Min trädgård 2 × 30 reflektioner
Monika Gora
min tr채dg책rd 채r tryckt i en upplaga av 200 exemplar, varav detta 채r nummer
Mina tidigaste minnen har en mycket tydlig koppling till allt det som finns utomhus .
Till upplevelser av landskapets fukt och torrhet, hetta och kyla. Växter, djur och småkryp som fanns där, ljud och dofter. Minnen som vaknar till liv först vid ett igenkännande, som en inbyggd kompass för en specifik hemvist.
Intryck från fjärran, platser som jag vill minnas .
Min nen som jag vill minnas och därför återupprepar om och om igen. Min trädgård som ett lapptäcke av hemmagjorda souvenirer.
Kanske hänger det ihop med åldern .
Det här med att sätta bo, söka efter förankring. Illusionen av att man ska par en plats för framtiden. En plats som man kan åldras med. Träd att växa med. Ändå vill många äldre slippa träd, hellre sågar de ner dem, skapar gläntor och odlar grönsaker. Kommer jag också att börja tycka illa om trä den?
Man behöver inte ha trädgård för att uppleva natur .
Man behöver inte ha en egen trädgård för att ha träd gårdsupplevelser. Naturupplevelser blir mer storslagna och varierade om man tar sig dit där de finns. När jag promenerar genom ett främmande villaområde kan jag känna fler dofter, se fler olika växter, få fler intryck och upplevelser. Min egen trädgård är avskildhet och stillhet, långsamhet på gränsen till tristess. Försjunkenhet i detal jer, meditation.
Trots att jag hoppar över beskrivningar av natur och
älskar jag att färdas genom land skap, att vara i dem. Gå, cykla, köra bil, åka tåg, flyga. Insupa landskap av alla möjliga sorter, sköljas av dem, vara i rörelse. Inte behöva ta hand om något. Helt glöm ma mina trädgårdsambitioner.
landskap i romaner
Det som gör trädgården till min trädgård är engagemanget .
Viljan att forma, skapa, lägga sig i. Och respon sen, trädgården reagerar på det jag gör! Det är som ett husdjur som omsluter en och blir beroende, gör mig be roende. Jag arbetar i den, jag äger marken, jag bestäm mer över den. Den bestämmer över mig. Ett utbyte, en symbios. Mitt kungarike där jag, till synes, har full kon troll.
Varje gång jag har varit borta och kommer tillbaka upptäcker jag att trädgården har förändrats . Den har vuxit.
Jag blir glad av att den växer, av kraften i allt det som växer. Växtkraften överraskar, smittar av sig. Trädgården är ett laboratorium, min plats där jag kan avläsa tiden, den korta och den långa, förändringarna.
Jag tänker tanken ibland, då när jag känner mig för bunden, för fjättrad vid den här markplätten, för tyngd av allt som skall göras och allt växande som ska hinnas ifatt. Du tycker ju så mycket om alla dina träd, säger min dotter. Du kan inte lämna dem. Jag kommer helt säkert att lämna dem, jag vet bara inte när.
Snart är det dags att ge sig av.
Min tidiga barndoms landskap hade förstås gränser.
De gränserna minns jag inte. Men jag minns att jag över skred dem. Sprang på gräsmattor där det stod ”Gräs mattan får ej beträdas”, pallade frukt och plockade en och annan blomma. Klättrade över staket. I trean lekte jag ofta en lek. En cirkel ritades i gruset och delades i lika många sektorer som deltagare. Istället för att kasta tär ning kastade vi kniv. Det gällde att kasta så att kniven hamnade i en sektor intill ens egen och stod väl förank rad i marken. Därefter drog man ett streck med kniven och kunde på så vis erövra mark från en motspelare. Den gamla gränsen suddades ut och den nya gällde.
Jordbruks mark som har styckats av i tomter vilka har bebyggts med fristående hus, alla olika. Vissa tomter styckades av ytterligare, nya hus byggdes på de avstyckade markbitar na. En stor del av min trädgård styckades av innan den blev min. Det är lite svårt att komma över den förlusten, trots att jag inte var med. Den i början mycket väl artiku lerade nya gränsen är nu knappt avläsbar, det nakna planket övervuxet och dolt. Trädgården omstrukturerad, fullt funktionell trots amputationen. Ingen kan ana att det var annorlunda förr. Ändå kan jag ibland titta ut från andra våningen och föreställa mig hur det såg ut när trädgården var hel. Trädgården ligger i ett vanligt villaområde.
