Händelsernas Vändningar

sina skräckslagna och upplösta styrkor. Trots sina yttersta ansträngningar blev han själv dragen med i de flyendes massor. Nederlaget var fullständigt. Åter föll ett väldigt byte i segerherrarnas händer.

För andra gången flydde en väldig här av modiga krigare. Det hjälpte inte att de var utbildadeochrustadeförkamp.SoldaterfråndemäktigasteländernaiEuropaledhärnederlag inför en hittills liten och svag nation. Här såg man gudomlig makt uppenbarad. Angriparna greps av en övernaturlig fruktan. Den som tillintetgjorde Faraos härar i Röda havet, och som drev midjaniternas härskaror på flykt framför Gideon och hans 300 man och som på en natt utrotade den stolta, assyriska hären hade ännu en gång räckt ut sin hand för att förlama förtryckarens makt. ”Där överföll dem förskräckelse, varest intet förskräckligt var; ty Gud förströdde deras ben, när de lägrade sig mot dig. Så lät du dem komma på skam, ja, Gud förkastade dem. Ps. 53: 6.

Försåtlig överenskommelse

De påvliga ledarna förlorade nu tron på att kunna segra med maktmedel. I stället började de använda sig av diplomati. En förlikning ingicks. Skenbart gav man böhmarna religionsfrihet. Men i själva verket förråddes de i romarkyrkans våld. Böhmarna hade ställt upp fyra punkter som förutsättning för att ingå fred med Rom. Ohindrat förkunnande av Bibeln. Hela församlingens rätt att ta del av både brödet och vinet i nattvarden samt användandet av modersmålet vid gudstjänsten. Prästerskapet skulle vara uteslutet från varje borgerlig ställning och myndighet. De borgerliga domstolarna skulle avgöra varje rättssak vid fall av förbrytelse, oavsett om den begåtts av präster eller av vanligt folk. De påvliga myndigheterna gick till sist med på ”att husiternas fyra artiklar skulle antas, men att ratten att tolka dem, dvs. bestämma deras exakta innebörd, skulle vila på kyrkomötet eller med andra ord påven och kejsaren”. Wylie, band 3, kap. 18. På denna grund upprättades en traktat. Genom förställning och svek uppnådde kyrkan det som den inte hade kunnat vinna genom strid. När de själva skulle tolka de husitiska artiklarna såväl som Bibeln, kunde de nämligen förvanska deras betydelse såsom det bäst passade deras egna planer.

En hel del av folket i Böhmen, som insåg att deras frihet var såld, kunde inte samtycka till den överenskommelse som ingåtts. Det uppstod oenighet och splittring som förde till inbördeskrig och blodsutgjutelse. I denna strid föll den ädle Prokop och därmed var det slut på böhmarnas frihet. Sigismund som hade förrått Hus och Hieronymns blev nu konung i Böhmen. Utan hänsyn till att han genom ed hade förpliktat sig till att försvara böhmarnas rättigheterbörjadehan genastattstödjapåvedömet. Menhanfickfögaglädjeavattvaravasall åt Rom. Under 20 år hade hans liv varit fyllt av möda och faror. Hans härar hade förminskats. Hans medel hade utsugits under en lång och fruktlös kamp. Efter det att han hade härskat i ett år, dog han och efterlämnade riket på gränsen till inbördeskrig. Hans namn har inför eftervärlden blivit ett namn som har varit brännmärkt av vanära.

Förvirring, strid och blodsutgjutelse fortsatte under lång tid. Återigen gjorde främmande härar intrång i Böhmen. Inre stridigheter fortsatte att plåga landet. De som troget höll sig till evangelium utsattes för blodig förföljelse. Då deras tidigare trosfränder hade undertecknat en överenskommelse med Rom, tillägnade de sig den romerska kyrkans villfarelser. De som höll fast vid den gamla tron slöt sig samman i en särskild församling som fick namnet ”Brödraförsamlingen” eller Herrnhutarna. På det sättet utsatte de sig för förbannelser från alla håll. Men de stod fasta. De tvingades att söka sin tillflykt till skogar och bergshålor, men de fortsatte att samlas för att läsa Bibeln och hålla gudstjänst.

I hemlighet sände de ut missionärer till olika länder. Dessa fick veta att det fanns ”spridda anhängare av sanningen, några få i en stad och några få i en annan, allesammans liksom de själva utsatta för förföljelse. Vidare fick de veta att det i Alperna fanns en gammal församling som byggde på Bibelns grund och protesterade mot den romerska kyrkans hedniska korruption.” Wylie, band 3, kap. 19. Denna nyhet togs emot med stor glädje och en brevväxling började med de valdensiska kristna.

