Page 1

Ã…RSBOK


S TEN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


2

1


0

6


INDE X

FÖRORD

08

S TENHUSE T

12

AMBLE – T VÄRVE TENSK AP I TEORI OCH PR AK TIK

26

K ATARINA K ARNÉUS

40

FREDRIK ÅKUM

58

L ALEH POURK ARIM

74

IDA-L OVISA RUDOLFSSON

92

NAOKO SAK ATA TRIO

112

L O T TA AN TONSSON

128

MO TIVERINGAR

146

CURRICUL UM VITAE

148

MO T TAGARE AV S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM

154


08

FÖRORD

STENASTIFTELSENS SYFTE HAR aldrig varit att bygga monument eller att befästa det redan etablerade. Vårt främsta fokus är i stället att identifiera och stödja goda, bärkraftiga idéer och projekt med potential att leva vidare i framtiden. Vi tror att stödet är som viktigast i den känsliga initialfasen när idéerna och tankarna skall testas och omsättas i verklighet. Finns inte utrymmet och friheten att pröva sig fram minskar också chanserna till framsteg och oväntade upptäckter. Detta gäller alla områden – såväl vetenskaplig forskning, sociala projekt som konstnärlig verksamhet. Ett strålande exempel på hur bra det kan bli när alla goda krafter samverkar och arbetar mot ett gemensamt mål är Ågrenska stiftelsens nya byggnad, Stenhuset, som invigdes i juni i år bara två år efter den ursprungliga donationen. Ågrenskas verksamhet har alltid legat familjen varmt om hjärtat. De personliga banden och engagemanget är ytterligare förstärkta av det faktum att endast vattnet skiljer vårt barndomshem och Ågrenska åt. Såväl huset som verksamheten präglas av just den öppenhet, flexibilitet och framsynthet som Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur vill främja och uppmuntra. Med det nya huset och alla dess inneboende möjligheter tar Ågrenska steget in i framtiden. Stiftelsens intresse har allt mer riktats mot barn, ungdomar, lärandeprocesser och pedagogik. I årsboken presenteras The Amble Initiative, det framgångsrika tvärvetenskapliga forskningsprojekt som Stenastiftelsen valde att stötta just i

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


09

det avgörande startskedet. Genom ett lyckat samarbete över disciplingränserna har man nu lagt grunden till en framtida forskningsmiljö med stor potential och räckvidd. Årets kulturstipendiater är alla, var och en på sitt personliga vis, goda representanter för en vetgirig, orädd upptäckarlust. I personliga samtal delar de med sig av sina erfarenheter och tankar om konstnärskap, arbete och framtidsplaner. God läsning!

MADELEINE OL SSON ERIKSSON Ordförande Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur

FÖRORD


S T ENHUSE T A MBL E – T VÄRVE TENSK AP I TEORI OCH PR AK TIK


12

STENHUSE T Intervju: Sara Michaëlsson & Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson

Ågrenska Stiftelsen, belägen på Lilla Amundön, är numera nationellt kompetenscentrum för barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar och sällsynta diagnoser. Stiftelsen, som drivs utan vinstintresse, arbetar utifrån ett brett helhetsperspektiv där hela människan står i centrum. Man lägger stor vikt vid att underlätta kommunikationen och erfarenhetsutbytet mellan målgrupperna, deras familjer och alla de myndighets- och vårdkontakter som följer med en sällsynt diagnos. På Ågrenska anordnar man korttidsvistelser, sommarläger och familjeveckor. Man bedriver forskning, samlar in, utvecklar och sprider kunskap om vad det innebär att leva med en funktionsnedsättning. Till föreläsningarna om olika diagnoser samlar man kompetens och expertis från alla områden för att kunna belysa frågeställningarna från såväl mediciniska, pedagogiska som sociala aspekter. 2014-16 donerade Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur 55 miljoner kronor till Ågrenska för uppförandet av en ny byggnad, med plats för både pedagogisk och social verksamhet, familjevistelser och forskning. Tisdagen 21 juni 2016 invigdes det nya huset under högtidliga och festliga former, i närvaro av Ågrenskas beskyddare, drottning Silvia, som också höll ett personligt färgat tal där Ågrenskas banbrytande och viktiga verksamhet framhölls. Med Stenhuset inleds en ny epok i Ågrenskas historia, med utvecklingsmöjligheter inom många områden och ny teknik i framkant.

S T EN A OL SSONS S TIF T EL SE FÖR FORSK NING OCH KULT UR


13

S T ENHUSE T


14

– Drömmarna har förverkligats och möjligheterna ligger framför oss, säger Robert Hejdenberg, Ågrenskas VD. Att få en så här stor gåva och donation är också ett mycket stort ansvar. Det måste bli så bra som möjligt, ingenting får hamna mellan stolarna eller tappas bort på vägen. Glädjen och insikten om hur fantastiskt detta hus faktiskt är växer hela tiden. Det är en sak att se ritningar på papper, titta på modeller och föreställa sig hur det skall bli. Men när alla vi som jobbar här gick vår första rundvandring i det nya huset var det lika overkligt som underbart. Vi har återvänt till Ågrenska nästan exakt två år efter att det första spadtaget togs på den plats där Stenhuset skulle byggas. Nu, knappt tre veckor före invigningen 21 juni, återstår ännu en del detaljarbete, men det stora och samtidigt diskreta huset ligger där i skogsgläntan som om det alltid funnits där. Med genomtänkt och innovativ arkitektur smälter det in i omgivningarna på ett nästan mirakulöst vis. Arkitekten Ann-Louise Roldin och landskapsarkitekten Camilla Wenke har arbetat med stor känslighet och respekt för den omgivande naturen. Vi utrustar oss med hjälmar och skyddsvästar och följer med Robert Hejdenberg på en rundvandring. Det omedelbara intrycket är hur välkomnande, ljus och harmonisk känslan är när man stiger in. All möda som lagts på funktionalitet, anpassningsbarhet och praktiska detaljer, ner på minsta mikronivå, imponerar stort. Men det har inte lett till någon som helst institutionskänsla. Tvärtom andas byggnaden hemtrevlighet, harmoni och öppenhet. Naturen är på ett skickligt vis integrerad och inkorporerad i huset genom fönstrenas placering, ljusinsläpp och inte minst en lockande vinterträdgård som ger möjlighet att befinna sig nära natur och växtlighet året om.

S T EN A OL SSONS S TIF T EL SE FÖR FORSK NING OCH KULT UR


Trapporna och ramperna direkt utanför är integrerade med varandra så att alla – oavsett om man går, kör permobil eller rullstol – skall kunna nå och lämna huset tillsammans. En rad stenbumlingar får sin fortsättning in i rummet där den sista stenen vilar i ett hörn av vinterträdgården, inbjudande att röra vid med sina lena ytor. Stenhuset genomsyras av ett helhetstänkande där alla sinnen är involverade. Ljudmiljö, ljussättning, färg- och materialval, inredningslösningar och formtänkande är noggrant utvalt och utprovat för att kunna möta de skiftande behov som finns. För en del kan en så avskalad och ren omgivning som möjligt vara viktig, för andra kanske just en ombonad miljö med mjuk och omslutande inredning. – Alla rum och funktioner är anpassade för flexibilitet och omställning, säger Robert Hejdenberg. Det har varit en lång process med oändligt många detaljbeslut att ta ställning till. Vi har tagit hjälp av all expertis inom respektive specialområde, anlitat tillgänglighetskonsulter, åkt på mängder av studiebesök på ställen med verksamheter som är specialanpassade för specifika målgrupper. Men framförallt, och som alltid, har vi varit lyhörda och försökt fånga upp de önskemål och behov som våra boende och gäster har uttryckt. Det är så vi jobbar över huvud taget och det tror jag är nyckeln till de förbättringar och framsteg vi tillsammans har lyckats åstadkomma. Det är en oavbruten och pågående dialog mellan alla grupper här ute på Ågrenska. Vi som jobbar här i olika funktioner strävar alltid efter att ta tillvara de kunskaper och insikter som de olika målgrupperna och deras familjer förmedlar. De är de verkliga experterna. Därför har den viktigaste ledstjärnan för det nya huset varit just omvandlingsmöjligheterna, flexibiliteten och bevarandet av tänkbara utvecklingsområden. Det skall finnas plats för framtiden här.

S T ENHUSE T

15


18

Förändring är det enda konstanta och nu har vi förutsättningarna för att kunna följa med i utvecklingen. Vi fortsätter vår rundvandring och tittar in i det nya träningsköket, där höj- och sänkbara arbetsytor gör det möjligt att skapa rätt nivå oavsett om man sitter eller står. Det kommer att bli en viktig mötesplats som går att utnyttja på många olika vis, både till pedagogisk verksamhet och social träning. För de äldre ungdomar som vistas här blir det också en förberedelse för vuxenlivet. Allt från att lära sig att skriva inköpslistor, planera måltider, läsa och skriva recept till att åka till affären för att handla. På en kylskåpsdörr sitter en tydlig steg-för-steg-beskrivning till en måltid. Dietister, kockar och pedagogisk personal arbetar tillsammans i den samverkansmodell som genomsyrar Ågrenskas verksamhet. I sovrummen, som lätt kan ställas om för att härbärgera hela familjer, har kraven på praktiska funktioner, lättillgänglighet och tydlighet uppfyllts med ibland okonventionella lösningar. Och även här har funktionaliteten kunnat förenas med hemkänsla. I det stora bad- och toalettrum som hör till varje sovenhet finns till exempel fönster med utsikt mot naturen. – Vissa av våra målgrupper spenderar väldigt mycket tid här och då är det viktigt med en sådan detalj, säger Robert Hejdenberg. Genom att fönstret är infällt och vinklat ger det möjlighet att se ut, men är samtidigt skyddat för insyn. Vi går vidare och noterar de dubbla ledstängerna i trappan, placerade på olika höjd, och de ljusare trappsteg som markerar början och slut på varje avsats. – Det är några av de tusentals detaljer vi har tänkt på, säger Robert Hejdenberg. Ledstängerna skall vara användbara oavsett hur lång eller kort du är, och genom att tydligt markera trappans början och slut underlättar vi för dem som är synsvaga.

S T EN A OL SSONS S TIF T EL SE FÖR FORSK NING OCH KULT UR


Vi samlar på detaljer! Det är i omsorgen om detaljerna det avgörs. Både vad gäller husbyggen och verksamheter. Vi försöker alltid tänka efter före. I bemötandet och mottagandet av dem som kommer hit, i vår kommunikation med varandra över huvud taget. Vårt övergripande mål är att rusta och stärka hela familjen. Att se hela människan, hela livet. – Inget av det här hade varit möjligt utan det stora engagemang som alla inblandade – arkitekter, byggföretag, underentreprenörer och all vår personal – har visat. Vi har arbetat mot ett gemensamt mål som alla har kämpat för att nå. Det har varit en fantastisk resa på många vis. Problem har naturligtvis dykt upp på vägen, men också många oväntade upptäckter. Det gäller att vara lösningsorienterad och det har samtliga verkligen visat prov på. – Men även om vi har haft drömmarna, visionerna och kunskaperna, så hade det knappast funnits en enda tegelsten utan stödet från Stenastiftelsen. Nu har vi kunnat lägga all energi och kraft på att hitta de absolut bästa lösningarna i stället för att tigga ihop bidrag. Vi är inte bortskämda med att kunna styra planeringen från första början och verkligen vara med från ax till limpa. Det här huset kommer att betyda så mycket för så många! Vi tittar in i det som kallas Sinnenas rum, där grundtanken är att det skall vara ett rum och en plats där man kan vara aktiv och styra och bestämma själv. Något som många av de barn och ungdomar som vistas här ute sällan kan göra i vardagen. Naturen som finns tätt utanför fönstret har flyttat in med fågelkvitter och vattenljud. Alla ljud– och ljuseffekter, hela det upplevelsebaserade möblemanget, går att förändra och omvandla med enkla handgrepp. Miljön kan göras lugn eller livligt bubblande, dämpat rofylld eller ljust energigivande. Redan nu, innan rummet ännu är i full funktion, anar man de stora potentialerna till en frihet

S T ENHUSE T

21


22

att röra, lyssna och känna, vilket annars kan vara svåråtkomligt för barnen här. – Jag skall ta med er till något alldeles unikt, säger Robert Hejdenberg. Det är Ågrenskas avstamp in i framtiden och vart det kommer att leda vet vi inte än. Bara att det kommer att leda långt och till en mängd olika upptäckter. Vi står i dörröppningen till Framtidens rum. – När man fyller år brukar man ju få presenter, säger Robert Hejdenberg. Men när Madeleine Olsson Eriksson fyllde 70 år ringde hon i stället till oss och undrade om det inte var något ytterligare som vi behövde för att utveckla Stenhuset. Denna generösa gåva har lett till att vi kan förverkliga en enastående möjlighet till upplevelser som annars är helt utom räckhåll för våra målgrupper. Genom virtual reality-tekniken kan alla som vill nu bestiga berg, vandra på havsbotten eller vara ute i skogen, resa ut i rymden eller till främmande länder. Man kan också träna olika sociala situationer i VR-tekniken. Den går att använda på så många olika vis och vi kommer alldeles säkert att upptäcka fler och fler områden ju mer vi använder oss av den. Rummet har en stor touchskärm och flera olika stationer med datorer där det finns möjlighet att skapa musik, göra film, måla, skulptera och så vidare. Samarbeten har inletts med de främsta experterna på området, både nationellt och internationellt, och på sikt kan dessa nya verktyg kanske även leda vidare till yrkesmässig verksamhet. Allt går att utnyttja från de mest basala funktionerna upp till industrinivå. – Det här är en fantastisk möjlighet att jobba brett och tvärvetenskapligt, att involvera många olika kunskapsområden, säger Robert Hejdenberg. Det är så vi vill arbeta i framtiden. Inte minst därför finns det numera ett vetenskapligt råd på Ågrenska, där

S T EN A OL SSONS S TIF T EL SE FÖR FORSK NING OCH KULT UR


forskare från olika discipliner kan samverka och komplettera varandra. Vi behöver lära oss av varandra hela tiden och hitta sätt att »översätta« vetenskapliga rön och resultat så att fler kan ta del av dem och i vissa fall omvandla kunskaperna till något konkret i vardagen. Solen skiner över Ågrenska när vi lämnar Robert Hejdenberg med den gemensamma förhoppningen att det skall vara lika vackert på invigningen om knappt tre veckor. Och molnen som legat tunga hela morgonen 21 juni skingras faktiskt precis lagom till drottning Silvias ankomst. De inbjudna gästerna får ta del av både en rundvandring i Stenhuset och ett ambitiöst seminarieprogram med inbjudna talare från olika professioner. Från föräldraperspektivet berättar Jonas Wimmerstedt starkt och engagerande om Ågrenskas genomgripande betydelse efter det att hans dotter diagnosticerats med en sällsynt och komplex funktionsnedsättning. Hur Ågrenskas metod att skräddarsy vistelsen för hela familjen hjälpt dem att rita en karta för att ta sig fram i den okända terrängen, om bemötandet, omsorgen och de inspirerande mötena, om vikten av att få träffa andra i liknande situation. Ågrenskas sätt att ta sig an och bemöta alla på ett personligt och individuellt plan, utan att tappa det professionella åtagandet, är ett återkommande tema bland flera av de inbjudna talarna. ST-läkare, skolpersonal och kommunrepresentanter talar alla om unika och lärorika möten, om den speciella lyhördhet och varsamhet som präglar arbetet. »Om man satsar på det sällsynta kommer man också att förstå mer av det vanliga.« Läkaren och forskaren Ann Nordgrens ord stannar kvar som en viktig påminnelse.

S T ENHUSE T

23


S T ENHUSE T


X


26

AMBLE – TVÄRVETENSKAP I TEORI OCH PRAKTIK Intervju: Sara Michaëlsson & Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson

Vad gömmer sig bakom förkortningen AMBLE? I ett framgångsrikt tvärvetenskapligt projekt har Göteborgsforskare från Nationellt Centrum för Matematikutbildning, Institutionen för Neurovetenskap och Fysiologi, Institutionen för Pedagogik och Specialpedagogik samt Psykologiska Institutionen skapat en ny plattform där disciplinerna kan samverka och samarbeta över gränserna. AMBLE står för Area for Mind, Brain, Learning and Environment och har sedan starten 2012 arbetat för att undersöka och underlätta barns tidiga lärande och utbildning.

