INNEHÅLL

3 Sommarteatern firar 50 år

8 Ensemblen är vald till Finns sommarteater

13 Esbo lucia: En dröm som gått i uppfyllelse

15 Kallelse till EBUF:s vårmöte

16 Teater - en kreativ hobby som ger utrymmen för alla att vara sig själv

10 Lägerledarutbildning

21 Sommarläger 2023

24 Evenemang & kurser

36 Nyheter från MIK 38 Esbo hembygdsförening

EBUF-Nytt ISSN 1239-2537

Informationsorgan för Esbobygdens ungdomsförbund r.f.

Ordförande Maria Sjöroos

Redaktion Camilla Martin, innehåll & layout, Sandra Aspelin, Corinna Jensen, Petra Norrgård, Fanny Hellström, innehåll

Pärmbild från Glims sommarteaters produktion Stor-Klas och Lill-Klas, 1973

EBUF:s kansli Karaängsvägen 4B, 02610 Esbo

Camilla Martin 050 406 4244, camilla@ebuf.org

S o m m a r t e a t e r n f i r a r 5 0 å r

Sommarteaterns verksamhet och betydelse inom EBUF har alltid varit stor. På

1970-talet stod den för en helt ny verksamhetsform som skapade en aktivitet för gemene Esbobo som var ens lite intresserad av teater. Under åren som följde var det i första hand folklustspel och mycket översatt dramatik från det finska teaterfältet som spelades på den nedre gårdsplanen på Glims. Under 1990-talets första hälft började pendeln mera svänga mot familjepjäser och snart nog med en uttalad satsning på barn och ungdomar.

I första skedet var tanken att barnen och ungdomarna skulle bli en större del av publiken tillsammans med sina föräldrar. Ganska snart insåg vi på förbundet att vår nisch på amatörteaterfältet i Nyland kunde bli den uttalade barn och ungdomsteatern där dessa unga själva spelade huvudrollen. Under en snabb förvandlingsprocess gick vi från att merparten av skådespelarna hade varit vuxna till att de blev i minoritet.

Själv kom jag till EBUF på hösten 1991 och var därmed inte med om sommarteatersäsongen då man hade spelat Rödluvan och vargen i regi av Göran Sjöholm. Men det gällde att summera den gångna teaterns produktion i verksamhetsberättelsen och samtidigt sätta sig in i hur nästa års teatersäsong skulle byggas upp. De första åren var det regissören som var både regissör, koreograf, scenograf och huvudproducent, medan organisationssekreteraren var en assistent och arbetsmyra lite vid sidan om. Med åren utvecklades arbetet som verksamhetsledare för förbundet till att också bli producent för teatern. Då föll en betydande del av den årliga produktionen i famnen på en och samma person. Samtidigt ville vi också bredda det konstnärliga engagemanget för teatern, vilket betydde att vi avlönade både regissör, scenograf, koreograf och sånginstruktör för att skapa så gediget gjorda produktioner som möjligt. Vi ville etablera Glims sommarteater som en teater att räkna med, vid sidan av Raseborg och Lurens.

Barn och unga har sedan länge axlat huvudrollerna i sommarteaterns produktioner. Arkivbild

Så småningom blev intresset för att komma med och spela så stort att det var möjligt att ordna regelrätta auditioner. Där lät vi under ett par timmar de intresserade visa upp vad de var bra på och höra dem berätta varför de ville komma med i produktionen. Barnen och ungdomarna fick dansa tillsammans och koreografen klurade ut var de mest dansanta talangerna låg. Vi sjöng i grupp och enskilt och märkte snabbt vem som ville och vågade sjunga och vem som kanske inte hade en helt ren sångstämma. Likaså noterades under korta sketcher och små iscensättningar hur de unga (och äldre) vågade agera i en ny situation och hur väl de kunde föreställa sig saker Redan från unga år finns det ju de som kan inta scenen och som lyckas fånga åhörarnas intresse och de som mera räddhågat tar sig an något nytt. Att utgå från att det bara är de som vågar ta för sig som skall platsa på en scen är att ta för lätt på saken, alla typer av personer behövs, men att försöka kunna förutse i vilken person det dolde sig en utvecklingsbar kärna – det var den stora utmaningen för produktionsteamet som sedan gemensamt formulerade sitt ställningstagande. Auditionerna inledde ofta det nya verksamhetsåret och de första läsningarna av pjäsens manuskript och repetitionerna hölls i regel före sportlovet. De mest omfattande produktionerna kunde ha upp till ett 60-tal repetitioner, och då var det naturligtvis huvudrollsinnehavarna som var mest i elden.

