollade om mamma var där. Det var hon inte. John sökte igenom huset och till slut tog han upp telefonen och ringde henne. Det kom inga signaler.

John och hans mamma började att ta plankor från källaren i huset och hamra upp de på vartenda fönster och dörr i hela huset. De var precis klara och när de skulle äta hörde det där konstiga ljudet igen. John sa: – Schhh!

– Mammaaaaaa, var är du! vrålade John.

177

APOKALYPS OCH ZOMBIER

Luften var helt konstig, det var varmt ute mitt i vintern men det var kolsvart fast klockan var mitt på dagen. Det kom svagt ljus från gatlamporna eller så kom ljuset från de brinnande bilarna och husen. John hörde konstiga ljud, det lät som något släpade sig fram och att de pratade med mat i munnen.

Sen såg John var det var, det var en zombie. Jorden hade gått under och zombies hade kommit till landet. John gasade och körde över zombien i panik och efter det körde han bara iväg och visste inte vart han skulle. Efter en stund såg John att hans bensin höll på att ta slut så han åkte till en bensinmack som låg ute på landet för han trodde att de inte skulle vara så mycket zombies där.

Han tog upp ett basebollträ ifall zombien skulle försöka ta sig in i huset. Ljudet försvann bara helt plötsligt och John kollade ut genom en springa i fönstret efter zombien och den var helt försvunnen. Han blev förvånad men tänkte: “Skitsamma, den har säkert sprungit iväg”.

får plats. Pappa pratar med alla sina jobbarkompisar. Undrar varför de inte får åka med i helikoptern, de måste väl också räddas. Pappa springer till helikoptern med rädsla i blicken.

Han säger att vi måste skynda oss nu, vi måste ta oss upp till Hollywoodberget.

De skulle lägga sig nu. John stängde dörren och la sig i sängen. Mamma låg i rummet bredvid och hade redan somnat eftersom John hörde att hon snarkade. Det kom bankningar på dörren så John inte kunde somna. Efter en stund så slutade det och John somnade.

När jag sitter i helikoptern och åker ifrån den förstörda och brinnande staden inser jag att allt jag äger är förstört. När vi flyger över det stora berget som vi ska landa på så tappar pappa kontrollen över helikoptern. Det är som att den får ett eget liv. Den flyger in i ett träd som är på andra sidan berget och helikoptern började brinna.

John vaknade av att dörren slogs upp och en zombie sprang in mot honom. John flög upp ur sängen och försökte hålla zombien borta medan han ropade på mamma. Men det var för sent. Det kom en hel flock zombies in och tog honom.

Medan han höll på att bli dödad tänkte han: “Hur ska mamma klara sig”.

Jag springer ut ur helikoptern och springer så långt bort jag kan, helikoptern flyger iväg från trädet och landar längst nere vid berget. Jag väntar uppe på berget tills elden har lugnat ner sig. Det börjar mörkna ute och elden har slutat brinna nu. Jag halvt joggar tillbaka till helikoptern. När jag kommer fram till helikoptern ser jag ingen som är där inne. Jag kollar runt i hela helikoptern men jag ser ingen död kropp, jag ser ingenting. Jag fick för mig att mamma och pappa hade gått därifrån och letat efter mig, eller letat efter hjälp. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag tror att det är bäst om jag försöker ta mig så långt bort från staden som möjligt.

Hannes Krath

8. JORDENS UNDERGÅNG

Det är sommar i Hollywood, på natten är det ungefär 20 grader så det är svalt ute. Det börjar ljusna ute. Jag har gått i snart fem timmar och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag går norrut. Pappa sa i bilen att jordbävningarna kommer söderifrån. Jag tänker att mamma och pappa går norrut. När solen har gått upp och har varit det i snart två timmar så ser jag ett skjul lite längre fram. Jag springer till skjulet med hopp om att det ska finnas mat och vatten där. När jag kommer dit sitter det en söt flicka i min ålder där. Hon sitter på den halvt trasiga stolen i det trånga skjulet. Hon tittar upp på mig. Hon har bruna ögon och brunt lockigt hår, sen har hon lite fräknar.

Hon kollar med en glad blick på mig.

Jag sitter i helikoptern och åker ifrån den brinnande och förstörda staden. Jag inser nu att allt jag äger är förstört.

APOKALYPS OCH ZOMBIER

Det är en helt vanlig dag, jag har en konstig känsla. Jag tar på mig mina kläder och drar upp rullgardinen och det är väldigt dimmigt ute. Det är soligt men man kan inte se solen för all dimma. Jag går ner i köket, min mamma sitter och läser tidningen och dricker kaffe. Min pappa är inte hemma som vanligt, han jobbar varje dag och är nästan aldrig hemma.

Han har ett topphemligt jobb som han inte får berätta för oss. Jag tror att pappan är en brottsling, men det tror inte mamma. Hon tror att han gör något bra för världen som kommer löna sig någon gång.

– Har du något vatten eller mat? frågar jag.

– Ja det är klart, kom och sätt dig.

Dörren plingar, utanför står pappa. Vi har inte träffat honom på flera veckor. När pappa kommer fram så springer jag fram och kramar honom. Han puttar bort mig lite snabbt och säger att vi måste åka NU. Pappa säger att vi ska åka till hans jobb och åka härifrån. Jag har aldrig varit på hans jobb förut.

Jag tänker inte så mycket på vad som händer, varför det är dimma, varför vi ska åka härifrån. Jag tänker mest på min pappa, varför kommer han till oss nu? När vi åker igenom New York City så ser man nästan ingenting. Pappa stannar bilen framför en stor skyskrapa. Pappa säger att vi måste skynda oss in och ta hissen upp på taket.

Efter att vi har ätit så frågar jag om hon kan hjälpa mig och hitta mina föräldrar och till närmsta stad eller by. Hon säger att den närmsta by ligger minst tolv timmar härifrån och att vi inte kommer orka gå i den här värmen.

– Vad hände med dina föräldrar då? frågar hon.

– Jag vet inte, vår helikopter som vi åkte med gick inte att styra så kraschade vi och efter det har jag inte sett dom, säger jag med en ledsen röst.

– Okej, men vi gör så här att vi väntar till det mörknar så går vi och letar efter dom då.

“Varför måste vi upp på taket?” skriker min mamma på pappa.

“Jag berättar sen när vi är i helikoptern.”

– Okej, säger jag.

“Nej, du berättar nu. Vi vill veta vad som är på gång.”

När solen har gått ner så packar vi ihop alla grejer och börjar röra på oss. Det är mörkt, man ser ingenting. Ficklampor har inget batteri och vi har ingen tid att göra upp en eld, maten är slut. Det enda vi har är en skvätt med vatten. Jag går med haltande ben och med skavsår på fötterna.

“Okej, det kan vara så att världen är på gång att gå under. Inte helt säkert men det är bäst att vi tar oss till säkerhet.”

Mamma tittar orolig på mig.

När vi har gått i ungefär fyra timmar så ser vi ett lite lyse längre fram, vi tror att det är människor. Vi springer och skriker, men de längre fram stannar inte. Jag springer haltande och mina fötter skaver mot skorna och min mun är torrare än någonsin. När vi är ungefär tio meter ifrån dem så vänder de sig äntligen om. Då ser jag direkt att det är mina

“Jaja, vi tar helikoptern då.”

Vi tar hissen upp, det är en trång hiss som luktar instängt. Vi ska åka tiotals våningar upp, det tar upp till två minuter. När vi kommer upp till helikoptern är den redan igång. Vi går in i helikoptern, den är väldigt trång, knappt så att hela familjen 178

högljutt och aggressivt mot stadshuset med skimrande vapen i händerna. De försöker ta sig in i den nu låsta byggnaden genom att gång på gång storma mot den låsta porten som arga tjurar. Plötsligt lyckas de bryta upp dörren med ett högt brak och ursinnigt rusar massorna in i stadshuset.

Everlyn vänder sig kvickt om, hon hör sig själv ropa åt dem att springa medan hon själv sätter av ut ur kontoret. Hon springer upp en trappa med Juno och statsministern hack i häl. Över trappräcket lyckas hon få syn på demonstranterna, lika som de får syn på henne. Hon känner rädslan inom henne välla upp medan hon når övervåningen, för där finns inget annat än en dörr. Everlyn rycker uppgivet i handtaget, men utan framgång. Juno och statsministern står bakom henne.

De alla förstår att det bara är att ge upp när de hör stegen precis nedanför trappan. Det sista Everlyn ser är Junos bruna, livrädda ögon.

Adrian Falk

9. LIVE­ SÄNDNINGEN Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp. Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att bry sig. Hon hade insett att det var dåligt, men så här? Nej, det kunde bara inte vara sant. Hon bestämmer sig för att hon måste göra något åt det. Everlyn halvspringer med snabba kliv mot Juno och hans familjs lilla lägenhet. Hon har precis sett livesändningen. Det råder total kalabalik. Överallt rusar folk omkring, många med panik i blicken. Det råder ingen tvekan om att alla har hört nyheterna. Everlyn når dörren och den slås upp av en mycket vilsen Juno. Hans bruna ögon är fyllda med rädsla och det blonda håret står på ända. “Är det verkligen sant, tror du?” Everlyn hinner inte svara utan drar med honom ut, ut ur lägenhetskomplexet till gatan, med hennes långa bruna hår fladdrande i vinden. “Vart ska vi?”, frågar han tvekande. “Till statsministern, han kan vara den enda som faktiskt vet något.”, svarar Everlyn.

Orden “Game over” poppar upp på skärmen. Everlyn reser sig besviket upp ur skrivbordsstolen. Det spelade ingen roll hur många gånger hon försökte, hon misslyckades alltid.

Det var som att det inte fanns någon lösning, men det måste det väl, eller? Men det kanske aldrig fanns något att göra, karaktärernas liv var förutbestämda av tidigare generationers oansvariga handlingar. Everlyn slänger sig i den utnötta soffan och slår på Tv: n. Hon bläddrar bland kanalerna utan någon lycka. Till slut landar det på nyheterna. Nyhetsreportern säger allvarligt: “Ännu en skogsbrand utom kontroll, tusentals människor tvingas evakuera och tiotusentals räknas drabbas av branden. Vi går vidare med att forskare räknar med att vi inom hundra år kommer lida av matbrist om vi inte ändrar på vårt levnadssätt.”

Emma Lewin

Ute på gatan finns småskaliga klungor med folk. De står i spridda grupper med upproriska och rädda miner. Everlyn kan höra att det pågår hetsiga diskussioner överallt. Hon och Juno springer för att hinna nå till stadshuset innan det blir helt omöjligt att ta sig in. När de väl når sitt mål stormar de in i byggnaden. Båda kan känna adrenalinet pumpa medan de lokaliserar sig i den stora entrén. Det är högt i tak och praktfullt inrett, förmodligen byggt innan bristen på resurser.

All personal har antagligen avskedats för att få tillbringa sina sista dagar med sin familj, men kvar i receptionsdisken står en kvinna. Hon ser relativt lugn ut med tanke på omständigheterna och frågar om de behöver hjälp. “Var finns statsministern?”, frågar Juno. Kvinnan ser förvånad ut men pekar uppåt. De rusar upp för trapporna och i ett nedsläckt, sorgligt kontor hittar de statsministern. Han sitter där ensam vid skrivbordet med huvudet begravt i armarna. Försiktigt knackar de på väggen och statsministern tittar förvånat upp. “Är det sant, är maten verkligen slut?”, frågar Evelyn. “Ja, och det finns inget vi kan göra.”, svarar han. “Det är ingen idé att ni ens försöker, maten och resurserna är slut.” Det blir helt tyst. “Vad beror matbristen på?”, frågar Juno efter en stund. Statsministern verkar ha sagt detta ett flertal gånger för han suckar djupt innan han säger: “Förstörda ekosystem, ett extremt klimat, överbefolkning, ja, i stort sett att tidigare generationer inte har tagit hand om planeten. Vi har försökt tänka ut en lösning, något vi kan göra, och under tiden har folket levt på våra absolut sista resurser, men nu är de slut.

Det kändes inte mer än rätt att berätta sanningen för folket och det blev genom livesändningen.” Everlyn känner hur det lilla hopp om att matbristen gick att lösa sakta försvinner, som när den dämpade glöden kvar från elden till slut slocknar.

10. LJUSET Det var dags. Dags att äntligen lämna bunkern. Dags att äntligen få se ljuset.

Allt började för tio år sedan, när ett krig utbrast mellan USA och Kina. Det var en lång och tuff period för alla. Ingen visste riktigt vad kriget handlade om, men det gick rykten om att Kina hade planerat en attack i flera år, och nu var det dags.

Ungefär en månad efter kriget hade startat så blev jag och min son eskorterade till två separata bunkrar där vi skulle ta skydd.

Sedan dess har jag varit här flera år. Väntat och väntat på att få lämna denna hemska plats.

Många dog av sjukdomar och ingen höll koll på vad som hände i bunkern. Ingen sjukvård, inga regler och snart ingen mat. Vi var hungriga och trötta. Därför bestämde jag och några andra att vi skulle lämna bunkern. I hopp om att återförenas med dem som tagits ifrån oss.

Jag kramade hårt ett trasigt kort på som var taget bara några veckor innan kriget började. En tår föll från min trötta ögon samtidigt som jag viskade för mig själv: “Allt kommer att bli bra, jag lovar”.

Den rostiga skyddsdörren öppnades med ett gnisslande och jag blev bländad av det starka ljuset som snabbt nådde mina ögon. Min mage pirrade samtidigt som jag med långsamma steg gick mot dörren över det fuktiga och hala metallgolvet.

Jag stod framför bunkerns öppning och andades in den friska luften. Det var helt vindstilla och himlen var täckt av moln.

Hon kliver fram till ett av de stora fönstren i kontoret. Himlen är mörkt grå och solen täcks av massiva moln. På gatan en våning ner ser hon stora folkmassor. De demonstrerar 179

APOKALYPS OCH ZOMBIER

föräldrar. Jag springer fram och ger de den största kramen någonsin. Pappa och mamma tittar på mig och säger att de har letat överallt efter mig. Vad ska vi göra nu?

Allt var utslaget det fanns inget kvar. Inga hus, inga människor, inga växter, det var öken.

över till tältet. Man kunde inte längre höra de tre männen skrika. Det enda som lät var den grusiga marken som kastades runt av den stora muterade varelsen. Jag lade mig mot den stora stenen och slocknade.

De andra från bunkern sprang genast ut. De knuffades och puttades, alla ville vara först.

Jag väcktes av en kråkas avskyvärda skrik. Varelsen syntes inte längre till, inte heller de tre männen. Jag gick fram till tältet jag tidigare varit fångad i. Det var helt tomt. Det enda som fanns kvar var en rostig Glock med endast ett skott i magasinet. Jag bestämde mig för att röra mig österut. Med hjälp av solens riktning kunde jag lätt lista ut vart österut var.

Det jag sa till mig själv varje dag i bunkern var: gå österut.

Med sega och trötta steg begav jag mig motvilligt vidare. Jag var trött och hungrig, men inget kunde stoppa mig i sökandet efter Morpheus.

Deras smala och otränade kroppar orkade inte länge. Efter en stund stod alla på den platta och tomma öknen och tittade sig förvirrat omkring. Ingen hade förväntat sig detta. Det enda som fanns kvar var en trasig asfaltsväg. Men jag gav inte upp så lätt. Jag gick bestämt längs den långa vägen och tänkte: “jag ska hitta honom, jag lovade”.

APOKALYPS OCH ZOMBIER

Efter timmars vandrande tappade jag orken. Jag satte min tunga kropp mot vägen och funderade. “Är det värt det?”.

Jag tänkte länge men avbröts av ett mystiskt ljud. Hastigt ställde jag mig upp och tittade mig omkring. Mitt hjärta dunkade snabbt samtidigt som jag stod på vakt. Skymten av en förskräcklig varelse närmade sig med hastiga steg. Den sprang på fyra ben men liknade inte någonting som jag hade sett förut. Jag plockade upp en stor och grå sten som låg på marken bredvid. Hårt hållande stenen i min hand, väntade jag på varelsen att anfalla. Den kom närmare och närmare, och mitt hjärta dunkade hårdare och hårdare. I sista sekund avbröt varelsen sin riktning. Den lät rädd och såg uppskrämd ut. Ett ännu högre ljud hördes över den stora öknen. Marken skakade och en stor siluett uppstod vid horisonten. Jag släppte långsamt den tunga stenen och började genast springa i motsatt riktning med mina slöa och stela ben.

Timmar av vandrande, utan mat eller dryck. Längs bort vid horisonten såg jag skymt av min destination. Min kropp fylldes av glädje och det kändes som jag fick ny energi. Jag sprang så fort som jag aldrig gjort förut. Men desto närmare jag kom i den oändliga öknen, desto mer kunde jag se hur situationen egentligen var…

Det jag förut trott skulle vara paradis. Det som jag förut trott skulle leda mig till lycka.

Det skulle inte vara som jag tänkt mig.

Bunkern som tidigare stått stadigt, var nu bara en ruin.

Marken var full av döda kroppar. Lukten var förskräcklig och det var svårt att titta på. Bland alla lik kunde jag urskilja en specifik person. Det var min son. Helt livlös, dödsblek, och en blick som var full av skräck. Tårar forsade ner för mina kalla kinder samtidigt som jag hårt höll i kortet och skrek: “VARFÖR?”.

Jag sprang så fort jag kunde men den stora varelsen närmade sig hela tiden. Jag orkade snart inte längre, men som tur var uppenbarade sig ett läger vid horisonten. Jag kom fram till det stora lägret och den stora varelsen syntes inte längre.

Det fanns stora tält men inget tecken på civilisation. Sittande på marken tittade jag mig omkring, men kunde inte se någonting förutom den stora ändlösa öknen. Ögonlocken blev tyngre och tyngre, så jag bestämde mig att gå in i ett av tälten. Jag tog av min slitna och gamla jacka och la huvudet ned och somnade.

Jag tog upp pistolen som jag tidigare tagit ur fickan och riktade den mot min svettiga panna.

Precis innan jag firade skottet med min darriga hand så sa jag med nervös röst:

Jag vaknade med en smärta i bakhuvudet. Ögonen öppnades och jag vaknade upp på ett ställe som jag inte kände igen. Tre svartklädda och beväpnade män stod framför mig i det kalla och mörka rummet. Jag var fastknuten runt handlederna med ett rep. En mörk röst från en av männen sa:

“Nu kommer jag”

Oskar Dickson

11. SIST KVAR

“Vi vet vilka ni är, och vi vet vad ni vill”.

Jag försökte svara men inget kom ur min mun. Luften var svår att andas och svett rann ned från min varma panna. Ett högt vrål ekade utifrån och de tre männen tittade nervöst omkring.

Alla är döda! Alla är borta! Jag är ensam kvar på jorden! Det var det första jag tänkte på när jag vaknade.

För en dag sedan var det den sista dagen allt och alla skulle leva på denna jord. Det var en “epic epidemi” som slagit. En “epic epidemi” är en nervsjukdom som väldigt fort tar sönder alla nervceller, detta i sin tur dödar oss eftersom vi inte kan kontrollera oss. Den sjukdomen är omöjlig att överleva sa nyhetsreportrarna på tv: n. Jag visste det inte då, men jag Trevor Banks var den sista personen på jorden. Några veckor innan epidemin slog ut hade jag flyttat hemifrån.

“Vad ska vi göra?” viskade av männen samtidigt som tunga fotsteg närmade sig lägret snabbt.

Marken skakade och de tre männen la sig på marken och sa åt mig att vara still. En stor siluett vandrade utanför öppningen till det till synes stora tältet. Ingen pratade, allt var tyst förutom ett högt flåsande och törst av hunger. De tunga stegen närmade sig tältet. Jag hörde bara mitt hjärta dunka, och plötsligt slog det till.

Jag är ensam kvar på jorden. Jag satte hastigt på mig några kläder från dagen innan, därefter öppnade jag dörren. Det var knäpptyst, det var inte en enda person inom synhåll.

En stor tvåhövdad varelse med massor av vårtor kastades in i tältet. Jag stod fortfarande fastknuten och försökte stå helt stilla. Jag höll andan och tittade vaksamt. De tre männen avfyrade sina vapen. Ett stort vrål hördes. Jag fick upp repet och sprang genast ut ur tältet.

Jag tappade hakan… Jag visste inte vad jag skulle tänka på.

Jag var helt skrämd. Jag bara stod där och glodde. När jag hade glott klart gick jag genast in för att ringa mina föräldrar för jag var väldigt skraj. Jag ringde och ringde men fick inget

Jag gömde mig bakom en stor grå sten och tittade försiktig 180

svar. Min puls bara höjdes och höjdes, jag visste inte varför.