AMBLE


28

AMBLE ÄR ETT ovanligt initiativ även internationellt sett och kombinerar på sätt och vis grundforskning med tillämpad och konkret praktik, långsiktiga studier med kortare interventioner där resultaten kan avläsas ganska direkt. Sedan starten har man varje år hållit internationella symposier riktade till pedagoger och lärare där inhemska och internationella experter delgivit sina rön och forskningsprojekt. Intresset har varit stort och symposierna välbesökta. Från Ambles sida ser man det som ett sätt att dela med sig, att hålla kontakt med den dagliga verksamheten ute på fältet och sprida kunskaper och idéer. Under två dagar i mitten av maj 2016 hölls det fjärde Amblesymposiet på Pedagogen i Göteborg och vi passade på att träffa några av de inblandade och ansvariga forskarna. Nu står Amble inför nästa fas, med ett stort femårigt anslag från Vetenskapsrådet och många nya studier planerade. Men hur började det egentligen? – På sätt och vis var det Stenastiftelsens förtjänst att konstellationen blev som den blev, säger Ola Helenius från Nationellt Center för Matematikutbildning, när vi träffar honom efter hans anförande på symposiet. – Det fanns två olika ansökningar om stöd till Stenastiftelsen, ett från matematikhållet och ett från de pedagogiska, neurovetenskapliga och psykologiska forskningsområdena. »Varför försöker ni inte samarbeta i stället, ni har ju gemensamma mål och intressen?«, fick vi höra från Stenasidan. Och det var ju helt riktigt. Ibland behövs det någon utifrån, i det här fallet Gunnar Bjursell, som ser att det finns naturliga förutsättningar för samverkan som dessutom kan vidga och fördjupa hela arbetet. På den vägen är det. Utan Stenas stöd, som gjort att vi under fyra års tid har kunnat lägga basen för hela verksamheten och dessutom skaffa utrustning och instrument, hade det sannolikt

S T EN A OL SSONS S TIF T EL SE FÖR FORSK NING OCH KULT UR


varit mycket svårare att få medel från Vetenskapsrådet beviljade. Gemensamt för alla Amblerepresentanter vi pratar med är hur entusiastiska de är över möjligheterna som öppnat sig i och med den här sortens transdisciplinära arbetsmetoder. – Vi har träffats och lärt oss av varandra, fått nya perspektiv, nya vinklar, upptäckt vilka forskningsmässiga och praktiskt didaktiska fördelar och vinster det kan bli när man arbetar på det här sättet, säger Ulrika Wolff, professor vid Institutionen för Pedagogik och Specialpedagogik. Var och en är expert på sitt område och har inom ramen för Amble även fullföljt egna projekt, men genom att skapa en så öppen forskningsmiljö har vi kommit mycket längre än vad vi kanske annars skulle ha gjort. Vi drar helt enkelt nytta av varandras kunskaper och erfarenheter. Och för de forskarstuderande från de olika fälten som nu är involverade med egna doktorandprojekt är det förstås en dröm att befinna sig i ett fungerande interdisciplinärt sammanhang redan från start. Hur avgörande det kan vara med ett initialt stöd för att kunna pröva sig fram och skapa nya plattformar, understryker även Georg Kuhn, professor vid institutionen för Neurovetenskap och Fysiologi, Sahlgrenska Akademin. – Det är ovanligt att forskningsområden som pedagogik, psykologi, didaktik och neurovetenskap möts i gemensamma projekt, säger Georg Kuhn. Det beror delvis på att vi söker finansiering från olika håll och att det därmed sällan uppstår möjligheter av det här slaget. Nu har vi kunnat lära oss varandras olika vetenskapliga språk och kunnat formulera vårt forskningssamarbete. – Från mitt eget håll ser jag stora fördelar med den input jag får från de andra områdena, inte minst när det gäller att tolka och använda sig av de mätningar av hjärnfunktion och -aktivitet

AMBLE – T VÄRVE T ENSK AP I T EORI OCH PR AK TIK

29


30

S T EN A OL SSONS S TIF T EL SE FÖR FORSK NING OCH KULT UR


31

AMBLE – T VÄRVE T ENSK AP I T EORI OCH PR AK TIK


32

som vi har kunnat genomföra på barn med hjälp av ny och smidig teknik. Det finns hundratals sätt att testa barn, men man kan bara göra det under en mycket begränsad tid för att inte trötta ut dem. Man får pröva sig fram och sortera, se vad som är framgångsrika vägar, vad som kan fungera i praktiken. För att en intervention eller ett forskningsprojekt skall kunna leda vidare krävs förankring. Det är läraren som måste genomföra det hela, inte en grupp experter utifrån. Det allra mest fundamentala är initiativet i sig, att involvera och engagera alla inblandade. Det måste växa underifrån för att kunna hålla i längden och för att metoderna skall kunna nå alla, inte bara en liten grupp. Georg Kuhn betonar behovet av dialog mellan forskarvärlden och den pedagogiska verksamheten ute i skolorna. Det ena hör verkligen ihop med det andra. – Kreativitet, som man talar så mycket om i skolan och i samhället i övrigt, uppstår inte i ett vakuum. Det är först när du har kunskaper om någonting som du verkligen kan utnyttja din kreativa förmåga och låta nya oväntade mönster och sammanhang uppstå.

S T EN A OL SSONS S TIF T EL SE FÖR FORSK NING OCH KULT UR


33

AMBLE – T VÄRVE T ENSK AP I T EORI OCH PR AK TIK


34

GEORG KUHN

ULRIK A WOLFF

ERL AND H JELMQUIS T

OL A HELENIUS

Min personliga drivkraft är min egen – och andras – nyfikenhet. Inget är mer inspirerande! Inte minst därför är interdisciplinära projekt som Amble så viktiga. Vi kan plötsligt öppna helt andra dörrar än vad vi var och en hade varit förmögna till inom respektive specialområden. Kanske känns det extra naturligt om man, som jag, har en bred bakgrund. Jag är utbildad psykolog i botten men har också ägnat mig åt bland annat cellbiologi

S T EN A OL SSONS S TIF T EL SE FÖR FORSK NING OCH KULT UR


och molekylärbiologi. Att förstå och identifiera begränsningar inom olika vetenskapliga fält är en viktig nyckel. Nu har vi nått så långt att vi har en gemensam agenda, ett gemensamt språk och kan inrikta oss på resultat. Den första, viktiga fasen är när man presenterar forskningen på det egna området för varandra. Därefter letar man gemensamt efter de möjliga kontaktpunkterna, var de olika fälten överlappar varandra. Att Ambleinitiativet har varit så framgångsrikt beror i hög grad på att man formulerat gemensamma frågor, inte låtit det bli ett projekt där var och en arbetat inom sitt eget revir. När vi träffar Erland Hjelmquist på hans arbetsplats på Psykologiska Institutionen i närheten av Linnéplatsen, frågar vi honom vad som krävs för att ett tvärvetenskapligt och mångdisciplinärt forskningsprojekt av det här slaget skall lyckas. – Finansiering förstås, säger Erland Hjelmquist. Och här är de oberoende aktörerna med antennerna ute oerhört viktiga. Det kan vara svårt att i initialskedet få tillräcklig frihet och tillräckligt med manöverutrymme för att kunna pröva sig fram annars. Ihärdighet, ett brinnande intresse och en gedigen bakgrund i det man håller på med. En personkemi som gör att man fungerar som grupp, ett gemensamt språk och ett gemensamt ramverk. Och ett tydligt syfte naturligtvis. Alla dessa kriterier är uppfyllda i vårt fall. – Forskningsfältet handlar om att försöka förstå hur hjärna och inlärning hänger ihop under särskilda förutsättningar. Hur man tränar sina exekutiva och kognitiva förmågor på bästa sätt, vad det är som krävs för att man skall nå resultat och utvecklas. Lärandets villkor, om man så vill. Vi använder oss av en uppsättning olika metoder där beteendeforskning och neurovetenskapliga rön kan kombineras. Stenastiftelsens grundfinansiering gjorde det möjligt för oss att investera i ny och på många sätt banbrytande teknik.

AMBLE – T VÄRVE T ENSK AP I T EORI OCH PR AK TIK

35


36

– Vi har bland annat kunnat använda oss av en avancerad ögonrörelsekamera där allt registreras automatiskt medan man tittar på vad som sker på skärmen. Ursprungsidén kommer faktiskt från reklampsykologin, som ville mäta och registrera vad det var folk tittade på. Nytt är däremot att vi kopplat samman ögonrörelsekameran med en EEG-apparatur. Det finns enorma möjligheter med den här tekniken och många tänkbara användningsområden, inte minst för människor med olika former av funktionsnedsättningar. – En annan revolutionerande metod är fNIRS, som står för Functional Near Infrared Spectroscopy. I stället för en påfrestande magnetkameraundersökning, som kräver absolut stillhet, använder man en sorts mössa eller hätta med detektorer som mäter syreåtgången och aktiviteten i hjärnan under olika testsituationer. Något som återkommit i alla våra samtal är vikten av flexibilitet, men också av tydliga strukturer. Hur de teoretiska instrumenten och de vetenskapligt underbyggda forskningsrönen skall kunna leda fram till och användas i ett konkret undervisningsmaterial. Vare sig det gäller matematik, läsning eller skrivande handlar det om att hitta sätt att undervisa som är mer tillåtande för olikheter, och som på ett tidigt stadium identifierar, fångar upp och involverar de barn som av olika anledningar upplever svårigheter. Problemen angrips och undersöks från alla tänkbara vinklar. Vilken roll spelar arbetsminnet och vad finns det för metoder att förbättra det? Hur mycket inverkar själva klassrumssituationen? Hur mycket betyder fysisk aktivitet för själva inlärningen? Mycket tyder till exempel på att kognitiva förmågor och motorisk kontroll utvecklas parallellt. Vilka metoder finns det för att »lura hjärnan« och förbereda den för nya uppgifter? Frågor som inte på samma självklara vis hade kunnat ställas

S T EN A OL SSONS S TIF T EL SE FÖR FORSK NING OCH KULT UR


inom de enskilda forskningsfälten, men som man nu, tack vare Ambleinitiativets tvärvetenskapliga angreppsmetoder, kunnat formulera och utforska. Förhoppningen är förstås att projektet skall vidgas och utvecklas, inte minst genom de doktorander från pedagogik, matematik, psykologi och neurovetenskap som är knutna till forskningen. I förlängningen kan då en ny och fruktbar forskningsmiljö växa fram med internationellt och nationellt utbyte av kunskaper och plats för både grundforskning och tillämpad praktik.

AMBLE – T VÄRVE T ENSK AP I T EORI OCH PR AK TIK

37


K ATARINA K ARNÉUS FREDRIK ÅKUM L ALEH POURK ARIM IDA-L OVISA RUDOLFSSON NAOKO SAK ATA TRIO L O T TA AN TONSSON


K ATARINA K ARNÉUS


42

K ATARINA K ARNÉUS Intervju: Sara Michaëlsson & Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson

– Man söker, man finner, man lär sig, man utvecklas. Att tro att man kan bli fullärd eller komplett som artist är en villfarelse som bara leder till stagnation och konstnärlig död. För mezzosopranen och världsstjärnan Katarina Karnéus är vetgirigheten en viktig drivkraft. Så har hon heller aldrig låtit sig stoppas in i ett fack utan hela tiden fortsatt att utforska olika musikaliska uttryck.

Katarina Karnéus

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


SEDAN 2012 ÄR Katarina Karnéus knuten till Göteborgsoperan men fortsätter samtidigt sin internationella karriär. Vi har stämt möte i hemstaden Stockholm under några spelfria dagar i början av juni. – Jag hämtar er vid tunnelbanan, det blir enklast, säger Katarina Karnéus. Jag är van att plocka upp vänner och bekanta som skall hälsa på. Hemmet ligger ute på Lidingö, i ett före detta sommarstugeområde. Snart är trafikbullret, stressen och trängseln i Stockholms innerstad ersatt av idylliskt lummiga villakvarter där intensiv fågelsång och ett och annat avlägset flygplan är dominerande ljudkuliss. Huset, pietetsfullt om- och tillbyggt, ligger i en brant sluttning med höga ekar och tallar. På ena långsidan, där vi så småningom hamnar, finns en stor träaltan med markiser och direktingångar till både musikrum och köksavdelning. Katten Spiky hälsar förstrött på oss innan han spatserar vidare upp i den naturliga klippträdgård som bildats där berget gått i dagen. Göteborgsoperans publik har bland annat kunnat se Katarina Karnéus i rollen som Octavian i Richard Strauss Rosenkavaljeren 2002, vilket också var hennes Sverigedebut. Därefter återkom hon till Göteborg, efter elva år i London och stora internationella framgångar, som Ruggiero i Händels Alcina 2011 och har sedan dess kunnat ses och höras i ett flertal uppsättningar. Hon gestaltade Orfeus i Glucks Orfeus och Eurydike, Brangäne i Wagners Tristan och Isolde, Kvinnan i Arnold Schönbergs Erwartung, Madame Sebastian i Hans Gefors Notorious, Drottning Gertrud i Ambroise Thomas Hamlet och nu väntar rollen som Klytaimnestra i Richard Strauss Elektra våren 2017. Men vi backar bandet litet grann. Hur väcktes intresset för musiken och sången?

K ATARINA K ARNÉUS

43


44

– Jag tror att jag bara var fyra-fem år när jag fick se Birgit Nilsson på vår svartvita teve någon gång alldeles i slutet av 1960-talet, säger Katarina Karnéus. Jag älskade att härma och imitera och framställa konstiga ljud. Jag blev helt uppslukad av den här fantastiska uppenbarelsen i sin fina klänning och sin stenhårt sprayade frisyr. Sådan ville jag också bli! Kunna skjuta ut tonerna som spjut med samma kraft och pondus. Jag plågade mina föräldrar med Birgit Nilsson-imitationer. Det var något oemotståndligt lockande och befriande med att ge ifrån sig ljud. Hon var verkligen min första idol. – Senare började jag att spela klarinett och tog mina första sånglektioner i 12–13-årsåldern. Efterhand kände Katarina Karnéus att hon behövde ett annat slags stöd för att kunna utvecklas och komma vidare, inte minst tekniskt. Hon hörde av sig till operasångaren Erik Sædén som skickade en lång lista med tänkbara lärare. Överst på listan stod sångpedagogen Ulla Bloms namn. – Jag tänkte att det väl fanns en anledning till att hennes namn stod först och ringde upp henne. Då var jag 17–18 år och sedan dess har vi följts åt. Det har betytt oerhört mycket. – Första gången jag träffade henne sade hon till mig att lägga mig raklång på golvet och andas! Det blev ingen sång alls den gången utan en lektion i andningsteknik. Man måste återerövra den där naturliga bukandningen som små bebisar har och sedan låta andetaget utvidga revbenen i stället för att flämtandas högt upp, som så många gör utan att vara medvetna om det. Jag har jobbat väldigt mycket med sångteknik och tonbildning. Det handlar i hög grad om muskelminne. Det är likadant som för elitidrottare eller atleter – man måste hela tiden underhålla och optimera formen. Kroppen är ditt verktyg och ditt instrument. Hela kroppen.

