Händelsernas Vändningar

Bevisade sin kärlek

När Satan drevs ut ifrån himmelen hävdade Gud sin rättvisa och vidmakthöll sin trons ära. Men då människorna hade syndat genom att ge efter för upprorsmakarens förförelser, gav Gud ett bevis på sin kärlek genom att ge sin enfödde Son för att dö för det fallna människosläktet. I försoningen uppenbaras Guds väsen. Korsets mäktiga argument demonstrerar för hela världsalltet att Guds regering i intet avseende är ansvarig för den syndens väg som Lucifer har valt.

I striden mellan Kristus och Satan under vår Frälsares verksamhet på jorden, blev den store bedragarens karaktär avslöjad. Ingenting kunde så fullständigt tillintetgöra universums sympati för honom som hans fruktansvärda kamp mot världens Återlösare. I fräck hädelse krävde han att Kristus skulle tillbedja honom. Med utmanande djärvhet förde han honom upp på bergets topp och på templets tinnar och avslöjade sin onda avsikt, då han uppfordrade honom till att kasta sig ned från den svindlande höjden. Med outtröttlig ondska förföljde han Jesus från plats till plats och ingav präster och folk att förkasta hans kärlek och att slutligen ropa: ”Korsfäst honom! Korsfäst honom!” Allt detta väckte universums bestörtning och indignation.

Det var Satan som kom världen att förkasta Kristus. Mörkrets furste använde all sin makt och list för att förgöra honom. Han såg att Frälsarens kärlek och nåd, hans medlidande och ömma medkänsla var en framställning av Guds väsen inför världen. Satan ifrågasatte varje anspråk som Guds Son gjorde och utnyttjade människor som sina agenter för att fylla Frälsarens liv med lidande och sorg. Det utspekulerade bedrägeri med vilket han sökte hindra Jesu verksamhet, det hat som olydnadens barn visade, hans grymma anklagelser mot honom, vars liv var ett exempel på ojämförlig godhet, allt hade sin upprinnelse i en intensiv önskan om hämnd. All denna uppdämda eld av avundsjuka och ondska, hat och hämndlystnad bröt lös över Golgata mot Guds Son, medan hela himmelen betraktade scenen under skräckslagen tystnad.

När det stora offret var fullbordat, uppfor Kristus i höjden. Men han ville inte ta emot änglarnas hyllning förrän han hade bett: ”Jag vill, att där jag är, där skola ock de som du har givit mig vara med mig.” Då kom svaret tillbaka från Faderns tron med outsäglig kärlek och kraft: ”Alla Guds änglar skola tillbedja honom.” Joh. 17: 24; Hebr. 1: 6.

Jesus var utan fläck. Hans förödmjukelse var slut, hans offer fullbordat och han fick ett namn som är över alla namn. Nu visade det sig att Satans synd var utan ursäkt. Han hade uppenbarat sitt sanna väsen som en lögnare och mördare. Det blev klart att samma anda som han behärskade människorna med, skulle han ha uppenbarat, om han hade fått lov att härska över himmelens inbyggare. Han hade påstått att överträdelse av Guds lag skulle skänka frihet och upphöjelse, men resultatet blev slaveri och förnedring.

Satans beskyllningar mot Guds väsen och herravälde trädde fram i sitt rätta ljus. Han hade anklagat Gud för att kräva sina skapade väsens lydnad och underkastelse endast för att upphöja sig själv. Han hade förklarat, att samtidigt som Skaparen krävde självförnekelse av alla andra, visade han själv ingen vilja varken till självförnekelse eller offer. Men världsalltets furste hade framburit det största offer som kärleken kunde frambära för det fallna och syndiga människosläktets frälsning, ty ”det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv”. (2 Kor. 5: 19.) Alla såg att Lucifer, genom att trakta efter ära och makt, hade öppnat dörren för synden, medan Kristus för att tillintetgöra synden hade förödmjukat sig själv och blivit lydig intill döden.

