Heter man överste Balk räcker det att man står så här.
"Polarhjältarnas kläder var rymliga för maximal rörelsefrihet och värme. Det var skönt grovhuggna plagg för isbjörnbrottning, hundslakt och frostiga skidbravader över jordens kallaste och knarrigaste snö."
jackorna är påfallande lika uniformsrockar. Om det fungerar i fält vintertid borde modellen fungera i bistert klimat på fjället, var resonemanget. Förutom militären lär även Åreborna själva och traktens samer samt dåtidens omtalade polarexpeditioner ha haft inverkan på modet.
E
— Man tvättade nämligen inte ut fettet ur ullen på samma sätt som vi gör i dag. Tätvävd ull var tåligt mot väta och man gjorde faktiskt regnkläder av ull, för fettet gjorde att vattnet rann av. I dag tvättas fettet bort och ullen tar åt sig mer fukt. När det gäller underkläderna av ull var man enligt Göran Anderson mycket skickliga på att välja rätt kvalitet. — Man tog bottenullen, den mjuka, till underkläder. Den sticks inte. Man var mycket skicklig på att nyttja ullens olika kvalitéer på smarta sätt. Det här är kunskaper som vi i viss mån glömt. Sedan tror jag att dåtidens skidåkare var lite bättre på att uthärda lite stick från ullen mot huden, säger han. Dun användes inte under den här tiden, utan kom under 1950-talet när alpinismen började växa efter nyazeeländaren Edmund Hillarys och sherpan Tenzing Norgays bestigning av Mount Everest 1953. Med nya material som tunt, tätt nylontyg kunde dunet kapslas in kanaler så att ett isolerande loft skapades. Under 1900-talets början användes istället shoddy som isolerande material. Shoddy blev mycket populärt och användes i värmande västar för allt från skidåkare till kuskar och skogsarbetare. Shoddy är en biprodukt vid framställningen av ylletyg och man stoppade in shoddyn mellan yttertyget och fodret. Enligt Göran Anderson lär inspirationen till skidkläderna till viss del ha kommit från de militära uniformerna för krävande fältbruk vintertid. Material, skärningar och design på exempelvis
2 02 |
HAUTE SKITURE
xpeditionsmodet slår igenom än i dag i de stora modehusen och omformas där till high fashion. Samtidigt drar dagens tillverkare av skidkläder slutsatser av vad man kommer fram till i Himalaya och på Sydpolen och låter dessa finesser berika plaggen som ska bäras på Åreskutan. Expeditionsmodet har en sublim, rå elegans, präglad av det kanske mest extrema funktionstänkandet inom den mänskliga klädeskonsten. Detta faktum har alltid inspirerat tillverkare av skidkläder, både under 1900-talets början och i vår tid. Det är inte förvånande. Funktion är smakfullt. Dessutom kan plaggens uttryck kryddas med mänskligt spjutspetsbeteende i en dödligt krävande miljö. Det är aldrig fel. Det ger märg åt plaggen när de bärs en solig vårvinterdag på Åreskutan. Utseendemässigt är det just rymden som skiljer originalen från de nutida kopiorna. Polarhjältarnas kläder var rymliga för maximal rörelsefrihet och värme. Det var skönt grovhuggna plagg för isbjörnbrottning, hundslakt och frostiga skidbravader över jordens kallaste och knarrigaste snö. De första skidplaggen under 1900-talets början förefaller ha haft samma rymd. Dagens skidkläder är i vissa fall lite väl nogsamt inskurna (eller motsatt). Det är möjligen snyggt, men inte speciellt praktiskt alla gånger. Inuiternas huvförsedda anorak som drogs över huvudet blev tidigt ett slags standardplagg inom polarexpeditionerna och snart syntes den även i Åres backar. Den syddes av skinn, pälsverk eller av tätvävd bomull, så kallad Ventile. Ursprungligen var anoraken knälång, men under andra världskriget kom den att kortas. Enligt överlevnadsexperten och författaren Lars Fälth kom förändringen när de allierades piloter började använda anorak under sina vinteruppdrag. — En knälång anorak fungerade inte i cockpit, berättar Fälth. Tyget fastnade lätt i spakar och reglage. Det var inte vidare praktiskt när man låg i dogfight med Luftwaffes piloter. De kortade därför ner den betydligt. Sedan hamnade piloterna på hjältebilder med sina korta anoraker, vilket allmänheten uppenbarligen tyckte såg snyggt ut. Göran Anderson noterar avslutningsvis med glädje att gamla beprövade material som ull och även Ventile kommer till heders allt mer bland skidåkare. — Ni har många lokala, duktiga tillverkare. Jag tänker på Klättermusen i Åre som jobbar med Ventile, och även Ullfrotté i Östersund som jobbar med ull. Det är roligt att se att de gamla materialen används och att de fungerar så bra, säger han. …