Till slut svimmade jag av mitt höga blodtryck. Det var första gången jag svimmade.

gick till om jag ska vara helt ärlig.

En dag när jag gick hemma i min stora “mansion” som jag tagit ifrån Bill Gates såg jag Peter på sin pickup med “gatling gun” på taket. När han till slut såg mig började han att skjuta emot mig. Jag sprang tillbaka till en av mina nya införskaffningar… Det var en amerikansk stridsvagn från 1969.

Jag visste inte hur länge jag var nedsvimmad, men efter så kändes det som att jag var lugnare. Efter jag hade varit nedsvimmad tänkte jag på alla de roliga saker jag skulle kunna göra när jag var ensam på jorden. När jag legat och drömt i en alldeles för lång tid gick jag upp och tog en macka för jag var väldigt hungrig. När jag ätit upp mackan gick jag ut och slog sönder en bilruta för att se om någon skulle reagera eller visa sig. Men ingenting hände. Så jag gick loss. Jag tog ett par stenar och kastade på fönster, punkterade bildäck, pissade mitt på vägen. Till slut tröttnade jag på att förstöra, därför snodde jag en bil och körde den till den stora staden.

Stridsvagnen var högljudd och hade något speciellt klang till ljudet. Jag åkte runt hörnet och såg minen i hans ansikte. Det såg ut som att han ramlade hela vägen ner till marken. Jag öppnade luckan på ovansidan och log mot Peter. Han sprang bort till förarsätet och körde iväg på två sekunder.

Jag körde tillbaka stridsvagnen till mitt garage och gick in.

Jag var helt nedstämd efter det som hände. Jag gick in och började tänka på varför han ville döda mig. Jag trodde att han ville döda mig för att han ville vara den enda som levde på jorden samt att han kanske trodde att jag skulle göra någon dumt eller kanske till och med döda honom.

Bilen hade ingen AC så jag var knallröd i ansikten och hade lökringar i armhålorna när jag kom fram. Jag klev ur bilen som jag hade krockat i en lyktstolpe. Jag gick till den närmaste banken här i Miami för att kolla om de hade ett bankvalv som jag kunde spränga. Efter många om och men fick jag faktiskt med sprängämnen hem igen. Dagen efter gick jag till banken och sprängde hela skiten i luften. Det smällde rejält, jag blev alldeles svart i ansiktet och håret stod rakt upp, som man såg skådespelarna bli i filmer när det sprängdes.

När jag väl var inne i bankvalvet brände jag upp alla pengar och gick hem igen.

Därför åkte jag till McDonald’s som hade blivit automatiserad.

Gissa vem jag såg, japp… Peter. Peter gick runt där och patrullerade. Jag sprang tillbaka till bilen och körde till en annan automatiserad restaurang. Det var god mat där. Efter jag ätit upp åkte jag hem igen och började rusta upp mig för operation Peters Kylskåp.

Efter ett tag hade jag ätit upp allt i kylskåpet så jag var tvungen att åka till en mataffär. Jag tog bilen som jag hade tagit ifrån lyxbilar.com. Det var en Ferrari Spider 458 som hade 485 hästkrafter. Jag tog mig snabbt till affären. När jag väl gick ur bilen såg jag någon i mataffären. Jag kände hjärtat slå hårt i bröstkorgen.

Jag hämtade ett vapen som skjuter laserstrålar och kan penetrera allt. Jag hämtade typiska militärkläder och en smällare. Planen lydde så här. Jag skulle först leta upp Peter, när jag hade hittade honom skulle jag smälla en smällare för att få hans uppmärksamhet, när det var gjort skulle jag skjuta honom med mitt laservapen. Dagen efter skulle jag göra detta.

Jag tog ett djup andetag och gick in. När dörren öppnades hörde jag ett skrik som lät mörkt och töntigt på något sätt.

– Hallå! sa jag.

– Vem är du? skrek den andra dramatiskt och tappade det han höll i.

När dagen hade kommit åkte jag och letade efter Peter.

Det var tusen gånger svårare att hitta honom än det var att försöka undvika honom. När jag väl såg honom satt han inne i en restaurang. Jag gjorde mig redo för att smälla smällaren, då såg han mig. Han sprang bakom ett bord som han välte och gömde sig bakom. Jag tog fram mitt vapen och började skjuta mot träbordet. Peter var inte smart nog att förstå att mitt laservapen kunde skjuta igenom bordet. När bordet hade gått av på mitten gick jag försiktigt fram och kollade… Han var död.

– Jag heter Trevor! sa jag med nervös röst.

– Kom hit! sa han lustigt.

Jag gick dit med knuten näve om han skulle anfalla. Jag letade efter den andra personen i affären ett tag. Efter ett tag hörde jag ett prassel från ena delen av affären. Jag började att gå sakta mot prasslet. Självklart gick jag sakta och med en väldig försiktighet. När jag väl insåg att han var till höger en bit fram gick jag ännu försiktigare.

Ludvig Enoksson

När jag kom runt hörnet skadade jag av rädsla. Jag såg en skitig gubbe som var i 70-årsåldern och som såg vettskrämd ut. Vi stod där och pratade en stund och insåg ganska snabbt att vi inte gillade varandra, men vi fortsatte ändå prata om hur allt detta kunde ha skett. Han kom på många idéer… Han visste inte hur alla andra dog. Efter ett tag började jag tröttna och jag sa som det var. Att det hade varit en “epic epidemi” som hade dödat alla förutom oss två på något konstigt sätt.

Konversationen slutade med att gubben, som jag fick reda på hette Peter Holms, gick därifrån helt förbannad och att jag åkte hem med allt jag behövde ifrån affären.

12. UPPVAKNANDET Det är en varm augustidag i Brooklyn och Brad känner solen i ansiktet. Han känner en skarp smärta i sin vänstra del av kroppen. Han öppnar försiktigt ögonen och ser sig omkring. Han känner inte igen sig och blir helt förvirrad, var är han? Brad tittar på sin kropp och upptäcker att han ligger i en sjukhussäng. Hur har han hamnat där? Han har inget minne av vad som har hänt. Han lägger märke till att hans brandmansuniform ligger på stolen bredvid och att den är brandskadad. Vad är det som hänt? Det sista han minns är att

Så fort jag skulle åka till staden träffade jag på den där jobbiga gubben Peter som var lika kaxig och snobbig som tidigare. Det skedde gång efter gång, jag fattade inte hur det 181

APOKALYPS OCH ZOMBIER

Dagen efter var jag fortfarande ganska skakis efter det som hade hänt igår. Därför gjorde jag det som jag älskar att göra.

Jag hämtade ett par gamla konservburk som jag kastade tennisboll på för att tänka på något annat. När jag hade stått och kastat i alldeles för lång tid började jag bli hungrig. Jag kollade i kylskåpet men allting var slut.

det gick larm i brandstationen och att han och några till skulle köra ut till en villa som brann, men han har inget minne av att de kommit fram eller vad som hänt efteråt.

Conny sakta smög ner mot källaren. Det rasslande ljudet hördes igen, denna gång var det högre. När Conny kommit så långt ner att han kunde se ryggen på någon som stod där nere så stannade han.

Han tittar på sin sönderrivna och brända uniform och ser först då att även hans yxa ligger på sidan om stolen. Använde han den när han skulle bryta sig in i villan? Han försöker minnas men allt är helt tomt i hans minne. Brad funderar en stund.

Han skulle behöva komma ut och se om det finns någon där ute så han kan fråga hur han hamnade där, men smärtan hindrar honom när han försöker resa sig upp. Då lägger han märke till att det finns en röd knapp som hänger ner från hans säng. Kanske kan han ringa på hjälp. Med stor ansträngning lyckas han få tag i den röda larmknappen och trycker. Han hör inget. Kanske går signalen ut till läkare. Han väntar. Inget händer och inga röster hör han heller från korridoren. Det är helt tyst.

– Mamma?

– Nämen hej gubben, är du redan vaken?

– Ska vi gå upp och ta lite frukost, frågade mamma.

– Okej, svarade Conny.

Conny och hans mamma gick upp för den gamla, knakande trappan.

– Du, förresten jag måste ju till jobbet. Karin blev sjuk så jag måste hoppa in istället för henne.

– Men vi skulle ju till stan idag, sa Conny tyst.

Brad väntar en stund och försöker igen men ingenting händer. Han måste ta sig ut och hämta hjälp. Han måste få mer smärtstillande och fråga vad han gör där. Med stor ansträngning reser han sig upp och öppnar dörren från sitt rum.

– Förlåt men vi får ta det en annan dag, sa mamma med en sorgsen röst.

– Okej då, svarade Conny argsint.

APOKALYPS OCH ZOMBIER

Vad konstigt... Det är helt mörkt. Han ser inga lampor och bara ett svagt ljus tränger sig igenom ett litet fönster som finns längst ner i korridoren. Det är helt tyst och den långa korridoren är tom. Plötsligt ser han en svart skugga. Är det någon som står där? Han ser inte så bra men uppfattar att skuggan börjar röra på sig. Den kommer allt närmare. Brad håller andan. Skuggan kommer allt närmare och närmare och han ropar:

Connys mamma lämnade huset, hoppade in i bilen och åkte iväg.

– Undra vad mamma gjorde där nere i källaren, tänkte Conny för sig själv.

Han bestämde sig för att gå ner. Conny gick ner för den knarrande trappan och tog steg för steg. Allt såg normalt ut förutom bloddropparna på golvet utanför dörren till förvaringsrummet. Conny kände hur han fick gåshud över hela kroppen. Sakta tog Conny steg för steg fram mot dörren.

– Kan du hämta hjälp?

– ……..

Brad börjar halta mot sitt rum medan skuggan är bara några meter ifrån honom. Han tar sin yxa från stolen.

Plötsligt så hörde han ett skrik! Det var en man, det hördes på rösten. Conny kände att han måste titta vad det var för något, så han sprang fram till dörren, låste upp och öppnade den. Det var helt kolsvart där inne men precis när man kom in så fanns det en lampknapp. Conny tryckte på den och såg en man stå och stirra på honom. Det var en lång korridor och mannen stod längst bort.

– Om du kommer närmare kommer jag att attackera!

Skuggan är tillräckligt nära att han kunde se att den har dött skinn hängande från ansiktet och att ett öga är helt mosat.

Emir Vladavic

Conny blev helt iskall, men var modig nog att fråga:

13. ZOMBIE

– Vem är du?

Inget svar från mannen utan han fortsatte att stå och stirra på Conny. Mannen började gå några steg närmare Conny.

Conny vaknade upp en söndag morgon. Solen lyste och allt var tyst och skönt, kanske lite för tyst. Conny tittade på väckarklockan, den var bara 8:30. Conny var ändå så pigg så han klev ur sängen, tog på sig ett par jeans, en vit t-shirt, vita strumpor och en svart hoodie. Sedan gick han ut ur rummet och ner till köket.

– Vem är du? frågade Conny igen.

Helt plötsligt så började mannen att springa mot Conny.

Han blev så rädd att han knappt kunde röra sig, men när mannen bara var några meter ifrån honom så slängde han igen dörren! Men den hann inte slås igen innan mannen var framme och han klämde sig. Han lyckades ta sig ut och Conny såg att han var helt blodig, hade helvita ögon och stod helt naken. Smutsig var han också. Mannen såg inte Conny utan bara stod där och sniffade.

– Mamma? ropade Conny.

Inget svar.

– Mamma är du där? ropade han igen.

– Atschouuu, nös Conny.

Allt var knäpptyst. Conny bestämde sig för att titta efter mamma. Han började med att gå till vardagsrummet, ingen där. Plötsligt så hörde Conny ett rassel, det kom från källaren.

– Mamma, är det du? frågade Conny.

Mannen hörde och slängde sig över Conny. Han tog en tugga från hans nacke. Conny skrek och mannen bara satt där och åt. Han tog en till tugga och denna gång från hans höft.

Han fick ännu inget svar. Conny bestämde sig för att gå ner och kolla. Det hördes knakande ljud från trappstegen när

Conny levde inte längre men det tog inte mer än tolv sekunder innan han vaknade. Denna gång var inte Conny 182

människa utan en zombie!

Rald spanade vaksamt omkring, med hela sin kropp på helspänn. Han hade ett dödsgrepp på sin svarta Beretta M9, och redo att trycka på avtryckaren när något farligt gjorde sig synligt.

– Conny, var är du?

Det var hans mamma som kom hem från jobbet. Hon såg att källardörren stod på glänt och fick rysningar.

– Jag är inte säker, men var uppmärksamma och var beredd på att skjuta! väste Rebecca.

– Är du där nere?

Hon tittade ängsligt runt, hållandes i en Glock 19, som hon hade hittat i en övergiven bil.

Hon tog av sig skorna och gick sakta mot källardörren. Det knakade när den öppnades och allt var kolsvart. Helt plötsligt så såg hon Conny komma gående uppför trapporna. Hon mötte honom med små steg. När de möttes så såg hon att det inte var Conny utan något helt annat, ett monster. Mamma skrek och Conny bet henne i halsen och drog bort en bit. Det sprutade blod och mannen kom nu också uppför trappan och båda började äta på henne.

– Var är Robert och hans gäng när man behöver honom?! fräste Ray irriterat.

– Sch! Var tyst! Vi måste fokusera, fräste Kai tyst åt Ray. Tystnaden var kort, men sedan hörde de några snabba fotsteg och en zombie syntes. Den sprang aggressivt ut från skuggan av en övergiven bil.

Men det tog inte mer än tolv sekunder innan hon också blev en zombie. Mamman ställde sig upp och gick mot ytterdörren, Conny och mannen följde efter.

– Där är den jäveln! fräste Oscar irriterat, med sin pistol riktad mot den springande zombien och försökte förgäves skjuta den.

Någon minut senare hördes det skrik, det var deras grannar Stefan och Anna.

– MEN SKJUT DÅ!!!!! skrek Claire skräckslaget.

Ludvig Andersson

Hennes röst var skakig och hon var panikslagen.

14. ÅR 2027

Zombien var i hans synfält, och kom bara aggressivt närmre.

Året är 2027. San Francisco är en öde stad som nu styrs av zombier. Golden Gate Bridge, som en gång stod stadigt, står nu mycket ostabilt på de rostiga stålpelare som en gång i tiden lät bron stå stadigt.

Rald hade märkt kaoset bakom sig och hade vänt sig snabbt, med sin pistol riktad mot zombien. Han tryckte på avtryckaren och pistolen hade gett ifrån sig ett argt skott. Vinden från kulan ven snabbt förbi och den träffade zombien. Den gav ifrån sig ett obehagligt vrål och föll ned på den hårda asfalten med en suck och dog.

Den smarta och modiga före detta VD:n, Rald Schwartz, kan vara mänsklighetens enda hopp. Rald finner modet att starta en revolutionär organisation grupp, med namnet Z, som ska försöka rädda alla som är kvar, men kampen äventyras när den själviske Robert och hans grupp som var allierade med Z, förråder både Rald och Z, och skadar honom.

– Jag fick den…, suckade Rald lättat efter att ha gjort slut på zombien.

– SA VI INTE ATT DU SKULLE LADDA OM, OSCAR!? fräste Claire irriterat.

Beväpnade med vapen och ett nyligen upptäckt motgift, försöker Rald och Z sitt bästa för att rädda mänskligheten, men kan de besegra de våldsamma zombierna och få allt att återvända till hur det var förut?

– Jag vet, men ni hade ju så jävla bråttom med att klaga på Rald och Rebecca! fräste Oscar tillbaka.

– Det gjorde vi inte...

Det var en mild sensommar 2027. San Francisco låg öde.

Gatorna var folktomma, och vrak som en gång var bilar syntes. Tystnaden som lade sig över staden var outhärdlig.

Endast vinden och gamla tidningar som fördes med vinden kunde höras.

Claire, Sandra, Ray och Kai försökte tala emot, men blev abrupt avbrutna av Rald och Rebecca.

– NOG MED DET! Vi måste fortsätta gå, annars blir vi attackerade igen! fräste Rald och Rebecca irriterat.

Tre månader sedan attackerna, “The Great Panic”. Folk hade blivit helt galna. De attackerade varandra och började med att bitas. Nästan alla hade förgäves försökt att fly hals över huvud. Det var inte många som klarade sig. Andra hade försökt med att gömma sig, i ett desperat försök att överleva, men även en del av dem blev attackerade. Alla som var kvar gömde sig. Det var inte säkert att vistas ute.

Gruppen gick på Chinatowns mycket slitna trottoarer med tunga steg. Chinatown hade fallit i glömska. Den delen av San Francisco var nu folktom och öde, skrikande efter att få uppmärksamhet. Bilar hade antingen krockat, övergetts, eller stod kvar där de hade lämnats för tre månader sedan, väntande på att deras förare skulle återvända.

En grupp, Z, hade målet att försöka återställa allt till hur det var förut, men de var inte tillräckligt många för att det skulle ske snabbt. De måste hitta fler.

– Jag… känner inte igen den här delen längre….

Kai stod ett tag, i sina slitna kläder, suckande. Han hade sett hur hans kvarter av staden hade påverkats. Husens tomtar var igenvuxna. Bilarna, parkerade, övergivna eller kolsvarta av sot från tre månader sedan. Kabelspårvagnen, som alltid passerade förbi Clay Street, stod nu sorgset stilla och gav ifrån sig ett eländigt gnisslande. Saker låg utspridda på

Något i närheten hade vält ned och träffat den hårda asfalten.

En duns hördes klart och tydligt. Den ännu lilla gruppen Z, tittade sig mycket vaksamt runt.

– Vad var det?!

183

APOKALYPS OCH ZOMBIER

– Jag har ingen ammunition!! utbrast Oscar förskräckt, samtidigt som han tog några steg bakåt.

gatorna och trottoaren.

Gruppen hade tagit sig in den övergivna 7-Eleven butiken vid Sutter street. Mörkret fyllde lokalen, men solen lyste ändå hjälpligt upp butiken en smula. De hade redan börjat ta varor, girigt. Efter någon kvart hördes ett tungt och snabbt fotsteg utanför. Gruppen hade lagt märke till det och hade sina vapen dragna. Ett högljutt skott avfyrades, men inte av någon i gruppen, utan någon annan hade avfyrat sitt vapen.

Ett iskallt skrik av smärta som fick det att börja ringa i öronen ekade i hela butiken. Sen hördes det en duns, någon hade fallit ned på golvet. Rald försökte förgäves att ropa, men kunde inte röra på sig.

– Försök inte tänka på det. Vi måste överleva. För allas skull.

Rebecca svarade med en len och tröstande ton. Hon ville inte se flera mista sina liv. Hon hade sett nog.

– Här. Vi söker igenom det här stället efter mat och verktyg.

Var vaksamma. Detta kan lika gärna vara en fälla.

Rald pekade på en övergiven och näst intill fallfärdig 7-Eleven affär, som aldrig sett en person efter attackerna. Han hade sitt vapen i handen, som han irriterat laddade om.

Det tog lång tid för de andra att hitta Rald. Han kunde höra sina egna tankar eka i sitt huvud. Han greps av tanken att han var nära döden. Rald låg på golvet med sina händer över skottsåret, i ett desperat försök att stoppa blödningen.

Han kunde höra gruppens ropa hans namn, det ekade i hans huvud och det blev helt svart.

– I det rucklet?!

Claire gav honom en förvånad blick, som om att hon försökte övertala honom från att avstå.

– Vi har inget annat val, Claire, suckade Rald irriterat.

Sean Vikman

– Jag vill också hitta en bättre plats, men vi har inget annat val.

Sandra pratade med en låg ton, i ett försök att övertala henne.

– Kör till. Men vi tar oss in och sen ut.

Claire svarade med en darrig röst. Hon ville överleva, hon ville inte dö.

APOKALYPS OCH ZOMBIER 184

Oskar Dickson, 8g Ljuset

APOKALYPS OCH ZOMBIER

Adiran Falk, 8f Jordens undergång

Ludvig Enoksson, 8l Sist kvar Sean Vikman, 8o År 2027

Sebastian Degerman, 8f Bombernas följder

185

EN BÄTTRE FRAMTID

187

1. ADAMS RESA

lagkaptenen Markus Rosenberg igång alla. Det var en extra peppad stämning i omklädningsrummet. Adam var lite nervös men också väldigt taggad. Tränaren drog taktiken och Adam skulle vara striker som vanligt.

Adam var en helt vanlig person förutom att han inte gick i skolan. Han bodde hemma med sin mamma och brorsa och spelade fotboll i Malmö FF:s B-lag. Adam var 17 år gammal och han älskade verkligen fotboll, men en dag så skulle det hända något som förändrade hans liv.