Gud hade visat sin avsky för upprorets principer. Hela himmelen såg hans rättfärdighet uppenbarad i domen över Satan och i människornas återlösning. Lucifer hade förklarat, att om Guds lag var oföränderlig och dess straff inte kunde efterskänkas, måste varje överträdare för alltid bli avskuren från Skaparens nåd. Han hade påstått att det syndiga människosläktet inte skulle kunna frälsas och att det därför var hans rättmätiga byte. Men Kristi död var ett argument till människans förmån, som inte kunde omkullkastas. Lagens straff föll på honom som var jämställd med Gud. Människan var fri att ta emot Kristi rättfärdighet och att genom ett liv i ånger och ödmjukhet triumfera på samma sätt som Guds Son hade triumferat över Satans makt. Alltså är Gud rättfärdig och han rättfärdiggör alla som tror på Jesus.

Avsikter och målsättning klarlagda

Men det var inte bara för att frälsa människorna som Kristus kom till jorden för att lida och dö. Han kom för att ”låta sin lag komma till makt” och till ”ära”. Han kom inte bara för att denna världens inbyggare skulle respektera lagen som den bör respekteras utan för att alla världar i universum skulle inse att Guds lag är oföränderlig. Kunde dess krav ha åsidosatts, hade Guds Son inte behövt ge sitt liv för att bringa försoning för överträdelsen. Kristi död bevisar att den inte kan förändras. Det offer som Fadern och Sonen i oändlig kärlek gav för att syndare skulle kunna bli återlösta, bevisar för hela världsalltet vad ingenting annat än denna försoningsplan kunde ha gjort att rättfärdighet och nåd bildar grundvalen för Guds lag och regering.

I det slutliga förverkligandet av domen kommer det att bli klart att det inte finns någon ursäkt för synd. När hela världens domare en gång kommer att ställa Satan denna fråga: ”Varför gjorde du uppror mot mig och rövade ifrån mig mitt rikes undersåtar?” kommer upphovsmannen till det onda inte att kunna lägga fram någon som helst ursäkt. Varje mun skall tystas och hela upprorsskaran stå mållös.

Golgata kors som vittnar om att lagen är oföränderlig, förkunnar också inför universum att syndens lön är döden. Med Frälsarens rop i dödsögonblicket: ”Det är fullbordat!” ringde dödsklockan för Satan. Den stora strid som så länge hade utkämpats, var nu avgjord och syndens slutliga utrotande säkrat. Guds Son hade gått igenom dödens portar ”för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen”. (Hebr. 2: 14.) Lucifers egoistiska begär efter makt kom honom att säga: ”Högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron, . . . Jag vill. . . göra mig lik den Högste.” Gud förklarar: ”Jag lät dig ligga såsom aska på jorden. . . Du tog en ände. . . för evig tid.” Jes. 14: 13, 14; Hes. 28: 18, 19.

När ”dagen kommer, och den skall brinna såsom en ugn. Då skola alla fräcka människor och alla som göra vad ogudaktigt är, bliva lika strå, och dagen, den som kommer, skall förbränna dem, säger Herren Sebaot, så att varken rot eller krona lämnas kvar av dem.”

Mal. 4: 1.

Då skall hela världsalltet vara vittne till syndens natur och följder. Syndens fullständiga utrotande, som i början skulle ha väckt fruktan hos änglarna och dragit vanära över Gud, bevisar nu hans kärlek. Hans ära är återupprättad för alla skapade väsen i världsalltet som med glädje gör hans vilja och som har hans lag i sitt hjärta. Aldrig mer skall det uppstå något ont. Bibeln säger: ”Icke två gånger behöver hemsökelsen drabba.” Nah. 1: 9. Guds lag, som Satan har klandrat som ett träldomsok, kommer att hedras som frihetens lag. Skapelsen har bestått sitt prov och kommer aldrig mer att avvika från lydnaden mot honom. Hans väsens karaktär har blivit fullständigt uppenbarat för dem som en ofattbar kärlek och en oändlig vishet.

