Händelsernas Vändningar

En del av Hesekiels profetia var också en källa till stor tröst och styrka för de troende.

”Herrens ord kom till mig; han sade: Du människobarn, vad är det för ett ordspråk I haven i Israels land, när I sägen: ’Tiden går, och av alla profetsynerna bliver intet’? Säg nu till dem: Så säger Herren, Herren:. . . ’Tiden kommer snart med alla profetsynernas fullbordan.’. . . jag, Herren, skall tala det ord, som jag vill tala, och det skall fullbordas utan att länge fördröjas.”

”Israel hus säger: ’Den syn, som han skådar, gäller dagar, som icke komma så snart, han profeterar om tider, som ännu är långt borta.’ Säg därför till dem: Så säger Herren, Herren: Intet av vad jag har talat skall längre fördröjas. Vad jag talar, det skall ske.” Hes. 12: 2125, 27, 28. De som väntade på Herren gladde sig i tron på att han som känner slutet från början hade sett ned genom tiderna. Herren förutsåg missräkningen bland dem och hade gett dem sina ord till uppmuntran och hopp. Om de inte hade funnit sådana uttalanden i Bibeln, en undervisning som gav dem förvissning om att de var på rätt väg, skulle deras tro ha sviktat i denna prövningens stund.

Liknelsen om de tio jungfrurna i Matt. 25 kap. framställer också det som de upplevde, som hade väntat på Kristus. I Matt. 24 kap. svarar Kristus på lärjungarnas fråga om tecken på hans ankomst och världens ände. Han hade angett några av de viktigaste händelserna i världens och församlingens historia från hans första till hans andra ankomst. Bland dem var Jerusalems förstörelse, den stora hemsökelse som drabbade församlingen under de hedniska och påvliga förföljelserna, förmörkandet av solen och månen och stjärnfallet. Därefter talade han om att han skulle komma tillbaka och upprätta sitt rike. Han framställde då liknelsen om de två slags tjänare som väntar på hans ankomst. Det 25 kapitlet börjar med orden: ”Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen.” Här omtalas den församling som lever på den sista tiden, samma församling som omnämns i slutet av det 24 kapitlet. I liknelsen framställs den upplevelse som de måste gå igenom med beskrivningen av ett bröllop i Österlandet.

”Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen. Men fem av dem voro förståndiga, och fem av dem voro oförståndiga. De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig. De förståndiga åter togo olja i sina kärl tillika med lamporna. Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade. Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: ’Se, brudgummen kommer! Gån ut och möten honom’.”

Man menade att brudgummens ankomst framställde Kristi ankomst så som den tillkännagavs i den första ängelns budskap. Den stora väckelsen på 1840-talet motsvarar jungfrurna som gick ut för att möta brudgummen. I denna liknelse såväl somi Matt. 24 kapitel framställs två klasser av människor. De hade allesammans tagit lampor med sig. Dessa representerade Bibeln och i dess ljus hade de gått ut för att möta brudgummen. Men samtidigt som de oförståndiga tog sina lampor men inte tog någon olja med sig, tog de förståndiga olja i sina kärl tillsammans med lamporna. De sistnämnda hade tagit emot Guds nåd, den helige Andes förnyande kraft som gör hans ord till ”våra fötters lykta” och till ett ljus på vår väg. I ödmjukhet inför Gud hade de studerat Bibeln för att förstå sanningen. De hade allvarligt sökt renhet i tankar, ord och i livsföring. De hade en personlig upplevelse, en tro på Gud och hans Ord som inte kunde utplånas av missräkningar eller förseningar. De andra ”togo väl sina lampor men togo ingen olja med sig”. De handlade impulsivt. Det allvarliga budskapet skrämde dem. Men de hade litat på de andras tro. De var tillfredsställda med sina goda känslors fladdrande ljus. De förstod emellertid inte sanningen grundligt. Inte heller hade Gud fått utföra ett verkligt nådens verk i deras sinnen. De hade gått ut för att möta brudgummen, fulla av förhoppningar om att genast få sin lön. De var emellertid inte beredda på att uthärda missräkning och försening. Då provet kom sviktade deras tro, och deras ljus var på väg att slockna.