Min trädgård följer en mall av vedertagna attribut ;
häck med grind mot gatan, gräsmatta, blommor, frukt träd, buskar, flaggstång, hus. Allt någorlunda väl under hållet. Jag anpassar mig till de oskrivna reglerna, det är ändå rätt praktiskt. Ännu mer praktiskt om man följer mallen ännu mer; gör gräsmattan större, har färre träd, i mindre storlek, sätter mer sten. Väljer färre växter över huvudtaget, helst sådana som växer riktigt långsamt.
Som ung tyckte jag inte om trädgårdsarbete .
Jag tycker inte heller om det nu, om jag skall vara uppriktig. Jag måste tvinga mig till det först. Ju mer jag arbetar i träd gården desto mer sugs jag in i det. Jag blir besatt av att förverkliga nästa och nästa trädgårdsidé. Av att skapa min värld. Jag glider obemärkt över i ett annat tillstånd. Jag börjar tro att trädgården behöver mig för att utveck las till det bästa. Någonstans där när min kommer in i bilden upphör det att vara ett arbete. Det blir ett sätt att vara, ett förhållande.
Jag vill att min trädgård skall likna natur .
Jag härmar naturen. Flodbädd, tallskog, bokskog, äng, skogsglänta. Jag avstår från att härma ett vardagsrum, härmar hellre natur. Ändå är jag tillbaka där i vardagsrummet. Träd gården som vardagsrum, som förrum, som veranda till huset. Finns det några trädgårdar helt utan hus? Till och med den minsta kolonilott har något skjul, någon per gola eller något tak. Trädgården är marken runt huset, ett bihang, platsen där huset har slagit rot, valt att stå. Träd gården är en påverkan av den platsen, ett sätt att mar kera revir, ett tänjande och befästande av gränser, rums ligheter, nyttigheter, en scenografi, en inredning utom hus. Huset har en tendens att bli allt större, äta upp en allt större del av trädgården. Vi byggde till huset, min trädgård blev mindre. Sedan hände det ofattbara; gran nen rev sitt stora uthus.
Den är så enkel att ta hand om, som en naturtomt . Ändå
är den inte en naturtomt, allt är anlagt, bestämt. Naturen är det som smyger sig på: maskrosorna, kirskålen, de små underliga växterna i stenfogarna, trädens frökapslar som har blivit små söta plantor som precis har börjat sina 100-åriga liv. Jag kan förundras över dem innan jag rycker upp dem, förkortar deras liv till några månader el ler på sin höjd år. Jag är som ett betesdjur som håller kulturlandskapet öppet. Jag rycker upp det som har sla git rot, inte för att jag är elak utan för att det är min mänskliga natur att göra så, beta fram mitt utrymme. Jag tar den plats jag behöver för att fullfölja min formgivning av naturen.
Det bor en mus i min trädgård .
Jag har sett den vid flera tillfällen under årens lopp. Musen måste nu vara minst 6 år gammal. Alltid på samma plats, vid ett stort bestånd av en växt med stora styva vintergröna blad, ett palats för en mus. Alltid bara en mus. Den är svår att upptäcka. Lite prassel i bladen, något som ser ut som en oansenlig liten fågel som har ett ärende på marken och som när den ser mig försvinner mycket snabbt in under bladen. På rörelsen förstår jag att det inte är en fågel. Ibland, mycket sällan, springer den in under första bästa blad och sätter sig där och tror att den inte syns. Den är ofatt bart liten och späd, charmerande söt med spetsig nos och stora svarta ögon som inte verkar se så bra i dags ljus. Någon föreslog att jag skulle ta död på den: ”När man ser en mus finns det flera”. Jag tänker verkligen inte ha ihjäl den. I alla fall så länge som den inte har för avsikt att flytta in i huset.
Här finns förstås fåglar, många olika fåglar .
Bland dem utmärker sig de lössläppta koltrasthannarna som sjunger i hopp om ytterligare en, och ytterligare en ny kärlek, sommaren igenom. De är fantastiska. En sådan beundransvärd drift och sångröst. De är lite sämre på att få sina ungar att överleva. Även om jag inte kan se ett enda av deras bon ser jag spåren av katterna, skatorna, måsarna, eller vilka det nu är som äter upp deras ungar och lämnar äggskal och dunspår på gräsmattan. Jag in ser att jag borde hjälpa dem på något sätt, som tack för att jag får lyssna till sången och som bevis på uppskatt ning. Jag låter dem palla mina smultron, men de kanske önskar sig ett eget hus, en alldeles egen koltrastholk?