Kapitel 30 Fiendskap som räddar

Satan försöker mörklägga Guds kärleks ljus så att det inte skall nå fram till människan. Men Gud vill förvandla människors hjärtan och uppfylla dem med livsglädje och kraft.”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” 1 Mos. 3: 15. Denna gudomliga dom som uttalades över Satan efter det att människan hade fallit var också en profetia som omfattade alla tidsåldrar fram till tidens slut. Den förutsade den stora konfrontation som alla människor på jorden skulle komma att ta del i.

Gud säger: ”Jag skall sätta fiendskap.” Denna fiendskap överensstämmer inte med människans natur. Då hon överträdde den gudomliga lagen blev hennes natur ond. Hon kom i harmoni med Satan, inte i strid med honom. Därför finns det inte en naturlig fiendskap mellan den syndiga människan och syndens upphovsman. Båda blev onda genom avfällighet. Den avfällige har aldrig någon ro. Bara tillsammans med dem som han har övertalat att följa sitt exempel, finner han den sympati och det stöd som han behöver. Därför sluter sig fallna änglar och ogudaktiga människor tillsammans. Hade inte Gud särskilt gripit in, skulle Satan och mänskligheten ha bildat ett förbund mot himmelen. I stället för att stå i strid med Satan skulle hela människosläktet ha stått förenade i opposition mot Gud.

På samma sätt som Satan förledde änglarna till uppror, frestade han människan till att synda, för att tillförsäkra sig medhjälpare i sin kamp mot himmelen. Hatet mot Kristus förenade honom och de fallna änglarna. Även om de var oeniga i allt annat stod de fast förenade i motståndet mot universums regent. Men då Satan hörde, att det skulle uppstå fiendskap mellan honom och kvinnan och mellan hans säd och hennes säd, visste han att försöket att fördärva människans natur skulle möta hinder. Genom ett eller annat medel skulle människan få möjlighet att motsätta sig hans makt.

Satans vrede har tänts mot människorna, därför att de är föremål för Guds kärlek och barmhärtighet genom Kristus. Han vill hindra den gudomliga återlösningsplanen och vanära Gud genom att deformera och fördärva hans händers verk. Han skulle komma att orsaka sorg i himmelen och fylla jorden med lidande och ödeläggelse. Han hävdar att allt detta onda är en följd av det som Gud gjorde, då han skapade människan.

Nåd som förändrar och förnyar

Den nåd som Kristus inplantar i människan skapar fiendskap mot Satan. Utan denna nåd, som omvänder och förnyar sinnet, skulle människan fortsätta att vara Satans fånge, en tjänare som alltid vore beredd att lyda hans befallningar. Men denna nya princip i sinnet skapar strid där det tidigare rådde frid. Den kraft som Jesus ger, gör det möjligt för människan att motstå tyrannen och upprorsmakaren. Var och en som visar att han hatar synden i stället för att älska den, som står emot och övervinner de lidelser som har härskat i sinnet, visar effekten av en princip som bara kan komma från höjden.

De motsättningar som existerar mellan Kristi anda och Satans anda kommer mycket tydligt i dagen i det sätt på vilket världen tog emot Jesus. När judarna förkastade honom, var det inte så mycket därför att han framträdde utan jordisk rikedom, prakt och ståt. De såg att han ägde en kraft som mer än uppvägde dessa yttre företräden. Det var hans renhet och helighet som tände de ogudaktigas hat. Hans självförsakande liv och fullkomliga hängivenhet mot Gud var en ständig tillrättavisning för ett stolt och njutningslystet folk. Det var detta som skapade fiendskap mot Guds Son. Satan och onda änglar förenade sig med onda människor. Alla avfallets krafter slöt sig samman mot sanningens förkämpe.

