Händelsernas Vändningar

Bevisen är tillräckliga

Gud har i sitt Ord gett tillräckliga bevis för Bibelns gudomliga natur. De stora sanningarna om återlösningen har tydligt framställts. Med hjälp av den helige Ande som har utlovats alla som uppriktigt ber om den, kan varje enskild människa förstå den. Gud har gett människorna en solid grund att bygga sin tro på.

Ändå kan människan med sitt begränsade intellekt inte helt fatta den Eviges planer och avsikter. Vi kan aldrig utforska Guds väsen. Vi får inte i övermod försöka dra den slöja åt sidan, som döljer hans höghet. Aposteln utbrister: ”Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar!” Rom. 11: 33. Vi kan förstå så mycket av hans sätt att handla och av de bevekelsegrunder som leder honom, att vi kan upptäcka en obegränsad kärlek och en oändlig makt. Vår Fader i himmelen ordnar allt i vishet och rättfärdighet. Vi bör inte vara otillfredsställda eller visa misstroende mot honom utan böja oss i vördnad. Han uppenbarar så mycket av sina avsikter som han ser är nyttigt för oss. Utöver detta måste vi lita på den hand som är allsmäktig och på det sinne som är fyllt av kärlek.

Gud har gett oss tillräckligt med bevis för att vi skall kunna tro. Ändå kommer han aldrig att ta bort varje förevändning för otro. Alla som söker efter krokar att hänga upp sina tvivel på kommer att finna dem. Och de som vägrar att ta emot och lyda Guds ord, till dess att varje invändning har avlägsnats och det inte längre finns någon möjlighet att tvivla, kommer aldrig att finna ljuset.

Misstro mot Gud är det naturliga utslaget av ett sinne som inte är omvänt och som står i fiendskap mot honom. Men tron inspireras av den helige Ande, och den måste ges näring, om den skall växa. Ingen kan bli stark i tron utan allvarlig ansträngning. Otron styrks, när den uppmuntras. Om människor i stället för att stanna vid de bevis som Gud har gett för att underbygga deras tro och tillåter sig att tvivla och kritisera, finner de snart att tvivlen växer.

Men de som tvivlar på Guds löften och som inte litar på försäkringarna om hans nåd vanhedrar honom. I stället för att föra andra till Kristus bidrar deras inflytande till att driva dem bort. De är ofruktbara träd som breder ut sina mörka grenar vida omkring och utestänger solens ljus för andra plantor, så att dessa vissnar och dör under deras kyliga skugga. Sådana människors livsverk är ett ständigt vittne emot dem. De sår en tvivlets och otrons säd och skörden kommer inte att utebli.

Det finns bara en väg att följa för dem som uppriktigt önskar att bli fria från tvivel. I stället för att ställa sig tvivlande och kritiska inför det som de inte förstår, bör de ta vara på det ljus som redan lyser över dem. Då skall de få större ljus. De måste utföra varje plikt som de klart förstår. Då kommer de också att kunna förstå och utföra de andra plikter som de nu tvivlar på.

Satan kan ge en framställning av det falska som så liknar det sanna, att det bedrar dem som vill låta sig bedras och som söker undvika den självförsakelse och det offer som sanningen kräver. Men det är omöjligt för honom att behålla makten över en enda människa som uppriktigt vill lära känna sanningen, vad det än skall kosta. Kristus är sanningen och han är ”ljuset, det som lyser över alla människor” och som skulle komma i världen. (Joh. 1: 9.)

Sanningens ande har sänts ut för att leda alla människor fram till hela sanningen. Med Guds Sons auktoritet har det sagts: ”Söken och I skolen finna.” ”Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.” Matt. 7: 7; Joh. 7: 17.

Kristi efterföljare känner endast litet av de intriger som Satan och hans härskaror planerar mot dem. Men han som tronar i himmelen kommer att styra allt, så att det befrämjar hans kloka planer. Herren tillåter att hans barn blir utsatta för frestelsens eldprov. Det är inte behagligt för honom att se deras nöd och lidande, men prövningen är av stor betydelse för deras slutliga seger. Han kan inte hålla alla frestelser borta, eftersom själva syftet med frestelsen är att bereda dem att stå emot alla syndens lockelser.

Varken ogudaktiga människor eller djävlar kan hejda Guds verk eller hindra att han är närvarande bland sitt folk, om de med ödmjuka, ångrande sinnen bekänner och överger sina synder och i tro håller fast vid hans löften. Varje frestelse, varje hämmande inflytande, uppenbart eller fördolt, kan effektivt bli bekämpat ”icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande säger Herren.” (Sak. 4:6.)