De gick ut på planen, det var väldigt bra väder. Varmt och mycket sol, sen blåste domaren igång. Det började väldigt tufft för Malmö då de låg under med 2–0 efter första halvlek.

När de gick in i omklädningsrummet igen och skulle ha taktiksnack så var alla på dåligt humör och det kändes bara kört. Men Anders peppade Adam extra mycket och han visste att Adam var en speciell spelare.

Adam tränade fyra dagar i veckan och han trivdes verkligen i sitt lag och där han bodde, han hade många vänner. Adam fick en fråga om att flytta upp till A-laget och självklart så svarade han ja. Han började träna med dem och trivdes där med.

Sedan gick de ut igen. Det började bra direkt i första halvlek då Adam gjorde mål efter bara två minuter. Matchen fortsatte och det var tufft för båda lagen att göra mål. Malmö låg fortfarande under med 2–1 i 85 e minuten och alla trodde att det var kört. Men då slog kaptenen Markus en lång djupledsboll till Adam, och Adam sprang allt vad han orkade.

Adam hann ikapp bollen och sköt stenhårt upp den i nättaket.

Men det var inte slut än, Malmö behövde ett mål till för att vinna allt.

Några veckor senare så skulle han spela sin första match.

Adam satt på bussen och skakade, han hade en klump i magen. När de väl var framme så släppte klumpen lite.

Adam gick med laget in i omklädningsrummet, han skulle få ha nummer 10. Adam har alltid tyckt att just nummer 10 är det bästa numret. De bytte om och gick ut på planen.

Uppvärmningen gick bra för Adam och han kände sig redo för match. Adam skulle starta som forward. Domaren blåste igång matchen och Adam sprang direkt mot bollen.

Djurgården backade hem och spelade lite fegt. 90:e minuten hade nu gått och domaren sa att det bara var två minuters tilläggstid. Djurgården fortsatte att bara passa runt bollen mellan sina backar, men en av backarna slog ett felpass och Adam fick tag på bollen igen. Han behövde bara ta sig förbi målvakten och Adam gjorde en “rainbow-flick” över målvakten och in i målet.

Det hände inte så mycket i första halvlek och det stod 0–0.

Tränaren funderade på att byta ut Adam men han sa att han kunde göra det bättre. Adams tränare som heter Anders sa: “Okej, du ska få en till chans men den här gången som ytter”.

EN BÄTTRE FRAMTID

Adam kände sig inte så säker som yttermittfältare men det han visste var att han inte skulle göra tränaren besviken.

Matchen blåstes igång igen och det pirrade i Adams mage.

Anders hade stort förtroende för Adam och trodde att han kunde bli ett världsproffs.

Kommentatorn skrek på svensk tv: “VILKET MÅÅÅÅÅL!!!! DET ÄR HELT SJUKT!!! HUR VÅGAR HAN ENS GÖRA SÅDÄR I ETT SÅ VIKTIGT LÄGE?! MEN HAN GÖR MÅL, ADAM 17 ÅR TAR HEM SM-GULDET TILL MALMÖ DET ÄR HELT SJUKT!”

Det hände knappt något i andra halvlek heller tills Adam fick bollen i 92: a minuten. Det var en långboll ut på kanten och Adam sprang allt vad han kunde och fick tag på bollen. Adam gjorde några snabba finter och kom förbi två försvarare innan han sköt bollen rakt upp i krysset. Alla jublade över vilket snyggt mål han hade gjort och i debuten dessutom. Direkt efter målet så blåste domaren av och tränaren gick fram till Adam och sa:

Hela laget, till och med bänken, sprang in på planen till Adam och kramade om honom och skrek. Sen när Djurgården skulle ta avspark så blåste domaren av matchen, och Malmö tog SM-guld.

Bänken, tränarna och alla spelare i hela laget sprang in på planen och firade tillsammans. De fick ta emot bucklan och laget valde att Adam skulle få lyfta den. Adam tog bucklan och lyfte upp den i luften så högt han bara kunde och alla skrek och hurrade. Fansen ställde sig upp och började skrika “Malmö! Malmö! Malmö!” om och om igen. Sedan så gick laget in i omklädningsrummet där de fortsatte att fira.

“Om du fortsätter med sånt här så kan jag garantera dig en startplats i laget och du kommer säkert att få ett utländskt kontrakt”.

Adam lyste upp i ansiktet och sa: “Jag ska göra dig stolt”.

De var kvar i flera timmar, sedan så åkte alla hem med bussen.

När de väl var tillbaka i Malmö så kom Adams mamma och hämtade upp honom. De pratade om Adams mål och hur stort det var att de vann SM. När dom väl var hemma så sa Adams mamma:

Adams säsong fortsatte väldigt bra. Han gjorde hela 40 mål på 35 matcher och låg klart först i skytteligan. Men Malmö hade en match kvar att spela och den var avgörande.

Djurgården låg etta i allsvenskan med 75 poäng och Malmö låg tvåa med 74. Så Malmö var tvungna att vinna för att vinna ligan, det var ju sista matchen också. Om Adam bara gjorde ett enda mål den här matchen så skulle han vinna guldskon för flest mål i någon liga i hela världen. Och slå målrekord för en svensk spelare under en säsong. Det var bortamatch, tufft för Malmö att åka upp till Stockholm och vinna mot serieledarna Djurgården.

“Jag har något väldigt viktig att berätta för dig”.

Då sa Adam:“ Vad för något?”

Hans mamma svarade: “Du har fått ett kontraktserbjudande från Chelsea i England”.

De var på väg till Stockholm nu med bussen. Det var helt knäpptyst och alla slappnade bara av och försökte hålla sig lugna. När de var framme så hoppade alla av bussen och gick direkt in i arenan, in i omklädningsrummet. Där peppade

Adam fick ett enormt leende och sedan så grät han och kramade sin mamma. Han var inte ledsen utan han grät av glädje.

188

Adam sa:

– Vad fan menar ni? Jag har varit gravid i nio månader. Om inte Cansu är mitt barn, vart är mitt barn?”.

“Jag är väldigt glad över att dom vill ha mig men jag vet inte om jag vill flytta”.

– Just nu vet jag bara att två flickor vid födseln blev förväxlad av personal på grund av sina likheter i efternamn (Gülpinar respektive Gürplinar)”, säger läkaren.

Då sa hans mamma: “Det är lugnt, vi kan flytta med dig”.

Då reser sig Cansus mamma igen och går ut ur rummet, och kommer in i hennes rum.

Så Adam svarade direkt ja på erbjudandet och han och hans mamma började kolla på hus/lägenheter. Adam sa att han kunde betala väldigt mycket av sin lön för att hans familj skulle få ett bra hus att bo i.

– Kom Ozan, nu ska du hem och äta mat, säger mamma med hög ton.

Och då säger Ozan:

Adams pappa som gick bort i cancer när Adam bara var tio år hade sagt att om han nån gång vann pengar eller blev miljonär på något sätt så skulle familjen flytta till en lyxvilla med värdet 25 miljoner pund i London. Adams dröm var att tjäna ihop pengarna och flytta dit med sin familj, för att han ville uppfylla sin pappas dröm.

– Okej, hejdå Cansu.

Idag är det sista dagen Cansu är på sjukhuset, sen ska hon hem äntligen. Nu är de på väg hem och hon ska in i bilen men då ser hon att pappa skriver på något hos personalen på sjukhuset. När pappa kommer in i bilen så tänker hon att hon ska fråga men sedan struntar hon bara i det. Nu är hon hemma och när hon går av bilen så springer Ozan emot henne och kramar henne jättehårt så hon typ inte kan andas.

Adam och hans mamma hittade ett hyfsat fint hus för 10 miljoner kronor i London och tog kontakt med säljaren direkt.

Dom fick tag på personen och beslutade sig för att köpa det.

Efter det så berättade de det för Adams bror Lucas och han var väldigt glad för Adams skull och gick med på att flytta.

Lucas brydde sig knappt om att de skulle flytta eftersom han blev mobbad i skolan för att ingen där gillade Malmö, och Lucas gjorde ju det för att Adam spelade där. Men det skulle vara slut på det nu. Dagen efter så gick Lucas till skolan och sa:

– Hur mår du nu, Cansu? säger Ozan.

-Jag mår bra men har ont i huvudet så jag ska in på mitt rum, säger Cansu.

När Cansu är på väg in på sitt rum så hör hon bara att pappa skriker på mamma i vardagsrummet men det är inget nytt för henne eftersom hon djupt inne mitt hjärta vet att deras kärlek försvann för länge sen. Men hur som helst så låter pappa jättebesviken på rösten vilket gör henne nyfiken och hon kommer närmare vardagsrummet för att lyssna. Det är då hon hör att mamma säger:

“Jag flyttar till London för att Adam ska spela med Chelsea”.

Sen så gick han hem igen.

Det var tufft för Adam att flytta ifrån laget och alla han kände, men alla från Malmö önskade honom lycka till i livet och Adam lovade att hälsa på så fort han kunde.

Isak Friberg Joakimsson

– Hur ska vi hitta vår riktiga dotter. Cansu är inte vår biologiska dotter.

2. CANSU

Cansu hamnar i ett tillstånd där pulsen blir snabb och svag och hon känner rastlöshet och oro.

Starkt ljus lyser rakt in i Cansus ögon. Personalen håller en liten lampa rakt mot hennes ögon. Cansu ligger i en hård säng. Hennes familj står och väntar tills hon öppnar ögonen, de väntar och väntar men hon vaknar inte. Några timmar senare öppnar hon ögonen och där står hennes familj och gråter.

Hennes far och hon får ögonkontakt, samtidigt så rinner tårarna ner för hennes kind. Hon springer med all kraft in till sitt rum och låser in sig och faller ihop och gråter. Hennes familj står och bankar på dörren helt frustrerade och ber henne att öppna. Under den stunden så kan hon inte tänka på något annat än att hon har levt i en lögn i hela sitt liv. Pappa står inte ut med att höra henne gråta så han sparkar på dörren tills den går sönder och kramar om henne tills hon somnar i hans famn.

Ozan springer mot Cansu och kramar om henne. Doktorn ber föräldrarna att följa med utanför rummet. När de kommer ut ifrån rummet så går de till läkarens kontor och han säger:

Det första Cansu tänker på när hon väl öppnar sina ögon är hur hon ska hitta sin biologiska mamma och vart hon ska börja leta. Det enda stället hon kan vända sig till är sjukhuset där hon föddes. Hon ber Ozan att följa med henne till sjukhuset och fråga om mer information. När de väl kommer fram så säger läkaren att de inte får ge ut informationen till dem när de inte har med oss vårdnadshavare. Men det stoppar inte Cansu. Hon väntar tills läkaren går förbi och då springer hon in på hans kontor och letar fram pappren på sitt födelsedagsdatum.

– Varsågod och sätt er.

Läkaren vill säga något men han får inte fram ordet. Cancus mamma frågar om det har hänt något om och om igen men läkaren får fortfarande inte fram orden. Då höjer hennes pappa rösten och frågar: – Har det hänt något med Cansu?.

Läkaren säger: – Nej, det har inte hänt något med Cansu men problemet är att ni inte är Cansus riktiga vårdnadshavare.

Det var ett till barn som föddes samma dag och de har samma efternamn, det står föräldrarnas namn och adress.

Hon är så stressad och stoppar in pappren i väskan, sedan smiter hon ut från kontoret.

Då kastar min mamma stolen och säger: 189

EN BÄTTRE FRAMTID

-Okej, hejdå, ska ut nu, säger Ozan.

Hennes nyfikenhet tar över och hon bestämmer sig för att besöka adressen som står på pappret. På vägen till adressen så snurrar flera olika tankar i hennes hjärna om vad hon ska säga när hon väl kommer fram.

Jack och Isaac skulle komma och hjälpa mig eftersom jag ville att de skulle följa med mig och kolla vad som egentligen hände när solen var framme.

Jag vaknade och det var soluppgång, jag försökte sätta mig upp men det gick inte. En stund senare såg jag en bil som kom närmare och närmare, efter cirka två minuter kunde jag se bilen helt och den var svart. Men jag såg också två personer i bilen, föraren hade en svart t-shirt och passageraren hade en vit skjorta. Jag visste vilka det var, det var Jack och Isaac. De hade kommit för att de inte hittade mig hemma och min mobil var avstängd och sedan tidigare visste dem att jag brukade åka hit. Men vi hade bestämt oss för att vi ville sluta bråka, sluta förstöra vår planet och istället vara rädda om varandra. Varför kom ni hit och hjälpte mig? sa jag.

Vi kom för att vi inte hittade dig hemma och vi visste att du brukade dra hit, så vi åkte för att kolla så att allt var okej med dig, sa Isaac.

Helt plötsligt så står Cansu framför ytterdörren och funderar på att gå tillbaka för att hon inte har listat ut vad hon ska säga när hon väl träffar henne. När hon vänder mig om för att gå hem och verkligen inser att hon inte har något vettigt att säga så öppnas dörren av en sådan vacker kvinna. Cansu vet direkt att det är hon som är hennes biologiska mamma. Då säger hon: – Ursäkta, vem letar du efter?

Där står Cansu helt stum och får inte ut sig ett enda ord.

Hon känner hur någon lägger sin hand på hennes högra axel och säger:

Efter allt detta så började vi att lyssna på varandra och vi ville påbörja en reparation av vår planet. Vi hade bestämt oss för att skicka in ett förslag till presidenten och i detta förslag stod det att vi ville att alla bensinmackar, flygplan, bussar och jobb (med farligt utsläpp) skulle stängas ned. Vi ville att detta skulle vara i en månad, när det hade gått en månad så kunde allt detta återgå men efter att månaden är slut så skulle allt stängas ned igen. Jag tänkte att om vi människor håller det här så kommer vi att få ett bättre klimat.

“Det här är din biologiska dotter, Cansu”.

Nawad Kadar Jama

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

3. DE SISTA DAGARNA

Men detta förslag gick inte igenom eftersom presidenten sa att om ingen får jobba och köra så kommer ju inte de på sjukhusen jobba och då kanske fler dör. Jag vaknade och insåg att det här var den sista dagen. När jag hade gått upp från sängen så hörde jag en rejäl knackning på dörren. Så jag öppnade dörren och där stod två stora män som sa att “ditt flyg/rymdskepp går om två timmar, så packa fort, det är max två väskor som du kan ta med”. Det var nu jag insåg att det var sant, jorden skulle gå under! Jag blev rädd så jag packade så fort jag kunde och ringde Jack och Isaac, de sa att dem också skulle på flyget som gick om en timma. Jag åkte till flygplatsen och mötte upp Isaac och Jack.

Regnets piskande droppar hade slutat och solen med dess starka strålar kom fram, alla inklusive jag och mina två vänner, Jack och Isaac sprang fort till skuggan för att solens strålar var extremt farliga. Jack var en väldigt snäll person som var ganska lång och hade sidbena, han hade ofta på sig en t-shirt och svarta jeans. Isaac var en snäll och omtänksam person som tyckte om att dela med sig. Plötsligt kom ett stort moln som täckte solen så då gick alla. Men det som man måste göra då är att snabbt ta fram sitt paraply och gå hem, man gör detta för att skydda sig själv. Jag kände att jag skulle vilja se vad som egentligen händer när solen är framme. Isaac och Jack ville istället dra hem för de ville inte göra det. Men då sa jag att vi kan kolla en liten stund och då gick de med på det.

När jag kom in i flyget var det gigantiskt det var fyra rader med fyra platser. Jag hade en plats i mitten av flyget på högra raden med en plats vid fönstret. Efter bara tio minuter så var flyget proppfullt, jag frågade personalen på flyget hur de skulle kunna få iväg så många människor på en kort stund och hon sa att “det är 10,000 flyg som åker iväg nu i världen och 10,000 igen om tio minuter”. Flyget var jättesnabbt så vi var nära atmosfären på bara tio minuter, jag kunde se alla flyg och det såg ut som fåglar som flyttade. Efter ytterligare tio minuter så var vi ute i rymden och på väg mot en ny planet.

Men det var då jag såg att ljuset bara flög mot oss och jorden sprängdes, ljudet var så högt så att jag nästan höll på att svimma. Fast när jag kände mig okej så blev jag jätteglad att jag hade överlevt, så nu var det bara att se fram emot ett nytt liv och ny planet.

Så jag övertygade dem att vi skulle kolla, men vi hade inte tänkt på att ha paraply med oss, så när solen kom fram så kände jag hur det bara började bränna på mig och jag kände hur jag inte kunde röra mig. Jag hade somnat och när jag vaknade så var dem inte kvar.

Jag satt vid min dator, men kollade lite ut genom fönstret och såg de stora gråa molnen och tänkte “Vad har verkligen hänt med vår planet?”. Efter en stund så började jag känna mig uttråkad och hade ganska ont efter dagen innan när jag och mina vänner inte kunde röra oss på en halv timma, efter att vi gick runt i solen. Men jag ville ut så jag tog min självkörande motorcykel och åkte ut på en landsväg. Jag stannade bara för att andas lite och känna på den friska luften. Jag såg på den blå himlen som var lika blå som min tröja. Efter en stund så körde jag vidare men när jag hade kommit en bit så tänkte jag att jag skulle lyxa till det lite med att stegra. Till en början så gick det bra men efter ett tag så kände jag hur bakbromsen inte lät mig bromsa och DÅ så sattes bromsen i och jag flög fram jättelångt. Motorcykeln hade hamnat över mig på något sätt och jag kunde inte röra mig, jag tänkte att jag inte skulle komma därifrån. Det började bli mörkare och mörkare och jag tröttare och tröttare, jag hade skrikit “hjälp!” i nästan en timma men ingen kunde ju höra mig. Jag tänkte att inte ens

Kassim Segerberg

4. EN TOM VÄRLD Jag vaknar, vad kan det vara för dag? Måndag? Onsdag? Vem vet, det spelar ingen roll, jag är ensam kvar på jorden. Alla mina vänner och familj har strukit med av virusets vandring genom landet. På något sätt angrep det inte mig utan bara 190

dem jag brydde mig om och kände.

Jag öppnade garaget och körde in, huset jag valt var större än jag trodde och i garaget fanns det plats för fyra bilar. Jag gick in genom dörren till huset och hörde en ruta krossas och en sten som dunsade i golvet. Jag smög försiktigt ut i garaget igen och hoppade in i bilen, där mina nyanskaffade vapen fanns. Jag laddade min handpistol och gick tillbaka in och skrek:

Det började med att alla började prata om att en förkylning som gick runt, jag tänkte att det var den vanliga influensan som brukade komma så här års. Men det övergick från vanlig hosta till blod på gatorna och överallt i hela staden. Alla stränder i landet hade ändrats från populära semesterplatser till begravningsplatser för människor som dött av hostan.

“Någon där”.

Jag, Mike Taylor, är nog den sista människan på denna planet.

När mina föräldrar tog sina sista andetag bestämde jag mig för att flytta så långt ifrån Chicago som möjligt, till Kaliforniens kust. Vid varje skylt skrev jag vart jag skulle, om det skulle finnas några mer kvar än mig skulle överlevare kunna hitta mig. Jag försökte stanna vid de flesta butiker för att fylla på packningen med de viktigaste grejerna. Den första bilen jag färdades i bytte jag ut mot en liten lastbil. De gjorde ont att byta bort min drömbil. Jag försökte få tag på så mycket konserver som möjligt där datumet höll längst. Det var inte den godaste maten men det höll magen mätt. Efter att ha färdats halva vägen och ha satt upp ett hundratal skyltar blev jag så trött på ensamheten att jag skaffade en kompis. Gabe, fotbollen, han hjälpte mig genom tuffa tider.

Fick svaret: “Släpp pistolen, annars skjuter jag!”

Jag sköt ett varningsskott och skrek ut från mitt hus. Jag fick ett varningsskott tillbaka och personen skrek: “Ditt hus, vafan detta är mitt!”.

Jag gick försiktigt fram mot köket och såg en ungdom sitta och skaka med ett hagelgevär. Han såg inte mig och jag sa: “Du är ju bara en lite grabb”.

Han trodde jag skulle skjuta honom så han drog fram sin andra pistol som han hade i strumpan, med denna sköt han sig i huvudet. Jag försökte stoppa honom men det gick inte.

Han dog på köksgolvet framför mina ögon.

Livet var dystert och alla som träffade mig dog eller skadade sig på något sätt. Jag hade tappat hoppet helt.

Jag låg i sängen och tänkte på allt jag förstört i mitt liv. Alla förhållanden till vänner och familj, alla jobb och allas liv. Jag hörde något ljud nerifrån och flög upp ur sängen. Ramlade halvt ner för trappan och såg en levande människa som inte hade ett vapen stå i mitt kök. Jag brast ut i ett skratt, ett skratt som kunde uppfattas fel. Men jag var så glad av att se en människa som inte såg hotfull ut.