Den skenbara förseningens effekt

”Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.” Att brudgummen dröjde symboliserar den tid då man väntade Herren, missräkningen och den skenbara förseningen. I denna vanskliga tid började intresset snart avta hos dem som var ytliga och halvhjärtade. Men de som hade sin tro grundad på personlig kännedom om Bibeln, hade en klippa under sina fötter som missräkningens vågor inte kunde svepa undan. De somnade alla in och sov. Den ena gruppen var likgiltig och utan tro. Den andra gruppen väntade tåligt på att Herren skulle ge dem klarare ljus. I prövningens natt tycktes också dessa i viss mån ha förlorat sin iver och sin hängivenhet. De halvhjärtade och ytliga kunde inte längre förlita sig på sina medtroendes tro. Var och en måste stå eller falla för sig själv.

Vid denna tid började en del fanatism göra sig gällande. Några som hade bekänt sig vara ivriga anhängare av budskapet, förkastade Bibeln som den enda, ofelbara vägledaren. De påstod sig vara ledda av Anden, men de följde sina egna känslor, intryck och föreställningar. Andra var besjälade av en blind, skenhelig iver. De fördömde alla som inte ville följa dem. Deras fanatiska iver och sätt att arbeta vann ingen sympati bland dem som väntade på Kristus. Däremot bidrog de till att sanningens sak utsattes för förakt.

Så sökte Satan hindra och omstörta Guds verk. Människor hade blivit påverkade av budskapet om Jesu ankomst. Syndare i tusental hade omvänts. Gudhängivna människor hade tagit på sig uppgiften att förkunna sanningen också under väntetiden. Han som är det ondas furste förlorade undersåtar.

För att dra vanrykte över sanningens sak bedrog han några som bekände sig tro och drev dem till ytterligheter. Så stod hans medhjälpare färdiga att påpeka varje villfarelse, varje fel, varje olämplig handling. Allt detta framhöll de för människorna i den mest överdrivna belysning. Avsikten var att framställa de förväntansfulla troende som fanatiker. Ju fler namnkristna, dess större framgång hade människors fiende. Han kunde sedan rikta uppmärksamheten på dessa som representanter för alla de troende.

Satan är ”brödernas åklagare”. Det är hans anda som får människor att lägga märke till villfarelserna och bristerna bland Herrens folk och att rikta strålkastarljuset mot dessa, under det att deras goda gärningar inte nämns med ett enda ord. Han är alltid i verksamhet samtidigt som Gud arbetar för att rädda människor. Då Guds söner kom för att inställa sig inför Herren kom också Satan bland dem. I alla väckelser har han några som är oomvända och som uppför sig oklokt. När de har tagit emot något av sanningen och får sin plats bland de troende, arbetar han genom dem för att föra in teorier som kommer att bedra de obetänksamma. Det är inte säkert att en människa är kristen därför att hon finns med bland Guds folk i kyrkan eller deltar i nattvarden. Satan är ofta närvarande vid de högtidligaste tillfällena, representerad av dem som han kan använda som sina redskap.

Satan kämpar med Guds folk om varje fotsbredd mark under deras väg mot den himmelska staden. I hela den kristna kyrkans historia har ingen reformation genomförts utan att den har mött allvarliga hinder. Så var det också på Paulus’ tid. På varje plats där aposteln upprättade en församling, fanns det några som bekände sig att ta emot tron men som samtidigt fördeinvillfarelse.Omdessablevaccepterade skulledesläcka kärlekentillsanningen.Luther kom ofta i stora svårigheter på grund av fanatiker. Dessa påstod att Gud hade talat direkt igenom dem. Därför upphöjde de sina egna idéer och uppfattningar över Bibelns undervisning. Många som saknade tro och erfarenhet, men som hade stort självförtroende och som alltid ville höra eller berätta någonting nytt, drogs med i dessa nya läror. De slöt sig samman med Satans medhjälpare för att bryta ned det som Gud hade fått Luther att bygga upp. Bröderna Wesley och andra, som varit till stor välsignelse för världen genom sitt inflytande och sin tro, måste också hela tiden kämpa mot Satans snaror, i det att han drog allt för ivriga, obalanserade och icke helgade människor in i fanatism av alla slag.

Fanatism, rykten och fördomar

William Miller var mycket reserverad mot sådant som kunde leda till fanatism. Han förklarade med Martin Luther att varje ande borde prövas med Bibeln: ”Djävulen”, sade Miller, har stor makt över några i vår tid. Hur skall vi kunna veta vilken andas barn de är?

