Händelsernas Vändningar

om att vi skall se till, att inte också vi genom vår syndiga likgiltighet skall vara blinda inför tidens tecken och därigenom inte förstå när vårt tillfälle kommer!

Det var inte bara på Judéens berg, inte bara bland de fattiga herdarna som änglarna fann några som väntade på Messias’ ankomst. Också bland hedningarna fanns det några som väntade på honom. Det var de vise männen, rika och ädla filosofer från Österlandet. Dessa magiker, som studerade naturen hade sett Gud i hans skapade verk. I hebréernas skrifter hade de läst om stjärnan som skulle framträda ur Jakob. Längtansfullt väntade de på honom som inte endast skulle vara ”Israels tröst” utan också ”ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna” och ”för att. . . bliva till frälsning intill jordens ända”. (Luk. 2: 25, 32; Apg.13: 47.) De sökte efter ljus. Ljus från Guds tron lyste också ned över stigen framför deras fötter. PrästernaochrabbinernaiJerusalem,somhade sattsattvaraväktareochtolkareavsanningen, förstod ingenting. Den himmelska stjärnan förde emellertid dessa hedniska främlingar till den nyfödde konungens födelseplats.

Vår egen tids blindhet

Det var för dem som väntar på honom, som Kristus skulle ”låta sig ses av dem för andra gången utan synd. . . till frälsning”. (Hebr. 9: 28.) På samma sätt som då budskapet om Frälsarens födelse skulle förkunnas, blev inte heller budskapet om hans andra ankomst överlämnat till folkets andliga ledare. De hade underlåtit att upprätthålla sin förbindelse med Gud. De hade avvisat ljuset från himmelen. Därför var de inte bland dem som aposteln Paulus omtalar: ”Men I, käre bröder, I leven icke i mörker, så att den dagen kan komma över eder; såsom en tjuv; I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till.” 1 Tess.5:4, 5.

”Väktarna på Sions murar” skulle ha varit de första att uppfånga meddelandet om Frälsarens ankomst, de första att höja sina röster för att förkunna närheten av hans ankomst, de första att uppmana folket att bereda sig för hans ankomst. Men de var liknöjda och drömde om fred och ingen fara, medan folket sov i sina synder. Jesus såg sin församling som ett fikonträd, täckt med lovande bladverk men ändå utan den värdefulla frukten. Kristendomens former upprätthöll de med stolthet, medan sann ödmjukhet och ånger och tro saknades. Och detta är det enda som gör att Gud finner behag i gudstjänsten. I stället för Andens dygder såg man högmod, formväsende, fåfänga, egenkärlek och förtryck. En avfällig församling slöt sina ögon för tidens tecken. Gud lämnade inte dessa människor. Hans trofasthet svek dem inte. Men de gick bort ifrån honom och skilde sig ifrån hans kärlek. Löftena uppfylldes inte på dem eftersomdevägradeatt uppfyllavillkoren. Dettablirdetsäkraresultatetavatt manförsummar att uppskatta och förmedla det ljus och de förmåner som Gud ger.

Om församlingen inte vill följa med när han visar vägen, om den inte tar emot varje ljusstråle och utför de åligganden som påpekas, kommer kristendomen ofrånkomligt att förfalla till formväsen. Den sanna gudsfruktans anda kommer att försvinna. Detta ser vi exempel på i kyrkohistorien, gång på gång. Gud kräver av sitt folk trons och lydnadens gärningar, som motsvarar de välsignelser och de fördelar som han har skänkt. Lydnad kräver offer och inbegriper ett kors. Detta är anledningen till att så många av dem som har bekänt sig följa Kristus, vägrar att ta emot ljuset från himmelen. Liksom judarna fordom vet de inte, när deras tillfälle går förbi. (Luk. 19: 44.) På grund av deras stolthet och otro gick Herren förbi dem och uppenbarade sin sanning för människor som, i likhet med herdarna i Betlehem och de vise männen från Österlandet, hade följt allt det ljus som de hade fått.

