”Snart rinner vi nedför pisterna och använder den låga positionen och den följsamma utrustningen till att kompensera för ojämnheter och varierande underlag på ett sätt som bara telemarkssvängen tillåter.” till cirka en procent (en tröst i sammanhanget är att det bara är 0,5 procent som åker snowblades, alltid något). Och då räknas Sverige ändå som en av världens stora telemarksnationer. med nya toppmoderna telisprylar bjuder på tre överraskningar: För det första har utrustningen revolutionerats. Skorna sitter perfekt, som ett par alpina pjäxor, stabila i sidled och bakåt men samtidigt mjuka och följsamma framåt, utan att vare sig bälga ut eller klämma. Step-inbindningarna är gedigna, enkla och förtroendeingivande och öppnas och stängs enkelt med staven. De sitter som berget utan att vilja ”dra ned” hälen mot skidan och löser ut när det behövs. Men den största skillnaden är förstås skidorna. Dubbelt så breda och med tio gånger snävare svängradie än när jag senast åkte. Allt släktskap med turåkning är nu borta. Det här är tunga grejer, gjorda för att prestera i höga farter och för att hålla för extrema påfrestningar. Inget du tar ut på ripjakten med andra ord. För det andra sitter tekniken tydligen i ryggmärgen. Efter några trevande första åk börjar den den där surfiga och mjuka känslan infinna sig. Snart rinner vi nedför pisterna och använder den låga positionen och den följsamma utrustningen till att kompensera för ojämnheter och varierande underlag på ett sätt som bara telemarkssvängen tillåter. Det brinner i benen och det är riktigt, riktigt roligt. För det tredje väcker telemark andra åkares nyfikenhet på ett näst intill besvärande sätt. Det tjoas och hejas från stolarna ovanför oss när vi lägger några snabbar pudersvängar i VM8:ans liftgata. Folk kommer fram och frågar oss om prylarna, om tekniken, om allt. I en by där alla åker omkring på de senaste rockerskidorna i den senaste freerideuniformen sticker två avdammade gamla telemarksåkare tydligen ut som om vi vore självlysande. Tekniken må vara utrotningshotad, men den engagerar fortfarande. Telemarkssvängen är uppfunnen för att användas i ospårad terräng, och det är i offpisten som vi har roligast. Några av de bästa dagarna upplever vi i Duved och Tegefjäll där nysnön ligger orörd i dagar efter ett snöfall. Vi hajkar upp och åker ned och betar av yta efter yta på Tegefjället. Det tar ett tag innan man vänjer sig vid att svängen kräver mer tid och mer yta än vad man är van vid, men sedan faller allt på plats. Att mjukt forsa fram mellan fjällbjörkarna med snö som sprutar upp över knäna är en upplevelse. Det är själva åktekniken som gör det till något helt annat än alpin åkning. Kanske är det den låga positionen och det faktum att man rent fysiskt kommer längre ned i pudret, kanske är det att trycket fördelas över en yta som är lång och smal snarare än bred, kanske är det den naturliga medvridningen som känns så rätt på telisar — känslan kan hur som helst snarast kan beskrivas som ”surfande” och den för tanken till snowboardåkning snarare än till alpin dito. Lika usel som telemarkstekniken är på hårda, skrovliga och isiga underlag, lika underbar är den i lössnön. Och kanske är det också typiskt att det är i Duved vi trivs bäst. När det
Första dagens åkning
Den nya generationens telemarksprylar fungerar faktiskt. Crispi Shiver NTN är anpassad för det nya NTN-systemet. Lätt och stabil och med en innersko som kan formas efter foten flera gånger. Ca 5 500 kr. Rottefella NTN Freedom Rottefellas friåkningsbindning har låg vikt, stor öppningsvinkel och ett lätt gåläge vilket gör klättringen till toppen till en barnlek. Samtidigt kan du köra hårt utför. Ca 4 000 kr.
112 |
magasin åre
blir brant, exponerat eller smalt vill vi ha ett par alpina skidor på fötterna. Eller — det kanske är i vårslasket vi har roligast förresten. När solen lyser från en klarblå himmel och termometern visar långt över nollan plockar vi fram skidorna igen och åker upp på Skutan. Snön har förvandlats till en grovkornig sorbetliknande sörja och där den alpina utrustningen blir för oförlåtande och en snowboard närmast oåkbar är plötsligt telemarkstekniken perfekt för att tackla de mjuka sladdvänliga pucklarna som finns överallt. Vi rinner förbi utmattade skidåkare och sittande brädåkare och konstaterar att telisar nog inte är så dumt ändå. Om man bara väljer sina tillfällen. när den görs rätt, kanske är den då den allra vackraste åkstilen. En duktig åkare flyter utför sluttningarna till synes helt opåverkad av underlaget. Det utstrålar skidglädje, harmoni, lekfullhet och kontroll. Bara det borde räcka för att tekniken ska hållas vid liv. Vidare bjuder den på en upplevelse i puder som kommer ganska nära snowboardens, med skillnaden att du får ha stavarna kvar — en fördel åtminstone om du vill kila upp och ned för sluttningarna med ett par stighudar. Men den kanske mest speciella egenskapen borde tilltala många Åreåkare. Ingen annan sport framkallar nämligen så många kommentarer och sådan beundran. Du må vara hur skicklig alpinåkare som helst, men om din telemarkskompis gör samma sak bara hälften så skickligt är det hen som får applåderna och blir bjuden på bärs efteråt. Tyvärr räcker inte ens sistnämnda argumentet särskilt långt i dagens prestationsdrivna skidvärld där till och med semesteråkningen ska mätas, jämföras och dokumenteras med finurliga appar, kluriga liftkorts registreringar och hjälmmonterade filmkameror med live-feed. Telemarken sladdar runt som en zombie i skidvärlden, varken död eller levande. Inte tillräckligt lätt och kvick för topptursfantasterna, inte tillräckligt effektivt för pistnötarna, inte tillräckligt stabilt för friåkarna. Den leder inte utvecklingen, men står inte heller fast vid sina forna ideal. Den är varken supertöntig eller superhipp. Telemark är ”bara” en rolig, skön, vacker åkstil som passar som bäst soliga vårdagar, eller i lagom djup snö på lagom branta fjällsluttningar — vilket ju rimligtvis borde tilltala mer än en procent av landets utförsåkare. Efter säsongen frågar Erik mig om jag är sugen på att köpa loss den lånade utrustningen. Och efter att ha upplevt telemarkens unika skidkänsla, dess fantastiska egenskaper i puder och efter allt kul vi haft, hör jag mig själv svara: — Nej. Men nu, när jag sitter och återupplever förra vinterns åkning genom tangentbordet, känner jag att suget kommer tillbaka. Kanske ändå... Telemark fortsätter att vara utförsåkningens vandrande vålnad — svängen som aldrig kan dö. …
Telemarkssvängen är vacker