Bibeln svarar: ’Av deras frukt skolen I känna dem.’ . . . Det finns många andar som har gått ut i världen. Vi har fatt befallning om att pröva andarna. Den anda som inte leder oss till att leva dygdigt, gudfruktigt och rättfärdigt i denna värld, är inte Kristi anda. Jag blir mer och mer övertygad om att, Satan har mycket att göra i dessa svärmiska rörelser. . . . . Många bland oss, som ger sig ut för att vara fullkomligt helgade, följer människomeningar. De är uppenbart lika okunniga om sanningen som de som inte har några sådana anspråk.” Bliss, sid. 236, 237. ”Villfarelsens anda leder oss bort från sanningen, men Guds Ande leder oss till sanningen. Men, säger några, en människa kan ta fel och ändå tro att hon har sanningen. Vad händer då? Vi svarar: Anden och Ordet stämmer överens. Om en människa betraktar tar sig själv i Guds ords ljus och finner en fullständig överensstämmelse genom hela Bibeln, så kan hon gå ut ifrån att hon har sanningen. Men om hon finner att den anda som leder henne inte står i överensstämmelse med Guds lag och hans bok då bör hon ta sig i akt, så att hon inte blir fångad i Djävulens snaror.” The Advent Herald and Signs of theTimes Reporter, band 8, nr. 23, 15 januari 1845. ”Jag har ofta sett större bevis på sann fromhet i en vänlig blick, i en av tårar våt kind och i en av gråt bruten röst än i allt det oväsen som förekommer inom kristenheten.” Bliss, sid. 282.

Under reformationstiden blev de som ivrigast arbetade mot fanatismen beskyllda för allt det onda som fanatismen förde med sig. De som motarbetade dem som väntade på Kristus, använde en liknande metodik. De nöjde sig inte med att förvanska och överdriva villfarelserna hos svärmarna. De utbredde också de skamligaste rykten som inte hade någonting som helst med sanningen att göra. Hat och fördomar drev dessa människor. Deras sinnesfrid hade nämligen störts av budskapet om att Kristus snart skulle komma tillbaka. De var rädda för att det skulle kunna vara sant, men de hoppades att det inte var så. Detta var hemligheten i deras kamp mot dem som väntade Kristus och mot deras tro.

Några få fanatiker arbetade sig in bland dem som väntade Kristus. Men det berättigade ingen till att tro att detta verk inte var av Gud. Det skulle vara lika fel som att förkasta Paulus’ och Luthers arbete därför att det också på deras tid fanns svärmare och bedragare i församlingen. Måtte Guds folk vakna upp till omvändelse och reformation på fullt allvar. De bör studera Bibeln och lära känna sanningen som den är i Jesus. När de överlämnar sig helt och fullt åt Gud, kommer vi också att få se hur Satan blir verksam och uppmärksam. Han kommerattvisasin maktgenomalla slags bedrägerierochkommerattsamla allafallnaänglar i sitt rike för att hjälpa honom.

Det var inte budskapet om Kristi ankomst som orsakade fanatism och splittring. Sådana företeelser växte fram under sommaren 1844, då de som väntade Kristus befann sig i ett läge av tvivel och förvirring i fråga om sitt verkliga läge. Den första ängelns budskap och midnattsropet motarbetade just fanatism och splittring. De som tog del i dessa allvarliga rörelser arbetade harmoniskt. De älskade varandra och Jesus, som de väntade att de snart skulle få se. Samma tro och samma saliga hopp lyfte dem upp över varje mänskligt inflytande och visade sig vara ett skydd mot Satans angrepp.

”Dånubrudgummendröjde,blevo dealla sömnigaochsomnade. Men vid midnattstiden ljödett anskri: ’Se brudgummen kommer!Gån utoch möten honom.’ Dåstodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.” Matt. 25: 5-7. Sommaren 1844, mitt emellan den tidpunkt då de först hade väntat att de 2.300 dagarna skulle sluta och hösten samma år, den tidpunkt som de sedan fann att den angivna tidsperioden skulle sluta, förkunnades budskapet med själva Bibelns ord: ”Se, brudgummen kommer!”

DetsomföranleddedennarörelsevarupptäcktenavArtaxerxes’dekretomattJerusalem skulle återuppbyggas. Här fanns utgångspunkten för de 2.300 dagarna. Befallningen trädde i kraft hösten 457 f. Kr. och inte i början av året som de först hade trott. När de så räknade från hösten 457 nådde de 2.300 åren fram till hösten 1844. (Se ”Tillägg” om sid. 329.)