De 70 profetiska årsveckorna i Dan. 9: 24-27- Nationen Israel fick en sista prövningstid på 490 år, d.v.s. 70 profetiska veckor (Dan. 9: 24). Tiden var ”bestämd” (hebr. avstyckad) från tidsprofetian på 2.300 år i Dan. 8: 14-17. Men Israel uppfyllde inte heller denna gång sin del i förbundsavtalet. Jesus sade därför, att ”Guds rike skall tagas ifrån eder”, och ”edert hus skall komma att stå övergivet och öde.” Matt. 21: 43; 23: 32-39. Utgångsåret för profetian var, när det slutgiltiga dekretet om att ”Jerusalem åter skulle byggas upp utgick” (Dan. 9: 25). Som en bekräftelse på att detta tredje dekret var fullständigt, stämde Esra upp en lovsång till Herren. Texten övergår därmed också från arameiska till hebreiska, mellan Esra 7: 26 och v 27. Dekretet utfärdades på hösten ”i Artasastas sjunde regeringsår”, 457 f. Kr. (Esra 7). 490 år når till 34 e. Kr., men dessförinnan, efter 483 år, skulle en ”smord. furste” komma (Dan. 9: 25). Med facit i hand ser vi, att: Hösten år 27 började Jesus sin verksamhet. ”Herren. . . har smort mig” i Tiberius’ 15:e regeringsår, Luk. 4: 18; 3: 1, 21-23. ”Tiden (var) fullbordad”, Mark. 1: 15; Dan. 9: 24-25. Våren år 31 upphörde ceremoniallagen, eftersom ”slaktoffer och spisoffer”mötte sin förebildpå Golgata,1 Kor.5:6,8. Då hade Han slutitett ”starkt förbund”, Dan. 9: 26-27.

År 34 gavs ”Guds rike. . . åt ett folk som bär dess frukt”, Matt. 21: 43. Israel var inte längre Guds specifika egendomsnation, Rom. 9: 6; 1 Tess. 2: 14-16.

Tiberius övertog Rom efter Augustus’ död år 14 e. Kr., vilket inte synes stämma med år 27 för hans 15:e år. Motsägelsen beror på, att två olika kalendrar tillämpas. Roms kultur har nyår den 1 jan, medan judarna har nyår på hösten (sept-okt).

Kapitel 19 De två tusen tre hundra dagarnas hemlighet

William Miller greps av Bibelns profetiska budskap. Det påverkade hans och tusentals människors liv, och ledde till en mäktig väckelse. I Bibeln finns kraft, och i dess profetior en vishet utan motstycke. En öppen Bibel är grunden för bestående omvändelse och kan leda till mäktiga väckelser.En redbar och ärlig farmare, som hade kommit att tvivla på Bibelns gudomliga auktoritet men ändå uppriktigt ville lära känna sanningen, blev av Gud utvald att förkunna att Kristi andra ankomst var nära. Som så många andra reformatorer hade William Miller i sin ungdom kämpat med fattigdom. Därigenom lärde han sig uthållighet och självförsakelse. Medlemmarna i hans familj var kända för sin oberoende, frihetsälskande anda och för sin uthållighet och starka fosterlandskärlek. Dessa drag var också framträdande i hans kynne. Hans far var kapten i armén under revolutionskrigen. De uppoffringar han fick göra under svårigheter och lidanden under denna stormiga period, var orsaken till de torftiga förhållandena under Millers uppväxttid.

Willian Miller var fysiskt frisk och stark. Redan under barnaåren visade han sig vara ovanligt begåvad. Med åldern blev detta allt mer framträdande. Han hade ett vaket sinne. Han hungrade efter kunskap. Han fick inte tillfälle att få akademisk utbildning. Hans kärlek till studier och vanan att tänka logiskt och att kritiskt iaktta omvärlden gav honom sunt omdöme och vidsynthet. Hans moral var oangriplig. Hans anseende avundsvärt. Överallt vann han aktning för sin arbetsamhet, flit och välgörenhet. Genom insats av energi och träget arbete blev han relativt välbärgad. Han fortsatte emellertid sina studier. Han innehade borgerliga och militära ämbeten som han skötte med heder. Vägen till rikedom och anseende tycktes vara vidöppen för honom.

Hans mor var mycket from. Religionen gjorde mycket djupt intryck på honom under barndomen. I sin tidiga barndom kom han emellertid in i en krets av deister. Deras inflytande blev mycket starkt. De var ju mycket goda medborgare och utmärkte sig för mänsklighet och välgörenhet. Eftersom de levde mitt i en kristen miljö påverkades deras livsföring i viss mån av deras omgivning. De hade Bibeln att tacka för de utmärkta egenskaper som skänkte dem respekt och förtroende. Ändå förvändes dessa gåvor så att deras inflytande kom att motarbeta Bibeln. Samvaron med dessa människor kom Miller att godta deras synpunkter. Den vanliga tolkningen av Bibeln bjöd på svårigheter som tycktes honom vara oöverstigliga. Men hans nya tro som förkastade Bibeln, erbjöd ingenting bättre i dess ställe. Han var långtifrån tillfredsställd. Ändå höll han fast vid dessa synpunkter i över tolv år. Då han blev 34 år gammal fick han emellertid genom den helige Andes påverkan en känsla av sitt eget syndiga tillstånd. I sin tidigare tro fann han ingen förvissning om lycka efter döden. Framtiden tycktes dyster och mörk. Han skrev senare om sina känslor under denna tid: