Nominellt strömvärde vid förläggning i luft (E) anges i tabell 4. Det nominella strömvärdet korrigeras vid förhöjd omgivningstemperatur, vid anhopning av kablar. Det framräknade strömvärdet ger maximal säkring eller dvärgbrytare som överlastskydd enligt tabell 2. Förläggningssätt C (eller liknande C) - Mot byggnadsdel
Med förläggning mot byggnadsdel avses att kabeln förläggs öppet på golv, trävägg eller under innertak. Det går dock inte att räkna med att luften fritt kan cirkulera runt kablarna varför belastningen måste reduceras enligt tabell 23. Det är viktigt att tänka på att korrektionsfaktorerna är olika om kablarna ligger tätt intill varandra eller med inbördes avstånd. För att räknas som förläggning med avstånd ska det fria avståndet mellan kablarna vara minst en kabeldiameter, dock krävs max. 3 cm. Tabellvärdena avser endast kablar i ett lager. Vid förläggning i flera lager se tabell 24. På stege och kabelränna
Med stege avses kabelstege där stegpinnarnas sammanlagda bredd upptar högst 10 % av stegens bäryta. Med hylla menas här en kabelränna av metall med tät eller perforerad botten. Korrektionsvärden för förläggning på stege och på kabelränna finns i tabell 24. Samma regler för avstånd mellan kablarna gäller vid förläggning på stege och kabelränna som mot byggnadsdel. Avståndet mellan kabelstegarna och kabelrännorna bör vara minst 0,3 m och avståndet mellan stege och golv 0,3 m. Avståndet 0,3 m får minskas vid de förutsättningar som framgår av kommentaren i tabell 24. I kanal och kulvert
Kablar som är förlagda i en kanal eller kulvert kan i allmänhet behandlas som kablar i luft (förläggningssätt E). Dock ska uppmärksamhet göras
på att om kablarnas förlustvärme medför att omgivningstemperaturen höjs, måste belastningen reduceras enligt tabell 22. I kulvertar är det ofta nödvändigt med brandspärrar som ska förhindra att en brand kan sprida sig längs kablarna. Brandspärrarna får inte vara utformade så att luftcirkulationen runt kablarna hindras och belastningsförmågan därmed minskar. Det finns inga utprovade enkla metoder för att beräkna tillåten strömbelastning för kablar i små kanaler. Enklast är att göra mätningar i befintliga liknande kanaler och använda de värden som då fås fram. Beräkningsmetoden beskrivs i SS 424 14 24. Förläggning i vatten
För kabel i vatten är belastningsförmågan normalt större för den del av kabeln som ligger på sjöbotten i direkt kontakt med vattnet än för den del som är förlagd i mark. Även om kabeln har sjunkit ner i bottenlagret har det omgivande materialets termiska resistivitet oftast ett stabilt och lågt värde. I allmänhet dimensioneras därför sjökablar efter de förhållanden som råder för den del av kabeln som är förlagd i mark. Avlagringar av organiskt material kan dock ge bottenlager med hög termisk resistivitet. Blandade förhållanden
I en anläggning kan miljöförhållandena för en kabel variera. Det temperaturutjämnande flödet i kabelns längdriktning är obetydligt. Därför bör dimensionering efter förhållandena i den omgivning som ger den sämsta värmeavledningen göras. Förläggning i rör, genomgång av värmeisolerade väggar och förläggning i närhet av värmekulvertar är exempel på fall där värmeavgivningen är nedsatt. Väggenomgångar är ofta tätade för att förhindra brandspridning. Detta leder till att den termiska resistiviteten ökar och det i sin tur leder till att ledartemperaturen vid genomgången ökar.
49