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


46

– Allt det här tar en massa år att lära sig och det är bland annat det som vi har arbetat med, Ulla Blom och jag. Att öppna »masken«, det vill säga alla rum och håligheter som skall bilda resonansbotten, fortsätter Katarina Karnéus, och för handen över ansiktet för att visa. – Och stödet! Det är jätteviktigt. Man för ut ljudet med hjälp av stödet och skapar ett rum varifrån man kan skjuta ut en ton som är omsluten av resonans. Det är det som vibrerar och gör den varm och bärande. Det är komplicerade processer … som egentligen måste bli helt automatiska. – När man börjar instuderingen av en roll är det väldigt bra att först tala texten rytmiskt. Man lär sig texten, känner fraseringarna, betoningarna. Jag har gjort mycket textövningar genom åren. När man hör att det finns en anspänning i en röst handlar det ofta om ett tryck över tungroten. Då är tungrotsövningar bra för att mjuka upp och kunna artikulera rätt, sätta alla konsonanter och vokaler. Men tekniken är förstås bara en del av helheten. För Katarina Karnéus handlar det aldrig om att »bara sjunga«. För att kunna förmedla något äkta krävs en insikt på djupet. Man måste bottna i det man gör, veta varför man sjunger, hitta förbindelsen mellan känslorna och sången. Det kräver att man vågar öppna sig, känslor kan inte klistras på. Viljan att utvidga sin horisont, söka ny kunskap, erövra nya områden har varit Katarina Karnéus drivkraft ända från början. – Mina föräldrar skiljde sig när jag hade gått ut gymnasiet och min mamma, som är från England, frågade om jag ville flytta med henne till London och fortsätta mina musikstudier där. Jag kom in på Trinity College of Music och gick där i fyra år. Redan då var jag klar över att man måste söka upp dem som är tradi-

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


tionsbärare för att få en djupare förståelse. Man kan besitta en viss känsla för olika stiluttryck men för att komma under ytan krävs något mer. På skolan fanns representanter för många olika musikaliska språk och jag sög åt mig all kunskap jag kunde. Efter Trinity College kom Katarina Karnéus in på National Opera Studio och vann 1995, medan hon fortfarande var elev, Cardiff Singer of the World, en av världens mest kända och prestigefulla sångartävlingar. – Sedan dess har det egentligen bara rullat på, säger Katarina Karnéus. Jag är tacksam över att fortfarande ha en vital karriär i mitten av livet. Man utvecklas hela tiden och jag ser både min röst och mig själv som utvecklingsprojekt. Det är det som gör det spännande. Operavärlden är ju tyvärr i många avseenden centrerad kring hjälte- och hjältinneroller. Det är inte det som intresserar eller lockar mig i första hand. Snarare det stora privilegiet att tillsammans med andra helhjärtat få ägna sig åt den här fantastiska konstformen. Det viktiga för mig är att försöka skapa något unikt och spännande varje gång. Äventyret fortsätter så länge man är frisk och kry och har rösten i behåll. Jag är definitivt en äventyrare och gillar utmaningar. Mina föräldrar, som nu är 83 och 84 år gamla, var gifta i 23 år, skilda i 35 och bor nu tillsammans igen. Man vet aldrig vad livet för med sig. Efter vinsten i Cardiff Singer of the World flödade erbjudandena in och bland det som kom att betyda mest för Katarina Karnéus utveckling som sångare var engagemangen för Welsh National Opera. – De mer eller mindre adopterade mig, och jag fick hoppa in som ersättare i en mängd olika roller. Det var en fantastisk skola och en varm gemenskap. Det var också där jag träffade Stephen Langridge, Göteborgsoperans nuvarande chef, för första gången.

K ATARINA K ARNÉUS

47


S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


49

K ATARINA K ARNÉUS


S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


Han regisserade en uppsättning av Rossinis Askungen där jag hade en roll. Nu, 23 år senare, korsades våra vägar igen när han regisserade Ambroise Thomas 1800-talsopera Hamlet på Göteborgsoperan. Däremellan har jag vid ett flertal tillfällen sjungit med hans far, den fine engelske tenoren Philip Langridge, som gick bort 2010. – När jag återvände till Sverige efter alla år med London som bas, välkomnade Göteborgsoperan mig med öppna armar. Jag är oerhört tacksam och glad över det erkännandet och över möjligheterna att fortsätta min internationella karriär parallellt med engagemanget i Göteborg. För Katarina Karnéus har denna frihet inneburit att hon har kunnat ägna sig åt olika musikaliska epoker och uttryck. Lieder och romanser är konstformer som ligger henne mycket varmt om hjärtat. Där ställs helt andra krav än på operascenen. Uttrycket är naknare och mer koncentrerat, utrymmet för subtila nyanser större. Allt hänger på den egna interpretationen av musik och text, utan roller eller scenkaraktärer att krypa in i eller falla tillbaka på. – När man står där ensam tillsammans med pianisten och allt stämmer är det bland det bästa som finns, säger Katarina Karnéus. – För min agent är den här mångsidigheten inte alltid lätt att hantera. Men jag är väldigt glad över att kunna välja vad jag vill sjunga och känner att jag kan stå för allt jag har gjort. Varför begränsa sig när man inte måste? Vi återvänder till operavärlden och några av de roller som Katarina Karnéus gestaltat på Göteborgsoperan under de senaste åren. Nu närmast väntar huvudrollen som Klytaimnestra i Richard Strauss Elektra med premiär i februari 2017. – Det är en roll med oändliga mängder text att memorera, säger Katarina Karnéus. Men efter att ha bemästrat rollen som Kvinnan

K ATARINA K ARNÉUS

51


52

i Arnold Schönbergs Erwartung känns ingenting längre omöjligt. Den rollen är nog min största utmaning – hittills. David Radoks dubbeluppsättning av Riddar Blåskägg/Erwartung, där han sammanförde de bägge enaktsoperorna av Béla Bartók respektive Arnold Schönberg till ett sammanhållet verk, imponerade stort på publik och kritiker när den spelades på Göteborgsoperan under våren 2015. Nu skall uppsättningen gästspela i tjeckiska Brno under hösten 2016 och Katarina Karnéus ser fram mot att återigen anta utmaningen. – Jag har nog aldrig jobbat så hårt med någon roll tidigare. Men det var också fantastiskt roligt och givande. När David Radok regisserar är varje detalj genomtänkt och jag älskar den sortens regi, när man får fördjupa sig på riktigt och verkligen borra sig in i karaktärerna och verket. Men det var svårt. Jag tog all hjälp jag kunde få och när det dök upp en inspelning med orkesterackompanjemanget utan sång kom vi på att repetitören Karin Holm kunde spela min sångstämma på pianot. Det gav helt andra möjligheter att memorera musiken fras för fras. Det här Schönbergstycket är nog det

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


53

K ATARINA K ARNÉUS


Att tolka en roll är som att gå en mil i någon annans skor. Det är först när jag får på mig rätt skor som kroppsspråket och karaktären växer fram.

K ATARINA K ARNÉUS


56

svåraste jag har stött på. Det finns inte en takt som är den andra lik. Partituret tog mig närmare ett år att lära in. Jag började att arbeta med det i Stuttgart under våren 2014 och hade hjälp av en duktig coach. När jag åkte på semester bestämde jag mig för att trots allt lämna partituret hemma. Ibland måste saker och ting få mogna ifred, även om jag omedelbart greps av ångest över att inte ha materialet med mig. När jag kom tillbaka till Sverige låste jag mer eller mindre in mig i musikrummet härhemma under två månaders tid. Jag lade all kraft på att lära mig partituret från grunden. När vi träffades för en första genomgång på operan kände jag mig redo att släppa noterna och sjunga allt utantill. Det satt! Nu finns sångstämman ingraverad i mig för evigt. Hur viktigt det är att kunna släppa taget och vara ledig är en insikt som vuxit fram under många års turnerande och liv i kappsäck. – Jag är inte rädd för att vara ledig längre, säger Katarina Karnéus. Det andra livet är så viktigt och jag ser till att använda all restid till instudering och låta så mycket som möjligt av min tid hemma med familjen vara fri. Jag vet hur det är när allt snurrar för fort och vill inte hamna där igen. Förlorar man glädjen mister också arbetet sin mening och jag vill fortsätta så länge jag kan. Jag har nya, än så länge hemliga, projekt framför mig som jag bara längtar efter att få ta tag i. Det är en lika oväntad som ovärderlig gåva att nu få chans att förverkliga dessa drömmar.

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


K ATARINA K ARNÉUS


FREDRIK Ã…KUM


60

FREDRIK ÅKUM Intervju: Sara Michaëlsson & Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson

Måleri, men också fotografi, screentryck, textiltryck, installationer, handgjorda konstfanzine, artistbooks och grafisk formgivning. Bland annat. För konstnären Fredrik Åkum är denna aktiva mångsidighet ett medvetet val, en frihet att låta konstformer och medier sammanleva utan inbördes rangordning. – Det finns inget regelverk att gå efter när man har bestämt sig för att leva som konstnär. Det är det som är spännande!

Fredrik Åkum

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


VI HAR BESTÄMT att ses i Fredrik Åkums ateljé uppe på Konstepidemin och letar efter rätt husnummer när ett fönster öppnas och ett huvud sticker ut. – Här är det!, säger Fredrik Åkum. Jag går och öppnar för er. Den rymliga ateljélokalen har flera rum och det största liknar mest ett modernt galleri, med noggrant anpassad ljussättning, högblankt grått golv och kritvita väggar. Nästan kliniskt i sin avskalade renhet. – Vi är två som arbetar här, säger Fredrik Åkum och häller upp kaffe ur pressokannan. Tomas Lundgren och jag har delat ateljé efter att vi slutade på Valand. Vi trivs med att arbeta i samma lokal och jobbar bägge med någon form av förlagemåleri. Vi är båda intresserade av serietänkande, upprepningar, mönsterrapporter och dupliceringar, fast från helt olika håll. Vi är varandras bollplank. Det är skönt att alltid ha någon att prata och diskutera med. Vi har ett ständigt pågående samtal om konst – vår egen och andras. – Ett tag hade vi en mycket liten ateljéplats i Bagaregården, i en gammal affärslokal som var så trång att vi praktiskt taget satt rygg mot rygg. Det blev till slut svårt att jobba där. 2014 fick vi erbjudande om den här ateljén på Konstepidemin. Det är en före detta replokal som nästan är sex gånger större än den förra ateljén. Vi satte omedelbart igång med att förvandla den till det vi ville ha – en galleriliknande lokal, en white cube med vita väggar och grått golv. Neutral, nollställd och bra för dokumentationer. Att vi bägge arbetade som utställningstekniker på Göteborgs Konsthall underlättade förstås en hel del. Det är bra att veta hur man bygger väggar och annat. – Nu har vi tre rum. Ett stort »galleri« som är bra när man jobbar med större format, ett mindre rum som är perfekt när man behöver avskildhet och dessutom en stor yta som är ett kombi-

FREDRIK ÅKUM

61


64

nerat lager- och kontorsutrymme, där jag bland annat har en stor samling av konstfanzine, artistbooks och andra trycksaker. Plus xerox-maskiner, kopiatorer, risografer och annan utrustning och apparatur. Det är kul att jobba med olika saker parallellt. Sedan 2013 ansvarar jag för den grafiska profilen på Göteborgs Konsthall. Jag är självlärd som grafisk formgivare. Det fungerar som ett slags ventil nästan. Man jobbar med samma hjärnhalva, men tänker tvärtom. Formgivningen skall vara ett svar på någonting, medan konsten är en frågeställning. Man kan få många bra formgivningsidéer medan man arbetar med den egna konsten, och vice versa. Vårt samtal har börjat utan någon som helst startsträcka. Rakt in i de kreativa processerna. Men vad var det som satte igång dig från början? – Jag kommer inte från någon »konstfamilj«, säger Fredrik Åkum. Men jag har alltid varit intresserad och min nyfikenhet uppmuntrades både hemma och i skolan. Jag gick på estetisk linje på gymnasiet i Kristinehamn där jag kommer ifrån. Efter det gick jag en förberedande kurs under ett år och fortsatte 2007–08 på Göteborgs konstskola. Samma år, 2008, började jag på Valand. Jag gick ut 2013. Skoltiden är till för att undersöka, göra fel och testa, och det är precis vad jag har gjort. Redan under Valandstiden började jag att jobba med en gallerist i Stockholm, Steinsland Berliner, och fick på så vis en fot in i den kommersiella konstvärlden. Samtidigt höll jag på med en massa andra egna projekt och samarbeten, inte minst konstfanzineprojektet Jarko, som Jacob Hurtig och jag startade 2008. Vi publicerade våra egna verk, men också konstnärskollegors, i anspråkslöst fanzineformat. Jag gillar när det är enkelt. Ibland är en vikt A4 det bästa. Men det fysiska och taktila betyder också mycket. Tryckmetoder, att kunna känna på olika papperskvaliteter, olika bindningar. Idén

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


65


S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


med konstfanzine har också att göra med att själva utställningsrummet är en så komplicerad och ofta exkluderande plats. Med zines och artistbooks kan man skapa mobila, bärbara utställningar. Inte som en katalog som redovisar eller dokumenterar en fysisk utställning – bilderna existerar bara i just det här formatet. Vi ser oss omkring i ateljén där en av långväggarna upptas av tre större målningar med växtmotiv. Bakom de gröna palmbladen ligger färgskikt i orange och i mitten av dukarna syns vita, obearbetade partier. Målningarna är ännu oavslutade och Fredrik Åkum berättar att han ofta rör sig mellan dukarna och arbetar med dem parallellt. – Författaren Willy Kyrklund satte fingret på en känsla som är väldigt fin, när det »äntligen är för sent«, det stadiet tilltalar mig väldigt mycket. Det är en så härlig uppgivenhet, den perfekta melankolin! Men än är jag inte där med dessa målningar, vi får se vad som händer. En målning som ingår i serien Shirt hänger bredvid de ofärdiga dukarna. Vad är upprinnelsen?, undrar vi. – Det började med ett fotografi av en skjorta med växtmotiv. Jag reproducerade den på tyg som jag sedan knölade ner i kopiatorn och använde som förlaga. Jag ville hitta fram till en sorts fanzinekvalitet i måleriet, göra bootlegs av mig själv. Tidigare använde jag ofta fotografier, egna eller andras, som förlagor. Nu blir det mer och mer mina egna målningar. Jag målar av mitt eget måleri, härmar mina egna penseldrag. Hittar intressanta utsnitt och detaljer att fortsätta med. Gränsen mellan det föreställande och det abstrakta blir allt suddigare. Bootlegkonceptet är intressant och litet parallellartat. En videoupptagning eller ljudupptagning som har kopierats så många gånger att ljudet till slut blivit förvrängt eller i vissa fall försvunnit. Det är de där distorsionerna

FREDRIK ÅKUM

67


68

och förskjutningarna som upptar mig. Vad som händer när mer och mer lämnas åt lyssnaren eller betraktaren att själv fylla i. Nå fram till det där stadiet när fantasin triggas igång. Det måste finnas en betraktare för att jag skall se mina målningar som konst. Målningarna är inga frusna ögonblick, snarare motsatsen. De representerar lager av tid, av nedlagt arbete. Det är bilder med extremt lång slutartid. Utställningstitlar som Endless Hunt (2016) eller Ode to the Loss (2013) för tankarna till nostalgi över något förflutet som gått förlorat. En del målningar med starkt, nästan utfrätt solljus förstärker det uttrycket. Men så är det inte alls, enligt Fredrik Åkum. – Nostalgi är en tillbakablickande rörelse. För mig handlar det om en längtan som är framåtriktad – i nuet och in i framtiden. En längtan efter något som ännu inte är uppfyllt. Själva förutsättningen för längtan är att den aldrig fullbordas eller förverkligas. Längtan som ett konstant, utopiskt tillstånd. Bara i en utopi kan man undvika förluster. Det är bland annat det jag undersöker och formulerar mig kring i min konst. Fredrik Åkum fortsätter med att dra paralleller till de förväntningar och förhoppningar som byggs inför en konsert med ett band man gillar. Själva uppbyggnadsfasen, allt det som sedan leder fram till det snabbt passerade konsertögonblicket, är i många fall så mycket starkare. Och framförallt fortfarande intakt, med alla möjligheter kvar. – Bootlegtanken är något som jag återkommer till, säger Fredrik Åkum. Hålrummen, tystnaderna och de gradvisa förändringarna. Det jag hela tiden letar efter i mitt måleri är de minsta uppbyggnadspunkterna, de viktigaste beståndsdelarna. Jag kan se att jag tar bort mer och mer, reducerar, koncentrerar och ibland låter förlagorna lösas upp och försvinna helt.