Allarollerpåscenenärviktiga

Intressant var också att följa med utvecklingen av ambitionsnivån hos de medverkande. På 1990-talet var alla barn och ungdomar glada och lyckliga över att ha fått komma med i produktionen och deltog ivrigt i alla övningar. Men med åren började det komma kommentarer om ”hur många repliker får jag?”, ”får jag en huvudroll?”. Det hände också någon enstaka gång att en blivande skådepelare tackade nej till medverkan för att rollen som erbjöds inte var tillräckligt stor. Den återkommande förklaringen från oss om att alla roller på scenen är lika viktiga klingade inte alltid för hörande öron. Du kan i en mindre roll utmärkt väl stjäla uppmärksamheten från en mindre aktiv huvudrollsinnehavare om du själv lyser i din roll. De unga tror sällan på att även dagens stora skådespelare i sin barndom har inlett karriären med att spela en sten eller något annat orörligt. I samma veva gjorde också mobiltelefonerna sitt intrång under repetitionerna. Det blev svårt att lämna dem ifred för någon timme och det blev mera lockande att i sista minuten skicka ett meddelande om att man inte kunde komma på repetitionen.

När spelsäsongen var över skulle allting igen rivas – och det mesta sparas inför nästa år, för då visste man i regel inte ännu vad som skulle spelas och vilket material som kunde behövas. Alla spikar skulle dras ut och bräderna igen bäras och staplas bakom lidret, täckas med presenningar och stadsmuseets bänkar skulle bäras in i lidret och staplas. Alla de år vi hade vår barack som omklädningsutrymme skulle den transporteras till och från spelplatsen och väderförhållanden var ofta utmanande för den tunga transporten.

Vi närde länge en dröm om att kunna göra Glims gårdsmuseum till teaterns fasta spelplats. Med en fast läktare, en fast scen och några byggnader som kunde tjäna för omklädning tyckte vi att faciliteterna också kunde tjäna museets egen publika verksamhet med arbetsdemonstrationer, folkdansuppvisningar och traditionsdagar. Men där tyckte vi annorlunda och förbundet fick börja söka sig en ny spelplats. Glims hade erbjudit oss en otroligt fin miljö, utan störande trafikoljud, trots närheten till både Åbovägen, Åboleden och Ring III. På platsen fanns ett fungerade kafé som gjorde goda dagar under vår föreställningsperiod, i närheten fanns busshållplatser, taxistation och Jorvs sjukhus, en trygghetsfaktor av stora mått.

Vi fick löfte om en kommande spelats på Finns folkhögskolas område, planer som skulle konkretiseras senast år 2006, men som gick i kras. Den gången var det en granne som opponerade sig till Esbo stad och eftersom ingen teater fanns inritad i stadsplanen så uppstod en i det närmaste ohygglig situation strax inför spelsäsongen då vi skulle sätta upp Pippi Långstrump. Tack vare en storartad insats från Esbo gårds VD Johan Wallin kunde vi få en ny spelplats, rädda spelsäsongen och göra en stor succé, mitt ute i skogen – bakom Esbo gård. Det året gjordes underverk på många håll, inte minst inom förbundets talkoarbete. Vi fick tillgång till området i mars, en skogsbacke fylld med virkestravar, sly, småeländig terräng, en åker med travar av halmbalar som skulle förvandlas till caféområde, vattentillförsel skulle ordnas och elkablar dras. Bajamajor skulle hyras in, scenografin byggas, marknadsföringen fixas, övningarna hållas – och det gick vägen! Vi hade skapat Finns sommarteater på Holmen, en värdig efterträdare till Glims. Här är ännu en gång ett offentligt tack till Olle Grenman på plats – för allt det han gjorde och gjort för teaterns existens på Holmen. Under årens lopp har många personer som idag har teater, sång eller kommunikation som arbetsfält fått sina första applåder på en teaterscen på Glims och Finns! Jag minns garanterat inte alla (förlåt till er!), men här en vacker bukett: Riko Eklundh, Tom Rejström, Sonja Kailassaari, Minna Kettunen, Johan Aspelin, Mikael Strömberg, Markus Nykänen och Josefin Silén.