20 minute read
Händelsernas Vändningar
Konfrontation i Paris
Genom Guds försyn skulle Paris få ytterligare en inbjudan att ta emot evangelium. Folket hade förkastat Lefevres och Farels kallelser. Budskapet skulle emellertid åter ljuda för alla klasser i denna stora huvudstad. Konungen, som måste ta politiska hänsyn, hade ännu inte helt tagit parti för Rom och mot Reformationen. Margareta hoppades alltjämt att protestantismen skulle segra i Frankrike. Hon bestämde sig för att Reformationens tro skulle förkunnas i Paris. I konungens frånvaro beordrade hon en protestantisk präst att predika i stadens kyrkor. Då detta hade förbjudits av de påvliga prelaterna öppnade prinsessan slottet förevangeliiförkunnelse.Ett ruminreddes till kapell.Mantillkännagavattdetskullepredikas där varje dag vid en bestämd tid. Människor ur alla samhällsklasser inbjöds att komma. Stora skaror kom till gudstjänsten. Inte bara kapellet utan korridorer och förhallar fylldes med folk. Tusentals kom varje dag, statsmän, adelsmän, jurister, köpmän och hantverkare. I stället för att förbjuda dessa möten gav konungen befallning om att två av kyrkorna i Paris skulle tas i bruk. Aldrig tidigare hade staden varit så gripen av Guds ord. Det var som om livets Ande från himmelen strömmade ned till jorden. Nykterhet, renhet, ordning och flit intog dryckenskapens, utsvävningarnas, stridernas och lättjans plats.
Men prästerskapet förhöll sig inte overksamt. Då konungen alltjämt vägrade att ingripa för att hejda denna förkunnelse vände prästerna sig till folket. De använde sig av alla medel för att väcka fruktan, fördomar och fanatism hos den okunniga och vidskepliga befolkningen. Som Jerusalem fordom visste inte heller Paris att dess ödesstund hade kommit utan följde blint sina falska lärare. Under två år förkunnades Guds ord i huvudstaden. Men fastän det var många som tog emot evangelium förkastades det likväl av det stora flertalet av folket. Frans hade visar sig tolerant endast för att befrämja sina egna avsikter. Det lyckades snart de katolska prästerna att återvinna sitt inflytande. Åter stängdes kyrkorna och bålen tändes.
KalvinbefannsigalltjämtiParis.Hanförbereddesigförsinframtidaverksamhetgenom studier, stilla betraktelser och bön. Han fortsatte att sprida ljuset. Men till sist började man misstänka honom. Myndigheterna beslöt att föra honom till bålet. Han kände sig trygg i sin avskildhet och hade ingen tanke på fara, när vänner kom skyndande in i hans rum och meddelade att soldaterna var på väg för att arrestera honom. I samma ögonblick hörde man att de bankade på ytterdörren. Nu fanns ingen tid att förlora. Några av hans vänner uppehöll soldaterna vid dörren, medan andra hjälpte reformatorn att klättra ut genom ett fönster. Han skyndade sig till utkanten av staden. Här sökte han sin tillflykt till en hydda, där det bodde en arbetare som var vänligt stämd mot Reformationen. Han fick värdens kläder på sig, tog en hacka över axeln och vandrade vidare. Han reste söderut och fann åter tillflykt i Margaretas landområde. (Se D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 2, kap. 30.)
Här stannade han några månader under beskydd av mäktiga vänner och fortsatte att studera. I sitt hjärta hade han emellertid bestämt sig för att Frankrike skulle få höra evangelium. Han kunde inte längre vara overksam. Så snart stormen hade lagt sig något, sökte han en nyarbetsplats i Poitiers, där det fanns ett universitet och där de nya synpunkterna redan hade blivit välvilligt mottagna. Folk av alla samhällsklasser lyssnade med glädje till evangelium. Kalvin predikade inte offentligt utan i en väns hem, i sitt eget rum och ibland i parkerna, där han läste det eviga livers ord för dem som ville lyssna. Då antalet lyssnare efter en tid ökade ansåg man det säkrare att samlas utanför staden. Till mötesplats valde de en håla i en djup klyfta som fullständigt isolerade dem. I små grupper lämnade de staden genom olika portar och begav sig till platsen för mötet. På denna avsides liggande plats lästes Bibeln och förklarades. Här tog protestanterna i Frankrike för första gången del i Herrens nattvard. Från denna lilla församling utsändes flera trogna evangelister.