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


69

FREDRIK Ã…KUM


Jag använder mig ofta av någon form av kopiator, scanner eller risograf för att hitta nya ingångar i ett redan befintligt material. Ett maskineri som hjälper till att skala av, ta bort eller jämställa en bild.

FREDRIK ÅKUM


S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


Vi lämnar det stora rummet och går in i det mindre »galleriet«, där delar av två andra serier hänger. Carvings (2015–16) är en pågående svit målningar i olja och akryl i identiskt format, 29×42 centimeter. De avbildar inristningar i trädstammar från olika platser där människor karvat eller ristat in bokstäver och texter. Efter hand, när barken börjar att läka, påbörjas en gradvis förvrängning och utplåning av de ursprungliga meddelandena, som till sist, när bokstäverna förlorat sin läsbarhet, omvandlas till bild. – Stammarna är någon sorts gemensamt klotterplank med arkeologiska kvaliteter, säger Fredrik Åkum. En form av åverkan som förvandlats till något intressant. Den andra serien, Xerox Dust (2016), omfattar tio oljemålningar, även de i exakt samma format, 21×29 centimeter. De svartvita målningarna kan föra tankarna till rymd och avlägsna galaxer, men det avbildade är ursprungligen dammet på glaset på en kopieringsmaskin. Ett universum i ett dammkorn. – Det är det som ligger mellan glaset och objektet som skall scannas, säger Fredrik Åkum. Jag har scannat »ingenting« – fast jättestort. Dammkornen flyttas och rubbas litet för varje målning. Jag skulle gärna vilja testa samma idé med skulptur. Att ta fram en form och sedan låta den förvrängas och förskjutas för varje kopia. Stenastipendiet ger mig en möjlighet att låta den tanken bli verklighet. Det är ett perfekt tillfälle att pröva!

FREDRIK ÅKUM

73


L ALEH POURK ARIM


76

L ALEH POURK ARIM Intervju: Sara Michaëlsson & Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson

– När jag sjunger eller gör något som jag har skapat själv känner jag mig hundra procent hemma, var jag än befinner mig. Det blir ett eget rum att vistas i. 1982, när Laleh Pourkarim var några månader gammal, flydde hennes föräldrar från Iran, hamnade i dåvarande Sovjet och kom så småningom, via Tyskland, till Sverige och Göteborg. Då var Laleh nio år gammal. Nu är hon musiker, sångerska, låtskrivare och producent med absolut kontroll över sitt konstnärskap. Friheten att styra sitt eget liv är inte förhandlingsbar.

Laleh

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


SEDAN DRYGT TVÅ år tillbaka är Laleh Pourkarim baserad i Los Angeles där hon arbetar som producent och låtskrivare åt andra artister i superproducenten Max Martins stall, efter intensiva år som turnerande artist. Under hösten 2016 släpps den nya skivan Kristaller och en stor Sverigeturné med start på Scandinavium inleds. Vi träffas i Göteborg strax före midsommar när Laleh är på tillfälligt besök för att bland annat spela in musikvideor till den nya skivan. Vi väntar i morgonsolen utanför Stora Teatern där vi har stämt möte och plötsligt dyker de upp – Laleh Pourkarim och hennes assistent Gustaf Thörn, som sedan det tredje albumet Me and Simon från 2009 har varit involverad i det mesta rörande både musik och bild. Behovet att formulera sig om saker och ting, sätta ord på sina tankar, ge dem musikalisk form eller gestalta dem på annat vis, har funnits där så länge Laleh kan minnas. – Jag bjöd in grannar på föreställningar och konserter redan som litet barn, säger Laleh. Byggde kulisser och rev biljetter. Lalehs frågvishet och nyfikenhet tystades aldrig ner, tvärtom uppmuntrade hennes föräldrar alltid hennes kunskapssökande. – De lyssnade och respekterade mig och lärde mig också att lyssna på andra, att värdesätta samtalet. Jag växte upp i frihet, en frihet som inte är självklar och som jag värderar högre än allt annat. Men ibland måste man gå omvägar för att det skall bli rätt till slut. När jag började att spela med olika band under högstadietiden på Hammarkulleskolan var det absolut viktigaste att spela, repa och göra musik tillsammans. Det där med skivinspelningar och kontrakt kändes nästan litet suspekt, som att sälja ut sig. Jag och Jens Lekman, som också gick på Hammarkulleskolan, hade till exempel ett band ihop och en replokal i källaren till Hammarkullebadet.

L ALEH POURK ARIM

77


80

Vi gjorde en massa spelningar, men var inte särskilt intresserade av skivbolagsmänniskorna och talangscouterna som ibland dök upp. Själv tänkte jag att jag först måste bli en bra liveartist med eget material, skaffa en publik, lära mig allt från grunden. Laleh beskriver den här perioden, i slutet av 1990-talet, som en på vissa sätt friare tid, utan dagens hårda krav på resultat och marknadsmässig strömlinjeformning. Det fanns många vägar att gå och en stark tro på att det gick att bygga saker och ting på egen hand, underifrån. – Det var först när jag kom på att jag kunde ta kontroll över hela processen, vara musiker, tekniker och producent och göra mina skivor själv som det kändes riktigt, säger Laleh. Jag bestämde mig för att lära mig hela hantverket och lade ner två–tre år på det. Jag har alltid försökt att forma mitt liv på ett sätt som gör att jag kan vara min egen chef och inte ha någon annan som talar om vem jag är eller försöker att definiera mig. Och det stora skivbolaget i Stockholm, dit Laleh flyttat 2001 efter att ha gått musiklinjen på Hvitfeldtska gymnasiet, förstod på ett tidigt stadium att det nog var bättre att låta denna envishet och övertygelse få sitt utlopp i stället för att tvinga fram samarbeten med etablerade producenter. – Det finns faktiskt ganska många likheter mellan den nya skivan Kristaller och min allra första platta, säger Laleh. Jag vill påminna oss om den där lilla rösten vi alla har inom oss, den som är fri. Ingen kan äga dig! Det finns till exempel en låt som heter »Behåll ditt huvud för dig själv«. Vi gör så mycket anspråk på varandra, säger så många saker hela tiden, bygger bon i varandras hår. Det handlar om att hitta den inre kraften i sig själv, inte hela tiden leta utanför, hitta ett sätt att leva tillsammans med andra. Det är det som är den stora utmaningen.

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


– Litet proggigare kanske, säger Gustaf och skrattar. – Ja, men med konkurrenskraftig, superproffsig produktion och intressant ljudbild, säger Laleh. Jag vill visa att jag, inte minst som kvinna, kan göra lika bra produktioner som världsproducenter. Tidigare var nog texterna det viktigaste, men jag vill göra musik som låter som något jag själv vill lyssna på. Det är en ständig avvägning, en dialog mellan låtskrivaren och producenten inom mig, för att nå fram till den perfekta balansen. En kamp mellan orden och energin. Men det som avgör är alltid om jag känner något själv för en låt, när den väcker något till liv. Då vet jag att den också kan nå andra. Det är det som är utmaningen – att inte göra låtar som bidrar till ältandet, utan i stället väcka något till liv som annars lätt somnar inom oss. – Det är inte mitt eget jag det handlar om, tvärtom försöker jag hela tiden ha ett större perspektiv, att plocka bort mig själv ur ekvationen för att ge rum åt lyssnaren. Det är lätt att fastna i sig själv. Om jaget blir för starkt står det i vägen och låser en. Jag möter många artister som hindras av det, som kanske har gjort en sång och efter ett tag känner »det där är inte jag längre«. Om man i stället bejakar sin egen föränderlighet och inte tror att man kan lägga ett komplett pussel, blir det mycket lättare. Nej, det kanske inte är »mitt« jag längre, utan någon annans. På sätt och vis överlämnar man låten till lyssnaren när den är skriven, och blir själv en åhörare. Efter vissa låtar kan jag känna: Nu är jag klar, nu har jag sagt det jag vill! Sedan kommer det förstås nya idéer och tankar som vill ut. Jag är också med på resan, det finns hela tiden ett sökande. – »Behåll ditt huvud för dig själv« är en sådan låt. Vi var i Stockholm några dagar i maj i samband med Unicef-galan. Då blommade körsbärsträden i Kungsträdgården och den här låten kom till.

L ALEH POURK ARIM

81


82

Laleh letar på sin mobil och börjar läsa delar av texten för oss:

Trampar där vi en gång gick Körsbärsblommor i Kungsträdgården Allting kanske kommer bli bra Men jag fastnade i kullerstenarna Vad kom du fram till till slut? Ingen kan betala tillbaka till dig nu Det du inte ville ge dig själv Nu ser jag alla stenar jag vänt på Trampar där vi en gång gick Körsbärsblommor i Kungsträdgården Allting kanske kommer bli bra Om jag ordnar upp alla stenar här Vi lämnar massor av spår Har du tänkt på allting du säger Alla fåglar som får bygga bo i ditt hår? Nej behåll ditt huvud för dig själv

– Det handlar om många saker på en gång förstås, om vikten av att behålla sitt huvud för sig själv, våga förnya sig, inte fastna, våga gå vidare, säger Laleh. Perspektivet från stenarna som står kvar medan världen förändras runtomkring och den där inneboende viljan att försöka ordna upp saker och ting, även om man vet att man inte kommer att lyckas med det. Hur låter den, undrar vi. – Vi kan lyssna på den i mobilen, säger Laleh, och sätter på högtalarfunktionen.

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


L ALEH POURK ARIM


84

Vi lyssnar på melodin och refrängen som omedelbart fastnar och Laleh sjunger med. Som i så många av hennes låtar flyttar sig melodin på ett litet oberäkneligt vis från dur till moll och tillbaka igen. Texten lyfts fram av musikens drivande energier, inte minst genom kontrastverkan. Det är oftast de gladaste uptempolåtarna som har de mest melankoliska texterna. På singeln »Bara få va mig själv«, som släpptes i april 2016, finns en tydlighet, inte minst i videon. Är det en kommentar till livet och verkligheten i Los Angeles, undrar vi. – Ja, på sätt och vis, säger Laleh och skrattar litet. Men redan med »Goliat« kände jag hur härligt det är när man hittar en bokstavlighet och tydlighet som inte känns sökt. När det klaffar och den vision man har kan väckas till liv hos andra genom både bild, text och musik. Tydlighet är något jag behöver öva på som person också, jag frågar oftast. På det sättet har USAvistelsen betytt mycket. Jag åkte dit för att ta litet paus från mitt eget artisteri och tänkte att jag bara skulle producera och skriva låtar åt andra och ha kul. Ha semester! Men det blev i stället en ny typ av utmaning. Att vara producent åt andra är något helt annat. När jag producerar mina egna låtar är det enkelt. Det finns ingen konflikt eller kompromiss. Där blev det uppenbart hur viktigt det är med tydlighet, men också hur svårt det kan vara att ta utrymme och plats. Det är inte alla typer av personligheter som kan göra sig hörda. De är ju bra på det där med tydlighet i USA, duktiga på att ta plats, på att tala om vad de är bra på, eller hur bra de är. Retorik har en helt annan ställning i det samhället, men det finns också mindre utrymme för frågandet och sökandet. Jag har lärt mig väldigt mycket genom det här, förstått mer om mig själv och skaffat mig nya verktyg.

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


Hur gör man för att inte gå vilse och tappa bort sig själv i en stad som är så präglad av kändiskultur och narcissism? – Det gäller att förstå hur saker och ting fungerar, sätta sig in i villkoren och inte tappa bort det större perspektivet, säger Laleh. Det är lika mycket politik inom skivbranschen som inom alla andra verksamheter och man måste vara klar över sin egen roll och vad man vill göra. När jag nu befinner mig »bakom kulisserna« ser jag också hur artister många gånger blir betraktade som produkter. Det är inte så lätt att göra sin röst hörd och vara sig själv om man kommer in i ett rum med tio kostymkillar som talar om hur det skall vara. Därför känner jag att jag verkligen kan göra nytta här. Jag ser att jag passar in, därför att jag är en bra låtskrivare och producent. Men också hur jag inte alls passar in i den här popvärlden. Men Max Martins enda krav är att jag skall göra det jag är bra på, det jag vill. Därför har jag bara jobbat med artister där det har funnits en naturlig kontaktyta, något som har klickat mellan oss. De som har en egen röst som jag kan hjälpa till att förmedla och lyfta fram, inte minst tjejer. Hur är det att leva i Los Angeles, jämfört med i Sverige? – Det är kul! Det blir en annan typ av liv där jag kan vara mer anonym och privat. Men jag upplever också att folk i allmänhet är mycket mer otrygga. Det finns en annan sorts aggressivitet, mer armbågande. Till och med måsarna är aggressivare där. Min relation till Sverige och till det svenska språket har nog stärkts av att bo där. Det finns alltid en längtan tillbaka, men jag känner att jag behövs där ute just nu. Det är svårt att rota sig när man är uppe i luften och flyger. Nu, när ingen längre finns kvar, är det jag själv som måste skapa det där rummet, så de där fröna. – Trygghet är väldigt viktigt för mig. Att kunna fortsätta att gå min egen väg. Det är det som är min drivkraft. Ju mer jag

L ALEH POURK ARIM

85


Att lyssna är det viktigaste verktyget jag har. Höra mig fram, sluta in öronen och måla om världen utanför och sätta toner på allt. När jag skapat en låt precis som jag vill så finns det inget bättre än att lyssna, om och om igen och få finnas en stund, i den plats jag känner är min, innan lurarna åker av och allt blir underligt igen.

L ALEH POURK ARIM


88

omger mig med framgångsrika människor, desto tydligare blir det vad det är som jag själv värdesätter. De framgångar jag har haft gör det möjligt för mig att styra mitt liv så att jag kan dra mig tillbaka och skriva och själv välja när jag vill ge mig ut igen. Det är jätteviktigt att ha riktiga vänner att samtala med om allt det där vi hela tiden måste hantera. Försonas med livet. Samtal som inte är åsiktsbaserade och går ut på att vinna. Att förstå varandras olikheter och kunna respektera dem. – Åh, det där med att analysera allt hela tiden har jag fått från min pappa! Han var ju både journalist, författare, etnolog och forskare. Han försökte att bevara och registrera sådant som höll på att försvinna och gå under, kulturer i små iranska byar på landsbygden. Det fanns ett engagemang och ett ansvarstagande, nästan en desperation över allt som går förlorat hela tiden. Jag följer efter honom på mitt eget vis, men försöker att acceptera kaoset och inte vända på varenda sten. Bevara genom att sätta ord på mina tankar. Mycket av det jag fick genom honom som barn finns säkert kvar inom mig, fast på ett omedvetet plan. All persisk poesi jag hört honom läsa fast jag inte förstod så mycket då. Min mamma sade alltid: »Du är precis som din pappa!« När hon fick se min persiska skrivstil fick hon nästan en chock. Den var identisk med min pappas. Men det var inte han som lärde mig att skriva, det gjorde jag på hemspråksundervisningen i Hammarkullen. – Allt som jag har fått med mig genom dem och genom det jag har varit med om, finns förstås kvar på något vis. Att jag gick i rysk skola i tre år, gick på klassiska konserter, cirkus och balett. Hela den ryska trubadurtraditionen där ordet verkligen står i centrum och gitarrerna gärna kan vara litet ostämda till och med. Min mamma som älskade Abba och sjöng deras låtar för mig. Men mitt skrivande är väldigt intuitivt. Jag låter musiken

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


leda mig, tar emot bilderna och orden. Jag är faktiskt inte alls rädd för att drabbas av skrivkramp. Det här är mitt sätt att leva. Med sångerna och låtarna kan jag formulera det som är svårt att prata om på annat vis. På den nya skivan Kristaller finns en låt med samma namn som verkligen illustrerar detta. Vi får först höra texten, som Laleh läser från mobilen: Vi spelar orgel och piano Vi sjunger sånger och någon håller tal Jag hörde när ni övade Jag lovar det blir bra i dag Sorger är som sånger Man övar och kanske blir man bättre Som orgel och piano När paraden har tystnat i fjärran Och klockor och sånger vikt av Fylls salen upp med kristaller Som du lämnade kvar När allt man försöker att säga Finns i en tyst minut Världen är full av kristaller Och aldrig mer som förut

Vi lyssnar på låten som på ett typiskt Lalehvis lyckas härbärgera både sorgen och hoppet, glädjen och saknaden. Det finns en energi och kraft, en galopperande rytm som leder framåt. – Det är vackert, men också tomt, säger Laleh. Man får en glimt av något och förstår plötsligt utan att riktigt veta vad det är. Något som inte går att hålla fast. Bara i låten.