Makt att genomföra sina beslut

”Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga, och hans öron till deras bön. . . Och vem är den som kan göra eder något ont, om I nitälsken för det som är gott?” 1 Petr. 3: 12, 13. Då Bileam, lockad av löften om stor belöning, använde trolldomskonster mot Israel och genom att offra till Herren sökte nedkalla en förbannelse över hans folk, förbjöd Guds Ande honom att säga det onda som han ville säga. I stället måste Bileam säga: ”Huru kan jag förbanna den Gud ej förbannar, och tala ofärd över den som Herren ej talar ofärd över? ”Må jag få dö de rättfärdigas död, och blive mitt slut såsom deras.” Och när offer åter hade framburits förklarade den ogudaktige profeten: ”Se, att välsigna har jag fått i uppdrag; han har välsignat, och jag kan icke rygga det. Ofärd är icke att skåda i Jakob och olycka icke att se i Israel. Herren, hans Gud, är med honom, och jubel såsom mot en konung höres där.” ”Ty trolldom båtar intet mot Jakob, ej heller spådom mot Israel. Nej, nu måste sägas om Jakob som om Israel: ’Vad gör icke Gud!’” Ännu en tredje gång byggdes ett altare och också denna gång bad Balak om en förbannelse, men genom den ovillige profeten förklarade Guds Ande sitt utvalda folks framgång och tillrättavisade deras fienders dårskap och hat: ”Välsignad vare den som välsignar dig, och förbannad vare den som förbannar dig!’” 4 Mos. 23: 8, 10, 20, 21, 23; 24: 9.

Vid detta tillfälle var Israels folk lojala mot Gud. Så länge de fortsatte att lyda hans lag kunde ingen makt, varken mänsklig eller satanisk, övervinna dem. Men den förbannelse som Bileam inte fick lov att uttala mot Guds folk, lyckades det honom ändå att till sist dra över dem, genom att leda dem till synd. Då de överträdde Guds bud, skilde de sig från Herren och fick uppleva fördärvarens makt.

Satan är väl medveten om att den svagaste människa, som förblir i Kristus, är starkare än mörkrets härskaror och att han, om han framträder öppet, skulle möta motstånd. Därför lockar han korsets soldater bort ifrån deras starka fästningar, under det att han ligger i bakhåll med sina styrkor, färdig att förgöra alla som vågar sig in på hans mark. Bara när vi ödmjukt överlåter oss åt Gud och lyder alla hans bud kan vi känna oss trygga.

Ingen kan vara säker en enda dag eller en enda timme utan bön. Framförallt bör vi bedja Herren om vishet att förstå hans Ord. Här avslöjas frestelsens list och här finner vi de medel med vilka vi med framgång kan bekämpa honom. Satan är en mästare att citera Bibeln. Han tolkar bibeltexterna på sitt eget sätt för att få oss att vackla. Vi bör läsa Bibeln med ödmjuk inställning och aldrig glömma hur beroende vi är av Gud. Under det att vi hela tiden är på vår vakt mot Satans angrepp, bör vi ständigt bedja i tro: ”Inled oss icke i frestelse!”

Kapitel 33 Det första stora bedrägeri

En av Satans äldsta lögner används med stor framgång idag. Det är bara ett fåtal som genomskådar den. Genom att hans medhjälpare framställer sig som de dödas andar vilseleder han de levande.Redan under människans tidigaste historia började Satan sina bemödanden att bedra människorna. Han som hade gjort revolt i himmelen försökte få Jordens inbyggare med sig i kampen mot Gud. Adam och Eva hade varit fullkomligt lyckliga i lydnad för Guds lag. Detta motbevisade ständigt Satans påstående i himmelen, att Guds lag var tyrannisk och inte befrämjade hans skapade väsens bästa. Dessutom väckte det Satans avundsjuka att se det vackra hem, som hade beretts för det syndfria människoparet. Han bestämde sig för att få dem att synda. När han väl hade skilt dem ifrån Gud och fått dem under sitt inflytande, kunde han äga jorden och här upprätta sitt rike i opposition mot den Högste.

Om Satan hade uppenbarat sig som den han verkligen var, skulle han genast ha blivit avvisad, eftersom Adam och Eva hade varnats för den farlige fienden. Men han arbetade i det fördolda och dolde sin avsikt för att bättre kunna genomföra sin plan. Som sitt redskap använde han ormen, som på den tiden var ett väsen med ett fascinerande yttre. Denne vände sig till Eva och sade: ”Skulle då Gud hava sagt: ’I skolen icke äta av något träd i lustgården?”