Ännu en gång återvände Kalvin till Paris. Han kunde inte uppge hoppet omatt Frankrike som nation skulle ta emot Reformationen. Men han fann nästan varje dörr stängd för sin verksamhet. Att förkunna evangelium här var detsamma som att gå till bålet. Han bestämde sig till sist för att resa till Tyskland. Han hade inte mer än lämnat Frankrike förrän en storm bröt lös över protestanterna. Om han hade varit där skulle den säkerligen ha dragit honom med i den omfattande förödelsen.
Farligt angrepp
De franska reformatorerna längtade efter att deras land skulle hålla takten med Tyskland och Schweiz. De beslöt därför att rikta ett djärvt slag mot Roms vidskepelse för att på det sättet väcka hela nationen. Plakat som angrep mässan sattes under natten upp över hela Frankrike. Denna nitiska men okloka aktion blev inte till nytta för Reformationen utan kom katastrofen att drabba, inte bara dem som tog del i aktionen utan även alla dem som var Reformationens vänner över hela landet. Den gav katolikerna det tillfälle som de länge hade längtat efter, nämligen en förevändning för att kräva att kättarna fullständigt skulle utrotas. Det var ju dessa som genom sin agitation satte tron i fara och störde nationens fred, sade de
Av någon okänd, kanske en obetänksam vän eller en listig fiende det fick man aldrig veta slogs ett av dessa plakat upp på dörren till konungens privata kammare. Monarken greps av förskräckelse. Detta plakat angrep skoningslöst vidskepliga doktriner som folket i långa tider hade betraktat med den största aktning. Konungen blev vred över att de haft den otroliga fräckheten att ge sken av att dessa tydliga och förvånande uttalanden kom från honom. En stund stod han skälvande och mållös. Plötsligt fann hans raseri uttryck i dessa fruktansvärda ord: ”Grip alla som misstänks för att hylla Luthers lära, utan hänsyn till parti eller rang. Jag vill utrota dem allasammans.” D’Aubigné, History of the Reformation in
Europe in the Time of Calvin, band 4, kap. 10. Tärningen var kastad. Konungen hade bestämt sig för att ställa sig helt och oförbehållsamt på Roms sida.
Åtgärder vidtogs genast för att arrestera alla lutheraner i Paris. En fattig hantverkare en anhängare av Reformationens lära sombrukade kalla samman de troende till deras hemliga möten greps och hotades med ögonblicklig död på bålet om han inte ville visa det påvliga sändebudet vägen till varje enskilt protestantiskt hem i staden. Han vek förskräckt tillbaka för detta avskyvärda förslag, men fruktan för bålet tog till sist överhand. Han samtyckte till att bli sina bröders förrädare. Med hostian i spetsen och omgiven av ett långt följe av präster, rökelsebärare, munkar och soldater drog Morin, den kunglige detektiven, med förrädaren vid sin sida långsamt och stilla genom gatorna i staden. Processionen sades vara till ära för ”det heliga sakramentet” och en handling av botgöring för protestanternas hån mot mässan. Men det låg mordiska avsikter dolda under den fromma ytan. När de kom till ett hus där en lutheran bodde, gjorde förrädaren ett tecken. Inte ett ord yttrades. Processionen stannade, de gick in och familjen släpades ut och bands. Och så satte sig den fruktansvärda processionen åter i rörelse för att uppsöka nya offer. De ”gick inte förbi något hus, varken stort eller litet, inte ens universitetet i Paris. . . . Morin fick hela staden att skälva av fruktan. . . . . Det var ett skräckvälde.” D’Aubigné, band 4, kap. 10.