Kristi anhängare möter samma fiendskap som Mästaren. Var och en som inser syndens frånstötande väsen och som med hjälp av kraften från höjden står emot frestelsen, uppeggar i sanning Satans och hans undersåtars vrede. Hat mot sanningens rena principer och hån och förföljelse mot dem som förkunnar dem, kommer att fortsätta så länge synd och syndare finns till. Kristi anhängare och Satans tjänare kan inte bli överens. Korsets stötesten har ännu inte röjts ur vägen. ”Alla de, som vilja leva gudfruktigt i Kristus Jesus, få lida förföljelse.” 2 Tim. 3:12.

Satans agenter arbetar ständigt under hans ledning för att befästa hans auktoritet och bygga upp hans rike i opposition mot Guds regering. För att genomföra detta söker de förföra Kristi anhängare och locka dem bort från deras trohet. På samma sätt som deras ledare gjorde, förvränger och förvänder de Bibeln för att uppnå detta. Liksom Satan anklagade Gud, söker hansagenteratt nedsvärtaGudsfolk.Denanda somdrevKristusidöden,driverdeogudaktiga att förgöra hans lärjungar. Allt detta antyds i denna första profetia: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd.” Så kommer det att fortgå till tidens slut.

Satan samlar alla sina krafter och lägger hela sin makt in i striden. Varför möter han inte större motstånd? Varför är Kristi soldater så sömniga och likgiltiga? Därför att de har så ringa verklig förbindelse med Kristus. Därför att de nästan fullständigt saknar hans Ande. Synden är inte så frånstötande och avskyvärd för dem som den var för deras Mästare. De möter den inte med ett avgörande och bestämt motstånd på samma sätt som Kristus. De inser inte hur ytterligt ond och elakartad den är. De är blinda både för mörkrets furstes karaktär och för hans makt. Därför att det härskar så stor okunnighet om Satans makt och onda avsikter, existerar det faktiskt inte någon verklig fiendskap varken mot honom eller mot hans onda gärningar. Inte heller förstår de hans omfattande kamp mot Kristus och församlingen. På denna punkt har massorna förts vilse. De vet inte att deras fiende är en mäktig härförare som behärskar onda änglars sinnen och att han, efter noga genomtänkta planer och med skickliga manövrer, för krig mot Kristus för att hindra människor att bli frälsta. Bland bekännande kristna, ja, t.o.m. bland dem som förkunnar evangelium, hör man sällan Satan nämnas, med undantag för kanske något tillfälligt omnämnande ifrån talarstolen. De förbiser bevisen på att han är i verksamhet och att han vinner framgång. De ringaktar de många varningarna för hans list. De tycks ignorera själva hans existens.

Intrång på alla områden

Samtidigt som människorna är okunniga om hans verksamhet, är denne vakne fiende hela tiden efter dem. Han blandar sig i alla hemmets angelägenheter. Han gör intrång på alla gator i våra städer, i församlingarna, i riksdags- och regeringssammanträden och i domstolarna. Han förvirrar, bedrar, förför och förgör vuxna och barn, både fysiskt och mentalt, splittrar familjer och sår ut hat, strid, trätor och förleder till uppvigling och mord. Den kristna världen tycks betrakta detta som en Guds skickelse och att det måste så vara.

Satan söker ständigt övervinna Guds folk genom att bryta ned de barriärer som skiljer dem från världen. Det forntida Israel lockades till synd, då de gav sig in i förbjudna förbindelser med hedningarna. Så blir också vår tids Israel vilsefört. ”Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat, att de icke se det sken som utgår från evangelium om Kristi, Guds egen avbilds, härlighet.” 2 Kor. 4: 4. Alla som inte av hela sitt hjärta följer Kristus är Satans tjänare. De som inte är omvända, älskar synden och har en benägenhet att omhulda och ursäkta. Den omvända människan hatar synden och bjuder den bestämt motstånd. När kristna föredrar de ogudaktigas och otroendes sällskap, utsätter de sig för frestelse. Satan döljer sig för deras blickar och drar försåtligt sin bedrägliga slöja för deras ögon. De inser inte att sådant sällskap avser att skada dem. Och under det att de hela tiden efterliknar världen till karaktär, tal och handling, blir de mer och mer förblindade.

