MUSIK I ett land med en stabil tradition av duktiga/präktiga/supertrista singer-songwriters kom Frida Hyvönen som en blixt från klar himmel 2005. Hennes musik var rå och naken, hon själv var dödligt cool, och när hon sjöng om tonårssexualitet och vemodiga bilfärder tystnade allt annat. Sedan dess har Frida Hyvönens fanskara växt och nu är hon aktuell med sitt tredje riktiga album TO THE SOUL (soundtracken till Dorte Olesens dansföreställning PUDEL och Elin Berges fotobok DROTTNINGLANDET räknar hon som sidoprojekt). Nicholas Ringskog Ferrada-Noli träffade den Parisbaserade norrländskan för att prata om skönhet, döden och osynlighetspennor.
FRIDA HYVÖNEN SUDDAR FRAM SJÄLEN Text: NICHOLAS RINGSKOG FERRADA-NOLI
F
rida Hyvönen är snäll. När vi sätter oss ner i skinnfåtöljerna i hotellets lounge är det första hon gör att berömma min tröja. Med en större känsla för fashionvokabulär än undertecknad påpekar hon att färgen har en krämig nyans av jadegrön. Jag kontrar med en ny komplimang. Jag såg din spelning i Vitabergsparken i somras, så bra den var! – Tack! För mig var det en ganska diffus spelning, jag visste inte att det skulle komma så många, och de nya låtarna var knappt inrepade. En låt som jag älskade vid den spelningen har du också med på din nya skiva To the Soul, den heter Farmor. Det är så vackert när du pendlar mellan de två vackra ackorden på slutet. När man hittar en sådan musik, två ackord som är så totalt perfekta tillsammans – hur känns det? – Jag kan nog vara ganska krass när jag skriver musik. Nästan som att det finns en lampa som börjar lysa och signalerar att ”skönhet har uppnåtts, nu låter det som det ska, gå vidare, fortsätt”. Det är inte som att jag sitter och dör av skönheten och spelar samma ackord i flera timmar. Du vet sådana här osynlighetspennor? Man stryker över den ”osynliga” skriften med den andra änden av pennan och så framträder bokstäverna. Så tycker jag det är att skriva låtar. Jag upplever ofta att en låt redan är gjord, och det som är min uppgift är att ta osynlighetspennan och sudda fram det som är skrivet. Alltså inte så mycket att jag bygger som att jag hittar det som är dolt. Jag känner igen det när det blir rätt. Blir den här processen svårare eller lättare med åren? – Ungefär lika. Ibland är det hemskt lätt, ibland fruktansvärt svårt. Det har hänt att jag också lagt till någonting, men det är en helt ny grej för mig. På senaste skivan har jag gjort det i en låt, Saying Goodbye, den har ett stick som jag lagt till lite som ett skämt. Låten var färdig men jag satte in det, för att låten skulle bli mer intressant för mig. Och det var något nytt – att jag tog saken i egna händer, jag nöjde mig inte med att sudda fram låten. Hur känns det att ”bryta mot naturen” på det här sättet? – I am intrigued… så känns det. Liksom, här tar man sig friheter! Var ska
56 /½+&4(6*%&/ t /3 t
det här sluta? Men jag erkänner det ju för dig här. Man bryter kanske mot pakten med låten, men samtidigt ville jag ge låten en chans för jag tyckte om den, och hade jag inte satt in sticket hade jag inte haft med låten på skivan. Men det känns lite som hädelse. Din nya skiva, vad känner du för den? – Den är ganska nytillkommen, så det känns inte riktigt som jag har hunnit vänja mig vid den riktigt. Men jag känner mig
”Skönhet är lika med sant, bra, rätt. Skönhet är det som vissa människor kallar Gud. Det ska finnas.”
stolt över skivan, det känns kul att få släppa den. Det är roligt att den är klar, att jag tycker om den och att texterna känns roliga. Jag är inne i en bra skivperiod just nu, jag känner mig hungrig. När förstasingeln Terribly Dark kom trodde många att det var ett chockerande nytt sound som var att vänta, men skivan påminner ganska mycket om Silence is Wild. – Precis, det var en låt som stack ut. Den krävde ett speciellt sound, i mitt huvud. Det känns ändå som att det sakta men säkert blir mer och mer instrument i din ljudbild. – Jo, det är något jag tycker är kul att testa. Att utforska olika instrument och se hur de är. Den här gången var det till exempel harpan som jag ville utforska, den är med på flera låtar. Men det finns hela tiden en parallell version av låtarna i mitt huvud, med bara piano och sång. Jag älskar det soundet, men det intresserar mig inte så mycket att göra på skiva. Kanske kommer jag någon gång i framtiden att göra en mer avskalad skiva, för jag älskar det, det ger så mycket utrymme, men det är inte så kul att göra något som man vet hur det låter, och jag vet ju exakt hur det avskalade låter. En låt är lite otippat men mysigt calypsoaktig, Postcard. – Den är lite som en fars. Den är ett vykort från Bali. Lite ”Evert Taube är ute och reser och skriver hem till sin lilla älskling”. Den var rolig att göra. En idé om något exotiskt: ”här lyser solen älskling, hoppas du är kvar när jag kommer hem, hehe”, en liten sådan bagatell. Skivan heter To the Soul. Vad är det du vill kommunicera till själen? – Det är dels att skivans låtar är tillägnade själen. Men det är också ett samspel med omslagsbilden där jag försöker klyva en eld med en yxa. Elden symboliserar här själen. Det är som att man skålar för själen, ”to the soul!”, men istället för att skåla ger man själen ett yxhugg, man försöker klyva den i två delar, en dualitet, ont och gott, men det går ju inte. Så det handlar lite om det fåfänga i att försöka klyva själen i två. Du har sagt i tidigare intervjuer att du känner samhörighet med den amerikanska konstnären Agnes Martin och du skrev låten Straight Thin Line inspirerad