Idyllienhoppet

Sprider hopp för sjuka och utsatta barn

Text: ROGER BJÖRKMAN Foto: LENA GRANEFELT samt Privata

Febrig och frusen satt Catrin Kylberg i en lagerlokal i södra Stockholm och såg Idyllienhoppets pengar försvinna i ett svenskt företagshaveri med produktion i Kina.

– Om du undrar vad som kan gå fel i en produktion så är det här ett perfekt exempel, säger hon. Trots motgångar och tvivel lyser i dag Idyllienhoppets stora klotlamporna runt om i landet.

Det såg flera gånger hopplöst mörkt ut under det utdragna, tålamodsprövande och komplicerade arbetet att tillverka och få hem de unika lamporna från Kina. Catrin Kylbergs uppfinningsrikedom och benhårda vilja att sprida ljus och hopp övervann en pandemi, två företagskonkurser och Huthirebeller i Röda havet.

Men låt oss ta det från början. Catrin och Richard Kylbergs dotter Leia gick bort 14 år ung efter tio års kamp med sin cancersjukdom. Familjens upplevelser under sjukdomstiden formade familjeprojektet och butiken Idyllien på Södra Kyrkogatan i Visby.

Idyllien producerar och säljer produkter vars överskott oavkortat används till att förbättra miljön för familjer med svårt sjuka barn. Bland annat finns klistermärken med busiga kaniner uppklistrade på sjukhusväggar runt om i landet.

På Visby Lasarett är de vägvisare till barnavdelningen. Allt framtaget i nära samarbete med Sveriges Lekterapeuter.

Arbetet Idyllienhoppet sprider hopp för sjuka och utsatta barn. Förutom försäljning från butiken i Visby har de en webshop, varje donerad krona går oavkortat till projektet. Det finns inga administrativa kostnader för projekten. – Vi får höra så många fina historier och kommentarer från föräldrar och andra anhöriga som uppskattar det vi gör, säger hon. Samarbetet med lekterapeuterna innebär att vi vet att vi gör rätt saker som gör mest skillnad för flest, säger Catrin Kylberg.

Idén till Idyllienhoppets uppladdningsbara och bärbara klotlampor, ställbara i olika färger för att sprida ljus och värme, kommer från familjen Kylbergs dotter Leia. Under familjens många sjukhusbesök noterade Catrin att Leia föredrog rum med en behagligare atmosfär än den lysrörens sterila och hårda funktionsljus gav. – Frekvenserna från lysrören kan skapa oro i kroppen, det vet man i dag, och det är väldigt svårt att skapa en lugn läkande miljö i den typen av belysning, säger Catrin.

Hon pratade med forskare på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) om hur läkningsprocesser påverkas av ljusets olika frekvenser och inledde några års detektivarbete för att hitta en producent i Sverige eller andra delar av Europa.

Hon upptäckte av en slump ett företag på Kungsholmen i Stockholm och kom fram till att produktion i Sverige inte var ekonomiskt försvarbart.

– Normalt jobbar vi inte med producenter långt bort i världen, men jag var tvungen att göra avkall på det. Skulle de här lamporna bli verklighet måste jag kompromissa med vår ambition med närproducerat, förklarar hon.

Catrin satsade 300 000 kronor och beställde 550 lampor. De specialdesignade lamporna skulle doneras till sjukhus i Sverige och på Åland.

Tillverkningen av lamporna påbörjades men snart uppstod bekymmer. Det kinesiska nyåret kom emellan, pandemin bröt ut, produktionsstopp och förseningar vilket ledde till att produktionsföretaget gick i konkurs.

Efter några månader meddelade den tidigare ägaren att han startat ett nytt företag som kunde ta över produktionen. Prislappen hade gått upp men Catrin lyckades skrapa fram pengarna och lamporna började tillverkas.

Allt verkade fungera som planerat när hon började få olika leveransbesked. Catrin misstänkte att hon blivit lurad.

– Det var många nätter med dålig sömn då, säger hon. Jag bad honom skicka bilder för att se att lamporna var tillverkade och lastade på pallar.

Bilderna kom, allt verkade okej och hon drog en suck av lättnad. Dags för nästa kinesiska nyår och tiden gick innan Catrin äntligen nåddes av nyheten att leveransen skulle nå Sverige om två, max tre, månader.

Då klev Huthirebellerna in i bilden och stoppade fartyget i Röda Havet.

Ytterligare förseningar när skepparen fick runda Sydafrikas spets. Till slut nås Catrin av beskedet att lamporna är levererade till en lagerlokal söder om Stockholm.

Hon hade vid det här laget med hjälp av lekterapeuterna på sjukhusen börjat planera för hur lamporna skulle distribueras. Allt var packat och klart för leverans.

– Jag tänkte att nu kan ingenting stoppa lamporna från att nå barnen, säger Catrin. Då ringer den kinesiska företagaren och säger: ”Vi har fått ett problem”.

– Han vill att jag kommer till lagerlokalen, men jag blir osäker. Jag har aldrig träffat honom, jag har influensa och feber så jag säger att det inte går.

Mannen ger sig inte och Catrin blir upplockad av en man som kör till en nedgången lagerlokal i södra Stockholm.

Mannen visar Catrin lamporna som är etiketterade och klara för leverans innan han för in henne i ett stökigt kontor. Mannen berättar nu om de svårigheter som orsakat konkursen, företag som stämt varandra, ett havererat kinesiskt rättsväsen, rättegångar.

Han avslutar med att säga att: ”tyvärr har även det här företaget gått i konkurs och konkursförvaltaren säger att lamporna inte får lämna mina lokaler”.

Catrin Kylberg upplever några isande sekunder av uppgivenhet innan hon vänder sina krafter till något annat. Snabbtänkt såg hon ett kryphål som kunde rädda lamporna.

– Jag vet inte var den kom ifrån. Jag vägrade acceptera det han sa, det fanns inte en suck att jag skulle lämna lamporna i den där lagerlokalen.

Mannen skjutsade hem Catrin, som nästa dag hyrde en lastbil och tillsammans med sin man i gryningen åkte tillbaka för att säkra produkterna. Hon bokade DHL som skulle leverera lamporna till sjukhus runt om i landet.

– Jag satt ensam i den där lagerlokalen livrädd för att konkursförvaltaren skulle springa in och stoppa oss. Vi hade ju betalat för varorna och de stod utanför företagets lokaler så jag stal ingenting –bara hämtade det som var vårt.

Som en sista tvist försökte konkursförvaltaren hindra DHL från att leverera lamporna och Catrin fick ägna en vecka åt att bevisa att varje pall, paket, lampa var hennes. Konkursförvaltaren medgav senare att Catrin inte gjort något fel.

– När jag fick jag besked om att alla lampor var på plats kunde jag andas igen, säger hon.

Det är ingen barnlek för Catrin att komma in i sjukrummen för att göra miljön där mer vårdande och barnvänlig.

– Det är nästan omöjligt att jobba med sjukhusen. Det finns ett omfattande regelverk för vad man får göra, så vi jobbar med lösa objekt och mindre punktinsatser i dialog med lekterapeuterna, säger hon och hyllar lekterapeuternas viktiga insatser.

Uppskattningen hon fått från barn, föräldrar, lekterapeuter och sjukhus gör att hon i dag kan titta tillbaka på äventyret med stolthet. Men efterfrågan på fler lampor är större än hon kan möta.

– Det blev en fullständigt usel kostsam affär men jag får fortfarande frågor om vi kan ta fram fler lampor. Behovet är så stort, jag önskar vi kunde hjälpa alla.