Jag närmade mig och såg något som liknade ett läger. Jag kunde inte tro mina ögon. Jag stannade bilen och såg en tvättlina med något som liknade kläder på. Till höger såg jag ett tält och hörde något ljud inifrån. Jag gick sakta men säkert tillbaka till bilen för att hämta pistolen som jag snott från en butik jag hade länsat. Jag närmade mig tältet försiktigt och ropade: “Någon där!”. Jag hörde någon leta efter något, till slut kommer en man ut med ett slagträ. Jag råkade skjuta mannen i knäet då han sprang hotfullt mot mig.

Jag gick fram till personen och frågade hur hon hade hittat hit. Hon svarade: “Jag såg dina skyltar utanför Texas”.

– Oh shit! Det var inte mening, jag trodde du var någon slags zombie, sa jag.

Vi pratade om idén med skyltar i en timme tills vi bestämde att hon skulle flytta in i mitt hus. Hon var trevlig och gillade samma saker som jag. Hon hade samma syner på den nya världen som skulle skapas och ledas av överlevarna.

Men så var inte fallet. Mannen ville aldrig se mig igen och skrek till mig att ge mig av. Svårt att lämna en man skadad men jag gjorde det ändå och vet inte varför än idag.

Nu har det gått fem år och vi har hittat fler människor. Vi har till och med förökat oss. Detta har lett till att vi till och med har bildat ett litet samhälle. Detta är början på en ny värld med nya möjligheter.

Jag åkte mot ett av de finare områdena här. Jag hittade ett par hus som kändes lyxiga och jag parkerade skåpbilen utanför. Jag kollade om ytterdörren var öppen, det var den inte. Jag tänkte att det kunde vara någon död i huset. Jag smög försiktigt till baksidan av huset för att kunna kolla in genom fönstren. Det såg tomt och dammigt ut. Jag kände på altandörren och den var öppen. Jag ropade: “Någon där” men fick inget svar. För säkerhets skull höll jag i pistolen och rörde mig uppför trappen. Jag kollade alla rummen och alla var tomma. Jag kollade garaget och hittade en familjebuss.

Jag valde att ta den in till Las Vegas för att köpa någon slags sportbil. Köpa och köpa, snarare låna under en längre period.

Jag hittade butiken och sköt sönder rutan för att sno en Ferrari. Jag svängde förbi vapenaffären för att plocka upp lite vapen och säkra hemmet från galningar. Jag packade in det i bilen och bar mig av hemåt.

Viggo Jansson

5. ENSAM I HUSET Liam gick för att dricka vatten, det var helt mörkt i huset. Han gick ner för trapporna, trappgången var blöt. Han kunde inte se vad det var, hans strumpor blev blöta och han tog av sig dem och la dem åt sidan. Liam var på väg mot köket. Han tog fram ett glas från skåpet men glaset var sönder och vattnet fungerade inte, inte ens en droppe vatten föll från kranen.

191

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Han ryckte till och tappade hagelgeväret på klinkergolvet.

Jag gick till hagelgeväret och sparkade iväg det så han inte skulle göra något dumt med det.

Under färden tröståt jag mycket så matförrådet behövdes alltid fyllas på. Jag höll alltid ögonen öppna för människor, om det skulle finnas någon mer som klarat sig. Tyvärr kändes det inte så hoppfullt då jag inte sett något tecken på det.

Saknaden av mitt förflutna var stor men jag visste att det inte fanns någon chans att få det tillbaka. Jag tänkte att jag skulle bosätta mig mellan San Francisco och Las Vegas. På vägen mot området såg jag rök stiga mot himlen. Först tänkte jag att det var blixten som slagit ner och startat en eld. Jag tänkte att jag var tvungen att kolla in det så inget viktigt skulle brinna upp.

6. HAVETS SANNING

Det kändes som att någonting hade hänt, allt var annorlunda.

Liam drack inget vatten. Han skulle gå tillbaka till sitt rum och gick upp för trapporna men den här gången var trapporna inte blöta. Liam blev rädd, han sprang upp så snabbt han kunde. Han tänkte gå till sina föräldrars rum för att be om ett glas vatten men när han knackade på deras dörr öppnade ingen. Han gick in. Liams mamma eller pappa var inte i rummet.

“Land föröver!” Rösten kommer från utkikskorgen i den mellersta masten. Hans mörka, raspiga röst spricker upp av glädje. Vi är äntligen framme. Framme vid den sista ön på jordens vattentäckta yta. Där står jag, med mitt numera långa hår, fladdrade ut bakom den breda hatten i den svala morgonbrisen. Jag känner doften av salt och svett från mina egna kläder och hör måsarnas avlägsna skrin. De ekar över havet, och de berättar för oss, att vår långa resa snart är slut.

Det stora havet glänser och solens strålar dansar över det blåa. Det är mycket vackert. Jag tar upp den slitna tubkikaren som följt med mig från början och när jag håller den i handen, börjar jag minnas allt som vi varit med om under vårt långa sökande. Sökandet efter sanningen.

Liam letade runt hela huset men han hittade inte någon. Han tänkte tända alla lampor för att han var rädd. Han tryckte på lampknappen men lampan lyste inte, det fanns ingen el i huset.

Liam var orolig. Han hittade inte sina föräldrar och det fanns inget vatten eller ström i huset Han tänkte gå ut för att kolla om hans föräldrar var på gården.

Han sprang ner för trapporna och skulle öppna ytterdörren men handtaget var sönder så han kunde inte gå ut.

Han sprang till sitt rum för att gömma sig i sängen, men den här gången var hans dörr också låst. Han började bli ännu mer rädd. Han gick ner till vardagsrummet och låg på soffan.

Han försökte sova och efter en stund så somnade han.

Jag minns att allting började den dag då jag hittade tubkikaren för första gången. Det var en dag efter jobbet och jag var på väg hem längs den smala spången som ledde mellan mitt distrikt och det nya distriktet vi byggde.

Medan jag gick spanade jag ner i det djupa blå och under mig såg jag något som kom flytande. Jag sträckte mig ner och försökte ta tag i det. Om det var drivved skulle vi kunna använda det för utbyggnader. Mina fingrar nådde precis runt den runda träbiten. Jag fiskade upp den och torkade av den med tröjan. Medan jag torkade den vecklades den ut. Den var ihopsatt av tre cylindrar som passade perfekt i varandra. På cylindrarna fanns det bilder av något hårt gult material, som varken var trä eller alger. Bilderna föreställde stora skepp och sjöormar. Den var mycket vacker och jag kände mig dragen till den, som om vi hörde ihop, som om jag var förutbestämd att hitta den. Skarvarna var av samma gula material när jag tryckte ihop cylindrarna igen syntes dem inte. Då såg den bara ut om en blöt träbit.

När Liam vaknade var det natt, han hade sovit i cirka en timme och var fruktansvärt trött. Han var törstig och hungrig, men han kunde inte göra något så han kom på en idé.

EN BÄTTRE FRAMTID

Han tog trästolen vid matbordet och kastade den mot fönstret. Fönstret gick sönder och han gick ut. Liam sprang mot det första huset han såg, han knackade på dörren och en gammal kvinna öppnade dörren. Liam berättade allt för henne och att han inte kunde hitta sina föräldrar.

Kvinnans namn var Anna. Anna gav en skål med soppa i och ett glas vatten till Liam. Medan Liam åt det, ringde Anna polisen och polisen kom till Annas hus. Liam pratade med polisen och berättade om allt som hände i huset. Polisen åkte till Liams hus och undersökte om det fanns någon där, men de hittade inget. När de var där så var Liams föräldrar i huset.

Polisen hämtade Liam till sitt hus och alla pratade om det som hade hänt. Liams föräldrar sa att de hade varit på promenad, Liam frågade sin mamma om varför vattnet inte fungerade och varför strömmen inte var på.

Jag stoppade träbiten innanför tröjan och gick hem. Där väntade min kompis Liam på mig. Liam var blek och klen av att sitta inne och studera hela dagarna och hans vita krulliga hår hade blivit långt. Han bodde med mig eftersom han inte hade någon egen hydda. Det hade bara de som arbetade tillgång till. Liams ögon blev stora av förtjusning när jag visade honom träbiten och man kunde se att nyfikenheten, den som alltid fanns där någonstans, lyste klart i hans blick.

Jag fällde ut föremålet och han tog träbiten i sina smala händer och lät sina långa fingrar dansa över bilderna. Efter en stund såg jag hur han lyste upp ytterligare. Han lutade sig nära och viskade tätt intill mitt öra.

– Det var för att vi inte har betalat för vattnet och elen den här månaden.

– Varför gjorde ni inte det?

– För att vi ska flytta till en ny villa som är större.

När Liam fick höra det blev han jätteglad eftersom villan de bodde i nu var stor men trädgården var mycket mindre. De pratade om allt som hänt och att Liam inte behövde oroa sig.

Polisen skrev ett protokoll och åkte därifrån.

– Det här är en av havsgudens förbannade skatter, viskade han. Jag kände hans heta andedräkt mot min kind och jag minns att jag rodnade lätt.

Liam vaknade, det var en bra morgon kändes det som. Han gick nerför trapporna till vardagsrummet. Hans föräldrar var i köket där hans mamma kokade ägg och hans pappa väntade på frukosten. De kramade Liam och pratade med honom.

Liam satte sig med sin pappa och väntade på frukosten också.

– Ligg lågt ett tag, medan jag undersöker det här. Agera som om ingenting vore annorlunda, fortsatte han, lite högre mot slutet.

Idag var allting normalt, strömmen var på och vattnet fungerade, allting var bra. De åt sin frukost, alla gick till vardagsrummet. De satt och tittade på en komedifilm och hade det roligt. Nu kände Liam att igår var som en mardröm jämfört med idag, allting var bra nu. han och hans familj hade det trevligt med varandra.

Hans röst sprack och jag fnyste till. En sekund senare låg vi båda två på golvet, skrattade och höll oss själva om magen.

Efter en stund återgick vi till att vara allvarliga. Vi förstod att om de Styrande fick reda på det här skulle vi båda bli utkastade. Jag fick en tung känsla i magen, det kan ha varit för att vi skrattat så mycket, men nu tror jag att det var för att jag anade att allt snart skulle komma att förändras.

Yigit Sungur

192

Jag kommer ihåg att vi sprang längs fiskarnas brygga en natt med fullmåne, jagade av stadsvakten. De hade sett oss när vi smög ut efter den obligatoriska sovtiden och smugit efter oss.

Nu sprang vi mot närmaste fiskebåt och jag hoppades, bad till alla havsgudar som jag kände till, att båten skulle ha allt nödvändigt för vår överlevnad och flykt.

en sextant. Den verkade vara av ett liknande material som min kikare och de började också ifrågasätta sanningen. De lämnade av resten av besättningen och flydde sedan från de Styrande. Med tiden byggde upp en ny båt, större och snabbare. Nu levde de på fisk och på att göra räder mot andra städer.

“Vi revar seglen”. det är kaptenen som står bakom mig på akterdäck. “Ni tre, ni ser till att vi inte kommer för nära medan vi simmar iland” beordrar kaptenen och hans röst hörs över hela skeppet. Vi hoppar i och simmar mot land. Långt borta hör jag ljudet från en avlägsen storm och då, medan det svala vattnet följer min kropp, minns jag det som jag hoppades att jag aldrig skulle minnas.

Det var efter en sådan räd som alla bitar föll på plats.

Vi låg med revade segel och drev på havet och festade efter en lyckad räd. Jag satt och pillade på kikaren när en papperslapp trillade ur min ficka. Jag visade lappen för de andra. Det var en karta som visade den vattentäckta världen.

Den visade vindarna och strömmarna och vilka områden man skulle undvika. Vi hade tagit den i en räd för inte så länge sedan. När kaptenen såg den rotade han i sin egen ficka.

Därifrån tog han upp en annan pappersbit. Ur kikaren tog jag fram min karta och lade den på bordet. Då såg vi det.

Bitarna passade. Vi la dem jämte varandra och en ny karta framträdde. Men den nya kartan var hopplös att förstå. Vi var inte närmare svaret.

När jag tänker på det inser jag hur fel allting gick, att mina böner var för inget. Vi hade kommit bort från staden, på den lilla fiskebåt vi stulit. Redan när vi kommit ett antal sjömil bort insåg vi att båten inte hade något. Den var helt tömd på allt.

Allt utom seglen. Vi var uttorkade och vi låg där på däck, när vi kände att stormen kom. Den mörka skuggan som tornade upp sig på himlen var tillräckligt för att vem som helst skulle tappa modet, men med mycket möda reste sig Liam upp och vände båten. Med det var för sent. Stormen var över oss.

Då visste jag inte hur, men när jag vaknade var inte Liam där.

När jag tänker tillbaka på det inser jag att Liam måste ha offrat sig för att jag skulle överleva, och finna svaret åt oss båda. Jag vaknade av att något kallt rann nedför min kind. Lite hamnade i munnen, och då kände jag att det var vatten. Jag slickade ivrigt i mig mer, tills jag bestämde mig för att öppna ögonen.

Ovanför mig stod kaptenen, fast det hade jag ingen aning om då, med en flaska i handen. Ur den hällde han vattnet i mitt ansikte.

Jag öppnade den väloljade dörren in till kaptenshytten.

Där inne, bland ett hav av kläder och rep, låg kaptenen i sin hängmatta. På bordet bredvid stod en flaska och rummet luktade fränt och unket. Jag ryggade lätt tillbaka innan jag tog mod och klev över tröskeln. Jag ruskade försiktigt till kaptenen tills han vaknade.

– Hur mår du? frågade han. Hans bestämda, djupa basröst sade mig att det var han som bestämde och att han förväntade sig att bli lydd. Jag försökte svara men ur min mun komma bara ett hest stönande. Jag försökte sätta mig upp, och med kaptenens hjälp lyckades jag efter många försök.

Jag tittade mig omkring efter Liam, men såg ingen. Jag minns att jag började bli orolig.

– Vart är jag? sluddrade han innan han kom på det själv.

– Vad har hänt? mumlade han vidare, lite tydligare denna gång. Jag signalerade att han skulle följa med mig upp på däck och han lydde.

– Liam? lyckades jag stöna fram.

Väl uppe på däck kvicknade han till av den friska kvällsluften.

Jag tog upp kartan för att visa honom vad som hade hänt. Men när fullmånens strålar träffade det våta pappret framträdde något. Det var blåa prickar, i ett slags mönster som jag kände igen. Jag kunde inte riktigt placera det, men kaptenen visste. Hans ögon fylldes med ljus igen, och jag förstod vad han insåg. Vi var närmare nu än någonsin!

Kaptenen tänkte en stund innan han långsamt skakade på huvudet.

– Vi hittade bara dig, surrad till en stock, bland resterna efter ett skeppsvrak, fortsatte han lågt. När orden sjunkit in och jag förstod vad han hade sagt, började tårarna falla. Stora salta floder rann nedför mina kinder och allt ljus försvann från mina ögon. Hela min kropp grät och jag föll tillbaka till liggande position. Då slog det mig. Liam, min enda och bästa vän, som varit med mig genom vått och torrt, fanns inte mer. Han var borta, slut. Medan jag låg där, hulkande i fosterställning, kände jag hur sorgen till sist tog mig. Kaptenen tvingade i mig torkad fisk och mer vatten men det minns jag inget av.

Efter det att jag hade ätit, grät jag mig till sömns.

– Stjärnhimlen, viskade han och då insåg jag det.

Jag insåg vad kikaren och sextanten var till för. Att navigera med stjärnorna.

– Vi seglar med detsamma!

Först viskade jag, sedan tog jag i med kraft.

– Vi seglar med detsamma!

Efter det är alla mina minnen suddiga och förvridna. Jag vet fortfarande inte hur eller varför, men kaptenen tog med mig i sin besättning och jag lärde mig allt. Jag lärde mig hur man skötte alla sysslor på båten och varför de var viktiga.

Kaptenen berättade hans och besättningens historia för mig.

De var ett gäng fiskare från en annan stad. Under en fisketur fick det upp en mycket stor fisk på båten. När de rensade ut inälvorna fann de något hårt i magsäcken. Han och tre av hans besättningsmän tog ut den. De fann ett verktyg, som används för att mäta vinklar mellan stjärnorna och horisonten,

Och med de orden ekande över havet, hissades våra segel och vi gav oss av. Iväg, mot svaret.

Jag och kaptenen dyker från relingen och simmar mot land.

Vi kravlar oss upp på de släta klipporna och ställer oss upp.

Benen svajar men vi står kvar. Vi vänder oss mot den röda solnedgången och jag inser att vi är framme. Svaret var nära nu, det skulle bli vårt.

193

Arvid Lindeberg

EN BÄTTRE FRAMTID

Samma kväll satt jag med ryggen mot den hårda trämasten och tvättade våra smutsiga kläder. När jag tog upp kaptenens blöta byxor för att hänga dem över relingen såg jag något som stack upp hur hans ficka. Det var den oförståeliga kartan.

Helvete! Nu var den säkert förstörd. Jag tog försiktigt upp den och lade den på däck, med kartan nedåt, i ett försök att rädda den. Sedan klättrade jag ner för den branta trappan in i skeppets inre för att hämta kaptenen och berätta de tråkiga nyheterna.

7. HELA VÄGEN UPP

“övning ger färdighet”. Efter två års träning så var det äntligen dags till uppskjutning. Det var bara tre dagar kvar till det min dröm skulle bli uppfylld och jag var så glad när jag gick och la mig på kvällen så tänkte jag tyst för mig själv om hur det skulle se ut på Mars och om marken var hård eller mjuk där.

Jag hade väldigt svårt för att somna den kvällen.

– Hur kändes det när du tog det första steget på Mars?

16 juli

– Det går inte att beskriva alla känslor, men såklart kändes det helt fantastisk. Det var ju det här som jag hade kämpat för i hela mitt liv.

Nu var det äntligen dags, dagen jag hade drömt om i hela mitt liv. Jag vaknade med ett ryck när väckarklockan började pipa, jag kände mig inte trött för fem öre. Jag började med att göra i ordning en rejäl frukost, med äggröra, yoghurt, macka och min favorit varm choklad med grädde. Jag tog min bil till uppskjutningsplatsen, de som jobbade där hälsade mig välkommen med ett leende på läpparna de var nog lika förväntansfulla som jag. Uppskjutningen skulle sändas på tv i alla länder eftersom det här skulle vara något historisk och något som skulle hjälpa till i framtidens forskning om rymden.

Allt började när jag var tio år då jag såg på en dokumentär om rymden och de olika planeterna. Då fick jag en stor dröm som skulle följa mig i mitt liv, den drömmen var att bli den första människan som skulle landa på Mars. Jag pluggade hårt i skolan för att någon gång få uppfylla min dröm som astronaut. Jag beslöt mig för att gå naturvetenskapslinjen på gymnasiet för att få lära mig mer om hur världen är uppbyggd. När jag tog studenten så visste jag direkt vad jag ville bli. Jag skickade in en ansökan till European Space Agency.

EN BÄTTRE FRAMTID

Nu satt jag i den rymdraket som skulle bli den första med att landa på Mars. Det var lite nervöst men också helt otroligt att jag fick chansen att få vara med och göra den här resan. De från rymdbasen frågade om alla var fastspända i sitt säte och om alla var redo, alla svarade ja. Vi började nedräkningen “five, four, three, two, one, take-off” raketen sköts iväg med en enorm fart, hela min kropp skakade och allt fokus som man hade på andra saker bara försvann, man fokuserade bara på en sak och den saken var att titta framåt. Till slut så kunde inte jag ha ögonen öppna, de bara stängdes av sig själva och jag kunde inte öppna dem.

Det tog ungefär två månader innan jag fick ett svar, de skrev att jag skulle åka och besöka deras träningscentrum i London.

Jag ringde efter en taxi till flygplatsen och det dröjde inte länge innan taxin kom. Jag satte mig och väntade på mitt flyg och tänkte för mig själv hur stort det skulle vara om min dröm om att bli den första människan på Mars någon gång går i uppfyllelse. Efter en stunds väntan hördes en torr och harklande röst ur högtalarna “Flyget till Heathrow Airport, avfärd om tjugo minuter”. Jag boardade flygplanet, gick till min plats och la upp mitt bagage ovanför sättet och satte mig lugnt och stillsamt i mitt säte.

När jag väl kunde öppna mina ögon igen så möttes jag av en fantastisk syn. Det var lika svart som natten det enda man kunde se var bara några få svaga ljus från stjärnor som låg långt bort från mig. Vi såg till slut Mars efter en vecka i rymden, vi gjorde oss redo för landning. Vi hade kontakt med rymdbasen och de sa hur vi skulle landa på bästa sätt. När vi landade så öppnade vi dörren från farkosten och där var den, Mars. Vi hade redan bestämt vem det var som skulle få första steget, jag gick ut ur farkosten och sa tyst för mig själv “jag lyckades”. Nu var jag där, på platsen som jag hade drömt om i hela mitt liv – på Mars. När vi hade haft vår Marspromenad så var det dags för att placera sitt lands flagga.

