intro
magasin åre
fredrik boberg
Allt låter lite sexigare på tyska, kärlekens språk. Vad sägs om chokoladenblümchen till exempel?
b o ta n i k e r n
en doft av vanilj
Brunkullan, Jämtlands landskapsblomma, är en orkidéart och därmed fridlyst. Smala, lansettlika blad, stjälk toppad med liten, tät, djupröd blomställning, vaniljdoftande, 15-20 cm hög. På 1700-talet gav Linné blomman vetenskapligt latinskt namn, Nigritella Nigra, för den djupröda svärtans skull och i tron att arten utgjorde ett eget släkte. Som svenskt namn valde han jämtarnas eget, Brunkulla. Den gynnas av den kalkhaltiga jorden runt Storsjöbygden och växte förr även kring Åreskutan. Genetiska forskare har senare upptäckt att Brunkulla är en Gymnadeniaart. Blommans nya vetenskapliga namn Gymnadenia Nigra behåller dock svärtan.
F LORA
Norrlands guld
Det visste du inte om Rubus Chamæmorus f l o r a Hjortron, eller Mylta som det egentligen heter, är för många ett skäl i sig att ge sig ut i vildmarken. Det är lätt att förstå hjortronplockarens besatthet. Bären är vackra, välsmakande utan överdriven sötma och med inslag av den mjuka kärvhet som kännetecknar den natur i vilken växten trivs. Bären gör sig bäst direkt från hand till mun eller värmda tillsammans med en äkta vaniljglass. Så långt har de flesta koll på hjortron, men visste du att: — Hjortronet är en ört, släkt endast med stenbär och åkerbär. — Själva hjortronet inte är ett bär utan flera sammansittande stenfrukter. — Under ’hjortronåret’ 1966 skördades 1200 ton i Sverige. — Dessutom anses hjortronen ”kyla och rena bloden” samt vara ”i febrar, skörbjugg och lungsot nyttige” enligt Linnés kollega Carl Fredrik Hoffberg i sin bok Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom från 1792.
26
Åres egen Linné föddes i Hammerdal, växte upp i Mörsil och kommer antagligen att gå i pension i Åre. I 25 år har han arbetat på Turistbyrån, och med ett brinnande intresse för flora och fauna vet han det mesta om traktens hemligheter. MÅ: Varfifrån kommer blomintresset? BP: Pappa var skogsinspektor och kunnig inom djur och natur i allmänhet. Men jag har nog ärvt morfar rakt av. Han var småvilt jägare, men dessutom intresserad av blommor. Kanske till och med bin. MÅ: Men för dig är det kalfjäll som gäller? BP: Jo, fjället har alltid funnits med. Det var här jag lärde mig att åka skidor. Senare har floraintresset och kalfjället kombinerats. Det är intressant hur våra fjäll en gång var skogsklädda, och hur det skapat den flora vi har idag. Ofta måste man ner på marken för att upptäcka de unika detaljerna. Kanske bör man ha med sig en lupp att titta genom. MÅ: Finns det några speciella ställen man inte får missa? BP: Överallt där det finns näringsflöden. Terrassbildningar och raviner, platser där man ser att det har samlats mycket jord. Där jorden finns syns också de mest uppen bara. Solstigen, runt Totthummeln, är frodig med mycket blommor, en skattkista helt enkelt. Den äventyrslystne kan besöka Östra Ravinen. Ullådalen är ett fenomen. En stor, kuperad yta med gynnsamma näringsflöden och mängder av arter. MÅ: Och arter? Vilka får man inte missa? BP: Fält- och ängsgentiana. De är släkt med fjällgentianan. Fridlysta och vackra arter som kan finnas lite varstans. Det är en klassisk fäbodvallsblomma som faktiskt gynnas av både pistmaskiner och konstsnö och alltså kan hittas i pisten, men bara om den tidigare varit betesmark. Pyrolaarter är fantastiska. Ögonpyrolan brukar väcka mest uppmärksamhet. Finns till exempel längs Solstigen. På myrarna finns den snygga vat tenklövern. Kråkklövern kan ibland förväxlas med cannabis, den är tjusig och lite speciell. Och isranunkeln får man inte missa. Den kan man hitta där smältvatten brukar sila ner. Rosenroten är anslående. En medicinalväxt med kaktusliknande utseende. Det finns hundratals arter att upptäcka...
scanpix
Benny Paulsson