Dessa offer dödades under fruktansvärd tortyr. Man sörjde hela tiden för att elden skulle hållas svag, så att dödskampen skulle vara så mycket längre. Men de gick döden till mötes som segervinnare. Deras fasthet var orubblig. Deras frid ostörd. Förföljarna insåg att de inte kunde rubba deras oböjliga uthållighet. De kände sig besegrade. ”Schavotter restes i alla delar av Paris och bålen tändes dag efter dag. Avsikten var att sprida skräck för kättarna genom att tända kättarbål på flera platser och bränna kättarna på olika dagar. Ändå var det evangelium som vann i längden. Hela Paris fick tillfälle att se vad slags människor den nya läran kunde åstadkomma. Martyrbålet blev den bästa talarstolen. Den stilla glädje som upplyste dessa människors ansikten, när de passerade förbi. . . på väg till avrättningen, deras hjältemod när de stod mitt ibland de bittra lågorna, den ödmjukhet de visade genom att förlåta all orätt emot dem, förvandlade i några fall människors vrede till medkänsla, deras hat till kärlek och vittnade med oemotståndlig vältalighet för evangelium.” Wylie, band 13, kap. 20
För att hålla raseriet uppe hos folket utslungade prästerna de mest fruktansvärda beskyllningar mot protestanterna. Deanklagadesföratthaplanlagtett blodbadpå katolikerna, störta regeringen och mörda konungen. De kunde inte framlägga det minsta bevis till stöd för sådana påståenden. Ända skulle det visa sig att dessa oroväckande profetior skulle gå i uppfyllelse, men under helt andra förhållanden och av helt andra orsaker. De grymheter som katolikerna utförde mot oskyldiga protestanter kulminerade i en fruktansvärd vedergällningsdag, då samma straffdomar som de hade påstått att nationen hade hotats av skulle under senare århundraden drabba konungen och hans undersåtar. Men denna revolution igångsattes av gudsförnekare, ja, av katolikerna själva. Det var inte grundläggandet av protestantismen utan utrotandet av den som 300 år senare skulle störta Frankrike i dessa fruktansvärda olyckor.
Överraskande spridning
Misstänksamhet, misstro och skräck rådde nu bland alla samhällsklasser. Under den allmänna oron blev det klart hur starkt den lutherska läran hade fått fotfäste hos demsomhade den högsta lärdomen, det största inflytandet och det ädlaste sinnet. Förtroendeposter och ärofulla ämbeten blev plötsligt lediga. Hantverkare, boktryckare, lärare, universitetsprofessorer, författare, ja, till och hovmän försvann. Hundratals människor flydde från Paris och gick i frivillig landsflykt. I många fall var detta den första antydan till att de bekände sig till Reformationen. Papisterna blev förvånade då de såg hur många det var som de inte hade misstänkt för att vara kättare. Dessa hade de tolererat i sin mitt. Deras raseri drabbade nu de skaror av obetydligare offer som de hade i sin makt. Fängelserna överfylldes. Själva luften tycktes förmörkad av röken från de brinnande bålen som tändes för dem som bekände sig tro på evangelium.
Frans I hade berömt sig av att vara ledare för den stora rörelse för vetenskapernas återupplivande som markerade början av 1500-talet. Han hade glatt sig över att kunna samla lärda män från alla länder omkring sig vid hovet. Denna kärlek till vetenskaperna, hans förakt för munkarnas okunnighet och skenhelighet, var delvis orsak till den grad av tolerans han visade gentemot Reformationen. Men driven av sin iver att utrota kätteriet utfärdade denne beskyddare av vetenskaperna en lag som förbjöd tryckning av böcker i Frankrike. Frans I utgör ett av många exempel på att intellektuell kultur inte är något skydd mot religiös intolerans och förföljelse. Genom en högtidlig offentlig ceremoni förpliktade sig Frankrike att utrota protestantismen. Prästerna krävde att den förolämpning som hade riktats mot de himmelska makterna genom att fördöma mässan, skulle sonas med blod. Konungen skulle dessutom på folkets vägnar offentligt godkänna de fruktansvärda planer som lades.