Klockan var runt ett på natten när flyget landade, det var kolsvart ute och regnet öste ner. Jag gick in på flygplatsen för att hämta min bruna resväska, det dröjde inte så länge innan den kom på det rullande bandet. Flygplatsen låg en liten bit ifrån mitt hotell så ja tog tunnelbanan dit. Det var lite smått läskigt när jag gick till hotellet eftersom det var så mörkt.

Dagen därpå skulle jag ta tåget in till centrala London, för att ta blodprov och göra en intervju. Jag hade en marinblå rock och kostymbyxor för att se stilig ut när jag skulle på intervju.

Entrén till kontorsbyggnaden där intervjun jag skulle på var väldigt lyxig, det var guldstatyer och stora målningar på väggarna. När de ropade mitt namn ur högtalarna och kallade mig till ett särskilt rum blev mina händer direkt svettiga.

När vi hade kommit tillbaka till rymdfarkosten för att påbörja vår hemresa så startade den inte. Vi tog kontakt med rymdbasen och de sa att det bara fanns en lösning men den var väldigt riskabel. Till slut kom vi överens om att ta den risken, som innebar att något annat system kunde bli avstängt vid landning. Starten på hemfärden var lite läskig eftersom det fanns en risk för att landningen inte kommer gå som vanligt.

Allt gick bra, vilket även intervjun gjorde, jag brukade vara en sån som inte var den bästa på att prata med andra människor, men trots detta gick allt bra... Han som tog blodprovet och mätte hur starkt mitt hjärta var sa att jag hade en god chans för att kunna bli astronaut då mitt hjärta var starkt och jag hade inga sjukdomar i blodet. Jag gick och strosade runt lite i centrala London, det var höga hus och fullt med butiker, långt ifrån hur det såg ut hemma i Timrå.

När alla hade spänt fast sig i sitt säte, så började vi nedräkningen: “five, four, three, two, one”. Farkosten sköts iväg med en väldig fart, man kände hur stark dragningskraften var. Man kände hela tiden hur oron ökade och vad som skulle hända om något blev fel, jag blev iskall inombords och kände mig illa till mods.

När jag skulle hem så tog jag tåget till flygplatsen och jag köpte en macka och en jordgubbsdrickyoghurt för att jag var så hungrig. När jag satt och väntade på mitt flyg fick jag ett mail, jag öppnade mailet och vad det stod hade jag aldrig trott var möjligt. Jag hade kommit med i den blivande astronaut-gruppen som ska träna för att landa på Mars.

Träningen tog två år och den var väldigt komplicerad, vi bodde med varandra och vi skulle kunna samarbeta i olika svåra situationer. Jag som inte var den bästa på att prata med andra människor särskilt på engelska, men som man säger

När det var tvåtusen meter kvar till markytan så öppnades fallskärmen, det kändes som en hård studs lite som när man har åkt berg och dalbana och den bromsar in i slutet. När vi väl landade på marken så var det redan ett räddningsteam som väntade på oss, för att kontrollera så att ingen var skadad. Alla mådde bra och det här var en sak som vi aldrig kommer glömma.

194

– Vad gjorde du efter den här resan?

lösningar. Allt från att alla ska bli veganer till att skrota alla fordon. Jag surfar allt mer runt på internet om att skrota alla fordon. Vi skulle spara enorma koldioxidutsläpp och inga skulle behöva slösa pengar på bränsle och liknande.

– Jag åker runt på olika platser för att undervisa om rymden och ge vuxna och ungdomar bättre förståelse om rymden.

– Vad brukar du berätta för ungdomarna om rymden?

– Mamma jag har hittat lösningen, jag vet vad man kan göra! säger jag.

– Jag brukar säga att det finns så mycket mer som inte vi kan se med det blotta ögat.

– Vadå? frågar mamma nyfiket.

– Hur kändes det när du tog det första steget på Mars?

– Vi kan skrota alla fordon! säger jag.

– Det går inte att beskriva alla känslor, men såklart kändes det helt fantastisk. Det var ju det här som jag hade kämpat för i hela mitt liv.

– Det låter ju som en jättebra idé, säger mamma.

– Tror jag ska plugga till testet ändå för jag har hört att det är svårt, berättar jag.

Albin Fernberg

– Gör det, svarar mamma tillbaka.

8. KLIMATKRISEN I VÄRLDEN

Det finns ingen information om provet upptäcker jag och jag känner att det är lika bra att gå vidare till plan 1 och försöka övertala statsministern.

Jag heter Max och är 15 år gammal och bor med min mamma i Stockholm. Mina ögon är bruna och fina som jord och mitt hår är kort, blont och spretigt. Idag skulle jag till skolan, som en helt vanlig dag. Samma gamla tråkiga skola. Vi hade inga intressanta lektioner och slutar sent idag. Nya regler har vi fått också. Man får inte använda pennor och papper längre. Det finns inte tillräckligt med träd för att de ska kunna producera nya pennor och papper. Det har börjat bli allt mer koldioxid runt om i världen och detta har lett till att alla våra stora och vita glaciärer har smält. Vi har knappt något sötvatten kvar. Nu är skoldagen slut.

På ett annat ställe så börjar avrättningen av barn därför att proven har satts igång. De har avlivat säkert 160 barn nu och pressen på mig är hög, statsministern tror fortfarande att han gjort något bra. Långt inom mig hör jag föräldrarnas ledsna skrik men nu får jag en idé. Jag får idén nu att jag kan ju övertala de människor som ska avrätta alla barnen. Men på vilket sätt tänker jag också på. Han berättar för mig att alla barn ska göra ett test. Detta test är det som bestämmer om man kommer bli avrättad eller inte.

Lokalen som man gör testet i är fullt med barn. Det luktar svett och jag känner att jag måste göra det. Jag måste rädda alla barn. Jag går runt i cirklar och tänker på hur ska jag berätta för vakterna. Jag har en idé och berättar. Vakterna är tjocka och hade ansikten fulla med finnar. Jag berättar min plan och de tvekar, men jag fortsätter att övertala dom och de ger sig nu. De släpper ut alla barn och börjar protestera mot statsministern. Det tar inte lång tid förrän han ändrar sina planer och lyssnar på mig.

När jag väl kommer hem så frågar jag mamma oroligt: – Vad ska vi göra nu?

– Jag vet inte längre, svarar mamma.

Jag sätter mig och spelar när jag hör på radion: “Alla barn mellan ett och femton år rekommenderas att komma till Stadshuset, där får ni resten av informationen.”

En månad senare och vartenda fordon har skrotats. Allting är skrotat och det finns hur mycket metall som helst kvar.

Vår jord håller inte på att gå under längre och inga barn blir avrättade. Det enda som är svårt för oss nu är att ta oss utanför stan eller utomlands, men alla barn lever ändå och det är det viktiga.

-Mamma, hör du?! ropar jag.

-Ta det lugnt så åker vi dit, säger mamma lugnt.

På vägen dit blir jag mer orolig. Vad kommer att hända? tänker jag.

Flera hundra barn har samlats, på alla torg över hela världen.

Inga torg har detaljer längre, det finns inga resurser till det.

Bara ett tomt torg fullt med människor. Det var nu som vi skulle få reda på informationen, varför vi samlats där.

Isac Carlsson

9. LEGOBITEN AV TRÄ

“Vi har samlats här idag för att informera om att vartannat barn ska avrättas för att sänka koldioxidutsläppen, annars kommer jorden gå under om tio år. Vi kommer att göra ett IQtest och efter de resultaten så kommer vi att bestämma vilka barn som ska bli dödade”.

Det här är Ernst von Lego. Han är 25 år gammal, han är ganska tunnhårig och håret är lila. Han är tjock och kortväxt och har gröna små ögon. Ernst jobbar som chefsdesigner på legofabriken. Det är därför han bor i Legoland, som ligger i Danmark.

Föräldrarnas ögon är nu helt fulla med tårar och de skriker att det måste finnas andra sätt att lösa detta. Men tyvärr så finns det inget. Jag tänker att jag måste forska och få fram något.

Jag måste lösa detta.

Min dator är öppen när vi kommer hem och jag letar nu efter 195

EN BÄTTRE FRAMTID

Nu är jag på väg till statsministern och ska prata med honom.

Han tycker också att det är en bra idé, men det är inte något som intresserar honom därför att det skulle bli för svårt.

Han bor i ett stort blått hus som ser ut som en stor rund legokloss. Han bor i huset med sin fru Agata som även hon jobbar i legofabriken. Tillsammans har de en hund som heter Rufus, som är en orangefärgad rottweiler.

Men, å andra sidan hostade denna mannen frekvent och var antagligen sjuk och väldigt kall, så pojken bestämde sig för att hjälpa honom. Pojken gick försiktigt fram och när han kom nära nog för att prata med honom, erbjöd han honom sin hand.

I december för två år sedan började legoförsäljningen att gå dåligt. Företaget gick med förlust. Människorna som brukade köpa lego hade upptäckt att lego tillverkades av plast. Plasten var tillverkat av råvaran olja som var dålig för vår miljö och vårt klimat.

Mannen tittade upp på honom genom kåpan han bar och upptäckte pojken. Pojken såg nu att mannen var mycket gammal.

Den gamle mannens vattniga ögon synade pojken och efter en stund tog den gamle mannen pojkens utsträckta hand och tog sig upp på rangliga ben. Den gamle mannen nickade mot honom till tack och när han log bredde sig hans buskiga grå mustasch ut sig och hans rynkor blev säkert flera miljoner fler.

När den gamle harklade sig och började prata med mörk stämma, sa han att han hade ramlat omkull på en isfläck och inte kunnat ta sig upp på grund av hans svåra knäsjukdom.

Ernst som jobbade på legofabrikens högkvarter som chefsdesigner, började fundera på ett nytt sätt att tillverka lego. Något mer miljövänligt sätt att få människor att köpa mer lego. Han ville få in mer pengar till företaget och se till att de gick med vinst.

Den gamle mannen namngav sig som Lenny, Lenny Wilson.

En dag när han kom hem från arbetet gick han upp till sitt kontor på andra våningen i sitt legoklosshus. Han satte sig framför datorn och började fundera på hur han skulle kunna göra en legokloss som var mera miljövänlig att tillverka. Han funderade en bra stund tills han kom på att han behövde gå ut med sin hund Rufus på en promenad i skogen. När han gick i skogen med sin hund mellan alla träd, kom han på att han hade läst en artikel på sin dator att man kunde framställa leksaker av flytande trä. Artikeln handlade om ett material som hette flytande trä och som var gjort på lin och vax.

Flytande trä skulle fungera som plast men var miljövänligare än plast och det var också biologiskt nedbrytbart.

För pojkens goda gärning undrade mannen om pojkens högsta önskan, men pojken tvekade, för han visste att detta absolut var förbjudet av mamma. Men om han inte berättade, eller ljög, skulle han ångra sig i hela sitt liv. Det var detta han hade drömt om ända sedan mamma blev sjuk. Men när stunden äntligen kom, var han inte säker. Han stod och tänkte på fördelar och nackdelar medan den gamle mannen väntade tålmodigt.

Till slut bestämde han sig för att det ändå fanns en liten chans att den gamle mannen inte skulle bluffa, och han höll i sig i det hoppet.

EN BÄTTRE FRAMTID

Efter att Ernst och Rufus hade varit ute på promenad gick han direkt upp till kontoret och började skissa på en ny design av en legokloss som var gjord på flytande trä.

Han tittade upp på den gamle mannen och sa att han var mycket orolig för sin mamma och att han mest av allt i hela världen ville att hon skulle bli frisk. Han fortsatte att säga en massa saker i rasande fart men den gamle mannen höll upp en hand och tystade honom. Han hade förstått.

När han hade skissat färdigt på legoklossen som han hade tänkt skulle vara gjord på flytande trä, så skickade han iväg ett mejl till Legos chef om den ny designen på legoklossen för att se om den skulle produceras. Efter ett par dagar hittade chefen det mejlet som kom från Ernst bland alla sina 1 000 mail. Chefen bestämde att det var en bra idé.

Den gamle mannen nickade två gånger och log. Han sa farväl och klappade pojken på axeln och sedan gick han långsamt åt det hållet pojken kommit ifrån.

Pojken stod stilla en tid och tänkte att det här var det mest underliga möte han varit med om, men sedan fortsatte han gå.

Allt lego började produceras av flytande trä istället för plast.

Alla människorna upptäckte att man hade börjat producera legobitar av flytande trä istället för plast så människorna började köpa lego igen.

Efter en stund vände han sig om för att se så den gamle mannen inte ramlat igen, men på stigen som går rakt fram i säkert flera kilometer syntes inte ett spår av den gamle mannen. Och med hans tidigare makliga takt skulle han absolut inte hunnit hela den där vägen.

Nu när folket började köpa lego igen så gick företaget som Ernst jobbade på med vinst igen.

Oscar Sundström

Gubben var väck.

10. LENNY WILSON

Pojken vände sig förbryllat om och fortsatte gå.

När pojken gått länge och långt såg han sitt lilla hus skymta bakom de snötyngda granarna. Han skyndade den sista biten och drog upp den tjocka trädörren på vid gavel och steg in. Han ropade hej till mamma även fast hon var döv, och hängde samtidigt av sig sin tunga jacka på sin krok.

Han hoppade till när han hörde ett hej tillbaka. Han vände sig om och såg med häpnad sin mamma för första gången på mycket länge stå upp, och dessutom försöka få liv i blommorna med vattenkannan de fått av mormor. I kaminen brann det en brasa som sakta värmde upp huset. Katten satt nöjd i ett hörn och slickade sig om munnen efter ett mål mat, och i fönstren var de många stearinljusen tända och spred ett varmt sken. Hans förvånade blick gick återigen till mamma som vänt sig om till pojken, och log genuint. Han sprang och kramade henne och tackade Lenny, Lenny Wilson.

Kylan bedövade honom och himlen blev svartare och svartare för varje linkande steg han tog. Han försökte skynda sig hem till mamma men den djupa snön och hans stukade fot sinkade honom.

Efter att han gått ännu lite till på stigen såg han en man sitta vid sidan av stigen, lutad mot ett träd. Mannen måste ha suttit där länge för han var helt täckt av snö och senaste gången det snöade var för flera timmar sedan.

Pojken stannade och tvekade att hjälpa mannen för han kom plötsligt ihåg vad mamma sagt om främlingar och att hon inte ville att han skulle prata med dem. Hon oroade sig ständigt för honom. Hon sa att även om de erbjöd sig om skjuts eller bad om hjälp, så kunde de bara låtsas och vilja något annat.

Hon sa att han aldrig skulle lita på dem.

Elina Heilborn 196

11. LINUS DEN HEMLÖSE

slängde han den så långt han kunde och de sprang efter mackan. Han tänkte bara “vilken lättnad, de är borta”. Han reste sig, först kände han inget för adrenalinet bara pumpade men efter ett tag kände han hur ont de gjorde i armen. Linus tog av sig hoodien och såg att de blödde hetsigt från armen.

Så han tog av sig T-shirten och virade den runt sin arm för att stoppa blödningen.

Linus slog upp ögonen snabbt efter en hemsk mardröm. Han hade sovit på en hård träbänk hela natten så när han skulle ställa sig upp så knakade de till i ryggen och det gjorde fruktansvärt ont. De kändes som att en kniv satt rakt in i ryggraden. Men när han hade gått lite så kändes de bättre.

Linus var dödshungrig och det kändes som att han kunde äta en hel ko, han behövde mat. Han var så sugen på en macka med en Pucko till. Linus hade på sig ett par svarta kängor med hål i högra hälen. Han hade också ett par Adidas byxor med hål vid knäna och en smutsig svart hoodie, de var lera på alla kläder för att han hade sovit på de smutsiga träbänkarna i fyra dygn.

Han satte på sig hoodien och började gå mot den träbänken han hade sovit på nere vid ån. På vägen dit stöter han på en som gick i hans klass förut han heter Emil och är en dryg mobbare som gillar att retas. Linus ser att han håller i en slags biljett sen kom han på att Emil kanske ska ta bussen inatt de hjälpte väldigt mycket. Han satte sig på bänken och började tänka ut en plan för att kunna få biljetten.

Efter fyra timmar hade han tänkt klart och det han skulle göra var att först gömma sig i busken vid ingången till Fågelboparken, sen när han såg Emil skulle han smyga efter och sen ta fram sin tjocka pinne och slå honom så att han svimmade, sedan ta biljetten och hoppa på bussen och åka.

Linus hade inga pengar för att han inte hade något jobb och familjen dog för tre år sedan. Då var det vanliga Sverige, när barnen var glada och gick i skolan. Linus och hans bror Leo brukade spela fotboll på bakgården. Leo brukade alltid vinna för han var så bra. Både Leo och Linus tyckte att deras föräldrar var de bästa som fanns. De dog i en bilolycka. Det hade hänt på vintern när det var halt och en lastbil råkade slira över till andra sidan vägen och körde över bilen. Pappa och mamma dog direkt, Leo klarade sig en stund, men dog på vägen in till akuten av de allvarliga skadorna. Nu var det bara Linus kvar.

Sen såg han en person komma gående och de såg ut som Emil så han tog sin pinne och gick mot honom. När han är bakom honom så är han helt skakis av adrenalin och han kunde knappt andas. Men han siktade in sig med pinnen och slår det hårdaste han kan mot tinningen. Emil faller ner mot marken och slår i huvudet, Linus slår en gång till för att han ska vara säker på att Emil inte ska vakna. Linus kollar igenom fickorna snabbt och tar biljetten och även 200 kr som ligg där, Linus börjar gå snabbt mot bussen.

Han stod utanför det trasiga ICA Kronhallen han hade bestämt sig för att gå in och sno lite mat för han måste äta.

Linus gick in lugnt i affären först gick han till de färdiglagade mackorna och tog en ost– och skinkmacka och en kyckling– och currymacka, han stoppade mackorna under tröjan sen tog han också en Pucko som han la i kallingarna. Linus gick bara ut ifrån affären som om inget var konstigt. Han fortsatte gå ner på Östra storgatan över bron och sen till det rivna och förstörda torget där satte han sig på en bänk och började käka.

Han ser att de står en mattsvart buss där och väntar så han springer sista biten för att hinna och han visar biljetten och busschauffören stirrar på Linus sen nickar han med huvudet och han får gå in. Linus går igenom bussen och varenda en stirrar på honom, han sätter sig längst bak och mot fönstret.

Bussen börjar rulla och han känner en så bra känsla att den inte går att beskriva. Han börjar grina och tänker på vilket helvete de här senaste åren har varit och så börjar han tänka på sin döda familj och på hur han saknar dem. Nu är det som han kan börja om på nytt, ett nytt liv.

Halvvägs in i mackan så hör han att de kommer två killar och sätter sig på en bänk bredvid. De började prata om att de finns en buss som smugglar in folk till Norge för att de ska slippa de dåliga och fattiga Sverige. Det Leo fick höra var att den gick den fjortonde varje månad, klockan 02.00, från busshållplatsen vid Örnskölds väg. Sen slog de honom att de var inatt och att han inte hade någon biljett eller pengar till det. Han behövde tänka ut en plan för hur han skulle gå tillväga.

William Kruse

Linus reste sig från bänken och gick sakta bort mot stadshuset, runt hörnet satt de två stora schäferhundar som var riktigt hungriga. Slemmet hängde och dinglade ur munnen. Han vände om direkt och gick mot bänkarna igen men hundarna kände lukten av currykyckling-mackan som låg innanför tröjan. Linus kollade bakåt och det stod och stirrade på honom sen började han gå snabbare. Då hörde Linus deras tassar slå mot marken snabbare och snabbare tills gruset sprätter. Linus började springa de snabbaste han kunde, han kände hjärtat i halsgropen. Hundarna gläfste och skällde bakom honom och han kände hur de närmade sig.

Linus var livrädd och nu kände han att de flåsar vid hans fötter en av hundarna bet på hans byxa så att han ramlade framåt och rev upp armen och började blöda. Men de kunde han inte tänka på nu för de stod två hundar som dreglade över honom. Han tog upp mackan ur tröjan för att fresta dem sen

12. LIVET EFTER FLYKTEN Fatima är hemma med Omar. Hennes mamma och pappa jobbar. Helt plötsligt hör hon en smäll. Det är en bomb som har exploderat i närheten. Fatima känner sig rastlös och pillar på allt och hon kan inte sluta kolla på sin mobil. Hon får en klump i magen och tänker på sina föräldrar konstant.

Det första hennes mamma säger när hon kommer hem är att de måste fly. Det är redan krig i Libyen men inte där Fatima bor. Hennes mamma vet att kriget kommer börja hos dem 197

EN BÄTTRE FRAMTID

Det var mörkt ute och Linus hade gått tillbaka till torget för att kolla på klockan för att veta exakt när han skulle gå. Efter en halvtimme så var klockan 01:15 och han började gå till parken för att vänta på Emil. På vägen passade Linus på att ta en till currykyckling-macka för att ta med på bussen. När Linus var på spanstället så frös han så mycket att han darrade och tuggade tänder, vinden susade mellan träden.

och den här explosionen är ett tecken på det. Hennes pappa säger att de ska fly till Sverige för att hans bror bor där.

ligger på rad. Det är massa människor som äter glass och fikar på bänkar längst raden på gatan. De är snart framme vid havet och Fatima kan redan se hur vackert det är. Hon ser alla båtar som står där.

De bor i en lägenhet som är gjord av sten. Fatima är tretton år gammal och hennes storebror Omar är 17 år. Omar och Fatima vet inte vad de ska säga angående att de ska fly. Omar blir lite vit i ansiktet och hans mun hänger lite. Fatima vill inte fly för att det är hennes hemland och alla hennes vänner bor här. Om hon flyr måste hon lära sig ett helt nytt språk och få nya vänner.

Nu står hon vid kanten av bron och bara ser havet. Havet är smutsigt men det är ändå vackert. Det är solnedgång och hon ser himlen som har alla möjliga färger; blå, orange, rosa och lila. Aishas mamma ringer och säger att de måste hem. Men Fatima vill inte gå därifrån för att det är så fint, till slut så drar Ali och Omar henne och skrattar.

Nu ska de ge sig av till Turkiet. Hennes föräldrar har tillräckligt med pengar för att försörja sig och hennes bror Omar har hittar de bästa flytvästarna och han har köpt fyra för ett bra och billigt pris. Smugglarna ger dem en plastbåt som de ska blåsa upp. Fatima ser hur hennes mamma börjar skaka och hon ser hur det rinner från hennes panna. Det är dags nu, de ska sätta sig i båten.

Fatima sitter längst bak i klassrummet och alla i klassen stirrar på henne. Aisha går i hennes parallellklass så Fatima känner inte någon i sin nya klass. Ingen har pratat med henne och hon tror att ingen vågar för att det enda de gör är att stirra på henne.

Det är massa skåp längs korridoren och Fatima har fått ett eget skåp. Det är äntligen rast och hon sitter på en bänk längs korridoren. Alla i hennes klass går förbi henne och stirrar.

Men ingen pratar med henne. Fatima förstår inte varför. Det kan vara för att hon inte kan så bra svenska och bär slöja.

Som tur så är det inte storm, det är lugnt och Omar är säker på att de kommer att klara sig. De är på båten nu och är på väg till Turkiet. Fatimas pappa och Omar ror.

– Hur lång tid kommer det att ta tills vi är framme i Turkiet, säger Fatima till Omar.

Efter skolan så ska hon hem med Aisha. När Fatima står i korridoren och väntar på Aisha så blir hon knuffad av en tjej i sin klass. Fatima får ont men hon vågar inte säga till. Hon står kvar på samma ställe och fortsätter att vänta. Fatima står mot Aishas skåp och det är flera skåp längst korridoren. När Aisha kommer så säger inte Fatima vad som har hänt, hon vill inte säga det till någon. Men det kanske inte var med flit, hon kanske råkade knuffa till henne. Men om hon råkade så borde hon ju be om ursäkt. Fatima struntar i det som har hänt och går vidare.

– Jag vet inte men som det ser ut så tror jag att det kommer att ta några dagar.

– Jag är rädd, tänk om något händer.

EN BÄTTRE FRAMTID

– Du behöver inte vara rädd. Gud är med oss och skyddar oss.

Det har gått två dagar nu och de börjar se land, de är framme i Turkiet. Det är fortfarande mörkt och de ska ta sig till Istanbul. Det ser inte ut som det gjorde i Libyen, det är inte lika fint, tycker Fatima. Det är smutsigare på vissa områden men andra områden är underbara. Det är marknad och massa folk som handlar.

Nästa dag i skolan så fortsätter alla att stirra på henne. När en klasskamrat går förbi så hälsar Fatima på henne men hon kollar tillbaka med blixtrande ögon. Fatima är säker på att det är för att hon bär slöja och inte kan så bra svenska. Hon tänker efter och Fatima är ju den enda i klassen som inte är från Sverige. Alla andra kan bra svenska och har bott här hela sitt liv.

– Mamma, det luktar konstigt här, det luktar jättemycket gas, säger Omar.

– Ja, jag känner det också men det luktar så för att vi är i ett helt nytt land och här i Turkiet så släpps det ut mer avgaser.

När hon är hemma så säger Fatima till Aisha att alla stirrar på henne utan att säga något.

De har precis landat i Sverige. De har blandade känslor, Fatima har inga ord. Hon är glad över att de klarade sig hela vägen. När hon tar första steget på svensk mark så känner hon att framtiden finns här i Sverige. Nu väntar de bara på att deras farbror ska komma och plocka upp dem från flygplatsen. Fatima har kusiner i Sverige och hon visste inte om det. Hennes kusiner bor i huvudstaden Stockholm och Fatimas familj ska bo där.

Aisha säger att det är för att hon är ny i skolan.

Fatima går fram till samma tjej och hälsar men hon går bara förbi. Ett gäng kommer fram till henne och Fatima blir glad för att hon tror att de vill vara med henne. Men en tjej i gänget börjar skrika och Fatima fattar inte varför hon gör det. Men tjejen puttar in henne i skåpet och sparkar henne.

Fatima springer in på toan och gråter. Gänget står utanför och sparkar på dörren. Fatima blir rädd och det bara rinner från hennes ögon. Hon vet inte vad hon ska göra, gänget står fortfarande utanför och Fatima vågar inte gå ut.

Fatima blir glad när hon träffar sina kusiner. Hon har en kusin som heter Aisha och hon är lika gammal som Fatima. Omar blir också glad för att Aishas bror som heter Ali är ett år yngre än Omar. De ska äta nu och de ska äta svensk mat. Fatimas familj tycker att maten är god. Fatima, Omar, Aisha och Ali ska ut och köpa godis. Fatima har aldrig sett så mycket godis innan. De är inne i godishuset och Fatima tar alla godissmaker och hon vet inte hur hon ska reagera. Det är det godaste godiset som finns, hon har aldrig ätit så mycket och så gott godis innan. Hennes läppar spricker nog snart för att hon är så glad.

– Kom ut ur toan annars slår vi dig, säger en kille.

Fatima svarar inte.

Det kommer en lärare och undrar vad de håller på med men de säger inget. Läraren går bara därifrån. Efter ett tag så tröttnar de och går. Fatima går ut ur toan och går hem.

Hennes föräldrar undrar varför hon är hemma så tidigt men Fatima säger bara att deras lektion blev inställd.

När de är klara så ska de ner till hamnen och på vägen ska de genom stan. Omar tycker att miljön är fin, han ser alla fina gator och blommorna som är odlade och alla affärer som

Fatima har gått i den nya skolan i en vecka och ingen har pratat med henne. Hon känner sig hängig över det och hon 198

vill byta till Aishas klass. Men hon vet inte om man får det för i Libyen var alla snälla mot varandra och alla gick i samma klass. På lunchrasten dagen efter så kommer de fram till henne igen och de börjar skrika igen och den här gången så rycker en av dem av Fatimas slöja. Fatima springer och gråter samtidigt. Hon springer till en lärare och läraren förstår ingenting.

så att familjen skulle betala. Jag och min familj flydde från Syrien för att det var krig och för att vi ville överleva. Hade min familj vetat att kriget skulle bli än värre, hade vi valt långt tidigare att fly till ett annat land. Vi var tvungna att lämna landet som var vårt och som vi alltid hade älskat. Varje gång när jag vaknar förvånar det mig att jag fortfarande lever och ibland kan jag faktiskt inte tro att det är sant. Det är mirakel att jag är vid liv och att jag får fortsätta leva.

Efter en stund så har Fatima berättat allt som hänt och läraren blir rasande och tycker att det är ett dåligt beteende.

Hon säger att det är mobbning och kränkande behandling.

Läraren säger att de ska kränkningsanmäla eleverna och att de ska be om ursäkt. Under sista lektionen så kommer läraren in i klassen och berättar allt som hänt inför hela klassen. Hon säger att det är fel beteende av hela klassen och att de ska välkomna nya elever istället för att frysa ut dem. Hela klassen ber om ursäkt och säger att det var fel av dem att döma henne på grund av hennes utseende och bakgrund.

Jag befinner mig i ett nytt land, ett nytt hem, som har gett mig allt jag behöver. Jag kommer nog aldrig bli av med de hemska bilder som jag fortfarande ser i mina drömmar.

Om kriget skulle sluta i Syrien så skulle jag ändå vilja vara kvar i Sverige för att i Syrien kände jag mig inte trygg och det är fruktansvärda saker som händer i Syrien; våldtäkter, mobbning och orättvisor. Jag har möjligheten att bo här i Sverige och leva tryggt.

Jag är tacksam att jag fortfarande lever. Det är inte alla som får möjligheten att fly till ett bättre land utan krig. Från första dagen när jag kom till Sverige så har jag känt mig trygg.

När hon är hemma så berättar Fatima allt som har hänt till Aisha och hon blir arg på dem och på Fatima för att hon inte sa till från första början. Men allt är löst nu och det kommer inte att hända igen. Fatima och Aisha leker och spelar kort och mitt i allt så kommer Fatimas föräldrar hem och berättar att de ska vänta några år och sedan får de veta om de får tillstånd att bo i Sverige eller inte.

Jag känner den tryggheten än idag och är omringad av kärlek.

Amanda Butrus

14. MISSFÖRSTÅDD

13. MIN HISTORIA

Hon var vacker men hon var missförstådd. Hon var god men hon var missförstådd. Hon gav upp för många år sedan. Hon försökte visa att inget av det som hade hänt var hennes fel.

Hon ville så gärna vara älskad men ingen var villig att älska en hatad tjej, till slut hade hon gett upp.

En femtonårig flicka ser döden med sina oskyldiga ögon.

Ser släkterna och vänner försvinna, en efter en. Ser sin far bli kidnappad. Flickan har ingen plats som kallas “hem”, inga vänner, inget liv kvar i det landet där hon fötts. Det enda hon har är sin familj, som otroligt nog fortfarande lever, efter tio år av balansgång mellan liv och död. Flickan är jag. Det jag har upplevt är min historia. Det är ett mirakel att jag fortfarande finns här och nu. Jag är en överlevare som fick chansen att fly från helvetet till himlen.

Jag stod bakom kassan med ansiktet gömd bakom masken som gömde mitt ansikte. Mitt svarta, långa hår låg fint över mina axlar. Mina himmelsblå ögon syntes inte på grund av kepsen som gömde dem. Den lilla cafeterian jag jobbade på var en liten byggnad som låg på andra sidan av stan. Den var inte så speciell, bara en cafeteria med bilder och affischer överallt.

Jag vaknade av en bomb som slog sönder mitt hem. Fönstren gick sönder och alla vita väggar rasade. Jag hade idolbilder på väggen och de låg sönderrivna på golvet. Alla hus hade blivit till ruiner. Jag kunde nästan inte se någonting, det var dammigt överallt. Jag hörde mammas skrik. Jag kände mig orolig och rädd. Min hemstad Aleppo var förstörd. Tårarna rann från ögonen. Jag skyndade mig över till min mamma och kollade hur hon mådde. Som tur var överlevde jag och min familj.

Den kanske inte var så populär men under den senaste tiden hade det faktiskt kommit fler och fler människor. Jag satt på den obekväma platsen och tittade på en tjej, kanske i 19-årsåldern, som satt med sina kompisar och skrattade åt ett skämt en av dem hade sagt. Hennes vänner ställde sig upp och kramade om henne innan de fortsatte att skratta. Det tog mig inte lång tid att fatta att den där tjejen fyllde år. Jag log och skakade på huvudet.

Jag kommer från Syrien. Det stora, svåra kriget mellan Syrien och IS pågår än idag. Kriget som ändrade allting för mig.

Kriget som ändrade allting i mig. Jag och min familj hade (som de flesta andra) svårt att leva, svårt att få mat, svårt att kunna gå till skolan, skaffa jobb, få vatten och elektricitet och andra saker som en människa behöver. Vi levde med en smärta. Luften var tjock och tung av allt svavel. Mina tårar var mycket mer än bara tårar. Jag visste inte ens om jag i slutet av dagen skulle kunna komma tillbaka till mitt hem och min familj. Fly kan man men inte glömma. Ingen bör tvingas se det jag har sett.

Tjejerna kom fram för att betala för fikat. Jag log mot dem och slog in koden och de började betala.

“Ursäkta att jag kanske låter oförskämd men jag har kommit hit ett par gånger och alla dom gångerna har du alltid haft mask och keps på dig”, sa en av tjejerna.

Jag log mot henne men jag var helt säker på att hon inte såg mitt leende. Detta var för min syster och för hennes skydd.

Jag ville inte att hon skulle lida på grund av något som var mitt fel.

När IS tog över landet blev en del människor galna och aggressiva. IS ville ha pengar på alla möjliga sätt, till exempel det klassiska genom att ta gisslan och hota människor till livet

“Har inte era föräldrar berättat om en tjej som en gång i tiden brukade vara en av de lyckligaste tjejerna i stan. En dag hamnade hon i en konflikt med sina föräldrar som förstörde 199

EN BÄTTRE FRAMTID

Karmen Ibrahim

hennes liv, hon kunde inte göra något åt situationen”, sa tjejen.

mannen.

En av männen drar av min mask och avslöjar mitt ansikte. Han sträcker sig efter min keps men jag tar tag om hans arm med mina ben och klämmer till så hårt att benen bryts.

Jag kände hur tårarna rann ner från ögonen och torkade snabbt bort dem. Jag kunde se hur de gamla bilderna spelades upp framför mina ögon.

“En gång ledarens fru, alltid hans fru, CL. “

“Nästa dag efter bråket hittade hon sina föräldrar döda i deras vardagsrum. Hon förlorade allt efter detta. Alla människor som en gång i tiden älskade henne lämnade henne i mörkret. Hon blev som en helt annan person. Smärta har makten att förändra en människa” sa tjejen.

Männen släpper taget om mig innan han tar in mig i sin varma famn. Den är lika varm och bekväm som den var för några år sedan.

“Jag har saknat dig, CL.”

Jag ler igen och känner att det smärtar i hjärtat.

“Om jag var den tjejen, skulle ni prata med mig”? säger jag.

Han kramar om mig hårdare som om jag skulle försvinna igen.

De tittar på varandra innan de snabbt tittar på mig igen.

“Jag har saknat mig själv, Lucas”.

Nawal Abdulahi Soofe

“CL är det du?”

Jag tittar på dem och skakar på huvudet. CL var mitt gamla namn.

15. PISTOLEN

“CL dog när hon lämnade sitt gäng och den mannen hon var förlovad med, jag heter Cilla. “

Jag var bara 16 år men jag kommer ihåg det som om det var igår. Min pappa stod i slutet av hallen med en pistol i sin hand och riktade den mot mig. Jag slöt mina ögon och kände rädslan komma och jag började skaka okontrollerat. Hans röst från slutet av hallen blev högre och högre tills jag insåg att han var precis bredvid mig. Han riktade pistolen rakt mot mitt huvud.

En av tjejerna kramar om mig.

Jag försöker ta mig loss från hennes grepp.

“CL, låt mig få krama dig, jag har saknat dig så mycket.”

EN BÄTTRE FRAMTID

Jag puttar iväg henne och någon tar tag om henne innan hon ramlar ner. Jag tittar upp och ser en av andra tjejerna stå och hålla om tjejen vars namn jag inte vet. Hon säger:

När jag var liten, var min mamma aldrig med mig och när hon var det, började hon alltid diskutera saker som att ta ut soporna eller diska. Varje gång hon började argumentera kände jag mig oönskad. Jag var alltid tyst när hon började resonera för hon visste inte hur en mamma skulle vara själv.

Hennes mamma som jag aldrig träffat, behandlade henne dåligt och ibland kunde det gå så långt att hon fick sova utomhus. Hennes mamma behandlade henne alltid dåligt för att hon inte ville ha henne runt omkring sig.

“CL, känner du inte igen mig?”

Jag tar tag i min väska och går ut från cafeterian utan att svara. Jag börjar gå på trottoaren när jag känner hur någon tar tag om min hand.

“CL, är det du?” fortsätter tjejen jag inte känner.

“CL, kom ihåg att du måste göra detta, du kan gå tillbaka till ditt gamla liv, kom ihåg att du har en lillasyster att ta hand om.”

Jag levde med min pappa tills jag blev 16 år gammal. Han var så beskyddande så jag fick inte gå ut. Han anmälde mig till och med till en online-skola för att jag inte skulle behöva gå ut eller träffa någon. Jag hade ingen telefon, inga sociala medier och hade inte haft några vänner så länge jag kan minnas.

Ibland så smög jag in på hans rum och gick in på hans dator och chattade med någon där för att jag inte skulle känna mig så ensam. Hans rum var prydligt. Väggarna var ljusblåa och de var nymålade. Längst hela den högra väggen var det fullt med pokaler och medaljer. Vid den andra väggen var det affischer och nyhetsartiklar. Jag hade aldrig funderat på varför pappa hade det på sin vägg.

Jonny kommer in på cafeterian. Jonny är en gammal gängledare som inte ville ha med mig i gänget. Jag blir orolig och ledsen. Jag har aldrig velat att han skulle hitta mig och nu är han här.

“Johnny, vad vill du? Är du inte glad jag fick det jag förtjänar?

Du har aldrig velat ha mig i gänget”, säger jag.

Han måttar ett slag mot mitt ansikte. Jag duckar lätt och suckar till. Han slår ett slag till. Denna gång blockar jag det och sparkar till hans smalben. Han stönar till av smärta innan han hamnar på sina knän.

En dag fick jag en vän som var kille och som var i samma situation som jag. Han hette Markus och bodde några hus bort. Mer än så visste jag inte.

“CL, det är du, du är tillbaka!” säger Jonny samtidigt som han tar min hand. Jag släpper hans hand och går iväg men tre män tar tag om min axel och tvingar ner mig på mina knän.

Jag började mer och mer smyga in på min pappas dator när han var på jobbet. Jag ville ha sällskap. Jag var så trött på att växa upp i en bubbla och aldrig träffa någon.

Jag sätter mig på mina knän och kollar upp på mannen som jag inte har sett på tre år. Han kommer mot mig. Jag darrar av rädsla. Han hjälper Johnny upp först innan han ställer sig framför mig och ler.

En dag skrev Markus att det var en fest i närheten och att det skulle bli kul att gå. Jag kom på en dålig ursäkt för att inte gå, för jag hade inga nycklar hem. Hela den kvällen kände jag en känsla att jag ville gå. Till slut bestämde jag att jag

“Är det inte min fru som dom har hittat?” säger den nya 200

skulle gå. När solen hade gått ner och min pappa gått och lagt sig, gick jag till vardagsrummets fönster, det var litet och smalt. Det tog tre försök för mig att öppna det. Jag lyckades snabbt gå ut och stänga det innan min pappa märkte att vardagsrumsfönstret var öppet.

– Ehhhh… pappa..., de va inge, säger Nora tyst.

– Men varför gråter du, hjärtat?

– Jag slog i foten i mitt bord...

– Okej, va försiktig sen gumman! säger mamma och går ut igen.

Det hade precis regnat. Det kände jag, för luften kändes fuktig och lätt. På en del platser kunde man se små pölar. Jag kunde nästan känna vattendropparna i luften. Det susade en stillsam vind.

Nora blir arg på sig själv, varför vågar hon inte berätta sanningen för sin mamma? Hon kommer att få reda på det någon gång så hon måste berätta!

Efter festen sov jag i trädgården. För om jag försökte öppna dörren så kanske larmet skulle gå och min pappa vakna. När det hade blivit morgon smög jag in genom ytterdörren så tyst jag bara kunde för att inte väcka min pappa, men jag hade fel.

Han var redan i köket och lagade frukost. Så fort han såg mig blev han jättearg. Jag började minnas senaste gången som jag såg min pappa så här arg, det var när jag glömde stänga av spisen. Men den här gången var det annorlunda. Utan att kunna styra mina känslor började tårarna komma. Jag bara grät och grät som ett barn som tappat sin napp.