Även uttalanden i Gamla testamentet utpekar hösten som tidpunkten. Då skulle de händelser äga rum som symboliskt finns framställda genom uttrycket: ”Därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen.” Detta blev också mycket klart, då uppmärksamheten riktades mot det sätt på vilket förebilderna, som hade samband med Kristi första ankomst, blev uppfyllda.

2300 DAGAR-ÅR PROFEKT

En profetisk dag - ett litterativt år

34 Så som ni under fyrtio dagar har bespejat landet, skall ni under fyrtio år - ett år för varje dag - bära på era synder. Ni skall då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er [4 Mosebok 14:34]6 När du har fullgjort dem, skall du för andra gången lägga dig, nu på högra sidan, och bära Juda folks missgärning under fyrtio dagar, en dag för varje år. Jag har tilldelat dig en dag för varje år. [Hesekiel 4:6]

457 f.kr – 1844 e.kr - 2300 Dagar/ År14 Då svarade han mig: "Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas." (Daniel 8:14) 24 Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste. (Daniel 9:24)

457 f.kr - Dekretet av Artaxerxes att bygga och återställa Jerusalem. 25 Vet därför ochförstå: Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp, trots tider av svårigheter.(Daniel 9:25)

408 f.kr - Återuppbyggnaden av Jerusalem

27 e.kr - Kristi dop och smörjelse (Messias). 27 Han skall stadfästa förbundet med de många under en vecka, och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer. Och på styggelsers vinge skall förödaren komma, till dess att förstöring och oryggligt beslutad straffdom utgjuts över förödaren."(Daniel 9:27)

31 e.kr - Kristi död genom korsfästelse. 26 Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad. Och staden och helgedomen skall förstöras av folket till en furste som kommer. Men slutet kommer som en störtflod. Intill änden skall det råda krig. Förödelse är fast besluten 27 ...Och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer (Daniel 9:2627).

34 e.kr - Steningen av Stephen [Slutet av prövning för Judarna] 14 Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för allafolk, och sedan skall slutet komma [Mattheus 24:14]. 46 Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna [Apostlagärningarna 13:46]

70 e.kr - Jerusalems förstörelse 1När Jesus lämnade templet och var på väg ut, kom hans lärjungar fram och visade honom på tempelbyggnaderna. 2 Men han sade till dem: "Ni ser allt detta. Amen säger jag er: Här skall inte lämnas sten på sten. Allt skall brytas ner." (Mattheus 24:1,2) 15 När ni då ser 'förödelsens styggelse',[a] som profeten Daniel talar om, stå på helig plats - den som läser detta bör noga lägga märke till det21 Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma.(Mattheus 24: 15, 21)

1844 e.kr - Rening av det mest heliga stället och början av den himmelska domen

1810 Dagar/ År - Jesu Kristi verk som vår överstepräster i den himmelska helgedomen 14 Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. 15 Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. 16 Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid. (Hebreerbrevet 4:14-16).

Symboler för både händelse och tidpunkt

Slakten av påskalammet var en bild av Kristi död. Paulus säger: ”Vi hava ock ett påskalamm, som är slaktat, nämligen Kristus.” 1 Kor. 5: 7. Viftofferskärven av årets förstlingsfrukt, som vid påsken viftades inför Herren i templet var bilden av Kristi uppståndelse. Paulus säger, då han talar om Kristi uppståndelse och sitt folks uppståndelse: ”Kristus såsom förstlingen, därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till.” 1 Kor. 15: 23. Liksom viftofferskärven, som var de första mogna sädesaxen som insamlades före skörden, är Kristus den första skörden av den odödliga skörd av frälsta, som vid den kommande uppståndelsen skall insamlas i Guds lada.

Dessa förebilder förverkligades inte bara ifråga om själva händelsen utan också med avseende på tiden. Under 1.500 år hade påskalammet slaktats den fjortonde dagen i den första judiska månaden. Den dagen åt Kristus påskalammet med sina lärjungar. Samtidigt instiftade han nattvarden till minne av sin död som det ”Guds lamm som borttager världens synd”. Samma natt greps han av ogudaktiga människor för att korsfästas och dödas. Och som viftofferskärvens motbild uppstod vår Herre från de döda på den tredje dagen. Han blev ”förstlingen av de avsomnade” en förebild på alla rättfärdiga som vid uppståndelsen skall få sin ”förnedringskropp” förvandlad till att bli ”lik hans härlighetskropp”. (1 Kor. 15: 20; Fil. 3: 21.)