Den 21 januari 1535 fastställdes som dagen för denna högtidliga ceremoni. Hela nationens vidskepliga fruktan och blinda hat hade väckts. Gatorna i Paris var fyllda till trängsel av människor från alla delar av landet. Firandet av dagen skulle börja med en stor och imponerande procession. ”Husen vid de gator där processionen skulle dra fram, var draperade i svart. Med vissa mellanrum hade man rest altaren.” Vid varje port fanns det en fackla tänd till ära för det ”heliga sakramentet”. l daggryningen marscherade processionen upp till slottet. ”I spetsen bars fanor och krucifix från de olika kyrkoförsamlingarna. Därefter kom stadens borgare som gick två och två och bar facklor.” Bakom dem följde de fyra munkordnarna i sina säregna dräkter. Så kom en stor samling av berömda reliker. Efter dessa red furstliga prelater i purpurfärgade och scharlakansfärgade mantlar, prydda med ädelstenar. Det var en färggrann och glittrande procession.
”Biskopen av Paris bar hostian under en praktfull tronhimmel. . . som hölls av fyra prinsar. . . Efter hostian gick konungen. . . Frans I, som den dagen varken bar krona eller var klädd i kunglig ämbetsdräkt.” Med ”blottat huvud och nedslagen blick och med ett litet vaxljus i handen” uppträdde konungen av Frankrike ”som en ångerfull syndare”. Wylie, band 13, kap. 21. Vid varje altare böjde han sig i djup ödmjukhet, men inte i sorg över de laster som hade besmittat hans egen själ eller över det oskyldiga blod som han hade besmittat sina händer med. Nej, han gjorde bot för den dödssynd som begicks av hans undersåtar då de vågade fördöma mässan. Efter honom kom drottningen och de högsta ämbetsmännen i landet. De gick också två och två och bar tända facklor.
En del av dagens högtidligheter bestod i att konungen höll ett tal i biskopens stora slottssal för de högsta ämbetsmännen i riket. Med sorgfyllt ansikte trädde han fram inför dem. Med stor vältalighet uttalade han sin klagan över den ”förbrytelse, hädelse, sorg och skarn” som hade drabbat nationen. Han uppfordrade varje trofast undersåte att hjälpa till med att utrota det fruktansvärda kätteri som hotat Frankrike med undergång. ”Så sant som jag, mina herrar, är er konung”, sade han, ”vill jag tillåta er att hugga av bägge mina ben om jag visste att de var besmittade med denna avskyvärda ruttenhet. . . Och vidare skulle jag inte skona något av mina egna barn om de var angripna av den. . . Jag skulle personligen överlämna dem och offra dem åt Gud.” Gråten bröt hans röst och hela församlingen grät och utbröt enstämmigt: ”Vi vill leva och dö för den katolska religionen.” D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 4, kap. 12.
Avvisad gåva
Ett fruktansvärt mörker hade sänkt sig över den nation som hade förkastat sanningens ljus. Guds nåd som ”uppenbaras till frälsning för alla människor” hade uppenbarats. Men Frankrike hade avvisat gåvan och valt mörkret framför ljuset. Det hade bevittnat Guds nåds kraft och helgelse i människohjärtat. Tusentals hade gripits av den gudomliga kraften. Städer och byar hade upplysts av dess härliga strålglans. De hade förkastat den himmelska gåva som de hade fått erbjudande om. De hade kallat det onda gott och det goda ont så länge, att de fallit offer för sitt eget självbedrägeri. Om nu folket verkligen trodde att de gjorde Guds vilja när de förföljde hans barn, så var de ändå trots sin uppriktighet inte oskyldiga. Det ljus somskulle ha räddat dem från att bli bedragna och från att befläcka sina själar med blodsskuld hade de medvetet förkastat.