1 Mos. 3: 1. Om Eva hade avstått från att ge sig in i samtal med frestaren skulle hon ha varit utom fara. Men hon inlät sig i samtal med honom och föll offer för hans list. Så blir många alltjämt övervunna. De börjar tvivla och argumentera i fråga om Guds krav. I stället för att lyda de gudomliga buden godtar de mänskliga teorier som bara är en förklädnad för Satans planer.

”Kvinnan svarade ormen: ’Vi få äta av frukten på de andra träden i lustgården, men av frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: ’I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att I icke mån dö.’ Då sade ormen till kvinnan: ’Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är’. 1 Mos. 3: 2-5. Han förklarade att de skulle bli såsom Gud, att de skulle få större vishet än tidigare och kunna gå in i en högre tillvaro. Eva gav efter för frestelsen. Genom hennes inflytande blev också Adam bedragen. De godtog ormens ord om attGud inte menade vadhansagt.De litade intepåSkaparen. Detroddeatthan hade begränsat deras frihet och att de skulle kunna uppnå större vishet och upphöjelse, om de överträdde hans lag.

Men vad fann Adam efter sin synd ifråga om betydelsen av orden: ”När du äter därav, skall du dö”? Fann han att de betydde det som Satan hade kommit honom att tro, att han skulle uppnå en högre tillvaro? Då skulle verkligen något mycket gott ha vunnits genom överträdelsen och Satan skulle ha visat sig vara en mänsklighetens välgörare. Men Adam fann att detta inte var innebörden i den gudomliga förkastelsedomen. Gud förklarade att människan, somstraffförsinsynd,skullefååtervändatill denjord frånvilkenhonhadetagits: ”Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” 1 Mos. 3: 19. Satans ord att då ”skola edra ögon öppnas”, visade sig vara sanna bara i den bemärkelsen, att då Adam och Eva hade visat olydnad, blev deras ögon öppnade, så att de kunde inse sin dårskap. Nu kände de verkligen till det onda. De fick smaka överträdelsens bittra frukt.

Mitt i Edens lustgård växte livets träd. Frukten på det kunde föreviga livet. Hade Adam fortsatt att vara lydig skulle han alltjämt ha haft fri tillgång till detta träd och levt för evigt. Men eftersom han hade syndat hindrades han nu från att äta av livets träd och underkastades döden. Den gudomliga domen ”du är stoft, och till stoft skall du åter varda” syftar på livers totala utplånande.

Odödligheten, som hade lovats människorna under förutsättning att de visade lydnad, förlorade de på grund av överträdelse. Adam kunde inte till sina efterkommande överföra det som han inte själv ägde. Det skulle inte ha funnits något hopp för det fallna människosläktet, omGud inte genomatt offra sin Son hade gjort det möjligt för dematt återvinna odödligheten. Samtidigt som ”döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat”, hade Kristus ”fört liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium”. (Rom. 5: 12; 2 Tim. 1: 10.) Och endast genom Kristus kan odödlighet vinnas. Jesus sade: ”Den som tror på Sonen, han har evigt liv, men den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet.” Joh. 3: 36. Alla kan få del av denna oskattbara välsignelse om de uppfyller villkoren. Alla de ”som med uthållighet i att göra det goda söka härlighet och ära och oförgänglighet”, skall få ”evigt liv”. (Rom. 2: 7.)

Liv endast genom lydnad

Den ende som lovade Adam liv genom olydnad var den store förföraren. Ormens förklaring till Eva i Eden: ”Ingalunda skolen I dö”, var den första predikan som någonsin hållits om själens odödlighet. Men uttalandet, som uteslutande bygger på Satans auktoritet, ljuder från talarstolarna inom hela kristenheten och godtas av de flesta människor lika villigt, som det första gången togs emot av våra första föräldrar. Guds dom som löd: ”Den som syndar, han skall dö” (Hes. 18: 20), har man gett innebörden: Den själ som syndar skall inte dö, utan leva för evigt. Man kan inte annat än förundra sig över den egendomliga förblindelse som kommer människorna att så kritiklöst ta emot Satans ord medan de förkastar Guds ord.

Hade människorna efter sitt fall hade fått fritt tillträde till livets träd skulle de ha levat för evigt och synden skulle ha blivit odödlig. Men keruber med det ljungande svärdets lågor bevakade vägen till livets träd (1 Mos. 3: 24). Inte en enda av Adams familj tilläts passera denna barriär och få del av den livgivande frukten. Därför finns det inte någon odödlig syndare.