Vissa djur stannar, andra passerar, vissa blir ofrivilliga gäster i trädgården .
En liten rovfågel tappade sitt byte, en skata, lika stort som den själv. Den plockade upp det och flydde men fastnade med bytet i nätstängslet i buskagen in mot grannen. Vi stirrade en stund på var andra. Fågeln med en intensiv och kristallklar blick, trots en miserabel belägenhet. Den låg i en konstig ställning fastklamrad mellan sitt byte och staketet. Jag gick iväg och gav den fri lejd mot himlen. Den döda skatan låg kvar. Rovfågeln brydde sig inte längre om bytet. Katterna kom och slogs om det på kvällen.
Oli ka träd, nära trädgårdens yttergränser. De arter jag tycker om, vissa sällsynta. Träd som fäller sina blad och träd som förblir vintergröna. Vissa av dem blommar eller pro ducerar frukter. Jag fick in en hel del på en två meter bred och nittio meter lång markremsa. Ett utrymme vid tomt gränsen, där man egentligen inte borde plantera träd av hänsyn till grannar. En mycket hög trädhäck, en illusion av skog. En komposition där de olika träden nu har an passat sig till varandra i en kamp om platsen. De växer på höjden och väller ut åt sidorna. När vi flyttade in började jag med att plantera träd.
Min älskade tall med mjuka långa tunna barr finns inte läng re. Det tog lång tid för den att dö. Jag råkade förgifta den under två somrar i rad. Två riktigt torra och varma som rar. I slutet av den andra blev den allt mer hängig. Den fick en massa kottar, ville leva kvar genom sin avkomma. Kottarna blev aldrig mogna eller stora, den hade inte kraft nog till det. Jag förstod ingenting tills en expert be rättade för mig att det var helt säkert ogräsgiftet, det gift jag hade sprutat i fogarna mellan plattorna på uppfarten. Jag fick rådet att vattna så mycket som möjligt. Chansen att den skulle överleva var minimal men det var ändå en möjlighet. Jag vattnade varenda dag i flera veckor. Kra made trädet och bad om ursäkt. Men det hjälpte inte, tallen dog. Jag älskar träd, jag älskade speciellt mycket just det här trädet, jag dödade det i min iver att utrota ogräset.
Det är inte alltid det går som jag har tänkt mig.
Det finns häckar av buskar och det finns häckar av träd
Träd som ständigt klipps ner för att förbli buskar. Jag har en bokhäck ut mot gatan. Jag har planterat den själv och tycker om den varma glöden i den guldrostiga färgen på bladen. De sitter kvar hela vintern, ända intill bladsprickningen. Det är bara på ung plantor som bladen sitter kvar som ett täcke för att vär ma dem. Bokarna kämpar hela tiden emot, strävar upp åt, vill bli stora och vuxna. Jag klipper om och om igen, håller dem omogna. Speciellt topparna måste skäras ner. Toppen är trädets riktning och mål, det är där det vill växa som mest. Snitten blir sår som läks. Vissa läks inte så bra. Det blir en del konstiga knölar och sprickor i bar ken. Vissa grenar dör. När jag satte häcken var det några plantor som blev över. De fick ingå i skogsremsan vid norra tomtgränsen. Åtta plantor satta på samma avstånd som häckens men som har fått växa fritt. De är betydligt större och friskare, kala och nakna på vintern, på väg att bli stora.
som ser ut som buskar.
Det är ett långt gap i affektionsvärde mellan träden och de andra växterna .
Det fantastiska med träd är att jag kan klättra upp i dem. Jag kan också vara under dem. De kan vara mycket större än jag. De blir också större och större. Tillväxten är exponentiell, ökningen blir pro centuellt större och större för varje år. Jag vill inte vara som andra som får panik så fort det inte går att nå till trädets topp, ändå blir jag lite orolig. Jag har planterat för många.