Just i den stora katedral där, närmare 300 år senare, förnuftets gudinna skulle sättas på sin tron av en nation som hade glömt den levande Guden, lovade de under högtidlig ed att utrota kätteriet. Åter satte sig processionen i rörelse. Frankrikes representanter började genomföra den uppgift som de under ed hade lovat att fullfölja. ”Med korta mellanrum hade schavotter rests. På dessa skulle de protestantiska kristna brännas. Man hade ordnat det så att elden skulle tändas i det ögonblick konungen närmade sig. Processionen skulle stanna för att bevittna fullföljandet av dödsstraffen.” Wylie, band 13, kap. 21. Den fruktansvärda tortyr som Kristi vittnen blev föremål för, är så fruktansvärd att vi inte skall relatera den i detalj. Men dessa martyrer vacklade inte ett ögonblick. En av dem svarade då han blev uppfordrad att avsvärja sig sin tro: ”Jag tror bara på det som profeterna och apostlarna tidigare har förkunnat, det som alla de heliga trodde på. Min tro är så fast förankrad i Gud, att den skulle kunna stå emot helvetets förenade makter”. D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 4, kap. 12.
Schavottens skugga
Gång på gång stannade processionen vid tortyrplatserna. Då den kom tillbaka till utgångspunkten vid det kungliga slottet skingrades folkskarorna. Konungen och prelaterna drog sig tillbaka, väl tillfreds med dagens förhandlingar och glada över att den uppgift nu hade påbörjats, som skulle fortsättas till dess att kätteriet var helt utrotat.
Det fredens evangelium som Frankrike hade förkastat blev tyvärr grundligt utrotat. Följden därav skulle i sanning bli fruktansvärd. Den 21 januari 1793, exakt 258 år efter den dag då Frankrike högtidligt lovade att utrota Reformationen, gick en annan procession i ett helt annat syfte genom Paris’ gator. Åter spelade konungen huvudrollen. Åter rådde förvirring och vilda rop. Också nu krävde man fler människooffer. Åter kunde man se de svarta schavotterna. Och åter blev dagens händelser avslutade med fruktansvärda avrättningar. Ludvig XVI blev själv under strid med sina fångvaktare och skarprättare släpad fram till giljotinen, där man med våld höll honom fast till dess att bilan föll och hans avhuggna huvud rullade ned för schavotten.” Wylie, band 13, kap. 21.
Konungen var heller inte det enda offret. I närheten av samma plats dödades tvåtusen åttahundra människor i giljotinen under skräckväldets blodiga dagar.
Reformationen hade öppnat Bibeln för världen. Den upplyste människorna om Guds lags föreskrifter och framhöll för dem hur nödvändigt det är att lyda dess undervisning. I sin oändliga kärlek hade Gud uppenbarat sitt rikes lagar och grundsatser för människorna. Herren hade sagt: ”I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas eder såsom vishet och förstånd av andra folk. När de få höra alla dessa stadgar skola de säga: ’I sanning, ett vist och förståndigt folk är detta stora folk’.” 5 Mos. 4: 6. Då Frankrike förkastade Guds gåva, banade det vägen för anarki och ruin. Det oundvikliga resultatet av lagen om orsak och verkan var revolutionen och skräckväldet.
Långt innan den förföljelse började som plakaten hade gett anledning till, hade den tappre och ivrige Farel blivit tvingad att lämna sitt fosterland. Han reste till Schweiz, där han byggde vidare på Zwinglis arbete att göra folket vänligt stämt mot Reformationen. Han tillbringade sina senare år här men fortsatte att utöva ett stort inflytande på Reformationen i Frankrike. Under de första åren av sin landsflykt arbetade han framför allt för att utbreda evangelium i sitt fosterland. Han använde en stor del av sin tid till att predika bland sina landsmän som bodde i närheten av gränsen. Här följde han kampen med outtröttlig vaksamhet och hjälpte till med sina uppmuntrande ord och goda råd. Andra av de landsförvista hjälpte honom att översätta de tyska reformatorernas skrifter till franska. Dessa skrifter blev tillsammans med den franska bibeln tryckta i stora upplagor. Med hjälp av kolportörer såldes dessa skrifter vida omkring i Frankrike. Kolportörerna fick dem billigt och förtjänsten gjorde att de kunde fortsätta arbetet.