L ALEH POURK ARIM

89


90

Vad tror du att det betyder att ha tillgång till så många språk som du? – Jag tänker att det påverkar mig på sätt som jag inte riktigt vet. På ett mer bokstavligt vis händer det att jag till exempel konstaterar att just det ordet i persiskan finns det ingen riktigt motsvarighet till i svenskan – och tvärtom. Men jag har reflekterar mycket över det här och har försökt att koppla bort mig från min historia. Jag vill inte att den skall definiera mig eller frånta mig min talang. En sorts fredlig protest. Jag vet att jag har en talang, en gåva som jag har fått från mina föräldrar och av samhället, och en frihet att utöva den. Men talangen sitter inte i själva mångspråkigheten. Den finns där också utan min historia. Det finns så mycket kvar som jag vill göra.

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


L ALEH POURK ARIM


IDA - LOVISA RUDOLFSSON


94

IDA-LOVISA RUDOLFSSON Intervju: Sara Michaëlsson & Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson

Textilkonstnären Ida-Lovisa Rudolfssons collage och broderade bildberättelser har en sällsam förmåga att skärpa betraktarens perception och uppfattningsförmåga. Plötsligt blir det outtalade synligt, allt det som ligger dolt strax intill, på väg att glida bort eller försvinna under ytan. De vardagliga situationerna och de välbekanta föremålen laddas med en inte sällan oroväckande ovisshet. Hennes bildvärldar erbjuder oss ett nytt, nyanskänsligare språk, en vokabulär där begrepp som ensamhet, tystnad, hem, sorg, lycka och gemenskap får behålla alla sina ambivalenta innebörder.

Ida-Lovisa Rudolfsson

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


IDA-LOVISA RUDOLFSSON är uppväxt i Stenungsund, men bor och arbetar numera i Göteborg, där hon 2010 tog sin masterexamen i textilkonst på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk. Samma år visade hon sin första separatutställning, Sju sorters ensamhet, på Nationalgalleriet i Stockholm. Titeln är, förutom att alludera på Sju sorters kakor, en hälsning till en av Ida-Lovisa Rudolfssons litterära favoriter, den amerikanske författaren Richard Yates, vars novellsamling Eleven Kinds of Loneliness skildrar människors vilsna och vardagliga ensamhet på ett sätt som går att känna igen i hennes eget bildberättande. De senaste åren har publiken här i Göteborg bland annat kunnat se hennes bilder i separatutställningen Tysta skyar över Björkvallen på Galleri Magnus Winström (2015) och i grupputställningen Det stora stygnet på Röhsska Museet (2015–16). Under hösten 2016 medverkade Ida-Lovisa Rudolfsson även i grupputställningen Hem ljuva hem på Kungsbacka konsthall. – Jag har alltid berättat, skrivit och ritat mycket, ända sedan jag var riktigt liten, säger Ida-Lovisa Rudolfsson när vi slagit oss ner runt soffbordet i hennes ateljé på Hisingen, i närheten av Kvilletorget. Det är en hemtrevlig gammal butikslokal som tidigare bland annat inhyst ett glasmästeri. I det halvmåneformade fönstret ovanför dörren hänger en guldfärgad julstjärna i metall. På väggarna syns några av hennes collage i mer eller mindre färdigt skick. I soffan, på stolar och bord ligger små tygstycken och lappar med broderier under arbete. – Allting bottnar i berättandet, säger Ida-Lovisa Rudolfsson. Själv är jag helt beroende av andras berättelser. Att det har blivit bildberättande är faktiskt litet av en tillfällighet. Jag träffade min gamla dagisfröken för några år sedan, som kom ihåg att

IDA-LOVISA RUDOLFSSON

95


DE T VAR NÅGO T MED HIMLEN SPÅR (föregående uppslag)

IDA-LOVISA RUDOLFSSON


100

jag som barn var helt övertygad om att jag skulle bli författare. Hon undrade om jag hade blivit det nu. Jag ritade, lekte med klippdockor, inredde legohus och skrev berättelser om världen och om hur jag skulle bo och leva. Mina föräldrar fick långa, ingående redogörelser om allt som hade hänt under dagen. Men det textila kom in ganska sent i processen. Jag tänkte ett tag att jag skulle bli arkeolog och pluggade i Umeå ett år, mellan 2000 och 2001. Jag fördrev de långa tågresorna till och från Göteborg med att brodera och blev som beroende av stygnen. Så småningom, när jag övergett tankarna på att bli arkeolog, började stygnen att ta sig in i mina teckningar. Det var också under de resorna jag bestämde mig för att ge konsten en ärlig chans. Jag gick en grundläggande konstutbildning på Gerlesborgsskolan 2001–04 och fortsatte sedan med textilkonst på HDK 2004–10. – En avgörande händelse var när jag fick en bok om Lenke Rothman av en lärare och upptäckte hur mycket i hennes arbete som länkade till mig själv och mitt eget sätt att tänka. Hon skriver också mycket om stygnens symboliska betydelser, vilket verkligen vidgade min värld. Jag tror nog att jag redan under åren på Gerlesborgsskolan hittade ett formspråk, som jag sedan drivit och driver åt olika håll. Det figurativa och det narrativa är och förblir det jag bottnar i. Ida-Lovisa Rudolfsson berättar om hur det konstnärliga arbetet blir en sorts kanal ut, ett sätt att förstå sig själv och omvärlden, hur själva långsamheten i tekniken hjälper henne att filtrera och sortera alla tankar och intryck som rusar omkring inne i huvudet. – Broderiet är centralt i mitt arbete. Jag kan nästan bli besatt av stygnen. Jag ser mitt arbete som ett stort pussel där saker läggs till, flyttas runt, sys fast, sprättas upp och klipps bort. Bilderna leder in i varandra och detaljer i ett collage kan få flytta vidare in i nästa.

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


101

Det är som en sorts noveller där föremål och människor kan vandra vidare in i nästa berättelse. Bilderna pratar med varandra och kan ibland få »ärva« sådant som inte längre passar. Jag är också mycket förtjust i motiv som fortsätter och inte tar slut – rep, vägar, stigar, floder, trådar, slangar, kablar. Och färdmedel! Just nu är jag intresserad av lådbilar av olika slag, men även flottar, färjor och flygplan, sådant som är i rörelse. De textila collagen är berättelser och scenerier där alla detaljer har betydelse för helheten. Det finns nästan alltid en lekfullhet närvarande, en galghumor av stillsammare slag, ofta svart, men aldrig kall. – Det är viktigt att man kan få skratta och kanske samtidigt förstå någonting om världen, säger Ida-Lovisa Rudolfsson. Många av de konstnärer och författare som jag gillar besitter den förmågan – att våga och kunna säga något på största allvar, men ändå med humor. Mitt i det konkreta, i vardagen, i enkelheten, men ändå inte. Kristina Lugn, Sonja Åkesson, Werner Aspenström ERGOSPACE (nästa uppslag)

IDA-LOVISA RUDOLFSSON


102

eller Roy Andersson till exempel. Jag gillar när det är hemskt och roligt samtidigt! Det är en ynnest på många vis att få sitta här i min soffa och hitta på mellan klockan halv nio och fyra varje dag. Ateljén är en sorts miniarkiv där det överblivna och bortsorterade kan bli början på något helt nytt. Jag behöver stillheten för att hinna med i tanken. Och jag behöver något att studsa mina egna tankar mot. Jag är en ordsamlare och tar hjälp av andra kloka som har tänkt och funderat över tillvaron och vad det är att vara människa. Sveriges Radios P1 spelar en viktig roll i Ida-Lovisa Rudolfssons liv. Hon lyssnar konstant under arbetet och ateljédagarna delas in av radions olika programpunkter. Orden och berättelserna flyter in i arbetsprocessen och nästlar sig ibland in i bilderna. Meningar och formuleringar ur intervjuer eller reportage kan skapa just det motstånd eller sammanhang som är nödvändigt för att ta sig vidare. Någonting utifrån som blir en avgränsning eller ett stopp när allt går i cirklar. Hur ser du på ramarnas betydelse i dina arbeten? – Inramningen gör att det blir ett tydligt avslut, säger Ida-Lovisa Rudolfsson. »Här innanför händer det.« Jag upptäckte det när jag höll på med mitt masterarbete på HDK 2010. När jag spänner upp collagen på MDF-skivor och sedan ramar in dem med samma slags tunna björkramar händer någonting. Innan dess behandlar jag dem ganska ovarsamt, knölar ner dem i väskan och tar med dem överallt. Klipper bort delar och lägger till. De blir färdiga verk först när de blir inramade. Vi tittar på ett av de påbörjade broderierna som ligger slängt över soffryggen. Ett ganska litet tygstycke med en ensam man i sliten vindjacka och en stor blå Fjällräven-ryggsäck på ryggen, en papegoja på axeln och någonting som han håller i handen. Oklart vad.

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


103


106

Papegojan har flugit vidare från andra collage. Kanske från just den inramade bild som hänger på väggen mittemot soffan. – Jag har en svag aning om vart han är på väg, men det skall bli spännande att se vad som kommer att hända med honom, säger Ida-Lovisa Rudolfsson. Han är i alla fall på jakt, letar efter något annat. I de färdiga arbetena kombineras broderi, screentryck, applikationer och textilfärg. Hur kom färgen in? – Jag letade efter något att kombinera broderiet med. För att kunna jobba större och med ett annat temperament. Jag testade screentryck, men det blev för många steg mellan tanke och bild och jag kom på att jag kunde hälla på färgen direkt på tyget. Jag blandar textilfärg med vatten och ser vad som händer. Jag gillar dynamiken mellan färganvändningen och broderiet. Broderiet är något som jag har stenkoll på. Färgen representerar det okontrollerbara. Det är fint att kunna vandra mellan teknikerna. Det tillför en energi och det sker många oväntade saker när färgen kommer in. En ovädershimmel kan plötsligt bli ett hav därför att en slatt med grön färg finns till hands. Ida-Lovisa Rudolfsson är stolt över att kalla sig textilkonstnär och känna att hon är en del av den textila traditionen där inte minst det berättande broderiet har en viktig och lång historia. – För kanske tio år sedan var textilkonsten ganska nedvärderad och sedd över axeln, säger Ida-Lovisa Rudolfsson. Att välja att kalla sig textilkonstnär i stället för enbart konstnär var inte gångbart i alla sammanhang. I slutet av min utbildning reste jag till Frankrike och såg Bayeux-tapeten i verkligheten, efter att ha bläddrat tusentals gånger i boken som återger hela arbetet. Det började att susa i huvudet. Samma känsla som att se Morrissey live för första gången!

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


107

IDA-LOVISA RUDOLFSSON


Det går att dra ut trådar ur lite vad som helst, och brodera på kläderna man har på sig eller klippa en liten lapp från väskan. Men utan nålarna händer ingenting. Har tappat bort den enda nålen jag haft kvar många gånger, på långa flygningar, ändlösa föreläsningar och eviga väntetider. Det är så obehagligt, det blir bara helt tomt, man kan inte fortsätta.

IDA-LOVISA RUDOLFSSON


110

ELEGI

Jag blev helt uppslukad och hade kunnat stanna hur länge som helst och titta på de gulnade linnevävarna, de fina små stygnen, husen, träden, människorna och hästarna. 70 meter bildberät-

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


111

telse utförd med stjälksöm och läggsöm på slutet av 1000-talet, men samtidigt läsbar och direkt som en modern serietidning. Någonting föll på plats och en känsla av självklarhet fyllde mig.

IDA-LOVISA RUDOLFSSON


NAOKO SAKATA TRIO


114

NAOKO SAK ATA TRIO Intervju: Sara Michaëlsson & Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson

Naoko Sakata Trio må bära den japanskfödda pianistens namn. Men som grupp är den i högsta grad en kommunicerande enhet. Kontrabasisten Alfred Lorinius och slagverkaren Johan Birgenius gör tillsammans med Naoko Sakata musik som bekymmersfritt flyttar sig mellan ren improvisation och mer komponerat material. En tillåtande öppenhet präglar såväl det musikaliska uttrycket som det gemensamma skapandet.

Naoko Sakata

Alfred Lorinius

Johan Birgenius

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


I SIN NUVARANDE FORM har Naoko Sakata Trio existerat i tre års tid och släppte, under våren 2016, sitt tredje album Dreaming Tree. När vi träffar dem i mitten av juni skall de inom kort uppträda i Rotterdam. Men vi ses på Viktoriagatan i Göteborg, i den bunkerliknande byggnad som på 1970-talet inhyste Sämus, den banbrytande musiklärarutbildning som en gång initierades av Jan Ling. Numera rymmer byggnaden repetitionslokaler och vi har stämt möte här, inte minst för att få möjlighet att höra trion spela tillsammans. I det rätt trånga och belamrade rummet står bland annat ett piano, ett trumset, olika förstärkare och några pinnstolar. Kontrabasen står lutad mot väggen och heltäckningsmattan bär spår av kaffefläckar. – Vi är sju stycken som delar på den här lokalen, säger trummisen Johan Birgenius. För mig som slagverkare är det helt avgörande att ha en lokal att öva i. Det är ju rätt många grejer man samlar på sig. Vi noterar bland annat trumstockar, vispar och en intressant mellanvariant som visar sig heta broomsticks, ursprunget lär ha varit det amerikanska inbördeskriget där trumslagarna band samman kvastknippen av halm och använde som trumpinnar. Men hur hamnade du här egentligen? frågar vi Naoko Sakata, som förstås har fått svara på den frågan åtskilliga gånger förut. – Jag kom hit 2008, när jag sökte och senare kom in på Musikhögskolan i Göteborg, säger Naoko Sakata. Jag hade börjat att lyssna mycket på svensk och skandinavisk jazz hemma i Japan. Jag brukade gå till skivaffärerna och be dem tipsa mig om sådant som hade något eget, som befann sig utanför den amerikanska jazzens mittfåra. Jag kände omedelbart en samhörighet med den nordiska jazztraditionen och tilltalades av tonfallet. Jag lyssnade mycket på Bobo Stenson, men också på Jacob Karlzon till exempel. Ända sedan jag var liten har jag fått höra att jag

NAOKO SAK ATA T RIO

115


116

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


117

NAOKO SAK ATA T RIO


118

inte passade in, inte följde reglerna och att det därför skulle sluta illa för mig. De flesta vuxna tyckte att jag var jättejobbig och blev arga över att jag alltid frågade varför i stället för att rätta in mig och göra som jag blev tillsagd. Det är knappast förvånande att höra att Pippi Långstrump var Naoko Sakatas absoluta favoritbok som barn. – Min mamma var pianopedagog och jag är uppväxt med klassisk musik. Jag älskade att lyssna, men hatade att öva, säger Naoko Sakata som började att spela piano i tre-fyra-årsåldern. – Jag förstod aldrig varför jag måste titta på noterna och följa dem. Jag lyssnade och kunde sedan härma. Jag har absolut gehör och kan snabbt memorera. Allt det här gjorde min mamma väldigt arg och som barn var mina känslor för pianot kluvna. Jag både hatade och älskade det. Att redan som barn insistera på att gå sin egen väg och ifrågasätta auktoriteterna är naturligtvis aldrig ett lätt val, men än mer laddat i ett hierarkiskt system som kräver att regler, skrivna som oskrivna, respekteras. – Mitt försvar och skydd blev en sorts punkattityd, säger Naoko Sakata. Ingen gillade mig ändå och jag var tvungen att hålla fast vid det som var jag. Om jag verkligen känner att något är rätt och riktigt kan jag naturligtvis anpassa mig, men inte annars! Till slut kändes det ohållbart att stanna kvar i Japan. Jag kände mig ensam och utanför och tänkte att om jag flyttar kanske jag hittar några att spela med, några som känner på samma sätt som jag. Hur träffades ni tre?, undrar vi. – De träffades först, säger Alfred Lorinius. Jag kom med i trion först 2013, även om Naoko och jag spelade tillsammans på skolan innan dess.

