Grusvägen tar mig genom en bedårande trakt med stora, välskötta hälsingegårdar, svallande vetefält och sjöar och tjärnar med vita maskrosögon. mot den klarblå himlen. Granarna skymmer den slösande morgonsolen, vars strålar får finna sig i att strilas genom miljarder barr. Därför härskar ett trolskt dunkel över marken; gryningen härskar ännu en stund över de höga, veka örterna, trattkantarellerna och de mossbelupna gråstenarna. Här och var vilar de sista stråken av nattens dimmor bland träden. De få solstrålarna som orkar ner till den fuktiga markluften skapar skimrande ljusorglar i dimman. Skådespelet får mina tankar att virvla bort till konserten med det isländska bandet Sigur Rós på Way Out West i Göteborg 2008. De hade sådant scenljus under de lugna låtarna. Fast här, i Hälsinglands innersta, är ljusspelet skörare och mer oförutsägbart. Det är kort sagt vackrare. Här kan en man som jag, en man med livlig fantasi, i andanom se fäbodstintor från flydda tider 88
Till och med måsar upskattar öppna landskap med slingrande vägar.
yra omkring i den slumrande skogen i ljusa linneklänningar. Kvinnornas daggvåta flätor glänser i det bleka ljuset när de med fjäderlätta barfotasteg banar väg över mjukmossan med sina näverlurar. De söker nog sina kor. Kanske söker de något annat. Kanske är de bara på väg bort. Eller hem. Så försvinner de och vad kan man annars vänta sig. Kvinnorna är ytterst dunkla och flyktiga och finns förmodligen bara i min hjärna, som får annat att tänka på när vägen svänger hundraåttio grader. Helt utan förvarning. Jisses! Inga varningsskyltar. Men herregud! En sväng till. Åt andra hållet. Och stintorna flyger all världens väg. Jag är sannerligen i Hälsingland. På en grusväg. Då kan allt hända. Jag passerar en vägskylt på trekvart när jag kör genom det gulbruna dammet som bilens sladd skapade i den första kurvan. Jag tror att avsikten med skylten är att upplysa mig om den föreståMagasin Järvsö