Ensam på toppen Jon Olsson gör jobbet få andra toppåkare tar på sig. Allt måste vara perfekt.
OM JON TAR SIG till Sochi i det svenska alpinlandslagets kläder kommer det att vara sexton år efter hans genombrott som freestyleåkare. Jons alpina karriär inleddes på allvar när han började på skidgymnasiet i Malung. Vardagarna fylldes av träning. På dagarna smiskades slalomkäpp. Om kvällarna knäböjdes det så att talket yrde. Men trots att den alpina banan tycktes utstakad i utsökt perfektion sneglade han på något annat. I samma skola höll snowboardgymnasiet till. Jon såg dem åka och inspirerades. Han kopierade deras trick, anpassade dem till en skidåkares unika möjligheter. Han adderade, subtraherade och multiplicerade i luften. Hopp som aldrig setts tidigare började växa fram under Jons skidor. Samtidigt många mil norrut på skidgymnasiet i Järpen slet ett litet gäng puckelåkare. Om några år skulle de helt dominera den svenska freestylescenen. Nu var de fortfarande vidögda beundrare av den första vågen svenska friåkare. Killarna hade hört talas om en ny kille i deras egen ålder, han var visserligen en alpinåkare, med sades göra sjuka saker på skidor. Saker ingen sett förut. Hans namn var Jon Olsson. Hemma i Dalarna hade Jon själv kommit till vägs ände. Hjärnan sa alpint men hjärtat freestyle. Hjärtat vann. Flyttlasset gick norrut, till de där puckelåkarna i Järpen som älskade skidor lika mycket som han själv. I jämtländska Järpen fanns nu kärnan i det gäng, som skulle komma att förvandla skidåkning runt hela världen, samlad. Det var tre grabbar i en tvåa: Jon Olsson, David Kantermo och Patrik Nyberg. Knappt tre mil västerut i Åre bodde kommande parhästen Henrik Windstedt samt Dan Lang och ytterligare några sällsynt begåvade skidåkare. Åre har varit den svenska utförsåkningens epicentrum sedan Bergbanan byggdes
14 4 |
RENÄSSANSMANNEN
i början av 1900-talet. Det är ingen överdrift att påstå att Åre sedan dess sett trender komma och gå. Mest gå. Folk har åkt pulka, på två skidor, ett kort tag på bara en skida. Under åttiotalet började några åka på tvären, med en bräda under fötterna. Men det som nu hände var ingen beredd på. Vintern 1999 gled två hala Gordon Gekko-typer från Stockholm runt i Åre. De var i byn för att göra affärer. En klubb
Allt sker i ett ursinnigt, besinningslöst, vitglödgat tempo. Jon jublar. Jon deppar. Det är flygplatser och arenor och skidor och hotellrum i en ständigt pumpande malström. och en krog skulle startas. En del av marknadsföringen var att arrangera en big jump-tävling. Den fick det passande namnet blev The Jump. En av de tävlande var Jon Olsson, nyligen pensionerad alpinåkare. Med hela familjen på plats deltog han i sitt livs första freestyletävling. Lillebror Hans kom med tipset som skulle placera Jon överst på prispallen och i fokus för den skidrörelse som börjat växa fram. Tipset? ”Åk baklänges. Det gör ingen annan”. Fotografen Mattias Fredriksson var på plats. Han minns The Jump tydligt. — Det var en sjuk dag. Jon dök upp med ett par egenhändigt twintip-bockade skidor. När han droppade in baklänges trodde folk inte sina ögon. Han smekte en Switch 720 och vann hela tävlingen.
föddes det nya svenska freestyleundret. Under de kommande åren skulle det sätta tonen för en hel generation skidåkare. Jon Olsson, David Kantermo och Henrik Windstedt klämde lagg hela dagarna. När liftarna stängt hajkade de rails i mörkret. — Vi stack till Duved och fick låna en svets av Roine Lang (Duveds stora alpina profil, reds anm). Vi svetsade så det tog eld i kläderna, byggde ett rail som vi bogserade bakom bilen till Rödkullen i Åre, berättar David Kantermo. Det var få som fattade vad grabbarna höll på med. De fick klen support av sponsorer, ännu mindre från byn. De enda som såg vad som var på gång och hjälpte till var byns pistmaskinförare. — De hjälpte oss på ett otroligt sätt. Vi gav dem ett flak bärs till personalfesten och de hjälpte oss med sina maskiner på nätterna när de hade tid över. Utan dem hade det aldrig blivit något, fortsätter Kantermo. Uppe vid Skuttjärn, apelsinklyftornas och den varma chokladens förlovade land, kom genombrottet. David Kantermo gick på kryckor med trasigt knä, men han hade sett en driva som med vansinnigt mycket grävande skulle kunna förvandlas till en enorm quarterpipe. Det fanns dock ett problem, ett stort och flackt sådant. Terrängen runt drivan var längdåkarplatt. Att få upp den fart som behövdes för monsterhoppet var omöjligt. Lösningen var Dan Langs potenta skoter. Planen var att låta Dan dra Jon med sin skoter mot det hopp som än så länge bara fanns i Kantermos huvud. Dan drog några repor framför drivan. Han kom upp i drygt hundra knyck, de hade fart så det räckte. Efter dagar av grävande hade de med spadar och händer format en av de största quarterpipes världen dittills skådat. För att man skulle fatta hur snuskigt stort I DEN HÄR VEVAN