När församlingen följer världens seder blir den omvänd till världen, men den omvänder aldrig världen till Kristus. En nära beröring med synden kommer ofrånkomligen att medföra att den blir mindre frånstötande. De som föredrar att umgås med Satans tjänare, mister snart all fruktan för dessa tjänares herre. När pliktens väg för oss in i prövningar, såsom fallet var med Daniel vid konungens hov, kan vi vara säkra på att Gud skall bevara oss. Men utsätter vi oss för frestelse kommer vi förr eller senare att falla.

Frestaren arbetar ofta med större framgång genom sådana som man minst misstänker för att stå under hans makt. De som har begåvning och kunskap, blir beundrade och ärade, som om dessa egenskaper skulle kunna uppväga kärlek till Gud eller skaffa en människa förmåner inför Gud. Utbildning och begåvning är i sig själva gåvor från Gud, men när dessa sätts i stället för kärleken till Gud och leder människan bort ifrån Gud i stället för att föra henne närmare honom, blir de en förbannelse och en snara. Många menar att allt som ser ut som hövlighet eller förfining, måste på ett eller annat sätt ha samband med Kristus. Men detta är fullständigt fel. Visserligen borde dessa egenskaper pryda varje kristen människa, eftersom de utövar ett starkt inflytande till stöd för sann kristendom. Men de måste helgas åt Gud. I motsatt fall är också de en kraft i det ondas tjänst. Många som är kloka, kultiverade och bildade och som aldrig skulle nedlåta sig till vad vi i allmänhet betraktar som en omoralisk handling, kan mycket väl vara förfinade redskap i Satans hand. Det lömska och snärjande i deras karaktär och exempel gör dem till farligare fiender för Kristi sak, än de som är okunniga och okultiverade.

Genom allvarlig bön och beroende av Gud uppnådde Salomo en vishet som väckte beundran i världen. Men då han lämnade honom som var källan till hans styrka, och började lita på sig själv blev han ett byte för frestelsen. De sällsamma gåvor och krafter som gavs denne den visaste bland konungar, gjorde honom till ett mer verksamt redskap för själens fiende.

Samtidigt som Satan ständigt söker få de kristna att glömma de verkliga förhållandena, måste de alltid tänka på att ”den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymden.” (Ef. 6:12.) Ned genom århundradena till vår egen tid ljuder den inspirerade varningen: ”Varen nyktra och vaken. Eder vedersakare, djävulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka.” 1 Petr. 5: 8. ”Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla stånd emot djävulens listiga angrepp.” Ef. 6: 11. Från Adams tid och till våra dagar har vår store fiende använt sin makt för att förtrycka och ödelägga. Han förbereder sig nu för den sista kampen mot församlingen. Alla som följer Jesus kommer i strid med denne omedgörlige fiende. Ju noggrannare en kristen efterliknar det gudomliga mönstret, dess säkrare kan han vara på att han blir föremål för Satans angrepp. Alla som är ivrigt upptagna i Guds verk och avslöjar den ondes bedrägeri och framställer Kristus för människorna, kommer att kunna ansluta sig till Paulus’ vittnesmål, när han talar om att tjäna Herren med all ödmjukhet och under tårar och prövningar.

Satan angrep Kristus med sina våldsammaste och listigaste frestelser, men han led nederlag varje gång. Kampen utkämpades för vår skull. Segraren gör det möjligt för oss att övervinna. Kristus ger styrka åt alla som söker den. Inte någon människa kan mot sin vilja övervinnas av Satan. Frestaren har ingen makt att styra viljan eller att tvinga någon till att synda. Han kan plåga, men han kan inte fördärva. Han kan förorsaka lidande, men han kan inte förorena någon. Det faktum att Kristus har segrat, bör fylla hans lärjungar med mod att tappert kämpa mot synden och Satan.