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


Alla tre har gått på Musikhögskolan i Göteborg, fast i olika årskurser. – Jag skulle börja mitt tredje år när Naoko kom in, säger Johan Birgenius. Jag minns hur det var första gången vi träffades. Naoko skulle göra audition för att söka in och jag och en annan kille skulle kompa henne. Det var som en vind som blåste in! Naoko kom in, satte sig och började spela en Bill Evans-låt, »Nardis«, utan att säga ett ord. Vi två som kompade tittade på varandra, det var bara att hänga på. Det var sensationellt bra pianospel, jag minns att jag blev helt förstummad. – Jag kunde ju inte säga någonting då, säger Naoko Sakata. Jag kunde varken svenska eller engelska. Ganska omedelbart började de, tillsammans med trions ursprunglige basist Anton Blomgren, att spela och uppträda tillsammans. Trion utsågs att representera Sverige i den nordiska tävlingen Young Nordic Jazz Comets 2009 och vid finalen i Oslo vann Naoko Sakata solistpriset. Två år senare belönades hon med utmärkelsen »Årets nykomling« i Sveriges Radios Jazzkatten. Hur har era vägar in i det som i vid mening kan kallas jazzmusik sett ut?, frågar vi Alfred Lorinius och Johan Birgenius. – Jag är från Värmland och gick musikgymnasium i Karlstad och senare på Lunnevads folkhögskola och Skurups folkhögskola innan jag kom in på Musikhögskolan i Göteborg, säger Alfred Lorinius. Men min bakgrund är egentligen rock och pop. Jag började att spela i olika band redan som 13–14-åring. Då var det känslan som stod i fokus och det har jag sedan tagit med mig in i jazzen, även om det naturligtvis krävs en helt annan hantverksskicklighet och ett tekniskt kunnande på en annan nivå jämfört med att stå i ett garage och spela rock. – Min historia är nog ganska likartad, säger Johan Birgenius. Jag

NAOKO SAK ATA T RIO

119


120

gick musikestetisk linje på gymnasiet i Borås och spelade tidigt i en massa punkband. Så småningom växte en sorts vetgirighet och nyfikenhet fram. Jag ville lära mig mer, bemästra tekniken, kunna uttrycka mig fritt. Jag började att lyssna på modern jazz och sedan har jag letat mig framåt och bakåt i jazzhistorien och lyssnat på det mesta. Men inte i någon kronologisk ordning. – Nej, det är ju bland annat det som jag aldrig har kunnat förstå eller acceptera, säger Naoko Sakata. Varför skall jag, som lever här och nu och har tillgång till all musik som har gjorts tidigare, behöva lyssna i en bestämd ordning? Det var det jag alltid fick höra i Japan. Du måste börja med att lära dig det och det och sedan gå vidare. Jag vill omfamna och välkomna all musik. Jag lyssnar och absorberar och omvandlar språket till mitt eget. När man lyssnar på trions musik och Naoko Sakatas pianospel är det precis det man hör. Förbiilande fragment och glimtar från många musikaliska världar, en fri känsla som vidgar i stället för att avgränsa och låsa in. Men hur har grunden i den klassiska musiken påverkat spelet? – Jag kan inte säga att jag är klassiskt skolad eftersom jag nästan aldrig övade, säger Naoko Sakata. Men all musik jag lyssnade på finns där förstås. De flesta klassiska pianister övar otroligt mycket och fokuserar på fingersättning och teknik. Det har jag aldrig gjort. Jag tror snarare att det som påverkar mitt sätt att spela är att jag har ägnat mig väldigt mycket åt dans, både balett och hiphop, alla sorters dans. Det handlar mycket mer om rörelse än om ren fingersättning. En klassiskt skolad pianist sade en gång till mig att jag spelade som om jag dansade. Jag tänker inte när jag spelar, jag lyssnar utåt och inåt och låter det som finns i mitt huvud just då komma ut i händerna. Det är det bästa! Att få vara i ögonblicket, helt närvarande, tillsammans med de andra.

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


NAOKO SAK ATA T RIO


Stjärnbild: Horoskop ger en annan dimension till livet, man kommer bortom sina sinnen. Det sättet att tänka tar jag med mig in i musiken. Jag gillar att komma till en annan värld, där det inte bara handlar om toner, mer om energier och fantasi.

NAOKO SAK ATA

Cymbaler: De kan vara explosiva som kanoner eller silkeslena som kuddar och ge ett uttryck för rymd i musiken som jag inte skulle kunna vara utan. De är det mest dynamiska instrumenten i min palett.

JOHAN BIRGENIUS

Rummet: För varje nytt rum jag kommer till förändras min upplevelse av klang. Detta påverkar direkt den musikaliska riktningen och de konstnärliga valen. Mitt intresse för rummets unika klangmöjligheter och att däri finna en plats för mig och mina medmusiker, ser jag som ett av mina främsta verktyg.

ALFRED LORINIUS


124

– Det är det som är så häftigt, säger Johan Birgenius. Att ha absolut gehör är en sak, det är inte unikt. Men att blixtsnabbt kunna omsätta känslor och impulser i spel, utan mellanled och kringgående rörelser, är däremot en sällsynt gåva. Det ger också vårt samspel och våra improvisationer en egen styrka och frihet. Vad skulle ni säga utmärker er som trio? – Att vi alla skriver musik och låter allt vi bidrar med från våra olika håll gå in i och påverka uttrycket, säger Johan Birgenius. Sättet vi spelar ihop, både när vi improviserar och när vi spelar komponerat. Det är ett speciellt sampel, ett skärpt lyssnande. Det finns naturligtvis andra grupper som är samspelta, men jag känner att det är något som gör att man faktiskt hör att det är just vi. Här finns frihet att låta precis som man vill, vi kan spela både fult och vackert, vi spelar med varandra. Med musikens bästa i fokus. – Jag känner mig trygg i vår trio, säger Naoko Sakata. Fri att göra vad jag vill. Vi har spelat så mycket tillsammans och pratat så mycket med varandra om allt. – Vi har mycket dialog, säger Alfred Lorinius. Det är viktigt. Vi bygger aldrig upp några koncept som vi sedan utför. Det är befriande och inte alls en självklarhet. Det finns andra musikaliska sammanhang där den sortens öppenhet inte är given. Vi håller alla kanaler öppna och befriar så mycket som möjligt. – Ingen skall försöka vara någon annan än sig själv, säger Naoko Sakata. Och eftersom det faktiskt bara finns tre av oss i hela världen är vi unika på vårt eget vis. – Dialogen och öppenheten gör också att man sällan hamnar i ego-spel, säger Alfred Lorinius. Jag gillar inte de ögonblick när man kommer på sig själv med att spela på ett sätt där man vet precis hur det börjar och slutar därför att det är något som man

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


har övat in, och nu försöker att utföra som en uppgift. Då är det egot som börjar styra i stället för musikens villkor. Den risken är väldigt liten här. Det är det som är härligt. Ingen regelbok utan i stället en dialog där man influeras av varandra, fångar upp eller i vissa lägen förstås visar vägen – dit skall vi gå! – Så tänker jag också, säger Johan Birgenius. Förr, när man var yngre, var man mer nere på mikronivå och hade svårare att lyfta blicken och se musiken som en större enhet. Nu ser jag på mitt eget spel mycket mer som en rytmisk ingrediens i stället för enskilda slagserier eller förutbestämda kombinationer. Ni kan väl spela något så att vi får höra, säger vi. – Det har vi aldrig gjort förut, haft konsert i replokalen, säger Johan Birgenius. Det blir något nytt. – Vad skall vi ta? Skall vi börja med något improviserat och se vart det leder?, säger Alfred Lorinius. Det står omedelbart klart att liveögonblicket är gruppens rätta element. Det är fascinerande att följa de känsliga och snabba förflyttningarna, hur instrumenten verkligen befinner sig i dialog med varandra. Uttrycket är både lyriskt och dramatiskt, men samtidigt energitätt och drivande. Kanter och skarvar finns kvar och ger musiken kropp och struktur. Tonerna släpps loss och samlas in i en både fri och kontrollerad rörelse. – Vad kul det var!, säger Naoko Sakata när de låtit musikflödet stillna. Vi vill gärna höra mer och de fortsätter med en relativt färsk låt, »Rejoyce«, som Naoko Sakata har skrivit. Återigen slås vi av det kraftfulla och känslostarka men aldrig sentimentala, det finns ingen självbespeglande förnöjsamhet alls utan något som hela tiden vill vidare. En sorts vildhet och underliggande tryck, även i de sköraste melodiska ögonblicken. Musiken har många olika lager.

NAOKO SAK ATA T RIO

125


126

De rytmiska och melodiska elementen byter plats, kontrasteras eller samverkar i en pågående rörelse. Att få vara med och lyssna just i själva skapelseögonblicket och uppleva musiken i realtid, är som alltid stort. – Det blir något nytt och speciellt att spela och sedan prata och spela igen, säger Naoko Sakata. Det vi har talat om flyter på något vis in i musiken och blir en del av den. Det värsta som kan hända oss under en spelning är om ljudet är dåligt, så att vi inte kan höra varandra ordentligt. Samtalet glider in på vilka tekniska förutsättningar som krävs för att det musikaliska resultatet skall kunna bli så optimalt som möjligt. – Medhörningshögtalare vore något att drömma om på sikt, säger Alfred Lorinius. Men också en sådan enkel sak som att ha råd att hålla pianot perfekt stämt, spelar stor roll. Att vi genom stipendiet får tid och möjlighet att arbeta tillsammans i lugn och ro och dessutom kan förbättra de tekniska förutsättningarna för vår musik kommer att betyda mycket. Det är ett stort steg framåt för oss alla.

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


127

NAOKO SAK ATA T RIO


LOT TA ANTONSSON


130

LOT TA ANTONSSON Intervju: Sara Michaëlsson & Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson

– På sätt och vis har jag alltid använt fotografin som både metod och uttryck, säger konstnären Lotta Antonsson. Men jag gör ingen skillnad mellan mina collage och mina fotografier. Blicken, fotografiet, framförallt blicken på kvinnan, kroppen som objekt och kroppen med objekt, fortsätter att uppta mig. Men för att utforska dessa frågeställningar tar jag mig också rätten att använda vilka material jag vill. Den friheten är viktig.

Lotta Antonsson

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


LOTTA ANTONSSON, som har Berlin som sin fasta punkt större delen av året, är född i Varberg och uppväxt i det lilla halländska kustsamhället Träslövsläge. Med jämna mellanrum återvänder hon och familjen till Halland och den före detta skola som Lotta Antonsson och hennes man, konstnären Henrik Håkansson, bosatte sig i för drygt tio år sedan. Skolan, som även inhyst en syfabrik, ligger någon mil inåt landet. Havet och stränderna med dess stenar, snäckor och drivved har alltid spelat en viktig roll, både som konstnärligt material och referenspunkt och vi reser ner tillsammans med fotografen Peter Claesson för att träffa Lotta Antonsson i hennes favoritmiljö. Vid stranden i Träslövsläge, där vi stämt möte, rullar vågorna in i den starka blåsten och regnet hänger i luften. Mängder av kitesurfare utnyttjar vädret och vinden och flimrar förbi som färgglada prickar i det gråvita vågskummet. – Jag vill ta med er till »min« strand, säger Lotta Antonsson när hon dyker upp. Den ligger en bit härifrån och dit hittar varken surfare eller semestrande boråsare. På väg dit berättar Lotta Antonsson om uppväxten på 1960och 70-talen och om hur stranden var den naturliga mötesplatsen under alla tider av året. – Hit cyklade man för att träffa kompisar, när man var arg eller ledsen, för att smygröka eller bara vara ensam. På den tiden var Träslövsläge helt övergivet på vintern, nu flyttar folk hit permanent. Vi har passerat en dunge med vindpinade tallar som alla vänder huvudet åt samma håll och kommit ner till ett naturskyddsområde. Kohagen står det på en skylt. – Det är det ingen som säger här. Stranden heter Änkans, säger Lotta Antonsson, medan vi följer vägen som slingrar sig ner mot vattnet.

LOT TA AN TONSSON

131


132

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


133

LOT TA AN TONSSON


134

Stora klippblock från den gamla rullstensåsen, enar, gulmåra, strandtrift och vresrosor kantar den smala stigen. När ljungen blommar på sensommaren fylls luften av surret från humlor och bin. – Här har jag varit i alla åldrar och landskapet man växt upp i har man på något vis i kroppen, som en prägling, säger Lotta Antonsson. Man flyttar så långt man kan, bryter upp och vill komma bort, men när man blir äldre kommer en längtan tillbaka, ett behov av att vara i det, återta det. Det är här jag mår bäst, med öppet hav och vid horisont. – Det tar 21 minuter att köra från stranden till huset, säger Lotta Antonsson när vi satt oss i bilen igen. Jag klockade tiden när vi flyttade hit. Det gamla skolhusets fasad är täckt av starkväxande murgröna och skogen ligger tätt inpå. Men i den före detta skolsalen, som numera är ateljé, vetter de stora fönstren ut mot hög rymd och vidsträckta fält. En kyrka syns på avstånd. Gråljuset faller över installationer med snäckor, stenar, fotografier och böcker placerade på spegelglas. Fotografierna är svartvita, med en finkalibrerad gråskala, och arrangemangen på spegelytor kan föra tankarna till det tidiga 1800-talets bildexperiment med fotografisk överföring. Att just silver hör till de material som Lotta Antonsson intresserar sig mycket för, förstärker intrycket av ett konstnärskap som länkar både bakåt och framåt i tiden, eller snarare ser tiden som cirkulär. – Jag vet att jag är något på spåren, säger Lotta Antonsson. Och jag måste göra det som känns rätt för mig, inte det som andra förväntar sig. Jag vill inte stoppas in i ett fack, eller infogas i en teoribildning. Det som är gjort är gjort, men i dag är jag här och nu och vill fortsätta framåt, nå vidare. Jag vill använda mig av det

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


LOT TA AN TONSSON


136

till synes enkla och banala, för att kunna tala om det komplexa. Jag har aldrig varit den renodlade fotografen, utan alltid jobbat mycket med andras bilder, lagt till någonting, försökt att förskjuta och förändra, iscensatt. Jag vill hårdra fotografin, pröva och tänja. – Collagetänkandet har funnits där hela tiden, men det var först 2008 som jag verkligen tog steget och flyttade ut fotografin från papperet, lät det bli mer fysiskt och skulpturalt. Arrangemangen med böcker, texter, snäckor, pressade blommor, drivved och fotografier är ett sätt att balansera på gränsen till det triviala, för att hitta något som är oerhört skarpt. I fotografin finns frågorna. I collaget hittar jag en frihet, trots teknikens fysiska begränsningar. Collaget som uttryck och metod kom Lotta Antonsson i kontakt med redan under de år i mitten av 1980-talet då hon arbetade som assistent åt fotografen och konstnären Tom Benson i hans ateljé. – Det var en hel värld som öppnades för mig. Som tonåring hade jag drömmar om att bli poet och collagets föränderliga form är nog det närmaste jag kan komma. När jag växte upp var allt sammanlänkat – musiken, teatern, konsten, litteraturen. Konsten var något som jag mer eller mindre snubblade in i, som man gör under de där avgörande åren när man är vidöppet sökande. Musiken har alltid varit viktig för mig, som inspirationskälla inte minst. Jag var 13 år när jag köpte Patti Smiths Horses på Domus skivhandel i Varberg. Jag köpte den för omslaget. Så ville jag också se ut! Jag hade ingen aning om hur det lät. När jag kom hem och lyssnade i mina stora hörlurar fick jag en fullkomlig chock. Det var en så stark ahaupplevelse och intensiv känsla. Det fanns en värld därute. – Och det var tack vare Patti Smith som jag fick upp ögonen för Robert Mapplethorpe och senare åkte till London för ihopsparade pengar för att se en utställning med hans fotogra-