Träden är bra för miljön . De förbättrar luften. De produ
cerar det syre vi behöver. ”Träd är bra” har alltid varit mitt mantra. Träden är dessutom vackra och komplexa. Ett träd är som en hel trädgård, de är tredimensionella träd gårdar i luftrummet. Nyligen fick jag veta att träden renar luften som vilket annat filter som helst. Dammet fastnar i filtret. Att ha stora träd i sin trädgård är som att vistas under en öppen dammsugarpåse. Jag älskar fortfarande träden. Jag mår bra nära dem, trots att de är dammiga.
Arbetet i trädgården ligger nära jordbrukets trivialitet .
Att hålla på med marken, att gräva sig ner och för lora horisontlinjen, att fastna på en plats och inte kom ma vidare. Utbytet ligger i att jag formar och skapar mitt revir på det sätt jag har tänkt ut, vad det nu må vara. Jag formar marken, växterna, bestämmer vilka djur som ska få leva på den här platsen. Exploaterar på mitt sätt.
Om man räknar in alla myrorna är populationen i min trädgård enorm .
Det är små svarta myror som får ving ar senare på sommaren och många av dem flyger iväg. Många blir dock kvar och fortsätter att bygga sina bon trots att jag gör allt för att de skall flytta. Är den här träd gården allt för dem? Den enda plats de känner till? De djur som är enstaka är lättare att tycka om än de som det finns väldigt många av. Även om de är små, även om de är ofarliga. De blir till ohyra. Ohyra och ogräs är som skräp, de har helt enkelt hamnat på fel plats. Frågan är var deras rätta plats är, var skall de få plats att leva?
Vi eldar i en stor låg grill .
Vi gör saker tillsammans eller bara eldar. Eldar upp det bortklippta, torra. Det blir en brasa nära marken, nästan på marken. En eld att sitta kring oavsett årstid. All veden kommer från trädgården, från det bortklippta i trädgården.
Min pappa blev alltid upprörd när jag diskade i rinnande varmt vatten .
Vi bodde i hyreshus och mitt varmvatten slösande hade ingen ekonomisk konsekvens för vår familj, ändå blev han upprörd. Och jag fortsatte att diska i rinnande vatten fast i smyg. Min miljömedvetenhet var nog mest romantisk. I min enfamiljshustillvaro blir den allt mer hushållande, ekonomisk och praktisk. Jag har slutat diska i rinnande varmt vatten.
Ljudet från motorsågar är det första vårtecknet .
Jag tycker illa om det ljudet, men förstår det. Jag har också köpt en motorsåg. Grannen lärde mig använda den på ett säkert sätt.
Efter den snabba och smidiga lösningen med Roundup, med dödlig utgång för tallen, uppstod ett vakuum . Vad
skall jag göra nu? Skall jag åter ligga på knä i flera dagar på min uppfart som brer ut sig som en enorm uttorkad krackelerad flodbädd av kalksten. Dra upp ogräs för ogräs? Finns det inget annat sätt att döda selektivt? Jag fick förslag om en annan lösning, en logisk fortsättning på eldandet i brasan; att bränna bort ogräset. Elden utplånar men inte helt, gräsen kommer igen, överlever, erövrar platsen i fogarna.
Trädgården varar bara den tid man har den .
Genom min trädgård ger jag mig tillkänna, mer än genom val av bil eller val av kläder. I trädgården exponerar jag mina drömmar. När jag släpper taget är den inte längre min trädgård. Det blir skog, eller någon annan köper marken och sågar ner träden, börjar om. En trädgård börjar om och om igen. Börjar om på nytt med varje ny ägare. Få är benägna att följa den förre trädgårdshärskarens plan.
Jag har bestämt mig för att studera mitt eget odlande, formulera vad jag egentligen gör och varför .
Jag kom mer ingenstans. Jag försöker samla mina tankar, skärpa dem. De störs hela tiden av att jag ser saker som be höver göras. Jag tar ett och annat ogräs, plockar av lite torra blad, klipper någon kvist, eller vattnar. Överslags handlingar, enkla sysslor som uppslukar, lugn och väl bekant monotoni. Jag får gå in inomhus för att destillera fram substans ur mina vaga trädgårdstankar, anteckna mina reflektioner. Jag går ut igen för att se vad som händer och vad som finns därute. Plockar in intryck, att pressa som blommor, till en samling.
Min trädgård – 2 × 30 reflektioner är formgiven av monika Gora & Johan Laserna språkgranskad av Måns Holst-Ekström och tryckt av holmbergs i malmö 2012 omslaget är gjort av spunnen plast som används till armering av jord i branta slänter ISBN 978-91-637-1472-6