Läxorna ligger utspridda på bordet i hennes rum, men hur mycket hon än försöker så kan hon inte koncentrera sig. Plötsligt ropar mamma att maten är klar. Nora har visst dagdrömt ett tag, och läxorna ligger orörda.

Nora springer ner till köket. Pappa är inte där. Hon lastar upp mat på tallriken och börjar äta. Maten smakar för mycket salt.

Mamma frågar hur det är med foten.

– Det gör ont, säger Nora lågt.

Jag såg hur min pappas energi svämmade över. Han nästan sprang mot mig. Han tog tag om mitt hår och började dra mig. Han släppte mig mitt i hallen och gick till byrålådan.

Nu tänker Nora, nu har hon möjlighet att prata med mamma.

Hon ser trött ut och har mörka ringar under ögonen, det är ovanligt att se henne så. Hon brukar alltid se så glad och fräsch ut med lyster i håret. När Nora precis tänker berätta vad som egentligen hade hänt, kliver pappa in genom ytterdörren.

“Jag fick vad jag förtjänade”.

Jag öppnade ögonen och såg hur han snabbt öppnade och stängde lådorna. Till sist hittade han vad han sökte. Han tog upp den och gick emot mig. Jag började sakta kravla mig bakåt tills jag kände den kalla och jämna väggen bakom mig. Jag visste att jag inte kunde backa längre. Han tog upp pistolen och riktade den mot mitt huvud. Jag blundade och viskade:

– Vad ville du, Nora?

– Det va inget viktigt, säger Nora med låg röst.

– Men det lät ju viktigt, Nora?

“Jag är så ledsen”.

– Men det va inget viktigt mamma!

”Jag borde skjuta nu så att du aldrig mer kan orsaka någon mer skada.”

Dagen fortsätter och Nora somnar senare på kvällen, för imorgon är det skolan igen. När Nora vaknar vid 07:00 så går hon upp, fixar sig och äter frukost, sedan tar hon sina saker och går mot skolan.

Han tryckte av den, men det fanns ingen ammunition i pistolen. Jag andades tungt ut. Han släppte pistolen på marken och gick till sitt rum.

– Hej Klara, säger Nora.

Efter händelsen så berättade jag för min onlinekompis Markus. Några timmar efter det kom polisen. Jag visste att det var killen som tjallade. Polisen tog med pappa in i bilen. Jag trodde det var sista gången jag såg honom.

– Hej Nora, de va länge sen! säger Klara.

– Mm. – Är det nåt Nora?

Det har gått tio år sedan pappa lämnade oss. Alla de tio åren, har jag levt med min mamma. Nu är jag 27 och bor i en villa med min tjej. Vi har en dotter och två katter. Det tog ett tag för mig att förlåta min pappa men nu har han blivit den bästa farfarn som finns.

– Nej, de är bara lite jobbigt hemma.

– Vadå? vad har hänt?

– Men det är bara jobbigt hemma sa jag! Jag vill inte prata om det, säger Nora med en arg röst.

Mohamed Idris

16. PROBLEMLIVET

Nora och Klara går sedan in på sin lektion och Nora försöker verkligen koncentrera sig, men det är svårt med tankarna på vad som händer hemma. Efter lektionen letar Klara upp deras lärare.

– Ajjjjj sluta! skriker Nora.

– Sofia, du jag blir orolig för Nora, säger Klara.

Pappa går ut ur Noras rum och smäller igen dörren. Nora börjar gråta och mamma kommer springande in efter att ha hört dörren smälla igen när hon kom hem från jobbet.

– Vaddå? säger Sofia.

– Ja, hon verkar ha det jobbigt hemma, hon är rätt nere idag.

– Vad är det? säger mamma.

201

EN BÄTTRE FRAMTID

– Mamma… jag måste berätta en sak, säger Nora och kollar in i mammas bruna ögon.

“Ok, han har gått” tänkte jag.

Jag försökte prata med henne men hon blev arg och gick sedan in på lektionen, säger Klara oroligt.

– Vadå? Har han slagit dig Nora?!

– Mm…

– Okej, jag får försöka prata med henne och höra vad hon säger, säger Sofia och går iväg.

– VADÅ? HUR LÄNGE HAR DET PÅGÅTT NORA!? OCH VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅGOT?

Lite senare på dagen så får Sofia tag på Nora.

– Har aldrig fått chansen att säga det till dig...

– Du Nora... Hur mår du? säger Sofia.

– Okej, packa dina väskor, vi ska iväg!!

– Jag mår bra? Varför frågar alla mig det?

– Va?

– Nora, hur mår du? Jag ser på dig att du inte mår bra?

– PACKA DINA VÄSKOR NUUUU NORA!!!

– Okej?

– Okej, mamma.

– Vill du prata om det?

När Nora och mamma packat sina väskor så lämnar de huset och kommer inte tillbaka. När pappa kommer hem från jobbet så ser han att allt är borta: alla mammas och Noras saker. Det finns inte en enda sak kvar av dom.

Nora vänder sig om och börjar gråta.

– Kom Nora, säger Sofia och kramar om henne. Vi går in i ett rum så du får lugna ner dig lite grann, säger Sofia och går till ett litet rum med Nora.

Jasmine Evetovics Lundgren

– Vill du berätta vad som hänt, Nora?

17. PROVEN

– Det är hemma, allt är så jobbigt.

– Vad är jobbigt?

Vi satt i väntrummet och någon började prata i högtalarna.

Alla lyfte blicken och sökte ögonkontakt med varandra.

Personen räknade ner högljutt från tio till noll. Svetten rann och händerna skakade. Den svaga nedräkningen kom till ett slut. “Noll”, och alla lyssnade noggrant.

– Mycket bråk hemma bara.

– Bara bråk?

EN BÄTTRE FRAMTID

– Nej…

Jag vaknade av att Lars ringde mig på min telefon klockan sex på morgonen.

– Vadå? Har dina föräldrar slagit dig?

– Nej?

– Jiro! Vart är du? Vi skulle ju plugga nu innan provet sa Lars stammandes. Vinden skar sig in i mikrofonen på hans telefon.

– Nora...

– Inte igen! Min väckarklocka ringde inte. Jag kommer så fort jag kan, du kan börja utan mig svarade jag snabbt.

– Ja, pappa har gjort det. Har försökt berätta för mamma men har aldrig fått chansen. Tänkte göra det igår men pappa kom in och då vågade jag inte...

Jag hade inte ställt väckarklockan för att jag satt uppe hela natten och pluggade. Det gick bara inte att få underkänt.

Min familj, alla kompisar och hela mitt liv framför mig bara försvinner om jag får underkänt, jag kan inte få underkänt.

Adrenalinet forsade i hela kroppen. Jag var beredd för att göra allting som krävdes för att se min familj igen. Jag tog mina böcker och skyndade mig till biblioteket.

– Hur länge har det här pågått?

– Några månader.

– Oj, så länge?

– Mm.

Lars såg på mig att jag inte hade sovit så mycket, men han var inte så pigg han heller.

– Vi måste göra något åt det, säger Sofia oroligt.

– Ja.

– Att det bara är du och jag som pluggar till andra provet sa han lite tyst

Efter att de pratat klart och Nora slutat skolan så går hon hem.

När hon kommer in och tar av sig ytterkläderna så går hon upp till mamma.

– De andra “vilar” ju för första provet sa jag till honom och blinkade lite lätt med ena ögat.

– Mamma, vi måste prata! Är pappa hemma?

Vi båda skrattade eftersom Zoe, Nisse och Tess hade alla pluggat ordentligt redan, så de var hemma och sov. Vi rörde oss in mot biblioteket och började läsa bok efter bok.

– Nej, han slutar om cirka två timmar, men vad vill du?

– Det här kommer kanske att förändra våra liv.

Jag och Lars var de enda som behövde plugga till andra provet. Vi har ett ganska stort minne där vi kan memorera stora mängder av saker, men sen så glömmer vi bort det efter en vecka eller två. Totalt femton tjocka böcker var vi klara med runt klockan tre. Men vi behövde komma ihåg det ända till eftermiddagen. Jag var ganska säker på att jag kom ihåg de viktigaste sakerna från alla böcker. Lars hade en liten tveksam blick som om han var orolig över något.

– Vadå Nora, nu gör du mig orolig!

– Pappa…

– Vadå?

– Joo, han….

202

18 VERKLIGHTENS DROG

Vi mötte de andra när vi gick hemåt för att äta inför det första provet, det fysiska provet. Vi skulle ladda upp med en massa kolhydrater, för att ha en massa energi. Men då kom Nils, Tess och Zoe. De frågade ifall vi skulle äta tillsammans på ett fint ställe, eftersom det kanske skulle vara den sista gången vi skulle kunna umgås. Provet skulle kunna förstöra vår vänskap.

Någon skulle försvinna, det kände jag på mig. Men vem var det som skulle få underkänt på proven?

Lektionen är slut och det är lunch. Vår skola är väldigt stor och det finns alla typer av människor. Men det enda jag fokuserar på är att hitta mina vänner. Det är den här tiden på torsdagar jag, Adam och Zakaria slutar exakt samtidigt. Vi går inte i samma klass men vi har oftast raster tillsammans.

När vi träffas hälsar vi på varandra sen drar vi på lunch. Det är väldigt långt så Adam tar fram sina glasögon och rycker till den leopardaktiga skalmen. Då kommer det upp en skärm som bara han kan se. Han går in på Instagram och scrollar ner.

Då gör jag och Zaki samma sak, vi börja ta upp våra glasögon.

Det första som kommer upp i mitt flöde är det här kontot som har över 1 miljon följare. Det heter “Whatsif” och det lägger ut bara massa teorier om vad som kan hända. Vissa av uppläggen får man gåshud av.

Maten var helt okej, men det var den bästa förmiddagen jag spenderat med mina vänner och kanske den sista. Jag betalade för alla och gav dricks till servitören. Sedan tog vi ett gruppfoto tillsammans för att minnas varandra ifall någon försvann. Alla var tysta efter fotot och kollade på varandra. Vi visste varför vi tog fotot men ingen ville tänka på det. Det var dags. Alla gick tyst och långsamt till det första provet.

Provet bestod av matte, engelska, svenska, alla no-ämnen och alla so-ämnen. Men det var ett par jobbiga timmar. Totalt fyra timmar satt vi och skrev provet. Två timmars vila sen var det bara det andra provet kvar som jag behövde prestera bra i.

De andra såg nöjda ut med sina prov. Men det var något som bekymrade dem. Jag visste inte vad och orkade inte bry mig.

Vi fick vila i ett stängt rum med allting gjort i metall. Vägg, golv, tak och möbler allt var reflektivt och gjort i metall. Ett stort spegelrum såg det ut som enligt mig. Det fanns stora högtalare i varje hörn av rummet. Det fanns vakter vid varje utgång och vid dörren som ledde in till det andra provet. Alla vakter var beväpnade, samt väldigt många, minst 20 i det lilla väntrummet. Det fanns mat och vatten så att man inte kunde gå därifrån. Toaletterna var vaktade både inuti och utanför vid ingången.

“Men Samira du har varit fast med det där kontot låt det bara vara”, säger Zaki med en röst som säger “jag är trött på dig och det kontot”.

Plötsligt öppnades dörren till provrummet och våra namn ropades upp i de stora högtalarna. Vi reste oss och tog en försiktig titt på varandra med tomma ögon. Personen som ropade upp namnen lät lite rädd. Vi gick allihop i ett led mot rummet där vi kunde se några löpband och en hinderbana samt robotar som skulle hålla i våra prov. Det var precis som pappa beskrev det.

Alla de börja kolla på mig som om jag skulle avgöra vad som skulle hände.

Vi äter pasta med kalkonsås. Vi hör Adams musik väldigt mycket och hur han skruvar ner den. “Elias har fest i helgen ska ni med” säger han med mat fullt i munnen.

“Nej vet inte eller kanske” sa Zaki och fortsätter äta sin lunch.

“Okej då, men hur ska vi övertyga mina bröder?” säger jag med en fundersam röst.

Dunk! Så lät det när jag kom ner från fönster. Jag ser hur Adam och Zaki står och väntar på mig. “Varför kommer du ner från fönstret?” frågar Zaki som är helt röd i näsan, eftersom det är väldigt kyligt ute. Jag känner av hur värmen från mitt rum följer ut med mig, sen hur snabbt det blir kallt. Mitt kroppshår började stå upp.

Det andra provet var väldigt utmattande. Det bestod av kondition, styrka, koordination och rörlighet. Ingen sa något under eller efter provet för att det var så jobbigt. Alla andades konstant som om det inte fanns syre i luften. Provet var tufft men vi alla tog oss igenom det. Det jobbigaste återstod.

Kanske var det sista gången jag såg mina vänner. Det värsta var att jag inte skulle få säga hej då till min familj.

“Det gick inte helt bra men jag sviker inte er” sa jag. Det var verkligen kallt, det börja komma ut rökt när jag började prata.

Innan vi ens kom där hörde man musiken ända från huset Elias bor i. Han är den typen alla i skolan vill vara. Den typen som lever på pengar och är bortskämd.

Efter högtalarna stängdes av så var det ett tomrum inom mig.

Jag hade förlorat vänner. Det fanns mest tårar i rummet men de som fick godkänt hade en liten smula glädje inom sig. Den smulan gömde man för att visa sympati. Lars, Tess, Zoe och Nils, vart skulle jag ta vägen utan dem? Jag vinkade farväl och gick mot vakterna för att föras bort. Ingen visste vad som väntade mig…

Hans hus är typ två kvarter bort och ingen av oss pratar. Det är som att vi kommer komma till en helt ny värld. Jag ser hur Adam kilar sig i håret och han gör det bara när han är obekväm, jag tror vi alla är det.

Musiken blir bara högre och högre. När vi är framme hör man hur basen i låten dunkar i ens öron. När mina ögon såg hur allt var, är det en syn jag aldrig kommer att glömma. Lukten av dryckerna som de har blandat, hur alla skriker för att det ska höras.

Klas Wong-In Andersson

Jag kanske stod där en minut, bara för att se hur det såg ut.

Min blick fastnade på alla och allt men när jag skakade bort den så insåg jag att jag stod där helt själv. Jag fick panik men inte den typen utan en mindre så började jag kollade runt. Men jag rörde inte på mig för tänk om de letar efter 203

EN BÄTTRE FRAMTID

“Hallå, det här kontot har börjat följa mig och jag är väldigt skeptiskt”, säger jag.

mig. “Pling” sa mina glasögon, jag tog upp de och trodde mammorna märkte något. Men det var bara det där Instakontot . Det stod “tänk om världen har gått under?”. Någon puffade till mig och när jag kollade bakåt var det Adam och Zaki.

öppnat den” sa Adam som satt på marken. “Sånt är väldigt lätt att fixa nuförtiden” sa han som om det var okej att göra så. Vi stod där och visste inte vad som pågick. Jag drog ihop mina lockar som är väldigt milda jämfört med mammas och sätter ihop dem med en tofs som jag hade runt handleden.

“Var har ni varit, jag blev orolig,” sa jag och höjde min röst för att de skulle höra mig.

“Vad är fel på dig, förklara varför du gör så” sa Adam som börjar bli väldigt irriterande. Sen försökte Zakaria lugna ner honom genom att röra honom vid armen och dra honom bakåt.

“Vi hämtade något att dricka bara” sa Adam och började skratta åt mig.

Drycken var Powerking, så jag var lugn. Jag ville inte få i mig någon slags alkohol eller någon slags drog. Jag öppnade min Powerking och tog en klunk, Adam och Zaki drack samtidigt som jag. Kände hur mina ögon började slockna långsamt och jag kunde inte kontrollera det. Mina ögon kändes väldigt tunga, som tunga stenar på varje ögonlock.

“För att visa er sanningen, att berätta hade inte varit trovärdigt” sa han och spände sig som om vi skulle säga något jobbigt. “Förklara” sa Zaki och stirrade på honom länge.

“Vart ska jag börja” sa han och pustade ut. “För 23 år sen hade vi en naturkatastrof och världen skulle gå under, vi hade inget som kunde stoppa den eftersom vi gav upp” sa han. “Men forskarna visste inte heller hur de kunde hjälpa till” sa han “då kom en specifik forskare inom medicin/drog och valde att göra något som han ångrar än idag” sa han och då förstod jag att forskaren tog livet av sig, mitt ansikte blev blekt. “Okej kom fram till saken” sa Zaki och himlade med ögonen. “Syret vi andas in är drogad med en special drog, vi hallucinerar och tror att vi lever i en perfekt värld” sa han och hans röst mörknade “Staten har förbjudit att ta droger vilket leder till att vi kan se den riktiga världen” sa han.

EN BÄTTRE FRAMTID

Jag känner hur någon viftar framför mitt ansikte. Jag ser att det är Zaki som försöker väcka till mig genom att röra och vifta på mig. Mina ögon känns som klister och när jag öppnade dem så är det någon slags sand som går in i mina ögon. Jag började röra ögonlocken fram och tillbaka, tills det inte kändes som något var där inne. Jag öppnade mina ögon och ser bara Zaki som var lutad över mig, när jag kollade bredvid mig låg Adam där. Adams ansikte såg ut att vara bekymmerslöst, han bara låg där med stängda ögon. “Vad är det som händer, vad är det här för ställe?”, sa jag med tunga andetag. Det kändes som det ekade i mitt huvud efter jag började prata. “Jag vet själv inte vad det är, jag vaknade och såg att ni låg där bara helt medvetslösa”, sa Zaki medan han försökte se lugn ut.

Det började göra ont i huvudet och allt framför mig började snurra och jag känner mig spyfärdig. Det blir bara värre och värre, och jag börjar få svårt att stå. “vad är det som händer, känner ni också det” sa jag och min röst ändras till långsamt till slowmotion “ Drogen är inte lika stark och ni kommer fortsätta gå tillbaka till den världen” sa han med en bestämd röst. “Äntligen, nu kommer vi härifrån” sa Adam med en nöjd röst. “Innan ni går måste jag berätta en sak för Samira” sa han och kom fram till mig.

Jag tog inte in allt han sa, utan började kolla runt. Det första jag kände var gas– och bensinlukten som kom in genom näsan och när jag andas ut genom munnen. Ett tag började jag hosta.

“Jag är din…. pappa” sa han med en lång paus. Hans ord skar ända ned i hjärtat, även om jag inte kände igen honom.

Jag har alltid vetat att jag hade en pappa eftersom jag är adopterad av två mammor. Men en av mina mammor ville ha ett barn med deras DNA. Eftersom tekniken hade utvecklat så hade någon donerat sperma till dem och de fick mig. Jag har aldrig tänkt på vem min pappa skulle vara. Nu när jag tänker efter så liknar han mamma Linda som är mörkhyad som honom och Mamma Sara ville ha ett barn som är både mörkhyad och ljushyad. Jag har gröna ögon som jag har fått från mamma Linda och huden från pappa.

Jag hade svårt att se eftersom det var så dammigt och det såg ut som om det var röd sand som svävade runt. Det hade inget liv i sig allt såg dyster ut. Det flyger runt skräp över gatorna, allt som är byggt har rasat ner. Jag känner hur hjärtat bara pumpar, pumpar det blir bara högre tills Adam vaknar till, han börja dra efter andan så att han fick en konstig röst.

Han började kolla höger, vänster, upp och runt. Sen kollade han på oss med hans stora runda bruna pupiller. “Vad är det här, händer det något” sa han med skakande röst.

“Jag vet inte vad jag ska svara på det” sa Zaki med en röst som var fundersam. Jag hade inget att säga, jag bara satt där visst inte vad jag skulle göra. Jag vände mig om för att fortsätta kolla. Då ser jag något som liknar en människoform.

Det kommer närmare som om det ska till oss. Jag trodde inget hade liv på det här stället. “Ser ni mannen med rocken, han kommer hit”, sa Adam som höjer upp sitt huvud från marken.

Det var det sista jag minns sen blev det svart. Jag vaknar upp till att vi alla sitter i en soffa, sen kommer det in två poliser och mina mammor. Sen somnar jag tillbaka och jag började sakta tappa känseln i kroppen.

“Bra tack för informationen vi ska leta rätt på mannen” sa de två poliserna och gick ut ur rummet. Sen kom tårarna. Tårarna rann ner. till min mun och det smakade surt. Mamma Linda och mamma Sara började krama om mig hårt. “Vi kommer aldrig släppa tag om dig, min älskade dotter” sa de

Mannen stod framför oss med sin rock, han hade bruna ögon.

Hans hår var mörkbrunt och kort, hans ansiktsform liknade väldigt mycket min ansiktsform. Han var mörkhyad och man skulle tro att han och mamma var syskon eftersom de såg likadana ut. Han stod där och bara kollade på mig, som försökte ta mig upp på benen. “Samira” sa han och försökte komma närmare, jag backade mot Zaki som var bredvid.