Farel började somfattig skollärare i Schweiz. Han reste till ett avsides liggande samhälle och började där undervisa barnen. Utöver de vanliga skolämnena införde han försiktigt bibliska sanningar. Han hoppades att med hjälp av barnen kunna upplysa föräldrarna. Det var några som trodde. Prästerna ingrep emellertid och stoppade arbetet. De vidskepliga bönderna övertalades att motsätta sig det. ’Detta kan inte vara Kristi evangelium”, påstod prästerna ”eftersom predikan inte åstadkommer fred utan strid.” Wylie, band 14, kap. 3. Farel gjorde som de första lärjungarna. När han förföljdes i en stad flydde han till en annan. Från stad till stad och från samhälle till samhälle gick han till fots, utsatt för hunger, kyla och utmattning, samtidigt som hans liv överallt var i fara. Han predikade på torgen, i kyrkorna och ibland ifrån predikstolarna i domkyrkorna. Några gånger fann han kyrkan tom. Ibland blev hans predikan avbruten av rop och hån. Han blev flera gånger släpad ned ifrån predikstolen med våld. Mer än en gång gick pöbeln lös på honom och slog honom till dess att han nästan var död. Men han gav inte upp. Fastän han många gånger trängdes tillbaka gick han på nytt till anfall med outtröttlig energi. Han fick vara med om att städer och byar som hade varit starka fästen för påvedömet, öppnade sina portar för evangelium. Den lilla församling där han först hade arbetat, tog emot Reformationen. Också städerna Murten och Neuchâtel förkastade de katolska ceremonierna och avskaffade användandet av helgonbilder.
Med vapen under kapporna
Farel hade länge önskat resa protestanternas fana i Genève. Om denna stad vanns skulle den bli en medelpunkt för Reformationen i Frankrike, Schweiz och Italien. Med detta i tankarna hade han fortsatt sitt arbete, till dess att många av städerna och byarna omkring staden hade vunnits. Därefter reste han med en enda följeslagare in i Genève. Men han fick bara tillåtelse att hålla två predikningar. Prästerna som förgäves hade försökt få de världsliga myndigheterna att fördöma honom, kallade in honom till ett kyrkomöte. Prästerna kom till detta möte med vapen under sina kappor, fast beslutna att ta hans liv. Dessutom hade en rasande pöbelhop, beväpnad med klubbor och svärd samlats utanför rådhuset för att gripa honom om han på något sätt skulle lyckas komma undan. Men han blev ändå räddad genom att några statliga ämbetsmän var närvarande med beväpnade män. Tidigt nästa morgon blev han och hans ledsagare förda över sjön till en trygg plats. Hans första försök att förkunna evangelium i Genève var slut.
Till nästa försök blev ett anspråkslösare redskap utvalt. Det var en ung man med ett utseende så ödmjukt att han blev kyligt bemött till och med av Reformationens bekännande vänner. För vad skulle en sådan kunna utföra, där Farel hade blivit avvisad? Hur skulle någon med så föga mod och erfarenhet kunna stå emot den storm, för vilken den starkaste och modigaste hade blivit tvungen att fly? ”lcke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot.” Sakarja 4: 6. ”Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam.” ”Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.” 1 Kor. 1: 27, 25.
Denne unge man, Froment, började som skollärare. De sanningar han undervisade barnen om i skolan upprepade de hemma. Föräldrarna kom snart för att höra Bibeln bli förklarad. Skolan fylldes av uppmärksamma lyssnare. Många exemplar av Nya testamentet och många traktater delades ut. Dessa lästes av många som inte vågade komma öppet för att lyssna till den nya läran. Efter en tid blev också denne arbetare tvungen att fly. De sanningar han hade förkunnat hade emellertid funnit vägen till folkets hjärta. Reformationen hade fått fotfäste. Den fortsatte att växa i styrka och omfattning. Predikanterna kom tillbaka. Genom deras ansträngningar blev den protestantiska gudstjänsten till slut införd i Genève.
