GÖSTA FRIES
18
BETULA PUBESCENS TORTUOSA
FJÄLLBJÖRKEN är tjurig och vrång, men samtidigt tillåtande. Lite som fjällvärlden är i stort. Fjällbjörken är ett av fjällens alla väsen. Som krumryggade, tjuriga vättar står de längs fjällsidorna och markerar att här slutar tryggheten och möjligheten att söka väderskydd. Där uppe får du rå dig själv. Längre än hit tänker inte ens vi ta oss.
Fjällbjörken är det sista trädet som ger upp. Först är det tallarna. De vrider sig varv efter varv runt sig själva i sin strävan att stå kvar. Till sist ser man någon enstaka bonsaitall med tjock stam och kraftig krona. Sedan är det granarna. Först står de var för sig. Sedan i klunga. Gärna sju tillsammans, och slår sina grenar runt varandra mot vädrets
—
makter. Något senare duckar de, inte dukar under, men ser ut som gamnackade lodisar, i slitna kappor, skor med hål i sulorna, noppriga kepsar och portvinsnäsa, granuschlingarna. Så kan de leva i 9000 år om det behövs. (Här i skiljelandet kan du om höstarna dessutom hitta grova mängder kantareller.) Men sedan står fjällbjörkarna allena, som en
70
—
tvåhundra meter bred barriär som skiljer kalfjäll från skog. En armé av vanbildade tjurskallar som bokstavligen slår knut på sig själva i viljan att stå kvar där de en gång i tiden, med tvekan, skickade ut sin allra första rottråd. För samen har fjällbjörken haft ovärderlig betydelse. Den fuktskyddande nävern har använts till att tillverka vardagsföremål, skor, till att klä kåtan med och som tändhatt till brasan. De böjda, sega vidjor som växt på sluttningar har fått bli störar till kåtan.