Påsamma sätt måstede avbildersomavserKristiankomst,förverkligasvidden tidpunkt som har antytts i den symboliska tjänsten. Under det mosaiska systemet renades helgedomen på den stora försoningsdagen, den tionde dagen i det judiska årets sjunde månad. (3 Mos. 16: 29-34.) Efter det att översteprästen hade utfört försoning för hela Israel och avlägsnat deras synder från helgedomen, kom han ut ifrån det allraheligaste och välsignade folket. Så trodde de att Kristus, vår store överstepräst, skulle uppenbaras för att rena jorden genom att utplåna synd och syndare och för att välsigna sitt väntande folk med odödlighet. Den tionde dagen i den sjunde månaden, den stora försoningsdagen, tiden då helgedomen skulle renas, inträffade 1844 den 22 oktober. Den dagen betraktades som tidpunkten för Herrens återkomst. Detta stämde överens med de bevis man hade för att de 2.300 dagarna slutade på hösten. Och den slutsats de kom fram till tycktes vara oemotsäglig.

I liknelsen i Matt. 25 kap. talas det om en väntetid under vilken alla jungfrurna sov. Därefter kom brudgummen. Detta stämde överens med de omtalade bevisen från profetiorna och avbilderna. De hade en stark, överbevisande kraft och ”midnattsropet” förkunnades av många tusen troende.

Som en flodvåg svepte denna rörelse över landet. Den gick från stad till stad, från samhälle till samhälle. Den nådde de mest avlägset liggande platserna i landet, ända till dess att Guds väntande folk hade blivit klarvakna. Fanatismen försvann för detta budskap som nattfrosten försvinner för den uppgående solen. De troende såg att deras tvivel och förvirring försvann. Hopp och mod upplivade deras sinnen. Detta verk var fritt från de ytterligheter som alltid uppstår när mänsklig entusiasm inte styrs av inflytande från Guds ord och Ande. Det var av samma karaktär som det som utfördes när det gamla Israel i ödmjukhet vände sig till Herren, efter det att de hade tillrättavisats av hans tjänare. Det hade alla de kännetecken som särpräglat Guds verk under alla tider. Det fanns inte mycket av extatisk glädje utan snarare en djup hjärterannsakan, bekännelse av synd och ett övergivande av världen. De hade en intensiv känsla av att de måste bereda sig för att möta Herren. De var uthålliga i bönen och helgade sig utan förbehåll åt Gud.

Allvarsfylld väntan

När Miller beskriver detta verk säger han: ”Det förekommer inga stora glädjeutbrott. Man kan säga att dessa hölls tillbaka för att komma till uttryck vid ett senare tillfälle, då hela himmelen och jorden skall glädja sig tillsammans i outsäglig glädje och i fullkomlig härlighet. Det förekommer inga höga rop. Också dessa sparades till dess att ropet ljuder från himmelen. Sångarna var tysta. De väntar till dess att de kan sluta sig till änglaskarans kör från himmelen. Ingen befinner sig i strid med någon annan. Alla var ett hjärta och en själ.” Bliss, sid. 270, 271.

En annan som var med i rörelsen vittnar: ”Överallt har den kommit människor att rannsaka sina sinnen på det allvarligaste. De har ödmjukat sig inför himmelens höge Gud. Kärleken till världen har blivit mindre. Stridigheter och fiendskap har avlägsnats. Folk har bekänt sina fel, ödmjukat sig inför Gud och kommit inför honom med ångerfulla, ödmjuka böner om förlåtelse och nåd. En sådan självförnekelse och ett sådant förödmjukande har vi aldrig tidigare varit med om. Såsom Herren förutsade det genom profeten Joel, att det skulle ske när Herrens stora dag är nära, åstadkom väckelsen ett sönderrivande av hjärtat och inte av kläderna.MänniskoromvändesigtillGudunderfasta,gråtochklagan.SomGudsägergenom Zakarja blev nådens och bönens ande utgjuten över hans barn. De såg upp till honom som de hade stungit. Stor sorg rådde i landet. . . och de som väntade på Herren, ödmjukade sig inför honom.” Bliss, i Advent Shield and Review, band 1, sid. 271. (Jan. 1845.)