Staden hade redan förklarat sig vara för Reformationen, då Kalvin vandrade in genom stadsportarna efter att ha vandrat omkring under olika förhållanden. Han kom tillbaka från sitt sista besök i sin fädernestad och var på väg till Basel. Då han fann att vägen var besatt av Karl V:s soldater blev han emellertid tvungen att ta omvägen genom Genève.
Vid detta besök såg Farel Guds finger. Även om folket i Genève hade bekänt sig till Reformationen fanns ännu mycket att göra där. Det är inte som samhälle, utan som individer människorna blir omvända till Gud. Pånyttfödelsen måste ske i hjärtat genom den helige Andes kraft och inte genom rådsförsamlingars beslut. Även om folket i Genève hade kastat av sig det katolska oket, kunde de inte lika lätt utrota de laster som hade härjat under dess herravälde. Det var inte någon lätt uppgift att grundlägga evangeliets principer eller att göra folket värdigt den ställning som Guds försyn tycktes ha kallat dem att inta.
Farel var övertygad om att han i Kalvin hade funnit en man som han kunde samarbeta med i denna verksamhet. I Guds namn bad han den unge evangelisten att stanna kvar och arbeta. Kalvin blev förskräckt. Timid och fredsälskande som han var, ryggade han tillbaka för kontakten med de djärva, självständiga och våldsamma invånarna i Genève. Hans svaga hälsa och lust att studera gjorde att han sökte ett mer tillbakadraget liv. Han ansåg att han bäst skulle kunna befrämja Reformationens sak med pennan i handen. Därför ville han finna en stilla, avskild plats där han kunde studera och genom pressen undervisa och bygga upp församlingarna. Men Farels högtidliga förmaning blev för honom som en kallelse från himmelen. Han vågade inte vägra att ta emot den. Det blev för honom, sade han, ”som om Guds hand hade räckts ut från himmelen och att den gripit tag i honom och satt honom oryggligt fast på den plats som han så otåligt längtat efter att kunna lämna”.
D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 9, kap. 17.
Vid denna tid hotade stora faror protestanternas sak. Påvens förbannelser dundrade mot Genève. Mäktiga nationer hotade att ödelägga staden. Hur skulle denna lilla stad kunna stå emot det mäktiga prästvälde som så ofta hade förödmjukat konungar och kejsare? Hur skulle den kunna klara sig mot de stora härar som anfördes av världens mäktigaste segerherrar?
Överallt inom kristenheten hotades protestantismen av mäktiga fiender. Reformationens första segrar var förbi. Rom hade samlat nya krafter i förhoppning om att kunna fullborda utplånandet. Vid denna tid instiftades jesuitorden, den mest samvetslösa, grymmaste och mäktigaste av de organisationer som stödde påvedömet. Jesuiterna var helt avskurna från jordiska band och från alla intressen för mänskligheten. De hade dödat alla den naturliga kärlekens krav. De hade helt och hållet tystat förnuftets och samvetets röst. De erkände ingen annan regel, inte något band än sin ordens regler. De hade ingen annan förpliktelse än att utvidga dess makt. (Se ”Tillägg”.)
De som hade tagit emot Kristi evangelium hade fått kraft att möta faror och gå igenom lidanden. De vek inte tillbaka för kyla, hunger, svarigheter och fattigdom De höjde sannings fana trotsfängelse, sträckbänk och bål. Jesuiterna kämpade mot dem, besjälade av en fanatism som gjorde det möjligt för dem att uthärda liknande faror. De stod emot sanningens makt med list och förställning. Ingen förbrytelse var så stor att de inte kunde begå den. Inget bedrägeri var för lumpet för att de inte skulle kunna ta del i det. Ingen förställning var så listigt uttänkt, att de inte kunde tillämpa den. De hade avlagt löfte om evig fattigdom. De tänkte emellertid bara på hur de skulle kunna skaffa sig rikedom och makt, för att med hjälp av dessa medel störta protestantismen och återupprätta den påvliga dominansen.