“Vem är du, vart är vi” sa Zaki och tuffade till sig. “Det var jag som…”, sa han med en lång paus. “drycken” sa jag och de kollade på mig. Vi började kolla på varandra och tänkte vad är det här för psykopat. “men drickan var stängd, ingen hade

Anab Noor

204

19. ÄNTLIGEN

tittade min lärare på mig medan jag gick till min plats.

När lektionen var slut så ringde mamma “Emma du måste komma hem” sa hon oroat. Jag fattade direkt att det handlade om pappa. Jag kände en kall rysning i kroppen medan jag bara stod där vid mitt skåp innan jag sprang iväg.

När jag kom upp på min gata såg jag blåljus vid vårt hus. Det var ambulansen som skulle hämta pappa. Han hade tydligen inte vaknat upp sen i morse. Jag blev rädd och alla negativa tankar svävade runt i mitt huvud. Ambulansen åkte iväg mot sjukhuset och mamma fick tårar i ögonen. Det gjorde mig ledsen, jag har sett mamma gråta många gånger men den här gången kändes det annorlunda.

Det var en tidig förmiddag när jag vaknade “Emma vakna vi är sena till skolan” sa min storebror Filip. Jag sprang upp ur sängen och drog på mina byxor över mina korta ben och borstade mina tänder och mitt blonda hår. När jag kommer ner till nedervåningen så sticker de i näsan och jag är nära på att spy av den vidriga stanken. Det är spya över allt och tomma ölflaskor ligger på soffbordet. Där ligger pappa på soffan han snarkar så att taket nästan lyfter. Jag pussar honom på pannan innan jag springer iväg till skolan.

När jag kommer in i klassrummet har de andra redan börjat och några andra tjejer skrattar åt mig när jag går till min plats.

I vårt klassrum luktar det tjejparfym och tuggummi, man hör lite småprat och fnissande från vissa hörn. Det enda jag kan tänka på är hur min pappa mår medan min lärare pratar “Emma ta upp din lärobok och anteckna” sa hon och jag släppte tanken på pappa och gjorde som läraren sa. Hon såg att det var något fel med mig så efter lektionen tog hon mig undan och frågade med en len och orolig röst “hur mår du Emma?”. Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar medan hon tittade på mig så där oroligt. Det kom inte fram några ord hur jag än försökte få fram dem. “Jag mår bra” sa jag med en hackig röst. Min lärare litade inte på mitt svar men kramade mig ändå och gick iväg. Hon doftade lite parfym och hennes mjuka tröja gosade in sig i min kind.

Jag låg i min säng medan jag väntade på att dom skulle komma hem. När jag hörde dörren öppnas sprang jag ner för trapporna så snabbt att jag snubblade till lite lätt på ett trappsteg. Pappa såg glad ut och jag gick fram och kramade honom medan Filip kom ner för trapporna. Jag kunde känna sjukhusdoften genom hans kläder när jag kramade honom.

Hela familjen satte sig i vardagsrummet på den dammiga och trasiga soffan. “Jag måste sluta dricka alkohol eftersom de inte är bra för min hälsa” sa pappa och man såg på både mig och Filip att vi blev glada. Efter en stund avbröt mamma tystnaden “Jag måste berätta en sak, jag har skaffat jobb” sa hon. Pappa såg fundersamt på henne. “Varför har du inte berättat de tidigare?”, alla tittade på mamma medan hon svarade att hon ville att det skulle bli en överraskning. Det var då jag fattade att vi skulle få in mer pengar i familjen, äntligen.

När klockan ringde in för lunch fick jag en klump i magen.

Jag tycker inte om när de är lunch för jag får oftast sitta på toaletten med en bricka i knät för att ingen vill sitta med mig. jag går i matsalen för att förhoppningsvis hitta ett ledigt bord som jag kan sitta vid.

“Flytta på dig fyllounge” hörde jag en av dem där populärare tjejerna säga och så sparkade hon till mig så att jag ramlar lite lätt. Det är mitt smeknamn nu “fyllounge”. Den där tjejen startade namnet för att hon är min mammas gamla kompis dotter. Vi brukade leka när vi var mindre, hon lät mig aldrig få vara den snygga dockan när vi lekte med dockhuset. När hon fick reda på att min pappa dricker började hon kalla mig saker och göra saker mot mig redan när vi gick i tredje klass på lågstadiet.

Kelly Sterner

Jag ställde brickan på bordet och sprang in på en toalett. Jag torkade tårarna på mina kinder och tittade i spegeln. Jag är lik min pappa det är i alla fall vad mina släktingar säger. Jag blir ledsen när jag kollar mig i spegeln eftersom jag tycker att jag är jävligt ful. När jag hade kommit ut så stod min lärare där “men Emma hur är det, vad har hänt?” sa hon när jag stod där med röda svullna ögon. Hon tog mig till kuratorn. Jag ville bara vända om. När jag kom till kuratorn kände jag en klump i magen jag bara satt där och tittade henne i ögonen. “Emma vill du berätta för mig hur du känner, varför du gråter?” sa hon till slut. Jag kunde inte svara, jag fick inte fram några ord.

Måste jag sitta här nu och berätta allt om min pappa och vad som händer i min familj tänkte jag. Efter en kort stund säger jag “Min pappa mår inte bra”. Vi satt och snackade i nästan en halvtimme om hur jag mådde och det fick mig att känna lättnad. Hon sa att hon skulle hjälpa mig och min familj men att hon behövde kontakta soc först. Jag blev rädd medan hon kramade om mig “tänk om mamma och pappa blir arga nu” tänkte jag. Jag gick direkt till min lektion som precis hade börjat. Jag brukar undvika att gå in i klassrummet om alla redan satt på sina platser för de kommer oftast fram ett krokben från någon av dem andra tjejerna eller skratt och hånande. Men den här gången vågade jag, som tur var så 205

EN BÄTTRE FRAMTID

Senare vid middagen så satt resten av familjen runt bordet men pappas plats var tom. Till middag åt vi potatismos och korv. Jag satt och petade med gaffeln i maten medan mina tankar snurrade runt. “Han är inte död va?” mamma tittade på mig för att se om jag var seriös “Nej gumman det är han inte“ svarade hon. Efter en kort stund ringer mammas telefon och hon svarar och går ut från köket. Jag och Filip satt fundersamma en stund. Vi sa inget till varandra. När han hade ätit upp de som var på tallriken frågade han “Hur gick det i skolan idag?” jag tittade ner i bordet medan jag svarade mumlandes “Det gick bra”. Samtidigt kommer mamma inrusande till köket. “Det var sjukhuset, jag ska åka och hämta pappa” sa hon. Jag blev så glad och Filip fick ett leende på läpparna.

Arvid Lindeberg, 8h Havets sanning

Kassim Segerberg, 8h De sista dagarna

SAMHÄLLE, FÖRLORAD DIKTATUR FRAMTID? OCH KRIG

William Kruse, 8e Linus den hemlöse

Albin Fernberg, 8e Hela vägen upp

Isac Carlsson, 8i Klimatkrisen i världen

Jasmine Evetovics Lundgren, 8i Problem livet

206

SAMHÄLLE, DIKTATUR OCH KRIG

Viggo Jansson, 8l En tom värld

207

Register A

Abdo, John (8h); Spänning och brott; nr 4 Abdulahi Soofe, Nawal (8i); En bättre framtid, nr 14 Abdulahi Yusuf, Nasteho (8i); Förlorad framtid?, nr 6 Abdullahi, Anfa (8l); Kärlek och vänskap, nr 7 Abdullahi, Maida (8c); Förlorad framtid?, nr 15 Abdullahi, Sabiriin (8e); Kärlek och vänskap, nr 10 Adineh, Mohammad (8g); Samhälle, diktatur och krig, nr 16 Ahlberg, Clara (8e); Spänning och brott, nr 6 Ahmed, Asma (8c); Kärlek och vänskap, nr 5 Ali Ibrahim, Faisa (8o); Förlorad framtid?, nr 24 Aljamal, Vincent (8c); Spänning och brott, nr 7 Alshammary, Abbe (8d); Spänning och brott, nr 13 Amjad, Yashfeen (8a); Samhälle, diktatur och krig, nr 11 Andersson, Ludvig (8k); Apokalyps och zombier, nr 13 Arbinger Wargclou, Medea (8a); Samhälle, diktatur krig, nr 21 Arringe, David (8b); Spänning och brott, nr 3 Astbrant, Tuva (8e); Kärlek och vänskap, nr 4 Axelsson Pajala, Oliver (8j); Spänning och brott, nr 15 Aziz, Navid (8o); Samhälle, diktatur och krig, nr 1

B

Basaleh, Roaa (8f); Spänning och brott, nr 11 Bassem Yosef, Mariana (8i); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 12 Becker, Hedvig (8o); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 11 Beidegård, Alice (8m), Förlorad framtid?, nr 1 Berggren, Melker (8f); Samhälle, diktatur och krig, nr 20 Bernhardsson, Ebba (8m); Förlorad framtid?, nr 5 Björklund, Andreas (8o); Samhälle, diktatur och krig, nr 18 Bodingh, Emil (8p); Förlorad framtid?, nr 9 Bredberg, Linus (8p); Apokalyps och zombier, nr 3 Butrus, Amanda (8p); En bättre framtid, nr 12

C

Carlsson, Isac (8i); En bättre framtid, nr 8 Cederlöf, Ida (8n); Förlorad framtid?, nr 14 Clason, Miranda (8o); Förlorad framtid?, nr 13 Cronström Berglin, Marwin (8b); Samhälle, diktatur och krig, nr 17

D

Dagander, Tristan (8o); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 3 Degerman, Sebastian (8f); Apokalyps och zombier, nr 2 Dickson, Isak (8c); Förlorad framtid?, nr 21 Dickson, Oskar (8g); Apokalyps och zombier, nr 10 Diidi Mohamed, Maryan (8f); SF och andra verkligheter, nr 23 Diljaj Sindy (8g); Kärlek och vänskap, nr 9

E

Eilola, Aino (8g); Spänning och brott; nr 19 Ek, Odin (8k); Förlorad framtid?, nr 23 Ekelöf, Carolina (8g); Förlorad framtid?, nr 26 Ekholm, Linus (8c); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 7 Eklund Söderström, Albin (8n); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 15 Englund, Emilia (8m); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 1 Engstrand Westlund, Andy (8f); Spänning och brott, nr 10 Enocksson, Ellen (8f); Kärlek och vänskap, nr 11 Enoksson, Ludvig (8l); Apokalyps och zombier, nr 11 Eriksson, Natalie (8o); Samhälle, diktatur och krig, nr 25

Erlandsson Andersson, Gabriel (8n); Samhälle, diktatur och krig, nr 9 Evetovics Lundgren, Jasmine (8i); En bättre framtid, nr 16

F

Falk, Adrian (8f); Apokalyps och zombier, nr 8 Falkenberg, Gustav (8m); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 16 Fernberg, Albin (8e); En bättre framtid, nr 7 Fredriksson, Adam (8m); Samhälle, diktatur och krig, nr 23 Friberg, Mira (8o); Kärlek och vänskap, nr 8 Friberg Joakimsson, Isak (8p); En bättre framtid, nr 1

G

Gailitis Åkervall, Robin (8l); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 9 Garad, Maymun (8g); Samhälle, diktatur och krig, nr 4 Gibson, David (8e); Spänning och brott; nr 2 Granath, Frans (8b); SF och andra verkligheter, nr 17 Gullarp, Elsa (8d); Spänning och brott, nr 25 Gustafsson, Marcus (8b); Spänning och brott, nr 26 Gustavsson, Abraham (8c); Samhälle, diktatur och krig, nr 14

H

Hagberg, Hanna (8m); Förlorad framtid?, nr 4 Hagberg, Maja (8a); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 8 Hannawi, George (8e); Spänning och brott; nr 5 Hedberg, Stella (8i); Kärlek och vänskap, nr 13 Hedman, Vera (8l); Samhälle, diktatur och krig, nr 15 Heilborn, Elina (8d); En bättre framtid, nr 10 Hellkvist, Adrian (8g); SF och andra verkligheter, nr 2 Hillebäck, Lisabet (8c); SF och andra verkligheter, nr 4 Hofslagare, Johannes (8m); Apokalyps och zombier, nr 5 Holmberg, Ester (8k); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 10 Hussein, Hamsa (8g); SF och andra verkligheter, nr 7 Höglund, Hanna (8g); Spänning och brott, nr 21

I

Ibrahim, Karmin (8f); En bättre framtid, nr 13 Idris, Mohamed (8i); En bättre framtid, nr 15 Ingvarson, Arvid (8h); Förlorad framtid?, nr 8

J

Jansson, Oskar (8o); Spänning och brott, nr 33 Jansson, Viggo (8l); En bättre framtid, nr 4 Johansson, Alva (8e); Kärlek och vänskap, nr 12 Johansson, David (8h); Kärlek och vänskap, nr 3 Jonsson Lundmark, Noel (8i); Spänning och brott, nr 18 Joo Jonsson, Liam (8o); Apokalyps och zombier, nr 6 Jädersten Sterner, Filip (8d); SF och andra verkligheter, nr 21

K

Kadar Jama, Nawad (8o); En bättre framtid, nr 2 Kadir Ali, Salman (8j); Spänning och brott, nr 23 Karlsson, Alicia (8a); SF och andra verkligheter, nr 19 Karlsson, Ellie (8h); SF och andra verkligheter, nr 8 Karlsson, Filippa (8o); Förlorad framtid?, nr 28 Karlsson, Viggo (8j); SF och andra verkligheter, nr 18 Karnehov, Ebba (8e); Samhälle, diktatur och krig, nr 5 Kendall, Sofia (8b); Samhälle, diktatur och krig, nr 22

Kjellberg Buckley, Sebastian (8c); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 6 Krath, Hannes (8m), Apokalyps och zombier, nr 7 Kruse, William (8e); En bättre framtid, nr 11

L

Landin, Hampus (8a); Spänning och brott, nr 34 Larsson, Carolin (8e); Förlorad framtid?, nr 3 Larsson, Hugo (8m); Förlorad framtid?, nr 30 Lewin, Emma (8b); Apokalyps och zombier, nr 9 Liljengren, Ilma (8g); Kärlek och vänskap, nr 14 Lindberg, Julia (8n); Samhälle, diktatur och krig, nr 27 Lindeberg, Arvid (8h); En bättre framtid, nr 6 Lindén, Milla (8b); Samhälle, diktatur och krig, nr 26 Lindh, Marcus (8h); SF och andra verkligheter, nr 3 Lindström Himla (8f); Spänning och brott, nr 12 Lundell, Arvid (8a); Förlorad framtid?, nr 29 Lundin, Kevin (8i); Samhälle, diktatur och krig, nr 3

M

Malkoun, Elisa (8e); Spänning och brott, nr 20 Mellberg, Ella (8e); Spänning och brott, nr 14 Mellberg, Ester (8c); Förlorad framtid?, nr 11 Michalowski, Filip (8h); Samhälle, diktatur och krig, nr 6 Mikaelsson, Thea (8f); Samhälle, diktatur och krig, nr 8 Mishra, Mansoona (8h); Spänning och brott, nr 31 Mohamed, Hani (8p); Samhälle, diktatur och krig, nr 12 Mohammed Dib, Ali (8g); Spänning och brott, nr 32 Muqolli, Altina (8a); SF och andra verkligheter, nr 9 Muse Abdulle, Nimco (8m); SF och andra verkligheter, nr 6 Musslinder, Olof (8l); Samhälle, diktatur och krig, nr 13

N

Rüdiger, Enya (8f); Förlorad framtid?, nr 2 Rönn, Felicia (8a); Spänning och brott, nr 22

S

Sandberg, Kevin (8b); SF och andra verkligheter, nr 5 Sandberg, Tuva (8d); Förlorad framtid?, nr 27 Sarpatkis, Márton (8m); SF och andra verkligheter, nr 13 Sauter, Vilhelm (8m); Samhälle, diktatur och krig, nr 24 Segerberg, Kassim (8h); En bättre framtid, nr 3 Sestan, Veronica (8p); Kärlek och vänskap, nr 6 Sidén, Ida (8b); Förlorad framtid?, nr 16 Sinisalo, Tuva (8h); Kärlek och vänskap, nr 2 Sjöberg, Caroline (8p); SF och andra verkligheter, nr 20 Sjödin, Isak (8g); Spänning och brott, nr 1 Snis Kallvi, Morgan (8b); SF och andra verkligheter, nr 11 Sohlman, Emma (8o); Förlorad framtid?, nr 22 Sri-on, Phonnapha (8f); Förlorad framtid?, nr 17 Sterner, Kelly (8e); En bättre framtid, nr 19 Strandberg, Kelvin (8n); Spänning och brott, nr 35 Strandås, Evelina (8b); Spänning och brott, nr 17 Sundström, Oscar (8l); En bättre framtid, nr 9 Sungur, Yigit (8m); En bättre framtid, nr 5 Suvala, Emil (8k); SF och andra verkligheter, nr 15 Söderström, Albin (8j); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 13

T

Tadjik, Iliya (8j); SF och andra verkligheter, nr 22 Thunberg, Gustav (8h); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 14 Thunström, Hanna (8h); Spänning och brott, nr 8 Trehn, Alice (8m); Samhälle, diktatur och krig, nr 10

U

Nilsson, Isabell (8h); Spänning och brott, nr 28 Nilsson Rosenkvist, Ida (8g); Förlorad framtid?, nr 20 Noor, Anab (8h); En bättre framtid, nr 18 Nordin, Lucas (8p); SF och andra verkligheter, nr 14 Nuur Isse, Ikram (8k); Förlorad framtid?, nr 10 Nygren Skålén, Felicia (8o); Samhälle, diktatur och krig, nr 19 Nylander, Tindra (8g); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 2 Nylund, Agnes (8n); Naturkatastrofer och överlevnad; nr 4

Udin, Alva (8c); Spänning och brott; nr 9

O

Wemmenlöv Nylund, Nellie (8l); Kärlek och vänskap, nr 1 Wiklund, Anna (8h); Samhälle, diktatur och krig, nr 2 Wong-In Andersson, Klas (8e); En bättre framtid, nr 17

Olsen Jaqueline (8i); Samhälle, diktatur och krig, nr 7 Olsson, Amanda (8o); Apokalyps och zombier, nr 4 Ossiansson, Amelie (8g); SF och andra verkligheter, nr 12

P

Person, Alice (8g); Förlorad framtid?, nr 19 Pettersson, Adam (8k); Naturkatastrofer och överlevnad, nr 5 Pettersson, Elvira (8d); Förlorad framtid?, nr 12 Pettersson, Gustaf (8d); Spänning och brott; nr 29 Pettersson, Mathilda (8e); Spänning och brott, nr 27 Pettersson Lundh, Kevin (8d); SF och andra verkligheter, nr 16 Pärnaste, William (8e); SF och andra verkligheter, nr 10

V

Vikman, Sean (8o); Apokalyps och zombier, nr 14 Vladavic, Emir (8o); Apokalyps och zombier, nr 12 Väppling, Annie (8d); Förlorad framtid?, nr 25

W

Ö

Österberg Emma (8f); SF och andra verkligheter, nr 24 Österberg, Felicia (8c); Förlorad framtid?, nr 18 Österberg, William (8h); Spänning och brott, nr 16 Östergren Hermansson, Sixten (8d); Spänning och brott, nr 30 Österholm, Smilla (8n); Apokalyps och zombier, nr 1

R

Rigestål, Julia (8b); SF och andra verkligheter, nr 1 Rikander, Jennifer (8b); Spänning och brott, nr 24 Roos, Mikaela (8c); Förlorad framtid?, nr 7 209

Temat i denna utgåva är (o)hållbar framtid och noveller är skrivna av elever i årskurs åtta på Nyköpings högstadium.

Några elever har också skapat egna bilder till sina noveller och omslaget är formgivet av den lokala konstnären Gunilla Gottås Wallin.

I år innehåller antologin 179 noveller som är uppdelade i åtta avdelningar: Samhälle, diktatur och krig SF och andra verkligheter Naturkatastrofer och överlevnad Kärlek och vänskap

Spänning och brott Förlorad framtid?

Apokalyps och zombier En bättre framtid

I början av skriften finns ett innehållsregister där novellerna står sorterade på titel inom sin respektive avdelning och vi har gett varje novell ett nummer, beroende på i vilken ordning den står. Ett register finns längst bak, där man kan söka på elevens efternamn för att hitta texten.

Vi hoppas att det underlättar sökningen efter en specifik textförfattare.

Vi önskar er alla en god läsning!

ISBN: 978-91-983379-4-5