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


Förutom kameran är sax och skalpell mina verktyg. Jag klipper alla collage för hand. Skalpellen med blad nr 11 har funnits med så länge jag kan minnas. Jag har flera saxar av olika storlek och karaktär, men just denna sax är den äldsta, den bästa. Jag köpte den på en loppmarknad för många år sedan, det är egentligen ingen papperssax. Den är sliten, använd men vass. Tänker ofta på alla händer som rört vid den, använt den. Tycker om att tänka på det – hur saker går i arv från en person till en annan, till någon som gör något nytt, gör andra saker, med andra händer. LOT TA AN TONSSON


141


142

fier på ICA, Institute of Contemporary Arts. Men grunden till collagetänkandet fanns där egentligen tidigare, långt före mötet med Tom Benson och de lärorika åren med mörkrumsarbete, framkallning och kopiering. För Lotta Antonsson är den analoga fotografin fortfarande den som gäller, själva materialiteten och det taktila är viktigt. Att vänta på resultatet, tro att man skapat vissa förutsättningar genom ljus och bländare, men inte riktigt veta. Själva osäkerhetsfaktorn är väsentlig. Att våga dröja kvar med blicken, titta igen. – Jag är alla bilder som har flutit igenom mig och det som kommer ut är en blandning av allt, säger Lotta Antonsson. Det tog väldigt många år innan jag kom på att jag har hållit på med collage ända sedan jag var liten. När min lillasyster och jag var små jobbade min mamma natt inom vården och kom hem på morgnarna med tjocka buntar av utsorterade veckotidningar från väntrummen. Vi fick sitta och klippa och klistra några timmar så att hon kunde få sova litet. Jag har bokstavligen vuxit upp med en sax i handen och hela bildvärlden från 1960- och 70-talen som universum. Jag förstår nu varför jag hela tiden återvänder dit, hur jag dras till materialet från den tiden. Det är ett visst tryck, en speciell svärta, andra färgkombinationer, en annan papperskvalitet än vad som finns i dag. Det finns beståndsdelar i mitt konstnärskap som man kan känna igen, men uttrycket förändras. Jag låter handen tänka och gå före och litar på intuitionen som metod. Intuitionen är kanske mitt viktigaste konstnärliga redskap. Numera använder jag mig av det, vilket jag inte gjorde som 20-åring. Det tar tid att hitta den tilliten. Ibland är det avgörande livshändelser som knuffar en framåt och får allt att ställas på sin spets. Lotta Antonsson berättar om den omvälvande betydelse dotterns födelse 2003 haft och hur

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


hennes mammas bortgång nyligen, på ett liknande vis, förändrade hela hennes perspektiv. Det finns ett före och ett efter, en ny upplevelse av tid. Men vad har du tänkt att visa i Stenasalen?, undrar vi. – Jag är inte helt säker än, men det kommer nog att bli mycket händer, säger Lotta Antonsson. Handen som skapar, håller i saxen, i kameran. Snäckor kommer att finnas med, mineraler, ädelstenar och silver i någon form. Utmaningen är alltid att ligga steget före sig själv. Det finns en längtan att nå längre, komma närmare, som fortfarande driver mig. Men allt behöver inte förstås omedelbart. Att arbeta långsamt, som jag gör, med material som kräver tid, är också en påminnelse om det.

LOT TA AN TONSSON

143


APPENDIX


MO TIVERINGAR 2016 års kulturstipendiater

K ATARINA K ARNÉUS

»En röst som berör« är ett omdöme som ofta hörs i samband med mezzosopranen Katarina Karnéus framträdanden, vare sig det handlar om opera, lieder eller romanser. Katarina Karnéus äger en unik förmåga till gestaltning av sina många och varierade karaktärer på scenen. Med stor nyfikenhet och djärvhet söker hon ständigt efter rollens innersta väsen, för att finna det dubbelbottnade i varje rollkaraktär och hitta den magiska förbindelsen mellan känsla och sång. Det har inte minst publiken på Göteborgsoperan kunnat konstatera i bland annat Arnold Schönbergs Erwartung, Hans Gefors Notorious eller i Ambroise Thomas Hamlet, där Katarina Karnéus rolltolkningar försatt publiken i ett lyckorus. För sin sång, gestaltning och absoluta scennärvaro tilldelas Katarina Karnéus stipendium för 2016 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

FREDRIK ÅKUM

Fredrik Åkums konst spänner över ett vidsträckt fält: från måleri och skulptur till fanzines, installationer och textiltryck. Med upprepningar och omtagningar skapar han en genomlyst och fragmentarisk bildvärld som är lätt att förlora sig i. Betraktarens blick sugs snabbt in bland växter och gestalter som svävar mellan abstrakt och föreställande, mellan upplevt och otänkbart. Ett av konstnärskapets genomgående teman är flyktighet och genom att kombinera ögonblicklig exakthet med långsamma och slumpmässiga aspekter visar Fredrik Åkum på konstens möjlighet att fördjupa verkligheten. För ett variationsrikt konstnärskap som med gåtfull lyster frilägger tillvarons konturer tilldelas Fredrik Åkum stipendium för 2016 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

L ALEH POURK ARIM

Med personlig röst och poetiska texter om livets mirakel skriver Laleh låtar som pricksäkert träffar sina lyssnares hjärtan. Frimodigt och med höga ambitioner har hon bemästrat det musikaliska hantverkets olika yrkesroller. Hon är artist, låtskrivare, sångerska, textförfattare och musiker, men också arrangör, ljudtekniker, och producent. Lalehs livshistoria är också berättelsen om en fritänkande artist som vandrar på en helt egen konstnärlig stig. Samtidigt har hon blivit en av den svenska popmusikens stora ikoner och viktig inspirationskälla för en yngre generation kvinnliga popartister. För att hon, vägledd av sin inre kompass, skapar storslagen popmusik som berör människor över generationernas gränser, tilldelas Laleh Pourkarim stipendium för 2016 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


IDA-L OVISA RUDOLFSSON

Ida-Lovisa Rudolfssons detaljrika bilder berättar om vardagliga situationer som slagit över i någonting annat, något främmande och hemlighetsfullt. Det handlar om människan, tingen och naturen men framförallt om tomrummen och ödsligheten mellan dem. Konstnären låter drömmens glapp och sammansmältningar underminera det igenkännbara och lockar oss att gå vilse i miljöer som vi trodde att vi kände. Men samtidigt som Ida-Lovisa Rudolfsson träder fram som en obarmhärtig uttolkare av den moderna ensamheten skapar hon bilder inför vilka vi, som betraktare, dras samman och förenas i en gemensam och drabbande upplevelse. För sitt egensinniga och engagerande arbete inom textilkonsten tilldelas IdaLovisa Rudolfssons stipendium för 2016 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

NAOKO SAK ATA TRIO

Musikerna följer lyhört varandras infall, utforskar nyfiket okända musikaliska marker. Med vidöppna öron och en uppfriskande lätthet tar Naoko Sakata Trio med lyssnaren på en resa där endast musiken själv kan leda dem. Tillsammans med basisten Alfred Lorinius och trumslagaren Johan Birgenius frigör pianisten Naoko Sakata ett till synes outsinligt flöde av musikaliska idéer. Naoko Sakata flyttade till Sverige på grund av sin starka dragning till den nordiska jazztraditionen. Nu är trion själv en del av denna tradition, samtidigt som deras musik ekar av inryck från hela världen. För sitt särpräglade och lysande samspel i nyskapande musik som lever av ögonblickets kreativitet, tilldelas Naoko Sakata Trio stipendium för 2016 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

L O T TA AN TONSSON

Lotta Antonsson tillhörde de unga fotografer, framför allt kvinnor, som i början av 1990-talet i grunden förändrade svenskt fotografi och gav termen »fotobaserad konst« en innebörd även i vårt land. De vände den dominerande manliga sökaren till en medveten feministisk blick, från objekt till subjekt, från provokation till rättmätiga krav. Från ett djärvt självutlämnande till ett öppet samhällsengagemang. Även som lärare och vägvisare har Lotta Antonsson betytt mycket för många konststuderande och yngre kolleger. Hon har inte nöjt sig med de positioner hon uppnått, utan ständigt sökt sig vidare, ifrågasatt och utmanat, inte bara sin omgivning, utan lika mycket sig själv. För sin starkt förankrade och tekniskt välgrundade praktik och för sitt rastlösa nyskapande tilldelas Lotta Antonsson stipendium för 2016 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

MOTIVERINGAR 2016


CURRICUL UM VITAE

K ATARINA K ARNÉUS

Född 1965 i Stockholm Bor i Stockholm och Göteborg

Utbildning

Trinity College of Music i London 1988–1992 National Opera Studio i London 1993–94

Utmärkelser

Christina Nilssons Stipendium 1993, Vinnare av Cardiff Singer of the World 1995, Tidskriften Operas Pris 2002, Grammy för bästa klassiska skiva 2009, Mahler Symfoni No 8 med San Fransisco Symphony Orchestra, Medaljen Litteris et Artibus 2015

Scen- och konserterfarenhet, urval

Sedan sitt genombrott 1995, då Katarina Karnéus vann den prestigefyllda sångtävlingen Cardiff Singer of the World, har hon framträtt världen över inom opera och orkesterkonserter, samt romanskonserter. Är sedan 2012 knuten till Göteborgsoperan, men är också verksam internationellt. Katarina Karnéus har samarbetat med dirigenter som Sir Simon Rattle, Sir Charles Mackerras, Sir Mark Elder, Sir Roger Norrington, Antonio Pappano, Michael Tilson-Thomas och Franz Welser-Möst. Till de operahus där hon har framträtt hör The Metropolitan Opera New York, Covent Garden London, Glyndebourne Festival Opera, Opéra National de Paris, Deutsche Staatsoper Berlin, Bayerische Staatsoper München och The Netherlands Opera Amsterdam, Repertoaren inkluderar de största mezzorollerna av Händel, Mozart, Rossini, Bizet, Strauss och Wagner. På Göteborgsoperan har hon de senaste åren tolkat följande roller: Octavian i Strauss Rosenkavaljeren, Ruggiero i Händels Alcina, Romeo i Bellinis Capuleti e i Montecchi (konsertant), Orfeo i Glucks Orfeo ed Euridice, Brangäne i Tristan und Isolde, Kvinnan i Schönbergs Erwartung, samt Drottning Gertrud i Thomas Hamlet. Våren 2017 medverkar hon i rollen som Klytämnestra i Rickard Strauss Elektra.

Diskografi, urval

R Strauss, Mahler, Marx, Lieder 1999, Berlioz, Les Nuits d`été 2000, Sibelius, Songs 2002, Grieg, Songs 2008, Mahler, Kindertotenlieder, Rückert-Lieder, Lieder eines Fahrend Gesellen 2011, Gaetano Donizetti, Rita 2014

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


FREDRIK ÅKUM

Född 1987 i Kristinehamn Bosatt och verksam i Göteborg

Utbildning

2007–08 Göteborgs konstskola, 2008–11 BFA, Valand Academy, Fine Art, Gothenburg 2011–13 MFA, Valand Academy, Fine Art, Gothenburg

Separatutställningar, urval

2016 Endless Hunt, Galleri Thomassen, Göteborg, 2014 Lupine Wreath, Gallery Steinsland Berliner, Stockholm, 2013 Climbing Windthrown Trees, Gallery Rotor, Göteborg, 2013 Ode to the Loss, Good Press Gallery, Glasgow, 2012 Forgiven by the Lake, Gallery Steinsland Berliner, Stockholm, 2009 Untitled, PS Room, Kristinehamn Konstmuseum

Grupputställningar, urval

2016 Konvergenser #2, Nevven, Göteborg, 2016 Do Re Mi Fa SØ La Ti Do, SØ, Köpenhamn, 2016 GIFC, Happy Endings, New York , 2016 GIFC, Agnes B’s Gallerie du Jour, Paris , 2016 GIFC, David Risley Gallery, Köpenhamn, 2016 GIFC, Gallery Steinsland Berliner, Stockholm, 2016 Painting Failure, Moderna Museet, Malmö, 2015 Our Winter Show, Gallery Steinsland Berliner, Stockholm, 2015 Imago Mundi: Map of the New Art, Fondazione Giorgio Cini, Venedig, 2015 Konvergenser #1, Nevven, Göteborg, 2015 Group exhibition, Galleri Thomassen, Göteborg, 2014 Panaché: Carte Blanche a Broadcast Posters L’attrapecouleurs, Lyon, 2015 What a gas! At the zoo, 3:e Våningen, Göteborg, 2013 GSB 5 years, Gallery Steinsland Berliner, Stockholm, 2013 Copycat Underdog with Niklas Persson (24 Spaces – A Cacophony) Malmö Konsthall, Malmö 2013 Frames & Stages, Gothenburgs Konsthall, Gothenburg, 2012 Collected, Jarko, Gra k i Väst, Gothenburg, 2012 Our Winter Show, Gallery Steinsland Berliner, Stockholm, 2012 e Family Show II, Good Press Gallery, Glasgow, Scotland, 2012 Utvik, Kajskjul 46, Gothenburg, 2012 SAK, Sven-Harrys Art Museum, Stockholm, 2012 New times new works, Konstepedemin, Gothenburg, 2012 Field O ce, Repositioned, Glasgow, Scotland, 2012 Barn av sin stad, Galleri Kvadraten, Kristinehamn, 2012 Painting for real, Östergötlands Museum, Linköping, 2012 Valand Fanzines & Artist books, Galleri Vända Sida, Linköping, 2012 Honeymoon, with Elveel, Copenhagen Fashion Week, Copenhagen, Denmark, 2011 Tombola, Azaleadalen, Jarko, Göteborg, 2010 Our Winter Show, Gallery Steinsland Berliner, Stockholm , 2010 Jarko: America, Gallery Box, Göteborg, 2009 Drawing so far, Teckningsmuseet, Laholm, 2009 Our Winter Show, Gallery Steinsland Berliner, Stockholm, 2009 Drawing so far, Valand, Rotor 1, Göteborg, 2007 Galleri vågen, with Christo er Dalkarls, Kristinehamn

Stipendier och priser

2016 Längmanska Kulturfonden, 2015 Konstnärsnämndens ettåriga arbetsstipendium, 2013 Stiftelsen Eric Ericsson, 2013 Stiftelsen Bertha Neuberghs Stipendiefond för konstnärlig utbildning , 2012 Stiftelsen Otto och Charlotte Mannheimers fond, 2012 Stiftelsen Otto och Charlotte Mannheimers fond, 2011 Grafik i Västs Stipendium, Jarko, 2011 Greta Munthe Sandbergs Stipendium, 2011 Stiftelsen Otto och Charlotte Mannheimers fond, 2011 Kultur Ungdom, 2010 Stiftelsen Otto och Charlotte Mannheimers fond, 2009 Stiftelsen Otto och Charlotte Mannheimers fond, 2009 Kristinehamns Konstmuseums Ungdomsstipendium, 2006 Föreningssparbanken Kristinehamn, Entreprenörsstipendium, 2006 Brogårdsgymnasiets Konststipendium, 2005 Kristinehamns kommuns ungdomsstipendium, Kultur, 2005 Torsten Björkroths Stipendium

CURRICULUM VITAE


CURRICUL UM VITAE

L ALEH POURK ARIM

Född 1982 i Bandar-e Anzali, Iran Bor och arbetar för närvarande i Los Angeles Låtskrivare, sångare, musiker och producent Kom till Sverige 1992 via Minsk och Berlin, uppväxt i Hammarkullen, gick på musikprogrammet på Hvitfeldska gymnasiet Debutalbumet Laleh kom 2005, Har därefter släppt följande album: Prinsessor 2006 Me and Simon 2009 Sjung 2012 Colors 2013, Kristaller 2016, Medverkade 2000 som skådespelare i Josef Fares film Jalla! Jalla!, Var 2011 en av deltagarna i Så mycket bättre! i TV4, 2014 kom dokumentärfilmen Jag är inte beredd att dö än, ett 75 minuter långt personporträtt gjort av Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm

Priser och utmärkelser

2005 Grammis som Årets artist, Årets producent och Årets nykomling, 2005 P3 Guld som Årets kvinnliga artist och Årets nykomling, 2005 Rockbjörnen som Årets kvinnliga artist och Årets nykomling, 2006 Evert Taubestipendiet, 2012 Ulla Billquiststipendiet, 2014 Årets Göteborgare, 2015 Årets frihetston, Stiftelsen Torgny Segerstedts minne

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


IDA-L OVISA RUDOLFSSON

Född 1979 i Stenungsund Bosatt i Göteborg

Utbildning

2002–04 Grundläggande konstutbildning, Gerlesborgsskolan, Bohuslän 2004–07 Bachelor of Fine Arts in Textiles, Högskolan för design och konsthantverk, Göteborg, 2008–10 Master of Fine Arts in Textiles, Högskolan för design och konsthantverk, Göteborg

Separatutställningar

Grupputställningar, urval

2015 Mitt i skogen finns ett vardagsrum, Luleå konsthall, 2015 Tysta skyar över Björkvallen, Galleri Magnus Winström, Göteborg 2013 Lilla Galleriet, Konstnärernas Kollektivverkstad Bohuslän, Hamburgsund 2012 En plats så god som någon, Galleri Magnus Winström, Göteborg, 2012 Eskilstuna Konstmuseum, 2011 Galleri 21, Malmö, 2010 Sju sorters ensamhet, Nationalgalleriet Stockholm, 2008 Peepshow, Galleri 54, Göteborg 2015 Julsalong, Galleri Magnus Winström, Göteborg, Det stora stygnet - broderi som vision och vittnesbörd, Röhsska Museet, Göteborg, 8 Skåp, Galleri Bh5, Stenungsund, Fötter, rörelser genom slöjden, Växjö Konsthall, Polyfoni 3, Galleri Thomas Wallner, Simirs, Rijswijk Textile Biennial, Rijsvijk, Nederländerna, 2014 Vintersalongen, Strandverket, Marstrand, 2013 Tweaks, Nordiska Akvarellmuseet, Skärhamn, 2012 Natur..., Dalslands Konstmuseum, Vad är det jag ser, vad är det som sker, Galleri Magnus Wintröm, Göteborg, 2011 Tio Små hus, Kulturnatta i Stenungsund , Material Matters, Landskrona Museum, 2010 Sensommar-salong, Nordhems Konst och Design, Göteborg, HDK Examensutställning, Röhsska museet, Göteborg, Vårsalongen, Liljevalchs Konsthall, Stockholm, 2009 Tio små hus, Kulturnatta i Stenungsund, Ei saa peittaa, Eskilstuna konstmuseum, Säg inget, jag tror jag förstår, Kulturhuset, Stockholm, Pappan, Riese Amafi och alla de andra, Galleri Koch, Stenungsund, 2008: Surte Glasbruksmuseum, Babyboom, Kungsbacka Konsthall, 2007 Täcklebo Broderiakademis årsmöte, Nässjö, Examensutställning, Galleri Konstepidemin, Göteborg, Taltente, Internationale Handwerksmesse, Munchen, Tyskland

Stipendier, urval

2014 Unga Konsthantverkare, Bengt Julins fond, Nationalmuseum, 2014 Konstnärsnämndens 2-åriga arbetsstipendium, 2012: Längmanska kulturfonden, 2012 Svensk-norska sammarbetsfonden, vistelse i Svolvaer, Norge, 2012, 2009, 2007 Estrid Ericssons Stiftelse, 2011 Konstnärsnämndens 1-åriga arbetsstipendium, 2010: Kerstin Lind-Pafumis fond, 2010: Karna Askers fond, 2009 Direktör Eklunds hantverksstipendium, 2008 Stiftelsen AAA, 2008 Göteborgs slöjdförenings projektstipendium, 2008: Adlerbertska fonden, 2007 Täcklebo Broderiakademis stipendium, 2007 Frederika Bremer Förbundets Stipendiefond, 2003 Max Albin Dahlgrens Stiftelse, 2003 ColArts materialstipendium, 2002 Martin Posers minnesfond, 2001 Max Albin Dahlgrens Stiftelse

Representerad

Nationalmuseum, Röhsska Museet, Statens Konstråd, Eskilstuna Konstmuseum, Kungsbacka Kommun, Stenungsunds Kommun, Växjö Kommun

CURRICULUM VITAE


CURRICUL UM VITAE NAOKO SAK ATA Pianist, kompositör Utbildning

ALFRED L ORINIUS Basist, kompositör, arrangör Utbildning

JOHAN BIRGENIUS Trumslagare, kompositör Utbildning

Född 1983 i Nara, Japan, bosatt i Göteborg sedan 2008 2008–11 Bachelor of Music, Högskolan för scen och musik i Göteborg, musikerutbildningen. improvisation, piano

Född 1986 i Karlstad, bosatt i Göteborg och Karlstad 2005–07 Lunnevads folkhögskola, jazzlinjen, 2007-08 Skurups folkhögskola, jazzlinjen, 2008–09 Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet, lärarutbildningen, instrumentallärare, 2009-12 Bachelor of Music, Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet

Född 1983 i Borås, bor och arbetar i Göteborg 2002–03 Musiklinjen, Kävesta Folkhögskola, 2002–04 Musikhögskolan Ingesund, Karlstad Universitet, 2004–06 Musiklinjen, Fridhems Folkhögskola, 2006–09 Improvisationsmusiker, Högskolan för scen och musik, Göteborgs Universitet

NAOKO SAK ATA TRIO Gemensamt som trio Festivalspelningar, urval

Umeå Jazzfestival 2010, Vossajazz, Norge 2010, 12 Points Festival, Stavanger, Norge 2010, Jazz Meeting Berlin, Tyskland 2013, Jazz au Chellah, Marocko 2013, Jazzahead Bremen, Tyskland 2013, Bohemia Jazz Festival, Tjeckien 2013, Japanturné 2013, GMLSTN Jazzfestival, Sverige 2014, Trondheim Jazzfestival, Norge 2014, Technopolis International Jazz Festival, Grekland 2016, Stockholm Jazzfestival, 2016, Tampere Jazz Happening, Finland 2016

Diskografi, urval

Kaleidoscope, Atelier Sawano, 2010 Flower Clouds, Atelier Sawano 2013, Dreaming Tree, Footprint Records 2016

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


L O T TA AN TONSSON

Född 1963 i Varberg, bor och arbetar i Berlin

Utbildning

1989–92 Akademin för Fotografi, Konstfack, Stockholm, 1992 – 93 Media, Kongelige Kunstakdemien,Köpenhamn,1994–95 Vidareutbildning i digital video, Kungliga Konsthögskolan, Stockholm 2007–11 Adjungerad professor på Högskolan för Fotografi, Göteborg, 2011–16 Adjungerad Professor på Akademin Valand, Fotografi

Separatutställningar

2016 Hangmen projects, Stockholm, 2011 Lotta Antonsson och Annika von Hausswolff Konstföreningen Aura, Lund, 2010 Permanent gallery, PhotoBiennal, Brighton 2010, 2008 Alp gallery, Stockholm, 2006 I could be the rain, Konsthallen Hamnmagasinet, Varberg, 2003 I could be the rain, Uppsala Konstmuseum, Uppsala, 2002 Karen, Galleri Box, Göteborg, 2001 Mona, Galleri Sparwasser, Berlin, 2000 Monika, Stenasalen, Göteborg, 2000 A very young woman under Influence, Halmstad Museum, 1998 Trylowsky galleri, Vancouver, 1997 My Elusive Dreams, Galleri Axel Mörner, Stockholm, 1995 I like America and America likes me, Galleri Campells Occasionally Copenhagen, 1994 Anyway you want me, Gallery TRE Stockholm, It’s my party (and I cry if I want to), Artpit Malmö, 1992 Gallery Index, Stockholm

Grupputställningar, urval

2016 Summershow Hangmen, projects Stockholm, 2015 With Photography Mind, (m Thom Bridge, Annika von Hausswolff, Gallery Box, Göteborg, 2015 Summershow, Hangmen projects, Stockholm, 2014 Mellan verkligheter – Fotografi i Sverige 1970-2000, Dunkers Kulturhus, Helsingborg, 2014 Det synliga – Samtida svenskt Fotografi, Artipelag, Gustavsberg, 2014 Mellan verkligheter, Göteborgs Konstmuseum, 2014 The Beginning is Always Today, Västerås Konstmuseum, 2013 The Beginning is Always Today., Sørlandets Kunstmuseum, 2012 Tre, Marabouparken, Stockholm, 2012 Svart Ljus, Borås Konstmuseum, 2012 Photography is Magic, Korea Biennale, 2011 Victims and Martyrs, Göteborgs konsthall, 2009 Cut-Ups, Centrum för fotografi, Stockholm, 2009 Taking down heaven, Alma Löv Museum, Ämtervik, 2008 In conversations with Ingmar Bergman, Kunstmuseum Thun, Schweiz, 2007 Konstfeminism, Göteborgs Konstmuseum, 2007 Moderna fabler, Millesgården, Stockholm, 2006 Moderna Fabler, Uddevalla Konsthall, 2006 Art Feminism, Hälsinglands Museum, Hudiksvall, 2006 Art Feminism, Dunkers Kulturhus, Helsingborg, 2006 Imaginis, Bildmuseet, Umeå, 2005 Imaginis, Kulturhuset, Stockholm, 2005 Drawings, Alp galleri, Stockholm, 2002 Fotografi, vandringsutställning för Stockholms Konstföreningar, 2002 Motstånd, Moderna Museet, 2001 What if, Moderna Museet, 2000 What If, Moderna Museet, 1999 Imaginis, Linköpings Konsthall, 1998 Nordic Nomads, White Columns, New York; Obscure Camera, 2nd Space, San Franscisco; Pleasure Commitment, Gallery Index Stockholm; Open House, Headlands Center for Arts, San Francisco Dipol, Kulturhuset, Stockholm: STUFF IT, Galleri Y1, Stockholm: Press Expose (Nuit Blanche), Musée d'Art Moderne de la ville de Paris

Stipendier

Konstnärsnämndens Långtidsstipendium 2015, Hallands Kulturpris 2012, Konstnärsnämndens 2-åriga Arbetsstipendium 2009, Konstnärsnämndens 2-åriga Arbetsstipendium 2005 IASPIS Utlandsatelje London, 2004–05, IASPIS Headlands Center for the Arts, San Francisco 1998

CURRICULUM VITAE


MO T TAGARE AV S TEN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM

2016– 1997

2012 konstnären Cajsa von Zeipel konstnären Mattias Nilsson violinisten Ellen Hjalmarson gitarristen & sångaren José González trumpetaren Per Ivarsson konstnären Per Agélii 2011 konstnären Henrik Håkansson fagottisten Emily Hultmark

2016 sångerskan Katarina Karnéus konstnären Fredrik Åkum musikern Laleh Pourkarim konstnären Ida-Lovisa Rudolfsson musikerna Naoko Sakata Trio konstnären Lotta Antonsson

2010 konstnären Patrik Andiné smyckekonstnären Karin Johansson formgivaren Johan Linton dramatikern Mattias Andersson gitarristen Susanna Risberg operasångerskan Karolina Andersson

2015 textildesignern Malin Bobeck konstnären Andreas Eriksson saxofonisten Klas Lindquist konstnären Jonas Dahlberg musikalartisten David Lundqvist violinisten Agnes Casimir Lindholm

2009 konstnären Johan Zetterquist konstnären Jörgen Svensson klädformgivaren Rickard Lindqvist musikalartisten Jonas Schlyter pianisten Mikael Holmlund mezzosopranen Ann-Kristin Jones

2014 konstnären Hilda Hellström kontrabasisten Jenny Ryderberg ljusdesignern Max Mitle musikalartisten Philip Jalmelid typsnittsdesignern Carolina Laudon tonsättaren Roger Johansson

2008 operasångerskan Malin Byström konstnären Annika von Hausswolff skådespelerskan Mia Höglund-Melin sångerskan Sarah Riedel scenografen Heidi Saikkonen trumpetaren Pierre Thorwald

2013 danskompaniet Art of Spectra (Ulriqa Fernqvist & Peter Svenzon) konstnären Patrick Nilsson musikalartisten och sångerskan Evelyn Jons musikern och sångerskan Mariam Wallentin konstnärerna Nathalie Djurberg & Hans Berg författaren och poeten Johannes Anyuru

2007 pianisten Jonas Olsson operasångaren Ludvig Lindström kontrabasisten Nina de Heney dansaren Anna Westberg konstnären Jenny Magnusson konstnären Helen Dahlman konstnären Mandana Moghaddam

S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM 2016


2006 cembalisten Andreas Edlund musikalartisten Glenn Nilsson violinisten Jenny Sjöström träskulptören Mats David Gahrn konstnären Ola Åstrand konstnären Annica Karlsson Rixon

2001 sopranen Camilla Tilling trubaduren Martin Bagge konstnären Katarina Andersson konstnären Lars-Göran Nilsson konstnären Lars Blomqvist konstnären Kent Lindfors

2005 cellisten Claes Gunnarsson musikalartisten Åsa Fång operasångaren Anders Lorentzson konstsmeden Tore Svensson operasångerskan Annalena Persson konstnären Anna-Maria Ekstrand konstnären Yngve Brothén

2000 Kungsbacka pianotrio: violinisten Malin Broman cellisten Jesper Svedberg pianisten Simon Crawford-Phillips konstnären Ewa Brodin konstnären Jarl Ingvarsson konstnären Berit Lindfeldt konstnären Jens Fänge konstnären Pekka Söderberg

2004 skådespelerskan Hanna Bogren skådespelaren Johan Gry slagverkaren Daniel Berg multiartisten Nina Åkerblom Nielsen skulptören Claes Hake konstnären Marie Capaldi 2003 violinisten Sara Trobäck sångerskan Lindha Svantesson trubaduren Axel Falk konstnären Maria Lindberg konstnären Christina Skårud keramikern Herman Fogelin keramikern Eva Hild 2002 violinisten Anders Hjortvall flöjtisten Ann Elkjär Hansen dansaren Isabel Fortes dansaren Therese Fredriksson fotografen Mikael Olsson konstnären Ulf Kihlander konstnären Kent Karlsson fotografen Monica Englund

MOT TAGARE AV S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM

1999 konstnären Lars Hansson konstnären Pål Svensson konstnären Leo Pettersson konstnären Britt Ignell konstnären Jill Lindström 1998 litteraturkritikern Jonas (J) Magnusson författaren / keramikern Rose-Marie Nilsson poeten Jörgen Lind författaren Margareta Lindholm Teater Bhopa ( Johan Holmberg & Alexander Öberg ) författaren / redaktören Gunnar D Hansson 1997 kostymdesignern Linda Carlén tonsättaren Joel Eriksson keramikern Eva Hild konstnären Per Petersson


KOL OFON Redaktörer & skribenter: Sara Michaëlsson & Magnus Haglund Fotograf: Peter Claesson Verkfotografier: Hendrik Zeitler (s.97, 98, 100, 104, 111) Grafisk form: Ola Ingvarsson Design (oid.se) Tryck: Göteborgstryckeriet 2016 ISBN: 978-91-979978-5-0 Utställning på Göteborgs konstmuseum Lotta Antonsson, Ida-Lovisa Rudolfsson & Fredrik Åkum 3 december 2016−19 februari 2017 Utställningsansvarig: Johan Sjöström

Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur Box 311 57 · 400 32 Göteborg · www.stenastiftelsen.se Göteborgs konstmuseum · Götaplatsen · 412 56 Göteborg info.konstmuseum @ kultur.goteborg.se · www.goteborgskonstmuseum.se


S T EN A OL SSONS KULT URS TIPENDIUM

Profile for Markus Axelsson

Stenastiftelsens årsbok 2016  

Stenastiftelsens årsbok 2016