De blev konungars rådgivare
När de uppträdde som medlemmar av sin orden tog de på sig en from attityd. De besökte fängelse och sjukhus. De hjälpte sjuka och fattiga. De sade sig ha försakat världen och bar Jesu heliga namn. De gick därför omkring som han och gjorde gott. Men under detta oklanderliga yttre doldes ofta de syndigaste och farligaste avsikter. En grundprincip i deras orden var att ändamålet helgar medlet. I överensstämmelse med denna regel var det inte bara
Händelsernas Vändningar
tillåtet utan till och med hedervärt att ljuga, stjäla, mörda och avlägga falsk ed, när det var fördelaktigt för att befrämja kyrkans intressen. Under olika förklädnader trängde jesuiterna in i statens ämbeten. De steg så högt att de blev konungars rådgivare och bestämde nationernas politik. De blev tjänare för att kunna spionera på sina herrar. De upprättade högskolor för furstarnas och adelsmännens söner och skolor för det vanliga folket. Även barn från protestantiska hem lärdes ta del i påvliga ceremonier. Hela den katolska gudstjänstens prakt och ståt utvecklades för att förvirra sinnet och vädja till fantasin. Den frihet som föräldrarna hade arbetat och lidit för, blev sålunda förrådd av deras barn. Jesuiterna utbredde sig snabbt över hela Europa. Vart de kom fick påveväldet nytt liv.
För att ge jesuiterna större makt utfärdade påven ett edikt och påbjöd att inkvisitionen skulle återupprättas. (Se ”Tillägg”.) Trots den allmänna avsky som människor kände för denna fruktade domstol till och med i katolska länder återinfördes den av de påvliga regenterna. Skändliga illdåd, alltför brutala för att kunna tåla dagsljuset, återupprepades i hemliga fängelsehålor. I många länder blev tusentals och åter tusentals av folketsfinaste söner och döttrar, de ädlaste och noblaste, de klokaste och högst utbildade, fromma och gudhängivna församlingsvårdare, framstående vetenskapsmän, begåvade konstnärer och duktiga hantverkare mördade eller tvingades att fly till andra länder.
Sådana var de medel som Rom använde för att släcka Reformationens ljus, beröva människorna Bibeln och återinföra den mörka tidsålderns okunnighet och vidskepelse. Men genom Guds välsignelse och genom det trofasta arbete som utfördes av de ädla män som hade kallats av Herren att vara Luthers efterföljare, blev protestantismen bevarad ifrån undergång.
Det var inte genom gunst eller vapen från furstarna som Reformationen fick sin kraft. I de minsta länder, bland de ringaste och svagaste nationer fann den sina starkaste fästen. Det vår det lilla Genève som befann sig mitt ibland fiender som gick till verket för att störta påvedömet. Det var Holland som på sina sandbankar vid Nordsjön kämpade mot Spaniens tyranni. Spanien var på den tiden ett av de största och mest välbärgade länderna. Det var Sverige som vann segrar för Reformationen.
Under närmare 30 år arbetade Kalvin i Genève, först för att grundlägga en församling som höll sig till Bibelns rena moral och därefter för att göra sitt för att Reformationen skulle utbredas över hela Europa. Hans liv som offentlig ledare var inte felfritt. Inte heller var hans lära fri från villfarelse. Ändå var han ett Herrens redskap att förankra människor i tron på de stora bibelsanningarna. Dessa var mycket viktiga vid denna tidpunkt för att hävda protestantismens grundsatser emot påveväldet, som nu försökte att vinna tillbaka sin makt. De var också väsentliga för att befrämja ett helgat och ödmjukt liv i Reformationens församlingar, i stället för den stolthet och det fördärv som hade sin upprinnelse i Roms läror.