Genomförföljelsens natt höll böhmarna med stor uthållighet fast vid evangelium. Under den mörkaste tiden riktade de alltjämt blicken mot horisonten, likt människor som väntar på morgonen. ”De levde i en ond tid. . . men de kom ihåg de ord som först hade uttalats av Hus och upprepats av Hieronymus, att det måste gå hundra år innan dagen skulle gry. Dessa ord var för taboriterna, dvs. husiterna, vad Josefs ord var för stammarna i fångenskapen: ’Jag dör, men Gud skall förvisso se till eder, och föra eder upp från detta land’.” (1 Mos. 50: 24.)

Wylie, band 3, kap. 19. Den senare delen av fjortonhundratalet fick bevittna brödraförsamlingens långsamma men säkra tillväxt. Fastän de långt ifrån fick vara ostörda levde de under jämförelsevis fredliga förhållanden. Vid början av femtonhundratalet hade de tvåhundra församlingar i Böhmen och Mähren.” Ezra Hall Gillett, Life and Time of Johan Hus, band 2, sid. 570. ”Så pass talrik var den skara som undgick den våldsamma ödeläggelsen genom eld och svärd. De fick se den gryende dag som Hus hade förutsagt.” Wylie, band 3, kap. 19.

Kapitel 7 Ensam mot de maktägande

Martin Luther var en trogen anhängare av påvekyrkan. Men när Guds Ord lyste upp hans förmörkade tänkande, blev han Guds mäktiga redskap att ge Bibeln till folket. Främst bland dem som kallades att leda den kristna kyrkan ut ur påvedömets mörker och in i ljuset av en renare lära, stod Martin Luther. Han var ivrig, nitisk och gudhängiven. Han stod främmande för all fruktan, hade en fast tro på Gud och erkände ingen annan grund för tron än Bibeln. Detta gjorde honom till en man för sin tid. Genom honom utförde Gud ett stort verk för att reformera kyrkan och upplysa världen.

I likhet med de första förkunnarna av evangelium kom Luther från de fattigas led. Sin barndom tillbringade han i en oansenlig, tysk bondgård. Hans far arbetade dagligen som gruvarbetare för att skaffa de nödvändiga medlen för sonens utbildning. Det var hans mening att sonen skulle bli jurist, men Gud ville göra honom till en byggmästare i det stora tempel som sakta byggdes upp under århundradenas lopp. Försakelser, umbäranden och hård disciplin var den skola i vilken Gud förberedde Luther för hans stora livsuppgift.

Luthers far var en man med stark och aktiv läggning. Han hade stor karaktärsstyrka, var ärlig, handlingskraftig och rättfram. Han var trogen mot det som han betraktade som sin plikt, vilka följderna än skulle komma att bli. Hans klara, sunda förnuft kom honom att betrakta munkväsendet med misstro. Han blev därför mycket missnöjd då Luther utan hans medgivande gick i kloster. Det dröjde två år innan fadern försonade sig med sin son. Men hans åsikter var alltjämt oförändrade.

Luthers föräldrar ägnade stor omsorg åt sina barns uppfostran och utbildning. De försökte undervisa dem i kunskapen om Gud och i utövandet av kristliga dygder. Fadern bad ofta, medan sonen hörde på, om att barnet skulle komma att tänka på Herrens namn och en gång vara med omatt befrämja hans sanning. Varje tillfälle till moralisk och andlig utveckling som deras arbetsamma liv bjöd på, blev påpassligt utnyttjat av dessa föräldrar. De försökte att allvarligt och uthålligt fostra sina barn till att leva ett fromt och nyttigt liv. På grund av sin fasthet och viljestyrka kanske de ibland var litet väl stränga. Men även om reformatorn insåg att de i vissa avseenden hade gått felaktigt fram, berömde han mer än han klandrade deras stränghet.

Luther sändes tidigt till skolan. Där mötte han både hårdhet och även våld. Hans föräldrar var fattiga. Då han reste hemifrån för att gå i skola i en annan stad, måste han till att börja med skaffa sig levebröd genom att gå från hus till hus och sjunga. Han fick ofta svälta. De dystra, vidskepliga föreställningar som människor på den tiden hade om religionen, fyllde honom med fruktan. Han kunde lägga sig på kvällen med betryckt sinne. Framtiden såg mörk ut, därför att han ständigt tänkte sig Gud som en hård, obarmhärtig domare, en fruktansvärd tyrann i stället för som en kärleksfull Fader i himmelen.